Lucka #18 – Tipskalender 2019

#18: Hur man som förälder hanterar dräggtrötta dagar

Jag är säker på att det inte finns en enda förälder som inte haft minst ett par såna där dagar då vägen till läggdags på kvällen känns känns oöverskådlig, möjligen oändlig. Klockan är 06:37 och den här dagen kommer aldrig ta slut, ungefär. När det känns som att kroppen väger tre gånger mer än vanligt, insidan är tröttledsen och utsidan blek och sliten.

Du är förälder; du har minst en unge som absolut inte delar din aktuella inställning till dagen. Nämnda unge slår ut med armarna och ska carpe diem som bara barn kan, och bör under inga som helst omständigheter göra det obevakad.

Attackplan

HUR tar man sig igenom en sådan dag? Här kommer handlingsplanen:

  1. Acceptera att du inte kommer få sova. Ställ in dig på det. Gå inte runt och hoppas, för det bryter ner även den starkaste av oss fortare än kvickt. Allt handlar om mental inställning: Du VILL inte sova, idag ska sättas nytt sömnlöst rekord.
  2. Håll dig i rörelse. LÄGG DIG ALDRIG NER! Leker ni en lek där du förväntas inta horisontalläge så går inte med på det. Det finns ingen återvändo därifrån.
  3. Ta er hemifrån, kanske inte med bilen av uppenbara skäl, men det finns många andra transportmedel som betydligt försvårar avslappning.
  4. Gör nåt riktigt tråknyttigt om du får chansen. Det finns en ganska låg gräns för hur bra den här dagen kan bli, du kan lika gärna laga storkok/kratta trädgården/laga den där byxan/vad du nu skjutit framför dig. För när dagen är slut kan du ändå ta med dig känslan av att inte bara ha blivit bestulen på en dag i ditt liv, utan att det ändå blev nånting bra av den.

Lycka till! Glöm inte det där med rekordet. En gång höll Adrian mig vaken (och upprätt) ända till 05:30, och mot slutet av den natten stod jag liksom och hoppades att det inte var sovdags riktigt ännu eftersom ju längre jag var vaken, desto lägre blev sannolikheten att jag skulle behöva ha en enda sådan natt till. Den dagen blev lite tuff … men jag har å andra sidan inte haft en enda till sådan natt efter det.

Om tipskalendern

Mammatrams allra första julkalender går av stapeln i år.

Vanligtvis brukar julkalendrar på bloggar innebära rabattkoder och andra kommersiella utrop i reklamens tecken, men jag tänkte att nog vore det bättre att bjuda på en tipskalender istället? Vissa tips är inköpstips, men det är helhjärtade tips och fullständigt icke-sponsrat.

Ok, en grej sponsrar jag av mig själv, men då är jag tydlig: Använd koden MAMMATRAMS i kassan i min Etsy-shop så får du 20% rabatt!

Midsommar med förryckta nätter OCH tandsprickning

Stor tallrik

Det har varit mycket på tallriken de senaste dagarna, och även om vi har haft det trevligt/mysigt/kul/bra så har jag inte haft ett enda andetag för mig själv. Jag klagar inte, men vi behöver väl alla några små stunder för oss själva ibland och helst ska de inträffa när vi är tillräckligt vakna för att fatta att vi har dem.

Midsommar

Björn jobbade sin sista dag i torsdags, så nu är vi lediga tillsammans. Vi tog båten ut till landet sent på eftermiddan och gav barnen mat på båten. Allt gick bra, förutom att Adrian den dagen vägrade sova på förmiddan och alltså bara vilade efter lunch.

Vi nattade dem i vanlig tid, båda somnade, och som genom ett f***ing jäkla TROLLSLAG vaknade Adrian kl 01 och ville ICKE vara vaken på egen hand.

Jag la mig i gästrummet och försökte sova, men det var omöjligt. Adrian gastade i hela huset så att alla muskler i hela min kropp spände sig – det var typ bara panna och tår som rörde vid madrassen – Björn tog med honom ut i vagnen – ja, visa av förra helgens nattliga äventyr hade med oss singelvagnen i händelse av favorit i repris – och eftersom huset saknar tillräckligt antal pålar att vila på så sviktar altanen som en trampolin. Björns steg och vagnens dova hjulmuller mot plankorna; lågt när han var längst bort, och högt som om han körde vagnen I MIN SÄNG när de var på andra sidan väggen, tillsammans med Adrians motargument och Simons sjungande (han vaknade naturligtvis ibland) bidrog till att jag sov något mindre än Björn den natten. Kl 05 gav han upp och somnade.

Vi har fortfarande inte hunnit med att klippa gräset i år, så på morgonen fanns där en fin bana efter försöken att skaka ungen till sömns i vagnen över gräset.

God morgon, glad midsommar!

Själva midsommarafton var ändå mysig, trots sömnbristen. Jag tänkte att Adrians stökiga nätter kanske hade ett samband med att han sovit dåligt under dagen innan (ologiskt, precis som bebisar gärna är), så vi gick in för att han skulle få sina dagstimmar som han brukar.

Vi fick trots det tid att knalla iväg till midsommarfirandet i viken, där de hade rest stången på förmiddan och nu körde lekar och dans. Simon var fascinerad, och tyckte det var jättekul ända tills vi gjorde raketen och Björn fick springa in mot stången och hämta honom så att han inte skulle bli rädd.

På kvällen grillade vi, dvs Björn grillade, Simon tittade på från gungan (kolla klippet på instagram!), jag hanterade potatis och Adrian. Det blev inte riktigt som vi tänkt, men man får inte vara för hård med sig själv när man är sådär luddigt trött som vi var.

Björn och jag hann till och med dricka lite vin och moffa lite choklad innan vi gick till sängs tidigt med en färdig taktik: när Adrian vaknar och muckar så tar jag det helt enkelt för vad det är och går upp (det var min tur). Jag tänkte det kunde vara trevligt att gå ner till båthuset och titta på sommarnatten och mysa tillsammans – om man nu ändå vet att man kommer tvingas vara uppe på småtimmarna så kan lika gärna göra nåt trevligt av det – och sen framåt 04 eller så när jag inte orkar längre så väcker jag Björn och så får han ta över.

Det behövdes aldrig.

Pojken hade ju sovit normalt under dagen, så natten blev orolig men inte så till den grad att vi var tvungna att ställa oss på bryggan och betrakta fiskarna slå i vattenytan.

Han har fortsatt trenden med usla nätter sen vi kom hem i lördags, däremot. Tandsprickning är det definitivt, men han är också mer förkyld och rosslig och supersnorig.

Inatt är det min tur att sova bredvid vår lilla mullvad. Får se hur det går… Är lite beredd på att inte sova så mycket.

 

SaveSaveSaveSave

Perkolator och sömnpiller; våren är kommen!

perkolator
perkolatorbryggare ADRIAN

Jag fortsätter på min lite dunkla tråd; det här med sömnbrist är som bekant inte så ljust.

Igår var en häpnadsväckande tung dag. Eller den var lång, snarare. Veckolång. Nu när vintern kör sina sista dödsryckningar är Adrian förkyld(are), han lät som en perkolator hela natten med undantag för halvtimmeslånga hostpauser. Jag sov… dåligt, kan man säga.

Enda luckan under dagen då jag kunnat sova ikapp lite inträffade samtidigt som BVC-besöket för 5-månadersvaccinet, dvs kl 10:30. Adrian sov som utslagen i min famn där jag, något svettig, satt i väntrummet och såg folk komma och gå i 20 minuter innan det föll mig in att kolla kalendern.

Jag var naturligtvis där på fel dag. Heja mig.

Från kl 14 och framåt hanterade jag tillvaron med lätt illamående, huvudvärk och kisande ögon. Med noll tålamod, nära till gråt och andfådd av att existera plöjde jag mig genom hämtning, legolek, matlagning (Björn grejade med barnen), och dusch/bad med Simon. När mamma ringde och behövde hjälp med en grej var det skönt att åka dit. En kram av mamma när allt känns jobbigt – behöver jag säga mer?

Sömnpiller

Eftersom jag lyckats bli så urtrött att jag fått svårt att slappna av, så fick jag en karta sömnknark av mamma när jag var där igår. Det är samma milda sömntabletter (Imovane) som jag åt under den värsta tiden i terapin – den vändan när jag och Björn precis hade träffats.

Jag skulle vilja säga att de slår omkull en totalt och att man sover som i koma hela natten, men så är inte fallet. Däremot, om man dessutom har en förstående sambo och sover ifred i gästrummet, med öronproppar, och täcket över huvet, vill jag påstå att man får sova nästan hela natten.

Björn var uppe och gav Adrian mat vid 03:40 men jag märkte ingenting av det. Däremot vaknade jag oförklarligt kl 03:47, kollade på klockan, hann tänka att ja, bättre än inget, OCH SOMNADE OM!!

Kors.

Idag är jag bara trött, inte tröttledsen som ibland annars. Vi har varit på BVC, igen, men idag fick vi dessutom komma in. Adrian vägdes och mättes, det konstaterades att han följer kurvan som han ska, sen fick han sina vaccinationssprutor i båda benen samtidigt och BVC-Veronika blåste såpbubblor.

Allt är väl. Jag skulle behöva 6 såna här nätter till för att komma på benen känns det som. Nu har dessutom pollensäsongen dragit upp rullgardinen och stretchat i 2 dagar, och eftersom medicinerad pollenallergi har en tendens att dra ner prestandan med ca 30% hos mig, ser jag nu SÅ FRAM EMOT den slitigaste våren i mannaminne.

Med pappa försvinner pengarna, med mamma försvinner allt

Det dystra i att vara nykläckt småbarnsförälder till pseudotvillingar är att det är så svårt att känna att man räcker till. Jag hade faktiskt inte kunnat föreställa mig, konkret, till vilken grad och på vilka sätt det skulle bli tyngre med 2 små pojkar hemma jämfört med en.

En bra dag, för barnens del, så turas de om att sova. På det sättet får de mig för sig själva när de är vakna eftersom den andre antingen sover eller är på föris. Adrian är fortfarande för liten för att de ska ha så stort utbyte av varandra.

En bra dag, för min del, så sover de samtidigt. Då kan jag vila ikapp det jag förlorat under natten och vara en bättre version av mig själv, dvs ha liiite mer än tillräckligt med tålamod, när vi är alla tillsammans.

Frågan är vilket som egentligen är bäst, ur deras synvinkel. Ingen av dem kan prata så jag kan inte bara fråga dem.

Min husläkare sa, apropå att jag är så trött, så här:

”Det finns ett rumänskt ordspråk som säger att med pappa försvinner pengarna, med mamma försvinner allt. Det är kanske lite gammalmodigt…”

”Något…”

”…men det ligger mycket i det. VEM är den viktigaste personen för dina barn? Lisa, vem?”

”Jag…?”

”Just det. Tänk på det.”

Och det gör jag. Eller försöker, i alla fall. Vi är två föräldrar med lika värde, men ingen av oss kan ta den andras plats. Pappa kan inte fylla mammas skor och tvärtom. Jag tror att när barnen är så pass små, alltså under 2 år gamla, så är mamma fortfarande den centrala punkten. Navet i livets cirkel, typ. Pappa kommer komma ikapp, och eftersom de är pojkar kommer han antagligen springa om mig, och då kommer jag tänka på den här tiden med saknad.

Men just nu, här och nu, är det tungt. Just nu är jag ofta för trött för att orka uppskatta min lycka. Jag måste komma till rätta med sömnen, för som det är nu har jag svårt att sova även när jag inte blir störd. Jag är liksom övertröttad.

Jag ligger fyra månader före, älskling. Fyra månader.

Sedan bara några dagar tillbaka försöker vi natta Adrian i hans egen säng INNAN vi går och lägger oss. Han har en våldsam trötthetsdipp runt 20:30, så vi försöker rida på den.

I fredags nattade Björn honom, det gick bra, spädisen sov i en hel timme innan jag fick gå upp och vara moraliskt stöd där i mörkret.

Ny deal

I lördags var Björn på väg uppför trappan med honom igen när jag frågade om han behövde hjälp med något.

”Ja, du får gärna sitta på bollen med honom.” OBS! Sitta på bollen, i det här sammanhanget, översätts natta. Som svar på det fick jag ett av mina ilskna små tvära humörsvängningar.

”Vaddå, har du ont i ryggen eller?” fräste jag upp efter honom.

Björn, inte alltid 100% perceptiv, svarade: ”Ja, jag nattade ju honom igår.”

Jag gick efter dem upp till badrummet där Adrian precis landat på skötbordet, ställde mig bredvid Björn med armarna i kors och blängde på honom längs med näsryggen. Björn, tillbaka till verkligheten, tittade på mig:

”Vad är det, älskling?”

”Inget. Men jag kan känna att om vi ska gå på rättvisa så har du alla nätter i hela hans liv att ta igen först.”

Björn undvek blicken och log skyldigt. ”Jaa… jag vet. Jag kom på det efter att jag hade sagt det.”

”Ingen fara, jag tar läggningen, men sen kanske det är dags att du tar natten med honom. Jag skulle må bra av att få sova en hel natt. Du vet, som du oftast gör i veckorna.”

”M-m…”

”Kanon! Det här blir bra för dig! Då kommer du bli mindre benägen att glömma bort att passa så han inte tjuvsover i soffan på kvällarna, sådär som han gjorde ikväll. Vad bra det här blev.”

Björn skrattade i kapitulation medan jag tog över vid skötbordet.

Ofrivillig bebisabstinens

Trots att jag var helt fri att sova utav bara tusan så fixade jag inte att lägga mig i gästrummet. Jag tänkte att jag kanske måste fasa ut den intensiva närheten till min bebis först, så Björn och jag bytte bara sida i sängen.

Det höll i en timme, sen vaknade Simon av en mardröm och Björn var på benen innan jag ens hunnit uppfatta problemet. Sen sov vi i kanske 2 timmar, varpå Adrian vaknade i en extra rosslig hostattack. Björn trodde han höll på att kvävas, fick panik (lät det som) och hittade inte lysknappen på sänglampan, så alla grejer jag har på mitt sängbord åkte i golvet. Så även nappen. Istället för att bara ta med sig barnet till badrummet så skulle det snorsugas och grejas direkt i sängen, tydligen, vilket Adrian avskyr så han vrålade som om världen kommit till sin ände. Sen följde en stunds irriterat nappletande, och när det äntligen blev lugnt igen började ungen snarka.

Vad håller jag på med?

Efter kanske 20 min tappra avslappningsövningar kände jag att det var färdigfasat för min del. Varför ligger jag kvar? Nu drar jag inte nytta av min situation, tänkte jag och smög iväg till gästrummet.

I slutändan sov jag inte mer än vanligt, och hade dessutom en molande huvudvärk över ögonen hela dagen därpå som tack för besväret.

Hej Hej Vardag har gjort en träffande illustration i ämnet. Hennes inlägg Kriget om sömn fick mig att skratta högt, för även om det inte ser ut så hemma hos oss så är det EXAKT så det låter i mitt huvud.

sömnkriget
Kriget om sömn

”Fyra månader, baby. Fyra månader.”

 

När man inte får sova står tiden still

Gnällvarning.

Det känns så ***** hopplöst när klockan hunnit bli 02:23 och man sedan 23:20 aldrig ens hunnit få ner pulsen mellan hostattackerna. Bebisen som lyckas sova genom dem vaknar till ibland och ger svar på tal med egna attacker. När man till slut lyckas somna är det bara för att vakna av babyhostningar, eller hysterisk babysovgråt på grund av magknip, nappill och till slut av att övriga familjen går upp.

”Det är bara att vänta ut”, sa man. ”Det går över”, la man till.

Utan sömn saktar tiden ner och blir evighetsseg. ”Det går över.” Jo, men INTE OM TIDEN STÅR STILL.

Jag har träningsvärk i hela bålen. Luftrören är ömma. Jag får huvudvärk av trycket från hostan och jag svettas som i juli i somras. Jag kommer ha de föräldraledigas mest vältränade mage innan det här är över. Resten av mig kommer väl däremot se ut som det gör nu så jag får skynda mig att träna ikapp så jag blir proportionerlig igen sen.

Gick till apoteket i lördags efter en ovanligt livlig natt, men kan man tänka sig, ALL hostmedicin avråds å det starkaste till ammande kvinnor. Jag var nästan beredd att avsäga mig amningen på plats. Nästan. De tillät mig köpa Noskapin, mot torr rethosta. De är inte det jag lider av men jag tar vad som helst.

Länge leve våren. Då kan man i alla fall sova.*

 


*pollenallergiker

När alla sömntåg har gått och man står ensam kvar på perrongen

Du vet när man är så där trött att… eller det kanske du inte vet, alla upplever inte det här. Min far, till exempel, har samma min när jag försöker prata med honom om detta som han har när vi diskuterar färglära – alltså han ser ut som om jag pratade isländska med honom. Sen skrattar han retsamt åt mig, säger nåt i stil med ”det där problemet har aldrig jag, jag brukar sätta mig i sängen, sikta på kudden, somna och hoppas att jag träffar den”, och ger mig en klapp på axeln. Så om du också är en av de överjordiska människor som inte alls vet vad jag menar, var glad för det. Himmelskt glad.

Du KANSKE vet när man är så där trött att man liksom mår lite illa, när man känner ansträngningen av att andas, när man försöker tjuva till sig lite vila överallt och hela tiden, när man stirrigt fastnar med blicken nästan oavbrutet och har svårt att slita den, när man kanske står ut genom att hålla sig igång non stop, när det är uppförsbacke överallt och man är nära att brista i gråt när en oförutsedd ansträngning oönskat tränger sig in i ens liv och tycks förstöra allt – som typ att bli nerkissad när man byter blöja, eller tappa ut den enda maten man har hemma på golvet.

Den tröttheten.

När dagen är slut – för tvärtemot vad man tror så tar den slut – så lägger man sig tidigt för att ta igen förlorad sömn och bli människa igen. Det är i det ögonblicket som jag misstänker att min kropp fungerar sämre än genomsnittet. Alltså, jag har svårt att slappna av, eftersom jag gått och levt på energireserver hela dan och vägrat slappna av. Det tar tid för mig att somna.

Igår var en sån kväll. Jag låg och kände sömnen erövra en tå i taget, och väntade. När det inte var så långt kvar lyfte Björn på täcket och vände sig och släppte in kall luft, och jag var plötsligt klarvaken igen. Men det är lugnt, så kan det vara, alla måste få existera på lika villkor osv. Samma sak, samma händelseförlopp, samma kalla luft och samma klarvakenhet en gång till. Yes, fan också. Det gör ingenting. Börja om.
Samma sak en gång till.
Kärnan i mig tappade det fullständigt men jag tvingade sammanbitet kvar lugnet.
Simon tappade nappen, jag hittade den inte så han fick den som låg på nattduksbordet. Han rullade fram och tillbaka som på ett skepp i storm, så jag höll honom i handen men då tog han nappen och började slå den mot spjälorna. Jag tappade tålamodet.

Det kändes som att det var sabotage, med flit, och jag var så arg. Jag fattade ju att det inte var så men ilskan brydde sig inte. Jag var för trött. Jag vände mig mot Björn:

”Alltså det här går inte. Jag orkar inte. Man kunde ju tro att det var nån form av sammansvärjning! Nu går jag härifrån!”

Jag tog kudden och flydde fältet, och stackars Björn fick ta resten av en livlig natt från min sida av sängen.

Man skulle kunna tro att jag somnade ögonblickligen då och sov hela natten, men ICKE. Jag var så upprörd, att det tog säkert en timme till att lugna ner sig, alla sömntågen gick och nattrafiken är glesare. Jag kanske lyckades framåt 01.

Hur man bäst hanterar en sanslöst trött dag

Björn har tagit semester och är hemma fram till 4e januari, och det är jag himla glad för. Speciellt med tanke på att vi haft elektrikern här igår och idag för att dra jord och ordna med ny elcentral, och jag skulle ha blivit tvungen att memorera vad han sa för att återge till Björn om inte han hade varit hemma. Jag kommer ju inte ihåg nånting, alls, nånsin, så det hade blivit lite jobbigt.

Idag har varit en aktiv dag eftersom jag varit så in i Skottland trött. Det fungerar så att om jag sätter mig ner och slappnar av så blir jag gråtfärdig och fixar inte att göra nåt mer den dagen. Ja, jag sov dåligt inatt. Jättedåligt. Faktum är att jag är osäker på om jag sov inatt. Hursomhelst, lösningen, dvs svaret på frågan hur man bäst genomlider en sådan dag när man inte har möjlighet att sova är att hålla igång.

Jag satt och hade andnöd av trötthet i fåtöljen imorse, men så ringde Anna och jag svarade med ett ”Hej snälla säg att du vill gå på promenad med mig jag är så trött!”. ”JAAAA!” sa hon.
Vi var på blomsterbutiken en halvtimme bort och botaniserade bland rean på julprylar, och så gick vi hem igen. Björn lagade lunch medan jag matade Simon, sen lagade jag ett nytt storkok käk till Simon som lär räcka i kanske 3 dar, sen somnade han och jag gjorde en ny header till bloggen, sen vaknade han och fick mat igen, jag åt, vi gick ut igen för att köra en blomma till Anna som hon lämnat i vagnen och hämta ett paket på posten.
björntygPaketet innehöll inte allt jag trodde att det skulle, det visade sig att jag hade glömt (!!?) att beställa tyget med björnar på som var så fint, men jag fick min svarta overlocktråd i alla fall. Och såklart tyget jag ska sy nyfödd-presenter av 🙂 En av Björns kompisar ska ha en liten flicka i januari nämligen.
Sen i alla fall så gjorde Björn mat igen tack och lov, nu har vi ätit, jag sitter och skriver. Det knasiga med mig är att trots att jag är trött intill vansinne så blir jag piggare på kvällen. Så är det alltid. Jättedumt. Lagom till sängdags kommer jag vara stirrig och ha svårt att sova.

Imorn kommer elektrikern tillbaka och slutför. Han kommer inte förrän efter lunch så vi hinner vila på förmiddan till skillnad från idag. Sen kommer Carina, Björns faster, sent på kvällen och stannar över jul och sen är det julafton och nyår och vår och slut på föräldraledigheten och hej och hå. Gud, jag borde gå och lägga mig med Simon. Klockan är trots allt 19:59…

tygleverans

Jag är jättepeppad, med lite tur och flyt får jag tid över imorn 🙂