Lucka #3 – Tipskalender 2020

#3: Parterapi

Såhär känns parterapi, som bilden. Precis som på bilden, faktiskt. Trots det så tror jag att alla mår bra av terapi, inte just här och nu men det är som att börja träna. Först kommer träningen, sen kommer träningsvärken när man knappt kan röra sig, och sen blir man lite starkare.

Vi har gått i parterapi större delen av 2020, och det är jag så glad för även om det tar tid att bygga nya vägar tillsammans. Men det är ok, och vi är starkare nu än tidigare. Björn håller med, ifall du undrar.

“Vi förstår varandra bättre,” hälsar han.

Lucka #2 – Tipskalender 2020

Klicka på bilden för recept.

#2: Ekologisk hälsoshot på ingefära

Vi fortsätter i hälsans tecken! Tror du inte på hälsoshots så kan jag ändå rekommendera denna eftersom den är jättegod.

Lucka #1 – Tipskalender 2020

#1: Coronatipset som aldrig blir gammalt

Är du trött på att tvätta händerna? Sjung en sång, vetja! Kanske är chansen större att ingen blir sjuk till jul då 🎄

Imorgon startar årets jultipskalender 2020

Här kommer ett litet meddelande till dig som intresserar dig för flödet på Mammatrams 🎄

Det har varit sparsamt ett tag, I know. Jag uppdaterar så fort jag har tid och kommer fortsätta så, MEN nu är det december och alla kör julkalender – ok, ALLA kör inte julkalender, men det är vanligt. Jag testade förra året att istället för att hetsa till köp på olika sätt, så pytsade jag ut tips från olika håll – mest mitt håll – varje dag fram till jul.

Det är högst oklart hur uppskattat det var, men jag har samlat på mig lite mer nu så jag tänker att jag lallar på med detta i år också. Varje dag kommer alltså ett tips, och vissa dagar kommer även vanliga uppdateringar. Jag funderar fortfarande på hur jag berättar om Adrians kalas i november på ett rättvisande sätt, till exempel. Men det ger sig.

Snart är det jul!

När Simon försökte rädda mig från att få sparken

Tufft besked i tuffa tider

Yes, så kom turen till mig att få det där samtalet vars budskap rinner som isvatten över ryggen. 

“Lisa, tyvärr måste jag meddela att du är en av dem som måste lämna oss nu.”

Jag beundrar min chef, som hanterat det hela väldigt bra utifrån de förutsättningar han har. Det finns inga pengar; sist in, först ut. Det här kommer inte som en blixt från klar himmel, företaget har varit öppet med hur illa det är ställt (tack, corona) och vi visste att varsel var på gång, men jag hade ändå trott att jag skulle klara mig eftersom jag jobbar på en av få avdelningar som faktiskt går med vinst.

Hursomhelst, jag blev naturligtvis jätteledsen. Jag var arbetslös ganska länge ändå efter utbildningen och var så himla glad över det här jobbet. Ett perfekt jobb för mig, dessutom. Visst, jag fick inte göra allt jag hade velat, men det fanns utvecklingsmöjligheter i ett företag som strävar i framkant av mitt område. Det öppnade många dörrar för mig. Såklart blev jag ledsen, och det KAN hända att just NU är sämsta tillfället det här århundradet att förlora jobbet.

Jag fick det där samtalet den 2 november. Nu har jag repat mig. Fortfarande ledsen såklart, eftersom jag jobbar kvar till 16 december och det känns konstigt att jobba med vetskapen att inte få vara kvar, men det blir bättre.

Simon, min räddare

Hemma berättade jag för pojkarna att jag inte får vara kvar på jobbet, och att jag var lite ledsen för det. Jag berättade under middan, och de lyssnade och släppte det, så som barn gör. De har så att säga fullt upp med allt annat.

Den följande veckan jobbade jag inte så mycket, motivationen var i höjd med stövelkanten, och under den veckan började Simon hålla på med dumheter på förskolan. Personalen berättade att han kändes uppe i varv, frustrerad och uppskruvad, men det fick jag inte veta förrän i efterhand. 

Så en hel vecka efter att jag fått sparken, så fick jag höra hur det var på förskolan* och jag hade ett snack med honom igen. Den här gången bara han och jag, när jag skulle lägga honom. Vi hade läst färdigt sagan, släckt lampan, och låg i hans säng och småpratade. Jag berättade samma sak igen, att jag inte får vara kvar på jobbet, att jag är ledsen över det, men att det inte är jobbets fel, och absolut inte familjens fel. Eller mitt.

“De vill att jag ska stanna, men de har inga pengar kvar,” sa jag pedagogiskt, vilket ledde till följdfrågor och en något mindre pedagogisk redogörelse för hur pengaflödet ser ut i samhället och varför jag vill ha betalt för att jobba (dvs för att kunna gå på simning med Simon). 

Simon reagerade med att först bli väldigt arg på mitt jobb, och sen, när han fick klart för sig att det inte var jobbets fel, kastade han sig över mig och hetskramade, som för att skydda mig. Jag gjorde vad jag kunde för att lugna honom, vilket bara det är en komplicerad balansgång, och sa sedan att det finns en bra sak med det här ändå.

“Vaddå?”

“Jo, jag kommer att ha mera tid till er. Då kan du få vara hemma från förskolan nån gång ibland utan att du är sjuk, och så gör vi roliga saker tillsammans bara du och jag. Och en annan dag gör jag likadant med Adrian.”

Det här är någonting som jag vet att Simon tycker mycket om, “bara du och jag”, och jag ser själv fram emot det. 

Morgonen därpå, när jag väckte honom, sa han att jag måste skynda mig till jobbet.

“Måste jag skynda mig till jobbet? Jasså, varför det?”

“Så att du kan ta hand om kunderna.”

“Mhm?”

“Ja, så att ni får pengar. Så att du kan få vara kvar på ditt jobb.”

Åh, hjärtat mitt! Så logiskt, så enkelt, så rätt egentligen. Han hade tänkt ut en lösning på mitt problem; han skulle hjälpa mig att komma i tid. Men … känslan, du vet, när barnet försöker ta ansvar för dig, föräldern. Det bar mig emot att på ett mjukt sätt behöva förklara att det var en superbra idé, om det inte hade varit för att jobbet redan hade bestämt sig och att vi säljer tjänster, inte varor; pengarna kommer in långt senare än säljögonblicket.

“Älskling, det är ingen fara med mig, det här kommer att gå bra ändå ska du se. Men du, tänk på att vi kommer kunna ha egna dagar tillsammans istället, bara du och jag, under tiden” sa jag finurligt. Simon log, gav mig en kort kram, studsade upp ur sängen och hojtade “FRUKOST!!”.

Det blev lugnare igen på förskolan efter det, och som vanligt är jag inte helt säker på vad som åstadkom förändringen åt vare sig ena eller andra hållet.

Varsågod, i brist på passande bilder visar jag en skittråkig bild. Passar i och för sig utmärkt till känslan över den här hösten.

*Det är inte förskolans fel, Simons dagsform kan variera väldigt och det krävs ett par dagar för att avgöra en generell förändring.

Barnvänlig fisksoppa med pastaskruvar, en färgklick mot novembergrått

Det här är en – även för vuxna – god och barnvänlig fisksoppa med starka glada färger som passar särskilt bra nu på hösten när det är så grått och ruggigt ute. Serveras gärna tillsammans med grönsallad och gurkstavar att såsa upp det sista med, och anpassas lätt till mjölk- och glutenfritt.
barnvänlig fisksoppa

Det har inte varit helt lätt att hitta en barnvänlig fisksoppa, men den här soppan påminner en del om tomatsoppan – som pojkarna också äter som om det inte fanns någon morgondag – i och med att det är pasta inblandat. Vi har för länge sedan kommit på att om det är pasta med på bordet, så kan vi använda den som muta. Såhär funkar det:

Barnen får en portion av egen vald storlek, med lika delar soppa och pastaskruvar. Vill de ha mera, så gäller samma sak. Simon vill ha sin pasta ovanpå soppan, inte under, för han gillar inte att blanda. Han gillar inte heller tomater så vi undviker dem på hans tallrik, vilket är enkelt eftersom det gäller halva småtomater. Adrian blandar allt det första han gör, och måste påminnas om att tomaterna är tokheta för annars bränner han sig.

Även om soppan är jättegod, så tror jag att det är pastan som får dem att fortsätta äta. I originalreceptet ingår inte pasta, och där gick det följaktligen inte åt lika mycket soppa på barnens tallrikar som det gör nu.

barnvänlig fisksoppa
Skriv ut recept
Barnvänlig fisksoppa med pastaskruvar
Maträtt Huvudrätt
Keyword fisk, soppa
Tillagningstid 45 minuter
Portioner
Ingredienser
Maträtt Huvudrätt
Keyword fisk, soppa
Tillagningstid 45 minuter
Portioner
Ingredienser
Instruktioner
  1. Skala lök, morötter och potatis och hacka tillsammans i en matberedare (eller för hand och känns roligare).
  2. Ställ soppkastrullen på spisen, täck botten med olivolja och fräs lök, morot och potatis i ett par minuter. Akta så det inte bränner fast i botten på kastrullen.
  3. Tillsätt fiskfond och vatten. Sjud i ca 10 minuter under lock.
  4. Koka pastaskruvarna.
  5. Vispa i crème fraiche/grädde och saffran + tomatpuré i soppan och koka ihop ett par minuter.
  6. I med vinet, fram med stavmixern och mixa soppan slät. Smaka av med salt och peppar, ev mer saffran/tomatpuré/vitt vin.
  7. Dela och lägg i tomaterna. Skär fiskfilén i kuber och lägg i kastrullen. Sjud försiktigt i 5 -6 minuter.
  8. Pastaskruvarna ska inte blandas i soppan; det gör man själv på sin egen tallrik.
Receptanteckningar

Originalreceptet hittar du på ica.se.

Dela det här receptet

September & Oktober 2020

Tiden går och minnena blir suddiga i farten. Det har varit två tröga månader där förkylningarna avlöst varandra – eller bara vägrat ge sig – och funderingarna likaså. Hurra för november! Äh, jag bara skoja. November kan ta sig nånstans. September och oktober bjöd ganska länge på det där underbara höstvädret som egentligen är min favoritårstid, du vet, när de färgglada bladen fortfarande sitter fast på träden och vinden fortfarande luktar gott.

1.
Adrians treårsfas mattas av

Än är den inte över, men vi ser att det vänt och halleluja så bra det känns!

2.
Barnvakt via barnvaktsfirma på löpande basis

Det här länge legat som en idé och ruvat i bakhuvudet. I år blev det av och vi är fortfarande väldigt glada för det.

3.
En helg i kärlekens tecken

Bröllop och barnfritt med övernattning på Ekerö. Både vackert och inspirerande.

Familjeintegritet i kombination med familjeblogg – utelämnandet som aldrig får ske

Mardrömmen: Min känslige och nu tonårige son skickar mig en länk till ett av mina gamla blogginlägg, med kommentaren “hur kunde du?”
Gammal bild.

Jag har funderat på det här med hur mycket av och om barnen jag delar med mig av här. Det finns saker ibland som jag skulle vilja (och kanske också behöva) berätta, men jag gör det inte av rädsla för att kränka deras integritet. Jag menar, de blir ju bara äldre och jag märker att jag blir mer återhållsam med detaljer och sådant som kan tänkas svårförklarat för dem när de blir äldre. Nu handlar den här bloggen inte om dem så mycket som den handlar om mig, men hur jag reagerar och mår står i stark relation till resten av familjen naturligtvis.

Mainstream eller icke mainstream

Ju äldre pojkarna blir, desto mer väljer jag bort att dela deras allvarligare sidor. Jag måste aktivt fråga mig själv om jag kan stå för det jag skriver nu även om 10 år, när de har hittat bloggen och läst här och var. Än så länge är det lugnt på den fronten, men Simon börjar bli stor nu – ok, SÅ stor är man inte när man är 5,5 år, men han har integritet så att det räcker och blir över för ett helt liv – och Adrian krymper inte direkt.

På senaste tiden har vi till exempel funderat extra mycket på hur Simon fungerar som person. Han simmar som bekant inte i den main stream som Adrian så lätt plaskar runt i, och det finns fortfarande stunder när vår förvirring når nya höjder över havet. Det känns ibland tungt att var och varannan dag ha samtal med förskolepersonalen om olika situationer där de också står och kliar sig i huvudet och inte riktigt vet hur de ska göra. Därunder ruvar svarta känslor över att vi inte lyckas hjälpa honom att hitta sin väg, men vi jobbar på det allt vi kan, och han kommer ju bli vuxen han med.

Mer än så kan jag inte berätta om det utan att känna att jag kränker hans integritet alldeles, trots att det bitvis såklart påverkar mig oerhört – jag är ju mor, hans påhitt är mina på sätt och vis.

Jag är inte den enda

Såna här tankar är inget annat än sunt förnuft, och jag snubblade över en annan bloggare här i veckan som reflekterat över precis samma sak:

“Dom är små människor och jag har stor respekt för deras integritet. Jag skulle aldrig dela exempelvis Selmas innersta tankar, som det ju finns väldigt mycket av när man är sju år gammal. Att dela sin vardag med små barn som fortfarande har blöja är ju mestadels den andra förälders vardag lik, ni vet, äta, sova, byta blöja, mata, vagga, potträna o.s.v.”
Källa: http://lindablom.se/2020/may/ett-avslutat-kapitel-eller-ej.html

Författaren Linda verkar ha tappat bloggen, men skriver ändå att hon saknar den. Såklart att hon gör, det skulle jag också göra, så det gäller att hitta en neutral väg framåt i tid. Jag kan med andra ord fortfarande inte skriva om allt jag skulle vilja, men det är en del av priset att betala när man driver en blogg som handlar om fler än en själv.