När jag kidnappades till spa-retreat efter en skakig förmiddag

När Adrian försvann

I lördags förmiddag var vi iväg med pojkarna på en lekpark där vi mötte upp min mor och hennes nya sambo, babyschnauzern* Ella, och sen gick vi på parkteater för barn (från 3 år) i närheten.

När teatern, och äppelbitarna som barnen tuggat på under tiden, var slut så reste vi oss, tog upp filten från marken och …

“Var är Adrian?” sa jag.

“Jag vet inte,” sa Björn. “Jag gick ju för att lägga påsen vid cyklarna.”

“ADRIAN!” ropade jag rakt ut. Inget svar. Där var så mycket folk, så många barn och föräldrar och cyklar och barnvagnar, och alla reste sig upp och skulle börja plocka ihop sig precis samtidigt.

Ingen panik. På riktigt. Jag känner honom, han springer inte åt vilket slumpmässiga håll som helst. Han hade sett nåt. Vad?

Intill fanns en lekplats med annorlunda prylar från vad vi brukar se. De flesta rörde sig ditåt så jag följde med strömmen och mycket riktigt, väl runt hörnet på lekstugan fick jag syn på hans lilla hatt på väg upp i klätterställningens repstege.

Det är ett gissel, det här med att han bara drar iväg utan att se till att nån följer med, och fort går det. Våga blinka.

Kidnappningen

Efter lunch när pojkarna somnat och jag kunde slappna av – det är en känslomässig påfrestning att inte veta var ens lilla pojke är, även om det bara var för nån minut – så gjorde jag en kopp te och kröp upp i soffan. Jag hann precis lägga filten över fötterna innan Tessan (barndomsvän) kom in genom köksdörren.

“Hej!” sa jag, synnerligen förvånad. “Vad kul att se dig, vill du ha en kopp te eller måste du gå direkt?”

“Haha, nej tack, du ska packa en väska för vi ska åka iväg du och jag.”

Det tog en stund innan poletten trillade ner. Jag kan ju inte bara åka iväg, sånt måste planeras, och så vidare.

“Det är planerat,” sa hon med sitt nöjda jokerleende över hur effektiv hennes överraskning var.

“Va? … Vet Björn?”

Björn kom ut ur arbetsrummet med ett snarlikt clownsmile så brett att mungiporna hotade att mötas i nacken. Först blev jag arg, sen blev jag glad, sen insåg jag att de lyckats hålla mig utanför utan att jag märkte nånting alls, sen kom jag på att ingen nånsin gjort nåt sånt för mig förut, och sen började jag gråta.

Nynäs Havsbad

Hon hade bokat en övernattning på Nynäs Havsbad, och sett till att Björn skulle sponsra en valfri behandling för mig. När vi kom in på rummet packade hon upp godis, chips, salta kringlor och Prosecco och bjöd mig att slå mig ner.

Vi pratade. Det är många år sedan vi hann avhandla ämnen till tillfälliga slut, ett telefonsamtal nån gång ibland med veckors mellanrum räcker inte för det. Lyxen att kunna följa en ringlande tankegång, klä den i ord och mötas av nån som inte bara förstår vad man menar utan också själv leder den vidare, är få småbarnsföräldrar förunnat.

Vi pratade en timme, sen gick vi till spa:et och la oss i utomhuspoolen och pratade vidare.

Vi pratade egentligen non stop, med undantag för Tessans märkliga badsug i havet (det var 14° i vattnet).

Jag nöjde mig med att stanna på bryggan i havsvinden och bara stå där och mysa. Det räckte – förutom när Tessan skulle ta en bild förstås.

Vi åt middag på restaurangen, maten var god och vinet var ännu godare. Eftersom jag äter antibiotika fortfarande så blev det minsann inga mängder vare sig Prosecco eller vin, men gott var det ändå.

Kvällen blev lugn, vi snackade förstås ännu mer. Efter frukost hängde vi ett tag till i poolen (och Tessan havsbadade massa gånger till) och sen var det dags för avfärd. En stilla stund på stenarna vid vattnet, en galette intill Gotlandsfärjan i Nynäshamn, en glass och 90 minuter senare var jag hemma igen – nästan exakt 24 timmar efter kidnappningen.

Jag fortfarande helt häpen över att det hände. Och naturligtvis gränslöst tacksam.

Om du funderar på att dra dit nån gång så rekommenderar jag INTE att ta med barnen. Det här är ett underbart ställe att inte ha dem på, så att det går att slappna av och känna in.


*Det är alltså fråga om en hundvalp. Lilla Ella – elle l’a – är 10 veckor gammal, och det här var första gången jag träffade henne. De var på andra sidan staketet, och när jag kom närmare och fick syn på henne så låg hon på mage i gräset och sög på en napp.

“Nämen mamma, har hon napp?!” anföll jag, som tycker att nog för att det ofta påminns om att Ella är en bebis, men nån måtta får det väl vara. Mamma började gapskratta, nappen var tydligen nåt hunden plockat upp – hon tuggar på allt – när mamma tittade åt mitt håll. Synd att vi inte hann ta en bild, för hon höll den precis rätt i munnen.

Jobbar på min intuition som mor; framstegsrapport

Jag har fått anledning(ar) att fundera på det här med intuition på sistone; högkänsliga ska tydligen vara bra på sånt. Jag suger på det. Varför?

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på min intuition. Man har väl känt av den – det har väl de flesta – många gånger, men sen liksom på räls ignorerat den vilket kostat. Särskilt den där frågan på matteprovet i 9an, men det är en annan historia.

Så, nu har jag tänkt att jag ska försöka lyssna mer på mig själv. Det går sådär, men bättre än förut. Några gånger kan jag till och med peka på:

När Simon fick feber

När vi skulle till landet för några veckor sen, så stod jag i badrummet och skulle plocka ihop barnens necessär. Jag tog upp barnflaskan med ipren, tittade på den, kände att det var mindre än hälften kvar och valde att packa ner den oöppnade istället. Så slipper jag oroa mig för att medicinen inte ska räcka när Simon får feber.

Simon fick mycket riktigt feber första kvällen på landet. Jag måste alltså ha känt av att det var nåt på gång hos honom dagen innan han blev sjuk.

När Adrian trillade i

Jag fotade pojkarna på bryggan en kväll. De trillar i princip aldrig i vattnet; Adrian fick hjälp av Simon en gång, men annars har det varit ont om missöden. Just den här kvällen tittade jag på dem, där de höll på med sina håvar och sjögräset, och satte fingret på videoknappen – men tvekade. Nej, om jag filmar när Adrian trillar i så blir jag den där föräldern som filmar istället för att hjälpa sitt barn. Vet dessutom inte om han trillar i nu eller om en liten stund, kommer antagligen sluta filma precis innan som vanligt.

intuition

12 sekunder senare trillade Adrian i. När jag tittade bort. Inte en enda fiber i min kropp var förvånad, utom det att jag hade hört den där tanken, och inte bara känt den. En del av mig ångrar att jag inte filmade.

Det är inte lätt att lyssna inåt, och för nån (dvs mig) som inte lyssnar så mycket utan mest bara känner massa saker hela tiden så vill jag dunka mig själv i ryggen och kalla detta för framsteg ändå. Med lite mer träning så kommer jag ha på film nästa gång Adrian (självförvållat) badar ofrivilligt.

Psykologen Psyknina gästar Mammatrams (äntligen!)

Vem är Psyknina?

Psyknina – eller Nina, som hon kallas i alla andra sammanhang – är en av de som jag vet läst Mammatrams från och till nästan sen start. Det är inte kutym längre att lämna kommentarer i varenda blogg vi läser, och Mammatrams har aldrig drunknat i dem (i kommentarerna, alltså) så därför är en läsare som är psykolog och bor i Mo i Rana (där jag fått lära mig att fästingar inte trivs) någon som lätt fäster sig i minnet.

Så många frågor

Det är väl inte bara jag, eller? Som vid blotta skuggan av en möjlighet att få någon sorts vägledning i föräldradjungeln börjar bubbla av frågor. Som om en annan människa kunde sitta på svaren om Livet, Universum och … allting annat vi undrar över som föräldrar.

Mysteriet kring mina barn känns precis lika stort som allt det där. För mig alltså. Nog måste väl fler sitta hemma och betrakta sina barn nån gång ibland och liksom bara … “jag fattar verkligen inte nu”? Eller?

Anyway … Efter att Nina nyligen gått med på att gästa bloggen så skickade jag ett gäng frågor förklädda till förslag/uppslag, om inspirationen skulle tryta. Det tog typ 3 sekunder att komma på 3000 frågor, så Nina har svarat på några av dem.


psyknina
Mo i Rana. Bildkälla här.

Hej!

Jag heter Nina, kommer från Örnsköldsvik men bor sedan 2012 i Mo i Rana i Norge. Jag och min man flyttade hit när vi tog examen från universitetet i Umeå, och sedan dess jobbar jag här på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). Jag jobbar mest med tonåringar, men eftersom det är en liten plats får jag möta barn (och föräldrar till barn) i alla åldrar. Har en blogg – Psyknina – som tyvärr ligger i dvala pga intressebrist från min sida, men kika gärna in om du vill!

Vi har två barn, 1 och 4 år gamla, båda födda här i Norge. Det som jag tycker är bäst med att bo i Norge som småbarnsförälder är de korta arbetsdagarna. Jag jobbar 100%, vilket innebär en arbetstid från 8-15.30. 

Den största nyttan jag har av mitt jobb i mitt föräldraskap, har kommit efter att barnen kom i tvåårsåldern. Det är nog för att de går att prata med då, och det är så att säga en fördel för mig som psykolog …

Mitt bästa tips

Bekräfta barnets känsla (och undgå ordet Nej)

Exempel:

Barnet: Jag vill ha glass!!

Jag: Åååhh det är ju jääättegott med glass!

Barnet: Jag vill HA glass!!

Jag: Jag med! Det är jättegott, och du tycker också massor om glass!

Barnet: Kan jag få glass? (Oftast lugnare nu pga bekräftelsen.)

Jag: Idag är det måndag, och då äter vi inte glass/valfri ursäkt, avled och prata om något annat. Lugnar barnet sig inte, fortsätt att bekräfta hur gott det är.

När barnet är arg/skäms/ledsen:

Bekräfta känslan! Sätt ord på det du tror barnet känner och varför, de kommer protestera om du gissar fel, men du ger barnet en chans att lära sig uttrycka sig nästa gång, och i slutändan bekräfta sig själv. Brukar alltid avsluta med att säga att de får komma och sitta i knät om/när de vill ha tröst.

Bitande barn

Fick en fråga om bitande barn. Tyvärr är det nog avledning som är bäst, och försöka att inte göra så stor grej av det. Beror naturligtvis på ålder, förklara om de är äldre, och visa hur de kan göra annorlunda. Bekräfta känslan oavsett: jag tror att du är jätteglad/arg/stressad nu. Om du är arg kan du sparka i golvet, slå i en kudde eller ropa i en kudde. Om du är glad kan du hoppa högt, om du är stressad kan vi lägga oss här en stund. 

Inga time out

Avslutningsvis brukar jag alltid säga att barn aldrig ska ha time out när de har det jobbigt (arg/ledsen/skäms). Föräldrar kan ta time out (nu måste mamma gå och lugna ned sig, jag går och andas lugnt sen kommer jag tillbaka), men barn ska ha time in. Få bekräftelse, komma nära.

Alla föräldrar gör sitt bästa, och det har tyvärr fått genomslagskraft med time out efter supernanny-program osv. Det är inte farligt för barnen att ha time out, det viktigaste är att de får time in också! Jag brukar säga att 30 % av gångerna är good enough (finns till och med forskning på att det är så!), men om ett barn är extra känsligt eller har fått svårigheter av något slag, brukar jag säga att de ska få dubbelt så mycket.

Kom ihåg: it’s just too hard to be difficult – barn VILL aldrig vara jobbiga!

Hälsningar,
Nina

Stanna hos mig, håll mig i handen och säg att det snart blir bra …

Naturbegåvning

Tiden står helt stilla i det mörka rummet med de fuktiga lakanen. Så öppnas dörren, i plötsligt motljus ser jag Adrians kontur närma sig medan Simons slanka silhuett dröjer i dörren.

Adrian lyssnar. Simon kommer också fram, till foten. Han känner, frågar, backar ut och går vidare till annat. Adrian går också. Till sitt rum. Där hämtar han sin lilla stol som han släpar över allrummet och in till mig. Han placerar den på golvet alldeles bredvid min säng, tar min heta hand i sina små nävar, tittar på mig och säger mjukt:

“Mamma, varför är du sjuk?”

“Jag vet inte,” svarar jag. Rösten hackar, halsen bultar och svider.

“Varför vet du inte?”

“Man kan inte veta allt.”

“Jo-o mamma, du vet allt.”

Jag ler genom misären åt sonen som instinktivt anar vad jag behöver.

“Mamma?”

“Mm?”

“Mamma, du är bäst. Jag älskar dig.”

Jag stryker honom över huvudet. “Jag älskar dig också, Adrian.”

“Får jag ligga bredvid dig?”

“Nej älskling, du ska inte vara så nära mitt ansikte, jag vill inte smitta dig.”

Han fortsätter med sina frågor, kramar min hand och arm och försöker lirka sig närmare. Han småsjunger för mig, viskar mamma, liksom lockar på mig att kramas. Jag har nästan 40° feber, ont precis överallt men extra mycket i ryggen och halsen. Huvudet bultar i takt med hjärtslagen, det tinnitus-tjuter i öronen, jag mår illa och ljuset från trapplampan skär i ögonen. Jag kan inte minnas när jag var så sjuk senast … Och Adrian får mig att skratta.

Gav upp och ringde husläkaren

Det där var i fredags kväll. Då hade jag legat och våndats på allvar sedan lunch och började känna att vansinnet rimligen måste få ett slut snart. I lördags var det lite bättre, men inte i halsen – den blev istället, om möjligt, värre. I måndags fick jag nog, tyckte att kroppen minsann hade fått sin chans att fixa det där själv, och ringde husläkaren. Jag hade dragit mig för att ringa henne, eftersom jag inte gillar antibiotika och nånstans fattade att det antagligen fanns på kartan.

“Jag kan inte idag, du får komma imorgon kl 11:15,” sa husläkaren, kort och konkret som alltid.

“Ja, ok, men … Men jag tänkte att kanske jag kunde berätta det här för dig, och att du skulle säga typ att avvakta till fredag och om det inte är bättre så ses vi då?”

“Nej. Imorgon. 11:15.”

Igår var jag alltså där. Hon lyssnade, tittade, hummade … och så kände hon på halsen. Jag hoppade till.

Det slutade med en dunderkur antibiotika.

Ironiskt dansande dam i röd klänning-emoji.

Spånga Bys 4H gård – klart tips om ni har vägarna förbi

Jag är kär.

I en get.

Alltså den här geten … jag har aldrig träffat en så kelsjuk individ! Vi tar det från början:

Förra helgen tyckte Björn att vi skulle åka till en 4H-gård. Den 4H-gården där jag brukade hänga när jag var 4 år är också den där vi varit mycket med pojkarna (och även där Simon gav bort sin napp), men det är ju alltid kul att testa nåt nytt. Det var fint väder, så vi gav oss ut på en längre cykeltur till Spånga Bys 4H gård, och det var en glad överraskning.

Spånga Bys 4H

Det första vi gjorde när vi kom fram var att ge pojkarna äpple, och medan de åt gick jag några steg bort och hittade hönsen och getterna. Jag stack i armarna genom getternas staket och försökte halvhjärtat locka på dem – djur lyssnar aldrig på mig – och då var där en som lyfte på huvudet, tittade på mig säkert en hel sekund och sen kom traskande. Den var inte rädd, stod helt nära och liksom vände sig vartefter så jag skulle komma åt att klia den på de bra ställena – vilket i getens fall tydligen var runt öronen och på kinden, och halsen, och ögat (?), och överallt.

spånga bys 4h

Visst har de märkliga ögon, getter? Och det var som att den blev helt groggy av att strykas, det syntes hur den verkligen njöt.

Pojkarnas äpplen tog dessvärre slut så jag kunde inte stå kvar och gosa vid staketet hela dan.

spånga bys 4h

Plaskdammen visste vi ingenting om, så pojkarna fick plaska på i kalsongerna. Adrian badade och plockade sten från botten, Simon sprang runt kanten och … oklart vad han hade för sig. Koncentrerad var han i alla fall.

spånga bys 4hmjh

Adrian var helt såld på klätterställningen. Där fanns även gungor, studsmatta, och en liten inmurad småbarnsgård i skuggan under träden.

Den största succén, eller i alla fall den sista innan vi blev tvungna att åka hem och äta lunch, var konstverk-klätterställnings-rutschkanorna.

Vi hade en lång diskussion i efterhand, Simon och jag, om huruvida den ena var grön eller blå. Jag hävdade grön, sen tittade vi på bilderna och jag sträcker mig till blågrön.

Spånga Bys 4H gård har även hästar, som vi såg i en hage bredvid gungorna, och en massa andra djur enligt hemsidan som vi inte letade reda på. Vi kommer komma tillbaka många gånger tror jag.

Min födelsedag förra veckan

Jag fyllde år förra veckan. 38 stycken … Jag får mer ålderssvindel för varje år som går. Inte för att jag ogillar att bli äldre, utan mer att vart har alla åren tagit vägen? När man är liten så hinner man leva ett helt liv på ett år, när man blir äldre så hinner man knappt någonting.

När vi firade Björns födelsedag i maj så startades dagen under fullständigt kaos, men på min dag var det raka motsatsen. Ingen skrek. Alla tre kom in och sjöng. Det bästa är att alla sjöng samma sång, och pojkarna hade gjort varsin teckning till mig som Björn rullat och satt presentsnöre runt, och som jag entusiastiskt fick mottaga ansiktet. Adrian tuggade i sig min frulle i vanlig ordning, förstås, och Simon var mycket hjälpsam i öppnandet av paketet. Jag fick 2 berlocker … eller hängen, eller vad det nu heter, av Björn. Tydligen hade jag önskat mig det, men det har jag fortfarande inget minne av så det blev en effektiv överraskning och de är jättefina.

Har jag berättat redan att min mor och bror gav mig 2 nätter på ett vandrarhem i Sigtuna? Det gjorde de, i alla fall. Inte nästa vecka, men veckan efter. Bara jag, helt själv, allena, solokvist. Det kommer bli fantastiskt! Jag har nämligen bestämt mig, efter mycket om och men, för att skaffa en ipad och förstår du, jag kommer kunna sitta och bekanta mig med den OSTÖRD …! Halleluja.

Onsdag blev plötsligt resdag, så vi är hemma igen

Vi hade ju som sagt nästan osannolikt tur med vädret under vår semester på landet. Långa varma sommardagar med 25° i vattnet, ljumma mygginvaderade kvällar, inga måsten, bara stilla lugn och ro. Vi plockade totalt 5 fästingar från Simon, Adrian fick nog bara en. Simons myggbett svullnade imponerande mycket, Adrian kliande sönder sina så han är fortfarande prickig på benen.

I måndags kom mamma och morbror Mats ut och hälsade på. Det var fortfarande varmt och mysigt men det kändes att det var på väg att vända. När de gick mot båten med väskorna, Mats med vaggan under armen, på morgonen dagen därpå för att resa hem igen duggade det, men sen kom solen och vinden blåste bort alla myggorna för stunden så vi gick på upptäcktsfärd längs vattnet.

Tyckte det var läge för gummistövlar; det hade ju regnat halva natten och fukten hängde fortfarande i luften när vi gick. Två saker visade sig senare;

  1. Simons gula gummistövlar är för små, men istället för att säga det så diskuterar han – och tar på sig dem.
  2. Adrian tycker att gummistövlar är onödigt.

Vi stannade bara en dag till efter det. På morgonen i onsdags så tittade jag och Björn på varann och fyllde i varandras meningar när vi sa att om det skulle vara sånt där väder resten av veckan så kunde vi lika gärna åka hem. Både Simon, Adrian och jag hade hemlängtan ändå. Onsdag blev alltså plötsligt resdag.

Pojkarna på vaxholmsbryggan, sannolikt för sista gången men “man vet aldrig vad som kan hända”, som Simon brukar säga. Kanske blir det nån helg till framöver alla fyra, säkert är i alla fall att Björn och jag ska ut nån helg i höst och packa ihop och ta hem alla våra saker, men då ska inte barnen följa med.

Vykort från landet

Jonas var här och hälsade på över en natt.
Alla har badat. Vissa behöver lite övertalning trots värmen.
Låneleksaker i viken är en verklig skatt. Bevis på att (nästan) allt är relativt, särskilt för barn: låneleksakerna är halvtrasiga, omaka och till viss del otippade. Spelar ingen roll; pojkarna är sysselsatta lika länge med dem som med “bättre” prylar. Så klart – här finns ju inget annat.

24° i vattnet i viken. Har aldrig varit med om så mycket mygg här.

I och med att vi vet att vi inte kommer fira semester här nåt mer, så faller det sig kanske naturligt att letandet efter ett annat – eget – sommarställe blir en del av separationsprocessen.

Jag är tämligen fäst vid det här stället, som sagt, men för Björn är det annorlunda. Hans pappa byggde det här huset, han har vuxit upp här på somrarna. Annette, Björns mamma, satt för bara nån vecka sen på Öland och berättade om hur de hade invigt huset tillsammans med vänner och dansat i högklackat på det där trägolvet som aldrig slipats sedan dess. Golvet bär märken efter ett helt liv, känns det som. 70-talsklackarna vid invigningen, släpandet av då tunga IKEA-möbler, in- och utflyttning av trädgårdsprylar vid säsongsstängning/-öppning, hösttunga skor med smågrus i räfflorna, kloreporna efter brorsans gigantiska – och vad jag förstått osedvanligt osmarta, liksom numera avlidna – kungspudel samt brorsans frus speciella städteknik är spår jag känner igen, men där finns så mycket mer. Tänk om golv kunde tala.

Hursomhelst. Ett nytt sommarställe blir inte aktuellt ögonaböj, oavsett vad vi kommer fram till. Vi måste ju också fundera på VARFÖR vi vill ha ett, om vi nu vill det. Vad ska vi faktiskt använda det till, vad är syftet? Vi kommer aldrig få tag på ett eget ställe som kan mäta sig med detta, så det gäller att inte leta efter en ersättningsstuga.

Svårt att ersätta.