Höstens fram- och baksidor för barnfamiljen

“Vi borde göra det här oftare!”

För länge sedan, innan regnen kom – vilket de gjorde för kanske nån vecka sen – och löven rasslade i glödande färger på träden och solen fortfarande sken om dagarna, så gjorde vi på Simons initiativ en utflykt till skogen med matsäck. Det var kyligt, men väldigt friskt och vackert.

“Vi borde verkligen göra det här oftare,” sa Björn när vi klättrade omkring på stock och sten och klippor efter pojkarna som pinnade på som om de hade inbyggda elmotorer. Jag höll med.

Hösten är fantastisk – innan regnen gör entré. Novemberregnen, du vet. Bara utflykten till affären för att slänga på återvinningen blir liksom härlig.

Höstens baksidor

Höstens baksidor, förutom novemberregnen då, är flera. Oss barnfamiljer emellan bollar vi gärna förkylningar på löpande band under både höst och vinter, men så har vi de här lyckopillren också:

höstens baksidor för barnfamilj
Löss. (Falskt alarm den här gången.)
Springmask.

Hur man kollar sitt barn:
Enligt en av pedagogerna så kan man sätta en liten tejpbit i rumpan, läsa saga en stund och sen ta bort den igen. Finns det springmask så bör några ha fastnat på tejpen. Det är inte en teknik som 1177 nämner, kan jag tillägga.

Höstbonus

Adrian fick som sagt feber dagen efter sin födelsedag. Den höll i sig och sedan började han klia sig och sedan upptäckte vi en typisk borreliaring på huden bakom örat.

Oklart vad som orsakade reaktionen, enligt Adrian själv så var det ett djur i lövhögen som en kompis kastat över honom på förskolan. Vi kontaktade i alla fall läkare via en läkar-app och han skrev ut antibiotika samt app-återbesök efter 2 dagar. Borrelia bedömdes osannolikt på grund av att ringen uppkommit så snabbt efter bettet och nu är det bra igen, verkar det som, även om han säger att det fortfarande kliar på “pluppen” bakom örat.

Kalaset

Planerna fortskrider. Det har tagit en evighet att få tag på föräldrarnas kontaktuppgifter, och två har inte svarat alls så då vet vi ju inte om de inte sett lappen, eller tappat den eller nåt. I övrigt har vi nog allt vi behöver, så det är egentligen bara att sätta ett datum och hoppas på det bästa.

Barnvakt via barnvaktsfirma på löpande basis

Jag har berättat tidigare om att vi anlitar en barnvakt via en barnvaktsfirma. För den som undrar hur det gick till, eller kanske går i liknande tankar så kan jag berätta att det tog ett tag att hitta någon, men det var det värt.

Tvekan

Jag var länge tveksam till det här med att anlita en utomstående barnvakt via en barnvaktsfirma. Dels så har jag alla mina år som au pair i bakhuvudet, men sen så har det också varit att pojkarna har varit så små, och vi har dragit oss för att blanda in en främling som ska ta hand om dem regelbundet och som sen bara slutar för att hens liv går vidare med annat än barnpassning.

Pojkarna kommer förstås alltid vara små, för mig, så det är inte direkt ett bärande argument i längden. Vad gäller att planera in barnvakt med min mamma och ibland min bror så har det varit krångligt mellan varven; de lever ju sina liv också, och mamma har dessutom en unghund att ta hand om så till slut, tidigt i våras före corona, bestämde vi att vi skulle ge det här med extern barnvakt ett försök – man kan ju alltid säga nej om det inte känns bra, och vi behövde verkligen mer tid tillsammans, jag och Björn.

behöver barnvakt

Barnvaktsfirma

Jag namnger inte barnvaktsfirman som vi valde, eftersom jag inte alls är säker på att den är bättre än de andra som finns på marknaden, men vill du verkligen veta så skicka ett mail så svarar jag.

I och med att jag började på mitt nya jobb och insåg att vi kunde få rabatt hos vissa barnvaktsfirmor via jobbet, så tog jag tag i det den vägen. Vi kontaktade lite olika, och så fick vi svara på lite frågor om vad för slags person vi sökte, och efter det skulle de lägga ut annonser och återkomma när de hade någon kandidat.

Kandidater

Det tog ganska lång tid för dem att få fram kandidater, jag gissar att det är för att vi inte bor centralt i Stockholm och inte bett om hjälp oftare än en helgkväll varannan vecka till att börja med, men till slut kom det ett mail med en länk till en presentationsvideo.

Eftersom det tagit sån tid att få tag på nån som var intresserad, så kände vi att även om första kandidatvideon inte tilltalade oss så värst mycket så kunde vi ändå ge henne en chans. Hon kom hem till oss på fika och fick bekanta sig med pojkarna. Hon var lite nervös, men det gick ändå bra och pojkarna är inte blyga av sig mer än de första 10 minuterna (om ens det) så det dröjde inte länge förrän de tävlade om hennes uppmärksamhet.

Trots att de gillade henne så kändes det inte helt bra, jag kan inte sätta fingret på varför, riktigt, men ibland är det bara så. Vi träffade ytterligare två tjejer, och en av dem hoppade i studsmattan med pojkarna tills de blev trötta – dvs 90 minuter – och vi tänkte att oj … vilken energi! Hon var blyg och nervös med oss föräldrar, men pojkarna ville att hon skulle komma tillbaka och hoppa mera med dem såklart.

Jag vet av erfarenhet att det kan skilja som natt och dag för en barnvakt om föräldrarna är med eller inte. Det viktiga är hur det funkar när vi inte är med, förstås, så vi valde att jobba med studsmattetjejen och tackade nej till de andra.

att göra för barnvakt

I början

Första gångerna som Barnvakten* var hos oss så var vi kvar hemma. Det var för att hon skulle ha en chans att lära sig hitta väsentliga saker hemma, och lära känna pojkarna. Vi höll oss på avstånd hemma och pysslade med saker som vi behöver ha hjälp med pojkarna för att kunna göra – som att bära tunga saker i trappan och annat där man vill vara säker på att ingen plötsligt kommer och sätter sig på ens fot och ska “åka med” en bit.

Efter det så gick vi över till att ha henne hos oss på förmiddagar och över lunch. Vi åkte och klättrade och åt lunch ute, och pojkarna röjde hemma med Barnvakten. När vi kom tillbaka, särskilt de första gångerna, så var hon helt slut. Fem timmars ihärdigt röj har gärna den effekten, men vi tänkte att det var bättre att göra så än att börja med att ha kvällar där pojkarna ska varva ner och somna innan vi kommer hem.

Ganska länge så ville jag att hon skulle hålla sig hemma med dem, och inte gå iväg till nån lekpark eller så. Det var fortfarande sommar och med studsmatta, två klätterträd och vattenslang på tomten ansåg jag att de borde kunna hålla sig sysselsatta hemma. Det handlar om att jag skulle våga lita på att de lyssnar på henne och inte bara drar åt varsitt håll om de går ut.

Pojkarnas barnvakt nu

Det går bättre och bättre med vår fina Barnvakt, även om det aldrig gått dåligt eller så. Jag lär mig att lita på henne mer och mer, hon har varit iväg med pojkarna till närliggande lekplatser, hon tackar aldrig nej till tider vi föreslår och hon håller på att värma upp även inför mig och Björn. Hon är alltså inte alls den pratsamma tjej med mobilen limmad i ansiktet som jag oroligt föreställde mig innan vi valde att anlita barnvakt utifrån, hon är ganska ung med andra ord, men hon verkar ta sitt ansvar på allvar och har börjat låta mer självsäker med pojkarna även innan vi har gått hemifrån.

Numera har vi oftast kvällar, så jag och min älskade sambo går på restaurang och planerar saker över bordet eller bara är. Det bästa är att vi får prata till punkt med varandra, och för mig är det intressant att upptäcka att när vi plötsligt får göra det, så hade vi inte så mycket på kö som behövde bli sagt som vi trodde. Men som någon insiktsfull person på bröllopet förra helgen sa; “de bästa personerna är de man kan vara tyst tillsammans med, och ändå känna sig trygg”. Sen är det kanske också så, att när man vant sig vid att endast ha det viktigaste i samtalskön för att den inte ska bli för lång, så tar det också tid att vänja sig vid att den kan få bli lite längre nuförtiden.


*Vi kallar henne inte Barnvakten, inte ens när vi planerar in pass i vår kalender, men här gör jag det.

Adrians födelsedag: Herr Faktiskt firar fyra lyckliga år

En onsdag blev det, i år, så festligheterna har vi skjutit fram. Här passar jag på att tänka en varm tanke om att jag själv fyller år under sommaren. Jag behövde med andra ord aldrig ha vardag på min födelsedag. Adrian lider däremot inte av sin vardag, han gillar förskolan och blir inte sällan lite besviken när det på lördagsmorgonen går upp för honom att han inte ska få gå till förskolan den dagen.

Tradition och succé

Hursomhelst. Fyra stadiga år har han under bältet nu, vår lille krigare. Vi väckte honom som traditionen bjuder, med en frukostbricka med ett ljus och paket. Simon har redan en lekmatta med förvaring till sitt smålego, och nu fick Adrian samma sak. En egen, med en del av den legoskatt på 5 kg som Björn köpte på Blocket för ganska länge sen nu.

Av morfar och marmor fick han en sak som han noggrant såg till att jag fotade till hans önskelista i somras:

“WOOOOW! PRECIS VAD JAG ÖNSKADE MIG!!” ropade han förtjust medan han slet av resten av pappret. Succén blev total, och konkurrerade ut allt vidare intag av frukost för båda två.

På kvällen efter maten som Adrian valt, dvs korvstroganoff, ville han se på film så vi hyrde Disney’s Mulan och såg hela filmen i ett sträck. Också succé. Tricket är att få dem att borsta tänderna och göra sig i ordning innan vi börjar se på filmen; då är det bara en kort saga och godnatt efteråt. Då gör det ingenting om det blir liiiite senare än vanligt.

Kalas på G

Vi planerar att ha barnkalas, men inbjudan har fortfarande inte kommit iväg då vi har svårt att dribbla till oss de andra förskoleföräldrarnas kontaktuppgifter. GDPR är jättebra, men i det här fallet himla besvärligt. Och kanske är det lika bra att kalaset dröjer lite, för igår kväll fick Adrian feber helt bara sådär. Idag blir det mysvab – eller det är vad jag föreställer mig att det blir, i alla fall – och planen är att mormor, morbror och morbrors sambo ska komma på familjefika med tårta i morgon eftermiddag … men det får vi väl se hur det blir med det.

En helg i kärlekens tecken, och mer vatten på kvarnen

Vi var på bröllop med övernattning i helgen, en barndomsvän gifte sig. Trots de tider vi lever i nu så blev det fantastiskt fint, och naturligtvis inte så stort. Bruden grät när vigselförrättaren sjöng, och mångas ögon blänkte ikapp med hennes. Strålande tårögd stod hon där framme, hand i hand med sin blivande make som höll deras 2-åring på armen, samtidigt som han leende såg henne stadigt i ögonen. De stod vända mot gästerna, och därför syntes det så tydligt vilken klippa han var för henne, vilken fin relation de har. 

Det var så vackert att se, det kändes nästan som om det var lite intimt för oss åskådare. Mitt i småbarnsåren, med påsar med kissiga kläder, pottor och spontana kreativa pauser var tredje meter i alla sammanhang och dessutom en dotter till i Simons ålder, lyckas de ro i land ett välplanerat bröllop. Jag är stum av beundran. Jag är imponerad av mig själv varje gång jag kommer till jobbet och upptäcker att jag har med mig lunchlådan – och våra ungar räknas väl inte ens till småbarnsåren längre. Eller? Vet nån var gränsen går? 

“Jaha, det är väl vi som kommer på erat bröllop nästa gång!” sa brudgummen morgonen därpå när vi avskedskramades efter frukosten. 

“Ja, det får du prata med Björn om,” sa jag.

“Vaddå?” sa Björn.

“Vårt bröllop,” sa jag.

“Ska vi gifta oss?” sa Björn.

“Det är svårt att gifta sig utan ett frieri,” sa jag med en axelryckning. 

“Jaha, haha,” sa Björn. 

“Nej, det stämmer,” skrattade brudgummen och kramades vidare med resten av kön som höll på att bildas bakom oss.

Det här är inte grund för dålig stämning mellan mig och Björn, för övrigt; diskussionen – eller den enkelriktade upplysningen från min sida – om att vi ska gifta oss har pågått ganska länge. Björn är bara bra på att inte märka av det så mycket, därför måste jag vara tydlig och ta tillfället i akt att påminna honom de gånger då lämpliga situationer bara kommer och lägger sig i knät. Men han har inte helt fel i sitt sätt att se på saken, det medges. Ändå är det svårt att låta bli.

Brudgummens faster, eller moster?, gav dem boken Kärlekens språk i bröllopspresent. Hon talade sig varm om den i sitt tal och jag funderar nu på om det kunde vara något att lyssna på om den finns som ljudbok. Har du läst den?

Hashtag: skitdag

Jag skriver sällan klagotexter, men idag skiter jag i det. Nu ska du få höra.

Vet du hur många inlägg på utdöende bloggar som börjar med “nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen, haha”? Ofta med en töntig smiley, och ibland lyckas någon klämma in en särskrivning till och med där, hur det nu är möjligt – men för varje gång jag tänker att jag ska ge bloggläsandet en chans så blir det mer och mer uppenbart för mig att när det kommer till särskrivning, så tycks möjligheterna oändliga. Här kvalar jag inte ens in i hallen till antagningsprovet för grundkursen Särskrivning for dummies.

Simon har en kämpig period igen, vilket leder till att det känns jobbigt även för oss. Vi gör vad vi kan, men när man inte riktigt vet var skon klämmer så är det besvärligt och det finns inte mycket som kan mäta sig med den maktlösa känslan av att se på när ens barn kämpar, och inte kunna hjälpa eller underlätta.

Parterapin river upp gamla sår, och bitvis lägger effekten av det sordin på tillvaron. Som senaste veckorna. Möjligen hänger detta ihop med Simon. Det gör ont med terapi, vi vet det, och det blir värre innan det blir bättre. Jag kan definitivt säga att det har blivit sämre för oss, men inte på det uppenbara sättet som man kanske tänker på först, med bråk och skrik (från de vuxnas håll alltså). Snarare saknar vi varandra mer. Vår relation rör på sig, och jag tänker att det är mot det bättre. Där jag förut tolkade Björn på ett sätt och drog växlar på det, börjar jag sakta omvärdera mina slutsatser och Björn gör likadant. Det handlar om att hitta varandra igen efter den turbulenta tid vi har bakom oss (hus, barn, studier, jobbyten, arbetslöshet, nästan-utmattning).

Att vabba på halvtid efter semestern stressade mig. Under mitt “utvecklingssamtal” med min chef blev jag tvungen att meddela att jag var illa förberedd för att jag inte hade hunnit, men när han frågade varför, vad det var jag gjorde som tog tid, så kunde jag inte svara. Så kasst.

Trots att vabben för tillfället är över så tycks jag inte komma ikapp. Det är hela tiden någonting som punkterar veckorna så att jag inte kan vara på jobbet 8 timmar per dag som jag ibland skulle behöva. Uppförsbacke, är vad det är.

PMS dippade rejält förra gången, med facit i handen så hade jag pga lathet trappat ner på ett kosttillskott jag äter för just PMS, och det var kanske därför jag kände behov av hemlig golvgråt i ateljén en halv kväll. Det är bättre nu, tack.

Skitdag

Igår, måndag. Parterapi hemma på förmiddagen, cyklade till jobbet på lunchen och trillade på cykeln TROTS att jag fick massor av tecken på att det skulle hända redan innan det blev försent att rädda sig. Jag bara trampade på, trogen mitt vanliga jävligt störiga “äh, det går säkert bra”. Det gjorde det inte, och nu har jag ett redigt sår på armbågen. Och på knät. Axeln känns lite ledsen också, liksom cykeln, som gnisslade värre än vanligt när jag ledde upp den på vägen för att sitta på en sten och verkligen känna hur den lite kyliga vinden brände i såret medan blodet rann jag väntade på Björn som skulle komma med bilen.

Sen, väl på jobbet efter att ha fått hjälp av mamma att lägga om armen, sa tidigare nämnda chef “du får gärna tala om för mig när det blir sådär, så att jag vet det”. Direkt efter att jag kommit innanför dörren sa han det. Jag blev ganska paff; att tokramla på cykeln à la Björn är inte nåt jag tänker göra lite då och då. Jag fattar fortfarande inte vad det handlade om, men eftersom mitt förstahandsval när det gäller reflexreaktioner är att känna mig som världens absoluta sämsta (infoga valfritt substantiv), så kändes det inte kalaskul. Därför ska jag ge honom en chans att förklara idag.

Det var det om det. Ingen bild; det finns de som inte gillar blodiga armbågar och tjuriga chefer på bild. Och apropå att det ibland går längre tid mellan inläggen här, så kan jag bara säga att så blir det när det är lite tuffare än vanligt. Men det kommer att gå över, och – bra grej! – pappa var här och hälsade på ett par dagar förra veckan. Det är länge sedan sist, pga covid-19, och jag har saknat honom. Så glad att det blev möjligt till slut.

Med ansiktet mot vinden och sommaren i ryggen

Höstäpplen

Mitten av september luktar höst, och friska vindar river i trädtopparna – och drar med sig vårt äppelträds sista äpplen i marken. Björn flexade ut hela dagen igår och var iväg och mustade äpplen på Ekerö, apropå det. Jag vet inte hur många liter äppelmust det blev totalt, men 20 av dem ska han försöka göra äppelcider på. Vi får se hur det går; han sa att riktiga cideräpplen inte är så goda och de odlas inte ens i Sverige. Våra äpplen är både söta och goda, så kanske blir det en extra god cider nu … eller extra söt. Vi får se, men musten är sagolik i alla fall. Flytande soläpplen, liksom.

VAB

Vi har vabbat i princip oavbrutet sedan semestern i somras. Först blev Simon förkyld, och sen blev han frisk med rosselhostade och snorade en del, så han var hemma tre veckor. Sen hann han vara på föris i två dagar, och sen blev Adrian förkyld. Samma sjukdomsförlopp, samma hosta, men han fick komma tillbaka efter bara en dryg vecka hemma.

“Är barnen friska nu?” frågade min chef i ett mail igår. Jag svarade helt korrekt:

Svaret är med andra ord officiellt JA.

Tillbakablick över sommaren

Jag brukar göra en sammanfattning varannan månad över de mest lästa inläggen, men nu tar vi hela sommaren i ett svep istället:

Maj

Sova middag – våra aktuella sovrutiners vara eller icke vara
Det där med att sova middag är ett bleknande minne. Men det händer att Adrian somnar på vilan på förskolan, och det händer att Simon somnar på vilan hemma.
Björns födelsedag & mitt bästa presenttips till förälder
Det är den bästa idén som något barn någonsin har haft vad gäller födelsedagspresent till en förälder.
Femårskalas för Simon – allra första födelsedagskalaset
Det blev jättebra och han pratar fortfarande om det ibland. Snart fyller Adrian år, så vi har ett kalas att förbereda snart igen.

Juni

En magisk midsommarkväll vid Siljans strand

En text utan foto, men med en ordvävd bild istället. Om hur föräldraansvaret militäriskt går före allt.

Parterapi – rekommenderas starkt till alla föräldrar
Precis såhär känns det. Men om man inte investerar så är det svårare att få positiv utdelning.
Adrian sa adjö till napparna, det blev ett sentimentalt avsked
Tänk att den dagen kom även för honom …!

Juli

När Björn ramlade på liggcykeln: “Jag tror jag ser en bit av skelettet”

Han var på magnetröntgen i veckan, med knät, eftersom det fortfarande gör ont ibland. De sa att det kan ta upp till ett år för det där att läka, och jag kan inte låta bli att tänka att vi inte är så unga längre.

Trollskog, matsäck, ungtjurar – och att lyssna på leken
Innehåller ett genant medgivande av rutinerad tvåbarnsförälder.

Augusti

Hur man tar sig igenom en leksaksaffär med barnen
Det här tipset är nåt jag varmt kan rekommendera att testa, det funkar för oss.
Att få vakna till sång på födelsedagen

Helt fantastiskt var det – när jag väl fattade vad det var som pågick. Jag fick ett jättefint firande av pojkarna, särskilt Simon, som löpande påminde mig om att han var snäll hela dagen eftersom det var min “föseldag”.

Bamsetidningar från grannarna från ovan

Arvegods från grannfamiljen

Vår grannfamilj har två pojkar, där den yngsta är två år äldre än Simon, och eftersom två år är rätt mycket för barn så har de aldrig blivit lekkamrater. Det gör ingenting – det är snarare bra, eftersom det som deras föräldrar rensar ut som ur- eller frånvuxet är sådant som våra pojkar inte sett.

De hör efter, ungefär en eller två gånger om året, om vi vill ha grejer av dem. Det är oftast saker som de säger att de ska slänga annars, och av den här anledningen har vi fått både barnmöbler, kläder och leksaker av dem.

Bamsetidningar

Simon och Adrian har läst sönder Kalle Anka-tidningarna, som Björn sparat från sin egen barndom (många av dem är äldre än jag) och avvarat till pojkarna som inte far fram särskilt milt med dem, och själva har vi läst dem till leda. Men för några veckor sedan fick vi två papperskassar med Bamsetidningar av våra grannar, och vid utsikten att få in nytt läs- och bläddermaterial i huset hade jag svårt att våga tro att det var sant. Halleluja.

Ganska länge stod kassarna i allrummet uppe och pojkarna botaniserade under (oftast) fred och tystnad (!!!) och bläddrade och tittade och bytte. De kunde sitta i över en timme och bara “läsa”.

Bamsetidningar i soffan

Där är vi förvånansvärt nog fortfarande. När Adrian blir arg och stampar uppför trappan så hittar vi honom ofta, efter en stund, lugnt i soffan med en tidning i knät.

Som en skänk från ovan

Vi har båda påpekat för våra grannar flera gånger vilken gudagåva dessa tidningar var, och de är förstås glada att de kommit till nytta. Resultatet är förvisso att vi bara läser serietidningar för barnen på kvällarna, istället för sagoböcker, men äsch. Även om jag vet att hängivna kallar serietidningar för “grafiska romaner”, så läser jag hellre “riktiga” böcker för dem, som vi alltid gjort. I alla fall för Simon, som orkar följa handlingen i större utsträckning nu, så att vi kan läsa böcker med lite mer text och mindre bilder. Apropå det så är Håkan Bråkan himla roligt att läsa, även för mig.

Bamse ger oss däremot anledning att diskutera saker som logik, fusk (dvs doping) och rättvisa med barnen, och jag gillar när det vi läser leder till småprat om olika grejer. Så det finns för- och nackdelar även med detta, men så länge som tidningarna sysselsätter dem så att det kan bli lugnt under längre stunder så väger fördelarna över med råge.

Adrians treårsfas mattas av, och fansen på föris jublar

Adrians magi

Sommaren är över och Adrian har fått flytta till en “storbarnsavdelning” på förskolan, vilket i hans fall innebär en avdelning som inhyser barn i åldrarna 3-5 år. “Jag är en stor pojke nu,” säger han och bröstar upp sig som en glad tupp.

På den nya avdelningen är personalen förtjusta. Adrian har ofta den effekten. Hans mjuka varma läggning, tillsammans med hans sätt att pedagogiskt och sakligt berätta för oss vanliga dödliga hur världen hänger ihop, avväpnar vuxna hjärtan snabbt och effektivt och i hallen härom morgonen fick jag höra ett ömt “det där har ni gjort bra” från en av pedagogerna. Hon nickade mot Adrian som precis tackat artigt för hjälpen med jackan och gett henne en stor kram. Det är märkligt hur han lärt sig att vara artig, förresten. Det är ingenting vi drillat honom i, han verkar bara ha förstått det där själv. “Han är alltid så glad, och kramas mycket och han lyssnar och han är med …”, fortsatte hon med ännu ett tillgivet leende mot Adrian, som nu gått vidare till att försiktigt krama en jämnårig perplex flicka i hallen.

Till och med djuren gillar honom, och han är fullständigt orädd.

Mr Hyde

Men Adrian har sina mörka sidor. Han är snart fyra år gammal, trots allt, och treårsperioden har varit intensiv. Nu verkar den vara på nedgång men – ta i trä – vi ska inte ropa hej än. Det har funnits dagar då han trotstoppat mig till nervryckningar i ögat och jag undrat om det är så här det ska vara nu, resten av hans liv. Det kan kännas så ibland när stridsfanan ständigt är hissad, och den är det sista som viker ner sig för natten och det första som höjs över madrassen på morgonen.

Baktal

Jag frågade samma pedagog i fredags när jag hämtade pojkarna – och hon som vanligt rapporterade att “allting har gått så bra” och utan fler ord lyckades få med budskapet att detta stod i skarp kontrast till en del andra barn och att Adrian var som balsam för själen i jämförelse – om han hade hittat deras knappar ännu.

“Knappar?” sa hon och la en hel sekund på att koppla uttrycket. “Näe … det tycker jag inte. Han har kanske inte letat så noga än.” Hon log som om hon hade svårt att föreställa sig det.

“Han är på väg ner för andra sidan av sin treårsperiod, kanske behöver han inte så många knappar längre. Hemma var det riktigt intensivt ett tag,” fortsatte jag.

Detta är helt och hållet sant, förstås, men jag vet inte varför jag sa så, varför jag frågade om knapparna. Det kändes lite som att personalen höjer honom till skyarna – och det får de gärna göra, han är min son (och Univerums gåva till mänskligheten och tillika underverk av olympiska proportioner) och jag tycker naturligtvis att han bör betraktas som den ängel han är, men … jag ville kanske ta ner henne på jorden, och göra utrymme för Adrian så att han kan få ha sina härdsmältor som han har rätt till, i egenskap av nästan-fyraåring. Jag tror det blev ett skumt sätt för mig att försöka skydda honom.

Skydda honom från vad, kan man undra. Jag undrar samma sak, men jag tror att det har med ensamhet att göra. Vi behöver bli sedda i vår helhet, för den vi är. Det är ensamt på en piedestal, liksom.

Mammatramseri

Det här är mammatramseri i ett nötskal; fasoner som dyker upp mot bättre vetande, och som sannolikt bottnar i våra egna dunkla rädslor. Jag hyser inga som helst tvivel om personalens kompetens på förskolan, jag har inte det minsta klagomål, inte ens ett sting av jobbig känsla. Ingenting. Jag tror inte för ett ögonblick att någon av dem, efter så många yrkesverksamma år dessutom, är kapabel att så grundligt bländas av ett barn att de glömmer bort att det är ett barn som alla andra. Blotta tanken är så absurd att jag ler när jag skriver det. Och trots det, så känner jag tydligen att jag måste balansera upp pedagogernas intryck av min soliga pojke genom lite baktal. För att jämna till det hela.

Jag framstår som en schysst och stabil mor, visst?

Rädslor

Adrians fina sätt och soliga sinne står i skarp kontrast till Simon som måste kämpa med, och ofta mot, sin omgivning för att förstå den och hitta sin plats. Jag kan känna viss oro för bådas del, eftersom de tycks vara ytterligheter på precis varsin sida om personlighetsnavet. De har inte mycket gemensamt, och jag anar en framtid där vi kommer få lägga en hel del jobb på att lära den ena att säga ja, och den andra att säga nej.

“Lagom är bäst”, sägs det i vår kultur. Ingen av mina pojkar är “lagom”. Alltså känner jag ett styng av oro, och hoppas på att även den bottnar i mig själv och inte i verkligheten. Kanske känner alla föräldrar så här, eller något liknande. Vi tycker väl alla att just våra barn är ovanligt fantastiska, eller hur?