Sömntränare: tips mot morgonpigga småbarn

Nu ska du höra om ett life hack som gör livet FANTASTISKT (ej sponsrat) för familjer med orimligt morgonpigga 4-åringar. Jag nämnde “sömntränare” i förbifarten och du, det är tamejtusan det bästa som hänt – jag tycker i alla fall det på helger kl 05.

Nattlampa som ändrar färg på morgonen

Jag minns inte hur vi fick nys om det här med nattlampor som ändrar färg när det är morgon, men idén är genialisk så en helgmorgon förra vintern, efter att Simon regelbundet sedan kl 04:50 kommit in till oss och frågat om det var morgon än, satte jag mig att hitta en lösning.

Jag ogillar starkt Familjeliv(.se), men ibland är det faktiskt inte så dumt.

Jag googlade efter en nattlampa som man kan ställa in så att den ändrar färg när det är morgon och dags att gå upp, så att Simon ska slippa fråga “är det morgon nu?” varenda dag. En tråd från Familjeliv dök upp i resultatet dår nån ställt exakt samma fråga. Länkarna hen fått som svar gällde inte längre, men så var det nån som skrev “ok, länken funkar för mig. Annars googlade jag: lampa färg barn gå upp”.

Tråden är fem år gammal men hade den varit färsk skulle jag ha gett människan en kram för det visade sig, efter genomförd korrekt googling, att det heter “sömntränare”.

Sömntränare

De sömntränare som finns/fanns tillgängliga i fysisk butik inom överkomligt avstånd (jag var beredd att köra till Uppsala (ca 7 mil) om det skulle behövas) var lammet Sam och pingvinen Pam.

Eftersom Sam var billigare och dessutom hade analog digitalklocka, dvs en skärm som visar den analoga klockans visare, så valde vi den. Dessutom stänger den ögonen på natten och öppnar dem när det är dags att gå upp, utifall att någon liten färgförvirrad Adrian skulle glömma bort vad som gäller.

Den var väl aningens krånglig att programmera, men inte så krånglig att vi hann bli sura i processen. Pojkarna fattade galoppen snabbt och andra morgonen med fåren så var det inget snack.

Fåren fungerar alltså så att de är vakna/inte tända på dagen, och sen lyser de gult en halvtimme innan det är dags att släcka lampan, och sen lyser de rött och fungerar som nattlampa hela natten. På morgonen lyser de gult en halvtimme innan det är dags att gå upp, och så lyser de grönt när det är morgon officiellt.

Sömntränare Sam
Lyser även grönt om man vill ta en bild på den, säg kl 13:13, och man trycker på nån knapp nånstans.

“Mitt får är vaket!”

Till vardags var inte bekymret med morgonpigga pojkar så stort, men på helgerna är det en ren välsignelse att slippa bli väckt om och om igen. Vi har ställt in dem på kl 07:00, så våra helgmorgnar nu för tiden startar kl 07:00:06 med att någon öppnar dörren och meddelar att hans får är vaket och att det är hungrigt i magen.

Kvalitén

Efter kanske 6 månader så dog Simons får. Jag ville reklamera men hittade inte kvittot, och eftersom Simon är mer morgonpigg än Adrian så fick Simon låna Adrians får medan hans nya var på väg. Vi valde Pam, pingvinen, den här gången eftersom fåret visat sig inte vara världskvalitet. Pam har dessutom en inbyggd blåtandshögtalare, vilket är praktiskt när vi är på landet eller reser bort.

Sömntränare Pam

Tyvärr visade det sig att även om Pam gör sitt jobb, så lyckas vi inte få henne att lysa rött hela natten. Hon lyser nån timme, sen slocknar hon och i och med det tappar hon blåtandsanslutningen. Jättestörigt – det är i och för sig ingen vidare ljudkvalitet på högtalaren, men den duger för sagor. Ibland vaknar Simon och blir osäker på om det är mitt i natten eller mitt på dagen, för Pam lyser ju inte, men det är ändå sällan.

Står du och väljer mellan just dessa två, dvs Sam och Pam, så rekommenderar jag Sam utan tvekan. Men det finns sannolikt andra, för den som är beredd att vänta på leveransen istället för att åka och köpa den igår.

Regnig söndag på Fjärilshuset

Vi besökte Fjärilshuset i Hagaparken i söndags. Sist vi var där, för nästan två år sen, kröp Adrian lika mycket som han gick. I söndags klättrade han ungefär lika mycket som han gick.

Det var Simons idé att åka och “titta på rockor”. Egentligen ville han åka redan i lördags men då var det så fint väder så vi åkte till Vasaparken och stod och huttrade där istället, medan pojkarna klättrade på allt. I söndags däremot, då ösregnade det när vi gjorde upp dagens plan.

Årets besök på Fjärilshuset i Hagaparken

Det finns en bassäng med karpar direkt när man kommer in – så stora de är! – och ovanför bassängen växer ett träd (?) som släpper russinstora frön. En del av fröna hade trillat bredvid på marken, så pojkarna provade att “mata” fiskarna med dem – man ska förstås inte mata djuren, men dessa frön trillade ju i vattnet av sig själva ändå, så vi lät dem hållas. Fiskarna var inte dummare än att de spottade ut fröna igen efter att ha tuggat på dem en stund.

Det här är inte samma bassäng, men det var värt en bild ändå. Älskar såna här skräckskyltar.

Efter jättefiskarna kommer man till jättefjärilarna. Underbart vackra och ganska närgångna fjärilar, och så förstås jättemalen som bara lever i tre dagar:

På deras avdelning finns även sköldpaddor, och rockor (!) på kanske 30 (?) cm djup.

Efter det går man vidare till saltvattensavdelningen med hajarna, nemo-fiskarna, maneterna och filmvisningen om hur man märker tigerhajar.

“Woooooow …! Titta hajar, mamma!!”

Det är verkligen ett bra ställe. Inne på hajavdelningen finns toaletter lättillgängliga, mycket yta, stora “fönster” till hajbassängen, och så kryptunnel för barn (oklart vad som fanns i den för jag fick inte plats, men tyckte jag skymtade nån sorts installation i taket).

Det här är alltså fortfarande ett strakt tips, även för mindre barn.


Obs! Ej sponsrat.

Simon ska träna vattenvana på simlekis i höst

Jag nämnde i somras att Simon skulle få en egen aktivitet utan lillebror i hasorna precis hela tiden, så vi bokade honom på simlekis nu under hösten. Han är inte helt bekväm i vatten, det verkar vara nån sorts skräckblandad förtjusning eftersom han inte heller kan hålla sig borta. Han vill, men han är försiktig och reserverad, så det är hög tid att träna vattenvana med honom.

Oavsett karaktären i hans förhållande till vatten så måste han ju lära sig att simma. Han behöver göra något eget, helst tillsammans med mig eller Björn, så därför var simlekis ett ganska självklart val.

Vi går på söndagar, och idag blir tredje gången vi går dit. Simon längtar.

Succé

Jag får, i egenskap av mor, ganska ofta anledning att bli sådär uppblåst stolt över Simon. Du vet, det är ju min lilla pojke, han behöver egentligen inte göra mycket mer än existera för att jag ska vara stolt över honom, men det här är nåt alldeles extra.

När vi kom dit första gången så var vi precis i tid. Nästan alla andra var redan i bassängen, så jag gick före Simon nedför bassängtrappan. Han ville stanna kvar på kanten, dvs han ville göra som han alltid gör och titta på och vara med nästa gång, men det kom folk bakom så jag fick bära ner honom i vattnet.

Bassängen är supermysig, det är 35° i vattnet OCH det finns en bubbelpool man får stanna kvar en stund i. Det är för övrigt samma bassäng där babysimmet höll till för 4 år sen.

Han protesterade inte eller så, däremot satt han som en hårt spänd ryggsäck i famnen på mig så det blev inte så mycket deltagande de första 10 minuterna, men sen släppte det.

Han tyckte det var så roligt med sångerna och lekarna, och övningarna vi skulle göra, så han glömde bort att bara titta på. Efter halva lektionen trampade han på i vattnet som en liten motor, och när barnen skulle “flyta” på rygg med öronen under vattnet skrattade han högt och pekade på bilderna i taket när jag sakta drog runt honom som en tröja vid ytan.

Förra veckan, alltså andra gången vi var där, så hade han så roligt med en sån där plastring som man ska hämta på botten – alltså vi gjorde ju inte det, men den var av den sorten – att han glömde bort at vara rädd. Han sköt ifrån kanten med benen och liksom kastade sig rakt ut i vattnet till mitt ben som jag höll upp strax under ytan (och som ringen hängde på). Det skulle inte ha hänt för 3 veckor sedan, det kan jag lova. Jag blev så stolt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

En del har vattenvana, andra har annan vana

Det andra barnen på kursen har väldigt olika nivå på vattenvana, men övningarna är gjorda så att alla kan delta efter sin egen förmåga. Vissa behöver nog inte träna vattenvana lika mycket som de behöver lära sig att simma hjälpligt; vi har till exempel en liten flicka som är 4 år, och som är stolt ägare av ett par simglasögon som hon aldrig tar av sig. Hon tillbringar mer än hälften av tiden under vattnet. Simon är ju inte riktigt där.

Simon har inte fått så mycket vattenvana. Han har gjort annat istället. När vi går med våra pojkar till badhus så klättrar de på allt. Adrian klättrar så högt han kan komma och sen hoppar han ner i vattnet därifrån. Tappar jag pojkarna med blicken på badhus så börjar jag alltid med att höja den och leta i ögonhöjd. På lekplatser klättrar de på utsidan av klätterställningar och rutchkanor, på tak och i träd och gärna också på ställen som inte är tänkta att beträdas alls.

Första besöket på simlekiset med Simon, när vi precis kommit och skulle byta om och var lite stressade (dvs JAG var lite stressad), så vände jag ryggen till några sekunder för att plocka ihop alla prylar som spritt sig. En annan mamma intill sa plötsligt:

“Får han vara där uppe?”

Jag vände mig om och fick syn på Simon där han satt och skrevade spritt språngande ovanpå klädbänken med tillhörande klädkrokar (modell omklädningsrum i skolan). Alltså ovanpå alltihop, med sitt ljusa huvud nästan vid taket.

“Å. Simon, hoppa ner därifrån, det är inte meningen att vi ska vara där.”

“Jag fick nästan hjärtattack,” sa mamman och menade att det inte handlade om att hon uttryckt missnöje för att man inte FÅR klättra där, utan mer att hon blivit orolig. “Tänk om han ramlar ner.”

“Det gör han inte,” sa jag bekymmerslöst och kände mig ett ögonblick som en ansvarslös förälder men ändå stolt på samma gång. Men jag vet ju att han nästan aldrig ramlar, och OM han ramlar, så har han en för mig nästan magisk förmåga att få tag i nåt med ena handen och sen fånga sig själv. “Vi behöver träna vattenvana, klättervana har han redan,” skojade jag och gick mot duscharna medan Simon krånglade sig ner och kom efter.

Simon är tokbra på att klättra. Vattenvanan däremot, den jobbar vi på.

VAB för magsjuka
Simon klättrar upponer. Gammal bild från förra vintern, innan vi fattade varifrån magsjukan kom hela tiden.

Många tygbindor blir det, men … varför tygbindor?

varför tygbindor

Fördomar

Jag nämnde att jag syr tygbindor för att vila hjärnan. Märkligt, eller? Njae, inte helt och hållet i alla fall.

När jag berättar för folk att jag syr dem så reagerar en del precis som jag först gjorde, dvs skeptiskt. Hur kan en tygbinda vara att föredra? Den måste väl bli väldans tjock, för att inte säga obekväm? Det känns gammalmodigt, alternativt och lika roligt som antivaccinrörelsen (om än ej lika allvarligt). Dessutom har engångsbindorna övertygat oss om att hela den här en-gång-i månaden-historien är ganska äcklig och därmed skämmig.

varför tygbindor

Varför tygbindor? Vad är grejen?

Jag kom in på detta för drygt 2 år sedan och har varit frälst sedan dess, men ingenting passar alla och det finns för- och nackdelar med allt. Jag har försökt hitta nackdelar med tygbindor men det är svårt; det måste såklart finnas fall där det varit katastrof, men de verkar vara försvinnande få.

Fördelar med tygbindor

Naturskyddsföreningen har skrivit en artikel om miljövänligare mensskydd, som definitivt är läsvärd i sin helhet. Där står bland annat följande:

“Det finns åtminstone tre fördelar med återanvändbara mensskydd: de är miljövänliga, mer hygieniska och mycket billigare än engångsartiklar.”

“En kvinna har sammanlagt mens i drygt sex år. Köper hon vanliga mensskydd kostar de henne cirka 30 000 kronor. Genom att välja tygbindor blir kostnaden runt 4 000 kronor. Väljer hon menskoppen räcker en tusenlapp till en livstids förbrukning.”

Jag är med i en Facebookgrupp för folk som gillar att sy tygbindor, den har över 30 000 medlemmar och i filerna finns mönster, tygtabeller, tutorials och tusen andra grejer. Eftersom gruppen är så stor så är det många röster som hörs, och där har jag läst mycket intressanta saker som folk delar med sig av (OBS ej vetenskapligt belagda utsagor):

Fördelar med tygbindor enligt användare
  • De sparar på miljön.
  • De luktar inte. Den där lukten – du vet vilken jag menar – kommer inte inifrån din kropp. Den uppstår i engångsbindan.
  • De är betydligt skönare att bära.
  • De känns inte sådär instängda som engångsbindor ofta gör.
  • De innehåller inga kemiska ämnen, utöver de ämnen som förstås redan finns i alla våra kläder.
  • De är betydligt snyggare.
  • Vissa har fått färre besvär med svamp och andra underlivsrelaterade krämpor.
  • Några har till och med rapporterat om bättre allmänhälsa, lindrigare mensvärk m.m. (högst oklart om sådant har med bytet till tygbindor att göra ändå).
Nackdelar med tygbindor
  • Du måste ta hand om dem.

De är inte svåra att ta hand om. Om man bryr sig om fläckar så blir det lite mer omständligt att ta hand om dem*, men det är ändå inte ett dagsarbete och de tvättas med tex lakanen, så det blir inte ens “mera tvätt”.

Produktionen går på högvarv

Allt som allt skänker mitt pysslande viss tillfredsställelse genom att det behövs, jag avslutar mina dagar med den där mjuka varma känslan av att ha åstadkommit något, även om det inte ser mycket ut för världen. Långsamt driver jag tillbaka mot syglädjen jag inte haft tid att känna på typ 3 år, och det gör mig glad.

Fördelar med handarbetet:
  • De är superenkla att sy.
  • De förbrukar alla små tygslattar och en del utslitna kläder jag har sparat så länge och aldrig vetat vad jag ska göra med.
  • Det är en hel liten vetenskap bakom; vilka material som bör användas, antal lager och känsla VS uppsugningsförmåga och tjocklek, vilket bidrar med en liten utmaning utan att bli komplicerat.
  • När tygslattarna går åt så blir det mera plats över i ateljén.
  • De uppskattas av andra, dvs de kommer till användning av andra kvinnor än bara jag själv.

Vart har de tagit vägen hittills?

Jag har gett bort de flesta hittills. Här har vi ett gäng som jag gav till en barndomsvän som gärna ville testa.

Dessa (ovan) är med fuktspärr, dvs ett vattentätt skikt (dvs ett polyuretanlaminerat tyg som “andas”), och dessa (nedan) är utan fuktspärr, vilket ju passar utmärkt istället för vanliga trosskydd.

Det enda jag köpt är tråd och tryckknappar. Tygerna kommer från bland annat följande:

  • en mjukisbyxa som aldrig används
  • tygslattar från när jag sydde babykläder
  • gamla vikblöjor (använda kanske 0-2 ggr)
  • 2 linnen (passade inte längre)
  • barntröja (urvuxen och fläckig)
  • pyjamas (utsliten)
  • klänning (utsliten)
  • en av Björns utslitna t-shirts
  • spill från när jag gjorde madrasskydd till spjälsängen

Här har vi ett litet startpaket till en släkting som kunde tänka sig att testa, även om amningen fortfarande gör dem inaktuella:

hemsydda tygbindor
hemsydda tygbindor

Det här (ovan) är också ett startpaket till en barndomsvän (jag måste medge att tre av dem är från Tygbindor.se som jag köpte men aldrig använde innan jag började sy själv). Hon fick dem i födelsedagspresent och blev riktigt överraskad. Ju mer jag berättade om dem, desto mer intresserad blev hon.

“Det måste vara första gången nånsin som jag längtar efter att få mens!” skrattade hon.

Vi får väl se hur länge den här kreativa fasen håller i sig, men jag hoppas det varar ett tag till!

Var finns de att köpa?

Så länge jag syr dem så säljer jag dem till självkostnadspris (typ 20-100 kr/st, beroende på binda). Maila mig om du är intresserad (mammatrams@gmail.com)!

Jag avråder från Imse Vimses massproducerade tygbindor, av flera skäl: 1) de är onödigt tjocka, obekväma och känns knögliga, 2) de suger inte särskilt bra, 3) jag betvivlar det miljövänliga i produktionen.

Tygbindor.se är ett bra ställe, hon syr till självkostnadspris också, och jag har köpt flera från henne (de är jättebra).

Made by Ewa Christina är en annan som syr, men har aldrig beställt från henne så vet inte hur bra de är, men snygga är de i alla fall!

Instagram är som alltid en källa till shopping av hantverk. Där finns många som syr själva, och eftersom det är enkelt så skulle jag tro att de flesta också är bra ganska bra (mina är förstås bäst).

*Hur du tar hand om dem

Tygbindor tål att tvättas i 60°. Jag vet att vissa tvättar sina i 90° och det verkar gå bra, men det är på egen risk. Det hänger också på vilka material exakt som ingår i bindan.

Använd helst tvättpåse för att minska risken för noppor och onödigt slitage (det gör inte jag och mina håller fortfarande utan anmärkning efter 2 års användning).

Som sagt, blod fläckar ordentligt, men om du inte bryr dig om fläckar utan bara är intresserad av att det blir ordentligt rent, så kastar du använda bindor i tvättkorgen (eller förslagsvis i nån luftig tygpåse så att de kan torka) precis som all annan tvätt, och sen tvättar du dem tex tillsammans med lakanen.

Att undvika fläckar

Här råder delade meningar. Över lag har jag kommit fram till följande:

  • Varmt vatten fäster fläcken. Tvätta därför en omgång i kallt (alltså kallare än 30°) vatten innan du kör det varma programmet.
  • Vissa använder så kallad wet bag. När du byter binda, skölj den använda i kallt vatten och lägg den sedan i en lufttät påse. Blodfläckar som inte tillåts torka in är lättare att tvätta bort. OBS! Risk finns att bindan glöms bort och blir liggande. Kan inte vetenskapen bakom detta men jag tänker bakterietillväxt, mögelrisk osv. Kan däremot vara trevligt att ha en tjusig vattentät wet bag i handväskan som du tar hand om när du kommer hem – annars duger en vanlig plastpåse precis lika bra.

Psykologen Psyknina gästar Mammatrams (äntligen!)

Vem är Psyknina?

Psyknina – eller Nina, som hon kallas i alla andra sammanhang – är en av de som jag vet läst Mammatrams från och till nästan sen start. Det är inte kutym längre att lämna kommentarer i varenda blogg vi läser, och Mammatrams har aldrig drunknat i dem (i kommentarerna, alltså) så därför är en läsare som är psykolog och bor i Mo i Rana (där jag fått lära mig att fästingar inte trivs) någon som lätt fäster sig i minnet.

Så många frågor

Det är väl inte bara jag, eller? Som vid blotta skuggan av en möjlighet att få någon sorts vägledning i föräldradjungeln börjar bubbla av frågor. Som om en annan människa kunde sitta på svaren om Livet, Universum och … allting annat vi undrar över som föräldrar.

Mysteriet kring mina barn känns precis lika stort som allt det där. För mig alltså. Nog måste väl fler sitta hemma och betrakta sina barn nån gång ibland och liksom bara … “jag fattar verkligen inte nu”? Eller?

Anyway … Efter att Nina nyligen gått med på att gästa bloggen så skickade jag ett gäng frågor förklädda till förslag/uppslag, om inspirationen skulle tryta. Det tog typ 3 sekunder att komma på 3000 frågor, så Nina har svarat på några av dem.


psyknina
Mo i Rana. Bildkälla här.

Hej!

Jag heter Nina, kommer från Örnsköldsvik men bor sedan 2012 i Mo i Rana i Norge. Jag och min man flyttade hit när vi tog examen från universitetet i Umeå, och sedan dess jobbar jag här på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). Jag jobbar mest med tonåringar, men eftersom det är en liten plats får jag möta barn (och föräldrar till barn) i alla åldrar. Har en blogg – Psyknina – som tyvärr ligger i dvala pga intressebrist från min sida, men kika gärna in om du vill!

Vi har två barn, 1 och 4 år gamla, båda födda här i Norge. Det som jag tycker är bäst med att bo i Norge som småbarnsförälder är de korta arbetsdagarna. Jag jobbar 100%, vilket innebär en arbetstid från 8-15.30. 

Den största nyttan jag har av mitt jobb i mitt föräldraskap, har kommit efter att barnen kom i tvåårsåldern. Det är nog för att de går att prata med då, och det är så att säga en fördel för mig som psykolog …

Mitt bästa tips

Bekräfta barnets känsla (och undgå ordet Nej)

Exempel:

Barnet: Jag vill ha glass!!

Jag: Åååhh det är ju jääättegott med glass!

Barnet: Jag vill HA glass!!

Jag: Jag med! Det är jättegott, och du tycker också massor om glass!

Barnet: Kan jag få glass? (Oftast lugnare nu pga bekräftelsen.)

Jag: Idag är det måndag, och då äter vi inte glass/valfri ursäkt, avled och prata om något annat. Lugnar barnet sig inte, fortsätt att bekräfta hur gott det är.

När barnet är arg/skäms/ledsen:

Bekräfta känslan! Sätt ord på det du tror barnet känner och varför, de kommer protestera om du gissar fel, men du ger barnet en chans att lära sig uttrycka sig nästa gång, och i slutändan bekräfta sig själv. Brukar alltid avsluta med att säga att de får komma och sitta i knät om/när de vill ha tröst.

Bitande barn

Fick en fråga om bitande barn. Tyvärr är det nog avledning som är bäst, och försöka att inte göra så stor grej av det. Beror naturligtvis på ålder, förklara om de är äldre, och visa hur de kan göra annorlunda. Bekräfta känslan oavsett: jag tror att du är jätteglad/arg/stressad nu. Om du är arg kan du sparka i golvet, slå i en kudde eller ropa i en kudde. Om du är glad kan du hoppa högt, om du är stressad kan vi lägga oss här en stund. 

Inga time out

Avslutningsvis brukar jag alltid säga att barn aldrig ska ha time out när de har det jobbigt (arg/ledsen/skäms). Föräldrar kan ta time out (nu måste mamma gå och lugna ned sig, jag går och andas lugnt sen kommer jag tillbaka), men barn ska ha time in. Få bekräftelse, komma nära.

Alla föräldrar gör sitt bästa, och det har tyvärr fått genomslagskraft med time out efter supernanny-program osv. Det är inte farligt för barnen att ha time out, det viktigaste är att de får time in också! Jag brukar säga att 30 % av gångerna är good enough (finns till och med forskning på att det är så!), men om ett barn är extra känsligt eller har fått svårigheter av något slag, brukar jag säga att de ska få dubbelt så mycket.

Kom ihåg: it’s just too hard to be difficult – barn VILL aldrig vara jobbiga!

Hälsningar,
Nina

Studsmatta för småbarn – genidraget för alla i familjen

Så himla tacksam för den där – GENIDRAG verkligen.

studsmatta för småbarn

Det här är en verklig ljusglimt längs vägen av alla olika grejer och prylar och fasoner som vi testat genom åren för att förbättra vardagen och/eller fritiden med barnen. Andra riktiga ljusglimtar har till exempel varit Lolaloo, sångboken och babymonitorn. Och så den här. Studsmattan. Alltså …

Idén

Vi fick hem ett reklamblad i april från nåt sånt där lågprisvaruhus, minns inte vilket, fullt med studsmattor i olika storlek på rea. Jag satt och bläddrade i det under frukosten, och ju mer jag tittade på dem, desto mer ville jag åka dit och köpa en så fort de öppnade.

Det gjorde vi inte; en så pass stor investering kräver sin research och Björn har svart bälte i det. Dyra impulsköp finns inte på hans karta, och egentligen inte min heller, och han var dessutom först lite tveksam till idén.

“Alla har såna där, det måste ju finnas bättre på Blocket,” sa han och tillade 2 minuter senare, “Många säljer efter ganska kort tid, det måste ju va för att det kanske inte var så kul.”

“Det är säkert för att de köpt sån där billig för att testa och kommit på att det finns bättre eller att det inte var deras grej.”

“Mhm …”

En vecka senare visste vi (dvs Björn) vilka märken och modeller som fått bäst-i-test, vilka som var säkrare och vilka som gett mest upphov till vilken sorts skador och varför och jag-vet-inte-vad.

Köpet

Vi köpte en modell från North på Blocket. Studsmatta med säkerhetsnät, begagnat, ej uppställt, originalfakturan medföljde.

För att göra en lång historia kort så åkte Björn och köpte den. Det tog honom flera dagar att montera den hemma, eftersom min älskade aldrig gör någonting halvhjärtat och höll på och grävde ner studsmattans ben i gräsmattan och mätte vartefter med vattenpass för att den skulle stå helt rakt, så det var inte förrän efter nån vecka som vi insåg att nätet inte passade. Vi hängde upp det i klätterrep ändå, tillfälligt, och det blev succé på en gång.

Lägg gärna märke till Adrian i mitten.

Efter många turer fram och tillbaka fick vi tillbaka lite pengar av säljaren och har nu en begagnad studsmatta med nytt säkerhetsnät.

Studsmatta för småbarn

En uttalad studsmatta för småbarn är det förstås inte, vi har ju tänkt att vi ska ha den ett par år, men det följde med extra distanser till fjädrarna i mattan för att människor som inte väger så mycket ska kunna få upp studs ändå. Är den anpassad för vuxna så blir den för stum för barnen.

Nu har vi haft den i ca 5 veckor, och barnen är i den varje dag. Oftast tillsammans, och allra helst med en vuxen också för om en vuxen hoppar i mitten – precis lagom högt för att lätta med fötterna lite från mattan – så kan barnen hoppa mycket högre än de kan annars. De får liksom extra fart av vuxenstudsen.

De har trillat en del, förstås, som alltid, i den. Bråkat. Även krockat ett par gånger. Regeln “en i taget” som gäller på lekland applicerar vi inte hemma därför att de är så små, och mattan så stor, och för att ingen av dem gillar att vara där ensam nån längre stund. Men vi är alltid i närheten och ser vad de har för sig och är det nån som inte pallar att hålla sig till reglerna (inte knuffas, inte hoppa över nån eller bredvid nån som ligger ner, inga hårda prylar osv) så är det färdighoppat för honom.

Det här har även blivit en vanlig kvällsaktivitet efter middan. Barnen hoppar och bränner ännu mer energi, medan vi plockar undan maten och samtidigt håller stenkoll på dem.

studsmatta för småbarn

Även gäster gillar den. Det var verkligen en bra investering. Och jag kan meddela att 20 minuters oavbrutet vuxenhoppande med barnen känns som att det bidrar till bättre allmänhälsa.

Carena Gotland recension och problemlösning

Vill du hoppa direkt till problemlösningen så scrolla ner till slutet.

När vi valde Carena Gotland så skrev jag ett utförligt inlägg om varför – vi gjorde en del research inför köpet och jag tänkte att det finns kanske fler som gör som vi. Det gjorde det, visade det sig, så här kommer uppdateringen och en regelrätt (??) Carena Gotland recension (jag har använt Barnvagnsblogg.com som mall – eller ok, kanske inte fullt så ambitiöst, men nästan).

Tvilling-/syskonvagn Carena Gotland recension

Carena Gotland recension
Bildkälla: Lekmer.se
Märke: Carena
Modell: Gotland
Årsmodell: 2017
Chassifärg: Svart
Färg: Olivgrön

Bakgrunden till varför vi valde Carena Gotland istället för Carena Visby, som har vändbara sittdelar, kan du läsa om här.

Carena Gotland är en syskonvagn från budgetmärket Carena, som tidigare ägdes av Brio men köptes av Lekmer. Vi har använt den i 1,5 år till våra pojkar som i dag är 2,5 och 4 år, och har såklart en hel del att säga om den. Av de saker man vanligtvis brukar använda barnvagnar till, så finns det nog inget vi som vi inte gjort – förutom att använda den med liggdel. Våra barn är för stora och vi har aldrig ens sett liggdelen till Carena Gotland.

Först och främst så ska det sägas att vi kanske inte har gett vagnen de förutsättningar som den behöver för att kunna visa sig från sin bästa sida. Vi har kört den ute i precis alla väder, nästan aldrig spolat av den, aldrig servat den – mer än det som framhjulen har krävt då (se nedan). Den har stått i kallgarage när den inte använts, dvs på nätterna, och dagtid har den för det mesta stått under tak på förskolans barnvagnsparkering.

Sittdel – Carena Gotland recension

Sittdelen är inte vändbar, som sagt. Det går inte att göra något annat med den än att reglera ryggstödet, vilket görs steglöst med hjälp av remmar och spänne baktill.

Carena Gotland recension

Ryggstödet går att fälla ner till nästan fullt liggläge, men fotstödet går å andra sidan inte att höja så “liggläge” är kanske bara korrekt benämning för lite mindre barn.

Bygeln går att ta av men inte vrida; man lossar allt eller inget. Vi har inte använt vagnen utan bygel – vi har inte sett något behov – och tygremsan som fäster i bygeln ligger ändå kvar på sätet. Bumperskydd i plastskinn medföljde men de var inte ens snygga på säljbilden (sen överst) så jag monterade dem, konstaterade att de var värre i verkligheten, och tog av dem igen.

Sittdelarna är rymliga och tål upp till 25 kg vardera. Barnen klättrar i och ur vagnen själva utan problem, även om vi fått hjälpa till en del vintertid.

Ofta när vi promenerar så sitter de inte i vagnen hela tiden, utan kommer och sätter sig lite då och då på fotstödet. Simon har till och med lärt sig hoppa på i farten. Det är tydligen bekvämt att sitta där, de kan lugnt sitta där en hel promenad eftersom det blir så lätt att hoppa av när det passar.

Ibland har det hänt, om vi lastat vagnen så att det blivit trångt, att den ena fått sitta framför den andra för att allt och alla ska få plats. Med det i åtanke så skulle man kunna köra 4 sittande ungar i den här vagnen, under förutsättning att alla är överens förstås för det blir lite trångt.

Sele – Carena Gotland recension

Carena Gotland recension

Carena Gotland har fempunktssele med tre olika höjdlägen för fästning i ryggplattan. Det är pilligt att flytta dem, men det går utan problem. Vaddering över bröstet medföljer, och de fästs genom att man trär igenom selbanden. Som du ser har vi tappat en. Axelbanden sitter med hakar och kan lätt krokas loss från selen om man bara vill använda selens grenband och midjeband.

Vi har inte använt selen mycket eftersom det är sällan vi behöver spänna fast barnen. Selen går att ta loss, men det är lite pilligt så inget man ändrar fram och tillbaka flera gånger om dagen och det ska erkännas att det har funnits tillfällen då jag varit himla glad att selen ändå funnits.

Sufflett – Carena Gotland recension

Suffletten är väl tilltagen, och när ryggstödet är uppfällt så bildar suffletten som en “luva” bakom ryggstödet. Där brukar vi lägga allt möjligt; blåtandshögtalare för att spela musik för barnen, bananer, vattenflaskor, mobil, mössor och vantar och jag vet inte vad. Mycket praktiskt.

Carena Gotland recension

Suffletterna kan fällas långt fram. De har en liten keps med nät på sidorna som man kan vika ut för att skydda ännu mer.

Nu har vi inte långt till förskolan ändå, men även om vi hade haft det så kan pojkarna dra upp benen och så kommer de fram helt torra om det regnar. Är ryggstödet uppfällt kan du fälla suffletten ända fram i bygeln.

Carena Gotland recension

I sufflettens tak finns ett nätfönster med lucka som går att rulla upp. Även baktill finns nätfönster, för den som ligger ner och vill se ut eller som behöver ventilering vid middagsvilan.

Carena Gotland recension

Handtag – Carena Gotland recension

Carena Gotland recension

Handtaget är bekvämt vinklat för att bättre kunna manövrera vagnen, och ställbart i flera lägen för höjd. Man håller in knapparna vid leden bara och väljer det läge som passar.

Carena Gotland recension

Handtagsskydd i plastskinn, matchande bumperskydden, medföljde och vi använder dem för att hålla handtaget fräscht eftersom de går att ta av och tvätta. Passformen lämnar lite att önska eftersom de gärna vrider sig under användning – men det är en ren skönhetsgrej.

Varukorg – Carena Gotland recension

Carena Gotland recension

Carena Gotland har delad varukorg. Från början ville vi ha en enda stor, men faktum är att det gått precis lika bra med delad varukorg så för oss är det en ickefråga.

Korgarna är relativt lättåtkomliga så länge ryggstöden inte är nedfällda, och man får plats med mer än man tror i dem. Varje korg är godkänd för 5 kg, om jag inte minns fel, men vi har packat tyngre än så och det har gått bra.

Broms – Carena Gotland recension

En tvärgående stång trycks ned med foten och hakar i kuggar på bakhjulen så att de låser sig. För att lossa bromsen lyfter man stången uppåt igen, förslagsvis med foten.

Kvalitén på material kan diskuteras här. Det är mycket plastdetaljer, och bromsen var länge trög att haka i och vi fick gunga vagnen fram och tillbaka för att lyckas lossa den. Stången har därför blivit lite böjd, sen nedan, till följd av tålamodsbrist nån vinterdag när bromsen vägrade haka i.

Carena Gotland recension

Nu, efter 18 månader, är det inte ett problem längre men det kan också vara för att den har slitits.

Hjul – Carena Gotland recension

Carena Gotland recension

Carena Gotland har riktigt stora, punkteringsfria hjul både fram och bak. Framhjulen är svängbara och låsbara, de är enkla att låsa genom att trycka en stor knapp i sidled ovanför hjulet. Det fastnar inte mycket grus i dem, ovan bild är på 18 månader gamla framhjul på en välanvänd vagn.

Framhjulen sitter förhållandevis tätt ihop, vilket gör att det blir svårt att gå avslappnat uppför barnvagnsspåret i en stentrappa på stan.

Det bör också nämnas att om barnen sitter på fotstöden när vagnen är i rörelse så måste de lära sig att deras nedhängande ben kommer i vägen för framhjulen om de behöver snurra hela varvet runt – du vet om man till exempel håller på och trixar sig fram på trånga stället och måste backa flera gånger.

Körkänsla & Hanterbarhet – Carena Gotland recension

Det är förvånansvärt lätt att köra Carena Gotland. Hjulen svänger mjukt och smidigt (i alla fall när du fixat lite med dem), handtagets utformning gör den lättare att styra och den rullar bra. Att köra den här vagnen, jämfört med att köra en bra enkelvagn (tex Brio Go Next), är som att köra en minibuss jämfört med en vanlig personbil.

De stora hjulen gör att små ojämnheter i marken inte märks, den fastnar inte på små trottoarkanter utan du kan bara köra rakt på. Även trädrötter och stenar på skogsstigar, grus (vi har grusgång), snö, och annat som annars skulle få mig att svära är en baggis.

Carena Gotland recension

Den blir förstås mer svårstyrd när barnen sitter på fotstödet; då snurrar inte framhjulen lika lätt, de sjunker ner i gruset och vagnen fastnar lättare.

I kollektivtrafiken i Stockholm funkar den också bra nästan överallt, men den är ju inte liten. Att fälla ner handtaget på bussen för att vagnen ska ta mindre plats när folk går förbi gör ingen större skillnad.

Fjädring

Det finns inte mycket fjädring att tala om i den här vagnen. Så är det. De stora hjulen dämpar lite, och lite svikt finns förstås, men det är inte dämpat på det sätt som jag hade velat med en bebis som förväntas sova – såvida bebisen inte är av den sorten som behöver vibreras till sömns. Något “gung” finns inte alls.

Hopfällning

Vi har en annan vagn för utflykter och resor, som inte tar ens i närheten av lika mycket plats som Carena Gotland i bagageluckan. Anledningen är att Carena Gotland är stor och bökig. Den går att fälla relativt smärtfritt; ingenting ska monteras av så det är bara att fälla, och när den baxats in i bagageutrymmet så får det plats lite annat också – fast det beror förstås på vilken bil det gäller. Vi har en kombi.

Mått & Vikt hämtade från Lekmer.se

Högsta höjd på justerbart handtag: 110 cm
Hjul: 30 cm
Ryggstöd: 44 x 30 cm
Sits: 23,5 x 30 cm
Bredd: 80 cm
Maxvikt: 2x25 kg
Vikt: 17.6 kg

Tillbehör

Det finns tillbehör, men vi har inte använt några. En del accessoarer har vi däremot hakat på, som till exempel extra reflexer och barnvagnskrokar. Sånt är aldrig fel.

Problemlösning

Framhjul

Vi konstaterade ganska snabbt att framhjulen snurrade motvilligt när båda barnen satt i vagnen och den blev trögstyrd. Resultatet, när man ska kliva på bussen och framhjulen inte är rakt ställda när de landar på bussgolvet för att sedan bära hela vagnstyngden medan man lyfter in resten av vagnen, blir att vagnen egensinnigt kör åt sidan och det blir omöjligt att kliva på bussen.

Efter 3 månader blev de till slut så trögsvängda att vi låste dem i rakt läge. Just då var det inte alls ett problem eftersom det var mycket snö ute – vagnen tar sig för övrigt väldigt bra fram i snö – men när snön försvann blev det en kamp att ta vagnen. Jag försökte smörja hjulen, men det var oklart hur det skulle gå till så det blev inte så bra.

Björn mailade till Lekmer och fick svaret att ibland dras hjulen åt lite för hårt på fabriken, och när vagnen sätter sig så blir de tröga. Då måste man lossa på hjulen.

Detta gör man genom att skruva bort skruvarna som håller fast fotstödet i tyg, vika tyget åt sidan och använda en 6-kantig hylsnyckel med L-handtag, storlek 19mm (en sån man har till bilbatteri), för att lossa på muttrarna. Eftersom Lekmer inte säljer såna hylsnycklar, och inte heller kunde tala om var man kunde få tag på dem eller ens vilken variant som behövdes (de vi hittade på byggvaruhus var för tjocka), så slutade det med att de skickade deras egen (?) till oss, som vi sen fick skicka tillbaka.

Jag var så less på vagnjäveln när jag gjorde det här, så jag passade på att smörja kullager och även pinnen som muttern fäster på. Jag tog alltså loss hela hjulet från vagnen, torkade av allt och smörjde på nytt. Sen betedde den sig som en dröm igen.

Fotstöd

Carena Gotland recension

Fotstödet brast tvärs över tyget framför båda sitsarna efter ca ett halvår. Det KAN ha berott på att jag i ett svagt ögonblick råkade sätta mig där … eller jag satte mig på den ena, varför den andra skulle ha gått sönder vet jag inte.

Vi mailade Lekmer och frågade helt enkelt om det skulle vara så. De svarade med att skicka ett nytt. Jag väntade med att byta tills det blev dags att smörja/skruva på ena framhjulet igen – något som verkar behöva göras kanske 2 gånger om året – eftersom det är lika bra att göra det samtidigt.

Carena Gotland recension
Som ny. Nästan.

Sammanfattning: vi älskar den!

Tvärtemot vad det kanske verkar, så gillar vi vagnen riktigt mycket. Den har liksom blivit en pålitlig och självklar del i vår vardag. Visst, det har behövts fixas med den, men den har aldrig svikit genom att gå sönder och vara obrukbar.

Det märks tydligt att det är en budgetvagn, vill bara ha det sagt, men det visste vi när vi köpte den och den håller ju fortfarande riktigt bra. Den ger oss förvisso anledning att betvivla möjligheten att sälja, eller ens skänka, den vidare när vi är klara med den, men det var å andra sidan aldrig målet.

Carena Gotland recension

Nu är den lite rostig här och var, den har en böjd fotbromsstång eller vad det nu kallas, saknar en axelremsvaddering och jag misstänker att det kommit in smuts i kullagret på ena framhjulet men den bär ändå troget mina barn till lekparker, skogar, pulkabackar och hem över grusgången utan att driva mig till vansinne som vår förra vagn kunde göra.

Om du funderar på om det är värt det, så skulle jag säga att ja, det är det.

Bifogar den enda video jag hittat på vagnen, detta är från 2016 och vissa ändringar har gjorts på den (som till exempel hur tunga barn den orkar med).

Hembygdsparken i Ängelholm – lekplats-drömmen för småbarnsfamiljen

Hembygdsparken i Ängelholm – lekplats-dröm

Det absolut bästa stoppet för barnfamiljer i alla åldrar – även småbarn – måste vara Hembygdsparken i Ängelholm (ej sponsrat). Det är som ett litet Skansen, eller 4H superdeluxe – i alla fall så länge det inte ösregnar, det är trots allt utomhus.

ängelholm lekplats

Hembygdsparken i Ängelholm – lekplats för alla

Det bästa med stället är inte ens att det är gratis, det är att där finns en lekplats som är stor och varierad, jättemycket djur och fåglar att titta på, höghöjdsbanor för både barn (2 m?) och vuxna (16 m), Pytteskogen, små scener, man kan klappa hästar och åsnor, och de har en restaurang med lunchbuffé. Jag är helt såld.

Om vi skulle åka på en bilresa från, säg, Danmark till Stockholm, och det skulle gå att passa in Ängelholms Hembygdspark i vår resplan så att det kunde bli dagens aktivitet och rörelsestopp, så skulle jag definitivt kunna tänka mig att åka en omväg dit för det är så värt det. Även som utflyktsmål på semestern i Skåne är det en klar vinnare.

Bildbomb

Jag var där med pappa och pojkarna i söndags förmiddag, under vårt helgbesök i Skåne. Vi har varit där förr, men då var barnen mycket mindre och … jag tror inte ens att Adrian fanns då, när jag tänker efter. Det var i alla fall fint väder, vi kom dit strax före 10 och det var inte mycket folk där. Fritt fram till gungor och klätterställningar!

ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats

Sen promenerade vi varvet runt, jag fascinerades av hur vackert det var där bland alla träden, och hur fint de har gjort allt. Adrian höll med.

ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
Kim är inte den enda filosofen som citerats i Pytteskogen.

Simon studsade i förväg och upptäckte hela tiden nya saker i skogen, jag tror att han sprang eller klättrade non stop under hela besöket.

ängelholm lekplats

Lunch

Lunchbuffén är helt ok, det är fortfarande krångligt för oss att lära oss vad Simon inte kan äta – det är tex ofta mjölkpulver i korv – men det fanns några säkra kort och han åt småpotatis som om det inte fanns nån morgondag. Rekommenderar att ni äter lunch när restaurangen öppnar, för då slipper man allt köande och det blir fort trångt därinne. Men annars finns det gott om picknickplatser om man inte vill köpa mat där.

Sammanfattningsvis kan vi säga att jag önskar att vi bodde närmare. Eller att det fanns en likadan närmare.

Om du funderar på att besöka stället med familjen och har möjlighet att vara något lite flexibel så kolla deras hemsida efter teatrar och andra arrangemang. Vi hade fullt upp ändå, men för barn som inte sover middag längre så kan det kanske vara nåt. Definitivt värt att kolla upp.


PS. Detta inlägg är inte sponsrat. Jag inser att det låter så nu när jag läst igenom det själv, men det är värt att lyftas. Varje gång vi hälsar på i Skåne så åker vi hit om vi har möjlighet.