Är du trött på att varje dag upptäcka att det som funkade igår inte längre är aktuellt?
Less på att hela tiden mötas av protester, demonstrationer, dramatiska sammanbrott och aggressiva utfall på tröskeln till vardagens mest basala aktiviteter?
Blir du förvånad över plötsliga starka ställningstaganden mot förra timmens favoriter, välmenande omgivning eller personlig hygien?
Välkommen i klubben!
Att vara förälder till yngre barn
Visst är det märkligt ändå, hur man till exempel finner sig stå vid foten av en trappa intill en fullsatt busshållplats och ropa saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig 10 år tidigare, saker som “mina tänder sitter fast i min mun”, “sluta stoppa cigarettfimpar i munnen” eller “förlåt för att jag gick nedför trappan på fel sätt”.
Att vara förälder till yngre barn är liksom något som kräver nya sidor av ens personlighet. Gärna sidor som inte tar dramatiska dödstjut över fel färg på potatisen som ett personligt påhopp. Sidor som kan lyssna på en innehållslös evighetshistoria under extrem tidspress utan att tappa det, som kan uppskatta skönheten i spåren efter en penna som i hög fart fått spetsen mosad mot ett papper, eller som klarar av att inte gapskratta åt någon som helt nykter beter sig som en mycket onykter party-pelle.
Att vara förälder till yngre barn är som en enda lång kedja av förvirring.
Vi behöver något att förhålla oss till
Jag var på kurs i 7 Habits med jobbet för ett tag sedan. Vår chef, som jag inte alls känner, höll i kursen första dagen, och under avsnittet paradigms – vilket översätts i sitt sammanhang till typ förutfattade meningar, eller förväntningar filtrerade genom tidigare erfarenheter – tog han sina barn som exempel. Han pratade om hur de kan bete sig fullständigt irrationellt i helt oväntade situationer, och hur han kommit på sig själv med att ha förväntningar på dem som visat sig felaktiga. Han påminde om Björn i sitt resonemang.
“Oooh!” ropade jag spontant och for upp med handen mitt i pågående utläggning, inför knäpptyst sal, om hur märkliga ungar är. “Då har jag ett tips till dig!”
Han tittade förvånat upp: “Okej?”
“Du borde se på dem som A L I E N S.”
Kurssalen ersatte tystnaden med gapskratt från alla håll. Han närmade sig för att höra bättre, och frågade om jag kunde utveckla det.
“Det är som att de inte ens tillhör det mänskliga släktet …” – Jag fick höja rösten för att höras över den muntra samlingen kollegor – “De förändras hela tiden. Det är ingen mening med att försöka förstå dem idag, för de kommer att ha ändrat sig till imorgon ändå.”
En kollega intill mig grät av skratt.
“Jamen jag menar att man får acceptera att man inte kan fatta nånting, och bara go with the flow!” ropade jag till allas vår chef – som stod med ansiktet i handen och tycktes anstränga sig för att ta sin främmande nyanställda på allvar – “Det är deras jobb att vara konstiga!!”
Jag funderade lite flyktigt på hur det här kunde provocera en sådan reaktion från både föräldrar och barnfria personer, när han samlade sig och glatt översatte:
“Expect the unexpected, alltså”.
Jo, ungefär så. På lunchen kom han och frågade om hur jag kommit fram till “Alien- paradigmet”, så jag berättade om Björn och att chefens resonemang påmint mig om hans. Tanken på aliens har hjälpt Björn många gånger, och även mig. Nästan jämt, faktiskt, det är därför jag tycker det är så kul med ungar.
Nästa dag kom en kvinna fram till mig under fikapausen och tackade mig för att jag delat med mig av det där med aliens. Hon är mor till en tvååring, berättade hon.
“Jag förstår precis vad du menar. Det är bara så skönt att höra från någon annan att det är svårt att förstå sig på dem.”
