Olika föräldrar på lekplatsen – och jag träffade en som jag

Det hände en grej vid klätterställningen på torget, när jag och Adrian var i centrum tillsammans för ett tag sen, som fick mig att fundera på vad för slags mor jag är egentligen.
Bildkälla: google

En familj som liknar vår

När vi kom till klätterställningen var det tomt, men ibland kom det andra barn som tilläts klättra två minuter innan deras föräldrar gick vidare med dem. Adrian är social och glad och pratar ivrigt med alla som kommer inom hörhåll. Vissa barn tar tid på sig att mjukna och börja svara – Adrian är inte den som ger sig i första taget – medan andra är lika pratglada som honom.

Vid ett tillfälle kom en mamma med två pojkar som stannade en stund. Den äldre pojken var 4,5 år och pratade glatt, den yngre var drygt två år och lallade runt och höll koll på storebror.

Ett enkelt nej

Adrian klättrade omkring, och började visa den äldre pojken hur han skulle göra för att komma upp. Pojken lyssnade och gjorde efter, men sen lyckades han inte ta sig upp sista biten.

“Mamma, jag kan inte komma upp” sa han till sin mor, som hjälpte lillebror upp mitt emot.

“Nähä?” svarade hon.

“Kan du lyfta upp mig dit?”

“Nej.”

Svaret var vänligt men bestämt; hon skulle inte ändra sig. “Du får hitta en annan väg upp” fortsatte hon, efter att ha tagit en närmare titt på problemet.

Jag iakttog henne i smyg – eller försökte i alla fall – en stund och jo, ta mig tusan, hon fortsatte längs samma väg. “Lös det själv.”

Självklart finns det oräkneliga föräldrar som hon, jag har bara aldrig stött på nån. Jag menar, aldrig hört nån som säger såna där saker som jag brukar säga till mina barn när vi är på lekplatser.

Vårdslös curling?

De föräldrar som jag lägger märke till (vilket är galet långt ifrån alla, för övrigt) är oftast föräldrar som går under sina klättrande barn – där de hänger 1,5 meter över sanden i lekplatsens klätternät och förtjust dinglar med ena benet – och ibland till och med talar om för dem att de inte kan, eller att ojoj det här har du inte gjort förut och hur ska detta gå osv. Jag fattar var det kommer ifrån, det är föräldrahjärtat som tar över. Jag hör samma saker från mitt eget hjärta ibland när mina barn klättrar. Men vi är olika; där jag biter mig i tungan drar andra på volymen.

Är det bättre att göra så? Att bita sig i tungan och låta dem försöka? För just Simon och Adrian är jag övertygad om att ja, det är bättre. Men annars … vad fasen, valet står kanske i vissa fall mellan att klättra med orolig förälder under sig, eller inte klättra alls, och då är det som det är. Det finns värre saker – som till exempel att inte få klättra alls trots att man så gärna vill, när vi nu ändå pratar om just klättring.

Det blir så märkligt bara, tycker jag, när föräldern som uppenbarligen inte alls är bekväm med barnets framfart på en viss höjd över sanden trots det inte säger nej, utan liksom lägger ett neggigt kommentatorspår över händelseförloppet.

Jag undrar om det kan vara så att mycket av det som vi vid första ögonkastet lätt dömer ut som vårdslös curling, i många fall handlar om den där artikeln om barns status som jag skrev om för ett tag sedan. Många par har kämpat så hårt för att kunna få bli föräldrar, och nu dyrkar de sina barn. Det gör såklart vi med, men med en sådan bakgrund är det kanske lättare att glömma den andra sidan av myntet*, vad vet jag. Jag kan vara ute och cykla här, berätta gärna hur du tycker och tänker kring curling, hönsföräldrar eller barnens status. Så intressant ju.

En likasinnad mor

Allt detta sa jag till mamman vid klätterställningen på torget – eller inte det där med barns status, det hade blivit för omständligt … och aningens märkligt som första uttalande från en främling – men det där om att jag så sällan hör andra föräldrar säga sånt som jag brukar säga, och att det var kul.

“Hahaha, ja, likasinnade,” skrattade hon. “Nä men annars lär de sig ju inte!”

Precis. Annars lär de sig inte. Vi kan inte hindra pojkarna från att klättra; de flesta barn gillar det och våra är inga undantag. Hellre då att vi lär dem ordentligt så de inte trillar ner.

Och visst, hade vi inte hjälpt dem lära sig klättra bättre så skulle de inte kunna klättra lika högt – å andra sidan. Eller så skulle de det.

Antagligen så skulle de det.


*Myntet: skydda barnen, och rusta dem.

Hur man tar sig igenom en leksaksaffär med barnen

Vi har ett bra sätt att hantera leksaksaffärer, som jag är oerhört nöjd med – än så länge, i alla fall. 

Vi brukar inte tillbringa astronomiska mängder tid i butiker tillsammans med barnen, men ibland är det liksom svårt att göra annorlunda och barnen kommunicerar ofta och livligt att de vill ha grejer. Då brukar jag alltid be att få titta på saken i fråga, kanske byta ett par ord med monsieur om varför den är så bra, och sen säger jag nej.

Jag säger inte “nej, vi ska inte ha nånting, lägg tillbaka den” och hoppas att detta ska accepteras – det var trots allt det sista jag sa innan vi gick in i butiken – för jag vet att om jag lägger fram det på det sättet så får jag en arg unge (nuförtiden, ska tilläggas; förr gick även det bra).

Jag säger “vänta så ska jag ta fram telefonen, så tar vi en bild på den och lägger den på din önskelista”.

Simon i leksaksaffär
Simon poserar med en handdocka.

Det här betyder förstås “nej, vi ska inte ha nånting, lägg tillbaka den”, men med den twisten att jag, när det blir dags för födelsedag eller jul eller nåt, har ett helt bildbibliotek med prylar som ungen SAGT att han vill ha. 

Jag säger “jag” här, men Björn och jag gör likadant. Både Simon och Adrian, trots att de är 3,5 och 5 år, accepterar glatt alternativet med mobilbilden och rusar spänt vidare till nästa grej som de vill sätta upp på sin önskelista.

Vad som hamnar på önskelistan hänger på dagsformen; Simon har bland annat papptallrikar på sin.

Det här bildbiblioteket som byggs upp blir förstås ganska omfattande, så när det börjar närma sig födelsedag kan vi titta igenom det lite tillsammans och försöka rensa, men det enklaste är att göra en utflykt på tu man hand till en leksaksaffär och gå igenom den. För det är ju så med barn, att det som är roligt denna vecka är passerat nästa vecka osv. Mycket av det som hamnar på den meterlånga listan är ändå inaktuellt när det väl blir dags.

Utflykt till leksaksaffär

I torsdags förra veckan gjorde jag och Adrian en liten utflykt till en möbelaffär. Anledningen var att jag skulle kolla kvalitén på en bokhylla vi funderar på, och Adrian följde med eftersom det blir lugnast att sära på barnen på eftermiddagarna. Dessutom gillar han att följa med mig, “bara vi två”.

Själva möbelaffären gick jättefort, så jag föreslog att vi skulle gå in i den leksaksaffär som ligger vägg i vägg. Adrian lyste upp som en sol och så släntrade vi runt därinne och fotade prylar till önskelistan.

Adrian i leksaksaffär
Adrian har svårare att släppa det han hittar. Inte så att han blir upprörd; det tar bara längre tid.

Sedan den kvällen bad Simon regelbundet, dvs flera gånger om dan, att han och jag också skulle åka till en leksaksaffär och titta. Bara han och jag. Så i måndags efter förskolan tog vi cykeln till centrum igen, och jag tror vi fotade halva deras sortiment.

Simon all in i leksaksaffär
“Den, och den, och den där. Har du tagit bild, mamma?”
“Men du, vad är det där för nåt?”
“Vet inte, men jag vill ha den på min önskelista.”
“Ok.”

Att få vakna till sång på födelsedagen

Covid-Stockholm

Jag fyllde år i söndags, men det lyckades jag glömma bort flera gånger. Särskilt som vi hade barnvakt i lördags och var ute på ståhej (haha, “ståhej”, hehe) i Stockholms hjärta.

Sommar i Stockholm, alltså inne i stan, för mig, utspelar sig alltid mot Grönans glada bakgrundsbrus av bergochdalbanor och falsettskrikande tonåringar. Jag tänkte på det i lördags kväll, när jag och Björn satt i solen uppe på SUS. Blicken föll på Grönan, och av gammal vana väntade jag på att Fritt Fall-åkarna skulle hissas upp mot toppen. Ingenting rörde sig. Inga fria fall, inga bergochdalbanor, inga snurrgungor, inga skrik. Stockholm känns inte direkt dött, men nedsövt; det är liksom inte trångt nånstans i år, man får bord och sittplatser och blir inte nekad för att det är för fullt – i alla fall inte där jag varit – men i ärlighetens namn, jag har inte varit mycket i stan i sommar å andra sidan.

Frontalkrock med verkligheten

I söndags hände det. Min födelsedag. Jag ägnade det en flyktig tanke efter utekvällen med Björn – begreppet “utekväll” har för övrigt genomgått en omdefinition de senaste åren och återfått sin betydelse från mina tidiga tonår, dvs “hemma igen till nio” – men det fanns inte kvar på morgonen. Nix, på morgonen var jag helt upptagen i en av mina futuristiska drömmar – denna gång gällde det tidsresor på pendeltågsspåret – och fattade inte vad det var för trassel och oväsen som pågick vid vår sovrumsdörr.

Min första instinkt, efter att ha fattat var jag var och under vilken tidsepok, var att skylla på Björn. Jag hörde ju hans röst, så varför pågick detta fortfarande, vad var det som var så svårt? Sluta för helvete. Jag skulle precis kliva upp på fel fot och ta strid, när hela det primitiva mentala maskineri som är min hjärna i limbot mellan dröm och vakenhet skar sig och hackade när minnet drog i nödbromsen.

Bakom allt kaos, under oväsendet och i spillrorna av mitt förnuft efter frontalkrocken med verkligheten, hördes något. Det påminde om en melodi på samma sätt som en treårsteckning från förskolan påminner om “en drake som äter hallon ur sin matskål med sina drakungar som heter Wacko, Racko och Wocko”, men ändå.

Det tog inte många sekunder till innan jag vågade öppna ögonen och fatta att jag hade sovit hela natten och blivit väckt, alltså VÄCKT, av ja må hon leva. Det har nog aldrig hänt förut.

Underbara barn

Simon verkar gilla födelsedagar. Inte Adrians då, men annars. Han var så himla fin och go med mig den dagen, trots de vanliga motgångarna – framför allt (åter)upptäckten av att samma regler för alla och att han inte står över dem – så for han inte ut mot mig som han brukar. Istället byggde han ett naturkonstverk i min handflata under förmiddagen.

“Jag är snäll mot dig idag eftersom det är din födelsedag,” sa han mysigt när jag började få ont om plats i handen och kommenterade hur snäll han var och hur glad jag blev.

Å, tänk om man kunde fylla år jämt.

Egen tid med ett barn var; barnens dag

Egen tid med oss

Det är länge sen jag konstaterade att barnen, och särskilt Simon, behövde egen tid med oss föräldrar. En-förälder-ett-barn-tid. Det har inte blivit mycket av det, om jag ska vara ärlig. Jättedumt. Det är dumt på samma sätt som det är dumt att råka glömma bort att ta hand om parrelationen på vardagståget – visst, vi borde ta oss tid att umgås några minuter varje dag/ha barnvakt oftare/göra saker tillsammans utan barnen/whatever osv, men just idag hände det här och det där, just idag blev det ingen tid över till det – och så går veckorna. Jag är säker på att vi inte är ensamma i världen om att fastna i det hjulspåret ibland, men det spelar ju ingen roll för i slutändan blir resultatet ändå detsamma; vi glömde bort att göra det där som vi tyckte var viktigt.

Klart jag känner ett sting av skuld när jag tänker på det, men det hjälper ingen att jag klandrar mig själv och håller på. Nya tag, nytt försök. Det gäller att inte ge upp; hur svårt kan det vara att ta ett barn var och hitta på nåt på varsitt håll?

Vi har semester fortfarande, och förra veckan tog vi tag i det här med egen tid med ett barn var. Vi avsatte en heldag, ungefär, till var och en av dem så de fick varsin heldag med mig och varsin heldag med Björn. Det blev såklart en hel hype av det, sällsynt som det är, men det blev jättebra – och framför allt blev det lugnt.

Simons dag

Jag satte Simon bak på min cykel och så åkte vi till centrum. Vi gick på biblioteket och lånade böcker, åt nacholunch på restaurang i en evighet eftersom han uppenbarligen tyckte det var nödvändigt, och så gick vi på H&M för att införskaffa hårspännen eftersom han håller på att bli så långhårig. Jag är väldigt osäker på om han faktiskt kommer att använda dem, vi får väl se, men det är Elsa & Anna på dem och han var oerhört söt med dem i håret i vilket fall.

Efter den lilla shoppingturen – “mamma jag gillar att går i affärer och titta på alla saker som finns” (?!?) – gick vi på café där han tuggade i sig en chokladboll modell större medan jag läste låneböcker för honom.

Därpå var vi klara med centrum och tog cykeln till en lekplats med tillhörande plaskdamm halvvägs hemåt. Simon hade inga badbyxor så han levde rövare i kalsongerna i den där plaskdammen medan jag satt i solen på marken bredvid och undrade hur han kunde tycka det var skönt när det var så svalt i skuggan.

egen tid med ett barn var
Alltså den här underbara lilla människan … 😍

Vi hade jättekul där vid dammen, och efter ett tag slog han sig ner i min famn på den varma asfalten och så satt vi där och bara myste och tittade på några systrar som åkte linbana. Det blev ett sånt där ögonblick du vet när allting är bra, och man kommer på att det är det. Bara vi, ingen övrig familj att tänka på eller småprat och annat att hantera. Ingen direkt tid att passa heller, inte trötta eller hungriga eller uppjagade.

Adrians dag

Klockan 06:35 kom Adrian in till oss och ställde sig bredvid mig:

“Mamma? Mamma, är det vår dag idag?”

Han hade såklart lyssnat på allt vad Simon berättat, och ville göra samma sak. Såklart. Efter en ganska sen frukost cyklade vi alltså till centrum och gick på biblioteket, men på väg därifrån gick vi förbi en liten klätterställning på torget. 40 minuter senare började jag försöka locka med lunch, och 20 minuter efter det fick jag honom med mig på jakt efter “hamburgare me fommpritt”.

Jag ogillar McDonald’s. Jag känner mig aldrig mätt på ett bra sätt efter en lunch där, och det är varken mysigt eller ens trevligt. Men. De har HappyMeal, och som enda hjälpliga hamburgerställe inom räckhåll så fick det bli det. Man brukar trots allt få en bok i den där HappyMeal-lådan, men den här dagen var det nån sorts liten gosedjursdrake istället. En värdelös pryl som belastar miljön i oerhört mycket större utsträckning än det gläder något barn, enligt min mening. Adrian var mycket nöjd med dagens skörd, däremot, då han kunde lägga den lilla fulsaken tillsammans med en sprillans ny gul klänning (fanns på rean, han har bett om en gul klänning i flera veckor), några kalsonger och, naturligtvis, likadana hårspännen som Simon fått.

På caféet jobbade han sig metodiskt igenom en stor chokladmuffins medan jag läste biblioteksböcker, och vid plaskdammen senare hann vi bara stanna två minuter innan han kom på att vi måste åka hem och gå på toa – dvs han råkade kissa i byxorna när han hängde i klätterställningen. När vi gick tillbaka mot cykeln som vi alldeles nyss låst fast så vände han sitt lilla öppna ansikte mot mig och sa olyckligt:

“Jag ville inte det här …”

“Ja hjärtat, jag förstår det, men olyckor händer ibland. Det gör ingenting. Vi får åka hem och byta byxor bara.”

Väl hemma blev det inte att vi åkte tillbaka till plaskdammen, men han verkade inte ledsen för det. Det blev en bra dag ändå.

Fulsak.

Dagarna med Björn

Jag har, på Björns vis, fått återberättat för mig i punktform vad de hade för sig på sitt håll. Adrian åkte buss, åt lunch på en hamburgerrestaurang (surprise) och bakade. Simon åkte tunnelbana, åt lunch på pizzeria och tillverkade en egenhändigt designad “dubbelkniv” i snicken.

Principen

Det viktiga här är förstås att vi gör någonting tillsammans, inte att det blir en fest-grej med restaurang, café och nya prylar, men nu blev det så. Nästa gång kommer jag sannolikt få diskutera länga och väl om varför vi inte ska knapra fikabröd så fort vi är för oss själva.

Klättring med mammahjärtat i skorna

Vi kom hem från stugan i söndags. Hemresan gick bra mycket bättre än ditresan, till stor del berodde det på att vi stannade halvvägs för att besöka en klätterhall samt att vi valde att köra småvägar runt det vansinnesplanerade vägarbetet vid Norrköping Norra.

Klättring på vägen hem

Klätterhallen var mindre än vi är vana vid, och det är ett tag sedan pojkarna klättrade nu. Det var inte mycket folk, och det var ingen annan alls vid de höga väggarna.

Adrian var först på repet. Vi hittade bara en enda led som verkade vara lämplig för mindre barn, och han klättrade glatt upp ca tre meter där han som vanligt stannade och tittade ner på mig. Han brukar vända på den höjden.

“Ser du den röda trekanten i hörnet lite ovanför dig?” frågade jag. “Om du klättrar bara lite till så når du att röra vid den … eller så kan du vända, du väljer själv.”

Jag tycker alltid att balansen mellan att pusha positivt och pressa på är vinglig, men den här gången föll det väl ut. Adrian klättrade lite till. Och lite till. Sen ville han klättra ner, sen ville han att jag skulle fira ner honom en liten bit, sen började han klättra igen och på det sättet jojo-klättrade han till slut hela vägen upp.

Jag är trygg i att låta pojkarna klättra. Klättring är en säker sport om den utövas korrekt. Jag vet att jag knyter repen som man ska, att allt är i sin ordning och att det är lugnt och säkert. Ändå … när min lilla treåring hade kanske en halv meter kvar till toppen av väggen började jag vilja att han skulle komma ner … och då gjorde han det (!).

Baby steps

Nu har jag hämtat mig – inte från stoltheten, men från det där andra – och jag drar mig inte för att klättra med honom igen … men det är märkligt hur jag kan bli nervös på det där sättet trots allt. Trots att jag VET att allt är som det ska. Jag tänker att det nog hade varit lättare för min inre hönsmamma om han inte så PLÖTSLIGT valt att strunta i att vara rädd för att klättra vidare. Det är ju min lilla björnunge vi pratar om, han kan faktiskt inte plötsligt bara bli stor och orädd. Han ska väl alltid vara liten … eller?

Jag tog inga bilder, jag tänkte inte alls på det men även om jag hade kommit ihåg det, så skulle jag naturligtvis inte ha tagit dem medan han klättrade.

Klättring med barn i klätterhall
Bildkälla.

Hittade den här bilden för illustration, och det är inte ovanligt att det ser ut så i klätterhallar. Känns som att jag bör nämna det, för många höjer på ögonbrynen och vissa ser mycket skeptiska ut när vi berättar att vi sysslar med klättring tillsammans med barnen trots att de är så pass små.

Hur det gick för Simon? Näh, när han såg att Adrian klättrade högre än vad han själv skulle våga så ville han inte klättra med rep, så han och Björn gick upp i boulderhallen.

Trollskog, matsäck, ungtjurar – och att lyssna på leken

Genant medgivande av rutinerad tvåbarnsförälder

Pojkarna leker i sitt rum. Det verkar gå bra, eftersom ingen skriker/vrålar/gråter/slåss/bits/är knäpptyst. 

Adrian valde att inte äta lunch, oklart varför men det kan ha med alla bär att göra – dvs de han tjuvat i vartenda snår han snubblat över/hittat/sökt upp som en spårhund. Hursomhelst, han brås på sin mor och klarar inte många meter utan mat, därför är det med viss tveksamhet vi planerar för eftermiddagens skogspromenad. 

Pojkarna leker. Jag har lärt mig tolka det jag hör med samma finess som en nervös hjort lärt sig tolka ljuden i skogen – om jag får säga det själv. I leken finns goda avsikter i båda lägren, men den är lite småvild och den kommer med stor sannolikhet sluta i frontalkrock. Den kan hålla i en minut till, eller i 25 minuter till, hursomhelst så är det bäst att inte slappna av. Kalla det självbevarelsedrift.

Vi löser dilemmat genom att packa ner Adrians lunch i en ryggsäck, och även packa varsin matsäcksmacka till barnen. När Adrian blir hungrig så kastar han alla sina fixidéer över bord, i alla fall om han får fokusera på det som ska komma efteråt. 

Matsäck.

Av någon anledning så verkar det hålla lika hög status som “godsaker” … Det är nog förskolan vi har att tacka för det. 

När vi säger att vi ska gå på promenad, att vi vägrar sitta inne hela dagen bara för att det duggregnar lite, så skriker de “NEEEEEJ JAG VÄGRAR” båda två. Då säger jag:

“Synd, och vi som tänkte ta med matsäck.”

Plötsligt står Adrian som ett ljus i hallen med båda stövlarna på rätt fot. Plötsligt har vi bara en unge att brotta ut och han ger med sig ganska snart – under protest förstås, för formens skull om inte annat. 

Trollskog och ungtjurar

Vi hittade en trollskog, det var allt. Men sen på vägen tillbaka hittade vi två tjurar – ungtjurar kanske, vild gissning – som var väldigt förtjusta i maskrosblad och klöver. Deras flugor gillade oss också, så ett moln av dem följde med på vägen hem och två minuter efter att vi kommit innanför dörren stod regnet som metspön i backen.

Resdagen till stugan, den magiska Stugan

Det går troll i våra semestrar

I lördags morse kom Simon upp ganska tidigt. Han gick på toa, kom in till oss och sa att han hade ont i magen, och sen låg han alldeles stilla i vår säng. Det, för Simon, är fullständigt onaturligt.

“Mamma, det känns som att jag ska kräkas,” sa han efter en stund.

“Mår du illa?”

Han nickade. Vi gick upp, som vanligt, och Simon studsade ner för trappan. Som vanligt.

“Mamma jag har ont i magen! Måste äta! Hungrig!!” hojtade han och jag undrade om han inte ville gå och kräkas istället. Han skakade på huvudet så jag gjorde havregrynsgröt till honom. Som vanligt.

Grejen är den att Simon har känslig mage, och sånt här händer ibland – minus stillaliggandet i sängen. Han åt sin gröt, sen ville han gå och lägga sig i sin säng igen, och en stund senare kom hela frullen upp. Det var för övrigt första gången som jag sett nyttan av installationen med handduk-över-sängkanten-och-bunke-på-golvet; det är annars mest något som görs i förebyggande syfte, bara utifall att. Det var väldigt praktiskt, kan jag meddela.

Han var dålig till strax efter lunch, sov en massa och framåt 16 var han frisk igen.

“Jag är frisk nu,” sa han och bönade och bad att få gå ut och hoppa studsmatta med mig. Jag hade inte känt mindre tilltro om han så hade kräkts samtidigt som han sa det, men han bönade och bad så snällt och eftersom jag inte sagt direkt nej så lyckades han övertala mig.

Vi hoppade i 17 minuter, vilket jag vet eftersom jag har en ny smartklocka som jag är löjligt glad över, och sen blev det bråk mellan pojkarna eftersom Simon egentligen var för trött. 

Morgonen därpå, dvs i söndags, resdagen till stugan, så var han som vanligt igen. Ingen annan familjemedlem har visat tecken på magproblem så det var nog bara Simon som fått i sig nåt som inte passade så bra. 

Det är intressant tajming, ändå, med tanke på att vi inte vabbat för honom sedan februari. 

Bilresan till stugan

Det skulle ta 3,5 timme att köra till stugan. Vi startade kl 13, och kom fram kl 19. Bidragande orsaker: plötslig skrikpanik över träsmak i diverse kroppsdelar, hunger, kisspauser, Simon satt på toa på en mack i 25 minuter eftersom hans magpryl verkade ha nått tarmarna nu. Och jo, vi stod stilla på motorvägen i 45 minuter också. Stilla, som i avstängd motor. Det råkade vara nedförsbacke, så det gick att rulla ändå, och alltihop pga ett planerat vägarbete. Så himla märkligt. Faktum är att vi rullade i gångfart på flera andra ställen också, när jag tänker efter, så egentligen var det imponerande att vi kom fram samma dag vi startade.

Stugan är i alla fall magisk. Hur kan en stuga vara magisk? Förutom uteplatsen ovan, där jag sitter just nu, så finns här så mycket leksaker att barnen inte vill komma ut. Efter två hela dagar på plats hittar de fortfarande nya prylar. De är i leksakshimlen. 

Det här är bara en del av allt de grävt fram. Jag sprang så fort jag kunde framför dem för att hinna fota allting, för att ha en chans att kunna städa hjälpligt om en vecka.
Utsikt strax efter ankomst. Det-här-blir-en-bra-vecka-känslan. Känns väldigt bra, om än lite ovant.

När Björn ramlade på liggcykeln: “Jag tror jag ser en bit av skelettet”

Tiden tycks släpa sig fram, och ändå går dagarna så fort. Hur är det ens möjligt?

Förra fredagen lämnade jag pojkarna på förskolan på morgonen, och vi har ordnat det så att om jag lämnar så hämtar Björn, och tvärtom. Björn, som är anställd på ett ställe som då och då tvingas skicka ut entusiastiskt skarpa påminnelser om fortsatt förbud att komma in till kontoret, jobbar hemifrån och jag tycker det är bra på ett sätt, eftersom risken att han fastnar i trafiken på väg hem från jobbet är betydligt lägre än i vanliga fall. Förutom i fredags. Klockan 14:30 – pojkarna ska hämtas kl 16 – ringde han mig:

“Hej, jag har klantat mig.”

“Jaha?”

“Jag är på Norr Mälarstrand och har kört omkull på cykeln. Jag blöder och det är nåt vitt därunder, jag tror det är en bit av skelettet. Ambulansen är på väg nu. Jag hinner inte hämta barnen.”

“Vaddå? Vänta – va?! Hur skadad är du?”

“Jag vet inte – oj nu blev jag yr så jag ska nog lägga mig ner … men det är bara benet som är skadat. Inget annat.”

Jag kunde höra att han var uppjagad. Jag plockade upp stressen – känslomänniska som jag är – och ringde mamma och la lite av den på henne också. Mamma var ute och spelade golf, så hon bollade vidare stressvågen på sin golfkompis som tydligen sa nåt klokt om att mamma skulle påminna Björn om att han faktiskt har barn och alltså inte ska utsätta sig för snarlika situationer. 

Jag tror att Björn håller med om det senare, det är bara det att “situationen”, om man frågar honom, handlade om en felaktig glass. Du förstår, någon hade haft mage att sälja honom en glass som smakade diskmedel, så då kastade han den åt sidan mot buskarna medan han cyklade, med samma rörelse som när man spelar tennis (har jag sett på TV). 

Cykeln i fråga är Björns nya liggcykel. Den har bara två hjul, till skillnad från de vanliga(re)(?) trehjuliga man kan se ibland. När han köpte den – pass på, de säljs inte i Sverige så han köpte den från en privatperson i Holland som hade byggt den själv – så levererades den i småbitar och han fick sätta ihop den själv. Det tog ett tag, han har aldrig gjort det förut. Det var också mycket tydligt, när han skulle inviga den, att det är stor skillnad mellan att hålla balansen framåtlutad och att hålla balansen på rygg, men även om han hade velat ge sig så låg det för mycket möda bakom den där cykeln för att inte insistera.

Hursomhelst. Glasskastet genererade en slags rekyl i sidled och Björn brände rakt in i ett järnstaket innan han hunnit fatta vad som hände. Sen ringde han ambulansen, och efter det ringde han mig.

Jag fick bråttom att packa ihop mig och åka hem från jobbet – eller vänta, nej, på väg till bilen insåg jag att nycklarna var kvar hemma. Jag var utelåst. Jag åkte alltså till Hötorgets närakut, dit ambulansen lugnt kört Björn med kommentaren att han hade kunnat ta en taxi lika gärna. Jag fulparkerade på trottoaren, bråttom som jag hade för att hinna hem och hämta pojkarna i tid, och rusade in på rummet där Björn med medtagen min halvlåg i vad som påminde om en tandläkarstol.

Just som jag kom in i rummet satte läkaren en sprutnål i såret. Jag tittade fascinerat på under säkert en hel sekund innan jag kom ihåg varför jag var där och att jag kanske inte borde dröja mig kvar i rummet. 

“Jasså,” sa jag med blicken fortfarande på såret och hörde själv hur tonen lät förstå att vaddå, var det inte värre än sådär?

Han gav mig nycklarna och jag åkte hem och hämtade pojkarna. Strax efter middan kom Björn hem, rejält rörelsehindrad med fjorton stygn och antibiotika.

Björns cykel, väl hemma igen efter att jag åkt och hämtat den senare på kvällen. Jo faktiskt, den gick in i bilen, till och med lättare än min egen normala cykel.

Lysande utsikter

Som start på helgen blev det inte så kul som det låter, ändå. Jag tycker det är svårt att helt oförberedd plötsligt stå helt ensam med barnen, och dessutom försvara en med rätta ganska ynklig sambo mot pojkarnas vilda framfart i soffan och samtidigt sköta allt som måste skötas; jag tänker framför allt på maten nu.

Det där går ju bra annars – visst, jag blir helt slut men det är liksom ändå lugnt, men oförberedd? Lägg på det oron som kom ikapp i efterhand, vreden över att han understått sig att göra sig illa, och känslokalabaliken som rullade fram i kölvattnet efter detta och som pojkarna naturligtvis plockade upp. 

Men hallå, tänk på stackars Björn, tänker kanske du nu? Det är trots allt han som lider i den här historien? Jo, visst. Men jag vet hur det känns. Jag vet precis hur ont det kan göra, hur begränsad man blir, hur oroligt det känns i kroppen och hur svårt det är att sova. Jag hade ändå hellre varit den med trasigt knä i soffan förra helgen. Det är antagligen den där ensamheten som spökar igen.

Det som är intressant i allt det här, är det större perspektivet; det går troll i våra semestrar. Ok, Teneriffa i november förra året gick väldigt bra, men det har varit mycket avbokningar och olyckor och sjukdomsfall och jag vet inte vad. Va fan. 

Vi har inte avbokat stugan nästa vecka, mest för att det var för sent men också för att vi såklart hoppas på att det ska gå bra ändå. Den ligger ju bara 3,5 timmar bort; är det ohållbart så åker vi hem. 

Det blir säkert jättebra.

Hur är det nu då?

Mjo, det går åt rätt håll. Björn beställde hem kryckor, som han dagen efter att han fått dem fick höra på återbesöket på närakuten att han inte ska använda. Men det gör inget, sånt kan vara bra att ha hemma ändå. Han haltar ordentligt, men han fixar vertikalt läge ganska länge och kan både laga mat och börja packa så smått. Mamma och Jonas har hjälpt oss med hämtning på förskolan i veckan också så det har ändå gått bra. Visst, jag har jobbat non stop 6:30-22, men igår kväll kunde jag äntligen sätta mig ner i soffan i lugn och ro och skriva lite – vilket kom som en chock.

Förresten, det låter konstigt men jag har varit helt övertygad om, liksom vetat, att det bara var en tidsfråga innan han skulle trilla på den där cykeln. Jag hade däremot trott att det skulle bli lite mindre dramatiskt. Å tredje sidan så har jag länge anat var Simon fått sin skadedramatiska sida ifrån.

Idag jobbar jag halvdag, har jag tänkt, sen ska jag packa och planera mat och sen hämta barnen och sen är det officiellt semester. Och i morgon kommer Barnvakten igen. Fan, det hade jag glömt.

😎


Sensmoral: Köp inte glass med tvivelaktigt ursprung; det kan leda till fjorton stygn i knät.