Tröstebilder, från helgens skogspromenad, i sjukstugan

Inte magsjuka

Simon är sjuk igen, liksom Adrian. – INTE magsjuka, bara så du vet. Nej, vi har bytt (?) det eländet mot den mer klassiska förkylningen med täppta och överproduktiva näsor i kombination med feber. Jag är också dålig, den här gången. Buhu, stackars mig. Nog om det, mitt liv fortsätter ju ändå. Det är inte som att jag kan vara hemma från skolan hursomhelst – och även om jag var det så skulle jag knappast kunna ligga i min säng och vara ynklig hursomhelst. Och även OM jag gjorde det så skulle jag knappast få vara i fred hursomhelst, och även om jag fick DET så skulle jag har sjukt dåligt samvete över att bara ligga där och vara sjuk.

Jag vet, jag är mitt eget problem. Nog om det, som sagt.

O du vackra vinterskog

Förra helgen hade vi en sjukdomsfri lucka, så vi gick på skogspromenad tillsammans med min mor. Jag försökte ta bilder för att illustrera betydelsen av färgglada overaller på barnen.

Han skulle gömma sig, det gick nästan vägen.

Sen gick vi till stranden …

Jo, han har hjälm. Vi hade pulkor med oss, som jag släpade runt i terrängen i skogen, säker på att jag skulle tacka mig själv för det senare. Det gjorde jag.

Fint, eller hur? Myser vid minnet.

Perkolator och sömnpiller; våren är kommen!

perkolator
perkolatorbryggare ADRIAN

Jag fortsätter på min lite dunkla tråd; det här med sömnbrist är som bekant inte så ljust.

Igår var en häpnadsväckande tung dag. Eller den var lång, snarare. Veckolång. Nu när vintern kör sina sista dödsryckningar är Adrian förkyld(are), han lät som en perkolator hela natten med undantag för halvtimmeslånga hostpauser. Jag sov… dåligt, kan man säga.

Enda luckan under dagen då jag kunnat sova ikapp lite inträffade samtidigt som BVC-besöket för 5-månadersvaccinet, dvs kl 10:30. Adrian sov som utslagen i min famn där jag, något svettig, satt i väntrummet och såg folk komma och gå i 20 minuter innan det föll mig in att kolla kalendern.

Jag var naturligtvis där på fel dag. Heja mig.

Från kl 14 och framåt hanterade jag tillvaron med lätt illamående, huvudvärk och kisande ögon. Med noll tålamod, nära till gråt och andfådd av att existera plöjde jag mig genom hämtning, legolek, matlagning (Björn grejade med barnen), och dusch/bad med Simon. När mamma ringde och behövde hjälp med en grej var det skönt att åka dit. En kram av mamma när allt känns jobbigt – behöver jag säga mer?

Sömnpiller

Eftersom jag lyckats bli så urtrött att jag fått svårt att slappna av, så fick jag en karta sömnknark av mamma när jag var där igår. Det är samma milda sömntabletter (Imovane) som jag åt under den värsta tiden i terapin – den vändan när jag och Björn precis hade träffats.

Jag skulle vilja säga att de slår omkull en totalt och att man sover som i koma hela natten, men så är inte fallet. Däremot, om man dessutom har en förstående sambo och sover ifred i gästrummet, med öronproppar, och täcket över huvet, vill jag påstå att man får sova nästan hela natten.

Björn var uppe och gav Adrian mat vid 03:40 men jag märkte ingenting av det. Däremot vaknade jag oförklarligt kl 03:47, kollade på klockan, hann tänka att ja, bättre än inget, OCH SOMNADE OM!!

Kors.

Idag är jag bara trött, inte tröttledsen som ibland annars. Vi har varit på BVC, igen, men idag fick vi dessutom komma in. Adrian vägdes och mättes, det konstaterades att han följer kurvan som han ska, sen fick han sina vaccinationssprutor i båda benen samtidigt och BVC-Veronika blåste såpbubblor.

Allt är väl. Jag skulle behöva 6 såna här nätter till för att komma på benen känns det som. Nu har dessutom pollensäsongen dragit upp rullgardinen och stretchat i 2 dagar, och eftersom medicinerad pollenallergi har en tendens att dra ner prestandan med ca 30% hos mig, ser jag nu SÅ FRAM EMOT den slitigaste våren i mannaminne.

Att bo långt från sina barnbarn

Vi är som bekant sjuka här i huset, Simon är feberfri och tillbaka på föris sen igår men han blir tröttare än vanligt, Björn har fått ont i halsen igen och är på väg att bli sjuk och jag är fortfarande jätteförkyld. Adrian hostar värre och värre.

”Vi kanske ska avvakta och se, om ni är sjuka allihopa,” sa min far i torsdags angående sitt stundande besök hos oss denna vecka.

”Ja, alltså om du inte vill bli sjuk och dra med dig en förkylning hem till Pia så är det nog bäst att skjuta på det. Men alltså för VÅRAN del är du så välkommen.”

”Ja nej men för MIN del är det inga problem. Jag tänkte bara att när man är sjuk så brukar man ju inte vilja ha besök som springer där också.”

”Jamen om det är nån gång som vi behöver avlastning så är det ju när vi själva är sjuka. Men du kommer garanterat smittas, så jag förstår absolut om du vill vänta med att komma upp.”

”Nej men i så fall så kommer jag. Jag ser till att inte bli sjuk bara, det har jag inte tid med. Vi ska till Spanien.”

Min fina pappa. Han kom igår eftermiddag, lagom till att Simon vaknat, och åker imorgon. Simon är förstås förtjust.

”Tänk vad bra det hade varit om Henry också hade bott i närheten,” sa Björn apropå det härom dan. ”Tror du de får nog av Skåne om din bror också får barn?”

Pappa och Pia trivs jättebra i Skåne. De har ett jättefint hus med nära till golfen, bowlingen och jobbet. När det var översvämning förra året var deras hus det enda som stod kvar ovanför vattenytan. Pappa har tagit sig in i alla styrelser han kommit över, deras sociala umgänge fyller alla luckor och alla pratar skånska vilket bidrar till semesterkänslan för en inbiten Djurgårdare.

Jag tror inte de kommer flytta upp, hur gärna vi än vill. De pratar på FaceTime med Simon flera gånger i veckan, så deras relation börjar inte om på noll varje gång de kommer hit. Dessutom säger pappa själv att nog svider det att bo så långt från sina barnbarn, men förutom dem så finns det ingen anledning för honom och Pia att flytta tillbaka.

Man ska inte göra sådana saker som att flytta land och rike runt för någon annans skull. Om man själv inte vill så kan det inte bli bra. Jag skulle avsky att känna ansvar för att min far inte trivs på grund av mig. Även om han skulle välja det själv.

Vem vill inte bo här, för övrigt? (Räddningstjänsteman på utryckning i torrdräkt…)

När man inte får sova står tiden still

Gnällvarning.

Det känns så ***** hopplöst när klockan hunnit bli 02:23 och man sedan 23:20 aldrig ens hunnit få ner pulsen mellan hostattackerna. Bebisen som lyckas sova genom dem vaknar till ibland och ger svar på tal med egna attacker. När man till slut lyckas somna är det bara för att vakna av babyhostningar, eller hysterisk babysovgråt på grund av magknip, nappill och till slut av att övriga familjen går upp.

”Det är bara att vänta ut”, sa man. ”Det går över”, la man till.

Utan sömn saktar tiden ner och blir evighetsseg. ”Det går över.” Jo, men INTE OM TIDEN STÅR STILL.

Jag har träningsvärk i hela bålen. Luftrören är ömma. Jag får huvudvärk av trycket från hostan och jag svettas som i juli i somras. Jag kommer ha de föräldraledigas mest vältränade mage innan det här är över. Resten av mig kommer väl däremot se ut som det gör nu så jag får skynda mig att träna ikapp så jag blir proportionerlig igen sen.

Gick till apoteket i lördags efter en ovanligt livlig natt, men kan man tänka sig, ALL hostmedicin avråds å det starkaste till ammande kvinnor. Jag var nästan beredd att avsäga mig amningen på plats. Nästan. De tillät mig köpa Noskapin, mot torr rethosta. De är inte det jag lider av men jag tar vad som helst.

Länge leve våren. Då kan man i alla fall sova.*

 


*pollenallergiker

Simon letar misstänkta rullstolspatienter på barnakuten

Vi kände att det var lite för lite action här igår eftermiddag, så jag ringde vår husläkare om Simons mystiska feberkurva*. Man kan alltid räkna med henne när man vill få någonting gjort, så hon beordrade oss in på barnakuten Astrid Lindgrens för misstänkt lunginflammation.

Läget var inte akut, så vi åt middag först och sen packade vi oss iväg.

Det var lång kö – hallå, det är en akutmottagning. I väntsalen kom det in en herre i rullstol, så Simon gick och hämtade en ministol från barnhörnan och roade sig med att släpa runt den och leta efter folk som kunde tänkas behöva skjuts.

på barnakuten

När det blev vår tur skickades vi utan omsvep till närakuten istället, men där var det lång väntetid så vi ringde en annan närakut som låg på vägen hem.

”Oj oj OJ!!” sa sköterskan i telefonen när jag sa att det gällde en nästan-tvååring med misstänkt lunginflammation. ”Självklart får vi se till att få fram en tid till det! Kan ni vara här om 35 minuter?”

Jag var inte beredd på den reaktionen så jag satt och nojade i bilen hela vägen dit. Som sagt, man kan alltid fylla sin tid med noja, oro och katastroftankar om man har lite tid över.

Hursomhelst, läkaren sa att det inte var lunginflammation, att han var alldeles för pigg och nyfiken** för det och att det med största sannolikhet bara var att vänta ut.

Han är förstås fortfarande hemma från föris. Adrian har börjat rosselhosta ordentligt sen igår kväll – jag försökte få dem att kolla honom när vi ändå var där, men de sa bara att han inte är sjuk än så det finns ändå ingenting att göra för honom – och idag är han inte riktigt sig själv. Både han och jag har hostat oss genom natten, och jag behöver nog inte säga hur trött jag håller på att bli av kombinationen förkylning/påtaglig sömnbrist/sjuka barn/dygnet runt. Men vi har bara hållit på i en vecka än så länge; det kan ALLTID bli värre.

Ringde husläkaren nyss för att avlägga rapport. Hon sa att så länge Adrian får i sig vätska och kissar så behöver man inte oroa sig så mycket, men skulle febern stiga över 39° (se 1177) så får vi ta honom till läkare.

Vi får se hur helgen går. Jag hoppas verkligen att han slipper min hosta.

 


*36,5° på morgonen och 39,7° på kvällen i flera dagar

**han gick ett kontrollvarv när vi kom in i undersökningsrummet och plockade med allt som tilläts, pekade på läkaren från behörigt avstånd och sa massa saker med bestämd ton.

Vabb, föräldraledig och sjuk = fullt liggläge på vagnen

Wiiiii!

Simon har feber och hans huvud producerar anfallssnor i förbluffande fart.

Lägligt nog hade han ingen feber under dagen igår, så han skulle ju så klart ut. Vi råkade gå förbi förskolan runt hörnet, och han ville ju så klart in och leka på gården med alla barnen. Det fick han så klart inte, varpå han så klart bröt ihop vid grinden.

Sen kunde han inte sova efter lunch, så han satt och ropade bitvis ganska glatt från sin säng i 2 timmar istället.

Vid 2 tillfällen (nånsin) hittills har jag varit väldigt tacksam för fullt liggläge på syskonvagnen. När vi gick till affären efter middagsvilan igår var ett av dem.

Jag, lilla torrhostande förkylda stackars jag som sover dåligt om nätterna, i det här då? Hah! Kanon! SOVA KAN MAN GÖRA NÄR… NÅN ANNAN GÅNG!!

Uppdatering av lösa trådar

Jag kom på att jag är lite dålig på att följa upp när saker och ting planar ut eller löser sig, så här kommer en kort uppdatering. Säg till om jag glömt nåt.

Simons vampyrfasoner

Simons vampyrfasoner har avtagit, men igår när jag hämtade honom på föris berättade en av personalen att han på morgonen närmat sig en annan unge, uppenbarligen med bitande uppsåt. Då hade en tredje unge, ännu mindre än Simon, gått emellan och ropat ”NEJ!”. Simon hade blivit alldeles paff, accepterat och vänt på klacken.
Det är bra att andra barn också säger ifrån, kanske blir det mer effektivt så. Man kan alltid hoppas.

Apropå det, med tanke på hans trögstartade språk, så kollades ordförrådet på 18-månaderskollen på BVC. Eftersom han visserligen kommunicerade men inte hade så många ord så bokades ett återbesök för språkkoll i samband med att han fyller 2 år, vilket han gör i april.

Simons öga

Simons öga fick sig en ordentlig törn, eller kanske rättare sagt ett ordentligt skohorn, för en tid sedan. Ögat tejpades på akuten, och slutet på den historien är att den sista tejpbiten pillades bort 3 dagar senare. Då hade såret läkt så pass att det inte gjorde nåt att tejpen försvann, och i dagsläget är där ett märke men inte mycket mer.
Jag var lite orolig för att läkningsprocessen skulle passera genom blåtirestadiet som det gjorde för min mamma när hon trillade på skidor, men det slapp vi.

Simons hosta

Simons hosta har vi varit till läkaren med några gånger nu, han har som sagt hostat och smårosslat i flera månader. Förra gången vi var där fick vi Ventoline, en luftrörsvidgande medicin, men den hade ingen nämnvärd effekt. Igår var vi där igen och fick kortisonspray som man ska andas in, men den har vi inte hämtat ut ännu (tidsbrist). Vi har haft luftfuktare inne i hans rum, men jag kan inte säga att det hjälpt heller och nu sa läkaren att luftfuktare är bakteriespridare om inte daglig manisk rengöring sker.

Adrians förkylning

Adrians förkylning tycks oförändrad; han hostar en del, snorar en hel del, har en lätt temphöjning men är pigg och alert i övrigt.

Adrians BVC-status

Vi var där i veckan för tremånadersbesöket. Han fick 2 vaccinationssprutor, samtidigt i båda låren, samt fortsättningen på rotavirusvaccinet. Han vägdes och mättes, och ett extra besök om en månad för vägning bokades vilket för oss till…

Amningen

Det har ju varit lite si och så med den, aktuell status är att det funkar men eftersom ungen inte går upp i vikt lika fort som han tydligen förväntas så har vi nu börjat dryga ut amningen ännu mer med ersättning. Förut fick han en flaska på kvällen bara men nu är vi uppe i 2 om dagen, ibland 3 men det är sällan än så länge. Detta leder till att jag producerar lite mindre mjölk, men jag känner att fine, då får det väl vara så då. Nu känns det åtminstone som att det ebbar ut på naturlig väg.

På tal om ebba ut så är jag nu inne i den där lite ledsamma fasen när man tappar allt hår man inte tappade under graviditeten. Det är oroväckande mängder jag fullständigt ofrivilligt lämnar efter mig precis överallt… Jag är i dagsläget fascinerad över att fortfarande ha hår kvar att tappa. 


PS. Min nacke är fortfarande kass. Alltså seriöst, tips från mig till dig: FÅ ALDRIG NACKSPÄRR.

The Never Ending Story

Björns magsjuka är tydligen tillbaka igen. Alltså suck. Nu vandrar han runt här hemma som en osalig ande och stönar, vi har fått ställa in middagen vi var bjudna på till hans kompis med familj ikväll tyvärr och jag är så trött på det här nu.

Simon är förkyld och snorar gröngult överallt, och vad det än är han har så har han snällt gett det till mig också. Som resultat kan jag inte andas genom näsan, vilket lett till att jag sovit makalöst dåligt i natt.

Jag påbörjade projektet med att laga resten av stenskotten i motorhuven på bilen igår, men blev inte klar och måste fortsätta med det idag eftersom bilen (dvs arbetet jag håller på med) inte tål regn så bra. Gissa min motivationsnivå.

Det känns som att vi är 3 småbarn här hemma idag istället för 1. Men jag och Simon kom i alla fall iväg till parkleken i förmiddags, där han träffade en ny jämngammal kompis som glatt gungade honom i stora gungan.

simon-gungas-av-en-ny-kompis

Himla glad att jag köpte den där skaloverallen på Tradera. Användbar som få andra saker just nu.

i-parkleken