Kusinens kalas på leklandet; ännu en barnsuccé/föräldrastress-smocka

Det är lite av ett tema på sista tiden, det här med barnkalasmardrömmen på Leos lekland. Jag menar, dels har vi Adrians kalas, Simons kalas, det kalas som Adrian var bjuden på och där jag efteråt hittade pappan djupt ihopsjunken på en pall och såg helt färdig ut när jag kom och ville höra hur det hade gått för dem. “Jo men bra,” sa han, men det såg inte helt bra ut. Han såg ut som nån som sitter och tänker “vad fan var det som hände?” om och om igen.

Sen har vi kusin Eltons kalas som gick av stapeln för nån vecka sen. Jag vet inte vad det är som gör det, men faktum är att även om man har hört – eller i det här fallet sett med egna ögon – hur rörigt det kan bli, så känns det ändå spontant som att … “hur svårt kan det vara?” Det är som om sammanhanget gör det svårt att ta den föräldrastress som kommer på köpet på allvar.

Eltons kalas

Barnkalas = föräldrastress
Discorummet utan musik (precis som alla kalasrum), lysrörsbelysning, och ljudnivå i klass med blåvalarnas sång på grund av fascinerande usel akustik.

Elton var helnöjd med sitt kalas, vilket är precis vad som räknas, men stressnivån hos hans föräldrar gick nästan att ta på. Hans far gjorde vad han kunde för att hålla kursen, men han såg skärrad ut mot slutet. Hans mor, dvs min kusin, var så frustrerad, uppjagad och förbannad när det var över att hon hade svårt att sitta still. 

“Fy faan alltså!” utbrast hon när hon hittade oss där vi satt i cafédelen medan barnen sprang som aldrig förr. “Helvete!!”

Ja. Helvete. Och det hade varit oerhört rörigt, de hade inte haft en chans. Vi sa det att om vi nånsin skulle bli tvungna att göra det här igen så skulle vi be att få in glassbomben direkt, ingen väntan för de tar mycket god tid på sig att sno ihop glassbomben efter att man bett att de ska komma med den. Saft/popcorn i 5 minuter MAX, sen glass och sång, sen presenter och fri lek. Tar typ 20 min, inte mer. Det, och kräva – ja, kräva – av föräldrarna att vara kvar på plats och ta det egna ansvaret för sina barn för det är fan omöjligt att hålla reda på dem själv. 

I det här fallet hade min kusin fått jaga en tillfälligt föräldralös kalasdeltagare runt halva leklandet, och samtidigt tappat bort en annan tillfälligt föräldralös deltagare i minst 15 minuter. Sen fick hon klättra upp och plocka ner en tredje kalasdeltagare, likt en brandman som tar ner en katt ur ett träd, eftersom mamman bara stod nedanför utan att lyfta ett finger med hänvisning till fysisk begränsning. Bland annat.

Hon svor på att aldrig mer utsätta sig för nåt liknande. “Nästa gång är vi hemma i trädgården!”

Jag har avgett samma löfte, men jag är ändå inte så pigg på att vara hemma. Hellre … simhallen? Simon är lite inne på det. Han sa i bilen på väg hem från Eltons kalas att det hade varit roligt, men att på hans kalas så ville han nog vara på badhuset.

Adrians 4-årskalas, AKA evighetskalaset från helvetet, förra året

Snart är det dags igen

Oktober närmar sig med stormsteg! I oktober fyller Adrian år, vilket betyder barnkalas igen. 

Gaaaaah ….

Jag tycker hela den här grejen med barnkalas är ganska jobbig. Det blir gärna det, när man inte är bra på det. Adrians kalas förra året blev en braksuccékatastrof; jag led i två timmar medan Adrian tyckte det var kul för det mesta (ska berätta mer om det alldeles strax). Det viktigaste är förstås vad Adrian tyckte om sitt eget kalas, men hela den där historien får mig att känna att det vore så fantastiskt underbart att få slippa styra upp det. 

Av den anledningen har vi tänkt att det vore kul (dvs skönt) att ha kalaset på nåt ställe som anordnar barnkalas. I min eget stilla sinne känns det nästan som en nödvändighet. Badhuset och leklandet är två starka tävlande, men vad gäller leklandet känns det så … alltså corona är ju inte över, och jag känner mig skeptisk till att leklandet spritar alla ytor med tanke på hur smutsigt det brukar vara annars. Och även om det är ok för vår del så finns det nog många föräldrar som skulle tacka nej på grund av pandemin. Klätterhallen kanske vore nåt, men jag tror barnen är för unga fortfarande.

Adrian vill förstås vara på leklandet. Hm.

Morgonen när Adrian fyllde 4 år.

Adrians kalas förra året; nu ska du få höra

Jag har fortfarande inte berättat hur det gick med det där, och det är inte något jag minns med värme direkt; det var gråmulet, 11 grader och väldigt fuktigt. Jag kände mig inte på topp och haft väldigt svårt att få fatt i inspiration till kalaset. Alla barnen gnällde och klagade i omgångar och jag hade behövt mitt vanliga jag, men nu var det mest bara uppförsbacke. Jag gjorde mitt bästa, såklart att jag gjorde mitt bästa på Adrians allra första kalas, men det var liksom tungt. 

Veckan innan

Det regnade nästan varje dag. Vi hade svurit på att hålla kalaset utomhus oavsett väder, på grund av corona såklart, så därför var det lite segt med inspirationen även utöver den här lilla episoden på måndagen, den där jag fick sparken, om du minns.

Jag kom att tänka på skattjakten vi köpt till Simons kalas och den på påsk, så jag mailade samma skattjaktförsäljare och frågade om de ville sponsra bloggen med en ny, inför Adrians kalas. Det ville de glatt göra, och Adrian valde Superhjältemysteriet.

Perfekt, tänkte jag. 4-6 år, det stämmer ju eftersom Adrian fyller 4 och han har bjudit några som är ett år äldre också. Ack ja.

Vi beställde partyhattar – det ska man tydligen ha – och papperspåsar till fiskdammen, liksom några skattjaktsmynt och etiketter till påsarna för att slippa göra som sist. Lite lättare, lite snyggare.

Där tog mitt driv slut. Det får gå som det går, tänkte jag – och det gjorde det också.

Genomförandet

Å himmel. Kvällen efter kalaset satt jag i soffan med datorn i knät och funderade på hur … alltså hur gick det egentligen. 

Av de sex små gästerna var det bara en som missat att vi skulle vara utomhus, så hon pinnade hem och bytte om till täckbyxor och tjockjacka. 

Alla hade med sig paket, Adrian öppnade dem inte direkt utan samlade dem på en trädgårdsstol. 

Först var det fri lek en liten stund – vi har studsmatta och gunga och klätterträd och lite annat som måste undersökas innan terrängen är kartlagd – och sen samlade jag dem till tårta och varm saft. Det blåste så att de tomma muggarna tippade, flera höjde sina röster över hur gärna de ville slippa tårtan så jag serverade varm saft ur vår splitternya pumptermos och gick 2 meter bort för att hämta kakor. Då började Adrian skrika. Inte bara skrika hursomhelst, utan det var det där illtjutet som bara fortsätter och fortsätter.

Jag snurrade runt och inspekterade, insåg att han varit törstig och alltså svept muggen med varm saft. Insåg i samma ögonblick att jag glömt att INTE bara använda hett vatten till saften – till mitt försvar så var planen hela tiden att hälla i varmt, inte hett vatten, men jag blev avbruten och tappade det kalla vattnet ur minnet och det kommer aldrig hända igen – och min kalaspojke hade nu skållat sig i munnen, på hakan och hela vägen ner på bröstet under jackan. Där nånstans kände jag av uppförsbacken, internt. Björn tog hand om Adrian inne, tårtan fick vänta, och under tiden tuggade barnen i sig kakor och varm saft (med tillsatt kallt vatten).

“Hahaha! Hörde ni hur han skrek? Som en tjej!!” sa en pojke hånfullt över bordet. 

Jag tittade på honom, motstod impulsen att skicka hem honom på studs, famlade febrilt efter ett lämpligt svar i huvudet och fann följande:

“Som en tjej?” sa jag tillräckligt högt för att alla skulle höra bra. “Vilken komplimang, det var fint sagt, Kevin. Som en tjej, ja, alla vet ju att tjejer är jättebra på att skrika, eller hur, Isa?” fortsatte jag och vände mig till den händelsevis enda tjejen på kalaset. Hon nickade.

“Jag kan också skrika,” sa en en pojke angeläget.

“Jag meeed!” hördes flera andra.

“Ok, ska vi skrika en gång, allihop tillsammans? Ok, alla håller för öronen och så skriker vi så mycket vi kan EN gång. Beredda?” – alla nickade ivrigt och höll för öronen – “Ett, två tre!!”

Barnen skrek, jag skrek, och efter en stund kom Adrian tillbaka. Han var skållad på överläpp, tunga, haka och bröst. Jag kände mig hemsk. Han torkade tårarna, började mata i sig tårta och drack iskall saft som Björn gjort till honom och sen var allt frid och fröjd igen. För Adrian, alltså.

Som ett pärlband av motgångar

För mig rådde motsatsen. Nu minns jag inte längre i vilken ordning saker och ting skedde, men det var som ett pärlband av små motgångar som tillsammans på snöret blev ganska tungt:

  • Som sagt; 11 grader och duggregn. 
  • Hampus vägrade ha kläder på sig och jag lyckades bara få honom att behålla tröja och jeans, så han sprang runt barfota. 
  • Mike, pojken med de bruna bambiögonen, kom och drog mig i armen var femte minut och ville gå in. Han hade inte roligt alls.
  • Isa, som annars är så kavat och säker hos oss, ville att hennes mamma skulle komma.
  • Skattjakten, alltså Superhjältemysteriet, visade sig vara lite för invecklat på ett 4-årskalas. 
  • Hampus trampade i bajs, barfota. En present som räven lämnat efter sig och som vi missat.
  • Mike gick till slut in på toa med Björn och försökte rymma uppför trappan för att slippa gå ut igen.
  • Ingen utom Simon och Adrian åt av tårtan.
  • Kevin, pojken som försökt håna min skållade födelsedagspojke, lutade sig osäkert fram över fikabordet och frågade “är det här lika roligt som mitt kalas?”. Mammahjärta knakade i fogarna för honom. Jag tittade honom i ögonen och sa tvärsäkert ja, precis lika roligt, men annorlunda. Jag var ju inte ens med på hans kalas, men vem bryr sig? Det är inte en fråga man klarar av att höra och sedan lämna obesvarad. 
  • Simon la sig i presentöppningen och försökte intensivt förhandla till sig en av de transformers som fanns i ett av paketen, med motivationen att det ju fanns tre och det var orättvist och sen blev han dramatiskt förbannad över att inte lyckas.
  • Kevin klättrade baklänges upp i äppelträdet och vägrade komma ner.
  • Hampus ville inte vara med på fiskdammen, så när jag tittade bort rymde han över staketet, barfota, och försvann. Föräldrar började ÄNTLIGEN komma tillbaka och hjälpte till att leta. Efter nån minut insåg jag att jag var tvungen att ringa till Hampus pappa och berätta att hans son var borta.
Kevin på väg upp i äppelträdet.

Slutet gott …

Hampus upphittades medan jag hade pappan i luren; hand hade ju bara sprungit hem, barfota (vi bor absolut inte grannar). Han gick med på att ta emot skattjaktsdiplomet, efter att ha blivit tillbakaledd av sin mor efter rymningen, och sedan upplyst om vad ett diplom är. Hon berättade att det inte var nån fara, det hade tydligen hänt förut. Hon var glatt förvånad både över att han hade kläder på sig fortfarande, och att han hade ätit kakor. 

Allting har ett slut, så även evighetskalaset från helvetet som jag levererade till Adrian förra året. Samvetskvalen över skållningen rev i mig på kvällen, men där fanns också lättnad över att det var min egen son som råkat illa ut och inte nån annans barn. 

Vid läggdags frågade jag Adrian vad han tyckte om sitt kalas, och då svarade han att det var perfekt. “Det blev precis som jag ville ha det,” sa han. 

Är det ett barns förmåga att fästa sig vid det som var roligt och bra och inte hålla fast vid det som var dåligt, eller är det Adrians? Återigen sa han precis de orden jag behövde höra, och frågan som brände på mina läppar, “var det roligt även fast du brände dig på saften?”, svalde jag med viss möda och lät det stanna vid det. 

Födelsedagshaveriet när Björn fyllde jämnt

Vi fyller jämnt

Björn fyller jämnt i år, precis som jag, och vi har alltid tänkt att det året vi fyller jämnt ska vi fira genom att vara ifred. Vi skulle resa bort, kanske till en stad i Europa som ingen av oss besökt förr, och vara borta 3-4 dagar. 

Kanske Prag …?
(Bildkälla här.)

Hej småbarnslivet, och hej corona. Vi får se hur det blir med den mystiska europeiska staden till hösten, kanske är det rimligt att resa då, och liksom corona är småbarnslivet något som man helt enkelt måste vänta ut. 

Själva Björns födelsedag hade jag ändå planerat bra, för att vara mig. Han fyllde en måndag, och vi skulle åka bort och övernatta på ett ställe. Dagen innan, på söndagen, skulle en liten del av släkten komma och uppvakta honom och äta tårta.

Antiklimax

Söndag morgon kom Simon aldrig upp ur sängen, och det händer bara när han är sjuk – magsjuk, för att vara precis. Vi fick ställa in fikat, liksom utflykten med övernattningen dagen därpå. 

Det som grämer mig är att jag inte hade nån plan B där. Men som Björn sa, sånt är livet med eller utan barn. Magsjukan bryr sig icke.

Vi firade ändå

Simon är oftast bara sjuk fram till kl 14 när det är sådär på morgonen, men det dröjde ända till 15:30 innan han var på benen och röjde i studsmattan som vanligt igen. Det blev hursomhelst lite uppvaktning av Björn måndag morgon med nästan unison skönsång och frulle till alla utom mig i vår säng, och barnen verkade gilla att få ge sina presenter.

Jag hade nämligen tagit med mig pojkarna en i taget till H&M redan på lördagen (planeringsgeni, jag vet) där de fått välja varsin present till pappa OCH – jag hade tänkt längre än så – redan under veckan hade jag gett dem varsitt hemligt uppdrag; att ta reda på vad pappa önskade sig. Så Simon gick runt och letade efter nåt med katter på (“Pappa, vad tycker du om?” – “Katter.”), och fastnade vid strumphyllan där han valde 3 par; pokémon, schackmönster och småmonster. Adrian hade frågat sin far vad han önskade sig, och fadern hade svarat “en tröja med dragkedja”, så Adrian sprang in i affären som en spårhund och letade upp en tröja som jag själv inte skulle ha hittat. Riktigt snygg, dessutom.

Spårhunden tog vägen förbi de enorma mössorna på herravdelningen.

Uppskjutning

Utflykten blev framflyttad en vecka. Jag bokade om och tänkte att på en vecka hinner vi alla antagligen bli både sjuka och friska igen, om det Simon fick skulle smitta. Det gjorde det inte – det gör sällan det när det gäller honom – men istället blev jag förkyld. Det är sannolikt den förkylning som härjar på förskolan och som pojkarna nu också börja låta som att de fått. Utflykten blev framflyttad en vecka till och jag hoppas innerligt att alla är friska nästa vecka … men vi vet ju hur det är med förkylningar; du ska se att även om vi andra blivit bra så är det väl Björns tur lagom tills dess. Ta i trä.

Mammatrams fyllde 6 år

Min blogg fyllde 6 år den 3 februari och jag gjorde absolut ingenting.

Fan.

Den dagen – den 3 februari varje år, alltså – har jag utsett till min egen hemliga firardag, jag har det i min kalender såklart för annars skulle jag glömma det totalt. Den dagen går jag liksom runt och myser, ungefär så som jag gör inuti på min egen födelsedag, och kanske firar med nåt lämpligt nära till hands – bubbel/glass/smygätande av godis/ett bad (!!!)/vad som helst – och är på allmänt gott humör.

Den 3 februari i år var en onsdag, för två veckor sen. Björn vabbade med Simons avtagande magsjuka, jag hade mensvärk och kurs hela dagen, och på kvällen var jag själv med pojkarna för på onsdagkvällar är Björn på träning.

Jag glömde mysdagen i år.

”Men du kan väl mysa i efterhand?” tyckte problemlösaren Björn, men alltså det är ju inte riktigt samma sak ändå.

Grattis i efterskott.

Anti-spa på café under dyrbar egentid

Jag har nämnt att vi har en barnvakt via en barnpassningsfirma. Jag har också nämnt att jag ska berätta mer om det, men det ska jag inte göra idag heller. Nix. Idag ska jag berätta vad vi lade vår dyrbara egentid på.

Såhär var det

Simon har varit förkyld. Sen gick det över – eller nästan, i alla fall. Han hostar fortfarande och alltså har det inte varit någon förskola och vi tänkte att det kanske inte blir nån barnvakt heller, så vi glömde bort att planera barnvaktstiden kommande lördag, dvs idag. Sen blev det av ändå, så igår kväll sista-minuten-bokade Björn en duo-massage online på Söder nånstans.

Hurra! Duo-massage är bland det mysigaste man kan göra en regnig lördag förmiddag – vi hade egentligen tänkt klättra, men det är inte så kul i regn och inte heller när man sträckte nacken i studsmattan kvällen innan, kan jag meddela.

Hursomhelst, imorse kl 9 kom barnvakten och vi tog bilen till massagestället. Väl på plats visade det sig att hon som tagit emot bokningen inte fattat vad det gällde, så det var med andra ord dubbelbokat och vi fick snällt vända i dörren.

Antiklimax på café

Vilsna och snopna satt vi i bilen och funderade på vad vi skulle göra nu. Vi kände oss så håglösa att vi helt enkelt vände hemåt igen och satte oss på ett café i centrum och pratade om en skidresa till Sälen som vi hoppas kunna göra i vinter.

Tänk dig, här har du sett fram emot avslappnande spa-massage och liksom längtat hela morgonen, och så får du en kopp varm choklad, en bulle och en chailatte på ett fik – som har lika mycket gemensamt med ett spa som en geting har med en harpa – istället. Så väl investerad tid.

Men det ska sägas att det trots allt var ett fik där våra barn inte befann sig, vilket höjde spa-värdet en aning.

Skoldag 1; i kölvattnet på självförvållade olyckor

Vardagen är på plats igen, skola, förskola och jobb är igång och det känns bra. I alla fall nu, när jag varit hos kiropraktorn.

I söndags gjorde jag 2 saker som kom att störa fantastiskt bra dagen därpå:
  1. Jag tränade så att jag överansträngde mitt dåliga knä.
  2. Jag ramlade av en boll. Det var självförvållat; vi var i lekparken och jag roade mig med att balansera på en fot på en basketboll som plötsligt – fullständigt oväntat – rullade åt sidan så att jag trillade i backen.
Låt mig sammanfatta min första skoldag för terminen, dvs dagen efter detta:

Start kl 00:32. Adrian vaknar till och kan inte somna om; han är törstig fast inte tillräckligt för att resa sig, det är varmt och kallt och för tyst och fan och hans moster. I 2 timmar håller han hov genom att låtsas alt försöka somna och sen börja gnälla igen, medan jag upptäcker att mitt knä gör så pass ont att jag helst inte vill rubba det ur fläcken och att min axel (twist: inte den jag landat på) strålar av smärta som gör att det bara går att ligga på magen med ansiktet ner i madrassen och massera en punkt vid nyckelbenet för att kunna andas normalt – detta samtidigt som jag försöker klappa Monsieur på ryggen, stoppa in nappen igen, lägga på filt och täcke bara för att höra honom sparka det av sig och genast gnälla för att han lyckats.

Morgonrutinen gick galant – MINUS undergångskänslorna när jag insåg att vi har många termosmuggar men inte ett enda lock – tack vare att jag tillbringat 30 min kvällen innan med att göra matlåda, flytta över lås och hjälm till fulcykeln samt pumpa däcken, välja kläder, packa väskan, kolla schema och skolmail, packa ungarnas prylar i en påse vid dörren m.m.

På väg till skolan checkade min axel ut helt och jag kunde inte gå fort och inte bära väskan som vanligt. I skolan kom nattens sömnbrist ikapp, och där fanns ingen väldoftande termosmugg med varmt te att parera sömntågen med, tillsammans med en rungande huvudvärk samt ont à la ”håll” i ryggen. Jag slutade fatta vad som sades på lektionen, tiggde en värktablett av en kompis och bokade tid efter lunch på nåt kiropraktorställe i stan.

På väg till kiropraktorn hade jag fan ont överallt, speciellt i magen eftersom mensvärken drog igång då. Kiropraktorn knäckte och bände och konstaterade och ”spräckte gasbubblor” i nacken (dvs knäckte nacken) och ryggen och lite överallt. Sjukt obehagligt.

”Jag har fortfarande lika ont. Ska det vara så?” sa jag när hon upplyste om att vi var klara.

”Det är bara musklerna. Vila dem idag och kom tillbaka på fredag om det inte gått över.”

Jag gick till Espresso House (chai-beroende) och satt med skolarbetet där, men vid ena bordet intill pågick en haltande anställningsintervju och vid det andra satt 3 trettonåringar (-ish?) och diskuterade Twilight på fullaste asså-OMG-man-ba-whaaaat-allvar, illustrerat av diverse filmklipp på högsta volym, så i stället för att jobba satt jag och reflekterade över min egen barn-/ungdom och undrade hur i hela fridens dagar nån stod ut med mig när jag var 13.

Jag fick i alla fall dricka en chailatte. Älskar dem.

Mardrömsresedagen till Italien

Här kommer berättelsen om hur bra det gick för oss den dagen då vi åkte till Italien.

Kvällen innan

Kvällen innan, dvs den 3e juli, packar vi allt som går att packa. Vi plastar in barnvagnen, förbereder påse och spännremmar för babyskyddet och lägger fram de kläder som alla ska ha på sig.

Flyget ska gå kl 06:50 från Arlanda. Det betyder att vi måste vara på långtidsparkeringen kl 04:50, så åka hemifrån kl 04:25 och alltså gå upp 03:45.

Björn lider av resfeber så han tar Adrian och jag sover i gästrummet så att i alla fall en av oss har en chans att tänka raka tankar.

Vi åker hemifrån

Han och jag går upp i tid (!), äter frukost, packar bilen, väcker barnen, klär på dem och sätter dem i bilen. När vi rullar ut från grusgången är vi bara 7 min sena så allt går som smort.

På långtidsparkeringen blir vi anvisade en plats och hinner bara parkera bilen innan minibussen som ska köra oss till terminalen stannar intill och hjälper oss på med bagaget.

Arlanda

När vi sitter i minibussen känner jag hur trött jag är, och när vi kommer in i avgångshallen som sorlar av vad som verkar vara hela Stockholms befolkning blir både Björn och jag stående och stirrar på avgångstavlan utan att fatta vad vi ska göra härnäst.

Det tar oss en timme att komma till säkerhetskontrollen – detta efter att ha 1) stått i fel incheckningskö, 2) stått i fel bagage drop-kö och 3) upptäckt att flyget är 3 timmar försenat och därpå stått i kö för att få matcheckar.

Pojkarna har tappat tålamodet med att sitta i låneparaplyvagnarna medan Björn står i bagagekön.

Hela reseplaneringen blir förskjuten, men det går bra ändå. Jag och Simon går till ett matställe och äter frukost (min andra, Simons första) kl 8. Björn är inte hungrig och Adrian har redan fått sin frullemjölk.

Sedan följer vi skyltar till en lekhörna, där vi slår oss ner och väntar medan Simon klättrar omkring bland bilar, tåg och flygplan.

Björn lär Simon hur man flyger.

Tiden går långsamt, den nya avgångstiden flyttas fram till 10:05 och jag går runt och söver Adrian i selen på magen. Jag oroar mig för hyrbilen, men tänker att de har fått vårt flightnummer så nog måste de hålla den tills vi kommer fram.

På flyget

Boardingen öppnar kl 09:50, och eftersom det tar mer än 15 min att mula in folk i ett fullsatt plan så försenas vi ytterligare men det rycker vi på axlarna åt.

Starten går bra, Adrian får vatten med jämna mellanrum för att svälja och tryckutjämna, Simon vill inte ha men han suger frenetiskt på sin napp och verkar må ok.

Vi har 3 säten och Björn sitter vid fönstret med Simon i knät och kollar på Shaun the Sheep medan jag vaggar fram och tillbaka i mittgången med en nu vaken och högeligen aktiv bebis som inte är nöjd i någon ställning alls, och som bara lugnar ner sig om främmande människor ler och pratar med honom.

“Tjing för fönsterplatsen på vägen hem,” säger jag över axeln när jag passerar våra säten för 212e gången och Adrian glatt vevar en lång herre i huvet och papegojskriker. Simon har somnat på Björns armveck och därmed stasat av halva armen, men Björn törs inte röra sig och kanske väcka honom, så han sitter och har redigt ont och svarar:

“Jah! Taget.”

Landningen går också bra, Simon blånekar vatten men nappen vippar taktfast och Adrian skriker hysteriskt mellan vattenklunkarna eftersom han tvingas sitta fastspänd.

På Pisa Airport

Det tar tid att få väskorna. Hyrbilsfirman ligger vid den andra terminalen och det är 5 min promenad i stekande sol dit. Vi packar upp vagnen på plats, jag hänger babyskyddet bakpå den och går medan Björn kör våra 2 resväskor.

När vi väl hittar vår hyrbilsfirma kryper det fram, efter 2 ifyllda formulär, passkopiering och körkortskontroll, att de inte kan hantera något annat än kreditkort. Vi har bara debit card med oss.

Bilen är förbetald, men eftersom de inte kan blockera en deposit på ett debit card så kan vi inte få bilen. “No cash.” De ringer bokningscentralen och låter mig prata med dem. Det slutar med att jag blir arg, hävdar att jag aldrig har blivit informerad om tvånget på kreditkort, och hon ger mig valet att antingen flyttar hon bokningen till en bil som kostar dubbelt så mycket på en annan firma inne i Pisa, eller så avbokar hon och då får jag betala 820 SEK i avbokningsavgift.

Jag känner att situationen håller på att glida mig ur händerna. Vi är sanslöst trötta, barnen har inte annat än vatten och lite frukt kvar och jag orkar inte med att släpa allt in till Pisa – jag vet inte hur långt det är dit, hur ofta bussarna går, om det är lätt att hitta firman osv och gråten sätter sig på lur i halsen.

“Jag har ju inget val, eller hur?” säger jag offensivt till bilkvinnan i telefonen och avbokar.

Och så står vi där, strandade mitt i salen där hyrbilsfirmorna ligger vägg i vägg med varandra, och bokningscentralen precis har sagt att “alla större bilar är uthyrda på Pisa Airport”.

Vi byts av, jag och Björn. Jag tar plats bredvid pojkarna som sitter fastspända i vagnen och ser olyckliga ut, och Björn börjar springa omkring och tränga sig i köer och fråga firma efter firma om de har bilar kvar.

Jag jobbar ju inom servicebranchen. Jag vet hur lätt det är att komma efter någon som klantat till det ordentligt; allt man behöver göra är att vara vänlig och hjälpsam mot kunden, så kommer kunden avguda dig.

När vi till slut får tag på en bil, hos Europcar, och hon bakom disken kommer med 2 olika alternativ, ingen väntetid, vi får titta på bilarna och välja när vi sett dem och dessutom kan hon lite svenska så vill jag bara krama henne. Att bilen blir 3 gånger så dyr som den jag först bokat känns helt oviktigt. Björn passar barnen medan jag följer med henne ut; jag har förvånande mycket bättre ögonmått än honom så jag får avgöra vilken storlek på bil vi klarar oss med.

Vi lämnar flygplatsen

När vi till slut fått ordning på bilbarnstol, försäkring och betalning (med DEBIT CARD) och kör upp på motorvägen säger jag stillsamt till Björn:

“Älskling? Det kanske var bra att det blev såhär… För vi hade fått svårt att få plats i den bilen som jag hade bokat. Jag insåg det när jag såg den.”

“Jaha, ja men vilken tur då!” säger Björn positivt och stryker mig över armen.

Vi kommer fram

Pojkarna somnar igen i bilen. Jag och Björn sitter och önskar att vi hade kunnat göra detsamma. Motorvägen är ordentligt ojämn och stökig, men bilen vi hyrt är helt ny så det gör inte så mycket. Man har sagt mig att folk kör som galningar i Italien, och det stämmer att vi blir omkörda i imponerande hastigheter mest hela tiden. Vi har 1,5 timme att köra och är inte längre stressade.

Vi kommer fram till Ghiacci Vecchi Residence, vi checkar in och receptionisten tar med Björn i en golfbil runt området medan jag vaktar barn och bil.

Vi anvisas parkering, hämtar en bagagevagn (modell stor, med lufthjul) och kör allt vi har den korta biten till lägenheten.

Boendet

Lägenheten visar sig ligga en trappa upp (utan hiss) och innehålla ett loft. Loftet tillträds via en mycket smal och framför allt brant trappa och det är tillräckligt långt mellan pinnarna i räcket där uppe för att Simon ska kunna gå rakt emellan dem och falla ner. Jag undrar i mitt stilla sinne om detta också är nåt jag informerats om men ändå lyckats missa. Vi kan inte använda loftet till annat än att gömma undan olämpliga leksaker, såsom skurhink och trasa, från Simon men det duger gott ändå; loftet gör sovrummet svalare.

Barnsängarna vi bett om får vi fälla upp och bädda själva. Vadderingen är nednött och ingen extra madrass finns, så barnen får sova i milt sagt hårda sängar. Som tur är har vi packat med Simons kudde, och jag tänker att det blir nog bra det här ändå.

Vi äter middag i restaurangen på området, vi är så trötta och det är så varmt att vi mest sitter och försöker hålla ut tills vi får gå och sova. Simon, däremot, får ny energi och vi går ett varv runt området efter maten. Han inspekterar den lilla lekplatsen närmast lägenheten och jag blir biten av 4 myggor samtidigt.

Dagen som aldrig tog slut

Kvällsrutinen haltar något, eftersom vi inte orkar packa upp ordentligt och inte har koll på var allting finns. Simons säng står i köket, så han kan förstås inte somna förrän vi alla är klara och kan släcka ljuset.

Adrian somnar efter mycket övertalning på bollen och 3 försök att lägga ner honom i sängen. Jag tar nattskiftet eftersom Björn sovit mindre än mig natten innan.

Det tar aldrig slut. Ungen vaknar en gång i kvarten känns det som, och efter nån timme eller tre tar jag upp honom till mig. Resten av natten (dvs typ hela) ligger han och ålar, sparkar, gnyr, rullar, fipplar, vaknar helt och pillar medan Björn halvsnarkar så att taket är nära att lyfta. När morgonen kommer och Björn är utvilat semestertaggad säger jag:

“Jag är trött. Jag har knappt sovit. Jag har inget som helst tålamod, och jag kan inte förstå hur jag ska lyckas ta mig igenom den här dagen, OCH jag har blåmärken på revbenen efter fjädrarna i madrassen.”

Björn förstår, såklart – förutom det där med blåmärken – , och när jag under frukosten tillägger att “det känns som att den här dagen sitter ihop med den igår”, så stirrar han på mig och ser rädd ut.

Hela dagen försöker jag vila när jag kan. Jag är så trött att jag inte kan säga det utan att börja gråta. Jag försöker sova ute i skuggan på en solstol medan Adrian sover i vagnen på förmiddan, men då kommer en Handy Man och börjar flytta runt stenplattorna på gången intill. Efter lunch försöker jag sova inne samtidigt som Simon, men då vägrar han sova så till slut tar jag med honom ut till Björn i parken. När det alltså väl blir möjligt att vila är jag så innerligt tröttledsen och uppgiven att jag packar upp istället.

Natten därpå tar Björn Adrian och jag sover punkterat av revbensvärk och Adrian-cirkusen intill, men i och med att den senare inte är min att hantera så gör det inte så mycket.

Borde ha vetat bättre

Såhär i efterhand tycker jag att jag hanterade reseplaneringen förvånansvärt orutinerat med tanke på hur mycket jag rest. En hel del av detta hade kunnat undvikas om jag hade koncentrerat mig och dubbelkollat mina bokningar… men det är lätt att vara efterklok. Vi har hursomhelst lärt oss väldigt mycket om vad vi vill och inte vill ha på en resa med hela familjen.

Ny hobby: familjeutflykter sena helgeftermiddagar

Vi har varit sparsamma med familjeutflykter av den här sorten, och med sparsamma menar jag totala främlingar, för det har känts lite osäkert. Du vet, mycket meck för kort tid på plats. Det är först nu som vi upptäckt att om vi inte måste äta middag hemma så blir det plötsligt mer utrymme och möjligheterna står bokstavligen i kö utanför dörren nu när det varma(re) vädret är här.

Nationaldagen

Jag har fortfarande inte berättat om hur oväntat bra vi hade det på nationaldagen…! Jag är själv förvånad över hur bra det blev till slut. Alltså vi hade ju alla förutsättningar förstås; först helg, sen måndag med barnvakt och dejt, sen ledig nationaldag med fantastiskt väder.

Dagen förflöt lugnt och stilla, och vi hade planerat att åka in till stan och ”essinge-nånting” för att träffa kusin Jonna efter att Simon vaknat på eftermiddan. Vi hade en liten dipp där när jag kom på att vi behövde veta vart vi skulle och försökte få tag på henne, och det inte gick. ”Essinge-nånting” var inte tillräckligt specifikt för att vi skulle våga chansa, så vi packade bilen ändå och åkte till centrum här i närheten istället.

När vi väl packat ur ungar, vagn och picknickutrustning upptäckte vi att vi missat hela firandet och att folk var på väg hem, men då ringde Jonna så vi tog tunnelbanan in till Fridhemsplan, bussen ut på Lilla Essingen och hoppade av vid Östra Primusparken.

Aldrig hört talas om. Aldrig varit där. Parken är liten, så det tog väl en minut att gå runt hela och leta efter min förlorade kusin innan hon hittade oss och vi kunde slå ut vår filt intill de andras.

Vid det här laget var klockan framåt 17. Adrian sov fortfarande sin middagslur, marken var full av filtar med folk i blandade åldrar och stilar och technomusiken dunkade i vågor över gräset. Adrian sov vidare. Simon stirrade storögt på allt och alla.

Vi hade plockat ihop varsin sallad i självplocket på mataffären vid Fridhemsplan, och det var det bästa vi kunde ha gjort i matväg. Simon åt sin sallad med bara sånt han gillar, medan han satt stilla på filten och typ intog omgivningen och försökte mata alla som pratade med honom med morötter.

Adrian vaknade. Även han stirrade storögt på allt men på ett väldigt taggat vis; han log konstant och hoppade med benen mest hela tiden. Simon, som tittat färdigt på folk, ställde sig upp och började härma alla som rörde sig till musiken.

Vid 18 tröttnade arrangörerna på alla barnfamiljer och vred upp volymen, vilket ledde till att vi först försökte leta lä från ljudvågorna, men vi gav upp efter ett varv runt parken och åkte hem. Kort men roligt, och vi var hemma till strax efter 19 – lagom för välling.

Skansen

Eftersom det gick så bra med ungarna, dvs inga härdsmältor, inga bråk, inga dippar eller dylikt, så bestämde vi att vi måste hitta på mer saker med barnen. Därför var vi på Skansen i söndags.

Simon är fascinerad av allt han inte ser dagligen – och även av mycket som han ser dagligen – och sånt som rör sig är förstås spännande. Djur, insekter, grävmaskiner, lastbilar, flygplan – du förstår. Djurparker är därför ett tacksamt utflyktsmål.

Skansen har lite tokiga öppettider för vår rytm med middagsvilan och mat och allt det där, men vi tråcklade oss iväg och efter att ha glömt Adrians napp hemma, lyssnat på hans övertrötta bebisvrål hela vägen i bilen, blivit irriterade, kört vilse, blivit åksjuka, upptäckt att vi även glömt Adrian mat hemma, stannat och panikhandlat bebismat på 7eleven och bytt förare så kom vi till slut fram.

Adrian somnade direkt, och Simon var en fröjd att ha med sig. Han gick lite själv, åkte lite vagn, satt på pappas axlar och trodde att han bestämde vart vi skulle gå.

Undervattensfönstret hos sälarna var svårt att slita sig ifrån.

När Adrian vaknade gick han plötsligt in i ett nytt utvecklingssteg och vägrade sitta i vagnen, så han fick stå istället.

När det var dags för mat så försökte jag ge honom av barnmatsburken som Björn nyss handlat, men den var från 8 månader med spaghettibitar i och han såg bara äcklad ut, så det blev att tanka i honom en fruktklämmis (som Björn också köpt som backup tack och lov) istället och börja gå mot utgången eftersom de snart skulle stänga.

Trots failen med nappen och maten så var det ändå en bra utflykt. Vi hade tänkt äta på restaurang också, men utan mat och napp till Herr Plötslig Hungerdipp Från Ingenstans så kändes det som nåt att spara till nästa gång.

Failsafe

Skötväskan har nu berikats med sin egen nappflaska och en färdigblandad tetra för Adrian, samt en egen napp, så att detta inte händer nästa gång.

 

SaveSave

SaveSaveSaveSave