Om resan till Hundfjället (och en milstolpe i liften!)

Bästa veckan på flera år

Vi var i fjällen för ett par veckor sedan, Hundfjället denna gång. Det var fantastiskt …! Det var den bästa veckan på många år, och så bra snö får man inte varje säsong även om man så åker dit 4 veckor per år.

Vädret …!

Vi hade fantastiskt väder också. När vi kom upp hade det nyligen snöat och det var mjukt i skogen och bredvid pisterna. Pojkarna gick i skidskola kl 9-10:15 dag 1-5 så jag, Björn och mamma hade en del tid på oss att åka fritt. Efter första förmiddagen, och efter att Simon glatt tjoande trasslat sig genom skogen i nysnön och jag åkt bakom och ylat om att få åka snowboard i detta makalösa före, så drog jag och Björn till skiduthyrningen och hyrde varsin bräda. 

Vi har länge sagt att pojkarna fortfarande är för små för att vi ska åka bräda när de åker skidor; det är mycket svårare att hjälpa dem på bräda. Vi trodde aldrig att vi skulle få åka i år heller, men så var snön bara för bra, och pojkarna ville åka i skogen – helst där det var ospårat (=drömmen) – och vi tänkte att vad tusan, vi får turas om. Mamma åker skidor som alltid, så vi vågade ta brädorna när hon var med. 

Mot slutet av veckan åkte mamma hem 2 dagar tidigare och det gick precis lika bra med bräda utan henne (tack och lov). 

En dip

Till skillnad från Lindvallen förra året, då särskilt Simon tyckte det var jobbigt, så tyckte båda pojkarna att det var kul i år. Mot slutet av veckan, när vi hade åkt varje dag både för- och eftermiddag, så började de dra i bromsen. De ville göra något annat. På morgonen den näst sista dagen, då det hade snöat hela natten och nysnön glittrade i solen utanför fönstren, så sa Adrian nej. 

“Jag vill inte åka skidor idag,” sa han.

“Jag vill inte gå ut idag,” sa han. 

Jag fick dra i den stora mentala handbromsen för att inte krokna under tyngden av vad han precis sagt. Vaddå inte åka skidor? Hädelse!

“Jag tänker inte sitta inne,” sa jag, “det är för magiskt väder. Ser du inte vintermagin i snöflingorna på ytan? Man får inte sitta inne en sån här dag. Du behöver inte åka skidor, men ut ska du.”

Jag träffade rakt på min sexårings dramanerv:

“JAHA? SÅ DU TÄNKER TVINGA UT MIG? DU TÄNKER TVINGA MIG ATT GÅ UT?!”

“Yep.”

“JAHA! MEN DÅ KAN JAG VÄL GÅ UT DÅ! JAG GÅR UT NU! HEJDÅ!!” Och så gick han. När han kommit halvvägs runt huset hade ilskan gått ur och han skrattade resten av vägen.

Milstople

Jag vet att pojkarna är i den åldern då utvecklingen går förhållandevis snabbt, ändå blir jag genuint överraskad när de passerar milstolpar som jag satte upp när de var bebisar. Som till exempel första gången de åkte lift själva, tillsammans. Alltså åh … jag vet att det kanske inte är nån stor grej i sig, eller för dem, men för mig som åkte bakom dem var det ena lyckliga 5 min.

Är de inte söta?

Mera

Mot slutet av veckan sög det så mycket i låren på mig att jag fortfarande inte riktigt återhämtat mig. Det var så värt det. 

Som alltid när jag kommer hem igen tänker jag att jag vill bo närmare bergen. Närmare vintern och närmare klätterklipporna. Och varje gång minns jag varför det inte går, och planerar en ny resa istället. 

Mitt nya mission det här året blir att skaffa en egen bräda igen. Jag har fått min brors gamla men den är för lång för mig egentligen. 

En vecka i Lindvallen, januari 2022

Äntligen dags!

Pojkarna har längtat, särskilt Adrian. Förra veckan frågade han varje morgon om vi skulle “åka idag” och varje kväll om vi skulle “åka imorgon”. Svaret blev ju ja till slut, så i lördags kväll packade vi bilen och i söndags körde vi hit till Lindvallen. Resan upp gick bra, väglaget var rätt fint större delen av vägen även om det inte gick att hålla – dvs komma upp i – hastighetsbegränsningarna. Jag har blivit väldigt mycket mer försiktig sen olyckan hem från Björnrike; jag var inte oförsiktig innan, men det har satt sina spår ändå.

Två pojkar av samma skrot och korn

Det första som hände, innan vi ens kommit upp i backen i måndags, var att pojkarna gick ut först (såklart) och gav sig på att socialisera med grannarna medan vi klädde på oss. Det visade sig att en pojke, jämnårig med Simon, och en mindre pojke, ett år yngre än Adrian, också slussats ut före sina föräldrar (såklart) genom granndörren. Som Astrid Lindgren så fint beskriver det; när två pojkar av precis samma skrot och korn träffas för första gången så tänds det liksom som ett ljus i ögonen på dem. När jag hörde höjda barnröster utifrån öppnade jag dörren för att i vanlig ordning säga åt pojkarna att låta föremålen för uppmärksamheten vara ifred. Samtidigt slogs granndörren upp och en kvinna tittade ut, sannolikt i samma ärende för där stod fyra pojkar och diskuterade högt och glatt. När vi såg att alla verkade glada gav vi varandra en leende nick, sådär som man gör, och så sa hon:

“Har ni också fått ett sms om att skidskolan är inställd?”

“Va? Nej!”

Jag kollade och mycket riktigt. På grund av sjukdom var den inställd hela veckan – jag fick senare förklarat för mig att eftersom en stor del av personalen blivit sjuka och satt i karantän så måste kvarvarande personal sköta liftarna, för annars måste de stänga ner hela stället.

Första åken ville pojkarna köra mellan våra skidor, men sen la de ner det. Precis utanför vår stuglänga går en ganska lång knapplift, och längs med den backen går en ränna mellan pisten och träden och där åker de så fort de kommer åt. 

Simon har åkt en del ihop med grannpojken, Oliver, och en kväll var båda våra barn inne hos grannen en stund och helt plötsligt var jag och Björn ensamma här i stugan. Kändes lite märkligt ändå att båda två plötsligt inte var hemma. Hans mamma berättade för mig att Oliver och Simon verkar ha samma slags personlighet.

”Är det sant? Vad kul,” sa jag förvånat. ”Simon är inte direkt en mainstream-person.”

”Nä, de verkar vara precis lika sociala och utåtriktade. Han ska alltid prata med alla vi möter.”

”Jaha, där ser man. Jo, i sittliften får vi säga åt honom att låta folk vara ifred när vi märker att de inte vill prata med honom.”

Hon skrattade: ”Jag veeet! Oliver är precis likadan, vi måste se efter så att han inte stör folk som inte vill!”

Mamma gjorde oss sällskap

I förrgår kom mamma upp och igår var hennes första skiddag med oss.

Vi gick ut hårt och åkte i Fun Ride och mamma flög – och landade först på en skida och sen på inga skidor, men det gick bra. Sen trasslade hon och Björn och Simon till det i ankarliften och de fick hoppa av efter ett par meter framför mig och Adrian. 

Jag får ganska ofta anledning att lite stillsamt sådär – till exempel medan de passerar en och en åt fel håll i liften för att ta en ny – reflektera över hur lika min mor och min sambo är ibland. Jag vet inte VAD det är de har gemensamt, bara att det antagligen är nånting med hur de hanterar plötsliga saker. 

Simon & Björn

Tiden går för fort!

Nu är det bara två dagar kvar här för oss. Tiden har gått vansinnigt fort, jag fattar inte hur det kan vara så nära hemresan redan. Vi kom ju i förrgår – eller?

De första dagarna var det kallt, och snön ganska färsk. Orörd, på många ställen. Björn plockade fram sin bräda efter lunch andra dagen och åkte, och jag satt kvar i stugan medan pojkarna vilade, och led av sådan eländig avundsjuka att jag impulshyrde en egen bräda.

Visst, det är en nybörjarbräda, men det var vad som fanns och jag har fått tillfälle att åka flera åk på den. I lössnö. Bland buskar och grenar också, i och för sig – det var lite som att brädan och grenbuskarna styrde snarare än jag, men vad gjorde det. Jag var i himlen i flera sekunder per åk, så nu har jag bestämt att jag måste skaffa min egen bräda. Abstinensen är bara för mycket.

Julafton 2021: drömväder, morgonrock och sjukstuga

Sjukstuga

Ny teori i stugan: Om magsjuka florerar så plockar Simon upp det; om influensa florerar så plockar alla andra upp det.

Ingen är magsjuk – ta i trä – med Adrian har fortfarande feber och jag och Björn börjar bli krassliga nu. 

Å andra sidan har vi fantastiskt väder så vi är ute i alla fall. Adrian orkade fem åk på madrassen i (den folktomma) pulkabacken idag, sen gick vi hem och han somnade på soffan, och en timme senare var han uppe på 39,9° – men det var på pannan i solen som nått honom medan han sov. Över lag mår han bättre nu än han gjort, men det märks att det är en seg sak vi fått i huset. 

Julafton

På julafton blev det precis som planerat. På förmiddan var Simon och jag borta hos mamma och plockade upp hennes hund, och sen klättrade vi omkring i skogen i 90 minuter. Vädret var som sagt magiskt; glittrande pudersnö överallt, inte ett moln på himlen, -8° och precis så mycket snö ändå att det gick att åka på rumpan nedför diverse mossiga kullar och klipphällar. 

På eftermiddan pallade vi upp Adrian i soffhörnet och så tittade vi på Kalles jul medan vi åt lussebullar, pepparkakor och glögg. Barnen – eller barnet, för Adrian ville inte förtära någonting alls – fick varm äppelmust, och Simon utbrast flera gånger mitt i filmerna och apropå ingenting att “jag ÄLSKAR julen!”.

Efter Kalle fick de sina julklappar och då blev det fart på Adrian igen. Pojkarna fick bland annat varsin morgonrock, så den tog han på sig och så började han sparka omkring mellan vardagsrummet och köket på sin nya sparkcykel från morfar. 

Jag var strategisk i år och gav Björn en kurs i fransk matlagning i julklapp. Han önskade sig, vill jag påpeka, och jag ser fram emot mera franskt på bordet. Tror jag. 

Från Instagram:

3 skiddagar i Kungsberget – alla kan åka själva (!!!)

Jag ligger efter i rapporteringen om våra utflykter, men om du råkat se videon på instagram så kommer inte det som en nyhet.

Idé & Planering

Efter att vi kommit hem från Kläppen så kände jag samma sug som jag egentligen alltid gjort, det där som säger att jag egentligen inte vill bo i en storstad. Jag vill vara nära naturen – bergen, närmare bestämt – och saknar dessutom det spontana som bara verkar generellt möjligt på mindre orter. Men det är inget vi löser på stående fot – vad som däremot går att titta på är en till resa eller utflykt.

Vi var i Kungsberget en långhelg förra vintern, och trots att det var väldigt lite snö då så blev det ändå en framgång och pojkarna gillade det. Det var sent att börja kolla nu i slutet av januari på en resa dit, men efter en hel del pysslande fick jag tag på en ”Ski Apartment” torsdag till söndag, 11-14 mars. Hurra!

Bildkälla här.

Resan dit

Den veckan, dvs måndag-onsdag, gick ut på att planera mat och packa. Det är såklart speciellt att resa i dessa tider, men det tar bara 2,5 timmar att köra dit och i en lägenhet reder vi oss själva. Tricket är att få med sig allt vi behöver hemifrån.

På torsdag förmiddag ringde pappa och pratade om hotande snöoväder och trafikkaos. Jag blev i vanlig ordning stressad och orolig och packade klart fort som bara den. Istället för att hämta pojkarna på förskolan vid 15 som det var tänkt, så hämtade jag dem direkt efter lunch och så fick Björn ta sina två jobbmöten på telefon i bilen istället, vilket för övrigt gick förvånansvärt bra. 

Och snöovädret lyste med sin frånvaro hela vägen dit, kan jag tillägga.

Fina dagar i Kungsberget

Vi fick några fantastiska dagar i Kungsberget. Första dagen blötsnöade det ganska mycket, men det har väl aldrig hindrat någon och Adrian, som åkte mellan mina skidor hela dagen, åkte själv i de flackaste gröna backarna mot slutet. Jag filmade medan han småpratade.

“Det här är ju jättekul! Tänk att jag inte ville det här förut.”

“Ja, visst är det härligt?”

“Jaa! Och jag ville inte åka själv förut men nu vill jag det och det är jättehärligt!”

Han är fullständigt underbar när han får sina snilleblixtar.

Andra dagen hade vi sol. Simon åkte själv i skicrossbacken med Björn, och efter lunch ville han visa mig så vi skulle åka tillsammans allihop. Adrian stod mellan Björns skidor, men när han såg Simon dra iväg skrek han åt Björn att släppa honom. Björn drog upp mobilen, och sen drog pojkarna med Adrian i täten. 

Simon blev väldigt upprörd över att jag inte tittade när han skulle visa, och det hade han rätt i men som det föll sig så hade jag ingen aning om ifall Adrian kunde hantera sin fart och utan sele och med så mycket träd så blev jag både förtjust och orolig på samma gång. 

Vi åkte många gånger till efter det, Adrian åkte själv hela tiden och jag åkte efter Simon precis överallt. Vi råkade till och med åka ur backen och rätt ner i snåren vid ett tillfälle (det var lite brant och Simon råkade få in sin skida under min så att jag varken kunde styra eller bromsa), vilket låter dramatiskt men det gick förstås inte så fort att vi kunde slagit ihjäl oss. Det var däremot lite bökigt att komma upp ur snåret igen, men vi fick hjälp av en pappa och hans dotter som sett spektaklet.

Simon åker ”Familjesvängen”.

Tredje dagen, dvs i söndags då vi skulle åka hem, så packade vi bilen och checkade ut på morgonen. Sen var vi i backen och åkte “Familjesvängen”, en grön smal backe som slingrar sig fram genom skogen med massor av små roliga sidospår och gupp längs kanterna, och stora sittliften, och Simon åkte bredvid mig i ankarliften för första gången men det gjorde vi bara en gång; mina knäveck mådde inget vidare efter det. Pojkarna åkte själva hela tiden, utom korta bitar där det var lite brant.

Lunchpicknick i backen.

Vid 15 lämnade vi tillbaka hyrgrejorna och körde hemåt, trots att ingen ville åka hem. Då var pojkarna helt väck och ärligt talat var jag det med. Vi kom hem lagom till middan, och jag har funderat sedan dess på hur vi ska lösa det här med att åka skidor oftare om vintrarna utan att det ska behöva bli ekonomiskt ohållbart.

Det måste finnas en lösning.

Mammatrams 4 år

Förra söndagen, alltså för precis en vecka sedan, firade Mammatrams 4 år. Dagen till ära hade det kommit en 40 cm snö, eller där omkring, under natten och snöandet fortsatte fram till lunch.

Jag älskar snö. Blir alltid på så gott humör av det. Det blev inte Simon; av nån anledning så blev den morgonen utmärkt att spendera grinandes. Non stop fram till lunch så ackompanjerades de singlande snöflingorna av fullfjädrad urgråt, du vet den där sorten som kommer ända från magen.

Finbesök dagen till ära

Planen var egentligen att åka till stan och träffa en vän efter lunch, alltså bara jag (paus medan det får sjunka in), men så hörde franska vännerna av sig så den kompisdejten flyttades fram till förmån för Alessiane och Franck, och deras tvillingar som är ett par månader äldre än Adrian (dvs 2,5 år).

Ska vi räkna i hela år så hade vi den eftermiddagen tre tvååringar och en treåring hemma, och det ska sägas att det var ganska livat. På ett bra sätt. Tvååringar är ju som de är, och Simon tyckte de var lite väl många så han försökte hålla sig undan dem då och då. Det gick inget vidare, eftersom tvååringar rent generellt är programmerade att förfölja större barn.

Hela ligan bänkad – och alltså lugna för sunden – framför Backyardigans* (Netflix).

Det blev i varje fall ett kärt återseende med både tvillingar och föräldrar. Jag tänkte på det framför allt när vi alla satte oss ner för att äta; hur jag verkligen kan sakna att sitta många runt middagsbordet. Det blir en gemenskap där som är svår att liksom få till i andra sammanhang. Det är synd att vi bor så långt ifrån varandra (de bor i norrländska skogen, inte långt från Björnrike och vi hade ju tänkt att ses den veckan vi var uppe, meneh … ja, man tar inte med sig magsjuka ungar hem till nån man vill behålla i sin vänskapskrets).

Vi är så glada att de kom, för egentligen fanns det inget mer passande sätt att fira en fyraårig föräldrablogg på!

Värt att upprepas

Men hur gick det med den där kompisdejten då? Joooo, jag träffade henne igår istället, och firade en gång till. Så nu har min lilla digitala 4-åring firats både med extra mycket barn OCH egentid.

4 år


*Backyardigans, ett tips i barnprogramsdjungeln. Varje avsnitt är på ett musiktema, och första avsnittet är reggae. Inga läskiga bovar, inget våld riktigt, och dessutom ganska komiskt (hittar inget på svenska så engelska versionen får duga här)

Tröstebilder, från helgens skogspromenad, i sjukstugan

Inte magsjuka

Simon är sjuk igen, liksom Adrian. – INTE magsjuka, bara så du vet. Nej, vi har bytt (?) det eländet mot den mer klassiska förkylningen med täppta och överproduktiva näsor i kombination med feber. Jag är också dålig, den här gången. Buhu, stackars mig. Nog om det, mitt liv fortsätter ju ändå. Det är inte som att jag kan vara hemma från skolan hursomhelst – och även om jag var det så skulle jag knappast kunna ligga i min säng och vara ynklig hursomhelst. Och även OM jag gjorde det så skulle jag knappast få vara i fred hursomhelst, och även om jag fick DET så skulle jag har sjukt dåligt samvete över att bara ligga där och vara sjuk.

Jag vet, jag är mitt eget problem. Nog om det, som sagt.

O du vackra vinterskog

Förra helgen hade vi en sjukdomsfri lucka, så vi gick på skogspromenad tillsammans med min mor. Jag försökte ta bilder för att illustrera betydelsen av färgglada overaller på barnen.

Han skulle gömma sig, det gick nästan vägen.

Sen gick vi till stranden …

Jo, han har hjälm. Vi hade pulkor med oss, som jag släpade runt i terrängen i skogen, säker på att jag skulle tacka mig själv för det senare. Det gjorde jag.

Fint, eller hur? Myser vid minnet.

Sammanfattning Björnrike i övrigt

Magsjukekarriär

Vi gick ju ut starkt på veckan, och nu såhär snart en vecka senare är det lurigt att komma ihåg i vilken ordning saker och ting förflöt. I vilket fall som helst kan vi konstatera att barnen kräktes ungefär varannan natt. Dag 3 fick de varsin klementin på kvällen, och på natten var de uppe och härjade med en timmes mellanrum. Så vi strök citrusfrukter.

Vi fick även anledning att stryka paprika – svårt att veta exakt vad som orsakat det gastronomiska haveriet 6 timmar senare, så vi gissar oss lite fram i blindo. Även mjölk totalförbjöds, detta efter att Simon kräktes tvärs ut över matbordet på nyår, och på samma logik strök vi även grädde och dylikt. Blåbärssoppa försökte vi med ett tag, men det verkade ha negativ eller möjligen ingen effekt på magarna.

Så det var kämpigt för våra pojkar, men de verkade inte särskilt berörda mer än att de var lite gnälligare och inte orkade vara ute lika länge som vanligt. Jag skulle ändå säga att det gick relativt bra, jag menar det var inte som när vi var i Italien.

Allt som var så bra

Det är lätt att fokusera på det som går snett, och jo, vi hade otur med magsjukan men med undantag av den så var det en jättemysig och fin vecka vi fick.

Vädret höll sig några grader under noll, med växlande sol nästan alla dagar. Jag och Björn fick åka skidor tillsammans nästan varje dag; Jonas och mamma var helt nöjda med att åka halvdagar.

Vid flera tillfällen så hade jag såna där jobbiga ögonblick av frid och harmoni när jag tittade ut över bergen och andades vintervindar – déjà vu från mitt liv i alperna – och tänkte att det här är vad som är viktigt. Inte skolan och jobb sånt där trams. Det är här jag ska vara.

Guldkorn

Det roligaste tillfället var nog när Adrian upptäckte renskinnet på väggen, samma kväll vi kom dit.

“Har du sett vad som sitter på väggen, Adrian?” sa jag från soffan och pekade ovanför mitt huvud.

Adrian tittade upp på väggen, fick direkt en orosrynka i pannan och så tog han ett par steg mot mig med blicken stadigt fäst på skinnet. Han lyfte ett upprört pekfinger och hojtade:

“Där är min hund!!” Han såg arg ut.

”Mamma! Det är min hund, där!”

“Är det!? Jag trodde att det var från en ren?”

“NEEEJ! Det är min huuund! Ja ä aj!”

“Var gör det ont?”

“NEJ!” Han slog sig häftigt för bröstet, inte olikt en gorillahanne.

“Ja ä AAAAJ!!”

“Är du arg?”

“JAAA-AAA!!”

“Jag förstår det, det hade jag också varit om jag var du.”

Ett annat oväntat guldkorn var när jag och Jonas åkte tillsammans, näst sista dagen, och jag dels kom på att jag aldrig kan åka lika fort som honom hur jag än försöker eftersom han väger 30 kg mer än mig; det handlade alltså inte om att jag hade tappat så mycket teknik under de 15 åren jag inte satt foten i en pjäxa. Dels att när vi pratade om det på väg hem, och jag sa att även om jag inte hade det flow jag en gång haft så kändes det ändå ok i kroppen och det var roligt att åka, så sa han att han hade trott att jag skulle åka ganska kasst (det var inte de exakta orden) men att det istället så stabilt ut.

Jonas, AKA ”Jag är för gammal för såna här jackor”

PS. Ja, min brors åsikt spelar roll. Alltid.

Äntligen får vi åka pulka!

För några veckor sen berättade jag om Simons pulkateknik, som gick ut på att nån annan åkte i pulkan och han sprang efter. Det var väl inte riktigt vad vi hade hoppats på inför den här vintern, men lät det vara – vad ska man annars göra. Det viktiga i sammanhanget är bara att han lär sig att ha kul i snön.

Äntligen

Nu har det släppt. För 2 eller 3 helger sen så blev snön tillräckligt djup för att man skulle kunna åka pulka på den igen. Ingen blev gladare än jag, så jag drog med mig familjen ut till pulkabacken, med inställningen att få stå still och långsamt frysa fast medan Simon flyttade runt i olika snöhögar och åt snö, men att kanske kunna åka lite själv med Adrian.

Jag drog Simon i pulkan, och när vi kom upp för den lilla backen alldeles runt hörnet så sa Simon:

”Mamma jag vill åka ner där med dig,” och pekade nedför backen.

”Vill du? Ok!” sa jag och försökte hålla min interna explosion av entusiasm i schack medan jag bökade ner mig själv bakom Simon i pulkan.

”Är du beredd?” frågade jag, för att kolla att han inte skulle ångra sig och bli ledsen.

”Ja,” sa han, leende från örsnibb till örsnibb.

Mera!

Han skrek av skratt på vägen ner, kastade sig ur pulkan och skrek ”en gång till” innan vi ens hunnit stanna helt. Jag fattade ingenting, men drog glatt upp honom för backen ganska många gånger till innan han sa:

”Mamma, jag vill åka lång backe. Bättre där,” och pekade mot den stora ”riktiga” pulkabacken längre bort.

Det syns inte så bra på bilden, men den är ganska lång. Förr om åren fanns det en skidlift här, men den har flyttats.

Helgaktivitet

Varje dag, varje helg sedan dess så har vi åkt pulka och kälke med barnen. Efter en halvtimme ungefär tar vi fikapaus och äter banan i backen. Simon vågar åka själv på pulkan också, men föredrar mest att åka med nån av oss.

kälke och pulka

Vi tänker att även om vi inte anser att ungarna behöver hjälm när de åker pulka med oss, eftersom det är under så väldigt kontrollerade former, så anser vi att de alltid ska ha det när de åker för då kommer det aldrig bli nån diskussion.

Det svåra med det är som vanligt inte att få barnen att acceptera eller gå med på det ena eller andra, utan att VI ska vänja oss. Helgen som var hade vi tex glömt hjälmarna på föris…