Försök jobba till ljudspåret ”barnfamilj kl 16:30”

jobba hemma

Jobba lugnt

Jag sitter och jobbar i ateljén. Datorfläkten surrar, axlarna känns, ryggen känns, hjärnan envisas med att parallellspela möjliga plots i kommande säsong av Lucifer och samtidigt försöka fatta något som jag fick ett kort intro på i juni, innan semestern. Klockan surrar på armen; Rör på dig. Jag reser mig och försöker nå taket – det går inte idag heller – och hör hur Björn kommer hem med barnen i hallen. 

“MAMMAAAAAAAAAAAA!!” Simon vrålar, Adrian får (antagligen) en knuff och börjar kristallglasskrika, ytterdörren smäller igen och cirkusen är igång.

Jag sätter mig ner igen. Koncentrationen uteblir helt, jag hör på tjuten utanför arbetsrummet och stirrar på datorn. Jag kommer inte jobba mer idag. Jag kan FÖRSÖKA jobba tills jag har “jobbat klart”, men varför? Vem tackar mig för det? 

Jag tänker att jag lika gärna kan gå ut till min familj och vara med dem, det är inte som att jag kommer få nåt mer gjort idag och jag har ju saknat ungarna halva dan, men istället sitter jag kvar. Som en trotsåring skjuter jag ut hakan för mig själv och mumlar nåt vanligt om fuck it och att andas.

Jag har PMS dessa dagar. Tålamod, ork och allmänt lyckorus lyser i sin frånvaro till förmån för valfritt mörker. Jag vet att jag inte är nån större tillgång i det här skicket, så varför ska jag välja kaotiskt, om än högt älskat, sällskap framför lugnet jag behöver; vem vinner på det? 

Så jag gömmer mig en stund till. 

När vi kapade ett annat barns födelsedagsfika för att fira Simon, 6 år

Simon fyllde 6 år

Simon fyllde 6 år förra lördagen, och han ville naturligtvis ha kalas (det var ju så kul förra året). Efter Adrians kalas i höstas, som jag fortfarande inte lyckats fästa i text, så bävar jag numera för att organisera barnkalas. Därför är det tacksamt att ha en pandemi att gömma sig bakom – du vet älskling, på grund av corona så får man inte samlas så många, det är lite svårt att ha kalas nu så vi tar det i sommar istället. 

Det är vad jag sagt till Simon. Andra barn på förskolan har också väntat med sina kalas, det vet vi, och det hade Simon förlikat sig med. Men så dök ett gyllene tillfälle att komma undan billigt (dvs mentalt billigt) upp en vecka före födelsedagen. Såhär var det:

Planering och ett gyllene tillfälle

Vi skulle ha haft familjen över på fika på Simons födelsedag men det flyttades till dagen därpå, dvs söndag, eftersom Simon plötsligt blev bjuden på någon annans födelsedagsfika på lördagen. Ja, en flicka på Simons avdelning vars föräldrar vi ibland står och pratar med på lekplatser, skulle ha födelsedagsfika på Simons födelsedag. Jag valde att helt ogenerat ringa födelsedagsbarnets mamma och kapa deras fika, så att barnen kunde ha gemensamt födelsedagsfika/-kalas. Ibland förvånar jag mig själv.

Nya planen var alltså att Simon skulle ha kalas ändå, tillsammans med den här flickan som hade tänkt fira själv. Tilläggas bör att flickan i fråga blev tokglad över idén, och mamman verkade lättad över att inte behöva rådda det hela själv. Win-win. 

Sen blev flickan febersjuk torsdag kväll och jag försökte då få familjen, alltså vår familj med mormor och morbror + sambo, att boka tillbaka lördag hos oss. Det gick nästan.

Det slutade med att vi inte gjorde någonting särskilt på Simons födelsedag, förutom att vi firade honom på morgonen förstås – och åt tårta på kvällen. Det var kanske lika bra, det blir bättre att sprida ut det hela så att han hinner med allas presenter. Det tyckte däremot inte Simon mitt bland alla kast i planeringen, han ogillar starkt att inte veta hur något kommer att bli och om verkligheten krockar med vad han har föreställt sig så blir det ytterst dramatiskt. 

Björns kreation.

Hursomhelst. Förra söndagen kom familjen på besök, Simon fick sin radiostyrda bil som han önskat sig och Adrian fick kämpa hårt med att inte vara födelsedagsbarn. 

Födelsedagsfika/-kalas

Det kapade födelsedagsfikat för Simon och Flickan gick av stapeln igår, och jag bara njöt. Alltså allt jobbigt förarbete var ju redan gjort! Välja gäster, skicka inbjudningar och få svar, välja fika och baka, tänka ut en grov plan och förbereda den. Det var ett litet fika, tre flickor skulle komma och alla från samma förskolegrupp, och alla tre är barn som Simon ville ha på sitt kalas ändå om han hade haft det själv.

Det känns som att det enda jag och Björn bidrog med var fiskdammen, och fruktsalladen förvisso men den glömde alla bort och stod orörd i kylen hela dan, men det stämmer inte riktigt. Helt ofrivilligt blev det mer och mer likt en verklig kapning ju närmare kalasdatumet vi kom. Vädret såg ostadigt ut och efter överläggning kom vi fram till att istället för att ha fikat på kullen, som det var tänkt, så flyttades det hem till oss eftersom vi har ett paviljongtält. På så sätt skulle vi ha lite lä intill huset – vi skulle ju vara utomhus – och tak över oss utifall att det skulle behövas. 

Så. Vi pyntade paviljongen, pappersduk och bestick och varm äppelmust från vårt äppelträd, och Björn blåste ballonger till förbannelse med kompressorn ute i garaget och knöt upp dem precis överallt.

födelsedagsfika 6 år

Kolla nivån på den tårtan, både bokstavligt och bildligt. Jag kan liksom inte göra sånt. Flickans mamma gillar att baka, och det syns verkligen och det mest imponerande är att allting var glutenfritt OCH gott. Förutom snyggt, alltså.

födelsedagsfika i coronatider

Det blev bra. Födelsedagskalaset blev lyckat. Under loppet av två timmar hann ungarna vänta på den sena gästen, trycka tårta, bullar och muffins, dricka 35 liter äppelmust var, misslyckas med att samsas om studsmattan, brotta sig iväg till lekparken där fiskdammen skulle ske, bryta mot några lekplatsregler, delta i fiskdammen, trycka godis samt kollektivt förundras över att hoppande plastgrodor inte kan hoppa i sandlådor.

Tjong, sa det, sen kom allas föräldrar nästan samtidigt. Vi hann ha solsken 3 gånger, snöfall 2 gånger, och attacksnö 1 gång. Den sistnämnda kom med stark vind och flingorna föll isär som snöbollar när de träffade marken. Man såg knapp handen framför sig och Simon vrålade ut sin olycka över hur mycket han plötsligt frös, allt bara rasade så på 5 minuter var lekplatsen tömd och vi tog oss hem illa kvickt. Sjukt effektivt.

Påskveckan med frisk-vab av pollenbarn

Frisk-vab

Jag har haft Adrian hemma i nästan en vecka nu. Det började förra fredan med att jag tyckte att det vore mysigt med en dag tillsammans bara han och jag, för Simon hade varit hemma frisk veckan innan i två dagar pga lite snorigt läge* så jag tyckte det var Adrians tur. Jag vet dessutom att han tyckte det var lite jobbigt att Simon fick vara hemma och inte han, så det föll sig lägligt. Extra lägligt, visade det sig, eftersom pojkarna är pollenallergiska och alen exploderade i samband med detta. 

Adrian snorade och snorade och till slut insåg vi att nä, han måste nog vara hemma från förskolan under hela påskveckan. Han har alltså varit hemma en vecka nu, pollenmedicineringen har ökat och snorandet har vänt, så på tisdag är det förskolan som gäller igen, om inget nytt inträffar.

Adrian på väg mot ljuset i slutet av tunneln.

Det är näst intill omöjligt att få nånting gjort när jag är hemma med honom. “Nånting”, i betydelsen nödvändiga administrativa aktiviteter som kräver lite tid samt en viss mängd koncentration, får helt enkelt vänta i elva dagar totalt innan det går att plocka upp där jag stannade. Visst, han vilar en stund efter lunch, men han slutade sova middag för länge sen och den där vilan (“vilan”) punkteras ofta och gärna med diverse händelser – som tex toalettbesök, assistans med superviktiga saker (som tex att knyta/knyta upp knutar), eller varför inte längdhoppträning från byrån? – vilket gör att jag får svårt med koncentrationen. 

Mys-vab

Men med det sagt, så finns det mycket härligt med att vara hemma tillsammans såhär när ungen är frisk. Vi har haft jättemysigt, och han har varit både hjälpsam och någorlunda sansad mest hela tiden så vi har passat på att cykla. Det var liksom dags, men jag berättar mer om det sen för nu är dagens eftermiddagsvila över.

Glad Påsk 🐣

Glad påsk på er! Vi gör egentligen inget särskilt, utom på lördag för då bjuder min mor på påskmiddag.


*Förskolan menar att snoriga barn är vanligt men de ska trots det vara hemma tills de har varit förkylningssymtomfria i två dagar, ELLER tills de har varit hemma i sju dagar och inga nya symtom har tillkommit.

Årssammanfattning 2020 – året som gått och aldrig kan komma tillbaka

De som säger att de haft ett bra år under 2020 tror jag tillhör minoriteten vad gäller omdömen av det året.

Eftersom jag inte känner att jag utgör en del av nämnda minoritet så har det tagit mig tills nu att få perspektiv på det hela. Fasen, alltså. Det värsta är nog ändå att pandemin hindrat mycket av det roliga folk brukar hitta på, men det tråkiga har fått vara kvar och känslosvamp som jag är så har den allmänna uppfattningen av 2020 färgat mitt minne av året, även om det kanske egentligen inte var så farligt för vår del.

Året som gått sin väg OCH ALDRIG KAN KOMMA TILLBAKA

Jag fick jobb och var ny ett tag, och brottades med otillräckligheten jag nästan alltid känner gentemot barnen när jag är borta. Jag måste jobba med det, tänkte jag och började gå hos min grymma KBT-terapeut igen. Det var tufft. Har du funderat på parterapi, frågade hon efter ett tag och med det började jag och Björn gå hos en parterapeut. Sen rev det upp lite gamla grejer som vi brottades med tillsammans, jag och Björn, men under tiden blev livet lättare eftersom jag blev permitterad på deltid och slapp stressen över att vara hemifrån så länge om dagarna.

Det blev sommar, vi hyrde stuga i en vecka och övrig tid var vi hemma. Det var både skönt och toksegt på samma gång. Det blev sensommar, och augusti, september och oktober punkterades löpande av VAB-dagar för än den ena, än den andra. Hösten var trögstartad, det var som om alla hade trott att pandemin var ett minne blott och nu tappade farten alldeles.

November kom. Jag fick sparken, och blev ledsen för det. Simon kände det och blev ledsen utan att förstå varför så han tog ut det på sin omgivning. Jag harvade på, känslan av att inte räcka till fanns där hela tiden men jag lyckades rikta upp vår högkänslige son i alla fall. Vi höll också Adrians första kalas, som jag fortfarande inte hämtat mig från.

December kan sammanfattas som 2020s tröttaste månad. Och ingen vila blev det, eftersom förskolan vädjade om att alla som kunde ta hem sina ungar skulle göra det så att de kunde få en chans att bryta smittspridningen.

Julen blev väl halvdan och när nyår passerat och de sista hål-i-huvudet-raketerna exploderat i öronen på oss så drog jag en djup suck … och tänkte att nu är ribban ändå ganska låg, så 2021 har ovanligt goda chanser att kännas fint.

Ljusa stunder 2020

Låt oss i alla fall FÖRSÖKA minnas de fina sakerna från 2020. Ett helt år kan inte sakna fina minnen, så är det bara, och vi fick många såna. Så för att göra mig själv på bättre humör, efter att ha redogjort för de lowpoints som utgör de bärande pelarna under 2020-skylten, så har jag tänkt igenom de positiva inläggen. De har dansat likt eldflugor runt 2020-pelarna och gjort tillvaron fin ändå. Grått kan också vara vackert, särskilt som bakgrund till eldflugor.

Midsommarkvällen lyser klarast, tätt följd av Kungsberget i januari.

Midsommarkvällen

Den kvällen innehöll ett ögonblick av sällan skådat lugn och stillhet för mig. Ett par ensamma steg över en gräsmatta i Dalarna gav mig mitt finaste minne av egen tid för hela året.

Kungsberget

Båda pojkarna tog med sig en positiv upplevelse av skidåkning och det var så härligt. En lättnad, faktiskt. Vi fick en jättemysig långhelg där.

Flera eldflugor

Andra eldflugor i 2020-burken är pojkarnas alla påhitt. Till exempel den gången då de tyckte att jag skulle hälla ut mitt te på golvet, eller det simpla faktum att Adrian avverkat treårsåldern med stil.

Jag är nästan gränslöst tacksam över att vi har hittat en fin simhall med varmt vatten i barnpoolerna, alltså även i undervisningspoolerna. Vilken skillnad det blev för mig! Lika tacksam är jag för att båda pojkarna slutat sova middag så att längre utflykter blir möjliga på helgen. Just NU kan vi inte göra så mycket, men i somras gick det bättre.

Simon fyllde fem år och vi hade kalas för honom, det gick bra och blev riktigt roligt (för barnen) vilket jag inte hade väntat mig så även om det var mycket jobb för mig och Björn så blev det ett bra minne.

Adrian lämnade ifrån sig sina nappar i våras, Björn trillade på cykeln och skrämde slag på mig, vi hade fina dagar med barnen och på min födelsedag låtsassov jag inte när de kom in och sjöng för mig (!).

Vi fick helt oväntat flera pappkassar med Bamsetidningar av våra grannar, vilket hållit pojkarna sysselsatta väldigt länge.

De kan fortfarande upptäcka och återupptäcka tidningar så att det blir alldeles tyst rätt länge. Fantastiskt.

Sen blev de thöst och vi firade allhelgonaafton för en gångs skull. Vi åkte till en kyrkogård och tittade på alla ljusen och pratade om alla liv som levts. Det var en värdefull utflykt och en mycket fin kväll.

Det var det. Länge leve hoppet om ljuset i slutet av tunneln. Under tiden är jag arbetsFRI och skriver ikapp mig själv här. Tillvaron känns ändå helt ok!

November & December 2020 – höjdpunkter och low points

Ja, kort sagt så utgjorde november och december botten av förra året för mig. Att bli uppsagt är nog alltid tufft; det är att bli dumpad, lämnad, och det behöver sörjas. Det är svårt att sörja när man tvingas vara kvar, det är som att göra slut och sen tvingas fortsätta bo ihop i flera veckor. Så det var det, då, och sen veckorna efter det, och sen julledigheten utan möjlighet att GÖRA någonting annat än samma sak hela tiden.

Men med det sagt, så fanns där fina stunder också naturligtvis. Simon som försökte hjälpa mig med mitt jobb, pepparkaksbak och roliga uttalanden som alltid.

Höjdpunkter i november och december 2020:

1
När Simon försökte rädda mig från att få sparken

Simon är supersmart och så, men känslan, du vet, när barnet försöker ta ansvar för dig, föräldern.

2
Några saker som pojkarna har sagt till mig i höst

Sakerna de säger ibland … ingen såg dem komma, om vi säger så.

3
Ljudexplosioner, besvikelser och pepparkakor

Om filmscener i mitt huvud där antikrist höjer rösten inne i en katolsk kyrka, bland annat.

Nyår 2020 – trendigt firande, kriminell verksamhet och vilsna örfilar

”Vad ska ni göra på nyår, då?” frågade min mor över telefon.

”Inget särskilt – förutom att bli väckta av raket … fast nä, det blir vi ju också varenda natt sen flera dar tillbaks så INGET särskilt alls, faktiskt,” svarade jag med blicken genom fönstret, förlorad i det evighetsgrå diset ovanför hustaken.

”Som de flesta andra då,” kontrade hon och övergick till att lägga fram sin plan för att hålla sin stackars hund från paniken genom nyårsnatten.

Jag kan inte annat än att hålla med; vi firade på trendigast möjliga sätt i år. Den generella raketskjutningen nådde även den nya höjder – men det tycker jag varje år – och med risk för att upprepa mig; jag FATTAR inte varför vissa upplever det som en bra idé att skjuta smällare och raketer några dagar innan och efter nyårsafton. Det känns osannolikt att det rör sig om provskjutningar, uppvärmning eller folk som har ”otur när de tänker”, som Björn brukar säga. Inte heller kan jag föreställa mig att det på allvar finns så mycket folk som är så pass osäkra på vilket datum det är, att de skjuter lite varje dag för att vara säkra på att pricka rätt nån av dagarna.

Fyrverkerier på tolvslaget är tradition, och vackert. Fyrverkerier kl 00:42 den 2 januari har mer gemensamt med kriminell verksamhet* än festlighet och firande. Och det är inga smågrejer heller. Vissa av de pjäser som skjuts i sin ensamhet flera dagar för sent låter som riktigt dyra historier – och då räknar jag inte med den böter de nonchalant riskerar.

Jag tycker att fyrverkerier ska sluta säljas till allmänheten, och så tycker jag att kommunen, eller annan lämplig, kan få anordna fyrverkeri här och var istället.

Oh les gifles qui se perdent

”O alla örfilar som går vilse” – ett av alla de franska uttryck jag saknar översättning till.

Irritationen som pyrt i hjärtat sedan ett par dagar, över det här med livsfarliga pyrotekniska varor i händerna på folk som fullständigt missuppfattat syftet med dem, toppade dagen efter nyårsafton.

Vi gick en promenad med pojkarna sent på eftermiddan, efter att det blivit mörkt. De behövde komma ut igen. De hade varsin ficklampa som de gick och lyste med i skogen alldeles intill parkleken. Skogen är typ 40 m bred, med ficklampa i mörkret syns man garanterat, och våra pojkar hörs ganska väl.

Simon fascineras av vad ljuset gör med lervattnet i mörkret.

Plötsligt brann det av en fyrverkeripjäs helt nära oss, max 20 m bort. Jag hoppade runt mot ljudet och hann se några gnistor, men det gick inte att avgöra om det var en raket som smällt för lågt eller om det var en regelrätt dundersmällare. Adrian ville gå närmare men jag började styra om honom åt andra hållet och pratade högt om att det var farligt att komma för nära. Jag såg en ljus jacka försvinna i andra änden av parkleken, och sen fick jag syn på liten grupp svartklädda tonåringar borta vid gungorna.

Jag stegade ut ur skogen gick på dem.

”Var det ni som smällde alldeles nyss!” ropade jag argt och vibrerade nästan av ilska och, såklart, fördröjd rädsla. ”SÅ JÄVLA RESPEKTLÖST!” fortsatte jag medan jag kom närmare.

Grabbarna radade upp sig alla fyra och vid en närmare titt kan de inte ha varit mer än 13-14 (??) år. De svor med ärligt uppvända ansikten där i regnet på att det inte var de, att de också hade blivit rädda och pekade mot andra sidan parkleken, där den ljusa jackan försvunnit.

Jag har alltid så svårt att lugna ner känslor som väl kommit igång. Jag fortsatte svära över det som hänt, men riktade det inte längre mot tonåringarna framför mig. Efter några ramsor samlade jag mig och bad om ursäkt för att jag skrikit åt dem.

Då kom Adrian ikapp, och började utan vidare förklara för de långa ljusskygga gestalterna i svarta luvor, att de som skjutit nog inte hade nån kalender och att nån borde slå dem på huvudet med en kalender så de lär sig vilken dag det är.

Grabbarna skrattade förläget och började dra sig därifrån.

”OM NI SER DEM IGEN SÅ KOM IHÅG ATT SÄGA DET TILL DEM!!” vrålade han efter dem.


*Såhär skriver Polisen om fyrverkerier:

  • Du ska ha fyllt 18 år för att köpa, inneha och använda fyrverkerier. Fyrverkerier som polisen anträffar hos personer under 18 år kommer att beslagtas och förstöras.
  • Smällare och fyrverkerier med knall som främsta effekt är som huvudregel förbjudna och får inte användas eller säljas utan särskilda tillstånd.
  • Många kommuner har lokala bestämmelser om när och var fyrverkerier får avfyras.
  • Ofta krävs det tillstånd från polisen för att hantera fyrverkerier.

Julafton 2020, dagen då julkänslan kapitulerade

Jag trodde ändå att jag var ganska cool med allt det här ”inte en jul som vanligt”, men det visade sig nog att nja, kanske inte SÅ cool trots allt. Julkänslan var svårflörtad, minst sagt.

Planen som föll

Planen var att mamma skulle fira med oss. Vi träffas ofta, så fort alla är friska samtidigt vill säga, och dessutom skulle bror Jonas och Emma komma över på jullunch.

Allt det där rasade två dagar innan jul, med att mamma ringde mig och väste nåt i luren.

”Va?”

”Kan du köra mig till akuten? Nu?”

Eh ja. Naturligtvis. ”Björn jag kör mamma till sjukhuset vi ses sen hej då!” meddelade jag i dörren på väg ut, och åkte och hämtade henne.

Det visade sig KANSKE vara covid-19, kanske inte, men läkaren trodde det. Mamma fick komma hem igen, men jag sov illa den natten. Dagen därpå var hon mycket bättre, men på grund av sjukdom kunde hon såklart inte komma till oss på julafton. Det kunde inte heller Jonas och Emma, eftersom jag träffat mamma och alltså nu var eventuell smittbärare.

Jag klagar inte över det här egentligen, jag menar, det var en risk hela tiden att det kunde bli så. Men det blev inställt sådär i sista stund, och jag var lite ledsen över att inte få fira med dem. Sen räckte det med några få missöden i köket – vi hade visst köpt en rå julskinka av misstag, och jag stjälpte ut en halv kastrull vatten över diskbänken och vattnet träffade den INKOPPLADE batteriladdaren till kameran, och pojkarna skrikkrigade om nån oförrätt samtidigt – för att få humöret på glid.

I alla fall tur med vädret

I övrigt gick det ganska bra. Vi hade en fin förmiddag i parken utanför där mamma bor – vi var förbi henne och lämnade julmat och fick pojkarnas julklappar – och det var minusgrader, MINUSGRADER, och strålande sol och glitterfrost på marken. Åh vad jag har längtat!

Simon litar tvärsäkert på att han har bra kläder.
Björn njuter av solen i klätternätet.

Känslospöken och ett krokben

På morgonen fick de varsin kryptunnel, julklappar från morfar & marmor, som de har bott i sedan dess. De har dem med sig i soffan när de ser på barnprogram, de har dem på sig och går runt i dem som långa vajande skumkorvar, de lyckas till och med bråka i dem, så det var ett genidrag.

julkänslan på julaftonsmorgonen

Sen fick Simon svårt, under julklappsöppnandet på eftermiddan, att hantera att han och Adrian fick olika saker. De hade fått exakt likadana prylar dittills, men Adrian fick en kikare av mormor, och Simon fick en toolbox – allt enligt önskelistan. Simon var galen över detta i en hel timme, och där nånstans fick jag svårt att hålla kvar julkänslan – den lilla jag lyckats bygga upp – i hjärtat. Istället fylldes det av Simons känslor, som resonerade med mina egna som liten flicka*, som var nån slags förvirrad blandning av utanförskap, kränkning, orättvisa och rädsla. Och vrede, naturligtvis. Inte sjutton KÄNNER man allt det där andra; det är lättare att vara arg.

Simon lugnade ner sig, till slut, men inte förrän efter att jag råkat fälla honom i köket mitt framför facetime med Jonas, Emma och Emmas mamma som jag aldrig träffat. Mitt i bild medan alla tre uppmärksamt följde ett begynnande kaos i köket, satte Simon plötsligt fart åt Adrians håll med den där Blicken i ögonen – du vet vilken jag menar, den där som får dig att hugga tag i ungen innan nåt riktigt galet går på tok – och jag slängde spontant ut den kroppsdel som var närmast honom, dvs mitt ena ben, för att hindra vidare framfart. Simon sprang rakt på och ramlade. In under bordet. Ilskan rann av honom och istället fick jag trösta och kramas medan han berättade hur illa jag hade gjort honom. Jag sa förlåt, det var inte meningen att göra illa dig, och mötte sedan tre ansikten på datorn som uppvisade tre olika ansiktsuttryck.

Min bror såg inte så stolt ut, Emma såg bekymrat leende ut och hennes mor såg ganska barsk ut. Där och då packade julkänslan ihop sina sista pinaler och drog, utan att se sig om.

Jag vet vad som hände, med Simon alltså, och varför, och hade vi inte haft publik skulle jag inte ha tänkt på det mer. Men DE vet inte, och det är det som känns så tokigt. Vilket intryck gav jag dem, där över skärmen? En arg morsa som ogenerat sparkar sina barn när de jagar upp sig?

Oh well, det blev ju tokigt och jag och Simon redde ut det tillsammans igen, efter att vi sagt hejdå till min bror och hans sällskap. Sånt händer, och det var ingen fara. Men första intryck, du vet, de kan vara svåra att jobba bort och jag gillar definitivt inte att jag fortfarande tänker på det här.

Men nu släpper vi det! Adrian gillade i alla fall att göra laxmoussen med mig. Eller titta på, i vilket fall. Sen fick han tugga i sig de bitar varmrökt lax som blev kvar på skärbrädan. Jag tittade bort en stund, och när jag kollade dit nästa gång hade han börjat sätta i sig skinnet också. Är det gott så är det gott, tyckte han. Hålet i mitten åstadkom han genom att vika skinnet och käka det som en macka.


*Förvirring, värt att understryka. Jag minns att födelsedagar, julafton och andra tillfällen då hela dagen frångick det vanliga – och speciellt om jag stod i fokus på något sätt – alltid var jobbiga längst in. Jag jämförde mycket noggrant med min lillebror, allt vi fick samt antal och värde (alltså hur bra/kul det var, inte ekonomiskt värde). Hittade jag en skillnad som var värt nåt för mig så blev jag otröstlig. Våra föräldrar var noggranna, men jag var skoningslös. Och möjligen något oresonlig. Idag vet jag vad det bottnar i – rädslan över att inte duga – och jag kan bara hoppas att Simons påhitt inte härrör från samma sak.
Ack, en högkänslig moders spännande inre liv …! Jag har material för ett helt liv av sömnlöshet om jag vill.

Lucka #1 – Tipskalender 2020

#1: Coronatipset som aldrig blir gammalt

Är du trött på att tvätta händerna? Sjung en sång, vetja! Kanske är chansen större att ingen blir sjuk till jul då ?