Maskrosor dukar under för pojkarnas poängbegär

Du minns kanske att jag berättade om vårt, tycker vi, genialiska poängsystem? Alltså det funkar fortfarande, kan jag meddela. Det funkar så till den grad att jag över en timme på förmiddan i söndags skuldsatte mig upp över öronen.

Vad jag fick för det? – En maskrosfri gräsmatta! 

“Hur tänkte du där?” sa Björn när han såg stjärnorna hopas på barnens poänglista.

“Jaaa … “ sa jag utförligt.

“Jag trodde inte du skulle omvandla de där till poäng rakt av,” fortsatte han och syftade på anteckningsblocket där jag hållit räkningen på hur många maskrosor med tillhörande rötter som barnen kom med.

“Nej, men hade jag anat att de skulle ge sig på hela trädgården och finkamma gräsmattan i en hel timme hade jag inte lovat dem en poäng för varje planta de drog upp. Men nu blev det så.”

Sagt är sagt, lovat är lovat. Båda två fick varsitt verktyg och instruktioner och sen drog de upp maskrosor som om det inte fanns någon morgondag. Som tur är hade ingen av dem glömt att det finns en gräns för hur mycket godis deras små kroppar får sätta i sig vid ett och samma tillfälle, oavsett poängförmögenhet. Igår var det lördags och dags att växla in, och de frossade för 10 poäng var – för det var vad vi vågade ge dem. Sen var de ganska nöjda ändå. 

före detta maskrosor
Bildbevis; spår efter maskrosor. RIP.

Vad gäller maskrosorna så har det ploppat upp några nya under veckan som gått, men jag har dragit upp dem när barnen inte varit hemma. De få som står där idag visar de inget intresse för, så jag tror inte jag behöver skuldsätta oss så hårt inom den närmaste framtiden.

Målet var att:

  1. se till att de höll sig sysselsatta utomhus
  2. lära dem hur man gör
  3. ge dem perspektiv på (ett av) de jobb vi gör hemma
  4. slippa dra upp alla själv

… så jag är fortfarande jättenöjd med utfallet. Jag hade dunkat mig själv i ryggen om jag inte varit orolig för att sträcka axeln.

Adrians maktkamp i ett skåp i simhallen

*Doris. Bildkälla.

Simskola på tisdagar

Pojkarna går på simskola varsin gång i veckan. På lördagsmorgnar är det Simon och på tisdagseftermiddagar är det Adrian. Egentligen hade det varit bättre om båda gick på helgen, de går steg 2 båda två men det vore nog inget vidare att ha dem i samma grupp, så de går var för sig. 

Adrian får gå i veckan, för han har historiskt sett varit bättre på att hålla humöret uppe på eftermiddagarna. Det har dessvärre gått över nu. Jag brukar hämta honom på förskolan strax efter 15, sen får han gröt hemma och lite lugn och ro innan vi åker till simningen. Det brukar gå bra, det måste jag säga – ända tills det är dags att dra sig hemåt. Då tappar han koncentrationen/minnet/greppet, eller vad det nu är som händer. 

Maktkamp på badhuset

I tisdags gick allt bra, ända tills vi var i omklädningsrummet på väg hem och Adrian hade en tröja och två strumpor kvar att ta på sig. Jag hjälpte honom, för den där koncentrationen var som bortblåst och kvar stod en miniversion av mig själv med ett minne i klass med Doris*. 

“Ta på dig strumporna,” sa jag och la strumporna på bänken. 

Adrian tog två steg åt rätt håll, så jag fortsatte med mitt. En sekund senare var han på väg att klättra upp i ett skåp, barfota.

“Nej, kom ner. Ta på dig strumporna,” sa jag och pekade på dem. Adrian tittade åt fel håll. “Strumporna,” fortsatte jag. “Där. Strumpor. Sätt på dem på fötterna. Nu.”

“Haha, asså mamma du är så rolig,” sa han, satte på sig en strumpa och tog den andra i handen. “Mamma kan du hjälpa mig?”

Jag tog den framsträckta strumpan och väntade på att få en fot också. Det hände inte, eftersom den var upptagen med att dansa riverdance. Jag lyckades trä på den halvvägs, sen gav jag upp:

“Nä vet du vad, om du inte vill hjälpa till så får du göra det själv,” sa jag så glatt jag kunde.

Adrian dansade vidare. Jag trädde min egen tröja över huvudet, och precis när den var på så kom Adrian och petade in en strumpboll innanför tröjan. Vi skrattade båda medan bollen rullade på insidan av tröjan och damp i golvet. Adrian plockade upp den, räckte den till mig och sa:

“Mamma kan du hjälpa mig?”

Efter en millisekunds överläggning med mig själv (“det är mycket styra och ställa över gossen dessa tider, så här kan vi inte ha det, fixidéer är inte hälsosamt, han måste lära sig att sånt här inte funkar. Jag är inte hans betjänt. Det är nu han lär sig om det funkar eller inte, det är nu jag väljer hur jag vill ha det, det här är stunden. Det är länge sedan vi tog en maktkamp. Är det dags nu? Ja, det är dags.”) tittade jag på honom med höjda ögonbryn, och fyrade av det första skottet:

“Nej.”

Adrian exploderade inte, men för formens skull kunde han naturligtvis inte acceptera fel svar så han försökte kämpa igång en känslostorm. Blandad framgång där. Ganska länge lät han som en bil med dåligt batteri, men har han bestämt sig så har han.

Han har en kompis från förskolan som går simlektionen efter honom. Hon och hennes mamma hann bada en stund efter lektionen, hämta saker i skåpet, duscha utan brådska, klä på sig, föna håret och åka hem utan att Adrian kunde ta sig ur svackan/ta på sig strumpan. Jag hade förstås kunnat sätta på ungen strumpeländet, ta honom under armen och gå till bilen, men jag vägrade sätta på strumpan. Adrian vägrade också sätta på strumpan. Han gringnällde i 55 minuter där i omklädningsrummet:

“Vaaaaarföööööör, mamma? Vaaaarfööör vill du inte sätta på mig struuumpaaan?”

“Jag har försökt. Det gick inte. Du hjälpte inte till. Du tog av den igen.”

“Vaaaaarföööööör, mammaaaa …!”

“Du kan själv.”

“Vaaaaarföööööör!”

“Varför vill inte DU sätta på dig strumpan?”

“För att jag inte VILL det!”

“Bra svar. Jag vill inte heller.”

“VARFÖR vill du inte?”

“Varför vill inte du?”

“Jag bara vill inte det!”

“Bra svar. Jag bara vill inte. Därför.”

Sådär höll vi på. Jag skickade meddelande till Björn under tiden:

maktkamp på badhuset

Videon var en 10 sekunder lång dokumentation av hur det lät i omklädningsrummet under de 55 minuter som detta pågick. Jag filmar såna här sekvenser ibland för att hålla kvar tålamodet. Ingen aning om varför det hjälper, men det gör det.

Maktkamp om strumpa slutade oavgjort

Jag vann vår maktkamp, för övrigt. Adrian med. Det slutade med att jag la hans skor i badväskan, och så gick han med en och en halv strumpa på fötterna ut till bilen; INGEN satte på strumpan på Adrians fot.

“Akta så du inte råkar trampa i glas nu när du går barfota om hälen,” sa jag neutralt när vi gick över stenläggningen mot parkeringen.

“GLAAAAAAAS!” fick han fart igen. “Det kommer vara DITT fel om jag trampar i glas nu, och min fot förblöder, och jag DÖÖÖÖR!” 

“Du kommer inte dö av att trampa på glas, men det gör väldigt ont.”

“Ja, och det kommer vara DITT FEL! Förstår du vad jag säger? Det kommer vara ditt fel.”

Ja, allt är mitt fel när han är trött och hungrig. Så är det bara, det är ingenting att vare sig hålla med om eller diskutera.

Oh the joys of parenting maktkamp.

Simon är på kalas / Simons kalas

En annan mamma i samma sits

Jag skriver dessa rader nedsjunken i en fåtölj i grönt konstläder. Jag har lagt beslag på en fåtöljgrupp om 3 fåtöljer med ett runt litet cafébord i mitten. Då och då stressar personal upp och nedför en skranglig spiraltrappan i metall intill mig, och från övervåningen hörs kakofonin av många barns vilda lekar. 

Ja, jag sitter i leklandets cafédel. Det är söndag lunchtid, Simon är bjuden på ett kalas i Piratrummet och vi är överens om att jag sitter här. 

“Jag sitter i caféet där nere,” sa jag till mamman när jag lotsade in Simon i rummet vid kalasets start. 

“Ok,” sa hon med lite större ögon än vad hon brukar ha, och jag förstod henne.

“Simon vet var jag är, så om han springer ut sen så behöver du inte oroa dig för honom.”

“Jaha, ok vad bra!” Hon såg lättad ut. “Jag känner mig typ nervös!” la hon till med ett litet skratt, och syftade på hela tillställningen.

“Jag förstår dig, jag har gjort det här 2 gånger nu. Det var svettigt!” 

Jag såg hur ögonen blev större på henne, bara lite, och skyndade mig att säga att det skulle gå bra.

Jag avundas henne inte. 

Simons kalas

Kalas på leos lekland rymdrummet
Glada ungar i Rymdrummet. Under en kort stund var nästan alla där samtidigt.

Simon firade sitt kalas i Rymdrummet för inte länge sen. Alltså förvirringen och frustrationen hos oss som föräldrar var om möjligt ännu högre än förra gången med Adrians kalas. Det var hemskt även den här gången, och jag kommer aldrig göra om det. Vi kommer aldrig mer ha kalas på Leos lekland, det är värdelöst för föräldrar. Simon var nöjd däremot, och det är förstås det viktiga, men vi la så mycket tid på att fånga in barn och personalen var nästan inte där alls och jag bara kände att för helvete, jag har hellre kalas hemma för där vet jag i alla fall vad planen är. Där försvinner inte barnen bara sådär. Äsch, jag är fortfarande arg på dem för blålögnen “du kan vara med så mycket du vill eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro”. Snack. Så för din bekvämlighets skull har jag korrat deras infotext om barnkalas nedan:

På Leos finns kalasmästarna serveringspersonalen som hjälper er att fixa drömkalaset hälla upp saft en gång! Välj ut ett eget partypyntat kalasrum och bjud in alla leksugna, resten fixar vi. Du slipper alltså baka, trixa, ordna, diska och städa. Mer kalas kaos och mindre knas sinnesro helt enkelt! Och du kan måste vara med så mycket du vill hela tiden eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro annars finns det inga barn kvar i rummet när glassen kommer och dessutom kommer du bli tvungen att säga till väntande föräldrar att du inte vet var deras barn är. Kalas på Leos – en drömpresent stressmocka för alla föräldrar!

Men igen; Simon var glad, och nu är det över. Det som barnen egentligen tycker är roligt är ju själva leklandet – och att de får presenter såklart. Men man kan åka till leklandet med kompisar, utan att ha kalas för det. På vägen hem pratade vi om det, och Simon sa att han nog kunde tänka sig att vara på badhuset nästa år. 

PS

Vi har givit Leos Lekland feedback på båda våra kalas, utan uppföljning. Barnkalas är väl inte deras kärnverksamhet, tänker jag.

Pojkarna är ute själva!

Det är så fint att pojkarna klarar sig lite bättre själva nuförtiden. Jag säger det och menar det, men det är inte riktigt som det låter ändå.

Sedan kanske 2 månader nu, är de ute och leker runt huset på egen hand. Låter det som en baggis? Du, det är en milstolpe i föräldraskapet. Det är typ lika stort som när barnet lär sig gå självt, och man kan räta på ryggen på lekplatsen. Jag och Björn kan vara kvar inne nu, men vi har hela tiden koll på att vi hör dem och var de är. Det här har sitt pris, såklart. 

Ingen tidsvinst

För det första är det svårt att få nåt vettigt gjort inne, eftersom man hela tiden lyssnar och kastar blickar genom fönstret. Det har lett till att jag fått iaktta dem utan att de nödvändigtvis vetat om att jag sett dem, vilket varit intressant eftersom vår närvaro såklart påverkar hur de beter sig. På gott och ont. 

Slagsmål

För det andra så ryker pojkarna såklart ihop med jämna mellanrum, och då tar det längre tid för oss att bryta det eftersom vi har en viss sträcka att tillryggalägga – där det ingår skarpa kurvor i hala strumpor samt skomomentet – innan vi hinner fram. Till följd av detta har de haft fritt fram att puckla på varann med grova pinnar, sparkas, rivas och kasta prylar på varann under tiden mellan mitt eller Björns arga varningsrop till att vi faktiskt kan lägga vantarna på dagens vapen. 

Tummade regler

För det tredje, så kostar det i tummande på regler. Alltså, ibland har jag sett vad de gjort, och tänkt att näää, jag orkar inte ta det här. Jag tar det om de ser mig, annars kan det vara. Istället tar jag fram mobilen och tar en bild. 

Här har vi Adrian som tagit locket av trälådan med uteleksaker, lagt den i vår buxbom och satt sig på den som en flotte:

Och här har vi Simon som organiserat upp skottkärran i trädet, och Adrian som tömmer den för att de ska få komma in:

Jag fick alltså anledning att uttala meningen “Vill ni komma in? Då får ni ta ner skottkärran ur trädet först.” – Fast det var mer en kul bonus snarare än en kostnad i sammanhanget.

Osäker på om päronträdet håller med om det.

Hyss

Det har förekommit en del värre hyss än ovan. Ett av de värre var när Adrian anföll en förbipasserande kvinna med stor hund på gångvägen med blomsprutan. Då for jag ut i strumporna. Det ska sägas, till Adrians försvar, att han fascinerande grundligt felbedömde situationen och trodde att kvinnan var med på det – men det hjälper ju inte om hunden hade blivit rädd och bitit. Kvinnan blev arg och skällde på honom, och även om det var en väldigt jobbig upplevelse för Adrian (och mig) så är jag glad att hon reagerade så starkt och visade det. Man ska vara försiktig med hundar man inte känner, den läxan MÅSTE läras. 

Adrian lär sig fortfarande i hårda smällar, som den med hunden, men Simons hyss har blivit mer … hemliga. Han har blivit bättre på att mörka dem, och han talar inte alltid sanning när jag frågar honom om dem. Det kommer bli klurigt framöver, det där. 

Simons 7-årsdag på påskdagen i år

Simon fyller 7 år

Idag fyller Simon 7 år. Både han och Adrian är friska nu, jag hostar fortfarande eländigt och Björn är jätteförkyld. Mamma är bortrest till sin syster, min bror är frisk men både sambon och dottern är sjuka, så det har bara varit vi här idag. Björn har kämpat med en glasstårta i 2 dagar – den måste frysas i omgångar – så lite fest har vi haft ändå. 

Dessutom har vi haft varmt och vackert väder idag, 14°, och imorgon ska det tydligen bli ännu varmare. Vi har varit ute utan att gå hemifrån större delen av dagen. Pojkarna har hoppat studsmatta i t-shirt och shorts, jag har klippt lavendeln och buxbom.

Om en vecka är det kalas. Eftersom Adrian hade sitt på leklandet så vill Simon också det så det där träningspasset har vi fortfarande framför oss. Fler föräldrar än vi har anammat trenden, och det är härligt att se att de måst kämpa på samma sätt som vi gjorde sist.

Jag skriver inte så mycket om pojkarnas personliga grejer längre – av uppenbara anledningar (dvs deras integritet) – men här händer mycket saker. 

7-åring!

Simon har vuxit mycket som person det senaste året, vilket hans lärare håller med om. I början i förskoleklassen, i höstas alltså, var det lite slirigt i kurvorna – han svarade sin lärare ohövligt, bland annat – men sen efter ett tag så lugnade han ner sig. Nu är han trygg i skolan, och jag tror att han möts av mycket uppmuntran för allt sitt vetande om saker och ting. 

Han kan inte läsa själv riktigt än, men han är på god väg. Han tycker mycket om när vi läser för honom om kvällarna, men där Adrian helst sätter en Asterix eller Barbapapa i händerna på oss, där släpper Simon sina uppslagsböcker med en duns i famnen. “Uppslagsbok” är kanske att ta i, det är i format avsett för yngre barn, men även jag och Björn lär oss saker när vi läser i dem och Simon kan det mesta som står däri vid det här laget. 

Boken om djur är väldigt välanvänd, jag rekommenderar den starkt*. Den andra är också bra, men inget slår väl djur.

När det är dags att sova får han lyssna på saga i sin högtalare, och det somnar han till. Han ber ofta om Historierummet i Barnradion, vilket är P3 Historia i barnformat och en vansinnigt entonig grej i jämförelse, och nu har han hört det så många gånger att han kan dela med sig av det i skolan som om det var någonting som alla visste. 

Simons poddlista senaste halvåret

  • Historierummet i Barnradion
  • Uppfinnarklubben med Johnny och Bengt
  • Juniornyheter

Det ska sägas att i och med att han hört det mesta av det där så många gånger, tillsammans med entonigt framförande i vissa fall, gör det att han somnar ganska fort. Historierummet i Barnradion är kanske avsett för just det ändamålet, vad vet jag.

Glad Påsk!

En sista bild på glasstårtan, samt ett citat på sängkanten från Simon:

”Alla dagar med sånt här väder är bra dagar, ifall det inte är nån annans födelsedag förstås.”

Jordgubbe/citron/choklad/maräng


*Ej sponsrat.

Sommarplaneringen står för dörren, i år igen

Vi har fått en lapp redan nu inför sommarplaneringen på förskolan, och precis som varje år så har vi svårt att få ändan ur och ta tag i det. Vi vill som vanligt åka och hälsa på pappa & Pia i Skåne, samt farmor på Öland. Gärna kusinerna i Skåne också, det vore kul. Vi skulle vilja åka till Furuvik – eller det är det jag som vill, jag har inte ens pratat med resten av familjen om det ännu – och så vore det trevligt att slippa ta bilen överallt. När vi åkte hem förra sommaren var det så oerhört dåligt väder med så mycket regn och översvämningar att det var lite obehagligt att köra. Tyckte jag.

Rådande klimatkris har redan fått oss att avstå från en resa till Alessiane & Franck i alperna i vintras (de två föregående vintrarna har coronaviruset hjälpt oss, och alla andra, med det); vi resonerade som så att vi lämnar flygandet till folk som behöver flyga. Vi kan åka tåg. Det visade sig att vi absolut inte skulle kunna åka tåg till alperna för bara en veckas semester, det skulle bli outhärdligt även utan barn så MED barn ville vi inte ens överväga. 

Men! Då skulle vi kunna åka tåg i sommar istället. Tåg till Kalmar, och sen buss till Öland. Det blir dyrare än att åka bil, så mycket är säkert. Frågan är väl också hur vi står ut med att åka tåg … långsemester på sommaren kräver ju sin packning, och den ska släpas – liksom bilkuddarna vi antagligen behöver ha med oss till barnen om vi vill kunna röra på oss på plats. 

Jag funderar på om vi skulle planera in en långhelg innan sommaren, där vi åker tåg i typ 2-3 timmar till nåt bra ställe. Mindre packning, lite kortare resa, för att se hur det går. 

Så för att kunna planera sommaren och meddela förskolan när vi kommer vara borta, så måste vi först ordna en miniweekend med pojkarna. Logiken är vattentät.

Jag råkade kidnappa ett barn från förskolan

Igår hände något som liksom hamnat på tvären i mitt minnesarkiv. Jag kan rationalisera det hela med logik och den mänskliga faktorn och shit happens och så vidare, men det blir inte mer bekvämt för det.

Såhär var det

Jag friskvabbade* Simon, och strax efter lunch smsade Björn och skrev att han och Adrians kompis mamma haft kontakt och bestämt att jag skulle ta med mig kompisen hem när jag hämtade Adrian. Vidare skulle jag tala om för mamman i fråga när det passade att hon kom och hämtade sin lille son.

Jag borde verkligen lära mig att lyssna på den där liiiiiiiilla lilla tvivlande rösten som säger att jag nog borde dubbelkolla. Det var faktiskt märkligt att Björn bestämde det utan att kolla med mig först, eftersom det var jag som skulle hämta. 

Jag dubbelkollade inte, utan gick till förskolan glad i hågen att Adrian skulle få med sig en polare hem. Väl där var Adrian och den lilla kompisen de första jag mötte.

“Heeeeeej! Du jag har hört att du ska följa med Adrian hem idag,” sa jag glatt.

Pojken så förvånad ut. Adrian såg förvånad ut. Sen började de tjoa båda två. Jag vände mig till en pedagog och sa att jag fått höra att jag skulle ha med mig båda två hem. Hon såg förvånad ut. Där var den där lilla rösten igen …

“Har inte hans mamma hört av sig till er? För jag har kanske missförstått, det är Björn som organiserat det här så jag har inte pratat med henne själv.”

Pedagogen hade inte hört nåt om detta sa hon och tveksam ut.

“Aha, ok men ring hans mamma och kolla för säkerhets skull.” Jag bad henne igen när hon fortfarande tvekade, så hon försvann runt hörnet. Efter en stund kom hon tillbaka och sa att mamman inte svarade, men att hon överlagt med kollegan och de var överens om att det var ok ändå. Antagligen för att pojkarna var så glada redan och jag under alla år vi setts alltid haft stenkoll.

Vi packade ihop oss och gick hem, pojkarna sprang i förväg, solen lyste varmt och fåglarna kvittrade – och bakom allt den där lilla tvivlande rösten. Jag skickade ett sms till hans mamma, utan svar. 

Vi hann vara hemma i 15 minuter innan Björn kom hem. Han fick syn på pojken direkt i hallen, och DÅ, på hans min, förstod jag att jag borde ha ringt Björn.

“Det var väl idag som ni diskuterade, du och hans mamma?”

“Nej, det var på måndag.”

“…” sa jag, tog fram hans sms och läste innantill.

“Ojdå,” sa han. “Jag trodde jag skrev måndag.”

Jag ringde hans mamma som inte svarade, sen förskolan och förklarade läget. 

Pedagogen blev tydligt orolig och bad att jag skulle komma tillbaka med pojken, eftersom förskolan gjort fel som släppt iväg honom. 

Jag skulle precis ropa på pojkarna att vi måste gå tillbaka, då hans mamma ringde upp. Vi skrattade åt det hela, kom överens om att hon skulle hämta kl 17:30 – samt att hon skulle ringa förskolan och lugna dem.

När hon kom senare pratade vi kort om det hela och hon sa att hon var förvånad över förskolan, som ju alltid annars brukar vara så noga med sånt här, det är knappt att mormor får hämta om man inte sagt till innan.

Vi känner inte varandra egentligen, pojkarna brukar inte leka efter förskolan med undantag av varandras födelsedagskalas, så jag kände mig som en skurk. Det här var inte mitt fel, men ändå kändes det som att jag liksom tagit hennes son en stund utan att fråga – vilket jag ju hade. I missförstånd, visserligen, men ändå. Skurk.

Kalle & Hobbe; underhållande träffsäkert.

*Han var dålig i torsdags morse så det var en säkerhetsdag hemma, du vet. 

Vårens första skogsutflykt

Det var riktigt varmt och fint väder i helgen som gick. Min kusin och hennes pojke, som är ett år yngre än Adrian men lika stor för det, var och hälsade på och sov över. I lördags röjde de i trädgården – pojkarna alltså, min kusin satt lugnt med mig i vårsolen, ansiktet mot ljuset och öronen på skaft – och i söndags gick vi upp i skogen med picknick. Där kom vi på att vi skulle tända en liten brasa i en av eldstäderna. Det blev ingen riktig fyr på det hela men pojkarna tyckte det var kul att samla små torra pinnar så då satt vi där på hällen, med ansiktena mot ljuset och öronen på skaft medan pojkarna röjde i närheten.

Vi gick en sväng ner till vattnet också. Barnen hade gummistövlar, och gick ner i vattnet och klagade på blöta fötter. De hittade tunna vilsna små isflak som lossnat från isen på sjön och drivit in mot stranden. Simon hade hittat en pinne som såg ut som en ishacka i skogen, och den använde han till att hacka och bära is med.