Jag har berättat tidigare om att vi anlitar en barnvakt via en barnvaktsfirma. För den som undrar hur det gick till, eller kanske går i liknande tankar så kan jag berätta att det tog ett tag att hitta någon, men det var det värt.
Uppdatering: Betalt samarbete från och med 16 januari 2021
Det här inlägget publicerades i oktober 2020, och då namngavs inte den barnvaktsfirma vi valt att använda eftersom det inte fanns någon anledning till det. Nu har vi haft vår barnvakt i snart ett år och vi är fortfarande mycket nöjda, och jag känner att även om det finns många barnvaktsföretag på marknaden som säkert är lika bra, så kan jag helhjärtat stå för att vi anlitar just vår barnvaktsfirma och alltså även rekommendera den.
Av den anledningen presenteras numera det här inlägget som ett betalt samarbete tillsammans med Nanny.nu.
Tvekan
Jag var länge tveksam till det här med att anlita en utomstående barnvakt via en barnvaktsfirma. Dels så har jag alla mina år som au pair i bakhuvudet, men sen så har det också varit att pojkarna har varit så små, och vi har dragit oss för att blanda in en främling som ska ta hand om dem regelbundet och som sen bara slutar för att hens liv går vidare med annat än barnpassning.
Pojkarna kommer förstås alltid vara små, för mig, så det är inte direkt ett bärande argument i längden. Vad gäller att planera in barnvakt med min mamma och ibland min bror så har det varit krångligt mellan varven; de lever ju sina liv också, och mamma har dessutom en unghund att ta hand om så till slut, tidigt i våras före corona, bestämde vi att vi skulle ge det här med extern barnvakt ett försök – man kan ju alltid säga nej om det inte känns bra, och vi behövde verkligen mer tid tillsammans, jag och Björn.
Barnvaktsfirma
Jag namngav från början inte den barnvaktsfirma som vi valde att jobba med i den här texten, eftersom jag inte alls är säker på att den är bättre än de andra som finns på marknaden, men nu kan jag med gott samvete säga att vi valde Nanny.nu och det har gått väldigt bra.
I och med att jag började på mitt nya jobb och insåg att vi kunde få rabatt hos vissa barnvaktsfirmor via jobbet, så tog jag tag i det den vägen. Vi kontaktade lite olika, och så fick vi svara på lite frågor om vad för slags person vi sökte, och efter det skulle de lägga ut annonser och återkomma när de hade någon kandidat.
Kandidater
Det tog ganska lång tid för dem att få fram kandidater, jag gissar att det är för att vi inte bor centralt i Stockholm och inte bett om hjälp oftare än en helgkväll varannan vecka till att börja med, men till slut kom det ett mail med en länk till en presentationsvideo.
Eftersom det tagit sån tid att få tag på nån som var intresserad, så kände vi att även om första kandidatvideon inte tilltalade oss så värst mycket så kunde vi ändå ge henne en chans. Hon kom hem till oss på fika och fick bekanta sig med pojkarna. Hon var lite nervös, men det gick ändå bra och pojkarna är inte blyga av sig mer än de första 10 minuterna (om ens det) så det dröjde inte länge förrän de tävlade om hennes uppmärksamhet.
Trots att de gillade henne så kändes det inte helt bra, jag kan inte sätta fingret på varför, riktigt, men ibland är det bara så. Vi träffade ytterligare två tjejer, och en av dem hoppade i studsmattan med pojkarna tills de blev trötta – dvs 90 minuter – och vi tänkte att oj … vilken energi! Hon var blyg och nervös med oss föräldrar, men pojkarna ville att hon skulle komma tillbaka och hoppa mera med dem såklart.
Jag vet av erfarenhet att det kan skilja som natt och dag för en barnvakt om föräldrarna är med eller inte. Det viktiga är hur det funkar när vi inte är med, förstås, så vi valde att jobba med studsmattetjejen och tackade nej till de andra.
I början
Första gångerna som Barnvakten* var hos oss så var vi kvar hemma. Det var för att hon skulle ha en chans att lära sig hitta väsentliga saker hemma, och lära känna pojkarna. Vi höll oss på avstånd hemma och pysslade med saker som vi behöver ha hjälp med pojkarna för att kunna göra – som att bära tunga saker i trappan och annat där man vill vara säker på att ingen plötsligt kommer och sätter sig på ens fot och ska ”åka med” en bit.
Efter det så gick vi över till att ha henne hos oss på förmiddagar och över lunch. Vi åkte och klättrade och åt lunch ute, och pojkarna röjde hemma med Barnvakten. När vi kom tillbaka, särskilt de första gångerna, så var hon helt slut. Fem timmars ihärdigt röj har gärna den effekten, men vi tänkte att det var bättre att göra så än att börja med att ha kvällar där pojkarna ska varva ner och somna innan vi kommer hem.
Ganska länge så ville jag att hon skulle hålla sig hemma med dem, och inte gå iväg till nån lekpark eller så. Det var fortfarande sommar och med studsmatta, två klätterträd och vattenslang på tomten ansåg jag att de borde kunna hålla sig sysselsatta hemma. Det handlar om att jag skulle våga lita på att de lyssnar på henne och inte bara drar åt varsitt håll om de går ut.
Pojkarnas barnvakt nu
Det går bättre och bättre med vår fina Barnvakt, även om det aldrig gått dåligt eller så. Jag lär mig att lita på henne mer och mer, hon har varit iväg med pojkarna till närliggande lekplatser, hon tackar aldrig nej till tider vi föreslår och hon håller på att värma upp även inför mig och Björn. Hon är alltså inte alls den pratsamma tjej med mobilen limmad i ansiktet som jag oroligt föreställde mig innan vi valde att anlita barnvakt utifrån, hon är ganska ung med andra ord, men hon verkar ta sitt ansvar på allvar och har börjat låta mer självsäker med pojkarna även innan vi har gått hemifrån.
Numera har vi oftast kvällar, så jag och min älskade sambo går på restaurang och planerar saker över bordet eller bara är. Det bästa är att vi får prata till punkt med varandra, och för mig är det intressant att upptäcka att när vi plötsligt får göra det, så hade vi inte så mycket på kö som behövde bli sagt som vi trodde. Men som någon insiktsfull person på bröllopet förra helgen sa; ”de bästa personerna är de man kan vara tyst tillsammans med, och ändå känna sig trygg”. Sen är det kanske också så, att när man vant sig vid att endast ha det viktigaste i samtalskön för att den inte ska bli för lång, så tar det också tid att vänja sig vid att den kan få bli lite längre nuförtiden.
*Vi kallar henne inte Barnvakten, inte ens när vi planerar in pass i vår kalender, men här gör jag det.
Intressant att läsa. Tack för att du delar med dig. Låter väldigt ambitiöst att ni var hemma flera gånger när hon var hemma hos er, men det är kanske så man ”måste” göra.
Hej Jenny 🙂 Joo … det kanske verkar ambitiöst – jag skulle säga att det har med min egen harighet att göra. Jag tror man känner själv om det behövs eller inte. Jag ville vara i närheten i början lika mycket för min egen skull som för barnens och barnvaktens.