Att tvingas in i en öppen relation

öppen relation
Jag och Björn pre-kids

Jag har berättat förr om den realistiska detaljrikedomen i mina drömmar, i min mening är det ett av mina bättre inlägg, och den är aldrig så stark som när jag drömmer otäcka saker. När jag vaknar är det inte en dröm jag kämpar mot; det är ett minne. Med tanke på hur ofta jag drömmer, så är det förvånansvärt få drömmar som sitter kvar i hjärtat hela dagen – än mindre flera dagar.

Du fattar ju att jag tänker berätta om min senaste mardröm, eller hur? Men bara lugn, den här gången var det inte något av barnen som stod i fokus så föräldrahjärtat fixar sannolikt att läsa det här.

Bakgrundsinfo från verkligheten

Björn arbetar som konsult och har nyligen påbörjat ett nytt uppdrag. Han har berättat om en lite speciell kvinna som jobbar där, och som verkar lägga beslag på hans tid på ett sätt som saknar motivering. Grejen är att hon var projektledare när han anlände, men strax därpå abdikerade hon eftersom hon inte orkade med stressen. Det har visat sig på omvägar att alla andras uppfattning är att hon blev avsatt på grund av oförmåga. Nu fortsätter hon att be om underlag, se anteckningar och greja som förut, trots att det inte längre är hennes bord.

Drömmen: Öppen relation

Björn kände sig i samband med detta, efter nåt halvår eller så, mindre motiverad att gå till jobbet. Känslan spred sig med tiden till att hänga över humöret hela tiden, även på helgerna.

En söndag satt vi vid frukostbordet tillsammans allihop. Jag såg hur han stirrade tomt i luften en stund innan han kastade en uppgiven blick på mig.

“Om jag ska känna mig såhär trist, så kan jag lika gärna åka till jobbet. Där får jag i alla fall nånting gjort.”

Han åkte, och sen dröjde han. Jag hann lägga barnen och klockan hann bli framåt 22 innan han öppnade ytterdörren. Jag hörde på hur han rörde sig i hallen. Det var en helt annan spänst i stegen än när han gick hemifrån på morgonen. Han kom in till mig, och berättade att eftersom det var söndag så hade inte den där kvinnan varit på kontoret. Det hade varit så skönt att slippa bli störd.

“Var det ingen annan där?” frågade jag och tyckte det var märkligt ändå.

Jo, berättade han, det hade varit en annan där. En ung IT-kille, nyutexaminerad programmerare som gillade att jobba ifred. Sedan började han berätta om den här ynglingen, David. Han smålog medan han pratade, och vid ett tillfälle böjde han sig ner och plockade upp en av pojkarnas skärmmössor som låg kvar på golvet. Han höll upp den framför sig och drog till toppen så den blev sned.

“Så här bär han sin mössa,” sa han. Jag kände hur en varningsflagga fälldes upp; Björn lägger inte märke till sådana saker. “Så jag kommer va med honom en del framöver … han får mig att känna att inte allt är grått.” Han lät precis som han alltid gör när han lägger fram sina logiska förklarande argument; där fanns inte tillstymmelse till beslutsamhet eller ställningstagande, det var ett konstaterande som inte behövde sådant. “Men jag är fortfarande här också, såklart,” la han till och kramade mig.

Vad gör man …?

Jag försökte anpassa mig. Acceptera och hantera, oförmögen som jag var att möta verkligheten öga mot öga tänkte jag att det kanske inte var så illa som mitt hjärta skrek att det var. Björn själv var obekymrad, och David drev längre in mellan oss.

Så en dag skulle vi plocka upp David utanför jobbet, han skulle flytta och Björn hade fått tag i en flyttbil med två passagerarsäten fram. Han parkerade på gatan nedanför, och bad mig att vänta medan han sprang upp. Jag satt i mittensätet bredvid Björn när han hoppade ur bilen, och satt nu ensam kvar. I mitten. Och sen flyttade jag mig. Först bort från vad som då kändes som Davids plats, och sen ut ur bilen i avsmak för mig själv när verkligheten äntligen sprang ikapp mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag följde efter Björn genom porten mot kontoret.

Jag hittade dem på kontorsgolvet. De satt uppstöttade mot varsitt skrivbord och skrattade frånkopplat åt nåt; de hade rökt på och David förberedde för tyngre grejer. Björn har alltid varit aktiv motståndare till allt vad droger heter, så när jag såg vad de hade för sig började jag tänka att kanske var det inte så enkelt som att jag blev brädad av en ung man. Det verkade som att det var en regelrätt kris, som han inte klarade av att möta.

Där vaknade jag. Minnet av Björn, hög som ett hus på golvet, var outhärdligt. Jag visste att det var en dröm, men trodde att den var baserad på verkligheten. Jag vände det ryggen, och somnade om.

Vi stod i köket. Jag svalde smärtan och smög mig in i hans famn, som så ofta förr, och tittade upp på honom.

“Förstår du hur det här känns för mig? Eller är det ok att jag också skaffar mig nån att roa mig med vid sidan?”

“Ja, det är klart,” sa han automatiskt, med tonen naturligtvis stöttar jag dig i det, om det är vad du vill.

Jag vaknade igen. Jävla minnesdröm, jävla Björn, jävla skit …

Vi var tillbaka i köket. Fortfarande i hans armar med blicken på hans tröja svarade jag:

“Det känns som att du tvingar in mig i en öppen relation, utan att ens kolla med mig om det är ok.”

“Ja …”, sa han dröjande. “Jävlar,” sa han sen med sin välbekanta jag-fattar-att-det-stämmer-när-du-säger-det-röst. Det var inte vad han ville, men han insåg att det var precis så, när jag sa det. Den vanliga pausen inför förklaring kom, men förklaringen uteblev.

Jag vaknade igen. Klockan var fem på morgonen, men jag vägrade somna om. Bredvid låg Björn och Darth Vader-väste – dvs han sov på rygg – och jag tänkte att det här är kanske sista gången som jag vaknar bredvid honom.

Tillbaka till verkligheten

Jag skulle vilja säga att jag skakade av mig det här efter en stund, men icke. När Björn till slut vaknade och jag berättade hela drömmen för honom, kändes det ändå inte bättre. Så jag frågade till och med om det fanns nån ung IT-kille på jobbet som han fått kontakt med, men så var det såklart inte.

Känslan satt så hårt, att två dagar senare hade den förvisso bleknat, men det fanns ändå där.

Det är sällsynt – att de sitter i så länge, alltså. Jag tänker att såna här drömmar är priset jag betalar för att få drömma hela filmer. Björn säger att jag borde skriva ner dem allihop, och ge ut en novellsamling … hehe, hehe (= nej, alltså).

Sjöhistoriska i Stockholm som förmiddagsaktivitet en regnig lördag

Genialisk idé

Vi var på Sjöhistoriska i lördags med barnen. Personligen är jag fascinerad av museer i allmänhet och historiska sådana framför allt, och pojkarna nappar alltid när man säger “sjörövare”, så vi tänkte att det kunde bli kul. Och om inte annat så skulle det finnas ett lekrum och pysselhörna så det var definitivt värt ett försök. Dessutom är det gratis.

Uppladdning

Vi började med att äta äpple i matsäcksrummet, som ligger alldeles intill lekrummet och förvaringsskåpen (som är gratis). Detta ledde till en lite väl hög motivation att ta sig igenom utställningarna så fort som möjligt.

Avverkning

Som ganska ofta när vi är iväg nånstans så tar ena barnet mig i handen och drar iväg, och det andra tar sin pappa i handen och går åt ett annat håll. Simon och Björn blev kvar en stund vid utställningen Shipping & Shopping (alltså handelsfartyg och handelsrutter) medan Adrian tog sikte på lekrummet. Då hade vi varit på plats i 20 minuter och 10 av dem hade lagts på att knapra äpple i matsäcksrummet.

Jag gillar historia, jag tror för övrigt att jag har lyssnat på nästan alla av P3 Historias poddavsnitt, men hur jag än försökte göra Gustav III:s lustjakt spännande utan att prata om mord på maskeradbaler och annat ruskigt så var Adrians enda kommentar på den salen att “det är läskigt, det är mörkt”.

sjöhistoriska lustjakt

Vill bara påpeka att det var förvisso dunkelt, men inte mörkare än det är i hans rum på kvällarna, fast nu var det nog inte ljusnivån det handlade om egentligen utan snarare ett hägrande lekrum, så när inget lirkande i världen kunde få honom på andra tankar var det bara att göra med den salen precis som vi gör med så mycket annat den här perioden i livet; dvs skjuta det på en luddig framtid.

Lekrummet

Efter detta kapitulerade jag och så sprang – SPRANG – vi till lekrummet där Adrian först bara gick runt och verkade bli förvirrad av allt som fanns där, men sen tog det fart.

sjöhistoriska lekrummet blubb

Och strax därpå dök Simon och Björn upp och sen var det full rulle.

sjöhistoriska lekrummet blubb

Det var många andra barn där också, men de kändes nog fler än de var eftersom alla föräldrar också var där. Gjorde mitt bästa för att inte fota dem.

sjöhistoriska lekrummet blubb

Lekrummet var inte så stort egentligen, men där fanns en hel del att göra och det fanns till och med ett lugnt krypin där man kunde lyssna på sagobok i hörlurar bland massa kuddar på golvet.

Bra grej

Jag rekommenderar att ge Sjöhistoriska en chans, många barn där var yngre än våra och det kanske gick lite bättre för dem än för oss på själva utställningarna. Och som sagt, skulle det inte vara er grej så finns ju alltid lekrummet och pysselhörnan (som vi inte testade och som kostar 50 kr/barn). Läs mer under Sjöhistoriskas Barn & Familj här.

September & Oktober passerade fortare än kvickt

Många tycker att det känns lite tungt såhär års. Jag brukar inte påverkas så mycket av just Hösten, men jag tycker nog att i år är det ovanligt segt. Fast i mitt fall är det inte specifikt höstrelaterat … i och för sig.

Hursomhelst, jag ser fram emot decembers resa, glittrande fönsterljus och glada mys. Länge leve snön! Då blir det ljusare och inte alls lika ruggigt. Dessutom planerar vi en ny skidresa (Björnrike avskräckte inte tillräckligt) i mars, och det är verkligen nåt jag ser fram emot.

Här är September och Oktobers mest lästa, kolla om du missade nåt.

September

1.
Många tygbindor blir det, men varför tygbindor?

Ja, det kan man fråga sig, men roligt var det och jag har fortfarande några kvar. Om du är intresserad så finns de till försäljning här.

2.
Regnig söndag på Fjärilshuset

Fortfarande ett hett tips en regnig dag. Vi kommer definitivt åka dit fler gånger.

3.
Pojkarnas första riktiga hyss

Pojkarnas första hyss var riktigt harmlöst, förutom att Simons mage blev irriterad.

Oktober

1.
Sömntränare, tips mot morgonpigga småbarn

Efter att ha postat det här inlägget fick jag reda på att pingvinen visst ska lysa hela natten. Det är våran det är fel på.

2.
Adrian fyllde 3 år

Hipp hipp! Beskrev härom dan Adrian för en kompis som inte sett honom på jättelänge, och sa att det inte är så mycket bebis kvar i honom, nu är han mer ett “barn”, med en egen liten personlighet. Sen började jag skratta högt åt mig själv, för att jag sa “liten”.

3.
Barns status

En liten seriös tankepaus i vardagen. Hur tänker du kring hur vi beter oss med våra barn; hur vi trippar på tå kring ämnet med folk vi inte känner, hur vi tyst dömer andra i mataffären, hur vi reagerar när folk korrigerar barn som inte är deras egna?

Irrelevant bild på mig och Adrian på Skansen.

Nytt försök till utlandsresa

Resan som inte blev av

Du minns resan vi planerade i våras, kanske – du vet, den som inte blev av på grund av att Björn blev sjuk och jag blev utmattad och allt var upp och ner? Well, de semesterdagarna är kvar och jag är ju arbetslös, så Björn kom på att vi skulle försöka komma iväg nu snart istället.

Resan som förhoppningsvis blir av

Eftersom vi ville åka relativt snart så fanns det inte så mycket att välja på, så det blev att leta både resmål och boende, med minst 2 separata sovrum, samtidigt. Annars brukar man kanske välja en i taget, för att kunna vara lite effektiv.

Drömmen: Trerummare, all inclusive, värme, sol, pooler, lugn och ro.

Vad vi hittade: dubbelrum med 2 barn i EN extrasäng, 2 separata dubbelrum, studios, tvårummare, trerummare på kackerlackshotell, villas utan mat alls, osv.

Skam den som ger sig

Till slut kom vi över en trerums-bungalow på Gran Canaria första veckan i december. Alltså ååååååå …! All inclusive, pooler, Bamseklubb, terrass, barnen får ett eget sovrum, bra recensioner. Vet inte om jag törs längta, vi har inte statistiken med oss direkt, men … skit i det. Jag längtar. Hurra!

Vi har statistiken emot oss

Anledningen till denna återhållsamma entusiasm är att vi inte har haft direkt flyt med våra resor. Jag menar, den till Teneriffa när Simon var nästa ett år gick ju bra, men i övrigt har det gått sådär:

  • Resan till Thailand ställde vi in pga Zikavirusrisken (och ersatte med Teneriffa). Det var för övrigt sista gången vi bokade något utan tvärsäkra avbokningsskydd.
  • Resan till Italien blev ok, förutom att båda pojkarna drog på sig vattkoppor med några dagars mellanrum och vi fick besöka akuten mitt i natten. Bland annat.
  • Björnrike gick ju som det gick med magsjukor, åt alla håll. Plus att jag körde i diket på vägen hem.
  • Resan till Turkiet i våras, som vi fick ställa in helt och hållet. Länge leve avbokningsskydd och reseförsäkringar.

Men nu hoppas vi att allt går bra. Jag ser bara att själva flygresan kan bli besvärlig i och med att den är 6 timmar lång – men vi preppar oss till tänderna så det går säkert bra det med.

Sytt en del kläder i höst 😇

Att jag lagt en del tid på att sy tygbindor i höst vet vi redan men det är, hör och häpna, faktiskt inte det enda som lämnat min återuppväckta ateljé.

I och med Adrians potträning i somras, som fortfarande kan klassas som framgång med modifikation, så gick det åt en hel del byxor. Så föll det sig att jag en sensommardag insåg att han hade ett par byxor i sin garderob, som var sydda i ett löjligt enkelt mönster, så jag offrade dem – det vill säga, jag klippte upp dem i sömmarna och ritade av mönstret. Sen visade det sig att jag är bra på att klippa så jag sydde ihop dem igen. De blev liiiiite tajtare än innan, men det gick bra ändå. Sen blev det massproduktion på byxor.

Jag har haft samma inställning som med tygbindorna; inga nya tyger ska in i ateljén förrän jag använt upp de jag redan har.

Dessutom är det här med återbruk, som så ofta sagt, himla kul. Ovan byxor är sydda av bland annat en klänning jag köpte på Tradera som inte passade, babytyg från när Simon var bebis, en babyfilt, och en stuvbit jag fått av Anna en gång. De vita muddarna kommer från en av mina gamla tröjor.

Tycker det är så mysigt att sitta och titta på mina barn när de har på sig kläder som jag har sytt. Jag kan liksom sitta och beundra mina verk in action.

De blå muddarna och midjan kommer från ett par gamla utslitna byxor han haft länge.

ETT tyg har jag nyköpt, jag kunde inte låta bli för det är bara superhjältar som gäller här hemma nu, och så fanns det här Batman-tyget … Jag syr ju till Simon också, det roliga är att de har samma storlek på bredden så jag har bara förlängt samma mönster med 10 cm.

Gjorde även ett förenklat mönster för tröjor. De ovan är viskostyger, den grå från en klänning jag aldrig använt (haft i 10 år) och den mönstrade är från när Simon var bebis, vilket var sist jag hade tid att sy saker.

Bebis-Simon med byxa, dregglis och mössa med öron

Jonas tröja

Jonas, min bror alltså, lämnade ett gäng av sina tröjor hos oss för några veckor sen, i hopp om att jag skulle lappa dem på armbågarna. Efter viss diskussion så bestämde han sig för att det inte var värt det – inte för att han skulle ha lappat dem själv på något vis, men för att jag inte trodde att det skulle bli bra. Tröjorna blev kvar, och glömdes bort, och kom i dagen igen helt nyligen.

“Behåll dem du, om du har användning för dem,” sa han.

“Jag kommer klippa sönder dem,” sa jag.

“Ha så kul med det,” sa han.

Jag hade jättekul med dem. Det här är en, de andra är merinoull och ska bli underställ så småningom.

Läckra, eller hur?

Halloweenkväll på Gröna Lund

Vi var på Gröna Lund förra året, i samband med säsongsslutet, men då var det inte halloweentema så i år var det lite annorlunda – på flera sätt. Pojkarna är till exempel ett år modigare nu.

Upplägget

Eftersom pojkarna fortfarande sover efter lunch, särskilt den här dagen då det skulle bli en senare kväll än vanligt, kunde vi inte vara på plats förrän framåt 16. Där skulle vi möta pojkarnas farmor och så tänkte vi åka järnet fram till typ 17:30. Då skulle vi äta middag i max en timme på en restaurang på området, och sen skulle vi åka mer och sen dra hem när barnen blev trötta.

Genomförandet

Vi mötte upp farmor i entrén strax före 16 (kors i taket), efter en snäll fulparkering* för att slippa tappa en timme på det. Vi hann kommentera den otippat stora mängden människor, och sen drog Adrian rakt in i folkmassan.

Jag ropade, men det reagerade han inte på, så det första som hände var att jag sprang efter och tacklade ett gäng tonåringar (de såg ut att kunna ta det) för att inte tappa pojken ur sikte, och sen hade vi ett allvarligt kort snack om hur den här kvällen skulle te sig såvida han inte ville åka hem direkt. Han tog det bra, och det hände inte fler gånger. Möjligen för att vi var på alerten precis hela tiden efter det.

Halloween på Gröna Lund

Det här med att det var Halloween på Gröna Lund visste vi om innan, men det är ju svårt att föreställa sig vad det faktiskt innebär innan man är på plats, men det gick ändå bra. Lustiga Huset var omdanat till Olustiga Huset så där tordes vi inte gå in, och Kärlekstunneln som också bytt namn var det så lång kö till så det blev inte heller av.

Men! På lilla området var det mest röken, ljusen, spindelväven och zombiebandagen som frångick det vanliga. Plus pumpor och kittlar och annan sedvanlig halloweendeco förstås.

Vi började med den traditionella karusellen, sen blev det mest kringirrande fram till middagsdags. Adrian ville gå åt alla håll samtidigt, Simon var orolig och fascinerad på samma gång och kunde inte heller fokusera. Jag åkte lilla pariserhjulet med Adrian (det tog ungefär 6 månader att avverka) …

“Wwooooooooww …!”
Alltså han är så söt när han sitter och är hänförd, Adrian.

… och sen åkte farmor hem och vi gick till restaurangen.

Middagen

Vi hade nog tur, som fick bord direkt. Maten var ok, det här med buffé är en riktigt bra grej med barn alltså, det var som om det inte fanns någon botten i dem. Vi har tur med ungar som inte drar sig för att äta, men det här med “en timme är väl rimligt” blev det inte så mycket av med. De åt konstant i 90 minuter – punkterade av diverse pauser förstås. Jag menar, en middag är väl inte komplett utan ett utspillt glas, 2 toalettbesök och ihärdigt flörtande, eller?

Gröna Lund, rond 2

Yes. Med mat i magen och mindre folk i parken var det full fart efter middagen. Pojkarna sprang, och vi sprang efter. Bilarna skulle åkas, och lilla tåget, och så Nyckelpigan.

Förra året var Adrian inte riktigt redo för Nyckelpigan, visade det sig, efter att han tjatat sig till ett åk under vilket han framgångsrikt imiterat Jabba The Hutt**, men i helgen var det annorlunda.

Halloween på Gröna Lund
“Spindelpigan”

Vis av förra årets erfarenhet satt vi nu bredvid våra små och talade om för dem vad som skulle hända medan personalen gick runt och kollade att alla säkerhetsanordningar var på plats.

“Titta där, ser du hur rälsen går ner som i en grop där borta? När vi åker där kommer det känns i magen som när man gungar sådär riktigt högt, du vet.” Sen satt jag om kommenterade åket medan det pågick, med saker som “nu kommer gropen, är du beredd?” och så vidare.

Första varvet var de tysta. “ÅÅÅ ETT VARV TILL! HURRAAA!!” tjoade jag uppför andra varvet. Tystnad. “WwwwwiiiIIIIIIIiiih!” fortsatte jag och garvade åt mig själv. “Va? TRE varv? Visst är det FANTASTISKT, Simon??”.

“HA HA HA JAAAAAAAA!!” kom det från honom då och när vi klev av kände jag så väl igen adrenalinkicken i pojkarnas röster när det studsade ur vagnarna och skrattade och skrek “EN GÅNG TILL!!” i kör.

Vi hann bara med Nyckelpigen – förlåt, Spindelpigan – 2 gånger och bilarna också, för sen var det sent och dags att åka hem under stora protester.

Nästa år gör vi om det, men jag tror vi undviker Halloween då.


*Snäll fulparkering: parkering på sannolikt, men inte helt säkert, otillåten plats där bilen inte står i vägen för någon.

**Jabba The Hutt. Bildkälla här.

Helgen med soldatträning i novemberregn

Jag har sagt det förr, men jag älskar hösten – INNAN regnen kommer och sköljer bort alla färger. De har stått för dörren ett tag nu, men det var inte förrän i helgen som de gjorde regelrätt entré för året.

Vad är ett novemberregn?

Ett novemberregn är inte bara ett regn i november, eller ett regn som får det att kännas som november; det är mer än så. Deras stålgrå moln är så jämna att himlen tycks ha bytt färg. Det är ljust, ändå tänds gatlyktorna. Allt är vått, och trots att du inte längre kan se regndroppar landa i vattenpölarna, och tar av dig luvan i illusionen av ett uppehåll, så känner du dem ändå i ansiktet. De är stora och tunga, eller små och lätta och hundra gånger fler, men några uppehåll blir det egentligen aldrig tal om. Ett novemberregn får dig att rusta er för lekparken som om det vore minusgrader och ändå, ÄNDÅ, kryper kylan in i stövlarna och lägger sig som ett bedövningsok över fotryggen.

Vi måste ut

Barnens farmor hade fått nys om nån ny lekpark “med lianer” ute där hon bor, så i helgen skulle vi dit och testa den. Såklart. Vem tackar nej till lianer?

Vi sover med fönstret på glänt, och på morgonen väcktes vi av det där underbara ljudet av ihållande regn. Själva ljudet är lugnande, tycker jag. Det inspirerar till stillhet och mys, och tacksamhet över att vara inomhus i värmen.

När vi åt frukost ringde farmor och, som vilken rationell vuxen människa som helst, undrade om det regnade hos oss också samt ifrågasatte utflykten.

“Nej, vi måste ut. Vi har inget val, vi klär på oss nu,” svarade Björn som, liksom varje annan förälder till aktiva småbarn en regntung söndagmorgon, till slut fått nog av den spattiga stämningen och höga ljudvolymen och nu obevekligt drev sin avkomma mot ytterdörren.

Träningspark för soldater (?)

Vi mötte upp farmor på plats, och det visade sig att lekparken var en träningspark för vuxna och inte olik vad jag sett på TV att soldater tränar i. Några lianer såg vi inte till, men det hindrade inte pojkarna från att springa och (försöka) göra “allt som soldaaaater gööör”.

novemberregn

Ja, det är en kamouflageoverall du (nästan inte) ser. Det är för att han fick välja själv. Det misstaget gör vi inte om … märkligt att jag alls gjorde det från början, med tanke på vad jag sa om det förra året.

Jag måste bara säga, utifall att nån känner igen vad det är för overaller de har på sig – vilket inte är orimligt eftersom de marknadsförts hårt i sociala medier – att de här overallerna är ingenting jag rekommenderar. Passformen är inte helt hundra (jämfört med typ ALLA andra overaller jag hanterat), dragkedjan är bräcklig, de känns precis så billiga som de är. Men de är ju fina … Det hjälpte inte så mycket mot vätan i lördags däremot, men vad kan man förvänta sig? Det är ju inte regnoveraller i galontyg heller.

novemberregn

De sprang och klättrade oavbrutet – gummistövlar och hala grenar har väl aldrig hindrat nån? Sen var de trötta, blöta och lite kalla så då åkte vi hem till farmor och fick lunch.

O du sega novemberregn

Novemberregn går inte av för hackor, det ska de i alla fall ha. Söndag bjöd naturligtvis på samma väder, men då gick vi bara upp till skogen hemma vid oss. Inget kamouflage den här gången.

Reflektion över barns status idag jämfört med “då”

Förr och nu

Jag såg ett inlägg på Linkedin för ett tag sen om barns status i samhället och i familjen. Ett tankeväckande inlägg om förändringen från förr till nu.

Jag har funderat mycket kring förändringen i attityd gentemot barn. Inte för att jag var med “förr”, men visst har vi väl alla hört om hur svårt det är för lärare att göra sitt jobb idag när ansvaret för elevernas uppfostran tycks ha hamnat på deras bord, MEN, barnen får inte korrigeras, de får inte förvägras undervisning, de får inte köras ut ur klassrummet när de inte kan bete sig, osv. De har väldigt många rättigheter men få skyldigheter, verkar det som. Och så vidare.

Förälder idag

Du har säkert märkt av det själv, eller? Den här känslan av att vara en dålig förälder för att man jobbar 100%, för att man vill vara ifred ibland, för att man inte räcker till, för att man lämnar syskonet på förskolan trots att man är hemma med bebis osv. Man ska utöva “nära föräldraskap” trots att det kanske inte håller i precis alla situationer och man kanske inte tror på det till 230 %. Man ska sätta barnen först i alla lägen, och det blir på bekostnad av en själv ibland men det verkar vara oviktigt.

Jag ser egentligen inga fel i nåt av det under förutsättning att alla inblandade mår bra, även om just vi inte tillämpar dem helt och fullt, men jag har funderat på vilka konsekvenser det här beteendet får, och vad folk är så rädda för egentligen. Min farmor (född 1915) kämpade inte med dessa känslor i samma utsträckning som många av oss.

Citatet

Inlägget, som du hittar i originalform (på franska) här nedan, översätts och sammanfattas i mycket grova drag (med viss konstnärlig frihet) så här:


Philippe Meyrieu, pedagog

Vi lever, för första gången, i ett samhälle där en enorm majoritet av de barn som föds är önskade. Detta medför en radikal förändring: förr skaffade familjen barn, idag är det barnen som gör oss till en familj, och de uppfyller därmed våra önskningar. I och med detta har barnet fått en ny status, överordnad vår, så av rädsla för att vara “dåliga föräldrar” kan vi inte neka dem något.

Philippe utvecklar och invecklar à la française sitt resonemang vidare och menar att konsumtionssamhället vi lever i är så pass bra på att fånga upp det dåliga samvetet att det finns en uppsjö av prylar av alla sorter vi kan köpa till våra ungar för att tillfredsställa dem. I skolan har detta fenomen fått effekter i klassrummet.

Barn har svårt att koncentrera sig, och vänta. Alla kräver personlig förklaring och lärarens tid försvinner på att gå runt och hålla nere spänningen i rummet genom att sätta en och en i arbete.

Philippe avslutar med att säga, att eftersom vissa föräldrar inte uppfostrar sina barn med tanke på kollektivet – dvs samhället, gruppen, gemensamma värderingar – utan istället siktar på den individuella framgången/utvecklingen, “får man beklaga att kulturen inte längre är en gemensam värdering”.


(Om slutsatsen tycks lösryckt så kan det vara för att den är baserad på mer än vad jag översatt.)

Jag tycker det känns rimligt att barn som aldrig behövt ha tråkigt och inte har lärt sig att vänta skulle få svårt att bidra till en bra stämning i klassrummet. I och med den här förändringen så har barnens kunskapsnivå också sjunkit, menar Philippe, och det är väl inte så konstigt med tanke på resonemanget.

Jag vet inte om det här är nåt som generellt känns igen som ett problem av lärare även i den svenska skolan, men av de tre lärare som jag faktiskt känner så hörs igenkännande hummanden och intresserade blickar höjs. En av dem menar att barnen fostras till att ifrågasätta och argumentera, vilket är jättebra men man måste också kunna förstå att ibland finns det helt enkelt beprövad erfarenhet att accpetera och respektera.

Jag tycker, som sagt, att det är en väldigt intressant tanke. Sen att gå så dramatiskt långt som till att vår längtan efter och eventuella svårighet att få barn resulterar i vår kulturs undergång, det vet jag väl inte riktigt.

Däremot funderar jag över den numera så tillåtande attityden som även syns i samhället i övrigt. Det är så synd om alla. Alla har förmildrande omständigheter till sina beteenden och de ska hjälpas, inte straffas. Det är som om alla vore barn; “du förstår, de mår dåligt, de har inte haft det lätt, det hade kunnat vara du”, osv. “Det är inte så lätt när (infoga valfri anledning)”. Det här stämmer förstås, det är synd om väldigt många. I större utsträckning idag än “förr”, säkert (?).

Det svåra blir när “alla ska få vara med” praktiseras in i absurdum. Vissa menar att “förr” hade vi samhället, normen, och de som var utanför normen hanterades, så att säga, av normen; de sjuka hade läkare, de kriminella hade polis och fängelse, barn med annorlunda förutsättningar gick i specialklasser, osv.

Idag är det precis tvärtom. Samhället försöker anpassa sig till dem som står utanför normen. Det innebär att “normen” bleknar och blir luddig i kanterna, och brotten som begås ställs plötsligt i relation till förutsättningarna hos förbrytarna. Visst, han våldtog, MEN han kommer från en annan kultur (alt. samma familj) och hon var väldigt lättklädd (alt. var går gränsen för våldtäkt, hon var kanske inte tydlig nog). Visst, 10-åringen lappade till en annan elev, MEN hen har ADHD så det måste man ta hänsyn till. Visst, ert barn klarar inte skolan så bra och stör och förstör undervisningen för hela klassen, MEN det är kränkande med konsekvenser och särbehandling så … vi kämpar på ändå.

Jag medger att det här är grova generaliseringar och resonemang som inte tål att synas i sömmarna i specifika fall, men oavsett hur det faktiskt ligger till så tror jag att detta är ord på den känsla hos folket som får dem att ropa efter fler poliser, starkare militär, hårdare straff, säkrare gränser och striktare regler.

Vi har blivit som barn som saknar tydliga ramar och regler. Vi/samhället/folket mår inte bra av det, vi blir vilsna och resignerade. Och alltmer rädda. Ur rädsla kommer ilska, och ur ilska kommer alla möjliga tokigheter. Och extremister. Allt detta samtidigt som kunskapsnivån i skolan sjunker.

Det är inte svårt att föreställa sig samhällsutvecklingen framåt, om man tänker såhär. Känns inte jättebra … men jag låtsas inte sitta på nån form av svar.


Originalcitatet

barns status

“Nous vivons, pour la première fois, dans une société où l’immense majorité des enfants qui viennent au monde sont des enfants désirés. Cela entraîne un renversement radical : jadis, la famille “faisait des enfants”, aujourd’hui, c’est l’enfant qui fait la famille. En venant combler notre désir, l’enfant a changé de statut et est devenu notre maître : nous ne pouvons rien lui refuser, au risque de devenir de “mauvais parents”…
Ce phénomène a été enrôlé par le libéralisme marchand : la société de consommation met, en effet, à notre disposition une infinité de gadgets que nous n’avons qu’à acheter pour satisfaire les caprices de notre progéniture.
Cette conjonction entre un phénomène démographique et l’émergence du caprice mondialisé, dans une économie qui fait de la pulsion d’achat la matrice du comportement humain, ébranle les configurations traditionnelles du système scolaire.
Pour avoir enseigné récemment en CM2 après une interruption de plusieurs années, je n’ai pas tant été frappé par la baisse du niveau que par l’extraordinaire difficulté à contenir une classe qui s’apparente à une cocotte-minute.

Dans l’ensemble, les élèves ne sont pas violents ou agressifs, mais ils ne tiennent pas en place. Le professeur doit passer son temps à tenter de construire ou de rétablir un cadre structurant. Il est souvent acculé à pratiquer une “pédagogie de garçon de café”, courant de l’un à l’autre pour répéter individuellement une consigne pourtant donnée collectivement, calmant les uns, remettant les autres au travail.
Il est vampirisé par une demande permanente d’interlocution individuée. Il s’épuise à faire baisser la tension pour obtenir l’attention. Dans le monde du zapping et de la communication “en temps réel”, avec une surenchère permanente des effets qui sollicite la réaction pulsionnelle immédiate, il devient de plus en plus difficile de “faire l’école”. Beaucoup de collègues buttent au quotidien sur l’impossibilité de procéder à ce que Gabriel Madinier définissait comme l’expression même de l’intelligence, “l’inversion de la dispersion”.
Dès lors que certains parents n’élèvent plus leurs enfants dans le souci du collectif, mais en vue de leur épanouissement personnel, faut-il déplorer que la culture ne soit plus une valeur partagée.”


By the way …

Vill tillägga, för säkerhets skull, att när jag talar om “normen”, då menar jag den lagliga, eller bara majoriteten. Detta handlar INTE om etnicitet, könstillhörighet, eller andra former av diskriminering. Jag är övertygad om att ett samhälle kan vara rättvist och accepterande utan att bli instabilt i grunden.