Perspektiv
Jag har en vän, vars barn är 14 och 10 år nu, så hon och jag lever med andra ord olika liv. Jag tänker på att när Simon föddes, då var hon ungefär där jag är nu, vilket betyder att om 7 år till är jag där hon är nu. Då är Simon 14 år, eller nästan i alla fall.
Hennes 14-årige son är vänlig, trygg, lika lång som hon, och har en flickvän. Jag tyckte att det måste kännas konstigt att kunna se sin son i ögonen utan att behöva titta nedåt, konstigt att han börjar bli vuxen. 7 år går så fort, snart är han 21 och har kanske redan flyttat, vem vet.
Jag sa samma sak när Simon var under året, men förklätt i andra ord. Då tyckte jag det måste kännas vanskligt i hjärtat att han var hemma hos en kompis efter skolan, eller att han gick över själv till grannarna.
Tiden som går för fort
Jag och min vän är överens om att tiden går fort, och när man ser på sina barn så blir det verkligen tydligt hur fort det går. Adrian börjar i förskoleklass i år, så vi går just nu varje morgon vår sista termin till förskolan. Och Simon börjar i ettan … Jag tittar på dem båda två och ser treåringar. Men jag menar att så kan det inte alltid vara, för då blir det ju verkligen besvärligt att komma till ro med att de växer om mig och skaffar partner.
Cheesy video i mitt flöde
Apropå det här med att se sin son vända blickarna utåt från familjen, och välja någon annan till förstaplatsen. Det är en jublande framgång för alla föräldrar som siktat på att skapa hela, friska och självtänkande individer (och som önskar sig barnbarn), men där ringar nog ofta glädjen med en ton av … saknad, kanske? Jag vet inte. Den känslan är sannolikt lika komplicerad som resten av känslorna som hör föräldraskapet till. Det är aldrig enkelt.
“Especially that first son” – Det är naturligtvis inte fråga om att det första barnet har den största platsen i mammas hjärta, men det första är oundvikligen den som röjer vägen för alla som kommer efter. Det första barnet är det enda som kan lära dig hur det är att bli förälder, det är allt.