En vecka i Lindvallen, januari 2022

Äntligen dags!

Pojkarna har längtat, särskilt Adrian. Förra veckan frågade han varje morgon om vi skulle “åka idag” och varje kväll om vi skulle “åka imorgon”. Svaret blev ju ja till slut, så i lördags kväll packade vi bilen och i söndags körde vi hit till Lindvallen. Resan upp gick bra, väglaget var rätt fint större delen av vägen även om det inte gick att hålla – dvs komma upp i – hastighetsbegränsningarna. Jag har blivit väldigt mycket mer försiktig sen olyckan hem från Björnrike; jag var inte oförsiktig innan, men det har satt sina spår ändå.

Två pojkar av samma skrot och korn

Det första som hände, innan vi ens kommit upp i backen i måndags, var att pojkarna gick ut först (såklart) och gav sig på att socialisera med grannarna medan vi klädde på oss. Det visade sig att en pojke, jämnårig med Simon, och en mindre pojke, ett år yngre än Adrian, också slussats ut före sina föräldrar (såklart) genom granndörren. Som Astrid Lindgren så fint beskriver det; när två pojkar av precis samma skrot och korn träffas för första gången så tänds det liksom som ett ljus i ögonen på dem. När jag hörde höjda barnröster utifrån öppnade jag dörren för att i vanlig ordning säga åt pojkarna att låta föremålen för uppmärksamheten vara ifred. Samtidigt slogs granndörren upp och en kvinna tittade ut, sannolikt i samma ärende för där stod fyra pojkar och diskuterade högt och glatt. När vi såg att alla verkade glada gav vi varandra en leende nick, sådär som man gör, och så sa hon:

“Har ni också fått ett sms om att skidskolan är inställd?”

“Va? Nej!”

Jag kollade och mycket riktigt. På grund av sjukdom var den inställd hela veckan – jag fick senare förklarat för mig att eftersom en stor del av personalen blivit sjuka och satt i karantän så måste kvarvarande personal sköta liftarna, för annars måste de stänga ner hela stället.

Första åken ville pojkarna köra mellan våra skidor, men sen la de ner det. Precis utanför vår stuglänga går en ganska lång knapplift, och längs med den backen går en ränna mellan pisten och träden och där åker de så fort de kommer åt. 

Simon har åkt en del ihop med grannpojken, Oliver, och en kväll var båda våra barn inne hos grannen en stund och helt plötsligt var jag och Björn ensamma här i stugan. Kändes lite märkligt ändå att båda två plötsligt inte var hemma. Hans mamma berättade för mig att Oliver och Simon verkar ha samma slags personlighet.

”Är det sant? Vad kul,” sa jag förvånat. ”Simon är inte direkt en mainstream-person.”

”Nä, de verkar vara precis lika sociala och utåtriktade. Han ska alltid prata med alla vi möter.”

”Jaha, där ser man. Jo, i sittliften får vi säga åt honom att låta folk vara ifred när vi märker att de inte vill prata med honom.”

Hon skrattade: ”Jag veeet! Oliver är precis likadan, vi måste se efter så att han inte stör folk som inte vill!”

Mamma gjorde oss sällskap

I förrgår kom mamma upp och igår var hennes första skiddag med oss.

Vi gick ut hårt och åkte i Fun Ride och mamma flög – och landade först på en skida och sen på inga skidor, men det gick bra. Sen trasslade hon och Björn och Simon till det i ankarliften och de fick hoppa av efter ett par meter framför mig och Adrian. 

Jag får ganska ofta anledning att lite stillsamt sådär – till exempel medan de passerar en och en åt fel håll i liften för att ta en ny – reflektera över hur lika min mor och min sambo är ibland. Jag vet inte VAD det är de har gemensamt, bara att det antagligen är nånting med hur de hanterar plötsliga saker. 

Simon & Björn

Tiden går för fort!

Nu är det bara två dagar kvar här för oss. Tiden har gått vansinnigt fort, jag fattar inte hur det kan vara så nära hemresan redan. Vi kom ju i förrgår – eller?

De första dagarna var det kallt, och snön ganska färsk. Orörd, på många ställen. Björn plockade fram sin bräda efter lunch andra dagen och åkte, och jag satt kvar i stugan medan pojkarna vilade, och led av sådan eländig avundsjuka att jag impulshyrde en egen bräda.

Visst, det är en nybörjarbräda, men det var vad som fanns och jag har fått tillfälle att åka flera åk på den. I lössnö. Bland buskar och grenar också, i och för sig – det var lite som att brädan och grenbuskarna styrde snarare än jag, men vad gjorde det. Jag var i himlen i flera sekunder per åk, så nu har jag bestämt att jag måste skaffa min egen bräda. Abstinensen är bara för mycket.

Nyår 2021: Adrian slog personbästa i feber

barn feber

Adrian har varit sjuk länge

Den 26 december blev Adrian väldigt sjuk. Han var ju dålig över julafton redan men den här kvällen steg febern och för varje gång jag drog hudtermometern över pannan på honom så var han hetare. Björn brukar alltid säga att man inte ska vara så orolig för feber; febern är kroppens sätt att försvara sig mot bakterier och virus som får svårare att föröka sig i högre temperaturer, så vi väntade med att ge Adrian medicin. Taktiken brukar vara att ge honom när vi går och lägger oss, för att han ska ha över natten (och för att jag ska kunna slappna av). Men när jag mätte 40,8°, såg de digitala siffrorna lysa rött i mörkret vid sängkanten och kände oron börja sticka i huden på samma sätt som när foten har somnat, fast i ultrarapid, så struntade jag i taktiken och gav honom ändå. 

Jag var själv inte kry och Björn höll på att bli dålig han med. Efter att Adrian fått sin Ipren ringde jag 1177 för att be om råd, eftersom det står på deras hemsida att vid 41,0 så ska man söka läkarvård oavsett omständigheter. Jag fick sitta 45 min i telefonkö, och under tiden rasade febern ner till 38,2° så när jag väl kom fram tog känslorna över och jag gråtpratade med en sjuksköterska som gav tydliga råd för kommande dygn, samt försäkrade mig att det inte alls är säkert att man dör vid 42° feber. Hon sa att febern inte är farlig i sig, utan orsaken till den. 

Jag kunde såklart inte gå och lägga mig någon annanstans än i Adrians rum den kvällen, så jag sov på utdragssängen i 4 nätter. Den madrassen är ganska tunn, så nu är jag blåmärksöm på höften av det, men det var ganska lugnt. Efter tre nätter tänkte jag att det var dags att flytta tillbaka till min egen säng, men då fick Adrian 40° feber igen så det vara bara att lägga sig. 

Värst att bara se på

Det är alltid jobbigt när barnen är sjuka, men jag tycker det är absolut värst (av de saker som brukar hända, inte värst av allt jag kan komma på) när de får hög feber, för det kan man inte kontrollera. Det är bara att sitta bredvid och se det ha sin gång och vara beredd att åka till sjukan om det skulle visa sig vara farligt.

Nu är han frisk … ta i trä. Han var lite trött efter så många dagars feber, men det märks att det är ur kroppen på honom. Händer ingenting konstigt så får han gå till förskolan imorn och det ser han väldigt mycket fram emot. 

Nyår

Nyår blev med andra ord som vilken annan slö dag som helst, det enda som var extra i år var att Carina, Björns faster, tillbringat några dagar med oss när vi varit som sjukast. Än är hon frisk, men jag tror inte hon får vara det så länge till. Hon åkte hem igår eftermiddag, och jag hoppas verkligen att förkylningen blir lindrig för henne. 

Gott Nytt År!

2022 kommer jag att …

  • Lämna på förskolan för sista gången
  • Skola in Adrian i förskoleklass
  • Få en ettagluttare i huset
  • Planera ett uterum
  • Fira ett år på min nya arbetsplats

… och en massa annat. Har du funderat på om det väntar någon milstolpe för dig det här året? Om inte så gör det när du känner dig pigg; då känns det roligare.

Julafton 2021: drömväder, morgonrock och sjukstuga

Sjukstuga

Ny teori i stugan: Om magsjuka florerar så plockar Simon upp det; om influensa florerar så plockar alla andra upp det.

Ingen är magsjuk – ta i trä – med Adrian har fortfarande feber och jag och Björn börjar bli krassliga nu. 

Å andra sidan har vi fantastiskt väder så vi är ute i alla fall. Adrian orkade fem åk på madrassen i (den folktomma) pulkabacken idag, sen gick vi hem och han somnade på soffan, och en timme senare var han uppe på 39,9° – men det var på pannan i solen som nått honom medan han sov. Över lag mår han bättre nu än han gjort, men det märks att det är en seg sak vi fått i huset. 

Julafton

På julafton blev det precis som planerat. På förmiddan var Simon och jag borta hos mamma och plockade upp hennes hund, och sen klättrade vi omkring i skogen i 90 minuter. Vädret var som sagt magiskt; glittrande pudersnö överallt, inte ett moln på himlen, -8° och precis så mycket snö ändå att det gick att åka på rumpan nedför diverse mossiga kullar och klipphällar. 

På eftermiddan pallade vi upp Adrian i soffhörnet och så tittade vi på Kalles jul medan vi åt lussebullar, pepparkakor och glögg. Barnen – eller barnet, för Adrian ville inte förtära någonting alls – fick varm äppelmust, och Simon utbrast flera gånger mitt i filmerna och apropå ingenting att “jag ÄLSKAR julen!”.

Efter Kalle fick de sina julklappar och då blev det fart på Adrian igen. Pojkarna fick bland annat varsin morgonrock, så den tog han på sig och så började han sparka omkring mellan vardagsrummet och köket på sin nya sparkcykel från morfar. 

Jag var strategisk i år och gav Björn en kurs i fransk matlagning i julklapp. Han önskade sig, vill jag påpeka, och jag ser fram emot mera franskt på bordet. Tror jag. 

Från Instagram:

Inför isolerad julafton 2021

Årets julgransdress. Pojkarna klädde den nästan helt själva.

Juldröm VS verklighet

I en covid-fri värld så skulle Jonas & Emma med lilla Ines – min brorsdotter som jag ännu inte presenterat – och mamma och Björns mamma ha kommit på julafton. I en drömvärld hade kusinfamiljen från Skåne också kommit hit, men det var aldrig på tal för i år.

I år kommer ingen hit.

Jonas & Emma är med rätta oroliga för RS-viruset som gått som en löpeld över landet, så de håller sig isolerade. Mamma är sjuk, Björns mamma blev dubbelmormor i veckan så hon åker till kusinfamiljen i Skåne över jul för att hjälpa till, och idag tempar Adrian på starka 39,2° så … det blir bara vi imorgon, men det är ok. Såklart att det är ok, men jag saknar verkligen jularna med familj och släkt. Är det något jag verkligen gillar, och som vi så sällan för möjlighet att göra, så är det att sitta många runt matbordet hemma. I Frankrike gör man det på ett mer självklart sätt än här, och det kan jag sakna.

Julnissen

Julklapparna är inhandlade i alla fall, nissen har flyttat ut alla sina prylar vid dörren och idag bakar vi lussekatter. Björn gör två degar – en vanlig och en glutenfri – medan pojkarna vilar och jag sitter i soffan och myser allt jag kan. Den här nissen vi har, han har inte varit så närvarande som jag hade tänkt att han skulle vara, men det har ändå blivit ett och annat bus, några fotspår i kanel och mjöl, sporadiska brev och sånt. Nästa år vet jag vad jag ger mig in på, då går det kanske bättre.

Barnen har i alla fall köpt konceptet med hull och hår, jag har inte behövt blåljuga fler gånger och de pratar om och med nissen när de tror att han hör. De knackar på dörren, har förstås öppnat den flera gånger men accepterar rakt av att nissar är fulla av julmagi och så även deras dörrar. Det är verkligen härligt att se undrens ålder på nära håll.

Inte långt kvar nu

Vi är lediga idag, och sedan är det 3-dagarsveckor ända tills vi åker till Lindvallen. Vi åker dit första veckan efter jullovet, och jag funderade ett tag på om man får göra så eller inte när barnen går i skolan. Vi har landat i att eftersom skolan uppmuntrar friluftsliv, lek och rörelse och utomhusaktiviteter, så blir det lite konstigt om de ska uppmuntra sådant endast på skolloven, då priserna stiger till det tredubbla och många barnfamiljer därmed inte har råd att åka. Jag menar att de alltså får stå för sitt ord och låta dem åka utanför loven – undantag medges såklart. Kanske för barn som inte hänger med ordentligt i undervisningen och redan är borta mycket, eller nåt sånt. 

Spontan skidhelg i Kungsberget före jul

Mycket snö och många minusgrader tidigt i år gjorde att inte en enda kvist stack upp i backen.

Den goda nyheten bemöttes

För några veckor sen var det kallt i Stockholm. Alltså kallt, som i bitigt januarifjällkallt. En morgon mätte termometern -17, så jag klädde mig i mina skidkläder – gogglar och allt – och satte mig på cykeln och for till jobbet. Det var magiskt. Luften och ljuset är inte desamma i sån kyla. Den får på sätt och vis eget liv och jag känner mig sällan så pigg som när andedräkten fryser till is omkring mig.

Det var i samband med det vädret som abstinensen kom över mig, och jag började kolla snödjup i Kungsberget (80 cm!!). En vecka senare hade jag Björn med mig på idétåget och vi bokade 2 nätter, berättade för pojkarna den fantastiska nyheten, och …

Det bröt ihop. Båda två. 

“Bara TVÅ NÄTTER?!” skrek Adrian argt och besviket och kastade av sig alla kläder han hade på sig – eller det skulle han ha gjort ändå, i och för sig, men inte sådär hetsigt och jag skulle inte ha fått nån strumpa i huvudet.

Simon grät ilsket och stampade hårt uppför trappan. Det var ett fasligt liv.

“Pojkar! Pojkar!” ropade jag över kakofonin. “POJKAR!! TVÅ NÄTTER EXTRA! VI HAR INTE BYTT UT VECKAN MOT TVÅ NÄTTER, VI HAR LAGT TILL TVÅ NÄTTER EXTRA!!!”

Det var som att stänga av ljudet på en film. Tystnaden följdes av ett “Jaha, vad bra” från Adrian, och stampandet i trappan lämnade plats för studsande steg åt motsatt håll.

När de väl landat i att vi INTE stulit fem skiddagar från dem och försökt presentera det som en bra grej, blev de glada och började räkna ner till den 10e i kalendern istället för den 24e. 

Kungsberget fredag-söndag

Det här var helgen innan de skulle öppna helt för säsongen, så vi fick ett bra pris i en lägenhet som den vi hade sist. Vi åkte upp på fredag efter lunch, kom fram och packade ur medan Björns preppade lasagne stod i ugnen, bäddade och fejade och var i säng i vanlig tid. 

Vi fick två hela skiddagar med mycket, om än något varm, snö. Pojkarna hade tappat en del och åkte mellan våra skidor igen på förmiddagen, sen lossnade det för Simon. För Adrian lossnade det på söndagen, då han återupptäckte hur kul det är att styra själv. 

Overallerna jag köpte förra gången jag led av snöabstinens i höst är verkligen jättefina. Den fina färgen på Simons overall framgår dessvärre inte på bilderna och Adrians overall visade sig kamouflera sig jättefint bland snö och trädgrenar.
Adrian körde så lugnt och fint, alltså jag kunde ha sprungit ifrån honom i bara pjäxorna, men han gjorde till och med parallellsvängar och böjde så snyggt på benen. Efter ett tag blev han modigare, och då skulle jag inte ha klarat mig utan skidor.
Simon lättade till och med i guppen. Först såg han skrämd och arg ut, men sen var det koncentration resten av dagen.

Det var lite kort ändå

I backspegeln så tänker vi att det var bra med två dagar nu, så att de inte behöver börja från noll när vi åker till Lindvallen i januari, men det var för kort. Tre nätter hade varit bättre för nu var det som att vi bara hann dit och göra en handbromssladd utanför stugan och sen dra igen. De håller med om detta, och längtar jättemycket till efter jul och nyår – dvs nästa skidsemester.

En mors adventsbikt

Samvetskval

Jag har ljugit för mina barn. Inte på det där snälla stöttande sättet – vad fint du sjunger, din teckning ser verkligen ut som en drake, “jasså DÄR var du, jag såg inte dig!” – utan på det där andra sättet; det där lögnen ligger och skaver som ett sandlådekorn som inte går att skaka ur vinterstöveln, och jag vet inte vad jag ska göra av den. Känslan av att ha gjort nåt fult, och förnuftet som rättfärdigar och kör över den känslan, om du kan relatera till det.

“Mamma, har du satt dit nissens dörr?”

“Nej.” Iskallt.

“Lovar och svär du på hedersord att du inte har satt dit den?”

Ögonkontakt: “Ja, jag lovar.”

Iskall blålögn. I vanliga fall brukar jag styra om samtalet så att jag slipper uttala brutala lögner, men de trängde in mig i ett hörn och jag tvingades välja mellan julmagi och verklighet. Jag hade ju redan bestämt mig för att försöka skänka dem just julmagi i år, medan de fortfarande är små nog att tro – eller åtminstone undra – så jag tvekade inte ett ögonblick och ljög mig så blå jag kunde.

De trodde mig såklart; de vet att jag aldrig ljuger.

Ett samtal från okänt nummer

”Lisa?” svarar jag.

”Hej Lisa, jag heter Maj, och jag kan börja med att säga att jag inte kommer att försöka sälja nånting till dig.” Rösten är varm, vänlig, liksom hemtrevlig. Om röster kunde dofta så skulle den här ha luktat nybakade bullar.

”Haha, okej?”

”Jo det är så att jag ringer från Jehovas Vittnen, och jag ville bara fråga dig om du känner till bibelns budskap?”

”Jo, det gör jag nog,” svarar jag och hoppas att det är en pratbar Maj som ringt mig.

”Jaha du gör det redan? Känner du till Jehovas Vittnen kanske också?”

”Javisst. Det var så att jag fick besök av dina … vad säger man? Kollegor? Vänner? Ja, två från Jehovas Vittnen i alla fall som kom och ringde på hos mig för ett par år sen. Vi stod och pratade i två timmar i dörren och hann gå igenom ganska mycket. Det var trevligt, men vi var rörande överens om att vi har olika sätt att se på världen.”

Maj skrattar hjärtligt: ”Jaha ojdå, två timmar, det var länge! Vet du om att vi har en hemsida där man kan läsa mer, om det är så att man skulle vilja det?”

”Nej, men nu vet jag det ifall andan skulle falla på.” Maj gör en ansats att kasta upp mer info i luften, samtidigt som jag stillsamt fortsätter: ”Jag har studerat religionshistoria, jag har läst bibeln bland annat så jag vet vad den handlar om.”

Jag är beredd att ta diskussionen, beredd att släntra omkring i utkanten av ämnet och prata om Koranen, de tre broderreligionerna, det första konciliet i Nicaea år 325 (det där mötet där endast män träffades och sorterade vad som skulle ingå i den kristna trosläran, dvs Bibeln*), Matrix, livet efter döden och så vidare, men tyvärr så nappar inte Maj. Istället är hon respektfullt vänlig, hänvisar än en gång till hemsidan som såklart är öppen för alla, och önskar mig en trevlig kväll.

Jag kanske har bättre lycka nästa gång.

Bild från Sigtuna-retreaten, S:t Olofs kyrkas ruin.

*Och gärna, precis som under det där tvåtimmarsmötet vid min ytterdörr för länge sen nu, understryka hur mycket som sorterades bort – bland annat sånt där kvinnor bär en mer betydande roll. Tydligen finns det texter som styrker att Maria Magdalena ska ha varit en lärjunge, andra att hon var Jesus hustru – det är intressant ur flera perspektiv, men framför allt var det intressant att se hur mina ”favoritvittnen”, som jag kallade dem, tog sig an utmaningen att motargumentera. För det är ju trots allt så, att ingen av oss vet. Det är därför vi har tro – och forskning.
Möjligen hade de lika roligt som jag, där vi följdes åt över det brokiga landskap som religion ofta är; årtusenden av nedärvd tro från präster till följare och vidare igen, och som likt klippor vid havet format sig efter sitt folk som med tiden strömmat genom den. Hade det inte varit för det skrivna ordet hade den riskerat att ebba ut precis som viskleken. Den intressanta frågan, tycker jag, är vad som hann hända med berättelsen om Jesus under de 325 år som föregick konciliet i Nicaea. Den frågan lyckades vi inte förstå varandra i däremot.

Adrians femårskalas del 2: Mina drömmar krossade under total succé

”Du behöver inte göra nånting”

På dagen en månad efter Adrians födelsedag gick hans kalas på Leklandet av stapeln.

Herrejösses.

Hemsidan skryter med följande drömscenario:

Välj ut ett eget partypyntat kalasrum och bjud in alla leksugna, resten fixar vi. Och du kan vara med så mycket du vill eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro. 

Hah! Du, om vi hade följt deras tips att gömma oss i bistron så hade kalasrummet snabbt tömts på folk och de hade fått stå där själva med sina popcornmuggar.

Jag levererade nödlösningar på löpande band

Jag fick på stående fot hitta på saker för ungarna att göra medan Björn letade efter kalasvärden som försvunnit. Paket staplades på bordet, alla ungar tuggade popcorn och välte ut saftglas och slog på rymdrummets extremt högljudda knappar med raketljudeffekter.

Det ljuden saknade i kvalitet tog de igen i volym.

En högkänslig pojke hade svårt att ta händerna från öronen, en annan tyckte inte om popcorn eller glass, några var försenade och det hade gått 5 minuter sedan vi stängt reträttvägen ut till leklandet (dvs dörren). 

Här var inte riktigt läge att “luta mig tillbaka och sippa på en kaffe”, här var snarare läge att ta på sig kaptensmössan, peka med hela armen och styra upp ett stadigt havererande event. 

Så vi sjöng för Adrian, och han fick öppna sina presenter medan alla pratade och tjöt i munnen på varandra och nån återupptäckte rymdknapparna på väggen. Till det realistiska ljudet av en långsamt lyftande rymdraket kom kalasvärden tillbaka och förklarade att han hade fixat med glassbomben. 

“Ok, jag trodde att nån av er skulle vara här hela tiden och ta hand om det här,” sa jag.

“Ja men vi är här. Vad vill du att vi ska göra?”

Wtf? Rädda mig ur det här såklart – sa jag inte. 

“Vill ni ha glassbomben nu,” fortsatte han när jag stod mållös.

“Ja snälla. Nu.”

Plötsligt tyckte barnen att det var slut

Det gick bra en liten stund till, personalen kom in med glassbomben och alla sjöng, igen. Sen blev några klara och försökte gå ut till sina föräldrar, så vi fick stänga in dem och lovade att be föräldrarna komma. Stadigt troppade barnen av och ville ut och springa i leklandet, och när kalasvärden dök upp nästa gång så var det precis i tid för att fånga Adrian och ta med honom till den utlovade “skattkammaren” där han skulle få en present. När de kom tillbaka hade värden med sig en plastpåse med godispåsar, men vid det laget var alla barnen (utom ett) återförenade med sina ansvariga vuxna så jag fick gå omkring och ropa in dem igen för att de skulle få sina påsar.

Det gick nog bra till slut

Vi hade rummet bokat för en timme. Efter 35 min var allt över, och jag stod och flämtade i kalasrummets dörröppning. En av gästernas mamma kom fram och tackade så mycket för kalaset. Hon berättade att hennes son verkligen hade sett fram emot det här och att han var jättenöjd, och så berättade hon att de inte hade börjat med kalas ännu. 

“Det låter klokt av er,” sa jag svettigt och berättade att det var svårt att inte ha för Adrian eftersom Simon fått. Vi småpratade lite och hon sa skrattande att det här kalaset satt ribban högt för förväntningarna hos hennes pojke. Hon var väldigt trevlig, och jag tänkte igen att det verkligen är synd att man inte hinner prata mer med andra barns föräldrar. 

Det vara bara en förälder som jag inte fick tag på, och som resultat gick jag runt i leklandet utan att ta ögonen från hans dotter som for som en flipperkula uppe i ställningarna i ca 30 min. Man vill ju inte behöva berätta för en anna förälder att man tappat bort deras unge – men som en av papporna sa; det är ett lekland. De är ju nånstans här inne. Till slut svarade i alla fall flickans mor på sms med pappans nummer.

“Jaha, ja jag står här utanför ingången. Jag kommer in,” sa han. När han äntligen dök upp och jag pekat ut hans dotter för honom, sjönk jag ner tillsammans med Björn och Jonna i en sån där klumpig skinnsoffa de har stående lite här och var, och stirrade tomt. 

Djupt andetag

Det var över, och det hade gått bra. Ingen hade skållat sig, ingen hade lyckats rymma (utom en under ett par minuter), ingen hade trampat barfota i rävbajs och ingen hade uppenbart vantrivts. Fantastiskt. 

Nu är det ett helt halvår till nästa kalas, för om ett halvår fyller Simon år. Han har redan bestämt att det ska vara på samma ställe …

Jag har inte haft tid att meddela leklandet vad jag anser om reklamen VS verkligheten. Lite av det är mitt eget fel, som inte ringde och pratade igenom det hela med dem i förväg; om jag hade gjort det, hade mina förväntningar varit annorlunda och jag hade haft med mig både plan A, B, C och D för säkerhets skull. Det var ju inte dåligt egentligen, det bara blev det när det krockade med mina förväntningar på att kunna ”luta mig tillbaka” och i princip bara se till att våra pojkar uppförde sig lämpligt.

Vi frågade Adrian vad han tyckte, och han älskade det. Han var så lycklig, och trött, när vi kom hem – men det hade han varit ändå tror jag, oavsett var vi hade hållit kalaset.