Milstolpe i familjearkivet kring midsommar

Midsommarstången kläs.

Milstolpen vid sju år

Jag tar det baklänges och börjar med det viktigaste först; igår var första dagen NÅGONSIN som jag och Björn kunde sitta stilla i skuggan och mysa och pyssla med vårt, i princip hela dagen, trots att det var helg och båda pojkarna var hemma i trädgården.

Sju år. Lite drygt sju år tog det, och det är med andra ord ännu en milstolpe i familjearkivet.

Det är så vansinnigt varmt…! Vi tog tagit fram den uppblåsbara poolen, fyllde den och smörjde in barnen. Jag la fram badkläder och handdukar och pojkarna skrek, sprang, badade och hoppade hela dagen. Visst, de rök ihop några korta gånger, såklart att de gjorde, men inget som resulterade i utvisning eller tappat intresse. En längre paus gjordes då de försvann upp i Simons rum och satt tysta och byggde lego medan de lyssnade på Sean Banan på hög volym, vilket vi slapp lyssna så mycket på eftersom vi fortfarande satt ute under paviljongen och trivdes.

Det var magiskt. Framåt eftermiddan började jag våga kommentera det utan att vara rädd att jinxa det, för då var redan rekordet slaget för länge sen. Större delen av dagen präglades av fascinerad misstro; kan det verkligen vara såhär?

Sen rev de visserligen av ett hyss på kvällen där Adrian, på Simons instruktioner, byggde ett torn av kuddar under vårt vidöppna sovrumsfönster. Sen klättrade han upp på det, och stod där och kastade upp saker på fönsterrutan så att det syntes underifrån där Simon stod. 

Det kostade dem efterrätten, men jag tror de tyckte att det var värt det. I vanliga fall skulle det ha varit mardrömsmaterial för mig, men … antingen är det för ruskigt för att jag ska kunna ta in vidden av det, eller så blev jag på riktigt inte så orolig som jag tycker att jag borde, eftersom jag vet att risken att han skulle ha ramlat var liten. Men ändå. Nu har vi sagt att vi inte kan öppna fönstren på det sättet nånsin mer, och i och med det så kan det aldrig hända igen.

Midsommar 2022

Vi skulle ha åkt till en herrgård bortåt Strängnäs till, för att fira med två av Björns kompisar med familjer. Tyvärr visade det sig att ena kompisen blev sjuk och den andra kompisens son blev sjuk, så vi firade i närheten av oss istället. 

Resning av midsommarstången.

Vi dansade långdans, alla traditionella obligatoriska danserna utom Raketen och nån till. Vi gav upp strax innan dansens slut eftersom det blev så galet varmt. Jag kom till 9 ringar av folk runt stången innan jag tappade räkningen, och jag är säker på att det var flera till. Men det var roligt, och framför allt är det nåt vi gör för barnens skull. Midsommar tycker jag känns mer magisk än julafton, även om de är svåra att jämföra förstås. Ett barn kommer välja julafton alla gånger eftersom där bjuds på presenter, men vad är lättast att tro på; midsommarnattsälvor på blomsterängar eller flygande renar? Jag har alltid valt älvorna. 

Vi hade inga badkläder med oss, annars hade vi nog badat allihop.

40-årsfest i ett nybyggt drömhus

Den av mina vänner som jag känt allra längst, sen vi var 12 år, fyllde 40 i december förra året. Hon älskar sommaren, så i kombination med Covid-restriktioner valde de att flytta fram festen ett halvår.

De har flyttat till en annan stad inte långt från Stockholm, och byggt ett hus där. Deras barn är äldre än våra, så för att ge dem något att se fram emot mitt i allt lämna-alla-kompisar/byta-skola, som naturligtvis inte kändes så kul, så lovade de sonen ett attefallshus och dottern en hund. 

Hundvalpen Elton, AKA Chabo, gör high-four i sömnen.

Hennes 40-årsfest var mitt första besök i det nya huset, och till och med såhär en vecka eller två senare så har jag ännu inte hämtat mig från deras badrum. Det var som på ett riktigt bra hotell. Jag vill ha ett likadant.

Ett stort trädäck med pool och bastuhus är förstås sagolikt, även om det inte är någonting jag själv drömmer om. Jag föreställer mig att det innebär en hel del pyssel att hålla efter, och jag är inte säker på att jag skulle vilja göra det i längden. Men min väns nya hus är icke desto mindre ett drömhus ur i princip alla avseenden.

drömhus med poolhus

”Det känns som att du har hittat ditt paradis här,” sa jag efter att rundturen nått sitt slut. Hon gav det viss eftertanke innan hos svarade att ja, så är det nog. Jag är så imponerad. Av hela projektet att bygga sitt drömhus förstås, men mest av det här att fortsätta söka – och finna – sitt paradis. Det är det inte alla som gör.

Inte för att jag själv vantrivs på något vis, det vill jag bara tillägga, men det är inte samma sak. Det här handlar om att finna sin Plats, inte bara en bra plats eller en plats där man kan vara lycklig. Det är, som sagt, inte samma sak och jag är så glad för hennes skull.

Kusinens kalas på leklandet; ännu en barnsuccé/föräldrastress-smocka

Det är lite av ett tema på sista tiden, det här med barnkalasmardrömmen på Leos lekland. Jag menar, dels har vi Adrians kalas, Simons kalas, det kalas som Adrian var bjuden på och där jag efteråt hittade pappan djupt ihopsjunken på en pall och såg helt färdig ut när jag kom och ville höra hur det hade gått för dem. “Jo men bra,” sa han, men det såg inte helt bra ut. Han såg ut som nån som sitter och tänker “vad fan var det som hände?” om och om igen.

Sen har vi kusin Eltons kalas som gick av stapeln för nån vecka sen. Jag vet inte vad det är som gör det, men faktum är att även om man har hört – eller i det här fallet sett med egna ögon – hur rörigt det kan bli, så känns det ändå spontant som att … “hur svårt kan det vara?” Det är som om sammanhanget gör det svårt att ta den föräldrastress som kommer på köpet på allvar.

Eltons kalas

Barnkalas = föräldrastress
Discorummet utan musik (precis som alla kalasrum), lysrörsbelysning, och ljudnivå i klass med blåvalarnas sång på grund av fascinerande usel akustik.

Elton var helnöjd med sitt kalas, vilket är precis vad som räknas, men stressnivån hos hans föräldrar gick nästan att ta på. Hans far gjorde vad han kunde för att hålla kursen, men han såg skärrad ut mot slutet. Hans mor, dvs min kusin, var så frustrerad, uppjagad och förbannad när det var över att hon hade svårt att sitta still. 

“Fy faan alltså!” utbrast hon när hon hittade oss där vi satt i cafédelen medan barnen sprang som aldrig förr. “Helvete!!”

Ja. Helvete. Och det hade varit oerhört rörigt, de hade inte haft en chans. Vi sa det att om vi nånsin skulle bli tvungna att göra det här igen så skulle vi be att få in glassbomben direkt, ingen väntan för de tar mycket god tid på sig att sno ihop glassbomben efter att man bett att de ska komma med den. Saft/popcorn i 5 minuter MAX, sen glass och sång, sen presenter och fri lek. Tar typ 20 min, inte mer. Det, och kräva – ja, kräva – av föräldrarna att vara kvar på plats och ta det egna ansvaret för sina barn för det är fan omöjligt att hålla reda på dem själv. 

I det här fallet hade min kusin fått jaga en tillfälligt föräldralös kalasdeltagare runt halva leklandet, och samtidigt tappat bort en annan tillfälligt föräldralös deltagare i minst 15 minuter. Sen fick hon klättra upp och plocka ner en tredje kalasdeltagare, likt en brandman som tar ner en katt ur ett träd, eftersom mamman bara stod nedanför utan att lyfta ett finger med hänvisning till fysisk begränsning. Bland annat.

Hon svor på att aldrig mer utsätta sig för nåt liknande. “Nästa gång är vi hemma i trädgården!”

Jag har avgett samma löfte, men jag är ändå inte så pigg på att vara hemma. Hellre … simhallen? Simon är lite inne på det. Han sa i bilen på väg hem från Eltons kalas att det hade varit roligt, men att på hans kalas så ville han nog vara på badhuset.

Egen dag med Adrian inför Björns födelsedag

Egen dag med Adrian

Söndagen före Björns födelsedag, vilken inföll på en tisdag i år, hade jag och Adrian “egen dag” tillsammans. Jag cyklade med honom till MOS, vi åt lunch och gick på bio. 

Adrian på bio, Babybossen 2.

Adrian stortrivdes. Han är inte främmande för att gå i affärer, faktum är att det var hans idé att gå och titta på saker. Det han vill titta på är förstås leksaker, och det slutar alltid med en klar förlängning av önskelistan när vi varit runt.

Adrian går i affärer. Han deltar ganska aktivt i tittandet, om vi säger så.

Den här gången hade vi ett annat mål också, så jag lovade honom en glass om han hjälpte mig att hitta ett par nya badshorts till pappa i födelsedagspresent. Adrian var helt med. Han sprang före och pekade hit och dit vart vi skulle gå, entusiastisk över både present och glass, men trots att vi var in på en hel del ställen så slutade det med att vi bara tog ett par för att ha nåt att slå in. Istället valde vi ett par badshorts online, och Adrian var helt färdig när han satt med sin välförtjänta glass och trötta fötter på glasstället. Jag var också trött. Man blir trött på ett alldeles särskilt sätt när man gått omkring i affärer en längre stund, det är lite som att gå på museum. 

Födelsedagsfirande

“Vad vill du ha till frukost imorgon?”

“Svampomelett.”

Den morgonen väckte vi Björn i vanlig ordning med skrålande skönsång och, enligt beställning, svampomelett. Och paket. Badshortsen vi hade köpt som nåt slags placeholder för de vi beställt online visade sig vara på tok för små, och i skrivande stund vet jag inte ens var de är så det kanske blir nåt pojkarna får växa i – eller sälja dem, om de nånsin dyker upp.

Efter väckning drog vi morgonrutinen som vanligt, Björn bakade tårta under dagen och på kvällen åt vi den som efterrätt. Inte hela, för den var enorm. 

På lördagen, alltså ett par dar senare, föll det sig så att vi hade barnvakt så jag möblerade om i planen lite och lyckades hitta en tid för duomassage, på ett ställe helt nära där vi bodde innan vi flyttade till huset, innan middan. Det är precis den sortens saker vi gör alldeles för sällan; saker som vi inte brukar göra alltså. Vi behöver bli bättre på att tänka utanför lådan ibland.

Dagen därpå kom våra mödrar på middag. Björn grillade och tårtan, som var så stor att den lugnt kunnat stå i kylen ända till helgen, både räckte och blev över som efterrätt.

Om att bli äldre, i hängmattan

Jag satt i ett jobbmöte härom dan, och det var bara jag och projektledaren som dök upp. Eftersom inga andra var med, och hon och jag har barn i ungefär samma ålder, så drev vi in på ämnen utanför jobbet efter en stund. Jag påpekade hur fort jag tycker att livet går nu. Jag blinkar, och så har det gått två veckor. Sen försökte jag skylla på vår gemensamma arbetsgivare för detta; vi har så mycket att göra jämt och aldrig tillräckligt med tid.

“Jag har en väninna som inte arbetar,” berättade hon då. “Alltså inte alls. Eller jo, nån gång ibland men inte regelbundet och aldrig heltid. Hon säger samma sak som vi.”

“Så du menar att det kanske inte har med arbetsgivare att göra,” frågade jag besviket. “Kanske har det att göra med den fas vi är i, i livet … Kan den vara åldersrelaterad…?”

Jag lät väl inte så förtjust över detta, för hon skrattade och sa att det trodde hon – eller kanske livsfas snarare än ålder, även om de gärna hänger ihop. 

Allt jag vet är att jag kan konstatera att ju äldre vi blir, desto fortare går det. Jag kan också konstatera att alla våra släktmedlemmar som gått i pension verkar ha sänkt farten i sitt sätt att leva. Det är alltså inte bara en fråga om att göra färre saker under en dag, utan de liksom existerar långsammare. Jag tror inte det är nåt som sker medvetet, och kanske är det en reaktion på att det gått så fort så länge, liksom på att orken avtar och att vardagsschemat glesnar. Förhoppningsvis går livet långsammare igen då. 

hängmatta

Idag är det sommarvarmt väder igen efter en tid av svensk sommar – dvs 12 grader varmt och 50 shades of rain – och jag inviger vår nya hängmatta. Vi har haft den i flera veckor, men den är alltid upptagen. Just nu är det lördag eftermiddag och pojkarnas efter-lunch-vila är snart slut, så jag passar på.

Den är jättetrevlig.

Furuviksparken med bitigt väder och fria ormar

Alessiane och Franck, som har tvillingar i Adrians ålder, tipsade oss om Furuviksparken förra året. Eftersom det är en park med både djur och tivoli – och vattenland – utan att vara lika stort som Kolmården för det, så skulle det passa yngre barn extra bra. Hurra vad bra, tänkte jag. Det gör vi nån gång.

“Nån gång” händer aldrig, men så började långhelgen med Kristi himmelsfärd närma sig och eftersom vi tänkte tåga till Öland i sommar så tyckte jag att det vore ett bra träningstillfälle att åka till Furuviksparken med tåg. 

Mot Furuviksparken!

“Vi kan se det som en träningssemester,” sa jag när jag sålde in det hos Björn. “Vi tränar på att åka tåg, inte så långt, och så en natt på hotell. Det blir väl bra?”

“Visst” sa han, som han alltid gör inför dylika förslag. Han ogillar att planera semesterresor men han åker gärna på dem, vilket inte gör det så svårt för mina idéer att slå rot.

Vi åkte hemifrån i torsdags kl 8:30. Pendel till Centralen, sen tåg till Furuvik via byte i Tierp. När vi kommit fem minuter hemifrån, och höll fin fart där på gångvägen i den varma vårsolen med fågelkvitter och nerpackade jackor, kom jag på att jag glömt mitt pannband. Vädret lovades mulet, kyligt och med 70% regnrisk, och att frysa är det näst värsta jag vet (dvs. av sånt som regelbundet inträffar; hunger innehar stolt förstaplats) så det där med hårbandet fick mig nästan att springa tillbaka. Nästan.

Tåg

Tågresan gick lysande. Pojkarna lyssnade på sagor i sina hörlurar; Simon har fått Björns gamla iPod och Adrian springer runt med Björns gamla iPhone 3 från stenåldern. Alla är nöjda; barnen styr sina egna sagor, vi slipper hålla på så mycket med dem och Björn är omåttligt nöjd med sig själv över att ha sparat sin gamla elektronik. 

Tågperrongen i Tierp. Barnen plockar blommor i solen. Vilken idyll …!

Det kommer bli annorlunda när vi reser med tåg till Kalmar; det är en aning längre dit, men Simon menade att på tåg kan man gå omkring lite, det kan man inte i en bil så det blir bäst att åka tåg.

Vi kom fram till hotellet, åt lunch i deras restaurang, lämnade in våra väskor och gick till Furuviksparken. Jag hade valt paketet med entré 2 dagar, men bara åkband andra dagen så nu skulle vi gå och titta på djuren hela eftermiddan. 

Äventyrsön & Stenstranden

Furuviksparken äventyrsön

Pojkarna fick varsin karta, Simon studerade sin noggrant och sen förkunnade pojken att vi skulle till Äventyrsön. Sagt och gjort, vi gick till Äventyrsön och där blev vi kvar i hur länge som helst. Björn och Adrian gick tipsrundan Poängjakten, medan Simon höll sig i skogen och klättrade omkring där. Sen hittade de ingången till Hemliga Fortet och sen var vi under mark ganska länge innan vi kom ut och klättrade ner till stenstranden. 

Furuviksparken hemliga fortet

Det var en sån där underbar stenstrand med hoppvänliga vattenslipade stenar med vackra mönster och fantastiska färger. 

Till slut kom vi vidare och kunde gå och kolla på alla djuren. 

Djurparken

Furuviksparken klapphage lamm
Adrian klappar lammen i klapphagen.
Furuviksparken flodfärden
Flodfärden, flytande tunnor inne hos strutsar och alpackor.

Inne i Regnskogen, där de håller reptiler, insekter och små apor bland annat, fanns en del frigående djur och ett av dessa var en orm som låg och sov i ett fönster ganska nära dörren vidare till nästa rum. En familj en bit framför oss innehöll en kanske 12-årig flicka som fick syn på ormen och fick panik. Hon studsade stelt, grät och skrek att ”jag kommer dö!!”. Föräldrarna höll glada miner, och pushade henne att gå igenom dörröppningen. Flickan backade i skräck men pappan tog ett stadigt tag i hennes arm och drog henne med sig, förbi ormen. Det tog flera minuter för henne att lugna sig efter det.

Jag tänkte, när jag såg dem, att jag hade gjort annorlunda. Jag tänkte att om hon varit min hade jag vänt med henne, och gått tillbaka ut. Sen kom jag på att … hade jag verkligen det? Jag visste ju ingenting om dem eller bakgrunden till det hela. Kanske var det som hennes föräldrar gjorde det minst dåliga i den situationen, vad vet jag. Tänk vad lätt det är att tycka en massa när man ser andra familjers sätt att göra saker, när de skiljer sig från våra. Hur många gånger har inte jag och Björn dömts i tystnad över hur vi hanterar våra barn? I vissa fall med rätta – det finns tillfällen som vi inte hanterat särskilt bra alls – men i många fall har nog både en och annan i sitt stilla sinne ifrågasatt oss, när vi gjort det enda rimliga i en besvärlig situation.

Väderundret & milstolpen

Vi hade osannolik tur med vädret den dagen, det var först när vi började känna oss klara och pojkarna var ordentligt trötta som det började regna försiktigt, och då skulle vi ju ändå gå. 

Middagen på hotellets restaurang gick över lag bra; en milstolpe passerades. Den passerades inte när kökets miss gjorde att barnen hunnit äta klart, gnälla en stund, bråkat och fått vallas tillbaka till bordet från utflykter till andra bord där ohövligt stirrande praktiserats i hög grad, samt fått sällskap till TV:n på rummet innan vi fick vår mat. Nix. Milstolpen passerades när Björn kommit tillbaka från hotellrummet där han lämnat pojkarna, borstat bort de pommes som servritrisen råkat vräka ut, tillsammans med själva skålen, över stol och golv när hon äntligen kom med vår mat. 

Mina damer och herrar, milstolpen bestod i att för första gången NÅGONSIN satt Björn och jag på en restaurang, dit vi kommit med barnen, och fick äta tillsammans i lugn och ro medan pojkarna var kvar på hotellrummet. Ensamma. Med Barnkanalen som enda sällskap. Utan att någon annan vuxen behövde passa på dem. 

Fundera på den. Det tog 7 år att komma hit. Vilken känsla …! Visst, vi tittade till dem nån gång bara för att kolla läget, och rummet låg helt nära restaurangen så de hade inga problem att hitta oss om så skulle behövas, men ändå. Vi fick äta ostört. 

Paus för begrundande av denna stora händelse.

Hotellrummet med inglasad balkong där vi kunde sitta ostört efter att barnen somnat (vilket gick ganska fort), och sängskåp med våningssäng.

Dag 2: tivoli

Dagen därpå var vi vid grindarna när de öppnade och gick direkt till tivolit. Den här dagen var det kallare, och jag saknade mitt hårband innerligt. Regnet hängde i luften i omgångar, iskalla vindar drog in från havet, och folk sprang runt i en salig blandning kläder sådär som det ofta är på våren i vårt land. Vissa går runt i stora gummistövlar trots torr mark. Vissa går klädda som om de vore vid medelhavet trots att samma temperatur vid hösten skulle fått dem att gå i jeans och dunväst. Vissa har mössa och halsduk, och vissa jobbar på plats och är klädda som om parken hade ett privat klimat som var samma året runt. Inte avundsjuk på dem.

Jag frös. Björn frös. Adrian sprang runt i bomullströja och vägrade ta på sig jacka. Simon växlade. Men jag måste säga att vi återigen hade osannolik tur med vädret; det regnade inte en droppe på hela dagen. 

Adrian var helt såld på tivolit och särskilt ”Vita Rälsen” – dvs Fireball*. Han åkte den omkring femton gånger den dagen. Ja, femton. På riktigt. Simon ville inte, han nöjde sig med andra attraktioner i lite lugnare stil, särskilt Radiobilarna var roligt, liksom Sky Tower och Draken, en mer sansad bergochdalbana.


*Fireball:

Maskrosor dukar under för pojkarnas poängbegär

Du minns kanske att jag berättade om vårt, tycker vi, genialiska poängsystem? Alltså det funkar fortfarande, kan jag meddela. Det funkar så till den grad att jag över en timme på förmiddan i söndags skuldsatte mig upp över öronen.

Vad jag fick för det? – En maskrosfri gräsmatta! 

“Hur tänkte du där?” sa Björn när han såg stjärnorna hopas på barnens poänglista.

“Jaaa … “ sa jag utförligt.

“Jag trodde inte du skulle omvandla de där till poäng rakt av,” fortsatte han och syftade på anteckningsblocket där jag hållit räkningen på hur många maskrosor med tillhörande rötter som barnen kom med.

“Nej, men hade jag anat att de skulle ge sig på hela trädgården och finkamma gräsmattan i en hel timme hade jag inte lovat dem en poäng för varje planta de drog upp. Men nu blev det så.”

Sagt är sagt, lovat är lovat. Båda två fick varsitt verktyg och instruktioner och sen drog de upp maskrosor som om det inte fanns någon morgondag. Som tur är hade ingen av dem glömt att det finns en gräns för hur mycket godis deras små kroppar får sätta i sig vid ett och samma tillfälle, oavsett poängförmögenhet. Igår var det lördags och dags att växla in, och de frossade för 10 poäng var – för det var vad vi vågade ge dem. Sen var de ganska nöjda ändå. 

före detta maskrosor
Bildbevis; spår efter maskrosor. RIP.

Vad gäller maskrosorna så har det ploppat upp några nya under veckan som gått, men jag har dragit upp dem när barnen inte varit hemma. De få som står där idag visar de inget intresse för, så jag tror inte jag behöver skuldsätta oss så hårt inom den närmaste framtiden.

Målet var att:

  1. se till att de höll sig sysselsatta utomhus
  2. lära dem hur man gör
  3. ge dem perspektiv på (ett av) de jobb vi gör hemma
  4. slippa dra upp alla själv

… så jag är fortfarande jättenöjd med utfallet. Jag hade dunkat mig själv i ryggen om jag inte varit orolig för att sträcka axeln.

Adrians maktkamp i ett skåp i simhallen

*Doris. Bildkälla.

Simskola på tisdagar

Pojkarna går på simskola varsin gång i veckan. På lördagsmorgnar är det Simon och på tisdagseftermiddagar är det Adrian. Egentligen hade det varit bättre om båda gick på helgen, de går steg 2 båda två men det vore nog inget vidare att ha dem i samma grupp, så de går var för sig. 

Adrian får gå i veckan, för han har historiskt sett varit bättre på att hålla humöret uppe på eftermiddagarna. Det har dessvärre gått över nu. Jag brukar hämta honom på förskolan strax efter 15, sen får han gröt hemma och lite lugn och ro innan vi åker till simningen. Det brukar gå bra, det måste jag säga – ända tills det är dags att dra sig hemåt. Då tappar han koncentrationen/minnet/greppet, eller vad det nu är som händer. 

Maktkamp på badhuset

I tisdags gick allt bra, ända tills vi var i omklädningsrummet på väg hem och Adrian hade en tröja och två strumpor kvar att ta på sig. Jag hjälpte honom, för den där koncentrationen var som bortblåst och kvar stod en miniversion av mig själv med ett minne i klass med Doris*. 

“Ta på dig strumporna,” sa jag och la strumporna på bänken. 

Adrian tog två steg åt rätt håll, så jag fortsatte med mitt. En sekund senare var han på väg att klättra upp i ett skåp, barfota.

“Nej, kom ner. Ta på dig strumporna,” sa jag och pekade på dem. Adrian tittade åt fel håll. “Strumporna,” fortsatte jag. “Där. Strumpor. Sätt på dem på fötterna. Nu.”

“Haha, asså mamma du är så rolig,” sa han, satte på sig en strumpa och tog den andra i handen. “Mamma kan du hjälpa mig?”

Jag tog den framsträckta strumpan och väntade på att få en fot också. Det hände inte, eftersom den var upptagen med att dansa riverdance. Jag lyckades trä på den halvvägs, sen gav jag upp:

“Nä vet du vad, om du inte vill hjälpa till så får du göra det själv,” sa jag så glatt jag kunde.

Adrian dansade vidare. Jag trädde min egen tröja över huvudet, och precis när den var på så kom Adrian och petade in en strumpboll innanför tröjan. Vi skrattade båda medan bollen rullade på insidan av tröjan och damp i golvet. Adrian plockade upp den, räckte den till mig och sa:

“Mamma kan du hjälpa mig?”

Efter en millisekunds överläggning med mig själv (“det är mycket styra och ställa över gossen dessa tider, så här kan vi inte ha det, fixidéer är inte hälsosamt, han måste lära sig att sånt här inte funkar. Jag är inte hans betjänt. Det är nu han lär sig om det funkar eller inte, det är nu jag väljer hur jag vill ha det, det här är stunden. Det är länge sedan vi tog en maktkamp. Är det dags nu? Ja, det är dags.”) tittade jag på honom med höjda ögonbryn, och fyrade av det första skottet:

“Nej.”

Adrian exploderade inte, men för formens skull kunde han naturligtvis inte acceptera fel svar så han försökte kämpa igång en känslostorm. Blandad framgång där. Ganska länge lät han som en bil med dåligt batteri, men har han bestämt sig så har han.

Han har en kompis från förskolan som går simlektionen efter honom. Hon och hennes mamma hann bada en stund efter lektionen, hämta saker i skåpet, duscha utan brådska, klä på sig, föna håret och åka hem utan att Adrian kunde ta sig ur svackan/ta på sig strumpan. Jag hade förstås kunnat sätta på ungen strumpeländet, ta honom under armen och gå till bilen, men jag vägrade sätta på strumpan. Adrian vägrade också sätta på strumpan. Han gringnällde i 55 minuter där i omklädningsrummet:

“Vaaaaarföööööör, mamma? Vaaaarfööör vill du inte sätta på mig struuumpaaan?”

“Jag har försökt. Det gick inte. Du hjälpte inte till. Du tog av den igen.”

“Vaaaaarföööööör, mammaaaa …!”

“Du kan själv.”

“Vaaaaarföööööör!”

“Varför vill inte DU sätta på dig strumpan?”

“För att jag inte VILL det!”

“Bra svar. Jag vill inte heller.”

“VARFÖR vill du inte?”

“Varför vill inte du?”

“Jag bara vill inte det!”

“Bra svar. Jag bara vill inte. Därför.”

Sådär höll vi på. Jag skickade meddelande till Björn under tiden:

maktkamp på badhuset

Videon var en 10 sekunder lång dokumentation av hur det lät i omklädningsrummet under de 55 minuter som detta pågick. Jag filmar såna här sekvenser ibland för att hålla kvar tålamodet. Ingen aning om varför det hjälper, men det gör det.

Maktkamp om strumpa slutade oavgjort

Jag vann vår maktkamp, för övrigt. Adrian med. Det slutade med att jag la hans skor i badväskan, och så gick han med en och en halv strumpa på fötterna ut till bilen; INGEN satte på strumpan på Adrians fot.

“Akta så du inte råkar trampa i glas nu när du går barfota om hälen,” sa jag neutralt när vi gick över stenläggningen mot parkeringen.

“GLAAAAAAAS!” fick han fart igen. “Det kommer vara DITT fel om jag trampar i glas nu, och min fot förblöder, och jag DÖÖÖÖR!” 

“Du kommer inte dö av att trampa på glas, men det gör väldigt ont.”

“Ja, och det kommer vara DITT FEL! Förstår du vad jag säger? Det kommer vara ditt fel.”

Ja, allt är mitt fel när han är trött och hungrig. Så är det bara, det är ingenting att vare sig hålla med om eller diskutera.

Oh the joys of parenting maktkamp.