På födelsedagsretreat i Sigtuna (egentid, egentid, egentiiiiiid)

Födelsedagspresent

Jag fyllde ju år nyligen, och då fick jag i present, av min kära mor och bror, två nätter i Sigtuna på vandrarhem. Eget rum med eget badrum, sjöutsikt och tillgång till vandrarhemmets fullt utrustade kök. Kort sagt – egen tid i två (2) nätter. Drömmen.

Dessa nätter inföll med start i tisdags, och som jag så ofta sagt förr; barnen klarar sig alltid, det är mig jag oroar mig för. Jag saknar dem vid blotta tanken på att vara borta från dem, och samtidigt så vet jag ju att är det någonting jag behöver så är det att få lite space.

Cred: common_wild

Sigtuna

Jag började med att låna mammas bil. Och tappa bort bilnyckeln. Inuti bilen. Så att eh … jag fick köra på reservnyckeln dit.

Hursomhelst, lite kort om STF Sigtuna Vandrarhem: Bra och gratis parkering, lätt att hitta, bra läge och det tar kanske 15 min att gå till stan – eller byn, beroende på var gränsen går mellan begreppen – och dessutom, trots att receptionen hunnit stänga när jag kom dit (de stängde kl 15), så gick det lätt att checka in. Rummet var enkelt möblerat och saknade TV (trots hemsidans utsago), men wifi funkade bra så jag skulle inte ha kollat även om jag hade haft en.

Jag behövde skaffa nåt att äta, och som av en händelse fanns det flera äppelträd runt hörnet så jag tuggade på ett äpple medan jag promenerade till metropolens kärna och lyssnade på P3 Historia om Al Capone. I övrigt blev det inte mycket gjort den dan.

byhus sigtuna
Litet bostadshus av vanligt slag, inbäddat i grönska. Såna fanns överallt.

Dagen därpå, min heldag, var jag tillbaka igen. Sigtuna är litet och det är gångavstånd till det mesta som Tripadvisor rankar som sevärdheter, men jag började med lunch på crêperiet.

galette sigtuna

Jag satt en stund med boken på den lilla innergården bakom restaurangen efter maten. Så skönt det är att sitta med en pappersbok i handen, utan någon tid att passa och utan någon annan att ta hänsyn till – förutom den främmande herren som kom fram och bröt isen med boktiteln, av allt att döma med målet att sälja in Vänersborg som nästa resmål.

Efter lunch bockade jag av några sevärdheter inom räckhåll; jag älskar gamla borgar och ruiner, det är som om de viskar berättelser om vad som en gång var, precis så lågt att jag inte kan höra dem.

De som en gång hängde i S:t Olofs kyrka skulle nog inte känna igen den om de såg ruinen idag. Runt ruinen ligger kyrkogården, och alldeles intill den ligger Mariakyrkan.

gravsten sigtuna

Jag kunde inte låta bli att ta en bild på den här underbara gravstenen. Mossan växer bara i texten, är den inte sagolik?

mariakyrkan sigtuna

Det är nånting med ruiner, kyrkogårdar och framför allt gamla kyrkor … jag vet inte vad det är, men jag har alltid dragits till dem. Inte av religiösa skäl, min världsuppfattning får inte plats där, men för andligheten. Stillheten. Tystnaden.

Jag går alltid in i kyrkor om jag får chansen. De är ofta vackra (särskilt katolska), och akustiken är häpnadsväckande – dvs det blir en sport att vara tyst.

Jag satt länge här. Tills det kom en annan som började stöka med att tända ljus, så tog det som ett tecken på att min tid ensam med stillheten därinne var över.

sjöutsikt sigtuna
Utsikten från “the boardwalk”.

Den kvällen, efter att ha pratat med pojkarna på facetime, såg jag från fönstret att ljuset nere vid sjön var alldeles sommarmagiskt. Jag slängde på mig jackan och sprang ner till vattnet, eller jag fick gå fram och tillbaka på gångvägen en stund och leta efter spången, men sen hittade jag den.

Jag blev inte besviken. Bryggan var tyst och stilla, sjön spegelblank. Några gäss honkade över vattnet, spridda fiskar som slog lite här och där, avlägsna röster ibland.

Jag är glad för den ensamma tiden jag fick med mig själv. Det kändes lite grann som att vara på weekend med nån jag egentligen känner väl, men inte hört av på över ett år.

Slutsatsen av utflykten till Sigtuna blev att jag behöver ta mig till äldre kyrkor på tomma tider oftare än nästan aldrig. Det är som sagt nånting med kyrkor. De är byggda för andlighet, vördnad och reflektion, men de är även byggda för akustikens skull. Minsta väsen du gör, minsta suck ekar mellan stenväggarna; plötsligt stör du en hel samling människor för minsta grej. De flesta håller sig tysta(/re) i kyrkan, rör sig längs väggarna, dämpade av energin därinne. Det är få turister som stegar in i en basilika längs mittgången och pratar i vanlig samtalston – även om de förstås finns (turister är trots allt i regel imbecilla, MVH fd hotellreceptionist).

Det är som om de höga valven med sin makalösa akustik trycker ihop ens väsen tillbaka till kroppen där det hör hemma.

P.S.

Jag hade planer på att skaffa en ipad och använda tiden till att gulla med den, men efter noga övervägande så är det sannolikt klokare att vänta till i höst med det, så det hände inte.

Ett barns panikskrik på leklandet hörs

Vi var som sagt på Leklandet på fars dag, och även om det var en mysig dag så hände det en ordentligt omysig grej strax innan vi skulle åka hem.

panikskrikPå Leklandet kom Leo, dvs en människa (av allt att döma en ovanligt lång yngling) utklädd till mjukislejon à la Lollo & Bernie, ut och hälsade på barnen. Han stod nedanför trappan när jag och Adrian kom gående.

“Titta Adrian! Där är Leo!” sa jag.

“Jaaaa!” hojtade Adrian. “Springa, mamma! Här kommer vi!!”

Förvånad över hans entusiasm – han har aldrig träffat en sådan figur förut – sprang jag med honom hand i hand. Vi kom ner för trappan, Adrian stannade och tittade åt fel håll. Leo var 2 meter ifrån honom.

“Titta där, Adrian, titta, där är Leo,” sa jag mjukt och pekade. Adrian följde mitt finger med blicken och fick syn på Leo. Han blev stel i hela kroppen, kastade sig runt mitt ben, och skrek.

I princip alla småbarnsföräldrar, och sannolikt alla andra som är vana vid barnskrik, kan höra skillnad på falsettskriket som rymmer upphetsning, och falsettskriket som rymmer panik.

Adrian skrek så att föräldrarna som stod i närheten av Leo tittade upp i samma rörelse, som om de alla vore en som samma person. Leo, 2,5 meter hög med huvudet på, backade och sprang in på sitt rum alldeles intill.

Adrian drömde en mardröm den natten. Märkligt, eller hur?

Och grejen är att jag skulle aldrig ha närmat mig Leo på det sättet med Adrian egentligen, men eftersom jag verkligen trodde att han såg människolejonet som var mitt framför oss vid botten av trappan och han sa åt mig att gå fortare, så blev det som det blev.

Det är lätt att vara efterklok … men jag måste säga att jag önskar jag haft sinnesnärvaro nog att föregå honom för hans panikskrik sitter etsat i mammahjärtat nu.

Adrians tvåårsdag

Firande enligt (nästan) alla konstens regler

Adrian firade sin tvåårsdag i söndags … aaaah, vart tar all tiiiid vägen?

Hursomhelst, det var en trött tvååring som lyckades sova ända tills vi kom in och sjöng för honom. Traditionen säger “frukost på sängen”, men med tanke på Adrians track record vad gäller förtäring på madrass så fick han nöja sig med varm mjölk, och 2 presenter.

Simon klättrade ner till honom och satte sig att “läsa” den nya Bamseboken för honom.

Genipresenten

Jag tycker det är svårt att köpa presenter till våra barn, eller till småbarn i största allmänhet. Om jag köper en leksak så kommer den som bäst väcka ett svalt intresse i nån minut innan den glöms nånstans. Det här handlar inte om att jag på nåt vis tar åt mig av småbarns beteende – orka bli förolämpad så fort ett småbarn förolämpar dig, det är som att orka bli upprörd varje gång solen går i moln – det är mest ett konstaterande av min oförmåga att komma på roliga leksaker att ge bort.

Men.

Nu hade jag ändå tänkt. Det är nämligen så att vi har ett gäng (dvs två) små ryggsäckar här hemma, men alla tillhör från början Simon så det uppstår ofta en viss rivalitet i frågan om vem som ska få ha på sig den snygga blå ryggsäcken hela kvällen, och vem som måste acceptera att han kom på idén en millisekund för sent och måste dras med den röda.

Alltså skulle Adrian få en ryggsäck för inomhusbruk. Genialiskt, tyckte jag – och inte bara jag; Björn höll med mig.

Det bästa med en ryggsäck avsedd för inomhusbruk är att det inte behöver tåla så mycket. Adrian gillar dockor och gosedjur långt mer än Simon så han fick en gosedjursrygga, och inte vilken som helst! Draken!

tvåårsdag

Jag dog gullighetsdöden gång på gång, det tog liksom aldrig slut.

Det höll ett tag

Simon respekterade till min stilla förvåning att ryggsäcken var Adrians egen. Han tittade på den och pillade lite, men lät den vara. Inga ryggsäcksbråk!, tänkte jag och konstaterade sentimentalt slutet på en era.

Det höll i två hela dagar. I tisdags morse slogs de sådär som bara syskon kan om Simons blå ryggsäck igen. Draken låg på golvet intill.

I ärlighetens namn så återkom lugnet igen när – eller strax efter – jag gav draken till Simon. Adrian blev alldeles ifrån sig, krängde av dig den blå ryggan och kom och tryckte den i Simons famn.

I övrigt

Carina, Björns faster, kom ner med nattåget i lördags morse och stannade till i tisdags, så hon var med och firade med oss. Men inte på förmiddan, för då var vi på lekland med pojkarna för att trötta ut dem så att de skulle sova lite längre efter lunch, så att de i sin tur skulle orka med eftermiddan bättre.

Kl 15 kom mamma, Jonas och Monika på fika. Björn hade gjort en tårta som jag glömde fota, Adrian fick fler presenter som han gjorde sitt bästa för att hålla i luften (bl a låtsasmat i tyg) och sen fick Simon nog och drog sig tillbaka till sin kammare tillsammans med sin far där de byggde lego.

Allt som allt en bra dag. Adrian var nöjd, Simon hjälpligt glad och tårtan blev jättegod. Nu har vi en tvååring i huset även på pappret, men i mitt hjärta är han fortfarande 18 månader. När han är 15 kommer hjärtat kanske ha hunnit ikapp den där 2an.

Kanske.

Att manipuleras (och besegras) av tvååringens järnvilja

Utbrott deluxe

Adrians järnvilja ger upphov till utbrott deluxe i badrummet på kvällarna, särskilt när det är Björn som försöker borsta tänder/klä av/byta blöja/smörja in/klä på/vad som helst. Björn är envis som synden, han med, så de frontalkrockar och så står de och stångas och mäter sina viljor medan Adrian blir mer och mer utom sig.

Björn gör inget fel, han gör det bara på sitt sätt och tycker att det är för h*lvete samma rutin varenda kväll, det kan omöjligen komma som en överraskning osv., och detta passar inte lille monsieur. Så han skriker.

Inte det där falsettskriket som alla småbarn utrustats med, utan ett fullkomligt hysteriskt, desperat, ångestfyllt, ilsket och förtvivlat vrålande av två ord: “mamma” och “nej”.

Det här väcker väldigt mycket känslor hos mig som jag gör mitt bästa för att lägga band på men, ja … jag blir distraherad. Hans skrik tar två stadiga tag om mammahjärtat och vrider det till tusen nålar. Hjärtat hör att mitt barn tror att han håller på att dö, att han blir misshandlad, att han om och om igen förtvivlat ber att hans mor ska rädda honom men hon kommer inte till undsättning, hon sviker honom på avgrundens rand och vänder honom ryggen.

Att hantera, eller inte hantera …

Det som resten av mig försöker upplysa hjärtat om är att undergången ifråga består av ett, av den fylliga odören att döma, högeligen nödvändigt blöjbyte samt tandborstning. Badrummet är ganska litet och spektaklet utspelar sig alldeles intill mig och Simon, som båda försöker tilltala offret med jämna mellanrum och skjuta in lite avbrytande energi i vansinnet. Det har noll effekt, för att inte säga negativ.

Det finns kvällar när jag övermannas av mina känslor och erbjuder mig att byta plats med Björn, som rycker på axlarna och säger “visst”. Min hjärtekrossare kastar sig i min famn och blir med ens tyst, lutar huvudet mot min axel och kramar mig hårt, hårt. “Mamma,” säger han mjukt och mitt hjärta gråter av kärleksoverload och nederlag. Sen måste jag borsta hans tänder och det protesteras och tar tid, men jag är lite vigare i inställning och attackplan än min älskade sambo så jag kan parera ungen lite bättre. Han får inte som han vill, men han hinner med.

Det finns flera saker här som gör att det är så svårt att palla med. Dels att han så tydligt favoriserar mig över sin far; det är som om han försökte få med mig i sitt lag mot pappa och Den Fruktansvärda Hygienen. Jag blir ledsen för båda deras skull men mest för Björns. Det är inte kul att vara föremål för “nej, inte du, jag vill inte ha dig”.

Dels är det den där lilla känslan av att manipuleras av en tvååring. Du som känner nån som är typ så gammal vet vad jag menar, för jag tror inte ett ögonblick på att vår lilla Gulleskrutt är ensam om principen i sitt angenäma kvällsbeteende.

“Inte!”

“Vaddå inte?”

“Inte bullegutt!”

Bild från i somras.