Mardrömsresedagen till Italien

Här kommer berättelsen om hur bra det gick för oss den dagen då vi åkte till Italien.

Kvällen innan

Kvällen innan, dvs den 3e juli, packar vi allt som går att packa. Vi plastar in barnvagnen, förbereder påse och spännremmar för babyskyddet och lägger fram de kläder som alla ska ha på sig.

Flyget ska gå kl 06:50 från Arlanda. Det betyder att vi måste vara på långtidsparkeringen kl 04:50, så åka hemifrån kl 04:25 och alltså gå upp 03:45.

Björn lider av resfeber så han tar Adrian och jag sover i gästrummet så att i alla fall en av oss har en chans att tänka raka tankar.

Vi åker hemifrån

Han och jag går upp i tid (!), äter frukost, packar bilen, väcker barnen, klär på dem och sätter dem i bilen. När vi rullar ut från grusgången är vi bara 7 min sena så allt går som smort.

På långtidsparkeringen blir vi anvisade en plats och hinner bara parkera bilen innan minibussen som ska köra oss till terminalen stannar intill och hjälper oss på med bagaget.

Arlanda

När vi sitter i minibussen känner jag hur trött jag är, och när vi kommer in i avgångshallen som sorlar av vad som verkar vara hela Stockholms befolkning blir både Björn och jag stående och stirrar på avgångstavlan utan att fatta vad vi ska göra härnäst.

Det tar oss en timme att komma till säkerhetskontrollen – detta efter att ha 1) stått i fel incheckningskö, 2) stått i fel bagage drop-kö och 3) upptäckt att flyget är 3 timmar försenat och därpå stått i kö för att få matcheckar.

Pojkarna har tappat tålamodet med att sitta i låneparaplyvagnarna medan Björn står i bagagekön.

Hela reseplaneringen blir förskjuten, men det går bra ändå. Jag och Simon går till ett matställe och äter frukost (min andra, Simons första) kl 8. Björn är inte hungrig och Adrian har redan fått sin frullemjölk.

Sedan följer vi skyltar till en lekhörna, där vi slår oss ner och väntar medan Simon klättrar omkring bland bilar, tåg och flygplan.

Björn lär Simon hur man flyger.

Tiden går långsamt, den nya avgångstiden flyttas fram till 10:05 och jag går runt och söver Adrian i selen på magen. Jag oroar mig för hyrbilen, men tänker att de har fått vårt flightnummer så nog måste de hålla den tills vi kommer fram.

På flyget

Boardingen öppnar kl 09:50, och eftersom det tar mer än 15 min att mula in folk i ett fullsatt plan så försenas vi ytterligare men det rycker vi på axlarna åt.

Starten går bra, Adrian får vatten med jämna mellanrum för att svälja och tryckutjämna, Simon vill inte ha men han suger frenetiskt på sin napp och verkar må ok.

Vi har 3 säten och Björn sitter vid fönstret med Simon i knät och kollar på Shaun the Sheep medan jag vaggar fram och tillbaka i mittgången med en nu vaken och högeligen aktiv bebis som inte är nöjd i någon ställning alls, och som bara lugnar ner sig om främmande människor ler och pratar med honom.

“Tjing för fönsterplatsen på vägen hem,” säger jag över axeln när jag passerar våra säten för 212e gången och Adrian glatt vevar en lång herre i huvet och papegojskriker. Simon har somnat på Björns armveck och därmed stasat av halva armen, men Björn törs inte röra sig och kanske väcka honom, så han sitter och har redigt ont och svarar:

“Jah! Taget.”

Landningen går också bra, Simon blånekar vatten men nappen vippar taktfast och Adrian skriker hysteriskt mellan vattenklunkarna eftersom han tvingas sitta fastspänd.

På Pisa Airport

Det tar tid att få väskorna. Hyrbilsfirman ligger vid den andra terminalen och det är 5 min promenad i stekande sol dit. Vi packar upp vagnen på plats, jag hänger babyskyddet bakpå den och går medan Björn kör våra 2 resväskor.

När vi väl hittar vår hyrbilsfirma kryper det fram, efter 2 ifyllda formulär, passkopiering och körkortskontroll, att de inte kan hantera något annat än kreditkort. Vi har bara debit card med oss.

Bilen är förbetald, men eftersom de inte kan blockera en deposit på ett debit card så kan vi inte få bilen. “No cash.” De ringer bokningscentralen och låter mig prata med dem. Det slutar med att jag blir arg, hävdar att jag aldrig har blivit informerad om tvånget på kreditkort, och hon ger mig valet att antingen flyttar hon bokningen till en bil som kostar dubbelt så mycket på en annan firma inne i Pisa, eller så avbokar hon och då får jag betala 820 SEK i avbokningsavgift.

Jag känner att situationen håller på att glida mig ur händerna. Vi är sanslöst trötta, barnen har inte annat än vatten och lite frukt kvar och jag orkar inte med att släpa allt in till Pisa – jag vet inte hur långt det är dit, hur ofta bussarna går, om det är lätt att hitta firman osv och gråten sätter sig på lur i halsen.

“Jag har ju inget val, eller hur?” säger jag offensivt till bilkvinnan i telefonen och avbokar.

Och så står vi där, strandade mitt i salen där hyrbilsfirmorna ligger vägg i vägg med varandra, och bokningscentralen precis har sagt att “alla större bilar är uthyrda på Pisa Airport”.

Vi byts av, jag och Björn. Jag tar plats bredvid pojkarna som sitter fastspända i vagnen och ser olyckliga ut, och Björn börjar springa omkring och tränga sig i köer och fråga firma efter firma om de har bilar kvar.

Jag jobbar ju inom servicebranchen. Jag vet hur lätt det är att komma efter någon som klantat till det ordentligt; allt man behöver göra är att vara vänlig och hjälpsam mot kunden, så kommer kunden avguda dig.

När vi till slut får tag på en bil, hos Europcar, och hon bakom disken kommer med 2 olika alternativ, ingen väntetid, vi får titta på bilarna och välja när vi sett dem och dessutom kan hon lite svenska så vill jag bara krama henne. Att bilen blir 3 gånger så dyr som den jag först bokat känns helt oviktigt. Björn passar barnen medan jag följer med henne ut; jag har förvånande mycket bättre ögonmått än honom så jag får avgöra vilken storlek på bil vi klarar oss med.

Vi lämnar flygplatsen

När vi till slut fått ordning på bilbarnstol, försäkring och betalning (med DEBIT CARD) och kör upp på motorvägen säger jag stillsamt till Björn:

“Älskling? Det kanske var bra att det blev såhär… För vi hade fått svårt att få plats i den bilen som jag hade bokat. Jag insåg det när jag såg den.”

“Jaha, ja men vilken tur då!” säger Björn positivt och stryker mig över armen.

Vi kommer fram

Pojkarna somnar igen i bilen. Jag och Björn sitter och önskar att vi hade kunnat göra detsamma. Motorvägen är ordentligt ojämn och stökig, men bilen vi hyrt är helt ny så det gör inte så mycket. Man har sagt mig att folk kör som galningar i Italien, och det stämmer att vi blir omkörda i imponerande hastigheter mest hela tiden. Vi har 1,5 timme att köra och är inte längre stressade.

Vi kommer fram till Ghiacci Vecchi Residence, vi checkar in och receptionisten tar med Björn i en golfbil runt området medan jag vaktar barn och bil.

Vi anvisas parkering, hämtar en bagagevagn (modell stor, med lufthjul) och kör allt vi har den korta biten till lägenheten.

Boendet

Lägenheten visar sig ligga en trappa upp (utan hiss) och innehålla ett loft. Loftet tillträds via en mycket smal och framför allt brant trappa och det är tillräckligt långt mellan pinnarna i räcket där uppe för att Simon ska kunna gå rakt emellan dem och falla ner. Jag undrar i mitt stilla sinne om detta också är nåt jag informerats om men ändå lyckats missa. Vi kan inte använda loftet till annat än att gömma undan olämpliga leksaker, såsom skurhink och trasa, från Simon men det duger gott ändå; loftet gör sovrummet svalare.

Barnsängarna vi bett om får vi fälla upp och bädda själva. Vadderingen är nednött och ingen extra madrass finns, så barnen får sova i milt sagt hårda sängar. Som tur är har vi packat med Simons kudde, och jag tänker att det blir nog bra det här ändå.

Vi äter middag i restaurangen på området, vi är så trötta och det är så varmt att vi mest sitter och försöker hålla ut tills vi får gå och sova. Simon, däremot, får ny energi och vi går ett varv runt området efter maten. Han inspekterar den lilla lekplatsen närmast lägenheten och jag blir biten av 4 myggor samtidigt.

Dagen som aldrig tog slut

Kvällsrutinen haltar något, eftersom vi inte orkar packa upp ordentligt och inte har koll på var allting finns. Simons säng står i köket, så han kan förstås inte somna förrän vi alla är klara och kan släcka ljuset.

Adrian somnar efter mycket övertalning på bollen och 3 försök att lägga ner honom i sängen. Jag tar nattskiftet eftersom Björn sovit mindre än mig natten innan.

Det tar aldrig slut. Ungen vaknar en gång i kvarten känns det som, och efter nån timme eller tre tar jag upp honom till mig. Resten av natten (dvs typ hela) ligger han och ålar, sparkar, gnyr, rullar, fipplar, vaknar helt och pillar medan Björn halvsnarkar så att taket är nära att lyfta. När morgonen kommer och Björn är utvilat semestertaggad säger jag:

“Jag är trött. Jag har knappt sovit. Jag har inget som helst tålamod, och jag kan inte förstå hur jag ska lyckas ta mig igenom den här dagen, OCH jag har blåmärken på revbenen efter fjädrarna i madrassen.”

Björn förstår, såklart – förutom det där med blåmärken – , och när jag under frukosten tillägger att “det känns som att den här dagen sitter ihop med den igår”, så stirrar han på mig och ser rädd ut.

Hela dagen försöker jag vila när jag kan. Jag är så trött att jag inte kan säga det utan att börja gråta. Jag försöker sova ute i skuggan på en solstol medan Adrian sover i vagnen på förmiddan, men då kommer en Handy Man och börjar flytta runt stenplattorna på gången intill. Efter lunch försöker jag sova inne samtidigt som Simon, men då vägrar han sova så till slut tar jag med honom ut till Björn i parken. När det alltså väl blir möjligt att vila är jag så innerligt tröttledsen och uppgiven att jag packar upp istället.

Natten därpå tar Björn Adrian och jag sover punkterat av revbensvärk och Adrian-cirkusen intill, men i och med att den senare inte är min att hantera så gör det inte så mycket.

Borde ha vetat bättre

Såhär i efterhand tycker jag att jag hanterade reseplaneringen förvånansvärt orutinerat med tanke på hur mycket jag rest. En hel del av detta hade kunnat undvikas om jag hade koncentrerat mig och dubbelkollat mina bokningar… men det är lätt att vara efterklok. Vi har hursomhelst lärt oss väldigt mycket om vad vi vill och inte vill ha på en resa med hela familjen.

Lämna ett svar