På födelsedagsretreat i Sigtuna (egentid, egentid, egentiiiiiid)

Födelsedagspresent

Jag fyllde ju år nyligen, och då fick jag i present, av min kära mor och bror, två nätter i Sigtuna på vandrarhem. Eget rum med eget badrum, sjöutsikt och tillgång till vandrarhemmets fullt utrustade kök. Kort sagt – egen tid i två (2) nätter. Drömmen.

Dessa nätter inföll med start i tisdags, och som jag så ofta sagt förr; barnen klarar sig alltid, det är mig jag oroar mig för. Jag saknar dem vid blotta tanken på att vara borta från dem, och samtidigt så vet jag ju att är det någonting jag behöver så är det att få lite space.

Cred: common_wild

Sigtuna

Jag började med att låna mammas bil. Och tappa bort bilnyckeln. Inuti bilen. Så att eh … jag fick köra på reservnyckeln dit.

Hursomhelst, lite kort om STF Sigtuna Vandrarhem: Bra och gratis parkering, lätt att hitta, bra läge och det tar kanske 15 min att gå till stan – eller byn, beroende på var gränsen går mellan begreppen – och dessutom, trots att receptionen hunnit stänga när jag kom dit (de stängde kl 15), så gick det lätt att checka in. Rummet var enkelt möblerat och saknade TV (trots hemsidans utsago), men wifi funkade bra så jag skulle inte ha kollat även om jag hade haft en.

Jag behövde skaffa nåt att äta, och som av en händelse fanns det flera äppelträd runt hörnet så jag tuggade på ett äpple medan jag promenerade till metropolens kärna och lyssnade på P3 Historia om Al Capone. I övrigt blev det inte mycket gjort den dan.

byhus sigtuna
Litet bostadshus av vanligt slag, inbäddat i grönska. Såna fanns överallt.

Dagen därpå, min heldag, var jag tillbaka igen. Sigtuna är litet och det är gångavstånd till det mesta som Tripadvisor rankar som sevärdheter, men jag började med lunch på crêperiet.

galette sigtuna

Jag satt en stund med boken på den lilla innergården bakom restaurangen efter maten. Så skönt det är att sitta med en pappersbok i handen, utan någon tid att passa och utan någon annan att ta hänsyn till – förutom den främmande herren som kom fram och bröt isen med boktiteln, av allt att döma med målet att sälja in Vänersborg som nästa resmål.

Efter lunch bockade jag av några sevärdheter inom räckhåll; jag älskar gamla borgar och ruiner, det är som om de viskar berättelser om vad som en gång var, precis så lågt att jag inte kan höra dem.

De som en gång hängde i S:t Olofs kyrka skulle nog inte känna igen den om de såg ruinen idag. Runt ruinen ligger kyrkogården, och alldeles intill den ligger Mariakyrkan.

gravsten sigtuna

Jag kunde inte låta bli att ta en bild på den här underbara gravstenen. Mossan växer bara i texten, är den inte sagolik?

mariakyrkan sigtuna

Det är nånting med ruiner, kyrkogårdar och framför allt gamla kyrkor … jag vet inte vad det är, men jag har alltid dragits till dem. Inte av religiösa skäl, min världsuppfattning får inte plats där, men för andligheten. Stillheten. Tystnaden.

Jag går alltid in i kyrkor om jag får chansen. De är ofta vackra (särskilt katolska), och akustiken är häpnadsväckande – dvs det blir en sport att vara tyst.

Jag satt länge här. Tills det kom en annan som började stöka med att tända ljus, så tog det som ett tecken på att min tid ensam med stillheten därinne var över.

sjöutsikt sigtuna
Utsikten från “the boardwalk”.

Den kvällen, efter att ha pratat med pojkarna på facetime, såg jag från fönstret att ljuset nere vid sjön var alldeles sommarmagiskt. Jag slängde på mig jackan och sprang ner till vattnet, eller jag fick gå fram och tillbaka på gångvägen en stund och leta efter spången, men sen hittade jag den.

Jag blev inte besviken. Bryggan var tyst och stilla, sjön spegelblank. Några gäss honkade över vattnet, spridda fiskar som slog lite här och där, avlägsna röster ibland.

Jag är glad för den ensamma tiden jag fick med mig själv. Det kändes lite grann som att vara på weekend med nån jag egentligen känner väl, men inte hört av på över ett år.

Slutsatsen av utflykten till Sigtuna blev att jag behöver ta mig till äldre kyrkor på tomma tider oftare än nästan aldrig. Det är som sagt nånting med kyrkor. De är byggda för andlighet, vördnad och reflektion, men de är även byggda för akustikens skull. Minsta väsen du gör, minsta suck ekar mellan stenväggarna; plötsligt stör du en hel samling människor för minsta grej. De flesta håller sig tysta(/re) i kyrkan, rör sig längs väggarna, dämpade av energin därinne. Det är få turister som stegar in i en basilika längs mittgången och pratar i vanlig samtalston – även om de förstås finns (turister är trots allt i regel imbecilla, MVH fd hotellreceptionist).

Det är som om de höga valven med sin makalösa akustik trycker ihop ens väsen tillbaka till kroppen där det hör hemma.

P.S.

Jag hade planer på att skaffa en ipad och använda tiden till att gulla med den, men efter noga övervägande så är det sannolikt klokare att vänta till i höst med det, så det hände inte.

När jag kidnappades till spa-retreat efter en skakig förmiddag

När Adrian försvann

I lördags förmiddag var vi iväg med pojkarna på en lekpark där vi mötte upp min mor och hennes nya sambo, babyschnauzern* Ella, och sen gick vi på parkteater för barn (från 3 år) i närheten.

När teatern, och äppelbitarna som barnen tuggat på under tiden, var slut så reste vi oss, tog upp filten från marken och …

“Var är Adrian?” sa jag.

“Jag vet inte,” sa Björn. “Jag gick ju för att lägga påsen vid cyklarna.”

“ADRIAN!” ropade jag rakt ut. Inget svar. Där var så mycket folk, så många barn och föräldrar och cyklar och barnvagnar, och alla reste sig upp och skulle börja plocka ihop sig precis samtidigt.

Ingen panik. På riktigt. Jag känner honom, han springer inte åt vilket slumpmässiga håll som helst. Han hade sett nåt. Vad?

Intill fanns en lekplats med annorlunda prylar från vad vi brukar se. De flesta rörde sig ditåt så jag följde med strömmen och mycket riktigt, väl runt hörnet på lekstugan fick jag syn på hans lilla hatt på väg upp i klätterställningens repstege.

Det är ett gissel, det här med att han bara drar iväg utan att se till att nån följer med, och fort går det. Våga blinka.

Kidnappningen

Efter lunch när pojkarna somnat och jag kunde slappna av – det är en känslomässig påfrestning att inte veta var ens lilla pojke är, även om det bara var för nån minut – så gjorde jag en kopp te och kröp upp i soffan. Jag hann precis lägga filten över fötterna innan Tessan (barndomsvän) kom in genom köksdörren.

“Hej!” sa jag, synnerligen förvånad. “Vad kul att se dig, vill du ha en kopp te eller måste du gå direkt?”

“Haha, nej tack, du ska packa en väska för vi ska åka iväg du och jag.”

Det tog en stund innan poletten trillade ner. Jag kan ju inte bara åka iväg, sånt måste planeras, och så vidare.

“Det är planerat,” sa hon med sitt nöjda jokerleende över hur effektiv hennes överraskning var.

“Va? … Vet Björn?”

Björn kom ut ur arbetsrummet med ett snarlikt clownsmile så brett att mungiporna hotade att mötas i nacken. Först blev jag arg, sen blev jag glad, sen insåg jag att de lyckats hålla mig utanför utan att jag märkte nånting alls, sen kom jag på att ingen nånsin gjort nåt sånt för mig förut, och sen började jag gråta.

Nynäs Havsbad

Hon hade bokat en övernattning på Nynäs Havsbad, och sett till att Björn skulle sponsra en valfri behandling för mig. När vi kom in på rummet packade hon upp godis, chips, salta kringlor och Prosecco och bjöd mig att slå mig ner.

Vi pratade. Det är många år sedan vi hann avhandla ämnen till tillfälliga slut, ett telefonsamtal nån gång ibland med veckors mellanrum räcker inte för det. Lyxen att kunna följa en ringlande tankegång, klä den i ord och mötas av nån som inte bara förstår vad man menar utan också själv leder den vidare, är få småbarnsföräldrar förunnat.

Vi pratade en timme, sen gick vi till spa:et och la oss i utomhuspoolen och pratade vidare.

Vi pratade egentligen non stop, med undantag för Tessans märkliga badsug i havet (det var 14° i vattnet).

Jag nöjde mig med att stanna på bryggan i havsvinden och bara stå där och mysa. Det räckte – förutom när Tessan skulle ta en bild förstås.

Vi åt middag på restaurangen, maten var god och vinet var ännu godare. Eftersom jag äter antibiotika fortfarande så blev det minsann inga mängder vare sig Prosecco eller vin, men gott var det ändå.

Kvällen blev lugn, vi snackade förstås ännu mer. Efter frukost hängde vi ett tag till i poolen (och Tessan havsbadade massa gånger till) och sen var det dags för avfärd. En stilla stund på stenarna vid vattnet, en galette intill Gotlandsfärjan i Nynäshamn, en glass och 90 minuter senare var jag hemma igen – nästan exakt 24 timmar efter kidnappningen.

Jag fortfarande helt häpen över att det hände. Och naturligtvis gränslöst tacksam.

Om du funderar på att dra dit nån gång så rekommenderar jag INTE att ta med barnen. Det här är ett underbart ställe att inte ha dem på, så att det går att slappna av och känna in.


*Det är alltså fråga om en hundvalp. Lilla Ella – elle l’a – är 10 veckor gammal, och det här var första gången jag träffade henne. De var på andra sidan staketet, och när jag kom närmare och fick syn på henne så låg hon på mage i gräset och sög på en napp.

“Nämen mamma, har hon napp?!” anföll jag, som tycker att nog för att det ofta påminns om att Ella är en bebis, men nån måtta får det väl vara. Mamma började gapskratta, nappen var tydligen nåt hunden plockat upp – hon tuggar på allt – när mamma tittade åt mitt håll. Synd att vi inte hann ta en bild, för hon höll den precis rätt i munnen.

AW med burlesque på Dramatenbaren – ibland är det bara hål i huvudet att säga nej

Jag nämnde min AW med Anna förut. Den inföll i torsdags och jag vill så gärna berätta om den! Den har absolut INGENTING med barn att göra, men ALLT med en trött småbarnsmors behov av att får vara någonting annat ibland. Bara kvinna. Bara jag – tillsammans med en av mina absolut bästa vänner.

Egentligen är AW något som går fett bort, för att vara rak, eftersom det betyder att jag sannolikt kommer hem mitt i natten (dvs efter kl 21:30) och möjligen förtär mer än det halva glas vin som jag på min höjd brukar orka med i vanliga fall. Men ibland är tillfället för bra, ibland är smällen (smällarna) man får ta som konsekvens(er) för dylika utsvävningar värt det.

Ibland är det bara hål i huvudet att säga nej.

Det vackra med burlesque

Det är inte första gången jag besöker en burlesqueshow. Fräulein Frauke anordnar regelbundet shower och event, och Anna är något av ett fan.

Jag älskar burlesque. Jag älskar magdans. Det är förvisso inte samma sak, men alltså kläderna, och pärlorna, och sminket, och hyllningen till kvinnokroppen som båda innebär (i dagens form), gör mig nästan lyrisk.

Burlesque på Dramatenbaren – showen

burlesque på dramatenbaren
Fröken Frauke tänder ett ljus för Josefin Nilsson, och för alla våra systrar, innan showen drar igång. Hon var också noga med att påpeka att Dramaten och Dramatenbaren inte drivs tillsammans och Dramatenbaren har alltså inte någon koppling till det som nu är aktuellt.

De var tre kvinnor som uppträdde, plus Fraukes far på piano;

Miss Delta Daggers

burlesque på dramatenbaren

Du måste höra henne sjunga! Det var så att stråna reste sig på hela kroppen. Kolla hennes instagram, där finns filmer med sång.

Miss Diamond, AKA Faboulus Mrs M

burlesque på dramatenbaren

Starkt. Hon är nästan generande duktig. Fascinerande hur mycket pärlor det går att hänga på henne utan att det blir för mycket (älskar pärlor).

Fräulein Frauke

burlesque på dramatenbaren
Anna: “Oj oj ooooj …! Alltså det är är så kinky på så många sätt!”

Mer teatralisk. Sjunger jazz och är värdinna och driver Fräulein Frauke Presents – en klubb som jag mer än varmt rekommenderar för den som söker underhållning, varm och glad atmosfär med en ovanligt blandad publik. De kör burlesque på Dramatenbaren vid flera tillfällen, och säkert på andra ställen också, men jag känner dem bäst från Nalen och mitt första nyår med Björn.

Vårt första nyår. Detta är INTE vad jag ser i spegeln nu för tiden. Tur att det finns foton. Och minnen.

Konsekvensen

Jag kom hem strax efter 22 och tre glas cava. Allt väl. Morgonen därpå väckte Simon mig på ett ganska obehagligt sätt, och konsekvensen, förutom “jag jobbar hemifrån idag” och en desperat middagsvila kl 11:30, blev inköp av två stycken “sömntränare” på nätet. Vi får se hur det går med dem. Återkommer i ärendet.

Ofrivillig bortanatt i Skåne

Jag gör min andra praktik på utbildningen nu. Praktiken och exjobbet är det enda som är kvar, de kommer löpa parallellt över hela våren och till sommaren blir jag klar med min utbildning – vilken gällde förpackningsdesign och -konstruktion, för den som generande nog inte memorerat vad jag gör under den tiden som jag inte aktivt är mor till mina barn.

Åter till praktiken. Handledaren har hela tiden varit tydlig med att vi ska “jobba”, dvs vi (för jag gör praktiken ihop med en klasskompis) är praktikanter med riktiga arbetsuppgifter. Till arbetsuppgifterna, under rubriken “komma in i det”, hör ett studiebesök till lagret i Skåne. Till Skåne åker man inte bara över dan, helst, eftersom det innebär 4 timmars åksjuka på snabbtåget.

Så, till saken: det blev en natt på hotell. En bortanatt från familjen (Ve och Fasa – not), men två nätter från barnen eftersom jag kommer hem efter läggningen ikväll.

Vem lider av en bortanatt, egentligen?

Alltså jag vet ju att det inte går nån nöd på pojkarna, särskilt inte som vi fejstajmade genom hela middan, men hallå? JAG då. JAG som längtade så intensivt efter lite lugn och ro förra året, men som nu sen praktiken drog igång har dåligt samvete – en av mina bästa grenar, för övrigt – nästan varenda dag för att jag kommer hem lite senare än jag brukade på lektionsdagar. JAG som därmed nästan börjat se fram emot Simons raserianfall så att vi kan få umgås extra intensivt*. För MIG är det inte så jäkla enkelt att vara borta två dagar. TVÅ dagar.

Fast än så länge går det bra.

bortanatt i skåne
Så snygg skrivbordslampa. Som av en händelse hade jag beställt en golvvariant hem så blev glad att se att den faktiskt är fin IRL.

*Vi ser det så, att dessa raserianfall och lite märkliga utbrott över färgen på maten och vem som får titta på vem och så vidare, är en del av hans utveckling och alltså någonting han måste ha för sig. Men. Det betyder inte att han inte ska behöva möta motstånd. Motstånd är bra. Motstånd behövs. Hurra säger jag, som får lägga min uppmärksamhet bara på honom och sen dessutom kramas massor när det är över.

Mammatrams 4 år

Förra söndagen, alltså för precis en vecka sedan, firade Mammatrams 4 år. Dagen till ära hade det kommit en 40 cm snö, eller där omkring, under natten och snöandet fortsatte fram till lunch.

Jag älskar snö. Blir alltid på så gott humör av det. Det blev inte Simon; av nån anledning så blev den morgonen utmärkt att spendera grinandes. Non stop fram till lunch så ackompanjerades de singlande snöflingorna av fullfjädrad urgråt, du vet den där sorten som kommer ända från magen.

Finbesök dagen till ära

Planen var egentligen att åka till stan och träffa en vän efter lunch, alltså bara jag (paus medan det får sjunka in), men så hörde franska vännerna av sig så den kompisdejten flyttades fram till förmån för Alessiane och Franck, och deras tvillingar som är ett par månader äldre än Adrian (dvs 2,5 år).

Ska vi räkna i hela år så hade vi den eftermiddagen tre tvååringar och en treåring hemma, och det ska sägas att det var ganska livat. På ett bra sätt. Tvååringar är ju som de är, och Simon tyckte de var lite väl många så han försökte hålla sig undan dem då och då. Det gick inget vidare, eftersom tvååringar rent generellt är programmerade att förfölja större barn.

Hela ligan bänkad – och alltså lugna för sunden – framför Backyardigans* (Netflix).

Det blev i varje fall ett kärt återseende med både tvillingar och föräldrar. Jag tänkte på det framför allt när vi alla satte oss ner för att äta; hur jag verkligen kan sakna att sitta många runt middagsbordet. Det blir en gemenskap där som är svår att liksom få till i andra sammanhang. Det är synd att vi bor så långt ifrån varandra (de bor i norrländska skogen, inte långt från Björnrike och vi hade ju tänkt att ses den veckan vi var uppe, meneh … ja, man tar inte med sig magsjuka ungar hem till nån man vill behålla i sin vänskapskrets).

Vi är så glada att de kom, för egentligen fanns det inget mer passande sätt att fira en fyraårig föräldrablogg på!

Värt att upprepas

Men hur gick det med den där kompisdejten då? Joooo, jag träffade henne igår istället, och firade en gång till. Så nu har min lilla digitala 4-åring firats både med extra mycket barn OCH egentid.

4 år


*Backyardigans, ett tips i barnprogramsdjungeln. Varje avsnitt är på ett musiktema, och första avsnittet är reggae. Inga läskiga bovar, inget våld riktigt, och dessutom ganska komiskt (hittar inget på svenska så engelska versionen får duga här)

Övernattning en amoureux på Scandic Haymarket

Jag har inte haft tid att berätta om fortsättningen på Björns födelsedag, men bättre sent än aldrig – eller?

Hursomhelst, mamma var barnvakt hemma och till Björn hade jag sagt att vi skulle på dejt, det var allt. Överraskningen skulle bli övernattning på hotell, så mamma skulle sova över hemma med pojkarna.

Överraskad

När vi gick från restaurangen sa jag till Björn att vi skulle åka en omväg hem. Vi skulle till Hötorget först. Han ryckte glatt på axlarna. När vi satt på tunnelbanan på väg mot stan runt kl 21 föreslog han trevande att vi kunde passa på att utnyttja presenten från hans mamma också – ett presentkort på kläder – och jag undrade tyst om det verkligen kunde vara så bra att han inte fattat vad vi skulle göra.

När vi sakta gick hand i hand över Hötorget mot Haymarket, och jag drog in honom där, trodde han att vi skulle sätta oss i baren en stund för att inte åka hem riktigt än. Det var inte förrän jag uppgav namn i receptionen som poletten trillade ner och han blev överraskad.

Jubel.

Björn är svårlurad, men han spelar med väldigt bra så jag var inte säker på om jag lyckats förrän han liksom fick svårt att komma vidare ur sin överraskning. Han var liksom kvar där ganska länge.

Haymarket by Scandic

Efter att vi hämtat nyckeln och lämnat lite prylar på rummet gick vi ner och satte oss i den lugnaste delen som gick att hitta i nån av de två barerna.

haymarketEtt glas vin och en drink orkade vi med, men sen tog livet vi valt att leva ut sin rätt och vi gick och la oss.

Rummet var korrekt, dvs det såg ut precis som på bilderna, och precis som jag läst på Tripadvisor så hördes inte mycket från torget nedanför.

haymarket

Det absolut bästa under hela den vistelsen var den glutenfria sektionen på frullen. Alltså jag har jobbat 9 år på hotell och hotellfrukost är, för att vara ärlig, fullständigt ointressant – under förutsättning att frukost finns så man slipper gå hungrig.

Det här var typ den glutenintolerantes dröm…

haymarket

Egentligen är det inte så märkvärdigt, men i relation vad jag tidigare mötts med – dvs en trött brödkant och ett vänligt “säg bara till om du vill ha mer” – så var det här, fatta, kakor!, något som satte glatt humör på kartan för resten av dagen.

Den var inte särskilt billig, den här utflykten, men hotellnätter är sällan det och det var värt det.

Attackshopping

Tidigare nämnda presentkort tog vi vara på efter frukost och utcheckning. Jag släpade med mig Björn och handlade jeans eftersom alla hans gått sönder och jag redan lagat dem flera gånger om.

Jag gillar att shoppa med inställningen att “nu ska det här göras”. Försäljaren som närmade sig för att känna av läget fastnade ordentligt. Han fick jobba i 40 min med att diskutera, plocka, föreslå, leta fram, informera osv och Björn mannekängade fram och tillbaka utanför provhytten medan jag satt på en pall och sa ja eller nej.

Det blir lätt så när Björn måste gå och prova kläder. Han bryr sig inte nämnvärt och tycker det är det tråkigaste man kan hitta på, därför engagerar han sig helhjärtat när vi gör det eftersom han tänker att han slipper göra det fler gånger om han bara offrar sig lite nu.

“Du är ju den som ser mig mest och som ska gilla det du ser, så det är lika bra att du får bestämma,” säger han och jag älskar honom extra mycket just då. Märk väl, han har förstås sitt veto men säger sällan att nåt är fult, men säger han däremot att nåt är obekvämt så stryks det.

5 par jeans blev det, försäljaren var studsande entusiastisk när vi skulle betala och skickade med ett par kalsonger på köpet. Förhoppningsvis slipper Björn vi köpa byxor igen på ett bra tag nu. Resten av året i alla fall.

Hemma igen

Vi kom hem lagom till efter lunch när pojkarna somnat. Mamma var lite trött men hon sa att det hade gått jättebra. Jag och Björn kastade en blick på varandra och tänkte att hoppas det gått så pass bra att vi törs be om natt-barnvakt fler gånger.


OBS! Ej sponsrat

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Trettondagsafton – fri entré i Galärparken

Parkteater!

Fri entré är det som gäller i Galärparken 3-5 juli – dvs till och med ikväll – i Stockholm. Starkt tips, om du mot förmodan har möjlighet att skaffa barnvakt och teatersällskap på kort varsel 😉

Jag var där på egentidskväll med Anna igår, en tjejkväll komplett med överhällt vitt vin i en Karma Kombuchaflaska och sushipicknick på parkbänk.

“Jag vet inte vad det är med mig och fotograferingssammanhang. Jag känner sällan igen mig själv på foton och jag förfasas över hur jag tydligen ser ut för andra,” sa jag medan Anna tog ännu en bild och svor över att inte lyckas fånga ett verklighetstroget foto.

Trettondagsafton

Pjäsen var mycket underhållande, men eftersom den ges på engelska och jag inte kan historien liksom saknar större delen av käre Williams vokabulär, så hade jag svårt att hänga med.  Men jag älskar 20-tal.

galärparken

Och mellan varven spårade det lite, men på ett bra sätt.

“I’m a funny rabbit!” till techmusik.

Efter teatern gick vi ner till bryggan och gjorde slut på vinet. Det blev en bra kväll, men gamla och trötta som vi var är så var jag hemma vid 22:30. Mitt i natten, alltså.

SaveSave

SaveSave

Övernattningen på Victory Hotel i Gamla Stan

Mitt hotell

Som en förlängning av min mammagåva från Björn så gav jag mig själv en övernattning i stan.

Victory Hotel ligger i Gamla Stan. Jag valde det för att det såg mysigt ut på bilderna – skeppartema och allt – och de lovade bra wi-fi. Eftersom jag tänkte tillbringa ganska mycket tid på rummet, troligtvis framför datorn, så blev det inte nåt av de hotellen som ligger närmare spastället jag var på.

Jag fick turnummer 213, hos kapten Andersson.

borta från barnen

Victory Hotel i Gamla Stan

Familjen Bengtsson, som lämnat en sån mysig… alltså jag inbillar mig inte att kapten Bengtsson himself knallat runt och lagt ut lappar till folk, men hotellet välkomnade med en “sängfösare” tillsammans med en lapp och en bit choklad – och inte vilken choklad som helst.

Victory Hotel i Gamla Stan

Ååååå, till mig? Taaaack…!

Kvällen

Målet var att vara på rummet i lugn och ro och inte prata med nån och inte hålla på med telefonen, men man måste ju äta middag. Hotellet har room service, men jag gick ändå ut för att få mer att välja på.

Efter en snabb (-ish) risotto på Vapiano, ett glas rosé samt allmänt slösurf myste jag tillbaka till hotellet, slängde mig på sängen, skrev lite, såg en film jag redan sett och gick till sängs vid 23.

Hah…! Ingen läggning av liten människa, inget tjafs om var man får skrika och inte, inga krossade förhoppningar om att vara i mål med pågående projekt – nada.

Istället fick jag huvudvärk och saknade ungarna, men mest Björn ändå. Och man skulle kunna tro att jag som erfaren hotellmänniska skulle komma ihåg att man högst sannolikt kan få en huvudvärkstablett i receptionen, men icke.

Morgonen

Single Room Victory Hotel i Gamla Stan En lååång dusch utan att varmvattnet tog slut, följt av frukost samt snilleblixten att gå till receptionen för en huvudvärkstablett, beredde vägen för en förmiddag framför datorn ända fram till utcheckning vid 12.

Victory Hotel i Gamla Stan

Här satt jag och myste, men utan taklampan tänd förstås. På tal om taklampan…

…som hade en lika intressant kompis installerad i hallen (byxpress)…

Victory Hotel i Gamla Stan

…så tror jag det bästa med hotellet*, förutom jättebra wi-fi, var att det fanns fri tillgång till te i korridoren, samt att de brytt sig om att ha lite annorlunda juiceblandning på frullen; rödbeta, ingefära, äpple och citron. Det var gott, något mindre citron hade inte gjort nåt, men det var gott ändå.

Massor med tid, bara till mig. Och fort som tusan gick det.

 


*ej sponsrat