Öland 2021: Bilresan som inte ville ta slut

Semestern har börjat!

Simons sista dag på förskolan för evigt, för alltid, gick av stapeln i fredags. Nu följer semester med 5 dagar på Öland hos farmor och Carl-Johan, 5 dagar hos morfar och marmor Pia, en dag på Kolmården och sen massa tid hemma innan skolan börjar.

Just nu är vi på Öland. Annette (farmor) och Carl-Johan har byggt ett gästhus för att vi och kusinfamiljen ska kunna rå oss själva och det är jättefint. Igår var vi på stranden nästan hela dagen, och för första gången här så badade jag i havet (!!). Det har aldrig varit varmt nog för mig tidigare år.

Det är nåt med “efter lunch” här som gör mig alldeles dräggtrött. Sådär du vet så att det blir komplicerat att tala tydligt, som efter lite för mycket alkohol. Jag måste vila. Det är vinden som gör det, tror jag. Jag är inte van. Det är inte pojkarna heller men de verkar inte vilja sova ändå, oavsett förutsättning. 

Bilresan ner

Vi kom hit i måndags, efter 9,5 timmar i bilen. Vem sitter frivilligt 9,5 timmar i bilen med barn i förskoleåldern? Svar: ingen, särskilt inte barnen i förskoleåldern. På slutet, när vi lyssnade på Ljudboken som inte ville ta slut – och som mycket riktigt pågick i en vansinnig evighet och i hemlighet (för barnen) egentligen verkar handla om ett barn som inte vill gå och lägga sig så vi skrattade hjärtligt allihop – och det var 15 minuter kvar enligt GPS, så satt Adrian och lutade sig framåt så långt han kunde och kastade sig sedan bakåt mot bilbarnstolen, fram och tillbaka, fram och tillbaka – lite som ljudboken – och dunkade huvudet i sidokuddarna med jämna mellanrum. Han stod liksom inte ut längre. 5 timmar senare, när det var 14 minuter kvar enligt GPS, försökte han stå i brygga och hojtade att nu fick det vara nog. De sista 25 minuterna var alltså värst, så vi lärde oss att 9 timmar i bilen med barn i förskoleåldern måste vara den magiska gränsen. 

Fuck up och var snäll

Det skulle ha varit 8 timmar jämnt, om inte jag hade missat att svänga av från E4 i Norrköping I ÅR IGEN och sen fick sitta och köra smal skogsväg för att komma rätt. Medan jag satt där, och undvek att ge luft åt livliga åsikter om min egen prestation som förare på en bilresa som redan i planeringsstadiet kändes ändlös, så kom jag att tänka på ett citat jag sett på Instagram. Det är en skådespelare som pratar om den där elaka rösten i huvudet som är en själv – eller i alla fall den mörka delen av en själv – när man sabbar något. Jag minns inte exakt vad han sa, men i mitt minne säger han såhär:

Varje gång jag fucked up så var mitt svar till mig själv alltid “såklart, vad trodde du?”, och “hur kunde du?”, “din dumme fan” och så vidare. Om jag skulle tala till mina vänner så som jag talade till mig själv, så skulle jag inte ha några vänner.

Hans poäng var att för att må bättre, så ska man vara snällare mot sig själv. Det var vad jag satt och tänkte på när vi, tack vare mig, hade lyckats ta oss från Stockholm till Söderköping på 4 timmar istället för … ja, mindre.

Hursomhelst, vi kom fram till Öland till slut, och Carl-Johan (farmors partner) ordnade med grillat till middag. En mycket sen och hett efterlängtad middag, särskilt som vi levt hela dagen på olika former av bröd.

När Simon, 6, övermannade Carl-Johan, 81

Annette, barnens farmor, har vi av förklarliga skäl inte träffat många gånger de senaste 2 åren. Carl-Johan ännu mer sällan. Barnen har kanske pratat en eller två gånger med honom över facetime under den här tiden, så en rimlig förväntan vore att de skulle vara lite blyga och spaka efter en heldag i bilen.

Icke. Barnen kastade sig ur bilen likt glittret ur en konfettikanon och Simon sprang rakt i famnen på Carl-Johan, som blev helt tagen på sängen av hälsningen. Simon klättrade vidare upp till kramhöjd och ville inte riktigt släppa. Carl-Johan tittade på mig över Simons axel, hans ansikte var en studie i överraskning och häpnad, och jag såg hur Simon vann honom medan Adrian tjoade runt farmor. 

Det var roligt att se, för Carl-Johan är en ganska ovanlig person med en imposant närvaro som kan hålla mindre barn som inte känner honom på respektfullt avstånd. 

Morgontrött som sin mor, och vägen runt det

Adrian är morgontrött som jag

Adrian är som sin mor i mångt och mycket. Fysiken har han ärvt av sin far, och personigheten är hans egen men humöret är mitt rakt av. Det här betyder att jag har lättare än Björn att gissa mig till vad som pågår inuti honom ibland.

Som på morgnarna.

Han är morgontrött som jag. Inte lika utstuderat seg, än, men det kommer nog; han är ju bara 4 år så här finns massor med utrymme för försämring.

Krigets timma

Att kalla mig morgontrött känns inte helt rätt, eftersom det låter så … trött. För mig är morgon likställt med aktivt slagfält à la 1700-talet, så har det alltid varit. Jag kan vara på benen fort som tusan – för att krigiskt undanröja alla hinder för fortsatt horisontalläge – så det är mer en fråga om mental inställning än fysisk ork.

Allt som måste hända känns som att det är hemligt utstuderat konstruerat för att jävlas med mig. Fåglarnas kvitter utanför det öppna fönstret skär i öronen, solljuset är för starkt – och lyckas dessutom på senare år smyga in ett dunkelt dåligt samvete över att det “redan” är ljust och här ligger jag och latar mig, vilket känns riktigt orättvist eftersom solen knappt går och lägger sig såhär års. Sen ska täcket – dvs skyddet mot omvärlden – av och kroppen hävas upp på fötter, vilket känns som att resa en midsommarstång och leder till blodtrycksfall och fosterställning på sängkanten. Efter det så blir det värre eftersom det nu inte finns någon återvändo; hela kroppen vrålar om att lodrät position är emot naturens lagar och att frukost är den enda räddningen.

I det läget brukar det dyka upp omständigheter, som tex att jag inte hittar min morgonrock/strumpor/byxor/hårsnodd, att jag omfamnas av en morgonpigg Simon som rugbytacklar mina ben, eller att Björn råkar gå in i mig. Eller ännu värre, jag upptäcker att jag glömt att baka bröd till mig själv och att yoghurten är slut, så att jag måste knapra på en trött bit knäckebröd eller äta rester till frukost. Rester. Kort sagt, allt som bryter ett PERFEKT väloljat morgonmönster är omotiverade krigsförklaringar som måste bemötas likvärdigt för att försvara fred och välfärd.

Jag inser oftast att största delen av det där kriget uppkämpas i mitt huvud, och att flytta ut slagfältet till allas verklighet vore en klar försämring, men energin kring min existens är, så att säga, lite aggro före frukost.

Diplomatins väg

Sen jag började jobba igen så kan vi inte låta barnen sova klart på morgnarna så som de fått göra hela våren. Oftast går jag upp kl 6 för att få vara ifred och vakna, och jobba nån timme innan den “riktiga” dagen börjar. Vid det laget är jag beredd; jag har druckit mitt morgonte ostört och hunnit tänka ut en plan för dagen. Jag är vaken.

Det är inte Adrian.

Han är lik mig på många sätt, och nu verkar han välkomna Morgonen med samma attityd som jag. Dvs, fuck off.

“GÅ UT HÄRIFRÅN!” skriker han oftast när jag gläntar på dörren och säger god morgon med den mjukaste röst mina stämband kan åstadkomma. “STÄNG DÖRREEEEEEEN!!” vrålar han vidare, och jag gör som jag blir tillsagd. Jag vet ju hur det känns, och jag vet att allt annat än att lyda kommer att göra det fem gånger värre – och hålla i sig hela morgonen. Antagligen ända till förskolan.

Jag var lika morgontrött och höll på likadant när jag var liten, så jag funderade på vad som skulle ha hjälp mig och nu har vi hittat en väg runt Adrian. Jag hämtar 4 st russin i köket, sen går jag upp och gör ett nytt försök.

“JAG VILL VARA IFRED! GÅ UT UR MITT RUM!!”

Han slänger ilsket täcket runt sig när jag duckar och smyger med utsträckt hand mot honom. Det är som att försöka mata en skygg och ilsken igelkott.

“Jag ska gå ut, men jag har med mig russin till dig först,” viskar jag mjukare än någonsin i hela mitt liv. Jag stoppar om honom med täcket om det behövs och lägger russinen, likt en offergåva, bredvid kudden så att han kan se dem utan att lyfta på huvudet. Ibland kan jag få pilla in ett russin i munnen på honom, om det går, för att liksom gå över huvudet på honom och prata direkt med chefen, dvs magen.

Det gäller att väcka magen, för den kommer göra allt jobbet åt mig.

Det här funkar varje gång.

morgontrött fyraåring 4 år
Gammal bild på slocknad trotsårig Adrian efter trotsutbrott förra året.

Barn och pinnar, pinnar, pinnar! Och pinnfixering.

barn och pinnar

Pinnfixeringen hos (våra) barn

Pojkarna är och har alltid varit … jag vet inte, “besatta” kan vara rätt ord här – av pinnar. De har aldrig haft koll på andra änden av pinnen och på förskolan har de regeln att pinnar som mäter längre än barnets underarm är för långa och måste kapas eller släppas. Det har vi försökt hålla hemma också men det är svårt att reglera för de plockar upp så mycket från marken hela tiden.

Naturens alla pinnar verkar föra en ljudlös kommunikation med barnen, som Härskarringen med Frodo. De hetsar barnen att plocka upp och svinga dem, gärna mot bräckliga grejer och sånt som tar märken, men allra helst mot varandra.

På instagram cirkulerar ett ljudspår om pinnar som folk lägger över videos på hundar. Jag fattar inte varför inte fler gör det med videos på barn. Det är som om den lilla ramsan var skriven för Simon och Adrian:

Found a stick on the ground 
and now I’m gonna use it. 
All this power that I found, 
gonna totally abuse it! 
Gonna hit so much stuff – do not get into my way 
‘cause I found a stick and I’m using it today!

Barn och pinnar; det finns forskning

Att samla på pinnar och kottar och stenar och smådjur och kadaver och annat man hittar i skogen är tydligen ett utbrett fenomen bland barn, och jag hittade en artikel om forskning på ämnet. Det handlar om att studera “förhållandet mellan att samla i naturen som barn och den vuxna känslan för samband med naturen”. Du hittar artikeln här.

Fösta veckan på jobbet med återupptäckt av livet utanför barnen

Just precis nu

Det är 2018-varmt hos oss idag. Vattnet i den lilla uppblåsbara poolen i trädgården är grumligt och på balkongen ovanför surrar AC:n. Allt är stilla, ingen orkar röra sig.

Imorgon har en gemensam kompis till pojkarna födelsedagskalas, så i eftermiddag ska vi åka och handla en present. Planen är att stanna till vid en plaskdamm på vägen tillbaka.

Kriget mot myrorna i trädgården fortsätter. Det verkar fruktlöst, det känns inte som att de blir färre. Kanske är giftet jag lägger i fällorna gammalt och verkningslöst, kanske matar jag dem bara – det skulle förklara en hel del. 

Första jobbveckan med nya rutiner i startgroparna

Första veckan på jobbet har gått bra. Jag har inte bidragit på något sätt, annat än med närvaro, men jag har fått sååååå mycket att läsa på och det har tagit 3 dagar att får igång datorn med alla program och inlogg. Nu är det gjort – och jag har återupptäckt en grej från för 2 år sen:

Det finns tid även innan barnen går upp på morgonen.

Det här hade jag helt glömt bort. Jag har länge levt som i en låda där alla vakna timmar finns, och utanför den fanns ingenting – förutom Universum utom räckhåll förstås. Så är det alltså inte. Tittar jag upp över lådkanten så ligger där en hel natt av sommarljusa otämjda timmar som inte ens är rädda för mig, för vi har aldrig sett varandra förr.

Nu menar jag naturligtvis de glada och fria timmarna, inte de mörka kämpartimmarna från bebistiden eller andra barnbundna nattetimmar.

Igår gick jag upp en timme tidigare än vanligt. Alla sov, utom jag och solen och den sista timmen innan dagen skulle starta. Jag hann jobba lite, dricka te i lugn och ro, tänka igenom dagen och – ja, du vet.

På det sättet blev morgonrutinen med pojkarna ett mysigt avbrott i jobbet, istället för något som måste drivas igenom för att man ska kunna starta sin dag nån gång – och jag hör hur det låter, för övrigt. Stannar jag upp och tänker efter, så är det morgonen som är min stund med dem, den är viktig. Viktigast. Men på morgnarna är jag sällan böjd att stanna upp och tänka efter, för jag är ingen morgonmänniska.

Jag jobbade hemma den dagen dessutom, så på eftermiddagen gjorde jag likadant. Jag hämtade dem en timme tidigare än det var tänkt, och tillbringade en timme med dem innan Björn jobbat klart och vi kunde byta plats. Visst, jag jobbade längre än jag brukar, men med viktiga pauser och jag kom ändå “hem från jobbet” samma tid som tidigare dagar.

Måste se till att göra så minst en gång i veckan, vilket borde gå eftersom vi inte får vara fysiskt på kontoret mer än 4 dagar i veckan.

När vi äntligen fick fira Björn med sachertårta och Gimo Herrgård

Äntligen Gimo

Det var besvärligt att få till Björns födelsedagsfirande i år, men nu är det i alla fall gjort. Två veckor efter Björns faktiska födelsedag fick jag äntligen möjlighet att ge honom min present, så för snart två veckor sen tog jag med mig honom till Gimo Herrgård*. Jag hade bokat hela paketet med afternoon tea vid ankomst, cava, tid i spa-sjöstugan med bubbelpool vid sjön och mera cava, fyrarätters middag med tillhörande vinpaket på kvällen, och ett rum med – håll i dig – både egen bastu och jacuzzi. Drömmen.

Vi fick en fantastiskt fin och mysig kväll tillsammans, bara vi, med bonuspromenad i kvällssolen i Gimos historiska omgivning och jag är själv väldigt nöjd med hur det hela blev. 

Födelsedagsfirande med familjen

Förra helgen blev även firandet med mamma och Jonas & Emma av, vi grillade och åt tårta såklart – ingen riktig födelsedag utan tårta, som Björn säger. Han fick med andra ord anledning att baka en andra födelsedagstårta – jo, han bakar nästan alltid sin egen tårta, han föredrar det – och den här gången blev (“blev”) det en sachertårta, efter viss sedvanlig dramatik kring bakbordet. Inte för att barnen lägger sig i, så man skulle kunna tro, men för att Björn undantagslöst under sitt utövande av kokkonsten alltid vid minst ett tillfälle under arbetets gång hojtar “hel-ve-te!!” och gastar om att det är fel på receptet. Tårtan blev bra i alla fall. 

Som du ser, så är det bara jag som bryr mig om att dokumentera hans tårtor och här var jag inte tillräckligt snabb. Du får helt enkelt låtsas att det inte sitter en lilleman i den.

*ej sponsrat. Gimo Herrgård är en mycket vacker herrgård från 1700-talet, läs mer om herrgården på Wikipedia eller kolla tavlan nedan.


Det gäller att hänga med i låtsassvängarna

Vi är i en sandlåda med en liten klätterställning formad som en träbåt, Adrian (4 år) leker att sanden är hav och säger till mig att akta mig – knäppa jag står ju mitt i sanden och häckar som en annan fiskmås.

Jag: “Men du är ju också i havet, eller hur? Måste inte du också akta dig då?”

Adrian: “Nej, för jag kan skjuta hajar.” Det tar en stund att fatta att han menar att det kommer ut hajar ur hans händer. 

Jag: “Jaha, ok. Jag förstår.”

Adrian: “Ja. Jag kan kronkulera hajar.”

Jag: “Kronku … va? Vad betyder det?”

Adrian: “Att jag kan kronkulera dem. AKTA DIG!!”

Referensbild från när vi var på sjöhistoriska med dem.

Hejdå vår gamla barnvagn – Hej vår nya cykelvagn!

Nostalgi

Jag berättade för några veckor sen om hur vi, med viss nostalgi, lämnat konceptet med barnvagnar bakom oss. Pojkarna är nu stora nog att orka gå långt längre, och en dubbelvagn tar ju så mycket plats i garaget – särskilt våran – så jag sålde den så fort det blev fint väder (det säljer bättre med soliga bilder och fint väder för då vill folk gå ut direkt och är mindre benägna att vänta på bättre pris).

Ok, det var kanske inte så mycket solljus på den bilden, men tanken var god.

Hur ska vi klara oss utan den?

Sen började vi fundera över det här med att det är så bekvämt, som vuxen i sällskapet, att ha en barnvagn att lägga allting i. “Allting” är ju verkligen allt möjligt, jag menar vem tänder på utsikten att släpa runt en backpackingryggsäck med 2 par ombyten till barnen, extra ytterkläder till 4 pers, vattenflaskor, matsäck, extra skor samt diverse upphittade föremål längs vägen som vi tydligen inte kan leva vidare utan? Barnvagnen löser alla problem, dessutom har vi använt den ganska flitigt för att köra skräp till återvinningen.

En skrinda för barn

“En skrinda,” tyckte jag. “Tänk dig, en sån där ihopfällbar skrinda som man kan ta med sig och dra runt på om man ska vara en heldag på tex Kolmården eller liknande. En som tål att en unge sätter sig där och vilar en stund i värsta fall, jag menar de blir inte lättare och jag orkar inte gå runt med dem på axlarna nån längre stund.”

Björn höll med, för en skrinda kan man köra skräp i också, och började med sin research.

“Vore bra om man kunde koppla den till cykeln,” sa jag efter nån dags efterforskningar. “Om vi ska till stranden till exempel, och slippa ha allt i ryggsäckar och cykelkorgar. Lättare att bara ställa allt i den och sen åka.”

Björn höll med, men invände att det inte finns några såna skrindor.

“Och bra om man kunde sätta barnen i den, så att man kan ta med sig båda två på cykeln och göra små utflykter även när man är ensam med dem … ” fortsatte jag.

“Aha, du vill ha en barnvagn till cykeln alltså,” sa Björn skeptiskt.

“Nej nej, alltså inte en barnvagn, bara en vagn som barnen också kan sitta i. På ett säkert sätt. Bakom cykeln.”

Flera dagars research senare började Björn skicka länkar till cykelvagnar på Blocket till mig.

En cykelvagn

Det slutade förstås med att vi köpte en cykelvagn på Blocket*. Det går att ta ner ryggstödet och använda den för frakt av valfritt annat än barn, till exempel skräp till återvinningen eller matvaror.

elcykel med cykelvagn

Här har vi hela ekipaget. Båda pojkarna får plats i vagnen men Simon blir lätt åksjuk och ibland klarar de inte den påtvingade närheten till varandra, så med en cykelstol på pakethållaren så är jag HELT på den säkra sidan.

Den går att fälla ihop, tydligen, men det gör vi inte och den tar lite mer plats i garaget än den förra vagnen, och jag har lite den där känslan jag hade när jag hade snackat omkull Björn och spontanköpt den blå barnvagnen; var det här verkligen nödvändigt?

SÅ värt det!

Jag kan ändå glatt – och med viss lättnad – berätta att jag och pojkarna har använt vagnen och cyklat till nya (för oss) lekplatser ganska långt hemifrån medan Björn jobbat hemma. Pojkarna gillar den, de satt till och med och trängdes bredvid varandra i vagnen hellre än att turas om mellan vagnen och stolen.

Riddarparken i Jakobsberg. Vi skulle aldrig ha åkt dit utan cykelvagn.

Jag och Adrian har även testat att handla mat med den. Vi cyklade dit, kopplade loss den från cykeln, monterade framhjulet och använde den som kundvagn. Mycket smidigt. Det tog en stund att vänja sig vid att cykelarmen sticker fram som ett krokben framför vagnen, i lämplig ankelhöjd dessutom, men Adrian ramlade aldrig. Det gjorde däremot en av pensionärerna på mataffären, eller nästan i alla fall. För att tillhöra en uttalad riskgrupp är många av dem fascinerande dåliga på att hålla avstånd. Hade damen hållit föreskrivet avstånd till oss, som stod helt stilla, hade hon inte nått att snubbla över cykelarmen om hon så hade försökt med flit.

Hursomhelst, det här var ett genidrag, det här med cykelvagn. Kul att köra med och tydligen kul att åka i. Om ett år, max 2, är båda två för stora för den men då kör vi strandprylar i den istället.


*ej sponsrat

Är våren här nu? Törs vi ropa hej?

Det har varit seg start på den varmare perioden på året här. Visst, vi har pollensnorat ikapp och hunnit inviga den uppblåsbara poolen vid ett tillfälle, men annars har det varit segt. Det är som om naturen häromkring delar vårt folks inställning till kalendern; det är maj, alltså är det full vår, alltså kör vi! “Av med vinterkläderna och på med shortsen!” – eller “skit i kylan, fram med bladen!”. Så utan någon märkbar skillnad i temperatur mellan mars och maj så har naturen unisont kollat kalendern och avgjort att nu, nu är våren och försommaren här.

Pollen

Jag är en hängiven pollenallergiker, björken är min ärkefiende och varje år fasar jag inför vårens björkveckor – och varje år förtränger jag att de finns så fort de har passerat. Efter enträget … tjat, kan vi kalla det, från min omgivning fick jag förra året ändan ur och började allergivaccinera mig mot djävulsträden. Det verkar fungera, men det kan också hända att det bara är ett lugnt år i år. Sånt händer ju. Men oavsett vilket så har jag knappt märkt av björksäsongen, till skillnad från mina söner som varit tämligen ansatta båda två.

Krigssäsong

Idag är det ganska varmt, i alla fall i solen, och under stenplattorna på baksidan har mina andra svurna fiender vaknat; myrorna. Hela vår tomt verkar vara nån slags myrhimmel. Jag har tidigare inte riktigt kunnat bekämpa dem, eftersom pojkarna varit så små och klåfingriga och stoppat alla lösa föremål i munnen förr eller senare, men i år är det annorlunda! Jag törs fortfarande inte gå all in, men jag har ändå börjat lite försiktigt med två myrfällor.

Jag gillar inte att hålla på med gift, en del av mig tänker att myrorna också har rätt att finnas här, men vi kan alltså inte stå still en längre stund på gräsmattan utan att bli bitna. De bor precis ÖVERALLT.

Tomaterna

Förra året köpte vi en tomatplanta på Ikea som hade så vansinnigt goda tomater, så jag tänkte göra samma sak i år och hoppas att det blir lika bra. Än har jag inte haft tillfälle att inhandla denna magiska planta, så jag köpte en annan trött sort på en mataffär och tänkte att de får lov att dela; krukan är stor.

Den är som sagt lite trött, men tomatplantor brukar vara ena sega filurer så den hämtar sig antagligen snart.

Grattis till mig själv

Vi har fortfarande inte kunnat fira Björns födelsedag, men om ingenting nytt gör entré på bordet så kommer vi iväg på måndag, så som det var tänkt den dagen han fyllde år. Vi håller tummarna.

Det passar särskilt bra just nu, eftersom jag firar att jag fått jobb. Yep, vi skrev under på det i torsdags och jag är så himla glad. En del av mig svider lite, eftersom det är sagolikt trevligt att vara hemma ledig och ha mer tid till barnen, jag har verkligen trivts med det, trots osäkerheten i att vara arbetssökande. Hursomhelst, det blir cykelavstånd, inte långt från mitt förra jobb och jag kommer få jobba med det jag vill så det ÄR anledning att fira. Start 14e juni, så jag har nu två veckors ledigt kvar framför mig innan allvaret börjar.

Grattisbukett från min far. Älskar rosor.