Höghöjdsbana med barn – i Skåne

Ett par dagar in på sejouren hos pappa i Skåne kom han med en broschyr, och sa att här hade han hittat nåt han trodde skulle kunna bli kul. Treewalker höghöjdsbana, tillåtet för folk som är minst 130 cm. Det är ingen av pojkarna, upplyste jag pappa, som sa att han redan hade varit där och snackat med dem. “Det är ok ändå,” sa han glatt.

“Perfekt,” sa vi och åkte dit. 

Jag har gått höghöjdsbanor förr, det är som via ferrata uppe bland träden och det är roligt. Jag har aldrig gått nån höghöjdsbana med barn däremot, pojkarna har varit för små förstås och dessutom alldeles för (säkerhetsmässigt) opålitliga, så det här skulle bli spännande tyckte jag.

Höghöjdsbana med barn

Först hålls en säkerhetsgenomgång – vad är alla grejer och öglor i selen till för, hur gör man för att inte ramla ner, osv – och sen får man gå en testbana som inte är hög alls, ca 1-2 meter över marken.

Simon klänger sig fram i övningsnätet.
Adrian når precis.

Pojkarna skötte sig exemplariskt, jag såg att de förstod att det var allvar det här med säkerheten, och de fick godkänt av instruktören.

Full fart

Banorna graderas i färg efter svårighetsgrad, så jag frågade vilka banor instruktören tänkte sig att pojkarna skulle kunna klara. 

“Det enda problemet är att de inte når överallt själva,” svarade han, “men om ni hjälper dem så når ju ni och då är det inga problem.” Vi skulle testa gul, grön och kanske blå 1, tyckte han. ”Skarpa ungar ni har, förresten!”

Man jobbar sig upp, så att säga, så vi började på gul såklart och sen grön. Jag gick med Adrian, Björn gick med Simon.

höghöjdsbana med barn
Björn och Simon i nätet.
höghöjdsbana med barn
Adrian på första ”riktiga” banan.

Bara några få svackor

Jag måste säga att allt gick väldigt bra, pojkarna var jätteduktiga och grejade allting. Vid ett enda tillfälle blev Adrian rädd och hängde krampaktigt i ett rep och höll på att bli trött. 

“Mamma jag är rädd,” kved han och kämpade med repen.

“Jag förstår det, men det behöver du inte vara Adrian, du sitter ju fast. Sätt dig i selen och vila lite, så kan vi fundera på hur du ska göra.”

Han satte sig, mycket tveksamt och försiktigt, 10 meter över marken.

höghöjdsbana med barn
Adrian reder ut.

När han väl hängde där och kände att han satt fast, så släppte rädslan igen. Sen bökade han sig upp, med bara lite hjälp, och klättrade vidare. 

Jag hönsade bara liiite lite

Något som var jobbigt för mig, och som jag fick kämpa lite med, var linbanorna. Inte för egen del, men man kan inte åka två samtidigt. Antingen åker jag före och tar emot, eller så åker jag efter.

höghöjdsbana med barn

Om han åker före och inte kommer hela vägen fram för att det känns läskigt och han bromsar för mycket, då blir han hängande en bit ifrån nästa träd. Då måste jag åka efter och stanna och gå armgång längs vajern och skjuta honom framför mig. Om det går för fort och han inte bromsar, så kan jag bara titta på när han bränner rakt in i nästa träd och, kanske, slår sig som bara den. Det såg jag andra barn som gjorde.

Om jag åker först, så måste jag montera mig själv på linbanan först, såklart,  och sen stå kvar och montera honom också, precis bakom mig vilket är lite trångt och meckigt.

Sen måste jag lämna honom där, ensam i ett träd 10-12 m över marken, och lita på att han inte fipplar och pillar på nånting medan han väntar. Sen när jag är beredd att ta emot måste jag ropa och hoppas att han kommer. Hur jag än gjorde så var det läskigt att vara långt bort.

Efter att ha sett hur han hanterade linbanan så valde jag att åka före och ta emot, och det gick perfekt. Inget pill, inget fippel, ingen som helst anledning att oroa mig.

Mammahjärtat på helspänn

Ändå var linbanorna jobbiga, om än bara i mitt huvud – vilket är en bra grej, visst? Det är väl bra … att jag sätts i situationer där jag tvingas se att de kan överleva utan att jag hovrar strax bakom …? Det ilade i hela mig vid två tillfällen den dagen, trots att förnuftet sa att det var ok, så jag ser det här som ett lika stort framsteg för mig som för pojkarna. Hurra för mig!

Högsta banan med Simon på slutet

Simon fick upp ångan igen efter grillkorven vi åt till lunch, och skulle gå blå 1 innan vi var klara för dagen.

Jag tänkte på det när jag följde honom genom banan att ingen av pojkarna hade trillat en enda gång under dagen. Alltså visst, ibland var de för korta och blev nästan hängande i selen bara genom att ta sig framåt, och Adrian satte sig ju i sin, men det var inget fall. De föll inte av och fångades upp av selen en enda gång, och vi var där i 3 timmar.

Vid ett tillfälle klättrade vi ikapp en man som led av höjdskräck. Han hade också extra svårt med linbanorna, men av andra anledningar än mig förstås; han klättrade ensam. Eller hans fru kanske hade åkt i förväg för att ta emot, vem vet.

Adrian pratade snällt med honom, empatisk som han är, och gav honom praktiska tips där i trädet.

”Jag trodde verkligen att jag skulle klara det här,” hörde jag honom svara. ”Men alltså jag vet inte om jag gör det …!”

Senare fick jag veta att personalen på plats ”räddar” minst en person om dagen ner från höghöjdsbanan; de klättrar upp och firar ner folk hela tiden med andra ord. Pappa, som gick runt på marken och fotade och myste, hörde en ordväxling mellan en ficka ca 12 år i trädet och mamma på marken:

Flickan: Jag klarar inte det här, det går inte.

Mamma: Jo.

Flickan: Nej! Jag kommer aldrig komma ner härifrån, jag kan inte!

Mamma: Ser du några andra lik däruppe?

Flickan: Nej.

Mamma: Precis. Alla kommer ner.

Dagarna i hos morfar & marmor i Skåne

Vi tog tåget till pappa i förra fredan, och det gick precis lika bra som på tåget från Stockholm. Vi började med bussen i 2 timmar, var framme i Kalmar med bara 10 min försening, åt lunch på ett hamburgerhak vid stationen, och tog tåget vidare. 

Tyvärr följde det vackra ölandsvädret inte med på resan, och från stunden vi klev av tåget i byn där min far bor var vädret svalt, mulet och med regn då och då.

Detta hindrade på intet vis pojkarna från att ta sina “morgondopp” med morfar. Inte deras eftermiddagsdopp heller, eller nåt av alla de andra doppen som förekommit under dessa dagar. 

Jag stod med långärmat under tak och betraktat dem genom det stilla skånska duggregnet, eller satt fullt klädd vid poolkanten med extra morgonrock utanpå allt som skydd mot det, eh, friska skånska fläktandet, eller satt under paviljongen med datorn och betraktade dem på håll – allt med bottenlös fascination över att de badade oavsett väder, samt lika mycket tacksamhet över lugnet.

”Lugn” är ett relativt begrepp; det var inte lugnare i huset i och med vår närvaro, men det var en lugnare tillvaro för oss eftersom pojkarna var så mycket i poolen. Utebad dränerar energi ur barn på ett jättefint sätt, och de gick i och ur badet så många gånger om dan att när kvällen kom var de ganska trötta.

Vi gjorde en utflykt till en höghöjdsbana (mer om det nästa gång), och en till Gröningen i Helsingborg, annars var det promenader i närområdet.

På ett ställe växer två jättefina träd intill bäcken, i vilken traktens lokala busfrön demolerat och slängt två cyklar, och helt nära hittar vi utegymmet, skateparken, bassängbadet, vidsträckta allmänna gräsmattor, mataffär, skola, förskola … osv. Allting inom räckhåll.

Vi pratade om hur det skulle vara att bo i ett mindre samhälle än vi gör, och jag vidhöll att jag skulle kunna trivas i en pyttestad eller by om det inte låg alldeles för avsides. Vi funderar inte på att flytta, men jag tycker om att leka med tanken på hur livet skulle kunna bli om vi ändrade på det ena eller andra. Inte för att jag inte är nöjd, men för att det alltid finns utrymme för förbättring. Allting har dock ett pris; man kan inte få allt och att flytta närmare landet och naturen gör att fördelarna med närheten till stan försvinner. Naturligtvis. Lösningen skulle väl vara två boenden; ett för vinterhalvåret och ett för sommarhalvåret, så jag drömmer vidare.

Cirkus Olympia på Öland

Cirkusplakatet

Intill farmor Annettes och Carl-Johans hus ligger flera campingar, och dit brukar vi gå en sväng med pojkarna på förmiddan eller eftermiddan när det blir tid över och de har sådär mycket spring i benen. Det var på vägen dit som Simon fick syn på ett plakat från Cirkus Olympia.

Inom parentes vill jag ventilera min förvåning över att en cirkus som riktar sig till barnfamiljer väljer att endast köra sina föreställningar kl 17, eller kl 19. För oss betyder detta att vi antingen missar middan helt, eller att vi måste hålla ungarna vakna mycket senare än vanligt. Vi valde det senare alternativet och vi såg flera andra barn som, liksom våra, fick sina föräldrar att i olika utsträckning ifrågasätta klokheten i det beslutet. 

På cirkus

Vi brukar inte gå på cirkus. Jag minns inte när jag var på cirkus senast. Förra året, eller om det var förrförra, så gick Simon på den sena föreställningen med sin far och farmor medan jag var hemma med Adrian som då var för liten för såna påhitt.

cirkus olympia

De hade en regelrätt clown, en sån där pajas du vet som barnen skrattade högt åt och inte den med röd näsa och gråtande ögon. De hade dresserade hästar, hundar och katter (ja, dresserade katter), och en akrobat.

cirkus olympia
”Pojkar, testa inte detta hemma sen, ok? Det där är inte vanliga stolar.”

Sen hade de ett akrobatpar. 

Han måste varit 1,90 lång och hon max 1,50. Han var stark och ståtligt klädd, hon var antagligen ännu starkare och bar nån typ av konståkningsdräkt utan kjol och nätstrumpor. De gjorde flera framträdanden och även om det började milt så var det sista lika barnvänligt som Sean Banan; underliggande budskap och anspelningar går förlorade på den yngre publiken men når den äldre utan omsvep.

cirkus olympia
Jag var stum av förundran över hennes ofattbara styrka. Alltså hon var så häftig …

Barnen var förtjusta, de älskade det. De satt längst fram på stolskanten nästan hela tiden och hoppade, skrattade, ropade och deltog helt och fullt. 

Ponnyridning

I pausen var det ponnyridning i manegen på cirkushästarna för de barn som ville, vilket Simon studsade upp och ropade JAAAA till. Han red runt 2 varv på en av de ”stora” hästarna och vinkade glatt, och när Adrian såg det släppte hans tvekan och han fick studsa runt 2 varv på den minsta hästen. 

cirkus olympia

När vi kom hem var de som förväntat övertrötta, vilket i sig är något av en utmaning i alla sammanhang och så även nu. Men det var det värt. Vi gör om det nästa år igen, om det går. 

Gokart för barn – barnen fick köra själva!

Klasskompisen

Samma dag vi kom till Öland fick jag ett sms från mamman till en av Simons klasskompisar. Hon skrev att hennes son pratat om att vi skulle till Öland (enl Simon), och att om vi var i närheten kunde vi kanske ses. De skulle åka gokart och föreslog att vi skulle ses där.

Jag visste inte ens att det fanns gokart för barn, men det gör det och i början på förra veckan var vi där och körde. Glabo Gokart, mellan Löttorp och Böda, har juniorkart som passar barn från 5-6 år visade det sig, och så hade de dubbelkart. 

Gokart för barn

En del av väntan tillbringades med att pyssla med elbilarna.

När vi kom dit sprang barnen först mot alla hoppborgarna intill, men det fick vänta. Vi köpte biljetter, provade ut hjälmar och första sa Simon att han inte ville, men efter att ha tittat lite kort på vad det var han hade framför sig ändrade han sig. 

“Okej då, jag gör väl det då,” sa han med tonen hos den som försöker dölja sin förtjusning.

“Du måste inte, Simon. Du kan vänta här med pappa.”

“Men åååååaaaah, jag SA ju OKEJ DÅ mamma! Hör du ingenting?”

“Du, jag skulle ändra min ton om jag var du.”

“Okej då. Jag vill åka.”

Vi fick vänta ganska länge, och när det blev vår tur sprang Adrian före mig till den dubbelkart vi skulle köra, för han tordes inte köra själv till skillnad från Simon. 

Det var jättekul, Adrian satt och såg skärrad ut hela loppet enligt Björn, men jag frågade honom ibland om det var ok och det var det. Våran dubbelkartart gick mycket fortare än Simons gokart för barn (toppfart ca 30 km/h). När vi körde om Simon för andra gången så pep och skrek Adrian lyckligt, men det hörde inte Simon förstås. 

Simon kör.

Hoppborgarna

Efter gokartloppet på 7 minuter så spenderade pojkarna två timmar i hoppborgarna tillsammans med Simons klasskompis och dennes 2-3åriga lillebror med sin mor i hälarna. Hon tyckte det var roligt där och jag stod och undrade om man inte skulle skaffa ett “åkband” själv också för det såg himla kul ut att springa omkring i dem. Det var i princip inga andra ungar där eftersom vädret var så ostadigt den dagen. 

“Det hade varit praktiskt att liksom låna en liten unge som man kunde följa med in … “ sa jag förstrött till Björn, som inte lyssnade eftersom han tillbringade väntetiden med att sitta i telefonkö med Annettes och Carl-Johans internetleverantör pga bekymmer med router och nätverk. Den tiden när vi måste/får följa med barnen upp i roliga lekställningar av allehanda slag verkar vara förbi. På gott och ont. 

Byrums raukar på Öland, fina klätterklippor för barn

Två för Adrian, tre för Simon

I måndags och i tisdags var vi och klättrade på Byrums raukar. Inte ”riktig” klättring, men de är lika klättervänliga som vilken klätterställning som helst.

Å, två dagar i rad, tänker du, måste vara ett bra ställe. Ja, det är väldigt fint och bra, rekommenderas starkt till klätterglada barn och alla andra med, men det blev två dagar i rad eftersom det bara var Simon, jag och farmor första omgången.  

Åhå, så Adrian och Björn var och gjorde nåt annat kul under tiden då förstås, tänker du. Det beror på vem man frågar, säger jag. Björn satt hemma och läste stilla på verandan, medan Adrian på grund av en tidigare välriktad knuff från Simon sprang runt i gräset och vildsint skrek “JAG VILL VA IFRED” och att han var “arg på alla flickor”. Det tog så lång tid att avverka hela gräsmattan – Carl-Johan har mätt avståndet och det är ungefär 14 km att dra gräsklipparen om man gör det i ett svep – att vi hann tröttna på att vänta och åkte utan honom. Trots att jag jagade ifatt honom under den 60 år gamla vackra björken och upplyste om att vi skulle åka och att vi inte kunde vänta längre på honom, men att om han inte ville följa med så skulle pappa vara hemma med honom, så valde han att löpa ilskans lina ut och tjura i snåren bakom potatislandet.

Byrums raukar

Farmor pekar ut Blå Jungfrun, även känd som Blåkulla, för Simon. ”Det sägs att om man tar någonting med sig från ön så får man otur tills man lämnar tillbaka det igen.”

Jag, Simon och farmor Annette hade en jättefin utflykt till Byrums raukar och Simon klättrade omkring med mig i hasorna och förundrades. Jag berättade om de spröda klipporna, att det är havet som format dem och nästan gett dem eget liv. Vi var bara där på besök, därför skulle vi inte ta loss stenar och kasta i vattnet bara för att vi hade lust. Vi måste visa hänsyn, när vi är gäster här hos klipporna. Simon köpte konceptet och utforskade mer hänsynsfullt än vad han brukar.

byrums raukar öland

Han klättrade upp på de bästa utkiken, satte sig att dingla med benen över vattnet, stod stilla och bara tittade.

“Vad funderar du på,” frågade jag.

“Hur fint det är här.”

“Ja, det är det.”

“Jaa, det är synd att inte Adrian är med,” fortsatte han och skuttade vidare. 

byrums raukar

En gång till

Dagen därpå var vi alltså där igen, med Björn och Adrian och picknick denna gång. Pojkarna satt på en sten i vattnet och rev loss sjögräs och förtjust landade i att det inte alls var obehagligt. Dessutom himla coolt att krama ur allt vatten ur det och se skillnaden, tydligen. 

Adrian har fattat misstycke för traktens alla maneter. Det är de där öronmaneterna som är så små och hala och slemmiga och fullständigt ofarliga du vet, men precis som för egen del när jag var liten så hjälper det inte att veta om att de är ofarliga. De är lika äckliga ändå. Adrian doppade sig i havet i måndags, sen fick han syn på dem allihop och backade upp ur vattnet. Det fanns några vid raukarna också, men inte alls lika många – i alla fall inte de här dagarna. 

byrums raukar öland

Byrums raukar, förresten. Vilka häftiga klippor! Vi åkte tillbaka en tredje gång, på barnens bambiögda önskan, och den här gången la jag märke till varför det sitter en förbudsskylt med hammare där.

byrums raukar fossil

Visst är det coolt? Vi såg en mink också, som sprang fram och tillbaka mellan vattnet och buskarna bakom klipporna. Varje gång den lämnade vattnet kom den skuttande med nån slags bottenfisk som fortfarande sprattlade i munnen … det var lika fascinerande som klipporna i sig. 

byrums raukar öland

Sommarsemestern till Öland – med tåg!

Varför tåg

Jag tror jag nämnt att vi skulle åka tåg på sommarsemestern i år, eller? Det gör vi, i alla fall. Jag tvekade länge på om det skulle vara klokt att åka till Öland med tåg; varför åka tåg när vi har en bil, liksom, men det finns flera mindre anledningar som tillsammans gör det värt ett försök;

  1. Miljön. Det är i och för sig en stor anledning. Vi har en dieselbil, men även om vi så hade åkt elbil – vilket vi inte ha möjlighet till – så släpper bilåkandet ut fascinerande mängder mikroplaster i naturen (det är däcken som gör det).
  2. Rörelsefrihet. Genom att stryka bilbältets begränsande på rörelsefriheten blir resan lättare att tas med. Man rör sig inte så jättemycket på ett tåg heller kanske, men sätena är stora och det går att byta ställning lite hursomhelst.
  3. Koncentration; jag kör större delen av sträckan i vanliga fall, och jag blir trött. Björn blir trött. Barnen envisas med att få nog. Åker vi tåg så behöver vi inte fundera på om det regnar, eller på att få solen i ögonen, eller ens på att hålla dem öppna hela tiden.

Åksjukan

Det finns en annan vinkel på det hela också; åksjukan. Både jag, Simon och Adrian blir åksjuka och att åka tåg utgör inget undantag, men eftersom jag inte behöver köra kan jag ta en åksjuketablett. I år kan vi också ge en halv dos till pojkarna också insåg jag när jag läste på förpackningen, och man blir ganska seg av det. Resan gick fantastiskt, även fast vi var så trötta. 

I förrgår kom vi fram, äntligen. Det tog 9 timmar, dörr till dörr, och jag tycker det var värt det. Vi hade matsäck med, och på Krösatåget köpte vi lite lunch. På bussen över bron från Kalmar satt Simon och kommenderade undervegetationen en stund, sen föll han ihop på sätet och somnade. 

Packningen

En annan vinkel är packningen; när det inte längre är bilen som bär allting så kan man inte bara packa massa saker och sen bara använda hälften. Jag tänkte så jag fick träningsvärk i huvudet i två hela timmar i lördags förmiddag när packningen behövde bli av. Björn tog med pojkarna ut och när de kom tillbaka var jag ganska nöjd.

Jag var precis klar med den stora väskan när pojkarna kom tillbaka med hallon i håven.

Det återstår att se hur bra det faktiskt blev. Men hittills, efter en hel dag, saknar vi ingenting.

Furuviksparken med bitigt väder och fria ormar

Alessiane och Franck, som har tvillingar i Adrians ålder, tipsade oss om Furuviksparken förra året. Eftersom det är en park med både djur och tivoli – och vattenland – utan att vara lika stort som Kolmården för det, så skulle det passa yngre barn extra bra. Hurra vad bra, tänkte jag. Det gör vi nån gång.

“Nån gång” händer aldrig, men så började långhelgen med Kristi himmelsfärd närma sig och eftersom vi tänkte tåga till Öland i sommar så tyckte jag att det vore ett bra träningstillfälle att åka till Furuviksparken med tåg. 

Mot Furuviksparken!

“Vi kan se det som en träningssemester,” sa jag när jag sålde in det hos Björn. “Vi tränar på att åka tåg, inte så långt, och så en natt på hotell. Det blir väl bra?”

“Visst” sa han, som han alltid gör inför dylika förslag. Han ogillar att planera semesterresor men han åker gärna på dem, vilket inte gör det så svårt för mina idéer att slå rot.

Vi åkte hemifrån i torsdags kl 8:30. Pendel till Centralen, sen tåg till Furuvik via byte i Tierp. När vi kommit fem minuter hemifrån, och höll fin fart där på gångvägen i den varma vårsolen med fågelkvitter och nerpackade jackor, kom jag på att jag glömt mitt pannband. Vädret lovades mulet, kyligt och med 70% regnrisk, och att frysa är det näst värsta jag vet (dvs. av sånt som regelbundet inträffar; hunger innehar stolt förstaplats) så det där med hårbandet fick mig nästan att springa tillbaka. Nästan.

Tåg

Tågresan gick lysande. Pojkarna lyssnade på sagor i sina hörlurar; Simon har fått Björns gamla iPod och Adrian springer runt med Björns gamla iPhone 3 från stenåldern. Alla är nöjda; barnen styr sina egna sagor, vi slipper hålla på så mycket med dem och Björn är omåttligt nöjd med sig själv över att ha sparat sin gamla elektronik. 

Tågperrongen i Tierp. Barnen plockar blommor i solen. Vilken idyll …!

Det kommer bli annorlunda när vi reser med tåg till Kalmar; det är en aning längre dit, men Simon menade att på tåg kan man gå omkring lite, det kan man inte i en bil så det blir bäst att åka tåg.

Vi kom fram till hotellet, åt lunch i deras restaurang, lämnade in våra väskor och gick till Furuviksparken. Jag hade valt paketet med entré 2 dagar, men bara åkband andra dagen så nu skulle vi gå och titta på djuren hela eftermiddan. 

Äventyrsön & Stenstranden

Furuviksparken äventyrsön

Pojkarna fick varsin karta, Simon studerade sin noggrant och sen förkunnade pojken att vi skulle till Äventyrsön. Sagt och gjort, vi gick till Äventyrsön och där blev vi kvar i hur länge som helst. Björn och Adrian gick tipsrundan Poängjakten, medan Simon höll sig i skogen och klättrade omkring där. Sen hittade de ingången till Hemliga Fortet och sen var vi under mark ganska länge innan vi kom ut och klättrade ner till stenstranden. 

Furuviksparken hemliga fortet

Det var en sån där underbar stenstrand med hoppvänliga vattenslipade stenar med vackra mönster och fantastiska färger. 

Till slut kom vi vidare och kunde gå och kolla på alla djuren. 

Djurparken

Furuviksparken klapphage lamm
Adrian klappar lammen i klapphagen.
Furuviksparken flodfärden
Flodfärden, flytande tunnor inne hos strutsar och alpackor.

Inne i Regnskogen, där de håller reptiler, insekter och små apor bland annat, fanns en del frigående djur och ett av dessa var en orm som låg och sov i ett fönster ganska nära dörren vidare till nästa rum. En familj en bit framför oss innehöll en kanske 12-årig flicka som fick syn på ormen och fick panik. Hon studsade stelt, grät och skrek att ”jag kommer dö!!”. Föräldrarna höll glada miner, och pushade henne att gå igenom dörröppningen. Flickan backade i skräck men pappan tog ett stadigt tag i hennes arm och drog henne med sig, förbi ormen. Det tog flera minuter för henne att lugna sig efter det.

Jag tänkte, när jag såg dem, att jag hade gjort annorlunda. Jag tänkte att om hon varit min hade jag vänt med henne, och gått tillbaka ut. Sen kom jag på att … hade jag verkligen det? Jag visste ju ingenting om dem eller bakgrunden till det hela. Kanske var det som hennes föräldrar gjorde det minst dåliga i den situationen, vad vet jag. Tänk vad lätt det är att tycka en massa när man ser andra familjers sätt att göra saker, när de skiljer sig från våra. Hur många gånger har inte jag och Björn dömts i tystnad över hur vi hanterar våra barn? I vissa fall med rätta – det finns tillfällen som vi inte hanterat särskilt bra alls – men i många fall har nog både en och annan i sitt stilla sinne ifrågasatt oss, när vi gjort det enda rimliga i en besvärlig situation.

Väderundret & milstolpen

Vi hade osannolik tur med vädret den dagen, det var först när vi började känna oss klara och pojkarna var ordentligt trötta som det började regna försiktigt, och då skulle vi ju ändå gå. 

Middagen på hotellets restaurang gick över lag bra; en milstolpe passerades. Den passerades inte när kökets miss gjorde att barnen hunnit äta klart, gnälla en stund, bråkat och fått vallas tillbaka till bordet från utflykter till andra bord där ohövligt stirrande praktiserats i hög grad, samt fått sällskap till TV:n på rummet innan vi fick vår mat. Nix. Milstolpen passerades när Björn kommit tillbaka från hotellrummet där han lämnat pojkarna, borstat bort de pommes som servritrisen råkat vräka ut, tillsammans med själva skålen, över stol och golv när hon äntligen kom med vår mat. 

Mina damer och herrar, milstolpen bestod i att för första gången NÅGONSIN satt Björn och jag på en restaurang, dit vi kommit med barnen, och fick äta tillsammans i lugn och ro medan pojkarna var kvar på hotellrummet. Ensamma. Med Barnkanalen som enda sällskap. Utan att någon annan vuxen behövde passa på dem. 

Fundera på den. Det tog 7 år att komma hit. Vilken känsla …! Visst, vi tittade till dem nån gång bara för att kolla läget, och rummet låg helt nära restaurangen så de hade inga problem att hitta oss om så skulle behövas, men ändå. Vi fick äta ostört. 

Paus för begrundande av denna stora händelse.

Hotellrummet med inglasad balkong där vi kunde sitta ostört efter att barnen somnat (vilket gick ganska fort), och sängskåp med våningssäng.

Dag 2: tivoli

Dagen därpå var vi vid grindarna när de öppnade och gick direkt till tivolit. Den här dagen var det kallare, och jag saknade mitt hårband innerligt. Regnet hängde i luften i omgångar, iskalla vindar drog in från havet, och folk sprang runt i en salig blandning kläder sådär som det ofta är på våren i vårt land. Vissa går runt i stora gummistövlar trots torr mark. Vissa går klädda som om de vore vid medelhavet trots att samma temperatur vid hösten skulle fått dem att gå i jeans och dunväst. Vissa har mössa och halsduk, och vissa jobbar på plats och är klädda som om parken hade ett privat klimat som var samma året runt. Inte avundsjuk på dem.

Jag frös. Björn frös. Adrian sprang runt i bomullströja och vägrade ta på sig jacka. Simon växlade. Men jag måste säga att vi återigen hade osannolik tur med vädret; det regnade inte en droppe på hela dagen. 

Adrian var helt såld på tivolit och särskilt ”Vita Rälsen” – dvs Fireball*. Han åkte den omkring femton gånger den dagen. Ja, femton. På riktigt. Simon ville inte, han nöjde sig med andra attraktioner i lite lugnare stil, särskilt Radiobilarna var roligt, liksom Sky Tower och Draken, en mer sansad bergochdalbana.


*Fireball:

Kungsberget 4 nätter, med skidskola den här gången!

Sista minuten

För ungefär 3 veckor sen kom vi på att vi var sena, igen, med att boka skiddagar till sportlovet. Jag anser fortfarande att det är hål i huvudet att tvingas hålla dylika aktiviteter under lovveckorna, när allting är minst dubbelt så dyrt, och eftersom det gick så bra att åka utanför jullovet när vi skulle till Lindvallen i januari så bokade vi söndag till torsdag EFTER sportlovet. 

Sen ansökte vi om ledighet för Simon. 

Det visade sig att man bara får ta ledigt max 5 dagar per termin, av vilka Simon bara hade en dag kvar. Nu gick det bra ändå, med en kommentar från läraren att hon behövt få detta godkänt av rektorn i egen hög person.

Jag tänker att om vi inte hade fått ledigt, så hade vi löst det ändå eftersom det var för nära inpå avresan redan för att avboka gratis, men framöver? Vi får prata med läraren. 

Söndag – torsdag

Vi åkte hemifrån strax efter lunch i söndags. Vi stötte på en herre med hästtransport när vi tog en paus vid en mack. Han såg hur pojkarna tittade på vagnen och erbjöd dem att hälsa på hästarna. Adrian tordes inte med Simon klev käckt upp och klappade Disco på mulen, som om han aldrig hade gjort annat.

Vi kom fram i söndags eftermiddag. Solen lyste fortfarande snett genom fönstren och till min glada förvåning visade det sig att vi bokat den lägenheten som ligger närmast backen i den längan vi brukar hyra i. 

Det blir verkligen en minisemester, vi har till och med bokat skidskola. Den enda gruppen som fanns kvar ledig var den som startar kl 13, och även om jag inte var så säker så visade det sig att det var rätt nivå för dem. Pojkarna är inte överförtjusta i skidskolan, däremot gör de stora framsteg när de går där. När de efter lunch säger att de inte har nån lust att gå ut direkt igen, att de vill vara hemma en stund till, så säger vi bara att den som inte går i skidskolan får inget mysmellis (a.k.a after ski) sen på eftermiddan, för sånt får bara de som åkt skidor. Mer behövs inte. Vi har ungar som drivs av sina magar, ibland är det ganska praktiskt. 

kungsberget skidskola

Dessutom, när vi frågar hur de haft det på skidskolan, så ler de och berättar med lysande ögon att de minsann kan åka i BLÅ backar själva nu!

Vi har det oförskämt bra här, det enda som saknas är bastun enligt Björn.