Resan till Öland via badhus och hotellövernattning

Vi är hos Annette och CJ (Björns mamma och hennes sambo) i deras sommarhus på Öland. Vädret ska vara instabilt den här veckan men idag är det sagolikt. Strålande sol, lagom varmt. Barnen sover middag. Tyst, stilla, nästan andäktigt sitter jag på verandan under markisen och skriver in stunden i minnet. Trädens lövprassel i vinden, fåglarna, flaggan som slår lite i flaggstången till Victorias ära, och någon som hamrar något långt bort. CarlJohan’s Öländska Jordgubbssaft Juni 2018 tillsammans med några isbitar i ett glas intill mig.

Hittade en påbörjad text från 2014, från andra sommaren jag var här med Björn. Innan barnen, innan all tröttheten inbillade jag mig – tills jag läste första meningen.

Lördag 12/7 2014

Det är ju helt sjukt att man kan vara så trött hela tiden. Sov 6,5 timme inatt, nickade till i bussen, igen runt lunch och toksov säkert en kvart strax före 18 vilket borde innebära att hela min rytm är störd, men det tror jag inte att den är.
Vi är på Öland nu. Vi kom idag, och har rest hela förmiddagen.
Annette är så vacker. Den vita t-tröjan klär henne alldeles utmärkt … hon blir väldigt solbränd. Nu är det faktiskt drink time här, säger hon precis nu, så det är väl bara att resa sig. Rosey med en jordgubbe i.

Vid närmare eftertanke så vet jag att det var i samma veva som jag blev gravid, så … ja.

Resan hit

Vägen ner gick bra, vi valde att dela upp den på 2 dagar. Planen var först att stanna i Vimmerby över natten, men det skulle bli dåligt väder så vi löste det genom att köra 2 timmar till Norrköping och gå på badhuset kl 10 där istället.

Det blev en hit. Simtävlingar (Sum Sim) pågick i utomhusbassängerna (under strålande sol, för övrigt) men vi skulle ändå vara inne. Synd att det ska ta nästan en timme för Simon att bli så varm i kläderna att han faktiskt börjar bada på riktigt. Han hinner inte bada så mycket då innan vi måste gå upp.

Staby Gårdshotell

Sen körde vi resten av vägen till familjerummet vi bokat på Staby Gårdshotell medan pojkarna sov i bilen. Vi ringde och beställde mat i förväg för att vi skulle kunna äta kl 18 (de börjar laga maten när de får beställningen så det tar ett tag).

Väl på plats klättrade barnen lite i den lilla klätterställningen på gården, röjde i lekstugan och stirrade hypnotiskt på biodlingen längre bort.

Sen dröjde maten lite och under tiden uppvaktade de Miranda, den kanske sex år gamla flickan som tillhörde ägarfamiljen, i den tomma matsalen. Hon satt vid ett bord och försökte rita. Då kom Simon, drog fram en stol som han limmade vid hennes, klättrade upp och sa:

“Hej, jag heter Simon. Jag är fyra år. Vad heter du?”

Miranda, som uppenbarligen höll sig med ett normalt personligt space, flyttade ut på kanten på sin stol och svarade artigt. Då kom Adrian. Han drog fram en egen stol, limmade den intill hennes andra sida så gott det gick, klättrade upp och sa:

“VAD GÖR DU?”

“Det där är Adrian, han är bara två år, allt han säger är fel,” sa Simon med samförstånd i rösten. “Får jag sitta lite på din stol?”

“Okej …” sa Miranda och jag kunde inte avgöra om hon verkligen var så förtjust, även fast hon smålog nästan hela tiden.

“Simon, Adrian har inte alls fel hela tiden. Ibland har han helt rätt,” sa jag och kände att jag behövde lägga mig i å Mirandas vägnar. “Hörni pojkar, låt henne ha sina ritsaker ifred, det är hennes, inte era.”

Till slut valde vi att muta dem med barnprogram på mobilen, i väntan på maten, för att det skulle bli lite lugnt.

Rummet vi bokat var fint – synd på lysrören i taket bara men dem tände vi endast av misstag – charmigt lantligt och personligt med både pocketböcker och kylskåp, micro och vattenkokare. Och tepåsar. Fräscha sängar, trevlig personal – särskilt Miranda – god frukost, bra service, mycket trevligt. Rekommenderas absolut för övernattning, men det ska sägas att det inte finns så mycket att göra runt knuten.

Mot Öland!

Morgonen därpå körde vi de två timmarna som återstod till huset på Öland. Vi lagade mat och bäddade samtidigt för att få pojkarna i säng efter lunch, och på eftermiddagen hängde vi i lekparken på campingen.

Med maj och juni blommar våren ut – äntligen är det sommar!

Den här våren har definitivt varit en prövning. Dels för mig, som körde hela slutspurten på utbildningen, dels för Simon som blev ägg- och mjölkallergiker, dels för Adrian som gick in i trotsåldern, dels för Björn som skulle rodda i allt detta, och särskilt för oss som föräldrar som vabbade varannan vecka och oroade oss för orsaken till allt.

Nu är det tack och lov över. Sommaren är här, alla har det lugnare och stabilare, och just precis nu är vi på semester på Öland. Här kommer majs och junis mest lästa:

Maj

1.
Simons provresultat – äntligen vet vi vad som är problemet!

O ja, äntligen! Äntligen, efter alla vändor med magsjukan och den tunga tunga våren vi nu har lämnat bakom oss, så fick vi veta vad problemet var och vi är så lättade!

2.
Bortdribblad före start … de känner mig (för?) väl

“Jag ser att Simon har sina finbyxor på sig.”
“Ja, han har valt sina kläder själv ur garderoben. Jag hade lagt fram andra kläder som redan var på gång, men jag sa inget för du brukar ju gilla att han väljer själv.”
“Mhm …”

3.
Jag är tydligen den andra mamman

Mysvab, Adrian berättar stillsamt några av sina sanningar för mig.

Juni

1.
Carena Gotland recension och problemlösning

Yeeees … för barnvagnsnörden.

2.
Ibland är det bara tungt

himlen i min famn

Inte så konstigt att det blev så tungt till slut, efter den här våren, att jag blev lite dålig.

3.
Hur Simon verkar ha det

Den här våren har inte varit snäll med Simon heller, verkligen inte. Men nu har vi både arbetsteori och förståelse, och har mår över lag bättre nu.

Orsakullan – specialpedagogstudent och doula – gästskriver om kramar

ett inlägg om kramar

Hej alla Lisas Mammatramsläsare!

Jag fick förfrågan, och framför allt äran att skriva ett inlägg kring kramar efter att jag lämnat en kommentar här på Lisas inlägg Kramdeflation: kramar och deras värde i förhållande till ålder.

Hm, vem är detta …?

Jag kan kort presentera mig så just du förstår varför ämnet som sådant intresserar mig lite extra. Jag är 35 år fyllda sedan februari i år. Jag är mamma till en son som fyller femton i år, detta bidrar till att jag således är tonårsmamma. Utöver den fina titeln som mamma är jag utbildad förskollärare, lärare i grundskolan förskoleklass till årskurs 9 och utbildar mig till specialpedagog. På utbildningen till specialpedagog har jag i skrivande stund ett år kvar, så nästa sommar kan jag alltså titulera mig specialpedagog med sikte på att plugga ytterligare ett år för att bli speciallärare i svenska.

Du undrar nog i denna stund ”har människan inget liv”. Man kan nog fundera på den saken, speciellt då jag pluggar 50% och jobbar 75% och dessutom är ideellt aktiv som hjälpmamma och kursledare i Amningskurs för blivande föräldrar inom Amninghjälpen, jag är även utbildad doula, det vill säga förlossningsstödperson. Det är nog nu du börjar ana varför just ämnet kramar var något som fick igång mig lite extra?

Angående kramar

Kramar utsöndrar oxytocin, som är vårat kärlekshormon och behövs för att vi ska må bra. Varje gång vi kramas så fylls vi alltså av en extra värme och blir lugna och glada. Då kan vi ju kanske tänka att man borde kramas hela tiden, men här motsätter jag mig skarpt mot att tvinga sig på någon.

Jag är sedan liten sådan som gärna kramades med familjen och nära vänner, men sen tycker jag att det blir konstigt och konstlat. Jag minns hur jobbigt det var som barn när någon uppmuntrade till att kramas, att pressas till att ge någon en kram för att denne skulle bli glad. Jag tänker någonstans att kramar inte ska vara fyllda med krav, de ska vara för att fyllas med värme.

För nyfödda bebisar, och även småbarn, vet vi hur viktigt det är att vara nära. Det är livsviktigt och ett grundläggande behov för överlevnad. Så barn kan därmed gärna komma självmant med händerna för att vilja bli upplyfta i knät. Vi kramas, och det känns bra för båda.

Men sedan händer något; barnet börjar själv bestämma vilka, om, när och varför hen vill kramas. Det är då många, men självklart inte alla, tar sig rätten att tjata fram kramar och ja, även pussar från barnen. Som att det är en rättighet för den vuxne att få detta från barnet.

Så olika vi är

Som lärare ser jag ofta barnen som inte vill kramas, och i lika stor utsträckning de som vill. Lite så är det nog, att det är 50/50 i klassen som vill och inte vill. Jag har som sådant system när eleverna lämnar klassrummet att de själva får bestämma hur vi ska säga hej då. Det kan vara en high five, en kram, klapplek eller bara en vinkning. Fördelen här är att de barn som vill kramas får en kram, lika väl som de som inte vill får göra något annat. Jag är heller inte sådan som säger till barnen på avslutningar att de måste krama mig. Istället får de själva bestämma, jag kan säga ”vill du ha en kram” och får jag då svaret ”ja” så kramas vi.

En kram ska vara trygg och rogivande, det tror jag skapas genom att vi respekterar åt båda håll. Inget tvång men däremot fint om man vill. Dessutom tror jag varje individ själv vet om hen vill kramas eller ej, men vi vuxna måste våga lyssna och se vad just hen vill med saken.

Titta gärna förbi hos mig!

orsakullan gästskriver om kramar

Skulle du vilja göra ett besök hos mig efter att ha läst detta? Då finner du mig på Orsakullan som blev mamma vid 20, numera specialpedagogstudent & doula.

Besök gärna min blogg och Instagram:

Bildkälla.

Meditativt handarbete: Återbruk av skaljacka till tygbindor

Jag vilar min stackars överansträngda hjärna (o ja det är så synd om mig) genom meditativt handarbete, som sagt, precis så som jag alltid gjort när jag behöver samla mig.

Tygbindor är relativt nytt i mitt liv, jag har använt dem i 2-3 år av mina hittills 25 bindår, och jag önskar att jag upptäckt dem (och menskopp) tidigare. “Halleluja” sammanfattar vad jag tycker om det hela, och eftersom tygbindor inte alls behöver vara komplicerade att sy så är det såna jag vilar mitt sinne och mina händer mot.

Länge leve återbruket

Upcycling heter det på trendspråk, att använda gamla saker och göra nya av dem. Återbruk är jag redan ganska stor anhängare av, och speciellt om det innebär att jag kan få loss material ur min syateljé för jag har visat lite horder-tendenser vad gäller tyg.

skaljacka

Det första jag gav mig på var Björns gamla skaljacka. Den var sliten och med trasig dragkedja, och har hängt i ateljén i 3 år nu. Den är fleecefodrad med gore-tex-membran, dvs den andas men är vattentät.

återbruk av skaljacka

Vidare så hade jag lite vikblöjor kvar från tiden då jag försökte använda tygblöjor på pojkarna, och så finns förstås utslitna barnkläder i bomullscollege i drivor. Sen hittade jag ett jättestort stycke linnetyg (suger jättebra) som har en egen historia (kommer från en sopkontainer tillhörande en inredningsbutik som stod i ett garage vid jobbet i Chamonix) och … voilà!

Jag har inte sytt på drygt 2 år, så det är rostigt på nivån att plocka fram instruktionsboken till overlocken, men det är gjort nu och bindorna blir helt ok. Lite mer övning krävs, förstås.

Nu är Björns skaljacka slut, så jag ger mig på spillbitar av plastad frotté från när jag gjorde madrasskydden till spjälsängen (som Adrian fortfarande använder), och sen har jag två av Björns ulltröjor som det gått hål i, som jag kan använda. Sen är det slut på vattentäta skikt, men det behöver inte trosskydd ha så jag kan mala på ett tag till. Sen finns ju alltid second handbutiker att vända sig till; gamla kläder är bäst och billigast.

Hittills har jag nog inte sytt fler än kanske 30 stycken, men det kommer bli fler. Dels för att hitta det mönster och material som jag själv trivs bäst med, dels för att det är så lätt att göra dem och jag försöker nu frälsa mina väninnor också.

Risken finns att det blir för många i slutändan. Kanske går de att sälja på Tradera? Kanske du vill testa? Gör även trosskydd, för den som föredrar det. Och för den som vill sy egna så rekommenderar jag starkt Tygbindeskolan på Tygbindor.se.

Utmattad med sikte på det positiva

Jag skrev om hur tungt det känns ibland, här kommer en uppdatering om vart det inlägget lett mig – för precis så är det. Det var det inlägget, att skriva det, som fick mig att titta efter ordentligt och möta det jag såg.

Det var ingen rolig syn. Jag tittade på mig själv, men också framåt, och då var det som om all fart tog slut. Jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig.

utmattad

Utmattad

“Jag orkar inte bry mig” är en fruktansvärd tanke att ha, för mig, som mor. Känslan som red över mig på de orden var sannolikt vad som fick butiken att stänga igen och hela kroppen att slå larm.

Att kalla mig utbränd vore en överdrift – och nog lite av en förolämpning mot alla dem som är utbrända – men jag är nog inte så långt därifrån. Jag står och hänger i dörröppningen men orkar inte ens gå in för jag är trött. Så trött. Trött förbi tröttledsen, förbi kort stubin, sömnlöshet och onödiga konflikter. Förbi typ alla konflikter, faktiskt.

Jag känner mig utmattad. Inte utmattningssyndrom, hjärntrötthet, eller vad nån nu vill kalla det. Inga stämplar, tack. Bara trött. Utmattad.

Vad gör man åt sånt?

Eh, jag är något av en antiexpert på området. Jag har ingen aning. Men jag jobbar efter de riktlinjer som jag uppfattar från min kropp och har en handlingsplan:

  • Planera ingenting
  • Se till att få lugn och ro och TYST
  • Träna
  • Pyssla
  • Vila i horisontalläge
  • Se minst ett avsnitt av nån serie per dag
  • Leta efter ro att läsa boken

Vad detta innebär i praktiken:

  • Björn sköter matplaneringen
  • Barnen är på förskolan på dagarna, jag är hemma. Björn tar nästan allt ansvar för dem, han hämtar och lämnar (han har semester nu) och jag går undan när jag behöver det
  • Jag har haft ett par veckors uppehåll men nu är jag och Mellan på g igen
  • Att pyssla, dvs skapande via handarbete, är meditativt för mig. Det skapar tystnad i huvudet och lämnar efter sig en positiv liten känsla av att ha åstadkommit något.
  • Vid 14 tar energin att hålla på med saker slut. Jag ligger i soffan till 16:30 då det är dags att ta tag i matlagningen medan Björn fortfarande är ute med pojkarna.

På torsdag åker vi till Öland på semester. Semester är förstås inte vila, men jag försöker hamstra så mycket det går nu och så får jag se till att fortsätta ta det lugnt även på semestern.

Mår jag fortfarande såhär efter semestern så är det läge att söka hjälp igen. Det vore nog inte så dumt med lite terapi igen, oavsett, men ibland måste man också acceptera hur det är, gilla läget och låta saker och ting ta den tid de tar.

Jag lär mig något jätteviktigt

Faktiskt. När jag tittar på vad jag brukar opponera mig mot, eller lägga mig i, ta över m.m., och jämför med vad jag gör/inte gör nu och vad skillnaden är, så är det – hör och häpna! – helt ok. Björn är den bästa partner jag kan önska. Han plockar upp det jag släpper och knallar glatt vidare och visst, det blir inte som när jag gör det, men det blir bra ändå.

Det här kanske är en jättebra grej för vårt förhållande.

Bloggen

Min blogg är som du vet min ventil och mitt roder. Så även nu. Jag vägrar fokusera på hur neggo jag mår mellan varven, hellre zooma in på sånt som känns positivt. Att skriva är för mig också meditativt, ett sätt att få ordning på alla tankar, och jag har ett helt gäng. Alltid. När jag lägger dem på bloggen så slutar de fara omkring i mitt huvud, och därför vore en bloggpaus allt annat än klokt. Kanhända blir det lite sporadiskt och ryckigt däremot … men du kanske kan ta det.

Studsmatta för småbarn – genidraget för alla i familjen

Så himla tacksam för den där – GENIDRAG verkligen.

studsmatta för småbarn

Det här är en verklig ljusglimt längs vägen av alla olika grejer och prylar och fasoner som vi testat genom åren för att förbättra vardagen och/eller fritiden med barnen. Andra riktiga ljusglimtar har till exempel varit Lolaloo, sångboken och babymonitorn. Och så den här. Studsmattan. Alltså …

Idén

Vi fick hem ett reklamblad i april från nåt sånt där lågprisvaruhus, minns inte vilket, fullt med studsmattor i olika storlek på rea. Jag satt och bläddrade i det under frukosten, och ju mer jag tittade på dem, desto mer ville jag åka dit och köpa en så fort de öppnade.

Det gjorde vi inte; en så pass stor investering kräver sin research och Björn har svart bälte i det. Dyra impulsköp finns inte på hans karta, och egentligen inte min heller, och han var dessutom först lite tveksam till idén.

“Alla har såna där, det måste ju finnas bättre på Blocket,” sa han och tillade 2 minuter senare, “Många säljer efter ganska kort tid, det måste ju va för att det kanske inte var så kul.”

“Det är säkert för att de köpt sån där billig för att testa och kommit på att det finns bättre eller att det inte var deras grej.”

“Mhm …”

En vecka senare visste vi (dvs Björn) vilka märken och modeller som fått bäst-i-test, vilka som var säkrare och vilka som gett mest upphov till vilken sorts skador och varför och jag-vet-inte-vad.

Köpet

Vi köpte en modell från North på Blocket. Studsmatta med säkerhetsnät, begagnat, ej uppställt, originalfakturan medföljde.

För att göra en lång historia kort så åkte Björn och köpte den. Det tog honom flera dagar att montera den hemma, eftersom min älskade aldrig gör någonting halvhjärtat och höll på och grävde ner studsmattans ben i gräsmattan och mätte vartefter med vattenpass för att den skulle stå helt rakt, så det var inte förrän efter nån vecka som vi insåg att nätet inte passade. Vi hängde upp det i klätterrep ändå, tillfälligt, och det blev succé på en gång.

Lägg gärna märke till Adrian i mitten.

Efter många turer fram och tillbaka fick vi tillbaka lite pengar av säljaren och har nu en begagnad studsmatta med nytt säkerhetsnät.

Studsmatta för småbarn

En uttalad studsmatta för småbarn är det förstås inte, vi har ju tänkt att vi ska ha den ett par år, men det följde med extra distanser till fjädrarna i mattan för att människor som inte väger så mycket ska kunna få upp studs ändå. Är den anpassad för vuxna så blir den för stum för barnen.

Nu har vi haft den i ca 5 veckor, och barnen är i den varje dag. Oftast tillsammans, och allra helst med en vuxen också för om en vuxen hoppar i mitten – precis lagom högt för att lätta med fötterna lite från mattan – så kan barnen hoppa mycket högre än de kan annars. De får liksom extra fart av vuxenstudsen.

De har trillat en del, förstås, som alltid, i den. Bråkat. Även krockat ett par gånger. Regeln “en i taget” som gäller på lekland applicerar vi inte hemma därför att de är så små, och mattan så stor, och för att ingen av dem gillar att vara där ensam nån längre stund. Men vi är alltid i närheten och ser vad de har för sig och är det nån som inte pallar att hålla sig till reglerna (inte knuffas, inte hoppa över nån eller bredvid nån som ligger ner, inga hårda prylar osv) så är det färdighoppat för honom.

Det här har även blivit en vanlig kvällsaktivitet efter middan. Barnen hoppar och bränner ännu mer energi, medan vi plockar undan maten och samtidigt håller stenkoll på dem.

studsmatta för småbarn

Även gäster gillar den. Det var verkligen en bra investering. Och jag kan meddela att 20 minuters oavbrutet vuxenhoppande med barnen känns som att det bidrar till bättre allmänhälsa.

Kramdeflation: kramar och deras värde i förhållande till ålder

På examensminglet när jag tog examen i maj så presenterade Johan, en klasskompis, ett nytt begrepp för mig och förklarade sin tes om kramdeflation. Ok, “kramdeflation” var inte hans exakta ord, men i brist på annat så säger vi så.

Så här var det

En annan klasskompis, Stina som fick/köpte våra babygrejer, hade fått en liten dotter 5 veckor tidigare. Denna alvlika lilla varelse var med sin mor på minglet, och landade naturligtvis till slut i min famn.

Förtrollad, med hela huvudet fullt av den där lite söta bebisdoften som gör att man inte kan tappa greppet, stod jag i korridoren medan alla långsamt samlades för att gå vidare. Medan jag vaggade och hummade för Ronja som tvärsov i mina armar medan hennes mor var på annat håll, lutade sig Johan fram och sa:

“Du ser van ut.”

Johan är stolt far till en liten ettårig flicka som lärde sig springa och ta kurvorna lutande innan hon lärde sig gå.

“Det är bara när de är så här små som man kan krama hela. Mina är för stora för att krama allting samtidigt,” sa jag och visste att han förstod.

“Jo … men de kramarna är ju mycket mer värda än de där,” sa han och nickade mot min famn.

Johan bär på ett underfundigt intellekt, och han är inte klumpig.

“Hur menar du?” frågade jag.

Kramars värde

Han förklarade att bebisar inte kramar. Alltså de behöver kramar, de vill ha närhet osv, men de kramar inte dig. Det är du som kramar dem. “De ger ju inte, de bara tar,” sa Johan tillgivet och tänkte uppenbarligen på sin egen dotter. “När barn blir äldre så börjar de ge kramar, för att de vill det. Då får du ju nånting av dem, alltså är de kramarna mer värda.”

Ju äldre ett barn är desto mer värd är kramen, med andra ord. Ju äldre de är, desto mer förstår de vad kramar är och vad den kan ge, och desto mer bestämmer och väljer de själva.

“Så om jag får en kram av min dotter idag, och så får jag en till i morgon – då är den kramen värd mer än den första.”

“Jo, det har du nog rätt i … Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.”

“Nej verkligen inte.”

Vår gamla, och numera Ronjas, vagn in action. Det är så fint att se att den lever vidare, jag blev alldeles varm i hjärtat.

HSP och mamma, moderskapet som känslokoncentrat

HSP & jag

Mhm, den här upptäckten jag nämnde, i och med forskandet kring vad som kanske driver Simon – dvs att jag skulle vara Highly Sensitive Person – skavde i flera dagar.

Jag störde mig på att jag nu ska tramsa på en stämpel på mig själv och mina periodiska svårigheter att hålla en inre balans. Jag tänkte surt att det här är den sortens stämpel som legitimerar att man inte kämpar lika hårt längre och börjar tycka synd om sig själv. (OBS! Det är en sak att andra tar till sig stämplar, såna här inställningar reserverar jag till mig själv.) Kanske var jag rädd att jag skulle bli vekare om jag accepterade att jag inte har samma – men inte för den skull sämre – förutsättningar än andra.

Jag funderar fortfarande mycket på det här. Problemet, för mig, tror jag är att i de sammanhang jag hört talas om HSP så är det alltid grunden för folks problem, oförmågor, oändliga trötthet och utanförskap. Det har inte nått mig som någonting positivt alls.

Det är kanske inte så konstigt. Det är väl som med förlossningsberättelser; de flesta skrivs i självterapeutiskt syfte, för att bearbeta något riktigt jobbigt, och inte tusan är det lyckoberättelser vi får läsa då.

Att vara HSP och inte ha fått möjligheten att vara det, dvs inget utrymme att gå undan eller vad som nu behövs, måste vara stoff för många svåra år som vuxen och hur vanligt är det inte att HSP bränner ut sig (retorisk fråga; det är ganska vanligt).

Hursomhelst. Nu känns det bättre. I ljuset av detta nya kan jag se på mig själv och medge att jo, jag behöver vara själv mycket. Jag har alltid sett vackra detaljer som andra missat. Jag kan inte jobba med musik i öronen eller folk som pratar runt omkring, en snäv kommentar från min chef kan förstöra flera dagar för mig. Jag känner på mig saker och är känslig för koffein, smärta och andras sinnesstämningar. Och jag är perfektionist. Och så en massa andra saker.

Inget av det här förändras bara för att jag hittat en stämpel. Det enda som förändras är min numera lite högre självinsikt, bättre förståelse för vissa saker jag brottats med, och det är lite lättare att lyssna på mig själv. Jag ställer inte lägre krav på mig själv, jag har inte ändrat uppfattning om vad som är rimligt att jag orkar med.

HSP och mamma

HSP och mamma

Jag hör till dem som fått vara sig själva, alltid. Min mor lärde mig att prata, så att så fort det blir ostadigt och jobbigt så kan jag sträcka ut armarna och hålla mig i både sambo, familj och vänner. De vänder mig ganska fort på rätt köl igen.

I ljuset av det här nya kan jag vara snällare mot mig själv, jag har vunnit viss förståelse för att jag drabbats så oerhört hårt av den känslostorm som moderskapet kommit med. Jag har inga HSP-relaterade problem – förutom min vacklande förmåga att hantera alla känslor som det innebär att vara mor, då. Att just jag skulle bli tvungen att gå i terapi och sluta titta på och läsa nyheter för att klara av att sova, när de flesta andra mödrar verkar fixa det utan större bekymmer, är kanske inget mysterium.

Men jag måste säga … det är faktiskt himla skönt att veta att det finns en fullt naturlig och legitim anledning till att jag påverkas hårdare av vissa saker än många av dem som jag jämför mig med. Det är skönt att veta att jag är precis som jag ska vara.