Simon ska träna vattenvana på simlekis i höst

Jag nämnde i somras att Simon skulle få en egen aktivitet utan lillebror i hasorna precis hela tiden, så vi bokade honom på simlekis nu under hösten. Han är inte helt bekväm i vatten, det verkar vara nån sorts skräckblandad förtjusning eftersom han inte heller kan hålla sig borta. Han vill, men han är försiktig och reserverad, så det är hög tid att träna vattenvana med honom.

Oavsett karaktären i hans förhållande till vatten så måste han ju lära sig att simma. Han behöver göra något eget, helst tillsammans med mig eller Björn, så därför var simlekis ett ganska självklart val.

Vi går på söndagar, och idag blir tredje gången vi går dit. Simon längtar.

Succé

Jag får, i egenskap av mor, ganska ofta anledning att bli sådär uppblåst stolt över Simon. Du vet, det är ju min lilla pojke, han behöver egentligen inte göra mycket mer än existera för att jag ska vara stolt över honom, men det här är nåt alldeles extra.

När vi kom dit första gången så var vi precis i tid. Nästan alla andra var redan i bassängen, så jag gick före Simon nedför bassängtrappan. Han ville stanna kvar på kanten, dvs han ville göra som han alltid gör och titta på och vara med nästa gång, men det kom folk bakom så jag fick bära ner honom i vattnet.

Bassängen är supermysig, det är 35° i vattnet OCH det finns en bubbelpool man får stanna kvar en stund i. Det är för övrigt samma bassäng där babysimmet höll till för 4 år sen.

Han protesterade inte eller så, däremot satt han som en hårt spänd ryggsäck i famnen på mig så det blev inte så mycket deltagande de första 10 minuterna, men sen släppte det.

Han tyckte det var så roligt med sångerna och lekarna, och övningarna vi skulle göra, så han glömde bort att bara titta på. Efter halva lektionen trampade han på i vattnet som en liten motor, och när barnen skulle “flyta” på rygg med öronen under vattnet skrattade han högt och pekade på bilderna i taket när jag sakta drog runt honom som en tröja vid ytan.

Förra veckan, alltså andra gången vi var där, så hade han så roligt med en sån där plastring som man ska hämta på botten – alltså vi gjorde ju inte det, men den var av den sorten – att han glömde bort at vara rädd. Han sköt ifrån kanten med benen och liksom kastade sig rakt ut i vattnet till mitt ben som jag höll upp strax under ytan (och som ringen hängde på). Det skulle inte ha hänt för 3 veckor sedan, det kan jag lova. Jag blev så stolt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

En del har vattenvana, andra har annan vana

Det andra barnen på kursen har väldigt olika nivå på vattenvana, men övningarna är gjorda så att alla kan delta efter sin egen förmåga. Vissa behöver nog inte träna vattenvana lika mycket som de behöver lära sig att simma hjälpligt; vi har till exempel en liten flicka som är 4 år, och som är stolt ägare av ett par simglasögon som hon aldrig tar av sig. Hon tillbringar mer än hälften av tiden under vattnet. Simon är ju inte riktigt där.

Simon har inte fått så mycket vattenvana. Han har gjort annat istället. När vi går med våra pojkar till badhus så klättrar de på allt. Adrian klättrar så högt han kan komma och sen hoppar han ner i vattnet därifrån. Tappar jag pojkarna med blicken på badhus så börjar jag alltid med att höja den och leta i ögonhöjd. På lekplatser klättrar de på utsidan av klätterställningar och rutchkanor, på tak och i träd och gärna också på ställen som inte är tänkta att beträdas alls.

Första besöket på simlekiset med Simon, när vi precis kommit och skulle byta om och var lite stressade (dvs JAG var lite stressad), så vände jag ryggen till några sekunder för att plocka ihop alla prylar som spritt sig. En annan mamma intill sa plötsligt:

“Får han vara där uppe?”

Jag vände mig om och fick syn på Simon där han satt och skrevade spritt språngande ovanpå klädbänken med tillhörande klädkrokar (modell omklädningsrum i skolan). Alltså ovanpå alltihop, med sitt ljusa huvud nästan vid taket.

“Å. Simon, hoppa ner därifrån, det är inte meningen att vi ska vara där.”

“Jag fick nästan hjärtattack,” sa mamman och menade att det inte handlade om att hon uttryckt missnöje för att man inte FÅR klättra där, utan mer att hon blivit orolig. “Tänk om han ramlar ner.”

“Det gör han inte,” sa jag bekymmerslöst och kände mig ett ögonblick som en ansvarslös förälder men ändå stolt på samma gång. Men jag vet ju att han nästan aldrig ramlar, och OM han ramlar, så har han en för mig nästan magisk förmåga att få tag i nåt med ena handen och sen fånga sig själv. “Vi behöver träna vattenvana, klättervana har han redan,” skojade jag och gick mot duscharna medan Simon krånglade sig ner och kom efter.

Simon är tokbra på att klättra. Vattenvanan däremot, den jobbar vi på.

VAB för magsjuka
Simon klättrar upponer. Gammal bild från förra vintern, innan vi fattade varifrån magsjukan kom hela tiden.

Pojkarnas första riktiga hyss

Simon och Adrian gör grejer tvärt emot reglerna ungefär 132 gånger om dagen. Det är deras grej – Simons mer än Adrians, får vi väl tillstå, men enda anledningen till det är att Adrian vantrivs i konflikter i mycket högre grad.

Deras regelbrott handlar ofta om att utmana oss, och då är det ju ingen mening om vi inte ser vad de gör så de väntar gärna tills vi har ögonkontakt. I andra fall handlar det om konflikter dem emellan och då är de oberörda av omvärlden, och ganska ofta var det liksom inte riktigt meningen. Bara nästan. Bara lite. Men kanske inte. Ingen vet.

Det är framför allt ganska mycket av just den varan; den där gråzonen där ingen vuxen såg exakt vad som hände, och det råder delade meningar om hela historien. Hur det gick till, vem som gjorde vad, vad som hände, vem som ens var där. Ibland tittar båda barnen på mig med tefatsögon, och bakom de glasartade blickarna syns kugghjulen hacka när de ska rulla fram ett konkret svar.

Vad är ett hyss?

Ett hyss, i min värld, är något du vill komma undan med. Det är något du gör för egen vinning med ett tydligt mål som rasar om du inte kommer undan. Ett hyss är hemligt – i alla fall tills du är i hamn.

Länge har vi varit förskonade från detta; de har varit för små för att klara av att ljuga, för att hålla en hemlighet, för att hålla kvar den röda tråden och inte distraheras innan de ens är halvvägs.

No more.

Så vad gjorde de, då?

Det var så här:

Det var en veckomorgon. Jag hade glömt att ställa väckarklockan, så Simon väckte mig. Nackdelen med det är att jag inte KAN gå upp direkt när jag vaknar. Det har jag aldrig kunnat, kroppen lyder inte. Simon vet det såklart och frågade efter paddan för att spela i soffan. Jag sa nej, det är inte helg, vi ska gå upp.

Jag gick inte upp. Simon gick ner i köket och letade efter paddan – som jag gömt eftersom detta inte är ovanligt och jag inte orkar bråka det första jag gör – samtidigt som Adrian kom upp. Mamma var är paddan, var det första han sa.

Jag upprepade samma sak igen, dvs Adrian gick ner till köket eftersom han hörde Simon där nere och jag gick inte upp. Sen blev det tyst.

Jag reagerade inte först, eftersom det är helt normalt på helgen och jag fortfarande halvsov när allt detta utspelade sig, men du vet ju hur det är. Den där gnagande känslan när det blir sådär tyst, det är som när hela skogen blir tyst; något håller på att hända.

Det tog ett par minuter innan det gick upp för mig, men upp ur sängen for jag och drog på mig morgonrocken i trappan ner.

Jag fick syn på dem i soffan, där de alltid brukar sitta, men TV:n var inte igång och de hade inte hittat paddan. Simon hade slagit båda händerna för munnen och stirrade nu på mig med klotrunda ögon. Adrian satt med händerna bakom ryggen och såg stel ut.

Han hade ett mörkt kladdspår på kinden.

Jag stod still och stirrade på dem. De höll andan och stirrade på mig. Tystnaden var total. Sen kunde inte Simon hålla andan längre utan började tugga bakom händerna.

“Vad äter ni på?” frågande jag skarpt och stegade fram till dem där de satt. Adrian drog fram händerna i en ansats till flykt men det blev inget av med det. Jag fick tag i hans lilla hand, som kramade en Lindt 70 % chokladruta perfekt bruten efter mönstret, och sen fick jag syn på soffan.

Efter en intern blixtöverläggning – jag måste hålla mig för skratt och samtidigt inte låta det passera – valde jag att fokusera på det verkligt onödiga. Jag menar, om de nu ska ha såna hyss för sig, gör det rätt liksom.

“Näää … Varför äter ni i soffan för? Sen när äter vi i soffan?”

“…”

“Aldrig! Vi äter aldrig i soffan! Ni sitter ju inte ens i soffan när ni äter popcorn. Nu måste jag tvätta en två tre fyra … fem kuddar! Fem!”

“Men mamma …”

“Simon, ni hade lika gärna kunnat sitta vid bordet.”

“…”

“Dessutom är det mjölk i chokladen, vi får väl hoppas att inte du blir sjuk i magen nu då.”

“Men mamma, min mage mår jättebra,” sa Simon mjukt och lät precis som när han försöker lugna sin upprörda lillebror.

“Jo, men du får ju inte äta den där chokladen, det är mjölk i, det har vi ju pratat om förut. Och Adrian ska inte äta sånt där alls.”

“Men varför ligger den då framme så att jag kan nå den?”

Touchée.

“Att man kan, betyder inte att man får eller ska,” sa låtsas-upprörda jag vekt och började plocka fram dagens andra frukost.

pojkarnas första hyss i soffan

Jag vet, det var inte så farligt med soffan. Lite kallt vatten och galltvål på fläckarna och en omgång i tvättmaskinen och de var som nya igen. Typ. Det var underbart harmlöst som första hyss.

Juli & Augusti – sommarmånader i ohälsans tecken

Eller hälsans otecken. Otäckt som i utmattning (version light), halsböld (??) och inte mindre än tre grova förkylningar. Och det är bara jag, liksom. Men de andra har nog haft det rätt bra ändå, och det var inte som att det var så himla farligt mellan sjukdomarna. Typ.

Å andra sidan ska jag inte ta så lätt på det; efter den här sommaren vet jag plågsamt väl hur mycket mitt mående påverkar resten av familjen – något som förstås gör det etter värre när det pågår. Men det finns positiva bieffekter ändå; jag har lärt mig en del om mig själv och den roll jag tagit i mitt och Björns förhållande. Den här övertygelsen, den outtalade känslan som jag haft svårt att stå för, dvs att ingenting här hemma flyter utan mig, har släppt lite. Det flyter inte som om jag hade varit med, och visst, Simon springer till förskolan i Adrians kläder och vice versa, men vad gör det egentligen? Jag menar, om de inte klagar, varför ska jag göra det? De har ju kläder på sig. Och Björn har varit en riktig klippa.

Här hittar du det mest lästa i sommar, och om du missade inlägget om tygbindorna så är det verkligen nåt jag varmt rekommenderar att läsa!

Juli

1.
Orsakullan

2.
Utmattad

3.
Simons godis

Augusti

1.
Födelsedagsretreat i Sigtuna

2.
Tygbindor

3.
När Adrians naturbegåvning kom i dagen

Många tygbindor blir det, men … varför tygbindor?

varför tygbindor

Fördomar

Jag nämnde att jag syr tygbindor för att vila hjärnan. Märkligt, eller? Njae, inte helt och hållet i alla fall.

När jag berättar för folk att jag syr dem så reagerar en del precis som jag först gjorde, dvs skeptiskt. Hur kan en tygbinda vara att föredra? Den måste väl bli väldans tjock, för att inte säga obekväm? Det känns gammalmodigt, alternativt och lika roligt som antivaccinrörelsen (om än ej lika allvarligt). Dessutom har engångsbindorna övertygat oss om att hela den här en-gång-i månaden-historien är ganska äcklig och därmed skämmig.

varför tygbindor

Varför tygbindor? Vad är grejen?

Jag kom in på detta för drygt 2 år sedan och har varit frälst sedan dess, men ingenting passar alla och det finns för- och nackdelar med allt. Jag har försökt hitta nackdelar med tygbindor men det är svårt; det måste såklart finnas fall där det varit katastrof, men de verkar vara försvinnande få.

Fördelar med tygbindor

Naturskyddsföreningen har skrivit en artikel om miljövänligare mensskydd, som definitivt är läsvärd i sin helhet. Där står bland annat följande:

“Det finns åtminstone tre fördelar med återanvändbara mensskydd: de är miljövänliga, mer hygieniska och mycket billigare än engångsartiklar.”

“En kvinna har sammanlagt mens i drygt sex år. Köper hon vanliga mensskydd kostar de henne cirka 30 000 kronor. Genom att välja tygbindor blir kostnaden runt 4 000 kronor. Väljer hon menskoppen räcker en tusenlapp till en livstids förbrukning.”

Jag är med i en Facebookgrupp för folk som gillar att sy tygbindor, den har över 30 000 medlemmar och i filerna finns mönster, tygtabeller, tutorials och tusen andra grejer. Eftersom gruppen är så stor så är det många röster som hörs, och där har jag läst mycket intressanta saker som folk delar med sig av (OBS ej vetenskapligt belagda utsagor):

Fördelar med tygbindor enligt användare
  • De sparar på miljön.
  • De luktar inte. Den där lukten – du vet vilken jag menar – kommer inte inifrån din kropp. Den uppstår i engångsbindan.
  • De är betydligt skönare att bära.
  • De känns inte sådär instängda som engångsbindor ofta gör.
  • De innehåller inga kemiska ämnen, utöver de ämnen som förstås redan finns i alla våra kläder.
  • De är betydligt snyggare.
  • Vissa har fått färre besvär med svamp och andra underlivsrelaterade krämpor.
  • Några har till och med rapporterat om bättre allmänhälsa, lindrigare mensvärk m.m. (högst oklart om sådant har med bytet till tygbindor att göra ändå).
Nackdelar med tygbindor
  • Du måste ta hand om dem.

De är inte svåra att ta hand om. Om man bryr sig om fläckar så blir det lite mer omständligt att ta hand om dem*, men det är ändå inte ett dagsarbete och de tvättas med tex lakanen, så det blir inte ens “mera tvätt”.

Produktionen går på högvarv

Allt som allt skänker mitt pysslande viss tillfredsställelse genom att det behövs, jag avslutar mina dagar med den där mjuka varma känslan av att ha åstadkommit något, även om det inte ser mycket ut för världen. Långsamt driver jag tillbaka mot syglädjen jag inte haft tid att känna på typ 3 år, och det gör mig glad.

Fördelar med handarbetet:
  • De är superenkla att sy.
  • De förbrukar alla små tygslattar och en del utslitna kläder jag har sparat så länge och aldrig vetat vad jag ska göra med.
  • Det är en hel liten vetenskap bakom; vilka material som bör användas, antal lager och känsla VS uppsugningsförmåga och tjocklek, vilket bidrar med en liten utmaning utan att bli komplicerat.
  • När tygslattarna går åt så blir det mera plats över i ateljén.
  • De uppskattas av andra, dvs de kommer till användning av andra kvinnor än bara jag själv.

Vart har de tagit vägen hittills?

Jag har gett bort de flesta hittills. Här har vi ett gäng som jag gav till en barndomsvän som gärna ville testa.

Dessa (ovan) är med fuktspärr, dvs ett vattentätt skikt (dvs ett polyuretanlaminerat tyg som “andas”), och dessa (nedan) är utan fuktspärr, vilket ju passar utmärkt istället för vanliga trosskydd.

Det enda jag köpt är tråd och tryckknappar. Tygerna kommer från bland annat följande:

  • en mjukisbyxa som aldrig används
  • tygslattar från när jag sydde babykläder
  • gamla vikblöjor (använda kanske 0-2 ggr)
  • 2 linnen (passade inte längre)
  • barntröja (urvuxen och fläckig)
  • pyjamas (utsliten)
  • klänning (utsliten)
  • en av Björns utslitna t-shirts
  • spill från när jag gjorde madrasskydd till spjälsängen

Här har vi ett litet startpaket till en släkting som kunde tänka sig att testa, även om amningen fortfarande gör dem inaktuella:

hemsydda tygbindor
hemsydda tygbindor

Det här (ovan) är också ett startpaket till en barndomsvän (jag måste medge att tre av dem är från Tygbindor.se som jag köpte men aldrig använde innan jag började sy själv). Hon fick dem i födelsedagspresent och blev riktigt överraskad. Ju mer jag berättade om dem, desto mer intresserad blev hon.

“Det måste vara första gången nånsin som jag längtar efter att få mens!” skrattade hon.

Vi får väl se hur länge den här kreativa fasen håller i sig, men jag hoppas det varar ett tag till!

Var finns de att köpa?

Så länge jag syr dem så säljer jag dem till självkostnadspris (typ 20-100 kr/st, beroende på binda). Maila mig om du är intresserad (mammatrams@gmail.com)!

Jag avråder från Imse Vimses massproducerade tygbindor, av flera skäl: 1) de är onödigt tjocka, obekväma och känns knögliga, 2) de suger inte särskilt bra, 3) jag betvivlar det miljövänliga i produktionen.

Tygbindor.se är ett bra ställe, hon syr till självkostnadspris också, och jag har köpt flera från henne (de är jättebra).

Made by Ewa Christina är en annan som syr, men har aldrig beställt från henne så vet inte hur bra de är, men snygga är de i alla fall!

Instagram är som alltid en källa till shopping av hantverk. Där finns många som syr själva, och eftersom det är enkelt så skulle jag tro att de flesta också är bra ganska bra (mina är förstås bäst).

*Hur du tar hand om dem

Tygbindor tål att tvättas i 60°. Jag vet att vissa tvättar sina i 90° och det verkar gå bra, men det är på egen risk. Det hänger också på vilka material exakt som ingår i bindan.

Använd helst tvättpåse för att minska risken för noppor och onödigt slitage (det gör inte jag och mina håller fortfarande utan anmärkning efter 2 års användning).

Som sagt, blod fläckar ordentligt, men om du inte bryr dig om fläckar utan bara är intresserad av att det blir ordentligt rent, så kastar du använda bindor i tvättkorgen (eller förslagsvis i nån luftig tygpåse så att de kan torka) precis som all annan tvätt, och sen tvättar du dem tex tillsammans med lakanen.

Att undvika fläckar

Här råder delade meningar. Över lag har jag kommit fram till följande:

  • Varmt vatten fäster fläcken. Tvätta därför en omgång i kallt (alltså kallare än 30°) vatten innan du kör det varma programmet.
  • Vissa använder så kallad wet bag. När du byter binda, skölj den använda i kallt vatten och lägg den sedan i en lufttät påse. Blodfläckar som inte tillåts torka in är lättare att tvätta bort. OBS! Risk finns att bindan glöms bort och blir liggande. Kan inte vetenskapen bakom detta men jag tänker bakterietillväxt, mögelrisk osv. Kan däremot vara trevligt att ha en tjusig vattentät wet bag i handväskan som du tar hand om när du kommer hem – annars duger en vanlig plastpåse precis lika bra.

Komiskt korrekt

Jag: “Få se vad du har hittat, Simon?”

Simon: “Nej.”

Jag: “Jo men får jag titta bara? Du får tillbaka den.”

Jag: “Ahaaa, det är en snowboardåkare. Men vad gör han med hakan?”

Simon: “Jag vet inte. Få se? Vad gör han?”

Jag: “Han kanske ler … måste säga att det var en välbalanserad sak, den tippar inte – även om den inte är anatomiskt korrekt.”

Simon: “Vaddå, är den inte komiskt korrekt?”

Jag: “Nej, kanske inte det heller.”

På födelsedagsretreat i Sigtuna (egentid, egentid, egentiiiiiid)

Födelsedagspresent

Jag fyllde ju år nyligen, och då fick jag i present, av min kära mor och bror, två nätter i Sigtuna på vandrarhem. Eget rum med eget badrum, sjöutsikt och tillgång till vandrarhemmets fullt utrustade kök. Kort sagt – egen tid i två (2) nätter. Drömmen.

Dessa nätter inföll med start i tisdags, och som jag så ofta sagt förr; barnen klarar sig alltid, det är mig jag oroar mig för. Jag saknar dem vid blotta tanken på att vara borta från dem, och samtidigt så vet jag ju att är det någonting jag behöver så är det att få lite space.

Cred: common_wild

Sigtuna

Jag började med att låna mammas bil. Och tappa bort bilnyckeln. Inuti bilen. Så att eh … jag fick köra på reservnyckeln dit.

Hursomhelst, lite kort om STF Sigtuna Vandrarhem: Bra och gratis parkering, lätt att hitta, bra läge och det tar kanske 15 min att gå till stan – eller byn, beroende på var gränsen går mellan begreppen – och dessutom, trots att receptionen hunnit stänga när jag kom dit (de stängde kl 15), så gick det lätt att checka in. Rummet var enkelt möblerat och saknade TV (trots hemsidans utsago), men wifi funkade bra så jag skulle inte ha kollat även om jag hade haft en.

Jag behövde skaffa nåt att äta, och som av en händelse fanns det flera äppelträd runt hörnet så jag tuggade på ett äpple medan jag promenerade till metropolens kärna och lyssnade på P3 Historia om Al Capone. I övrigt blev det inte mycket gjort den dan.

byhus sigtuna
Litet bostadshus av vanligt slag, inbäddat i grönska. Såna fanns överallt.

Dagen därpå, min heldag, var jag tillbaka igen. Sigtuna är litet och det är gångavstånd till det mesta som Tripadvisor rankar som sevärdheter, men jag började med lunch på crêperiet.

galette sigtuna

Jag satt en stund med boken på den lilla innergården bakom restaurangen efter maten. Så skönt det är att sitta med en pappersbok i handen, utan någon tid att passa och utan någon annan att ta hänsyn till – förutom den främmande herren som kom fram och bröt isen med boktiteln, av allt att döma med målet att sälja in Vänersborg som nästa resmål.

Efter lunch bockade jag av några sevärdheter inom räckhåll; jag älskar gamla borgar och ruiner, det är som om de viskar berättelser om vad som en gång var, precis så lågt att jag inte kan höra dem.

De som en gång hängde i S:t Olofs kyrka skulle nog inte känna igen den om de såg ruinen idag. Runt ruinen ligger kyrkogården, och alldeles intill den ligger Mariakyrkan.

gravsten sigtuna

Jag kunde inte låta bli att ta en bild på den här underbara gravstenen. Mossan växer bara i texten, är den inte sagolik?

mariakyrkan sigtuna

Det är nånting med ruiner, kyrkogårdar och framför allt gamla kyrkor … jag vet inte vad det är, men jag har alltid dragits till dem. Inte av religiösa skäl, min världsuppfattning får inte plats där, men för andligheten. Stillheten. Tystnaden.

Jag går alltid in i kyrkor om jag får chansen. De är ofta vackra (särskilt katolska), och akustiken är häpnadsväckande – dvs det blir en sport att vara tyst.

Jag satt länge här. Tills det kom en annan som började stöka med att tända ljus, så tog det som ett tecken på att min tid ensam med stillheten därinne var över.

sjöutsikt sigtuna
Utsikten från “the boardwalk”.

Den kvällen, efter att ha pratat med pojkarna på facetime, såg jag från fönstret att ljuset nere vid sjön var alldeles sommarmagiskt. Jag slängde på mig jackan och sprang ner till vattnet, eller jag fick gå fram och tillbaka på gångvägen en stund och leta efter spången, men sen hittade jag den.

Jag blev inte besviken. Bryggan var tyst och stilla, sjön spegelblank. Några gäss honkade över vattnet, spridda fiskar som slog lite här och där, avlägsna röster ibland.

Jag är glad för den ensamma tiden jag fick med mig själv. Det kändes lite grann som att vara på weekend med nån jag egentligen känner väl, men inte hört av på över ett år.

Slutsatsen av utflykten till Sigtuna blev att jag behöver ta mig till äldre kyrkor på tomma tider oftare än nästan aldrig. Det är som sagt nånting med kyrkor. De är byggda för andlighet, vördnad och reflektion, men de är även byggda för akustikens skull. Minsta väsen du gör, minsta suck ekar mellan stenväggarna; plötsligt stör du en hel samling människor för minsta grej. De flesta håller sig tysta(/re) i kyrkan, rör sig längs väggarna, dämpade av energin därinne. Det är få turister som stegar in i en basilika längs mittgången och pratar i vanlig samtalston – även om de förstås finns (turister är trots allt i regel imbecilla, MVH fd hotellreceptionist).

Det är som om de höga valven med sin makalösa akustik trycker ihop ens väsen tillbaka till kroppen där det hör hemma.

P.S.

Jag hade planer på att skaffa en ipad och använda tiden till att gulla med den, men efter noga övervägande så är det sannolikt klokare att vänta till i höst med det, så det hände inte.

När jag kidnappades till spa-retreat efter en skakig förmiddag

När Adrian försvann

I lördags förmiddag var vi iväg med pojkarna på en lekpark där vi mötte upp min mor och hennes nya sambo, babyschnauzern* Ella, och sen gick vi på parkteater för barn (från 3 år) i närheten.

När teatern, och äppelbitarna som barnen tuggat på under tiden, var slut så reste vi oss, tog upp filten från marken och …

“Var är Adrian?” sa jag.

“Jag vet inte,” sa Björn. “Jag gick ju för att lägga påsen vid cyklarna.”

“ADRIAN!” ropade jag rakt ut. Inget svar. Där var så mycket folk, så många barn och föräldrar och cyklar och barnvagnar, och alla reste sig upp och skulle börja plocka ihop sig precis samtidigt.

Ingen panik. På riktigt. Jag känner honom, han springer inte åt vilket slumpmässiga håll som helst. Han hade sett nåt. Vad?

Intill fanns en lekplats med annorlunda prylar från vad vi brukar se. De flesta rörde sig ditåt så jag följde med strömmen och mycket riktigt, väl runt hörnet på lekstugan fick jag syn på hans lilla hatt på väg upp i klätterställningens repstege.

Det är ett gissel, det här med att han bara drar iväg utan att se till att nån följer med, och fort går det. Våga blinka.

Kidnappningen

Efter lunch när pojkarna somnat och jag kunde slappna av – det är en känslomässig påfrestning att inte veta var ens lilla pojke är, även om det bara var för nån minut – så gjorde jag en kopp te och kröp upp i soffan. Jag hann precis lägga filten över fötterna innan Tessan (barndomsvän) kom in genom köksdörren.

“Hej!” sa jag, synnerligen förvånad. “Vad kul att se dig, vill du ha en kopp te eller måste du gå direkt?”

“Haha, nej tack, du ska packa en väska för vi ska åka iväg du och jag.”

Det tog en stund innan poletten trillade ner. Jag kan ju inte bara åka iväg, sånt måste planeras, och så vidare.

“Det är planerat,” sa hon med sitt nöjda jokerleende över hur effektiv hennes överraskning var.

“Va? … Vet Björn?”

Björn kom ut ur arbetsrummet med ett snarlikt clownsmile så brett att mungiporna hotade att mötas i nacken. Först blev jag arg, sen blev jag glad, sen insåg jag att de lyckats hålla mig utanför utan att jag märkte nånting alls, sen kom jag på att ingen nånsin gjort nåt sånt för mig förut, och sen började jag gråta.

Nynäs Havsbad

Hon hade bokat en övernattning på Nynäs Havsbad, och sett till att Björn skulle sponsra en valfri behandling för mig. När vi kom in på rummet packade hon upp godis, chips, salta kringlor och Prosecco och bjöd mig att slå mig ner.

Vi pratade. Det är många år sedan vi hann avhandla ämnen till tillfälliga slut, ett telefonsamtal nån gång ibland med veckors mellanrum räcker inte för det. Lyxen att kunna följa en ringlande tankegång, klä den i ord och mötas av nån som inte bara förstår vad man menar utan också själv leder den vidare, är få småbarnsföräldrar förunnat.

Vi pratade en timme, sen gick vi till spa:et och la oss i utomhuspoolen och pratade vidare.

Vi pratade egentligen non stop, med undantag för Tessans märkliga badsug i havet (det var 14° i vattnet).

Jag nöjde mig med att stanna på bryggan i havsvinden och bara stå där och mysa. Det räckte – förutom när Tessan skulle ta en bild förstås.

Vi åt middag på restaurangen, maten var god och vinet var ännu godare. Eftersom jag äter antibiotika fortfarande så blev det minsann inga mängder vare sig Prosecco eller vin, men gott var det ändå.

Kvällen blev lugn, vi snackade förstås ännu mer. Efter frukost hängde vi ett tag till i poolen (och Tessan havsbadade massa gånger till) och sen var det dags för avfärd. En stilla stund på stenarna vid vattnet, en galette intill Gotlandsfärjan i Nynäshamn, en glass och 90 minuter senare var jag hemma igen – nästan exakt 24 timmar efter kidnappningen.

Jag fortfarande helt häpen över att det hände. Och naturligtvis gränslöst tacksam.

Om du funderar på att dra dit nån gång så rekommenderar jag INTE att ta med barnen. Det här är ett underbart ställe att inte ha dem på, så att det går att slappna av och känna in.


*Det är alltså fråga om en hundvalp. Lilla Ella – elle l’a – är 10 veckor gammal, och det här var första gången jag träffade henne. De var på andra sidan staketet, och när jag kom närmare och fick syn på henne så låg hon på mage i gräset och sög på en napp.

“Nämen mamma, har hon napp?!” anföll jag, som tycker att nog för att det ofta påminns om att Ella är en bebis, men nån måtta får det väl vara. Mamma började gapskratta, nappen var tydligen nåt hunden plockat upp – hon tuggar på allt – när mamma tittade åt mitt håll. Synd att vi inte hann ta en bild, för hon höll den precis rätt i munnen.

Jobbar på min intuition som mor; framstegsrapport

Jag har fått anledning(ar) att fundera på det här med intuition på sistone; högkänsliga ska tydligen vara bra på sånt. Jag suger på det. Varför?

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på min intuition. Man har väl känt av den – det har väl de flesta – många gånger, men sen liksom på räls ignorerat den vilket kostat. Särskilt den där frågan på matteprovet i 9an, men det är en annan historia.

Så, nu har jag tänkt att jag ska försöka lyssna mer på mig själv. Det går sådär, men bättre än förut. Några gånger kan jag till och med peka på:

När Simon fick feber

När vi skulle till landet för några veckor sen, så stod jag i badrummet och skulle plocka ihop barnens necessär. Jag tog upp barnflaskan med ipren, tittade på den, kände att det var mindre än hälften kvar och valde att packa ner den oöppnade istället. Så slipper jag oroa mig för att medicinen inte ska räcka när Simon får feber.

Simon fick mycket riktigt feber första kvällen på landet. Jag måste alltså ha känt av att det var nåt på gång hos honom dagen innan han blev sjuk.

När Adrian trillade i

Jag fotade pojkarna på bryggan en kväll. De trillar i princip aldrig i vattnet; Adrian fick hjälp av Simon en gång, men annars har det varit ont om missöden. Just den här kvällen tittade jag på dem, där de höll på med sina håvar och sjögräset, och satte fingret på videoknappen – men tvekade. Nej, om jag filmar när Adrian trillar i så blir jag den där föräldern som filmar istället för att hjälpa sitt barn. Vet dessutom inte om han trillar i nu eller om en liten stund, kommer antagligen sluta filma precis innan som vanligt.

intuition

12 sekunder senare trillade Adrian i. När jag tittade bort. Inte en enda fiber i min kropp var förvånad, utom det att jag hade hört den där tanken, och inte bara känt den. En del av mig ångrar att jag inte filmade.

Det är inte lätt att lyssna inåt, och för nån (dvs mig) som inte lyssnar så mycket utan mest bara känner massa saker hela tiden så vill jag dunka mig själv i ryggen och kalla detta för framsteg ändå. Med lite mer träning så kommer jag ha på film nästa gång Adrian (självförvållat) badar ofrivilligt.