Skidskolan i Hundfjället

skidskolan i Hundfjället
Skidskolan i Hundfjället har samling med Valle sista skidskoledagen.

6-årsfasen

Adrian har haft det lite rörigt omkring sig nu i kanske ett halvår eller så – det var rörigt innan också, under upptrappningen, men inte som det varit sedan han började i skolan. Det är inte olikt Simon för ett år sedan, så det mesta av det är antagligen nåt han måste igenom, men till skillnad från Simon så har Adrian ett temperament som vi inte vet varifrån det kommer. Just nu är det jobbigt för honom. Den här här fasen eller vad det är som pågår ställer till det så dant. Han är en mjuk och snäll person i botten, och jag kan se att han har svårt med effekterna som hans eldigt impulsiva framfart har ibland. Den som blir mest ledsen i hjärtat är oftast han själv. 

Fritt spelrum

På skidskolan i Hundfjället fick detta tyvärr fritt spelrum med en ung och oerfaren skidlärare och okända barn. 

Jag hade bokat pojkarna i samma grupp, även fast det var 7-9 år i den gruppen. Jag tänkte att de båda två åker för bra och är för stora för att gå med 4-6 år, och det är krångligt att de går i olika grupper. 

Första dagen gick sådär. De bråkade med varandra, och Adrian fick skulden för det. Det skulle han antagligen också ha, men det var lite stökigt och jag sa till dem båda två på kvällen att om man inte sköter sig i skidskolan, då får man inte gå kvar i gruppen. Skidläraren är ensam med alla barn som hon inte känner, det är inte så lätt för henne heller och alla måste hjälpas åt. Båda pojkarna nickade allvarligt och andra dagen gick det bra. Tredje dagen var det lite vingligt igen, och den fjärde dagen havererade det 15 min innan lektionen var slut. Då ringde Adrian mig från sin klocka, och när jag svarade sa han bara “hej mamma” och sen sa en främmande mansröst:

“Ja hej, jag heter Tobias och är pistvakt. Jag sitter här med Adrian, det blev bråk i skidskolan och skidläraren hade redan dragit när jag kom dit så jag tog med honom därifrån, det var lugnast så. Var är du nånstans nu?”

“Eeeeeh … ok, jag vet inte riktigt var jag är, men på toppen nånstans. Var är ni?”

“Vid värmestugan, kom ner till oss så väntar vi här.”

Jag åkte ner. Det var lite oklart vad som faktiskt hade hänt, men Adrian berättade senare att Sebbe, en annan pojke i skidskolegruppen, hade retat honom. Då hade Adrian slagit honom, det hade Sebbe skrattat åt, och då hade Adrian blivit jättearg. Då hade skidläraren tagit Adrian åt sidan och sagt att man inte fick slåss, och att han fick vänta vid liften medan resten av gruppen åkte upp utan honom. Då hade, enligt skidläraren, Adrian börjat sopa till främlingar vid liftkön och då hade till slut pistvakten kommit.

Jag är inte säker på att allt detta stämmer till fullo, det låter lite konstigt här och där. Till exempel verkar det väldigt märkligt att Adrian skulle gå bärsärkargång på främlingar när han är lämnad ensam. Å andra sidan så förstår jag att han hade svårt att hantera att bli lämnad kvar, utstött, helt själv. Vi får aldrig veta exakt vad som hände, vad vi däremot vet är att han hade sovit alldeles för lite ända sen vi kom. 

Femte dagen var han som en liten ängel, eller nästan. En stund. Tills Sebbe, 9 år, kom fram och stack ett pekfinger i sidan på honom. Då var vi fortfarande kvar, vi såg det. Adrian sa ifrån på skarpen, Sebbe lyssnade inte. Då gick jag till skidläraren och berättade, och sa att det nog vore bra om Sebbe och Adrian inte var bredvid varandra. Hon såg väldigt besvärad ut, som om hon kände att hon inte hade kontroll och vantrivdes – men det kanske är jag som läser in min egen tolkning där.

Hursomhelst så gav det mig och Björn egentid en dryg timme varje morgon, innan alla trötta semesterfirare släpat sig upp ordentligt, och Adrian var för det allra mesta på gott humör när han ärte med oss.

Skidläraren

Man kan kanske inte ha så höga förväntningar på de unga människorna som gör säsong som skidlärare i svenska fjällen. Jag har ingen aning om vad för utbildning de får, men de måste ju få en. Kanske fattas det vissa element i den utbildningen, till exempel hur man löser det när det blir bråk i gruppen, kanske inte. Men alltså den här skidläraren. Hon var så ung och verkade sakna inre driv – eller så dolde hon det väl. Hon log inte en enda gång under hela veckan, vad jag såg. Hon verkade inte tycka att det var så roligt. Visst, det är inte roligt med bråkiga ungar, men det är roligt att vara skidlärare när de inte bråkar och det märktes inte på henne alls. Jag tror att hon egentligen borde göra nåt annat. Skidskolan i Hundfjället är inte hennes grej.

Kanske ska vi ta en paus i vår

Vi håller på att försöka hitta en nya barnvakt till pojkarna, eftersom hon som varit hos oss i 3 år har slutat pga studier, men i ljuset var de incidenter vi hittar i diket efter Adrians framfart ibland så börjar vi undra om det är så klokt att introducera en ny ung person med begränsad erfarenhet. Alltså man måste ha förståelse och skinn på näsan, och så måste man vara lite slug om man ska ha med Adrian att göra just nu. Detsamma kan sägas om Simon, för övrigt. Det kanske är att ställa för höga förväntningar just nu.

Jag skulle avsky att se olika nannys komma och gå för att de blir avskräckta och/eller ger upp. Det skulle inte kännas bra för någon, allra minst för pojkarna. Vi ska kanske göra ett nytt försök efter sommaren istället, då borde det värsta av fasen ha lagt sig – INGEN orkar hålla på såhär så länge, det är inte möjligt.

Vi funderar.

Om resan till Hundfjället (och en milstolpe i liften!)

Bästa veckan på flera år

Vi var i fjällen för ett par veckor sedan, Hundfjället denna gång. Det var fantastiskt …! Det var den bästa veckan på många år, och så bra snö får man inte varje säsong även om man så åker dit 4 veckor per år.

Vädret …!

Vi hade fantastiskt väder också. När vi kom upp hade det nyligen snöat och det var mjukt i skogen och bredvid pisterna. Pojkarna gick i skidskola kl 9-10:15 dag 1-5 så jag, Björn och mamma hade en del tid på oss att åka fritt. Efter första förmiddagen, och efter att Simon glatt tjoande trasslat sig genom skogen i nysnön och jag åkt bakom och ylat om att få åka snowboard i detta makalösa före, så drog jag och Björn till skiduthyrningen och hyrde varsin bräda. 

Vi har länge sagt att pojkarna fortfarande är för små för att vi ska åka bräda när de åker skidor; det är mycket svårare att hjälpa dem på bräda. Vi trodde aldrig att vi skulle få åka i år heller, men så var snön bara för bra, och pojkarna ville åka i skogen – helst där det var ospårat (=drömmen) – och vi tänkte att vad tusan, vi får turas om. Mamma åker skidor som alltid, så vi vågade ta brädorna när hon var med. 

Mot slutet av veckan åkte mamma hem 2 dagar tidigare och det gick precis lika bra med bräda utan henne (tack och lov). 

En dip

Till skillnad från Lindvallen förra året, då särskilt Simon tyckte det var jobbigt, så tyckte båda pojkarna att det var kul i år. Mot slutet av veckan, när vi hade åkt varje dag både för- och eftermiddag, så började de dra i bromsen. De ville göra något annat. På morgonen den näst sista dagen, då det hade snöat hela natten och nysnön glittrade i solen utanför fönstren, så sa Adrian nej. 

“Jag vill inte åka skidor idag,” sa han.

“Jag vill inte gå ut idag,” sa han. 

Jag fick dra i den stora mentala handbromsen för att inte krokna under tyngden av vad han precis sagt. Vaddå inte åka skidor? Hädelse!

“Jag tänker inte sitta inne,” sa jag, “det är för magiskt väder. Ser du inte vintermagin i snöflingorna på ytan? Man får inte sitta inne en sån här dag. Du behöver inte åka skidor, men ut ska du.”

Jag träffade rakt på min sexårings dramanerv:

“JAHA? SÅ DU TÄNKER TVINGA UT MIG? DU TÄNKER TVINGA MIG ATT GÅ UT?!”

“Yep.”

“JAHA! MEN DÅ KAN JAG VÄL GÅ UT DÅ! JAG GÅR UT NU! HEJDÅ!!” Och så gick han. När han kommit halvvägs runt huset hade ilskan gått ur och han skrattade resten av vägen.

Milstople

Jag vet att pojkarna är i den åldern då utvecklingen går förhållandevis snabbt, ändå blir jag genuint överraskad när de passerar milstolpar som jag satte upp när de var bebisar. Som till exempel första gången de åkte lift själva, tillsammans. Alltså åh … jag vet att det kanske inte är nån stor grej i sig, eller för dem, men för mig som åkte bakom dem var det ena lyckliga 5 min.

Är de inte söta?

Mera

Mot slutet av veckan sög det så mycket i låren på mig att jag fortfarande inte riktigt återhämtat mig. Det var så värt det. 

Som alltid när jag kommer hem igen tänker jag att jag vill bo närmare bergen. Närmare vintern och närmare klätterklipporna. Och varje gång minns jag varför det inte går, och planerar en ny resa istället. 

Mitt nya mission det här året blir att skaffa en egen bräda igen. Jag har fått min brors gamla men den är för lång för mig egentligen. 

Julafton 2022

Julafton

Det var julafton igår, och vi firade ihop med min mor, bror med sambo och lillkusinen, som hunnit bli ett stadigt och bestämt charmtroll. Eller gremlin, som alla barn mellan 1 och 2 år.

Fascinerande hur barndomens jular pågick i en evighet, och föräldrajularna passerar så fort. Lunch – matlagning – julfika – Kalle – julklappar – middag – stök – godnatt. “Stök” i det här sammanhanget är inte julstök utan trummandet av små fötter och/eller händer på alla hårda underlag, fartvinden efter ägarna till sagda kroppsdelar, och så ljudvolymen förstås. 

Paus under Kalles jul på TV. Fikat nästan helt slut, och alla vuxna har hunnit resa sig minst två gånger för att hantera … saker.

Det var riktigt härligt ändå. En av de bästa sakerna jag vet är när vi samlas många kring bordet. När vi åt frukost idag sa Simon att han önskade att vi alltid hade så här stort bord, och jag tänkte samma sak. Kanske behöver vi inte ha båda iläggsskivorna, men en i alla fall?

Upprättelsens tid

Jag har sagt förr att upprättelsens tid är här, och då syftat på att min bror fått barn och nu, inte helt glatt, konstaterar att jag hade rätt. Om det mesta. Som till exempel när jag sa att det inte går att slappna av när man har ett småbarn. Även fast man är två mot en. 

“Ser ni nu hur vi har det,” sa min bror lyckligt och spänt på samma gång där han satt vid bordet, bakåtlutad med armarna i kors. “Det är det här jag menar. Det går inte att slappna av medan det här pågår.” Han nickade mot sin 1,5-åriga dotter som just då glatt rev ner alla våra bokstavsmagneter från kylskåpet. 

“När hon river ner saker?”

“Nej. Jag menar när hon är vaken.”

“Haha, tänk om ni hade haft en treåring nu också,” sa jag. Jag kunde inte låta bli. Det är inte en rättvis jämförelse, eftersom hon är deras första barn och alltså att jämställa med Simon, inte Adrian. I ett helt ögonblick tittade båda föräldrarna på mig med samma förskräckta uttryck, och jag visste att de såg det hela framför sig. Sen hämtade de sig och sa helt enkelt haha, och nej. Och “vi behöver inte fler”.

Jag gick igenom bilderna från igår och den här, som jag vanligtvis skulle ha raderat, illustrerar hur det låter som att min bror upplever föräldralivet just nu:

Förra året var de alla i karantän och hon var bara ett par månader gammal, så det här året blev hennes första jul kan man säga.

Så upplevde vi det också. Jag tror det är en väldigt vanlig upplevelse av småbarnsåren. Jag minns det inte som så vansinnigt jobbigt, men jag pluggade ju heltid då och Björn tog nästan all VAB. Däremot minns jag hur jag inte kunde umgås med folk när vi var någonstans – alltså inte ens hemma. Det var bara att gå efter och delta i allt som ens lille filur tog sig för, i alla sammanhang, på alla platser. Ibland var jag tacksam för det, ibland utled. Lite beroende på sammanhang. När möjligheten att släppa barnen med blicken väl kom, så hade jag glömt hur man gör när man umgås och det var speciellt det med – precis som varendaste en av föräldraskapets alla faser hittills.

Höghöjdsbana med barn – i Skåne

Ett par dagar in på sejouren hos pappa i Skåne kom han med en broschyr, och sa att här hade han hittat nåt han trodde skulle kunna bli kul. Treewalker höghöjdsbana, tillåtet för folk som är minst 130 cm. Det är ingen av pojkarna, upplyste jag pappa, som sa att han redan hade varit där och snackat med dem. “Det är ok ändå,” sa han glatt.

“Perfekt,” sa vi och åkte dit. 

Jag har gått höghöjdsbanor förr, det är som via ferrata uppe bland träden och det är roligt. Jag har aldrig gått nån höghöjdsbana med barn däremot, pojkarna har varit för små förstås och dessutom alldeles för (säkerhetsmässigt) opålitliga, så det här skulle bli spännande tyckte jag.

Höghöjdsbana med barn

Först hålls en säkerhetsgenomgång – vad är alla grejer och öglor i selen till för, hur gör man för att inte ramla ner, osv – och sen får man gå en testbana som inte är hög alls, ca 1-2 meter över marken.

Simon klänger sig fram i övningsnätet.
Adrian når precis.

Pojkarna skötte sig exemplariskt, jag såg att de förstod att det var allvar det här med säkerheten, och de fick godkänt av instruktören.

Full fart

Banorna graderas i färg efter svårighetsgrad, så jag frågade vilka banor instruktören tänkte sig att pojkarna skulle kunna klara. 

“Det enda problemet är att de inte når överallt själva,” svarade han, “men om ni hjälper dem så når ju ni och då är det inga problem.” Vi skulle testa gul, grön och kanske blå 1, tyckte han. ”Skarpa ungar ni har, förresten!”

Man jobbar sig upp, så att säga, så vi började på gul såklart och sen grön. Jag gick med Adrian, Björn gick med Simon.

höghöjdsbana med barn
Björn och Simon i nätet.
höghöjdsbana med barn
Adrian på första ”riktiga” banan.

Bara några få svackor

Jag måste säga att allt gick väldigt bra, pojkarna var jätteduktiga och grejade allting. Vid ett enda tillfälle blev Adrian rädd och hängde krampaktigt i ett rep och höll på att bli trött. 

“Mamma jag är rädd,” kved han och kämpade med repen.

“Jag förstår det, men det behöver du inte vara Adrian, du sitter ju fast. Sätt dig i selen och vila lite, så kan vi fundera på hur du ska göra.”

Han satte sig, mycket tveksamt och försiktigt, 10 meter över marken.

höghöjdsbana med barn
Adrian reder ut.

När han väl hängde där och kände att han satt fast, så släppte rädslan igen. Sen bökade han sig upp, med bara lite hjälp, och klättrade vidare. 

Jag hönsade bara liiite lite

Något som var jobbigt för mig, och som jag fick kämpa lite med, var linbanorna. Inte för egen del, men man kan inte åka två samtidigt. Antingen åker jag före och tar emot, eller så åker jag efter.

höghöjdsbana med barn

Om han åker före och inte kommer hela vägen fram för att det känns läskigt och han bromsar för mycket, då blir han hängande en bit ifrån nästa träd. Då måste jag åka efter och stanna och gå armgång längs vajern och skjuta honom framför mig. Om det går för fort och han inte bromsar, så kan jag bara titta på när han bränner rakt in i nästa träd och, kanske, slår sig som bara den. Det såg jag andra barn som gjorde.

Om jag åker först, så måste jag montera mig själv på linbanan först, såklart,  och sen stå kvar och montera honom också, precis bakom mig vilket är lite trångt och meckigt.

Sen måste jag lämna honom där, ensam i ett träd 10-12 m över marken, och lita på att han inte fipplar och pillar på nånting medan han väntar. Sen när jag är beredd att ta emot måste jag ropa och hoppas att han kommer. Hur jag än gjorde så var det läskigt att vara långt bort.

Efter att ha sett hur han hanterade linbanan så valde jag att åka före och ta emot, och det gick perfekt. Inget pill, inget fippel, ingen som helst anledning att oroa mig.

Mammahjärtat på helspänn

Ändå var linbanorna jobbiga, om än bara i mitt huvud – vilket är en bra grej, visst? Det är väl bra … att jag sätts i situationer där jag tvingas se att de kan överleva utan att jag hovrar strax bakom …? Det ilade i hela mig vid två tillfällen den dagen, trots att förnuftet sa att det var ok, så jag ser det här som ett lika stort framsteg för mig som för pojkarna. Hurra för mig!

Högsta banan med Simon på slutet

Simon fick upp ångan igen efter grillkorven vi åt till lunch, och skulle gå blå 1 innan vi var klara för dagen.

Jag tänkte på det när jag följde honom genom banan att ingen av pojkarna hade trillat en enda gång under dagen. Alltså visst, ibland var de för korta och blev nästan hängande i selen bara genom att ta sig framåt, och Adrian satte sig ju i sin, men det var inget fall. De föll inte av och fångades upp av selen en enda gång, och vi var där i 3 timmar.

Vid ett tillfälle klättrade vi ikapp en man som led av höjdskräck. Han hade också extra svårt med linbanorna, men av andra anledningar än mig förstås; han klättrade ensam. Eller hans fru kanske hade åkt i förväg för att ta emot, vem vet.

Adrian pratade snällt med honom, empatisk som han är, och gav honom praktiska tips där i trädet.

”Jag trodde verkligen att jag skulle klara det här,” hörde jag honom svara. ”Men alltså jag vet inte om jag gör det …!”

Senare fick jag veta att personalen på plats ”räddar” minst en person om dagen ner från höghöjdsbanan; de klättrar upp och firar ner folk hela tiden med andra ord. Pappa, som gick runt på marken och fotade och myste, hörde en ordväxling mellan en ficka ca 12 år i trädet och mamma på marken:

Flickan: Jag klarar inte det här, det går inte.

Mamma: Jo.

Flickan: Nej! Jag kommer aldrig komma ner härifrån, jag kan inte!

Mamma: Ser du några andra lik däruppe?

Flickan: Nej.

Mamma: Precis. Alla kommer ner.

Dagarna i hos morfar & marmor i Skåne

Vi tog tåget till pappa i förra fredan, och det gick precis lika bra som på tåget från Stockholm. Vi började med bussen i 2 timmar, var framme i Kalmar med bara 10 min försening, åt lunch på ett hamburgerhak vid stationen, och tog tåget vidare. 

Tyvärr följde det vackra ölandsvädret inte med på resan, och från stunden vi klev av tåget i byn där min far bor var vädret svalt, mulet och med regn då och då.

Detta hindrade på intet vis pojkarna från att ta sina “morgondopp” med morfar. Inte deras eftermiddagsdopp heller, eller nåt av alla de andra doppen som förekommit under dessa dagar. 

Jag stod med långärmat under tak och betraktat dem genom det stilla skånska duggregnet, eller satt fullt klädd vid poolkanten med extra morgonrock utanpå allt som skydd mot det, eh, friska skånska fläktandet, eller satt under paviljongen med datorn och betraktade dem på håll – allt med bottenlös fascination över att de badade oavsett väder, samt lika mycket tacksamhet över lugnet.

”Lugn” är ett relativt begrepp; det var inte lugnare i huset i och med vår närvaro, men det var en lugnare tillvaro för oss eftersom pojkarna var så mycket i poolen. Utebad dränerar energi ur barn på ett jättefint sätt, och de gick i och ur badet så många gånger om dan att när kvällen kom var de ganska trötta.

Vi gjorde en utflykt till en höghöjdsbana (mer om det nästa gång), och en till Gröningen i Helsingborg, annars var det promenader i närområdet.

På ett ställe växer två jättefina träd intill bäcken, i vilken traktens lokala busfrön demolerat och slängt två cyklar, och helt nära hittar vi utegymmet, skateparken, bassängbadet, vidsträckta allmänna gräsmattor, mataffär, skola, förskola … osv. Allting inom räckhåll.

Vi pratade om hur det skulle vara att bo i ett mindre samhälle än vi gör, och jag vidhöll att jag skulle kunna trivas i en pyttestad eller by om det inte låg alldeles för avsides. Vi funderar inte på att flytta, men jag tycker om att leka med tanken på hur livet skulle kunna bli om vi ändrade på det ena eller andra. Inte för att jag inte är nöjd, men för att det alltid finns utrymme för förbättring. Allting har dock ett pris; man kan inte få allt och att flytta närmare landet och naturen gör att fördelarna med närheten till stan försvinner. Naturligtvis. Lösningen skulle väl vara två boenden; ett för vinterhalvåret och ett för sommarhalvåret, så jag drömmer vidare.

Cirkus Olympia på Öland

Cirkusplakatet

Intill farmor Annettes och Carl-Johans hus ligger flera campingar, och dit brukar vi gå en sväng med pojkarna på förmiddan eller eftermiddan när det blir tid över och de har sådär mycket spring i benen. Det var på vägen dit som Simon fick syn på ett plakat från Cirkus Olympia.

Inom parentes vill jag ventilera min förvåning över att en cirkus som riktar sig till barnfamiljer väljer att endast köra sina föreställningar kl 17, eller kl 19. För oss betyder detta att vi antingen missar middan helt, eller att vi måste hålla ungarna vakna mycket senare än vanligt. Vi valde det senare alternativet och vi såg flera andra barn som, liksom våra, fick sina föräldrar att i olika utsträckning ifrågasätta klokheten i det beslutet. 

På cirkus

Vi brukar inte gå på cirkus. Jag minns inte när jag var på cirkus senast. Förra året, eller om det var förrförra, så gick Simon på den sena föreställningen med sin far och farmor medan jag var hemma med Adrian som då var för liten för såna påhitt.

cirkus olympia

De hade en regelrätt clown, en sån där pajas du vet som barnen skrattade högt åt och inte den med röd näsa och gråtande ögon. De hade dresserade hästar, hundar och katter (ja, dresserade katter), och en akrobat.

cirkus olympia
”Pojkar, testa inte detta hemma sen, ok? Det där är inte vanliga stolar.”

Sen hade de ett akrobatpar. 

Han måste varit 1,90 lång och hon max 1,50. Han var stark och ståtligt klädd, hon var antagligen ännu starkare och bar nån typ av konståkningsdräkt utan kjol och nätstrumpor. De gjorde flera framträdanden och även om det började milt så var det sista lika barnvänligt som Sean Banan; underliggande budskap och anspelningar går förlorade på den yngre publiken men når den äldre utan omsvep.

cirkus olympia
Jag var stum av förundran över hennes ofattbara styrka. Alltså hon var så häftig …

Barnen var förtjusta, de älskade det. De satt längst fram på stolskanten nästan hela tiden och hoppade, skrattade, ropade och deltog helt och fullt. 

Ponnyridning

I pausen var det ponnyridning i manegen på cirkushästarna för de barn som ville, vilket Simon studsade upp och ropade JAAAA till. Han red runt 2 varv på en av de ”stora” hästarna och vinkade glatt, och när Adrian såg det släppte hans tvekan och han fick studsa runt 2 varv på den minsta hästen. 

cirkus olympia

När vi kom hem var de som förväntat övertrötta, vilket i sig är något av en utmaning i alla sammanhang och så även nu. Men det var det värt. Vi gör om det nästa år igen, om det går. 

Gokart för barn – barnen fick köra själva!

Klasskompisen

Samma dag vi kom till Öland fick jag ett sms från mamman till en av Simons klasskompisar. Hon skrev att hennes son pratat om att vi skulle till Öland (enl Simon), och att om vi var i närheten kunde vi kanske ses. De skulle åka gokart och föreslog att vi skulle ses där.

Jag visste inte ens att det fanns gokart för barn, men det gör det och i början på förra veckan var vi där och körde. Glabo Gokart, mellan Löttorp och Böda, har juniorkart som passar barn från 5-6 år visade det sig, och så hade de dubbelkart. 

Gokart för barn

En del av väntan tillbringades med att pyssla med elbilarna.

När vi kom dit sprang barnen först mot alla hoppborgarna intill, men det fick vänta. Vi köpte biljetter, provade ut hjälmar och första sa Simon att han inte ville, men efter att ha tittat lite kort på vad det var han hade framför sig ändrade han sig. 

“Okej då, jag gör väl det då,” sa han med tonen hos den som försöker dölja sin förtjusning.

“Du måste inte, Simon. Du kan vänta här med pappa.”

“Men åååååaaaah, jag SA ju OKEJ DÅ mamma! Hör du ingenting?”

“Du, jag skulle ändra min ton om jag var du.”

“Okej då. Jag vill åka.”

Vi fick vänta ganska länge, och när det blev vår tur sprang Adrian före mig till den dubbelkart vi skulle köra, för han tordes inte köra själv till skillnad från Simon. 

Det var jättekul, Adrian satt och såg skärrad ut hela loppet enligt Björn, men jag frågade honom ibland om det var ok och det var det. Våran dubbelkartart gick mycket fortare än Simons gokart för barn (toppfart ca 30 km/h). När vi körde om Simon för andra gången så pep och skrek Adrian lyckligt, men det hörde inte Simon förstås. 

Simon kör.

Hoppborgarna

Efter gokartloppet på 7 minuter så spenderade pojkarna två timmar i hoppborgarna tillsammans med Simons klasskompis och dennes 2-3åriga lillebror med sin mor i hälarna. Hon tyckte det var roligt där och jag stod och undrade om man inte skulle skaffa ett “åkband” själv också för det såg himla kul ut att springa omkring i dem. Det var i princip inga andra ungar där eftersom vädret var så ostadigt den dagen. 

“Det hade varit praktiskt att liksom låna en liten unge som man kunde följa med in … “ sa jag förstrött till Björn, som inte lyssnade eftersom han tillbringade väntetiden med att sitta i telefonkö med Annettes och Carl-Johans internetleverantör pga bekymmer med router och nätverk. Den tiden när vi måste/får följa med barnen upp i roliga lekställningar av allehanda slag verkar vara förbi. På gott och ont. 

Byrums raukar på Öland, fina klätterklippor för barn

Två för Adrian, tre för Simon

I måndags och i tisdags var vi och klättrade på Byrums raukar. Inte ”riktig” klättring, men de är lika klättervänliga som vilken klätterställning som helst.

Å, två dagar i rad, tänker du, måste vara ett bra ställe. Ja, det är väldigt fint och bra, rekommenderas starkt till klätterglada barn och alla andra med, men det blev två dagar i rad eftersom det bara var Simon, jag och farmor första omgången.  

Åhå, så Adrian och Björn var och gjorde nåt annat kul under tiden då förstås, tänker du. Det beror på vem man frågar, säger jag. Björn satt hemma och läste stilla på verandan, medan Adrian på grund av en tidigare välriktad knuff från Simon sprang runt i gräset och vildsint skrek “JAG VILL VA IFRED” och att han var “arg på alla flickor”. Det tog så lång tid att avverka hela gräsmattan – Carl-Johan har mätt avståndet och det är ungefär 14 km att dra gräsklipparen om man gör det i ett svep – att vi hann tröttna på att vänta och åkte utan honom. Trots att jag jagade ifatt honom under den 60 år gamla vackra björken och upplyste om att vi skulle åka och att vi inte kunde vänta längre på honom, men att om han inte ville följa med så skulle pappa vara hemma med honom, så valde han att löpa ilskans lina ut och tjura i snåren bakom potatislandet.

Byrums raukar

Farmor pekar ut Blå Jungfrun, även känd som Blåkulla, för Simon. ”Det sägs att om man tar någonting med sig från ön så får man otur tills man lämnar tillbaka det igen.”

Jag, Simon och farmor Annette hade en jättefin utflykt till Byrums raukar och Simon klättrade omkring med mig i hasorna och förundrades. Jag berättade om de spröda klipporna, att det är havet som format dem och nästan gett dem eget liv. Vi var bara där på besök, därför skulle vi inte ta loss stenar och kasta i vattnet bara för att vi hade lust. Vi måste visa hänsyn, när vi är gäster här hos klipporna. Simon köpte konceptet och utforskade mer hänsynsfullt än vad han brukar.

byrums raukar öland

Han klättrade upp på de bästa utkiken, satte sig att dingla med benen över vattnet, stod stilla och bara tittade.

“Vad funderar du på,” frågade jag.

“Hur fint det är här.”

“Ja, det är det.”

“Jaa, det är synd att inte Adrian är med,” fortsatte han och skuttade vidare. 

byrums raukar

En gång till

Dagen därpå var vi alltså där igen, med Björn och Adrian och picknick denna gång. Pojkarna satt på en sten i vattnet och rev loss sjögräs och förtjust landade i att det inte alls var obehagligt. Dessutom himla coolt att krama ur allt vatten ur det och se skillnaden, tydligen. 

Adrian har fattat misstycke för traktens alla maneter. Det är de där öronmaneterna som är så små och hala och slemmiga och fullständigt ofarliga du vet, men precis som för egen del när jag var liten så hjälper det inte att veta om att de är ofarliga. De är lika äckliga ändå. Adrian doppade sig i havet i måndags, sen fick han syn på dem allihop och backade upp ur vattnet. Det fanns några vid raukarna också, men inte alls lika många – i alla fall inte de här dagarna. 

byrums raukar öland

Byrums raukar, förresten. Vilka häftiga klippor! Vi åkte tillbaka en tredje gång, på barnens bambiögda önskan, och den här gången la jag märke till varför det sitter en förbudsskylt med hammare där.

byrums raukar fossil

Visst är det coolt? Vi såg en mink också, som sprang fram och tillbaka mellan vattnet och buskarna bakom klipporna. Varje gång den lämnade vattnet kom den skuttande med nån slags bottenfisk som fortfarande sprattlade i munnen … det var lika fascinerande som klipporna i sig. 

byrums raukar öland