Eftersom Adrian var magsjuk under påskhelgen så blev påskfirandet hos min mor framskjutet en vecka. Det är alltid så hjärtevärmande kul att se familj anstränga sig för pojkarna – jag menar, vår familj ställer alltid upp, men när de liksom gör ännu mer än så. Mamma hade gjort påskägg med torkad frukt, en leksaksbil, ballonger och sån där serpentin-tuta, gömt dem och ritat skattkartor till våra små pojkar som sen tomtade runt och letade med varsin kartläsare (min bror Jonas och Björn) efter sig.
Min mor är ett geni.
Höjdpunkten
Det bästa med den kvällen, förutom påskäggen och efterrätten, var när Jonas visade Adrian hur man skulle blåsa i tutan, och Adrian stoppade fel ände i munnen. Med stadig ögonkontakt tittade han på Jonas, medan han långsamt drog i tutan som rullade upp sig inne i munnen på honom, med en blick som var lite anklagande men på samma gång förväntansfull. Det såg ut som ganska skickligt leksakstrolleri.
Jag och mamma skrattade oss tårögda åt detta, men Jonas höll minen och sa neutralt:
”A, sådär kan man också göra, men då låter det inget.”
Adrian spottade ut serpentinänden, och vände och vred koncentrerat på den. Jag höll på att trilla av stolen, dels för att han var så rolig men också för att Simon, som förvisso greppat rätt ände, inte orkade blåsa ljud i sin tuta utan liksom gick runt och andades med den i munnen. Påminde rätt mycket om en orm – tungan som far ut och in, du vet.
I övrigt blev det inte mycket påskfirande för oss i år. Hade annars gärna gjort ett eget påskägg, som det för 2 år sen. Det var tider det.
PS: Glöm inte läsarundersökningen, ovärderliga du. Tar max en minut, du hittar den här (klicka på bilden):
