Föräldracocktail gjord på hyss och kryddad förskräckelse

föräldracocktail

Föräldracocktail gjord på hyss

Visst är det väl Emil som säger att hyss inte är nåt man väljer att göra hursomhelst? Det är liksom nåt som smyger sig på en och man vet inte att man har gjort ett hyss förrän det redan är gjort?

Simon kör hursomhelst – förutom sina vanliga påhitt – även Emil-varianten av hyss, såklart. Precis som alla ungar gör. Det var inte meningen att det skulle bli si eller så, men det råkade.

“RÅKADE?!” gastade Björn när han kom innanför dörren efter att ha hämtat pojkarna på förskolan härom dan. “Man RÅKAR inte kasta en pinne i ansiktet på nån, Simon! Inte med den farten! Jag kunde ha blivit blind!!”

“Men pappa, jag skulle kasta ÖVER dig,” hördes Simon i logiskt resonerande tonfall ute i hallen. Björn försökte djupandas, det hördes också, liksom att han misslyckades med det.

“Man får inte kasta pinnar! DU FÅR INTE kasta pinnar! Hur många gånger har vi sagt det här?!”

Frustrationen vibrerade i rösten på honom, det är en speciell ton som alla föräldrar nog kan känna igen och relatera till. Så full av frustration, ilska, rädsla över vad som kunde ha hänt (och gärna lite kränkt också), men även tålamod och välvilja. Föräldracocktail, helt enkelt.

Mhm, men nu var det inte den historien jag skulle berätta. Nix, för Simon gör mer än att servera föräldracocktail i tid och otid; han skrämmer även slag på oss. Inte så ofta, men en gång är en för mycket – en känsla som jag också tror att fler kan relatera till.

När Simon försvann på cykeln

Det var lördag förmiddag. Jag och Adrian hade precis kommit hem från dansen, jag höll just på att kränga av honom overallen när Björn ringde.

“Är Simon hemma?” frågade han och försökte låta avslappnad.

“Nej. Borde han det? Var är du?” frågade jag, ej avslappnat.

“Vi har varit och lämnat skräp så jag går med vagnen från lekparken, Simon cyklade i förväg.”

Vi la på, jag tänkte att ungen brukar ju cykla i förväg och han är väl nånstans runt garaget … men oron hade redan satt sig. Två minuter senare ringde Björn igen.

“Jag hittar inte Simon,” sa han och nu lät han precis så stressad som jag försökte låta bli att känna mig. “Jag får vända och gå och leta.”

“Nej! Lämna vagnen hemma och ta cykeln och leta istället. Jag klär på Adrian igen så kommer vi ut och letar vi med.”

Jag försökte att hålla oron i schack när jag berättade för Adrian att Simon är borta och att vi måste ut och leta efter honom. Adrian fattade galoppen direkt och ställde upp med att inte bråka när overall och allt skulle på igen och vi skulle ut och upp på cykeln, igen. Han ville hjälpa till, så medan vi rullade ut från grusgången gastade han redan “SIIIIIIMOOOOON!!” för full hals.

Simon är 5 år, han kan cykla bra och Björn tappade honom ur sikte på ett ställe där han utan tvekan hittar hem. Han behöver inte ens ta sig över någon väg därifrån heller, och det upprepade jag för mig själv hela tiden medan vi cyklade omkring i närområdet. Björn ringde, och jag tänkte att nu har han hittat honom, undrar var han har varit.

“Har du hittat honom?” frågade Björn, och jag kunde känna hans oro lika väl som min egen.

Det tog fem minuter till innan Björn ringde igen och meddelade att sonen var återfunnen, och då hade han varit borta i 20 minuter.

Evigheters evighet

20 minuter är mycket lång tid, när man inte vet var ens femåring är nånstans. Paniken höll sig på avstånd eftersom Simon reder sig själv rätt bra, och eftersom han ju rimligen måste vara nånstans där han hittar hem.

Björn fann honom ganska nära lilla mataffären, som inte alls ligger på vägen hem från lekparken. Han hade stannat, klivit av cykeln och satt sig på backen vid kanten av gångvägen och väntat. Han hade inte rört sig ur fläcken, precis som vi lärt honom – vilket betyder att han blev rädd.

När han kom hem kastade han sig om halsen på mig och storgrät. Det var en lättnadens gråt, den som man bara kan gråta när man vågar känna efter igen. Han berättade att han hade blivit rädd, att han hade satt sig för att vänta på pappa men pappa kom inte och han var helt ensam. Ensam i hela världen.

“Lilla hjärtat, min fina lilla pojke, du gjorde helt rätt som väntade på ett ställe och inte cyklade omkring. Men … nog hittar du hem från mataffären, eller hur?”

Han nickade och torkade krokodiltårar från kinden.

“Om samma sak händer igen, alltså alldeles här i närheten där du hittar och vi kommer ifrån varandra jättelänge, så är det helt ok om du åker hem. Men du får inte gå över nån gata själv, det vet du. Visst?”

Han skakade på huvudet, tog sig samman och så, helt bara sådär, så var det över. Tänk om jag också kunde gå vidare på det sättet.

föräldracocktail på hyss
Simon kvällscyklar med mig till ovan nämnda mataffär. Cykeln är större än den ser ut, bara så du vet. Det är en ofördelaktig vinkel.

Årssammanfattning 2020 – året som gått och aldrig kan komma tillbaka

De som säger att de haft ett bra år under 2020 tror jag tillhör minoriteten vad gäller omdömen av det året.

Eftersom jag inte känner att jag utgör en del av nämnda minoritet så har det tagit mig tills nu att få perspektiv på det hela. Fasen, alltså. Det värsta är nog ändå att pandemin hindrat mycket av det roliga folk brukar hitta på, men det tråkiga har fått vara kvar och känslosvamp som jag är så har den allmänna uppfattningen av 2020 färgat mitt minne av året, även om det kanske egentligen inte var så farligt för vår del.

Året som gått sin väg OCH ALDRIG KAN KOMMA TILLBAKA

Jag fick jobb och var ny ett tag, och brottades med otillräckligheten jag nästan alltid känner gentemot barnen när jag är borta. Jag måste jobba med det, tänkte jag och började gå hos min grymma KBT-terapeut igen. Det var tufft. Har du funderat på parterapi, frågade hon efter ett tag och med det började jag och Björn gå hos en parterapeut. Sen rev det upp lite gamla grejer som vi brottades med tillsammans, jag och Björn, men under tiden blev livet lättare eftersom jag blev permitterad på deltid och slapp stressen över att vara hemifrån så länge om dagarna.

Det blev sommar, vi hyrde stuga i en vecka och övrig tid var vi hemma. Det var både skönt och toksegt på samma gång. Det blev sensommar, och augusti, september och oktober punkterades löpande av VAB-dagar för än den ena, än den andra. Hösten var trögstartad, det var som om alla hade trott att pandemin var ett minne blott och nu tappade farten alldeles.

November kom. Jag fick sparken, och blev ledsen för det. Simon kände det och blev ledsen utan att förstå varför så han tog ut det på sin omgivning. Jag harvade på, känslan av att inte räcka till fanns där hela tiden men jag lyckades rikta upp vår högkänslige son i alla fall. Vi höll också Adrians första kalas, som jag fortfarande inte hämtat mig från.

December kan sammanfattas som 2020s tröttaste månad. Och ingen vila blev det, eftersom förskolan vädjade om att alla som kunde ta hem sina ungar skulle göra det så att de kunde få en chans att bryta smittspridningen.

Julen blev väl halvdan och när nyår passerat och de sista hål-i-huvudet-raketerna exploderat i öronen på oss så drog jag en djup suck … och tänkte att nu är ribban ändå ganska låg, så 2021 har ovanligt goda chanser att kännas fint.

Ljusa stunder 2020

Låt oss i alla fall FÖRSÖKA minnas de fina sakerna från 2020. Ett helt år kan inte sakna fina minnen, så är det bara, och vi fick många såna. Så för att göra mig själv på bättre humör, efter att ha redogjort för de lowpoints som utgör de bärande pelarna under 2020-skylten, så har jag tänkt igenom de positiva inläggen. De har dansat likt eldflugor runt 2020-pelarna och gjort tillvaron fin ändå. Grått kan också vara vackert, särskilt som bakgrund till eldflugor.

Midsommarkvällen lyser klarast, tätt följd av Kungsberget i januari.

Midsommarkvällen

Den kvällen innehöll ett ögonblick av sällan skådat lugn och stillhet för mig. Ett par ensamma steg över en gräsmatta i Dalarna gav mig mitt finaste minne av egen tid för hela året.

Kungsberget

Båda pojkarna tog med sig en positiv upplevelse av skidåkning och det var så härligt. En lättnad, faktiskt. Vi fick en jättemysig långhelg där.

Flera eldflugor

Andra eldflugor i 2020-burken är pojkarnas alla påhitt. Till exempel den gången då de tyckte att jag skulle hälla ut mitt te på golvet, eller det simpla faktum att Adrian avverkat treårsåldern med stil.

Jag är nästan gränslöst tacksam över att vi har hittat en fin simhall med varmt vatten i barnpoolerna, alltså även i undervisningspoolerna. Vilken skillnad det blev för mig! Lika tacksam är jag för att båda pojkarna slutat sova middag så att längre utflykter blir möjliga på helgen. Just NU kan vi inte göra så mycket, men i somras gick det bättre.

Simon fyllde fem år och vi hade kalas för honom, det gick bra och blev riktigt roligt (för barnen) vilket jag inte hade väntat mig så även om det var mycket jobb för mig och Björn så blev det ett bra minne.

Adrian lämnade ifrån sig sina nappar i våras, Björn trillade på cykeln och skrämde slag på mig, vi hade fina dagar med barnen och på min födelsedag låtsassov jag inte när de kom in och sjöng för mig (!).

Vi fick helt oväntat flera pappkassar med Bamsetidningar av våra grannar, vilket hållit pojkarna sysselsatta väldigt länge.

De kan fortfarande upptäcka och återupptäcka tidningar så att det blir alldeles tyst rätt länge. Fantastiskt.

Sen blev de thöst och vi firade allhelgonaafton för en gångs skull. Vi åkte till en kyrkogård och tittade på alla ljusen och pratade om alla liv som levts. Det var en värdefull utflykt och en mycket fin kväll.

Det var det. Länge leve hoppet om ljuset i slutet av tunneln. Under tiden är jag arbetsFRI och skriver ikapp mig själv här. Tillvaron känns ändå helt ok!

Det går rykten på förskolan

När jag lämnade pojkarna på förskolan i måndags sprang jag på en annan mamma, vars dotter Simon är ganska förtjust i, utanför dörren till hans avdelning. Vi växlade de vanliga standardfraserna om “hur är det” och det där, du vet, sen hände följande:

Andra Mamman, AM: Vet du, det var så roligt för min dotter kom till mig härom dan och sa (och här växlade hon till ett mer dramatiskt tonläge) “lever Simons mamma?”

Jag, leende och med ögonbrynen uppe vid hårfästet: Haha jaha?

AM: Jo och så sa jag “Jo, men … vi träffade ju henne, du vet ju vem det är” och så blev jag lite osäker där, om jag hade missat nånting eller så, men så sa hon att Simon hade sagt …

Vi blev avbrutna av andra föräldrar som skulle lämna samt lite infotennis med en av pedagogerna. Jag hann börja fundera på vad tusan Simon hade hittat på nu.

AM: Ja, i alla fall, så sa hon att Simon hade sagt att han hade pruttat sin mamma i ansiktet så att hon inte kunde andas.

Vi skrattade. Åt hur barn är, åt Simons påhitt, åt dotterns mycket logiskt dragna slutsats av den lilla info hon hade fått.

Jag: Nä det var så att han kom och skulle mysa med oss i vår säng en morgon, och så la han sig under täcket, och fes. Han har en lite stökig mage då och då, han är sån, men den här gången var det annorlunda. Jag kunde inte ligga kvar, och då är inte jag den som går upp så lätt men det där … det var nåt annat. Det gick inte att andas.

Av den händelsen kom det sig alltså att en stackars flicka på förskolan trodde att jag hade dött. Att Simon gasat ihjäl sin mor, liksom.

Syskonbråk: det finns bråk, och så finns det Bråk

syskonbråk
Gammal bild, men den visar ett typiskt syskonbråk så jag tyckte den passade ändå; det är trots allt sällan jag drar fram mobilen och börjar fota när det bryter ut.

Syskonbråk

Våra pojkar kommer på kant med varandra ungefär 35 000 gånger om dagen, som vi ser. Mörkertalet är helt okänt men nog finns det, tro inte annat. Vi vet att det här är en nödvändighet; just de här två små personerna måste gå den här vägen för att forma det band som ska bära dem när jag och Björn inte längre finns. Men det finns bråk, och så finns det Bråk.

Känslor och bråk

Ett vanligt syskonbråk är överspelat på ett par minuter, vi reder ut vad som hände – “jag försökte sätta mig på hans huvud, han bet mig i rumpan, jag slog honom med” (infoga valfritt tillhygge), “och då blev han arg!?” – och jag försöker förklara för dem vad som (rimligen) hände i huvudet på den andre. Vi pratar om vilka känslor som kom fram, och jag försöker – Universum ska veta att jag försöker – pränta in i dem att känslor är ok, det är bara känslor och det är inget farligt, låt dem komma, känn dem, känns vid dem. Nämn dem vid namn. 

Är de mottagliga kan vi prata om vad man kan göra ISTÄLLET för att sopa till varandra – till exempel kontrollera att vi inte misstolkat det som händer – och att det ALLTID är bättre att tillkalla vuxen hellre än att skipa egen rättvisa, som ju ändå aldrig uppfattas som sådan av motparten. 

Vendettor

Jag har berättat om min säsong på Korsika för många år sedan, och om hur vendettor ser ut på nära håll. Vendettans natur är densamma som evighetsmaskinens, med den mikroskopiska skillnaden att där en evighetsmaskin förlorar energi, där växer istället vendettan tills den en dag blivit ett monster som river och förstör allt i sin väg.

Simon är ett smart barn. Han fattar det här med vendettor, liksom han fattar det mesta vi förklarar, men det stannar på det teoretiska planet. Simon är nämligen också ett barn med en oerhörd känslokapacitet; nästan alla känslor är extrema. 

Jamen såna är ju barn, tänker kanske du och jo, förvisso, men min beskrivning av honom är med ett barns mått mätt. För att vara ett barn, så drabbas han av fascinerande starka känslor. Han blir kanske glad över något, och kan lyfta humöret på ett helt rum med folk – eller han skulle ha kunnat det, om folk fick samlas på det viset. När han blir arg, så måste han ha hjälp att bära det onda och jobbiga för annars klarar han det inte. 

Det är svårt att vara liten och stå med känslor i bröstet som inte får plats, vilket leder mig vidare till Bråk.

Ett Bråk

Ett Bråk lämnar skada och förödelse efter sig. I kölvattnet guppar brusten tillit, djupt sårade känslor och materiella kalhyggen. Som förälder ser jag det som min uppgift att förebygga och förekomma den här sortens fasor, att finnas där och stötta så att ett syskonbråk inte kan eskalera (till den nivån) från början.

I lördags misslyckades jag monumentalt, och jag kommer sent att glömma den kvällen. Det är som alltid lätt att vara efterklok, och … ja. Hursomhelst. Jag ska inte döma mig själv för hårt, jag gör med handen på hjärtat alltid mitt mesta och bästa för dem men den kvällen var det definitivt inte tillräckligt. Jag hade en dålig dag på den fronten. Men, vad var det som hände då?

Det var precis innan läggning, och egentligen är det inte så viktigt exakt vad som hände, konsekvensen däremot blev mycket upprörda familjemedlemmar. Det var värst för Simon – eller mig, svårt att avgöra. På pappret var väl Simon boven i dramat och Adrian offret, i alla fall vid ett första ögonkast, men sen dramaskrek Adrian med handryggen mot pannan och Simon låg i sin säng och skämdes. Och låt oss för all del inte glömma mitt försummade ansvar som förälder.

Skam är den värsta känslan som finns. Jag vet ingen som står ut med den, och vi gör allt för att forma om den till något annat. Vad som helst, bara vi slipper skämmas. Skam kan sätta mycket djupa spår i barn, och Simon av alla lär inte vara ett undantag.

Lappa och laga för allt vad tygen håller

Jag nattade Adrian enligt påbörjad procedur, sen gick jag in till Simon och försökte hjälpa honom (och mig själv) ur det värsta. Stillsamt försökte jag få honom att sätta ord på sin vrede, hitta roten till den. Det blev ett fint och lite hjärtskärande samtal med ett litet barn och hans stormiga och glittrande vackra inre. 

“Du vet väl att jag älskar dig ändå, Simon? Även när jag är jätte jättearg?”

En kram for dramatiskt fram från under täcket. Vi kramades, jag strök honom över håret och sa det om och om igen, ända tills han ville sova.

Det här är det svåraste med moderskapet, tycker jag. Var lappar och lagar jag när jag inte vet var det behövs? Vi vill ju skydda dem mot allt ont, men ibland är det så oerhört svårt att veta vad det är eller när det ska hända. Samtidigt behöver de lära sig. Syskonbråk fyller en funktion men Simon måste lära sig att det finns gränser som man aldrig aldrig får korsa. Hur vi ska hjälpa honom med det förblir mitt livs frågetecken. 

Lördagskvällen blev helt ofrivilligt en svidande läxa i var syskonbråk slutar och blodigt allvar tar vid, men vem den sved mest för får vi nog aldrig veta.

Lästips

Hittade, efter en mycket kort googling, en sida om syskonbråk på BVC-Elvis (klicka här) som fint och sakligt sammanfattar allt vi fått höra om ämnet både i böcker och under våra besök på BVC.

Det finns, som det står i ovan nämnda BVC-artikel, många sätt att jobba för att få ut frustrationer och starka känsloanfall innan det blir bråk av dem. Jag tror att alla föräldrar har sina egna personliga tricks de kör med, det gäller bara att hitta dem. Ett som funkat med Simon (men som absolut inte funkar med Adrian) är det vi kört sedan han var fyra år. Undrar hur länge det kommer funka, för övrigt – det blir eventuellt svårt för lilla mig att brotta ner en 14-åring i soffan och kittelkriga honom till utmattning.

Berätta gärna vad du har för tricks med dina ungar! Jag skulle må bra av lite inspiration. Kram på dig.

PS.

De har många fina stunder tillsammans också, de bråkar inte HELA tiden.

“Tvingarstolen” – ett hyss av storebror

Det här var ett av Simons snällare hyss, ett han rev av i fjällstugan i Kläppen samma kväll vi kom dit.

Vi hade som sagt precis kommit innanför dörren med all packning, och pojkarna inspekterade alla utrymmen i huset. Uppe på sovloftet, där Simon på studs stakade ut sitt revir, fanns en barnstol från Ikea. Du vet, den där som de flesta haft eller åtminstone sett på restaurang nån gång:

“Titta mamma, här finns en barnstol! Mamma, en barnstol, mamma! Titta!”

Jag tittade. Simon såg glad och nöjd ut: “Den kan Adrian sitta i.”

“Nja, alltså den där stolen är för lite mindre barn än dig och Adrian,” svarade jag. “Jag är inte ens säker på att Adrian får plats i den … och OM han kommer i den så kommer han nog inte ur den sen. Lek inte med den, den är inte våran och vi vill inte göra massa märken på väggarna.”

“Varför inte?”

“Därför att om vi gör massa märken på väggarna så blir familjen som äger huset inte glada och så får vi kanske inte hyra nåt mer. Vi är rädda om andras saker.”

“Varför?”

“För att då är andra rädda om våra saker.”

Simon begrundade detta i en hel sekund innan han släppte stolen och gick vidare till att gräva fram en babysäng ur en garderob, packa upp sin tunnel som han krävt att få ta med sig hemifrån, hitta en lös golvbräda bakom soffan samt lite annat smått och gott som man inte vill ta fram.

Björn och jag packade upp, och sen började vi med maten medan pojkarna lekte på loftet. Efter en stund kom Simon ner själv, och efter en liten stund till ropade Adrian på mig. Han var inte arg eller ledsen, det lät mer som ett ganska lugnt titta-vad-jag-har-hittat-rop.

“Jag kan inte komma till dig nu Adrian, jag lagar mat.”

Det var tyst ett ögonblick, sen ropade han igen. “Mamma? Mamma …!”

“Adrian, ni får leka själva nu, vi lagar mat,” svarade Björn mer bestämt.

“Men …” kom det från pojken på loftet. “Hallå! Jag … jag sitter fast.”

Jag la ifrån mig vad jag hade för händer och gick uppför den branta lofttrappan. Där uppe satt Adrian i barnstolen, fastspänd med remmar och allt. Helt fritt på golvet, där fanns ingenting i närheten som han kunnat klättra på så han måste verkligen han ansträngt sig för att ta sig dit.

“Varför sitter du där,” frågade jag och försökte att inte skratta högt. Adrian såg glad och bekymrad ut på samma gång.

“För att … faktiskt … att … att … faktiskt …” – sådär kan han låta ganska länge, så jag började försöka lirka ut honom. Då kom Simon.

“… faktiskt … att … att … Simon sa … äm, äm, Simon, Simon sa, äm, faktiskt …”

“Jag sa att han skulle sätta sig där!” ropade Simon lyckligt.

“Haha va? Jaha, så då gjorde du det, Adrian?”

“Ja!” svarade han lika lyckligt.

“Ville du se om det gick att sätta fast honom där, Simon?”

“Hehehe … ja.”

“Mhm, jo det gick ju. Hur ska vi få loss honom nu då, hade du tänkt?”

“Jag tänkte inte på det.”

Jag fick loss ungen i alla fall, efter en stunds lirkande, och när han väl var fri och jag rest stolen så skuttade Simon fram och tog tag i stolens framben. Han började skjuta den mot Adrian:

“Adrian, det här är en tvingarstol! Det är en speciell stol, få se om du kan sätta dig i den! Jag är inte säker på om du kan göra det igen.”

Det kändes som att titta på en repris av nåt man missat förut, och se pusselbitarna falla på plats. Och Adrian, uppdribblad på läktaren, svarade entusiastiskt med att börja klättra upp i stolen en gång till.

Simons jokerleende var så brett att mungiporna nästan möttes i nacken på honom.

Loftet.

Mammatrams fyllde 6 år

Min blogg fyllde 6 år den 3 februari och jag gjorde absolut ingenting.

Fan.

Den dagen – den 3 februari varje år, alltså – har jag utsett till min egen hemliga firardag, jag har det i min kalender såklart för annars skulle jag glömma det totalt. Den dagen går jag liksom runt och myser, ungefär så som jag gör inuti på min egen födelsedag, och kanske firar med nåt lämpligt nära till hands – bubbel/glass/smygätande av godis/ett bad (!!!)/vad som helst – och är på allmänt gott humör.

Den 3 februari i år var en onsdag, för två veckor sen. Björn vabbade med Simons avtagande magsjuka, jag hade mensvärk och kurs hela dagen, och på kvällen var jag själv med pojkarna för på onsdagkvällar är Björn på träning.

Jag glömde mysdagen i år.

“Men du kan väl mysa i efterhand?” tyckte problemlösaren Björn, men alltså det är ju inte riktigt samma sak ändå.

Grattis i efterskott.

Barnfri dejtkväll med spöken i Gamla stan (och om att göra saker ihop)

Inlägget presenteras i samarbete med Nanny.nu

Gammal lärdom: dejtkväll

Jag minns inte om jag redan berättat, men när jag jobbade hos en av mina au pair-familjer så hade föräldrarna där en grej för sig som jag entusiastiskt la på minnet; de hade barnvakt (dvs mig) varje lördagkväll och de gick ut, oavsett vad. De förklarade att de kommit överens om att hur trötta eller olustiga de än kände sig, så skulle de ut tillsammans. Det var mindre viktigt vad de gjorde, så länge de kom hemifrån och var tillsammans.  Det slog mig att det här var deras sätt att ta hand om sin relation, och jag tänkte att det där var något att ta med sig. 

Trots det har vi varit dåliga på det tidigare, men det är bättre nu och en lördag före Kläppenveckan hade vi barnvakt igen, dvs dejtkväll. Inför det så var det lite min tur att fixa fram en plan, det har mest varit Björn som fixat på sistone. Men så här års kan vi inte klättra ute – vi är inte såna klättrare – och restaurang gör vi liksom varje gång.

Måste hitta på nåt nytt, tänkte jag och googlade på tips om bra aktiviteter för dejter, eller första dejten, och hittade till slut den geniala idén att – håll i dig – turista i vår egen stad. Stockholm är stort så även om vi gjort en hel del så måste det ju finnas mängder med grejer att hitta på, tänkte jag glad i hågen och började nysta.

Jag hittade Stockholm Ghost Walk som skulle vara från 7 år, tror jag, och tänkte såklart i egenskap av förälder att det kanske är nåt för pojkarna när de blir lite äldre.

Dejtkväll med spöken i Gamla stan

Jo, jag hittade alltså att man kunde gå spökvandring i Gamla stan. Det är knappast nåt vi gör på varje dejt vi har, så jag tänkte att det kunde bli mysigt. 90 minuters promenad med många stillastående stopp, och den helgen så var det fortfarande kallt ute, dvs ett par minusgrader, så det blev lite kyligt efter en stund. Inte så farligt, tyckte jag. Svinkallt, tyckte Björn som av dunkla anledningar valt jeans och sommarskor som lämplig mundering efter att jag sagt “tänk på att vi ska gå runt på promenad i 90 minuter, och det är ganska kallt ute”. Han var inte helt nöjd med beslutet.

dejtkväll med spökvandring i gamla stan

Hursomhelst så måste jag ge guiden bra betyg. Hon drev hejdlöst fräckt med danskar, män, sig själv, en gruppdeltagare som var halvdansk – dvs skåning – samt Björn. 

“Och, mina vänner! Vad är värre än pesten? Kan ni komma på något?” hojtade hon till hela gruppen, som jag vill minnas bestod av 16 uppmärksamma själar.

“Syfilis,” sa Björn glatt.

Guiden, även kallad Majsan, tappade tråden och gapskrattade. Efter det kallade hon Björn för Syfilis, och det ska till en hel del skicklighet för att lyckas med det utan att förolämpa.

“Nej! Jag tänker på dansken! Eller det kan man undra vad som är värst; syfilis eller danskarna,” fortsatte Majsan ogenerat till sin publiks, på vissa håll något stela, leenden och redogjorde så för Stockholms blodbad.

Vi lyssnar ibland på en historiepodd, jag och Björn, och med det som bakgrund kunde jag uppskatta de historiesnuttar som den guidade turen innehöll. Många av dem, dittills okända för mig – som till exempel att det spökar på översta våningen på ett hotell som just nu håller stängt, eller att grunden till många av husen är lagda med gravstenar eller runstenar och annat ready-to-use-material – gick ändå att knyta till sånt som vi redan hade koll på.

Vi hade trevliga 90 minuter omkring i Gamla stan, men är det nåt för barn? Nej, det skulle jag inte säga. Det var barn med, yngsta gissade ålder var 12 år, men de såg måttligt roade ut. Det var mer en mörk historisk vandring än en spökvandring, om vi säger så.

Middag på restaurang

Vi gick till en italiensk restaurang för middag – vi måste ju trots allt äta, och vad är väl en dejtkväll utan en restaurang? – och vi hamnade på Da Peppe i Gamla stan. De hade en alldeles sagolik tonfisk! Det är inte ofta man stöter på det, tycker jag. Tonfisk är något jag brukar beställa mot bättre vetande, i hopp om att just det här stället vet hur man gör den. 

dejtkväll på da peppe i gamla stan

Så! Det var allt vi hann med den kvällen. Jag tycker tiden går så fort när man kopplar bort tankarna på barnen, det blir en välbehövlig mental paus från det som annars samsas med jobbet om det aktiva medvetandet nästan dygnet runt. 


Presenteras i samarbete med

Det här inlägget är i sin helhet skrivet av mig och jag står bakom vartenda ord. Det sponsras förvisso av Nanny.nu, det barnvaktsföretag som vi använder oss av, men det är ett inlägg som jag skulle ha skrivit ändå – sponsrat eller ej.

Kläppenveckan gick som en dans, med skidskola-succé som bonus

Nu har vi förvisso massor med snö i Stockholm så det är inte riktigt med samma magiska snöskimmer som jag minns veckan i Kläppen. Det är bra, för det som verkligen spelar roll lyser liksom ännu klarare.

Första skiddagen

Vi hade bokat skidskola till pojkarna, men eftersom vi kom på en lördag och skidskolan började på måndagen så fick vi en hel dag tillsammans först. Björn och jag är inbitna, hängivna utförsåkare men vi åker bräda båda två. Egentligen. Inte nu. Vi kan inte lära pojkarna att åka skidor om vi står på snowboards, så vi åker skidor så att de lär sig. Om några år, när vi kan åka tillsammans på riktigt, kanske vi kan turas om att åka bräda igen. 

Det gick i alla fall ganska bra att åka med pojkarna mellan våra skidor; vi behövde inte böja oss över dem utan det gick att hålla ryggen rak, så vi åkte hela dagen. Vi hade minusgrader och strålande sol, och glada barn.

Skidskola

De har aldrig gått i skidskola förr, och förutsättningen för framgång var att barnet ska klara att vara utan sina föräldrar under lektionen

Adrian har varit lite skakig på det planet ett tag, du vet, han är 4 år och både stor pojke och liten pojke på samma gång. Herr Faktiskt, som “kan själv” och sekunden efter vrålar saker som “jag vill ALLTID att du ska klä på mig, varför GÖR DU SÅHÄR MOT MIG” eftersom jag låtit honom klä på sig själv.

skidskola småtroll Kläppen

Hursomhelst, han skulle ju ha Simon med sig, de skulle gå i samma grupp – detta är för övrigt en av relativt få fördelar jag kan peka på med att ha barn som är så nära i ålder. Första lektionen var han osäker och skulle ha mig klistrad mot sig hela tiden. Det gick bra en stund, eftersom de började med att ha samling utan skidor och pratade om namn och frukter. Adrian värmde upp, och accepterade att följa med sin lilla grupp upp i knappliften om jag stod kvar och tittade på. 

Så jag stod kvar. En timme och 15 minuter stod jag i princip stilla och tittade på, och hejade och klappade händer – åt alla ungarna till slut – och hjälpte till att valla dem tillbaka till liften när de åkte för långt på grund av att lektion nummer ett inte gick ut på att bromsa. 

Det är svårt, tycker jag, att hålla balansen vid liknande tillfällen. Jag vill inte bli den jobbiga föräldern som instruktören önskar bara skulle gå nån gång, eller den överbeskyddande mamman som inte kan släppa taget om sin unge. Å andra sidan vill jag inte heller vara den där föräldern som lämnar ett barn som inte är redo att lämnas och som sen bara grinar och inte vill komma dit igen dagen därpå, så att resten av veckan blir en kamp. Det ska ju vara roligt, det är därför vi är där. Vi är i Kläppen för barnens skull – hade vi åkt för vår skull hade vi varit i Serre Chevalier. 

Jag frågade instruktören om det var ok, och det var det förstås. Adrian kontrollerade då och då att jag var kvar, men däremellan tror jag att han glömde mig. Hoppades jag, i alla fall. 

skidskola småtroll Kläppen

Det var så himla söta där de segade sig nedför en backe så flack att en annan skulle behöva lift även åt andra hållet för att komma ner. “Vi är stjärnor!” ropade instruktören, som Adrian efter morgonens fruktdiskussion döpt om till Fröken Clementin efter färgen på hennes jacka, och ställde sig som ett kryss när hon åkte före för att kunna ta emot sina elever. 

skidskola småtroll Kläppen

Andra skidskoledagen gick jag med Adrian till samlingen igen, men när vi kom fram och han hade hälsat vände han sig mot mig och sa “jaja mamma, gå nu”. Jag, som varit så inställd på att få jobba (eventuellt ganska hårt) på att göra konceptet med skidåkning och skidskola till något glädjefyllt för barnen, upplevde en hel sekunds förvirring innan jag fann mig och sa hejdå till dem.

Seger. Det är det enda ordet som passar. Simon fann sig snabbt och hade sett fram emot skidskolan igen, och Adrian hade hakat på men det hade inte jag vågat tro på. Nu öppnade sig plötsligt en timme och 15 minuters fri skidåkartid framför mig och Björn. 

Veckan gick väldigt fort

Det var i tisdags, och den eftermiddagen kom min mamma upp och gjorde oss sällskap resten av veckan. Vi fick in ett rull på dagarna där det var skidskola på förmiddagen, lunch hemma i stugan, och sen åkte vi tillsammans på eftermiddagen.

Länge leve Frost.

På kvällen var pojkarna mycket trötta och de tittade mest på film. De älskar att titta på film och vi körde hela paketet med mysiga saker runt omkring skidåkningen också, för att de ska associera den med sånt de redan gillar, som tex film som sagt, spela på padda och speltelefon på morgonen, och så förstås russin i backen efter varje åk.

Vi hade väldigt fint väder och mycket snö, men det var kallt – ända ner mot -20° – och två dagar ringde skidskolan för att vi skulle hämta pojkarna tidigare. När vi kom dit blev det glada av att se oss och ville åka mer igen, och Fröken Clementin sa “jag lovar, de grät båda två för en stund sen för att de frös så mycket”. 

skidskola småtroll Kläppen
Fröken Clementin & (en del av) Gänget.

Framgång

Jag har fortfarande svårt att tro att de tyckte det var så roligt, särskilt det här med att gå i skidskola. En eftermiddag, när jag, mamma och Adrian åkte tillsammans så trillade Adrian. Jag åkte fram till honom, beredd på att nu skulle han ha surat ihop och vi skulle få åka hem, men Adrian vände upp ett snöigt men brett leende ansikte och sa följande:

“Mamma, jag önskar att den här dagen aldrig ska ta slut.”

Mitt hjärta sjöng. Det sjunger fortfarande, och nu mer än någonsin önskar jag att vi bodde närmare vintern.

Adrian och jag.

Simon lärde sig åka helt själv under veckan, vilket inte alls är förvånande men ändå mer än jag vågat hoppas på. Sista dagen ville ha att vi skulle filma så att han fick visa vad han kunde:

Björn filmar Simon.

“Om man inte har ramlat, så har man inte åkt skidor.” Så sa min pappa till oss när vi var små, och så sa jag ofta till pojkarna under veckan. Till slut blev de nöjda över att trilla, dvs när de inte slog sig och alltså i princip bara tippade över ända, och utbrast flera gånger “jag har åkt skidooooor!!”. Här stänger Adrian backen (dvs liften har stängt för dagen) helt för egen maskin:

Jag filmar Adrian.

Huset

Vi bodde i området som kallas Mitt i pisten, med ski in – ski out-läge. Det består av parhus och vår stuga innehöll ett rum med dubbelsäng, ett rum med våningssäng, ett sovloft med två enkelsängar, kombinerat kök och vardagsrum samt badrum med bastu och tvättmaskin – efter Björnrike har tvättmaskin hamnat mycket högt på priolistan när vi bokar semester, och vi fick användning för den även denna gång trots att ingen blev sjuk.

Utsikt från loftet.