Med ansiktet mot vinden och sommaren i ryggen

Höstäpplen

Mitten av september luktar höst, och friska vindar river i trädtopparna – och drar med sig vårt äppelträds sista äpplen i marken. Björn flexade ut hela dagen igår och var iväg och mustade äpplen på Ekerö, apropå det. Jag vet inte hur många liter äppelmust det blev totalt, men 20 av dem ska han försöka göra äppelcider på. Vi får se hur det går; han sa att riktiga cideräpplen inte är så goda och de odlas inte ens i Sverige. Våra äpplen är både söta och goda, så kanske blir det en extra god cider nu … eller extra söt. Vi får se, men musten är sagolik i alla fall. Flytande soläpplen, liksom.

VAB

Vi har vabbat i princip oavbrutet sedan semestern i somras. Först blev Simon förkyld, och sen blev han frisk med rosselhostade och snorade en del, så han var hemma tre veckor. Sen hann han vara på föris i två dagar, och sen blev Adrian förkyld. Samma sjukdomsförlopp, samma hosta, men han fick komma tillbaka efter bara en dryg vecka hemma.

“Är barnen friska nu?” frågade min chef i ett mail igår. Jag svarade helt korrekt:

Svaret är med andra ord officiellt JA.

Tillbakablick över sommaren

Jag brukar göra en sammanfattning varannan månad över de mest lästa inläggen, men nu tar vi hela sommaren i ett svep istället:

Maj

Sova middag – våra aktuella sovrutiners vara eller icke vara
Det där med att sova middag är ett bleknande minne. Men det händer att Adrian somnar på vilan på förskolan, och det händer att Simon somnar på vilan hemma.
Björns födelsedag & mitt bästa presenttips till förälder
Det är den bästa idén som något barn någonsin har haft vad gäller födelsedagspresent till en förälder.
Femårskalas för Simon – allra första födelsedagskalaset
Det blev jättebra och han pratar fortfarande om det ibland. Snart fyller Adrian år, så vi har ett kalas att förbereda snart igen.

Juni

En magisk midsommarkväll vid Siljans strand

En text utan foto, men med en ordvävd bild istället. Om hur föräldraansvaret militäriskt går före allt.

Parterapi – rekommenderas starkt till alla föräldrar
Precis såhär känns det. Men om man inte investerar så är det svårare att få positiv utdelning.
Adrian sa adjö till napparna, det blev ett sentimentalt avsked
Tänk att den dagen kom även för honom …!

Juli

När Björn ramlade på liggcykeln: “Jag tror jag ser en bit av skelettet”

Han var på magnetröntgen i veckan, med knät, eftersom det fortfarande gör ont ibland. De sa att det kan ta upp till ett år för det där att läka, och jag kan inte låta bli att tänka att vi inte är så unga längre.

Trollskog, matsäck, ungtjurar – och att lyssna på leken
Innehåller ett genant medgivande av rutinerad tvåbarnsförälder.

Augusti

Hur man tar sig igenom en leksaksaffär med barnen
Det här tipset är nåt jag varmt kan rekommendera att testa, det funkar för oss.
Att få vakna till sång på födelsedagen

Helt fantastiskt var det – när jag väl fattade vad det var som pågick. Jag fick ett jättefint firande av pojkarna, särskilt Simon, som löpande påminde mig om att han var snäll hela dagen eftersom det var min “föseldag”.

Bamsetidningar från grannarna från ovan

Arvegods från grannfamiljen

Vår grannfamilj har två pojkar, där den yngsta är två år äldre än Simon, och eftersom två år är rätt mycket för barn så har de aldrig blivit lekkamrater. Det gör ingenting – det är snarare bra, eftersom det som deras föräldrar rensar ut som ur- eller frånvuxet är sådant som våra pojkar inte sett.

De hör efter, ungefär en eller två gånger om året, om vi vill ha grejer av dem. Det är oftast saker som de säger att de ska slänga annars, och av den här anledningen har vi fått både barnmöbler, kläder och leksaker av dem.

Bamsetidningar

Simon och Adrian har läst sönder Kalle Anka-tidningarna, som Björn sparat från sin egen barndom (många av dem är äldre än jag) och avvarat till pojkarna som inte far fram särskilt milt med dem, och själva har vi läst dem till leda. Men för några veckor sedan fick vi två papperskassar med Bamsetidningar av våra grannar, och vid utsikten att få in nytt läs- och bläddermaterial i huset hade jag svårt att våga tro att det var sant. Halleluja.

Ganska länge stod kassarna i allrummet uppe och pojkarna botaniserade under (oftast) fred och tystnad (!!!) och bläddrade och tittade och bytte. De kunde sitta i över en timme och bara “läsa”.

Bamsetidningar i soffan

Där är vi förvånansvärt nog fortfarande. När Adrian blir arg och stampar uppför trappan så hittar vi honom ofta, efter en stund, lugnt i soffan med en tidning i knät.

Som en skänk från ovan

Vi har båda påpekat för våra grannar flera gånger vilken gudagåva dessa tidningar var, och de är förstås glada att de kommit till nytta. Resultatet är förvisso att vi bara läser serietidningar för barnen på kvällarna, istället för sagoböcker, men äsch. Även om jag vet att hängivna kallar serietidningar för “grafiska romaner”, så läser jag hellre “riktiga” böcker för dem, som vi alltid gjort. I alla fall för Simon, som orkar följa handlingen i större utsträckning nu, så att vi kan läsa böcker med lite mer text och mindre bilder. Apropå det så är Håkan Bråkan himla roligt att läsa, även för mig.

Bamse ger oss däremot anledning att diskutera saker som logik, fusk (dvs doping) och rättvisa med barnen, och jag gillar när det vi läser leder till småprat om olika grejer. Så det finns för- och nackdelar även med detta, men så länge som tidningarna sysselsätter dem så att det kan bli lugnt under längre stunder så väger fördelarna över med råge.

Adrians treårsfas mattas av, och fansen på föris jublar

Adrians magi

Sommaren är över och Adrian har fått flytta till en “storbarnsavdelning” på förskolan, vilket i hans fall innebär en avdelning som inhyser barn i åldrarna 3-5 år. “Jag är en stor pojke nu,” säger han och bröstar upp sig som en glad tupp.

På den nya avdelningen är personalen förtjusta. Adrian har ofta den effekten. Hans mjuka varma läggning, tillsammans med hans sätt att pedagogiskt och sakligt berätta för oss vanliga dödliga hur världen hänger ihop, avväpnar vuxna hjärtan snabbt och effektivt och i hallen härom morgonen fick jag höra ett ömt “det där har ni gjort bra” från en av pedagogerna. Hon nickade mot Adrian som precis tackat artigt för hjälpen med jackan och gett henne en stor kram. Det är märkligt hur han lärt sig att vara artig, förresten. Det är ingenting vi drillat honom i, han verkar bara ha förstått det där själv. “Han är alltid så glad, och kramas mycket och han lyssnar och han är med …”, fortsatte hon med ännu ett tillgivet leende mot Adrian, som nu gått vidare till att försiktigt krama en jämnårig perplex flicka i hallen.

Till och med djuren gillar honom, och han är fullständigt orädd.

Mr Hyde

Men Adrian har sina mörka sidor. Han är snart fyra år gammal, trots allt, och treårsperioden har varit intensiv. Nu verkar den vara på nedgång men – ta i trä – vi ska inte ropa hej än. Det har funnits dagar då han trotstoppat mig till nervryckningar i ögat och jag undrat om det är så här det ska vara nu, resten av hans liv. Det kan kännas så ibland när stridsfanan ständigt är hissad, och den är det sista som viker ner sig för natten och det första som höjs över madrassen på morgonen.

Baktal

Jag frågade samma pedagog i fredags när jag hämtade pojkarna – och hon som vanligt rapporterade att “allting har gått så bra” och utan fler ord lyckades få med budskapet att detta stod i skarp kontrast till en del andra barn och att Adrian var som balsam för själen i jämförelse – om han hade hittat deras knappar ännu.

“Knappar?” sa hon och la en hel sekund på att koppla uttrycket. “Näe … det tycker jag inte. Han har kanske inte letat så noga än.” Hon log som om hon hade svårt att föreställa sig det.

“Han är på väg ner för andra sidan av sin treårsperiod, kanske behöver han inte så många knappar längre. Hemma var det riktigt intensivt ett tag,” fortsatte jag.

Detta är helt och hållet sant, förstås, men jag vet inte varför jag sa så, varför jag frågade om knapparna. Det kändes lite som att personalen höjer honom till skyarna – och det får de gärna göra, han är min son (och Univerums gåva till mänskligheten och tillika underverk av olympiska proportioner) och jag tycker naturligtvis att han bör betraktas som den ängel han är, men … jag ville kanske ta ner henne på jorden, och göra utrymme för Adrian så att han kan få ha sina härdsmältor som han har rätt till, i egenskap av nästan-fyraåring. Jag tror det blev ett skumt sätt för mig att försöka skydda honom.

Skydda honom från vad, kan man undra. Jag undrar samma sak, men jag tror att det har med ensamhet att göra. Vi behöver bli sedda i vår helhet, för den vi är. Det är ensamt på en piedestal, liksom.

Mammatramseri

Det här är mammatramseri i ett nötskal; fasoner som dyker upp mot bättre vetande, och som sannolikt bottnar i våra egna dunkla rädslor. Jag hyser inga som helst tvivel om personalens kompetens på förskolan, jag har inte det minsta klagomål, inte ens ett sting av jobbig känsla. Ingenting. Jag tror inte för ett ögonblick att någon av dem, efter så många yrkesverksamma år dessutom, är kapabel att så grundligt bländas av ett barn att de glömmer bort att det är ett barn som alla andra. Blotta tanken är så absurd att jag ler när jag skriver det. Och trots det, så känner jag tydligen att jag måste balansera upp pedagogernas intryck av min soliga pojke genom lite baktal. För att jämna till det hela.

Jag framstår som en schysst och stabil mor, visst?

Rädslor

Adrians fina sätt och soliga sinne står i skarp kontrast till Simon som måste kämpa med, och ofta mot, sin omgivning för att förstå den och hitta sin plats. Jag kan känna viss oro för bådas del, eftersom de tycks vara ytterligheter på precis varsin sida om personlighetsnavet. De har inte mycket gemensamt, och jag anar en framtid där vi kommer få lägga en hel del jobb på att lära den ena att säga ja, och den andra att säga nej.

“Lagom är bäst”, sägs det i vår kultur. Ingen av mina pojkar är “lagom”. Alltså känner jag ett styng av oro, och hoppas på att även den bottnar i mig själv och inte i verkligheten. Kanske känner alla föräldrar så här, eller något liknande. Vi tycker väl alla att just våra barn är ovanligt fantastiska, eller hur?

Anti-spa på café under dyrbar egentid

Jag har nämnt att vi har en barnvakt via en barnpassningsfirma. Jag har också nämnt att jag ska berätta mer om det, men det ska jag inte göra idag heller. Nix. Idag ska jag berätta vad vi lade vår dyrbara egentid på.

Såhär var det

Simon har varit förkyld. Sen gick det över – eller nästan, i alla fall. Han hostar fortfarande och alltså har det inte varit någon förskola och vi tänkte att det kanske inte blir nån barnvakt heller, så vi glömde bort att planera barnvaktstiden kommande lördag, dvs idag. Sen blev det av ändå, så igår kväll sista-minuten-bokade Björn en duo-massage online på Söder nånstans.

Hurra! Duo-massage är bland det mysigaste man kan göra en regnig lördag förmiddag – vi hade egentligen tänkt klättra, men det är inte så kul i regn och inte heller när man sträckte nacken i studsmattan kvällen innan, kan jag meddela.

Hursomhelst, imorse kl 9 kom barnvakten och vi tog bilen till massagestället. Väl på plats visade det sig att hon som tagit emot bokningen inte fattat vad det gällde, så det var med andra ord dubbelbokat och vi fick snällt vända i dörren.

Antiklimax på café

Vilsna och snopna satt vi i bilen och funderade på vad vi skulle göra nu. Vi kände oss så håglösa att vi helt enkelt vände hemåt igen och satte oss på ett café i centrum och pratade om en skidresa till Sälen som vi hoppas kunna göra i vinter.

Tänk dig, här har du sett fram emot avslappnande spa-massage och liksom längtat hela morgonen, och så får du en kopp varm choklad, en bulle och en chailatte på ett fik – som har lika mycket gemensamt med ett spa som en geting har med en harpa – istället. Så väl investerad tid.

Men det ska sägas att det trots allt var ett fik där våra barn inte befann sig, vilket höjde spa-värdet en aning.

Olika föräldrar på lekplatsen – och jag träffade en som jag

Det hände en grej vid klätterställningen på torget, när jag och Adrian var i centrum tillsammans för ett tag sen, som fick mig att fundera på vad för slags mor jag är egentligen.
Bildkälla: google

En familj som liknar vår

När vi kom till klätterställningen var det tomt, men ibland kom det andra barn som tilläts klättra två minuter innan deras föräldrar gick vidare med dem. Adrian är social och glad och pratar ivrigt med alla som kommer inom hörhåll. Vissa barn tar tid på sig att mjukna och börja svara – Adrian är inte den som ger sig i första taget – medan andra är lika pratglada som honom.

Vid ett tillfälle kom en mamma med två pojkar som stannade en stund. Den äldre pojken var 4,5 år och pratade glatt, den yngre var drygt två år och lallade runt och höll koll på storebror.

Ett enkelt nej

Adrian klättrade omkring, och började visa den äldre pojken hur han skulle göra för att komma upp. Pojken lyssnade och gjorde efter, men sen lyckades han inte ta sig upp sista biten.

“Mamma, jag kan inte komma upp” sa han till sin mor, som hjälpte lillebror upp mitt emot.

“Nähä?” svarade hon.

“Kan du lyfta upp mig dit?”

“Nej.”

Svaret var vänligt men bestämt; hon skulle inte ändra sig. “Du får hitta en annan väg upp” fortsatte hon, efter att ha tagit en närmare titt på problemet.

Jag iakttog henne i smyg – eller försökte i alla fall – en stund och jo, ta mig tusan, hon fortsatte längs samma väg. “Lös det själv.”

Självklart finns det oräkneliga föräldrar som hon, jag har bara aldrig stött på nån. Jag menar, aldrig hört nån som säger såna där saker som jag brukar säga till mina barn när vi är på lekplatser.

Vårdslös curling?

De föräldrar som jag lägger märke till (vilket är galet långt ifrån alla, för övrigt) är oftast föräldrar som går under sina klättrande barn – där de hänger 1,5 meter över sanden i lekplatsens klätternät och förtjust dinglar med ena benet – och ibland till och med talar om för dem att de inte kan, eller att ojoj det här har du inte gjort förut och hur ska detta gå osv. Jag fattar var det kommer ifrån, det är föräldrahjärtat som tar över. Jag hör samma saker från mitt eget hjärta ibland när mina barn klättrar. Men vi är olika; där jag biter mig i tungan drar andra på volymen.

Är det bättre att göra så? Att bita sig i tungan och låta dem försöka? För just Simon och Adrian är jag övertygad om att ja, det är bättre. Men annars … vad fasen, valet står kanske i vissa fall mellan att klättra med orolig förälder under sig, eller inte klättra alls, och då är det som det är. Det finns värre saker – som till exempel att inte få klättra alls trots att man så gärna vill, när vi nu ändå pratar om just klättring.

Det blir så märkligt bara, tycker jag, när föräldern som uppenbarligen inte alls är bekväm med barnets framfart på en viss höjd över sanden trots det inte säger nej, utan liksom lägger ett neggigt kommentatorspår över händelseförloppet.

Jag undrar om det kan vara så att mycket av det som vi vid första ögonkastet lätt dömer ut som vårdslös curling, i många fall handlar om den där artikeln om barns status som jag skrev om för ett tag sedan. Många par har kämpat så hårt för att kunna få bli föräldrar, och nu dyrkar de sina barn. Det gör såklart vi med, men med en sådan bakgrund är det kanske lättare att glömma den andra sidan av myntet*, vad vet jag. Jag kan vara ute och cykla här, berätta gärna hur du tycker och tänker kring curling, hönsföräldrar eller barnens status. Så intressant ju.

En likasinnad mor

Allt detta sa jag till mamman vid klätterställningen på torget – eller inte det där med barns status, det hade blivit för omständligt … och aningens märkligt som första uttalande från en främling – men det där om att jag så sällan hör andra föräldrar säga sånt som jag brukar säga, och att det var kul.

“Hahaha, ja, likasinnade,” skrattade hon. “Nä men annars lär de sig ju inte!”

Precis. Annars lär de sig inte. Vi kan inte hindra pojkarna från att klättra; de flesta barn gillar det och våra är inga undantag. Hellre då att vi lär dem ordentligt så de inte trillar ner.

Och visst, hade vi inte hjälpt dem lära sig klättra bättre så skulle de inte kunna klättra lika högt – å andra sidan. Eller så skulle de det.

Antagligen så skulle de det.


*Myntet: skydda barnen, och rusta dem.

Hur man tar sig igenom en leksaksaffär med barnen

Vi har ett bra sätt att hantera leksaksaffärer, som jag är oerhört nöjd med – än så länge, i alla fall. 

Vi brukar inte tillbringa astronomiska mängder tid i butiker tillsammans med barnen, men ibland är det liksom svårt att göra annorlunda och barnen kommunicerar ofta och livligt att de vill ha grejer. Då brukar jag alltid be att få titta på saken i fråga, kanske byta ett par ord med monsieur om varför den är så bra, och sen säger jag nej.

Jag säger inte “nej, vi ska inte ha nånting, lägg tillbaka den” och hoppas att detta ska accepteras – det var trots allt det sista jag sa innan vi gick in i butiken – för jag vet att om jag lägger fram det på det sättet så får jag en arg unge (nuförtiden, ska tilläggas; förr gick även det bra).

Jag säger “vänta så ska jag ta fram telefonen, så tar vi en bild på den och lägger den på din önskelista”.

Simon i leksaksaffär
Simon poserar med en handdocka.

Det här betyder förstås “nej, vi ska inte ha nånting, lägg tillbaka den”, men med den twisten att jag, när det blir dags för födelsedag eller jul eller nåt, har ett helt bildbibliotek med prylar som ungen SAGT att han vill ha. 

Jag säger “jag” här, men Björn och jag gör likadant. Både Simon och Adrian, trots att de är 3,5 och 5 år, accepterar glatt alternativet med mobilbilden och rusar spänt vidare till nästa grej som de vill sätta upp på sin önskelista.

Vad som hamnar på önskelistan hänger på dagsformen; Simon har bland annat papptallrikar på sin.

Det här bildbiblioteket som byggs upp blir förstås ganska omfattande, så när det börjar närma sig födelsedag kan vi titta igenom det lite tillsammans och försöka rensa, men det enklaste är att göra en utflykt på tu man hand till en leksaksaffär och gå igenom den. För det är ju så med barn, att det som är roligt denna vecka är passerat nästa vecka osv. Mycket av det som hamnar på den meterlånga listan är ändå inaktuellt när det väl blir dags.

Utflykt till leksaksaffär

I torsdags förra veckan gjorde jag och Adrian en liten utflykt till en möbelaffär. Anledningen var att jag skulle kolla kvalitén på en bokhylla vi funderar på, och Adrian följde med eftersom det blir lugnast att sära på barnen på eftermiddagarna. Dessutom gillar han att följa med mig, “bara vi två”.

Själva möbelaffären gick jättefort, så jag föreslog att vi skulle gå in i den leksaksaffär som ligger vägg i vägg. Adrian lyste upp som en sol och så släntrade vi runt därinne och fotade prylar till önskelistan.

Adrian i leksaksaffär
Adrian har svårare att släppa det han hittar. Inte så att han blir upprörd; det tar bara längre tid.

Sedan den kvällen bad Simon regelbundet, dvs flera gånger om dan, att han och jag också skulle åka till en leksaksaffär och titta. Bara han och jag. Så i måndags efter förskolan tog vi cykeln till centrum igen, och jag tror vi fotade halva deras sortiment.

Simon all in i leksaksaffär
“Den, och den, och den där. Har du tagit bild, mamma?”
“Men du, vad är det där för nåt?”
“Vet inte, men jag vill ha den på min önskelista.”
“Ok.”

Att få vakna till sång på födelsedagen

Covid-Stockholm

Jag fyllde år i söndags, men det lyckades jag glömma bort flera gånger. Särskilt som vi hade barnvakt i lördags och var ute på ståhej (haha, “ståhej”, hehe) i Stockholms hjärta.

Sommar i Stockholm, alltså inne i stan, för mig, utspelar sig alltid mot Grönans glada bakgrundsbrus av bergochdalbanor och falsettskrikande tonåringar. Jag tänkte på det i lördags kväll, när jag och Björn satt i solen uppe på SUS. Blicken föll på Grönan, och av gammal vana väntade jag på att Fritt Fall-åkarna skulle hissas upp mot toppen. Ingenting rörde sig. Inga fria fall, inga bergochdalbanor, inga snurrgungor, inga skrik. Stockholm känns inte direkt dött, men nedsövt; det är liksom inte trångt nånstans i år, man får bord och sittplatser och blir inte nekad för att det är för fullt – i alla fall inte där jag varit – men i ärlighetens namn, jag har inte varit mycket i stan i sommar å andra sidan.

Frontalkrock med verkligheten

I söndags hände det. Min födelsedag. Jag ägnade det en flyktig tanke efter utekvällen med Björn – begreppet “utekväll” har för övrigt genomgått en omdefinition de senaste åren och återfått sin betydelse från mina tidiga tonår, dvs “hemma igen till nio” – men det fanns inte kvar på morgonen. Nix, på morgonen var jag helt upptagen i en av mina futuristiska drömmar – denna gång gällde det tidsresor på pendeltågsspåret – och fattade inte vad det var för trassel och oväsen som pågick vid vår sovrumsdörr.

Min första instinkt, efter att ha fattat var jag var och under vilken tidsepok, var att skylla på Björn. Jag hörde ju hans röst, så varför pågick detta fortfarande, vad var det som var så svårt? Sluta för helvete. Jag skulle precis kliva upp på fel fot och ta strid, när hela det primitiva mentala maskineri som är min hjärna i limbot mellan dröm och vakenhet skar sig och hackade när minnet drog i nödbromsen.

Bakom allt kaos, under oväsendet och i spillrorna av mitt förnuft efter frontalkrocken med verkligheten, hördes något. Det påminde om en melodi på samma sätt som en treårsteckning från förskolan påminner om “en drake som äter hallon ur sin matskål med sina drakungar som heter Wacko, Racko och Wocko”, men ändå.

Det tog inte många sekunder till innan jag vågade öppna ögonen och fatta att jag hade sovit hela natten och blivit väckt, alltså VÄCKT, av ja må hon leva. Det har nog aldrig hänt förut.

Underbara barn

Simon verkar gilla födelsedagar. Inte Adrians då, men annars. Han var så himla fin och go med mig den dagen, trots de vanliga motgångarna – framför allt (åter)upptäckten av att samma regler för alla och att han inte står över dem – så for han inte ut mot mig som han brukar. Istället byggde han ett naturkonstverk i min handflata under förmiddagen.

“Jag är snäll mot dig idag eftersom det är din födelsedag,” sa han mysigt när jag började få ont om plats i handen och kommenterade hur snäll han var och hur glad jag blev.

Å, tänk om man kunde fylla år jämt.

Egen tid med ett barn var; barnens dag

Egen tid med oss

Det är länge sen jag konstaterade att barnen, och särskilt Simon, behövde egen tid med oss föräldrar. En-förälder-ett-barn-tid. Det har inte blivit mycket av det, om jag ska vara ärlig. Jättedumt. Det är dumt på samma sätt som det är dumt att råka glömma bort att ta hand om parrelationen på vardagståget – visst, vi borde ta oss tid att umgås några minuter varje dag/ha barnvakt oftare/göra saker tillsammans utan barnen/whatever osv, men just idag hände det här och det där, just idag blev det ingen tid över till det – och så går veckorna. Jag är säker på att vi inte är ensamma i världen om att fastna i det hjulspåret ibland, men det spelar ju ingen roll för i slutändan blir resultatet ändå detsamma; vi glömde bort att göra det där som vi tyckte var viktigt.

Klart jag känner ett sting av skuld när jag tänker på det, men det hjälper ingen att jag klandrar mig själv och håller på. Nya tag, nytt försök. Det gäller att inte ge upp; hur svårt kan det vara att ta ett barn var och hitta på nåt på varsitt håll?

Vi har semester fortfarande, och förra veckan tog vi tag i det här med egen tid med ett barn var. Vi avsatte en heldag, ungefär, till var och en av dem så de fick varsin heldag med mig och varsin heldag med Björn. Det blev såklart en hel hype av det, sällsynt som det är, men det blev jättebra – och framför allt blev det lugnt.

Simons dag

Jag satte Simon bak på min cykel och så åkte vi till centrum. Vi gick på biblioteket och lånade böcker, åt nacholunch på restaurang i en evighet eftersom han uppenbarligen tyckte det var nödvändigt, och så gick vi på H&M för att införskaffa hårspännen eftersom han håller på att bli så långhårig. Jag är väldigt osäker på om han faktiskt kommer att använda dem, vi får väl se, men det är Elsa & Anna på dem och han var oerhört söt med dem i håret i vilket fall.

Efter den lilla shoppingturen – “mamma jag gillar att går i affärer och titta på alla saker som finns” (?!?) – gick vi på café där han tuggade i sig en chokladboll modell större medan jag läste låneböcker för honom.

Därpå var vi klara med centrum och tog cykeln till en lekplats med tillhörande plaskdamm halvvägs hemåt. Simon hade inga badbyxor så han levde rövare i kalsongerna i den där plaskdammen medan jag satt i solen på marken bredvid och undrade hur han kunde tycka det var skönt när det var så svalt i skuggan.

egen tid med ett barn var
Alltså den här underbara lilla människan … 😍

Vi hade jättekul där vid dammen, och efter ett tag slog han sig ner i min famn på den varma asfalten och så satt vi där och bara myste och tittade på några systrar som åkte linbana. Det blev ett sånt där ögonblick du vet när allting är bra, och man kommer på att det är det. Bara vi, ingen övrig familj att tänka på eller småprat och annat att hantera. Ingen direkt tid att passa heller, inte trötta eller hungriga eller uppjagade.

Adrians dag

Klockan 06:35 kom Adrian in till oss och ställde sig bredvid mig:

“Mamma? Mamma, är det vår dag idag?”

Han hade såklart lyssnat på allt vad Simon berättat, och ville göra samma sak. Såklart. Efter en ganska sen frukost cyklade vi alltså till centrum och gick på biblioteket, men på väg därifrån gick vi förbi en liten klätterställning på torget. 40 minuter senare började jag försöka locka med lunch, och 20 minuter efter det fick jag honom med mig på jakt efter “hamburgare me fommpritt”.

Jag ogillar McDonald’s. Jag känner mig aldrig mätt på ett bra sätt efter en lunch där, och det är varken mysigt eller ens trevligt. Men. De har HappyMeal, och som enda hjälpliga hamburgerställe inom räckhåll så fick det bli det. Man brukar trots allt få en bok i den där HappyMeal-lådan, men den här dagen var det nån sorts liten gosedjursdrake istället. En värdelös pryl som belastar miljön i oerhört mycket större utsträckning än det gläder något barn, enligt min mening. Adrian var mycket nöjd med dagens skörd, däremot, då han kunde lägga den lilla fulsaken tillsammans med en sprillans ny gul klänning (fanns på rean, han har bett om en gul klänning i flera veckor), några kalsonger och, naturligtvis, likadana hårspännen som Simon fått.

På caféet jobbade han sig metodiskt igenom en stor chokladmuffins medan jag läste biblioteksböcker, och vid plaskdammen senare hann vi bara stanna två minuter innan han kom på att vi måste åka hem och gå på toa – dvs han råkade kissa i byxorna när han hängde i klätterställningen. När vi gick tillbaka mot cykeln som vi alldeles nyss låst fast så vände han sitt lilla öppna ansikte mot mig och sa olyckligt:

“Jag ville inte det här …”

“Ja hjärtat, jag förstår det, men olyckor händer ibland. Det gör ingenting. Vi får åka hem och byta byxor bara.”

Väl hemma blev det inte att vi åkte tillbaka till plaskdammen, men han verkade inte ledsen för det. Det blev en bra dag ändå.

Fulsak.

Dagarna med Björn

Jag har, på Björns vis, fått återberättat för mig i punktform vad de hade för sig på sitt håll. Adrian åkte buss, åt lunch på en hamburgerrestaurang (surprise) och bakade. Simon åkte tunnelbana, åt lunch på pizzeria och tillverkade en egenhändigt designad “dubbelkniv” i snicken.

Principen

Det viktiga här är förstås att vi gör någonting tillsammans, inte att det blir en fest-grej med restaurang, café och nya prylar, men nu blev det så. Nästa gång kommer jag sannolikt få diskutera länga och väl om varför vi inte ska knapra fikabröd så fort vi är för oss själva.