Sammanfattning 2019; Äntligen är det över

Min utlovade sammanfattning av 2019 kan reduceras till ett enda enkelt ord: Äntligen. Äntligen är det över. Nämen vad negativt, kan tänkas, men du det är det inte alls! Det är ett konstaterande av fakta.

Det här ska nu inte handla om ältande av av diverse nederlag eller så, och dessutom så är de mest lästa inläggen mer faktabaserade artiklar om magsjuka, matplanering och annat passionerande, så jag sorterar dem utan inbördes ordning istället efter genre.

Passionerande och (relativt) opersonliga ämnen

Det finns inte så mycket mer att säga om detta, rubrikerna säger allt:

Mer personligt

Det var ovanligt mycket fokus på Simon, vår underbara lilla gåta, det gångna året. En del saker föll på plats – möjligen tillfälligt, men på plats icke desto mindre – och ett flertal “senaste sättet” dök upp.

HSP/högkänslighet hos barn

HSP-konceptet var en av de nya grejerna, vilket för övrigt berörde mig i minst lika stor utsträckning som Simon. Bättre sent än aldrig.

Ett sätt att möta en eftermiddags-bråkig fyraåring

Det här inlägget är ett år gammalt, och Simon behöver inte låtsasbråka på det sättet särskilt ofta längre. Snart är Adrian i samma ålder, vi får se hur det blir med honom men jag är rätt säker på att oavsett vad han kommer bjuda på så blir det något annat än Simons påhitt.

Simons allergier dök upp, som resultat av utredningen av magsjukehärvan förra vintern, och Adrians empatiska/omhändertagande/beskyddande drag kom i dagen:

Hur går det med magsjukan, då?

sjukdomskaos
Adrian försvarar sin bror från missförstånd.

Stanna hos mig, håll mig i handen och säg att det snart blir bra

Det visade sig att Adrian bär på en naturbegåvning att ta hand om andra när de har det besvärligt. Kanske blir han sjuksköterska när han blir stor. Eller volontär i utsatta länder.

Vinterkräksjuka/maginfluensa/sjukdomskaos pikar i vabruari. I vårt hem.

Även här lyckas han, mitt i all misär, leverera lyckorus.

Andra trevliga saker som inträffat under året var bland annat när jag och Björn firade hans födelsedag med övernattning. Tankarna går osökt till Kid’s Club-klippet ur Hotel Transylvania 3:

Visst, våra pojkar är inte … såna. Men känslan. Du vet vad jag menar. Friihhhhheeet ….

Sen rensade vi bort massa bebisprylar också. De flesta, fakstiskt.

När vi rensade bort alla bebisprylar för gott

Vi rensade …!! Sentimentalt, nostalgiskt och samtidigt glädjefyllt.

Vi ska absolut inte glömma resan till Teneriffa, den som barnen fortfarande pratar gott om och vill återupprepa. All inclusive är svårslaget i den här fasen i livet, men det dröjer nog innan nästa resa blir av.

Jätte-Bamse? Njae …

Två tråkiga händelser står ut ur mängden och får ändå komma med här, dels denna, Mardrömsflygningen – om att göra en orosanmälan för okända barn, vilket var hemskt på på så många sätt att jag har svårt att rekommendera nån att läsa den, och sen detta:

Ibland är det bara tungt

himlen i min famn
Vi är alltid lika mycket “mamma”, oavsett hur vi mår och vad vi orkar.

Det går inte att komma ifrån att 2019, för mig, var ett oerhört påfrestande år och ibland kändes det bara tungt. Riktig uppförsbacke. Men livet som förälder stannar inte upp för en sekund för det, såklart.

2020

Hehe ja, det är kanske märkligt att säga att 2020 ser lovande ut, men jag kan i alla fall skriva under på att på det personliga planet, alltså där det bara finns jag och mig, där har 2020 redan slagit 2019 med hästlängder – vilket jag kan konstatera eftersom jag, uppenbarligen, dröjt med 2019s årssammanfattning ända till april.

Aprilvädret och barnkalasens tid är här

Det blev ingen vinter i år, i alla fall inte i Stockholm. Vi gick från en segt utdragen höst till vårfåglar och knoppar, Simon och jag har enligt order pollenmedicinerat sedan februari och i helgen tog Björn fram studsmattan. Och nu snöar det.

… och medan jag skrev detta försvann allt och solen kom fram. Det är verkligen osäkra tider vi lever i.

Barnkalas

Simon fyller fem år i mitten av april, och han har såklart önskat sig ett kalas med fiskdamm. Det är inte många veckor kvar, men vi vet inte riktigt hur vi ska ställa oss till det hela. Klart att vi vill ordna ett kalas för honom, men om några veckor får kanske ingen gå ut alls så det gäller att ordna med planer som inte är alltför komplicerade att skjuta på eller avboka.

Tiden är alltså kommen – barnkalasens tid, vill säga. Vi vägrar låta oss dras med i föräldratävlingar om vem som ordnar det bästa/största/mest originella/fyndigaste kalaset, men det krävs likväl en hel del eftertanke och planering för att vi ska komma så mentalt helskinnade ur det hela som möjligt. Tips mottages för övrigt mer än gärna. Vad som helst. Hit me.

Jag var på ett gäng barnkalas när jag var barn, det är min enda erfarenhet – förutom pojkarnas första kalas i vintras hos en gemensam förskolekompis, då.

Nu snöar det igen.

Anyway, Björn tyckte vi skulle satsa på utomhuskalas, med tanke på folks eventuella ovilja att samlas inomhus i kombination med vår definitiva ovilja att städa.

Nu haglar det, för övrigt.

Utomhuskalas känns inte så himla lockande just nu, men det är väl den vägen vi måste vandra den här våren om vi ska få nåt gjort.

Saker jag hör mig själv säga

Jag är säker på att du känner igen dig, du vet i det där ögonblicket då man hör vad man precis sa, och tänker att ja, det var en sak jag aldrig trodde att jag skulle säga.
Här är några jag samlat på mig senaste månaden.

Kastar man mat omkring sig så är man inte hungrig!

Vi tvättar inte händerna i dricksglaset.

Hoppa inte på mitt huvud.

Sluta hjälpa mig när jag är på toa!

Vem är det som har ätit på pappas gummimatta?

Vår son vässade sina tänder där, det är därför den ser ut så.

Det finns faktiskt saker som jag inte vet. Varför det blåser idag är en sån sak. Jag VET inte.

Vad gör badrumsmattan i min säng?

Om man sorterar sin musli och sen äter en smula i taget, då har man valt att inte äta så mycket. Så är det bara. Det är det som HÄNDER om man gör så.

Var ska vi borsta tänderna?

NEJ! Inget hoande vid bordet!

Sluta slicka på mitt huvud när jag läser.

Jag vill inte ha dina fötter på min tallrik.

Du kan inte tvätta händerna genom att slicka dem rena. Så gör hundar, och de är ALDRIG rena.

Nej, jag kan inte ta bort mina tänder ur min mun. Det är väl klart att jag råkar bita dig om du kör in hela din hand i min mun, där mina tänder finns.

Ibland går det långsamt

Mamma?

Ja?

Min snabbhet är på semester.

Är den?

Ja, med fladdermössen.

Jasså?

Ja, för de ska till samma ö.

Vad härligt. Får jag också följa med?

Neje!! Det är faktiskt bara fladdermössen som får åka dit!

Jaha. Och snabbheten?

Meh! Jag säger ju det.

Mvh Simon, 4 år

Föräldradilemma när hela samhället håller andan

Finns det NÅGONTING annat som händer i världen än corona? Det verkar inte finnas någon hejd på ältandet. Jag försöker inte förminska det, men nog måste väl livet fortsätta att hända ändå?

Föräldradilemma

Vi jobbar hemma

Läget just nu – eller i alla fall igår – är som så att både jag och Björn ombeds jobba hemifrån så mycket det går. Pojkarna är på förskolan som vanligt, men på förskolan är det inte som vanligt eftersom ungefär en tredjedel av personalen är hemma och väldigt många barn är hemma sjuka eller lediga.

I fredags kom ett nytt vädjande från förskolan om att barn som inte verkligen behöver vara på förskolan ska få stanna hemma. Jag lider med personalen, och är samtidigt tacksam över att inte ha ett arbete som påverkar andras vardag i sådan utsträckning som deras gör. Jag skulle lätt kunna köra sönder mig själv.

Föräldradilemma

Vi som föräldrar är splittrade. Vi vill å ena sidan hjälpa dem så mycket som det går; jag vill helst ta hem pojkarna för att vår kära förskola ska få det lättare och för att det kanske finns andra familjer som behöver förskolan ännu mer än vi gör. Å andra sidan …

“VAB-ersättningen är ju bara kaffepengar jämfört med lön. Det skulle bli en ekonomisk jättesmäll för oss, för vi vet ju inte hur länge det här ska pågå,” sa Björn.

Vi enades om att höra med förskolan om det är behjälpligt för dem att vi tar hem pojkarna efter lunch. Vi får se vad det säger. Då skulle vi ändå hinna med att jobba fulltid båda två, om vi planerar strikt. Visst, det blir lite lägre livskvalitet för mig och Björn, men inte för pojkarna och det här vansinnet kan ju inte pågå i flera år heller.

När hela samhället håller andan

Jo! Det kan VISST pågå i flera år, säger vissa. Men jag menar att sättet på vilket vi hanterar detta inte kan pågå i flera år. Hur länge kan ett samhälle hålla andan?

Vi måste sätta våra nära och kära i första rummet, såklart, men vi är samhällets hjärta och stannar vi så dör det. Därför tror jag att vi måste fråga oss själva, “Hur kan jag översätta mitt liv till dessa nya begränsningar, UTAN att förändra det?”. Ja, ok, klart att förändring är oundvikligt men sikta gärna på månen.

För oss här hemma innebär detta följande:

  • Vi bunkrar inte. Särskilt inte toapapper – det är för övrigt det konstigaste hittills i vårt land, att folk bunkrar toapapper. Varför? Det finns så mycket annat som är viktigare. Är brist på toapapper det värsta du kan föreställa dig? Eller har toapapper användningsområden som jag inte känner till? Så många frågor.
  • Vi har skypefika med folk, dricker vårt te och äter det vi brukar under fikat även fast vi sitter själva hemma.
  • Vi håller våra rutiner så absolut långt som det är möjligt.
  • Shoppar vidare online – men det här har vi fått ändra, ironiskt nog, när det kommer till maten. Vi handlar alltid mat online, men nu är leveranstiderna så långa att vi tvingas ut i butikerna oftare. Å andra sidan är det så lite folk ute så det gör ingenting.

Andra, mer positiva saker med rådande omständigheter – låt oss kalla det silver linings – är att vi har varit friska allihop nu ovanligt länge. Sen så hinner vi plötsligt träna hemma, eftersom restiden till och från jobbet försvunnit ur planeringen.

Personligen, alltså om jag zoomar in på bara MIG, så tycker jag att det sänkta tempot är ganska skönt. Jag älskar att jobba hemifrån. Får så himla mycket mer gjort när ingen stör.

Jamen det blir väl VAB till juni då, Corona!

I väntan på domen

Vi fick brevet från förskolan i torsdags:

Med anledning av att Folkhälsomyndigheten och Stockholm stad har uppdaterat sin information gällande coronaviruset uppmanar vi er föräldrar att vara extra noggranna när det gäller era barns infektioner.
Enligt gällande rekommendationer vill vi att ni inte lämnar barn med symptom på luftvägsinfektion.
Det gäller även milda symtom som kan påminna om vanlig förkylning.

En av mina värsta mardrömmar vore att direkt eller indirekt bära ansvaret för att någon annans barn råkar illa ut och VI (jag och Björn) är inte kvalificerade att bedöma corona på någon ledd alls, så det är klart att vi gör som de säger.

Det blir en ganska schysst vår för oss att se fram emot, eftersom Simons pollenallergi höll honom i hosta hela förra våren och Adrian ofta hostar och snorar i veckor efter en rejäl förkylning – precis så som alla andra ungar på förskolan gör, för övrigt.

Men naturligtvis förstår jag varför man gör på detta viset. Jag förstår den djupa oron hos dem som känner någon som tillhör riskgrupperna, och jag köper oron hos alla andra också. Det pågår en sorts masspanik – och jag hade gärna sluppit eldas på av den för jag oroar mig jättebra på egen hand – men oavsett så har masspaniken, i egenskap av konstruktiv krisstrategi, statistiken emot sig om man säger så. Vi känner oss försvarslösa och då griper vi efter allt.

MEN.

Låt oss för fridens alla dagar inte för den skull glömma bort det viktigaste vi faktiskt KAN göra:

Melodin till Blinka lilla stjärna:

Tvätta, tvätta liten hand
Bort med smuts och bort med sand

Mellan, i och ovanpå
Gnugga tummen, båda två

Tvätta, tvätta liten hand
Bort med smuts och bort med sand

Källa: Svenska Nyheter på SVT.

Välja fritidsaktiviteter till mindre barn är inte så enkelt

välja fritidsaktiviteter
Bildkälla.

Bollsporten är den enda riktiga sporten

Jag hjälpte min bror att lämna av bilen på verkstan härom kvällen. När han skjutsade mig hem igen, medan jag satt i passagerarstolen och tittade ut i kvällsmörkret och lyssnade på den nya bilens mjuka motorljud, gled samtalet in på aktiviteter. Oklart hur.

Min bror tyckte det var konstigt att vi inte låter pojkarna gå på några fritidsaktiviteter.

“Ni måste ju välja fritidsaktiviteter snart. Ta Adrian till exempel! Jag är säker på att nånting som hockey skulle passa honom som handsken. Synd att ingen av er gillar sport så mycket.”

Min bror och jag har HELT olika utgångslägen när vi bedömer saker, för övrigt.

“Hur menar du nu,” sa jag förvånat. “Adrian är faktiskt bara tre år, och Simon har ju gått på simlekis hela hösten. Plus att vi varit och klättrat med dem.”

“Jomen, ok, men simning … alltså jag menar riktig sport.”

“Vaddå riktig? Du vet att simning är en av de sporterna som kräver mest av hela kroppen? Förutom surfing, har jag hört.”

“Jamen, ok, bollsport. Med bollar. Jag uttryckte mig otydligt. Alltså jag menar att om Björn eller du hade varit intresserad av hockey, då hade grabbarna redan kunnat åka skridskor, till exempel.”

“Aha. Det har jag svårt att tro, men oavsett så ska Simon gå på simning tills han kan simma, det är en överlevnadsgrej. Sen kan han sluta om han vill, men det blir lite tajt med tid i veckorna om han ska hålla på med en grej till. Du vet, man kommer hem från jobb och förskola, man är trött, han har inte sovit på dagen, och så ska man slänga sig iväg på nån aktivitet … det går ju inte.”

“Du beskrev just alla barnfamiljers vardag.”

“Jamen de barnen är äldre och sover inte på eftermiddagarna längre.”

“Nu tycker jag att du hittar på hinder för att du ska slippa köra omkring. Tror du att ni kan undvika det här? Ni måste ju välja fritidsaktiviteter nån gång,” sa min bror engagerat med skratt i rösten.

“Jag hör att det här är viktigt för dig,” sa jag medlidande och gav honom en klapp på axeln. “Men du är välkommen att vägleda dem i bollsportens värld…”

“Du vet att det inte rör sig om en enda sport, va?”

“…när som helst. Du är mer än välkommen.”

“Mhm.”

“Under tiden så ska vi kolla på om vi kan hitta nåt som passar dem nu.”

Bollsport VS riktig sport

Bollsport har aldrig varit min grej, jag saknar bollsinne nästan helt och hållet – om man inte räknar med huvudet, för där landar det gärna nån vilsen boll ibland. Jag gillar sporter där man använder kroppen som redskap; simning, klättring, snowboard, dans osv. Så det är klart att när jag ska välja fritidsaktiviteter och föreställer mig potentiella sporter till pojkarna, så är det mina egna som först dyker upp på idébordet.

En vecka efter bilkonversationen med Jonas så hade jag hittat varsin ny aktivitet till pojkarna. Adrian tycker mycket om musik, han har taktkänsla och dansar så fort musiken är på, så han börjar på dans nu på lördag på ett ställe som ligger nära hem. Simon har god kroppskontroll och gillar fysisk lek och brottning, så han börjar på judo om två veckor.

Båda är väldigt taggade, och det är så kul att se. Simon pratar om att han ska bli NINJA – jag har upplyst om att det tar väldigt många år av träning innan man blir en ninja, och det köper han – för övrigt är kanske inte just judo vägen till en korrekt ninjatitel, men jag tänker att i det avseendet är det nog lättare med judo än att försöka simma sig till den – och Adrian längtar efter att få dansa och, tror jag, få ha sin egen grej.

Jag och mina minininjor.

Orutinerat när vi är på nya lekplatser

Vi var nyligen i en lekpark som vi inte har varit på förut med pojkarna. Sånt är alltid kul, för om det är nytt så är det inte lika lätt att långsamt dö av tristess – även känt som “lekparksdöden” – när vi (läs “föräldrar”) går omkring och ser samma saker som vi sett tre tusen gånger tidigare. Gärna i regndaskig grå vinterskymning.

Lekparken, som finns intill Tekniska Museet, har ett klätternät som ser ut att vara inspirerat av atomstrukturer.

Det tog inte lång tid innan pojkarna var hela vägen upp i det. Vanligtvis är det en axelryckning för oss, men i just det här nätet är mellanrummen större och fritt fall från topp till mark fullt möjligt även i mitten. Jag tittade fundersamt på dem, och bestämde mig strax för att det faktiskt inte dög att jag stod kvar på marken.

Just som jag började röra på mig pep Simon däruppe. Jag tittade upp och såg att han tappat taget med fötterna och hängde och dinglade fritt. Han pep varje gång fötterna misslyckades med att nå närmaste rep.

Ett föräldrapar intill mig såg samma sak. “Kolla, det är ett barn som hänger där,” sa kvinnan förskräckt, samtidigt som jag stillsamt ropade upp till min lille cliff hanger:

“Hur går det, Simon?”

“Inte bra. Mamma, hjälp!” svarade han lite pressat. Jag var redan halvvägs upp, det tog nästan ingen tid att komma fram till honom. Med ett stadigt grepp om repet la jag en arm runt honom och hjälpte honom till närmaste fotfäste.

Jag blev inte skrämd, men jag klättrade inte ner igen. Inte för att jag var så orolig för Simon – han är duktig på att klättra och har starka nypor – men Adrian härmar allt som Simon gör och hans nypor är inte lika starka. Dessutom är han kortare, så trots att Simon var den som halkat så var det Adrians sida jag inte vågade lämna mer.

Däremot fick Björn komma och hålla sig i närheten av honom. Man vet aldrig.

Vi är så vana vid att lekplatser har liknande prylar allihop, och att pojkarna klarar sig alldeles utmärkt utan assistans från vår sida, att vi har en tendens att inte kontrollera när vi kommer till nya ställen.

Jag tror det är den här sortens fasoner* som liksom ändå förblir evolutionens möjlighet att reglera arten. Oförsiktighet, dumhet, vårdslöshet osv. Och för tidigt utvecklad klätterförmåga**.


*Jag syftar naturligtvis på mig och Björn.

**Jag syftar naturligtvis inte på mig och Björn.