Nytt försök till utlandsresa

Resan som inte blev av

Du minns resan vi planerade i våras, kanske – du vet, den som inte blev av på grund av att Björn blev sjuk och jag blev utmattad och allt var upp och ner? Well, de semesterdagarna är kvar och jag är ju arbetslös, så Björn kom på att vi skulle försöka komma iväg nu snart istället.

Resan som förhoppningsvis blir av

Eftersom vi ville åka relativt snart så fanns det inte så mycket att välja på, så det blev att leta både resmål och boende, med minst 2 separata sovrum, samtidigt. Annars brukar man kanske välja en i taget, för att kunna vara lite effektiv.

Drömmen: Trerummare, all inclusive, värme, sol, pooler, lugn och ro.

Vad vi hittade: dubbelrum med 2 barn i EN extrasäng, 2 separata dubbelrum, studios, tvårummare, trerummare på kackerlackshotell, villas utan mat alls, osv.

Skam den som ger sig

Till slut kom vi över en trerums-bungalow på Gran Canaria första veckan i december. Alltså ååååååå …! All inclusive, pooler, Bamseklubb, terrass, barnen får ett eget sovrum, bra recensioner. Vet inte om jag törs längta, vi har inte statistiken med oss direkt, men … skit i det. Jag längtar. Hurra!

Vi har statistiken emot oss

Anledningen till denna återhållsamma entusiasm är att vi inte har haft direkt flyt med våra resor. Jag menar, den till Teneriffa när Simon var nästa ett år gick ju bra, men i övrigt har det gått sådär:

  • Resan till Thailand ställde vi in pga Zikavirusrisken (och ersatte med Teneriffa). Det var för övrigt sista gången vi bokade något utan tvärsäkra avbokningsskydd.
  • Resan till Italien blev ok, förutom att båda pojkarna drog på sig vattkoppor med några dagars mellanrum och vi fick besöka akuten mitt i natten. Bland annat.
  • Björnrike gick ju som det gick med magsjukor, åt alla håll. Plus att jag körde i diket på vägen hem.
  • Resan till Turkiet i våras, som vi fick ställa in helt och hållet. Länge leve avbokningsskydd och reseförsäkringar.

Men nu hoppas vi att allt går bra. Jag ser bara att själva flygresan kan bli besvärlig i och med att den är 6 timmar lång – men vi preppar oss till tänderna så det går säkert bra det med.

Veckan med vabb, gala och en semesterkväll

Förra veckan alltså … Wow. Det är min enda kommentar.

Vab

Natten till förra måndagen, alltså natten efter vårt tripp till Fjärilshuset, så kom Adrian upptrallandes vid 3-blecket och ville saker. Björn autopilotade honom tillbaka i säng, men han kom upp igen och snackade en hel del. Då gick jag upp och skulle guida honom tillbaka till sängen, la en hand lite lätt i nacken på honom som jag alltid gör och brände mig nästan.

Termometer, och sedan även ipren och vatten, åkte fram eftersom pojken hade 39,8°. Strax därpå bytte jag min sköna säng mot gästsängen i Adrians rum, eftersom han hade svårt att komma till ro (och jag kände mig lugnare i närheten).

Måndag, tisdag, onsdag förflöt i vabbens tecken. Jag hade haft planer – andra planer – för de dagarna, tex planera packning, hämta mitt armband hos guldsmeden, kolla upp hotell och omgivningar och restauranger på Malta för att vara lite förberedd.

Måste slå ett slag för Rålambshovs parklek. Superbra ställe! Vi höll oss för oss själva, man vill ju inte smitta nån, Adrian var inte så pigg förstås men det har aldrig hindrat honom från att klättra lite här och där ändå.

Resan till Malta

Malta, ja. Jag och två före detta klasskompisar tog oss till final i en förpackningstävling och i egenskap av finalister blev vi bjudna till Malta på Award Gala. Därför hade jag också tänkt läsa på om vårt projekt – det är trots allt över ett år sedan vi gjorde det – inför resan, men allt det där ströks pga vabben.

På onsdag eftermiddag, när Adrian sov, skulle jag packa. Det FÖRSTA jag gjorde var att slarva bort passet. Jag letade mig förtvivlad, så till slut ringde jag mamma för att komma och leta med mig. Jag gick mest omkring och grät, men sen hittade hon det så det löste sig. Den kvällen tog jag bilen till en bondgård i närheten av Skavsta för att övernatta där, eftersom flyget skulle gå så tidigt (stor aversion gentemot Ryanair).

Jag hade förstås resfeber, så jag sov inte så bra ändå trots ypperlig planering. Torsdag morgon parkerade jag bilen på långtidsparkeringen kl 05, sen gick planet 06:30 och kl 09:50 landade vi på Malta. Vi tog taxi till hotellet, men rummet skulle inte vara klart förrän kl 15 så vi la oss vid poolen. Jag försökte sova där men var väl för trött, för det gick inte. Sen efter lunch var det videointervju med alla finalisterna (såg ut som ett spöke), sen fick vi chans att vila en stund på rummet men somnade inte då heller. Efter det var det mingel med bubbel i baren, sen bussresa till platsen för galan. Sen var det mera bubbel och mingel, sen var det dags för middag under löpande prisutdelning.

Jag var inte den enda som var helt väck. När kvällen led mot sitt slut var finalisterna antingen fnittertrötta och onyktra, eller apatiska. Då hade jag varit vaken i 20 timmar, och det enda jag kunde tänka var hur onaturligt det kändes.

Dagen därpå, fredagen, var ledig dag. Vi hängde vid vattnet och och vilade och tittade på krabborna som sprang omkring, och på kvällen tog vi en taxi till Valletta. En renodlad semesterkväll blev det. Inte vansinnestrött, bara normaltrött du vet. Härlig utländsk atmosfär, musik både på gator och i gränder – vi gick bl a förbi en stråkorkester som övade på en utomhusscen bakom glesa kulisser – varmt i luften och den främmande kulturen i alla sinnen. Som balsam för själen – minus Björns löpande uppdateringar om Adrians febertemp (han var uppe i 40,4°), som gav mig magont. Jag kunde inte heller be honom sluta skicka meddelandena, för jag ville ju veta samtidigt. Det var jättesvårt att släppa “hemma” och vara “här och nu”.

Hemma igen

Dagen efter det var det hemresa på kvällen så mera sol och pool under dagen. Flyget hem var det värsta jag varit med om i flygväg, men jag berättar mer om den senare. Allt som allt var jag hemma igen söndag morgon kl 01:40. Det tog ett tag att lugna ner sig och se till att äta lite och somna, och sen stod ju pojkarna och trampade utanför dörren kl 07:01 (de har sömntränare i sina rum, mer om det om några dagar) så det blev inte så lång natt då heller. Jag klagar, men det var ett så kärt återseende att jag nästan helt glömde bort att vara trött.

Den kvällen var det simning igen (fortsatt succé och tramsigt stolt mamma), och i måndags var det vabb igen. Jo, för Adrian var fortfarande sjuk.

Wow.

På födelsedagsretreat i Sigtuna (egentid, egentid, egentiiiiiid)

Födelsedagspresent

Jag fyllde ju år nyligen, och då fick jag i present, av min kära mor och bror, två nätter i Sigtuna på vandrarhem. Eget rum med eget badrum, sjöutsikt och tillgång till vandrarhemmets fullt utrustade kök. Kort sagt – egen tid i två (2) nätter. Drömmen.

Dessa nätter inföll med start i tisdags, och som jag så ofta sagt förr; barnen klarar sig alltid, det är mig jag oroar mig för. Jag saknar dem vid blotta tanken på att vara borta från dem, och samtidigt så vet jag ju att är det någonting jag behöver så är det att få lite space.

Cred: common_wild

Sigtuna

Jag började med att låna mammas bil. Och tappa bort bilnyckeln. Inuti bilen. Så att eh … jag fick köra på reservnyckeln dit.

Hursomhelst, lite kort om STF Sigtuna Vandrarhem: Bra och gratis parkering, lätt att hitta, bra läge och det tar kanske 15 min att gå till stan – eller byn, beroende på var gränsen går mellan begreppen – och dessutom, trots att receptionen hunnit stänga när jag kom dit (de stängde kl 15), så gick det lätt att checka in. Rummet var enkelt möblerat och saknade TV (trots hemsidans utsago), men wifi funkade bra så jag skulle inte ha kollat även om jag hade haft en.

Jag behövde skaffa nåt att äta, och som av en händelse fanns det flera äppelträd runt hörnet så jag tuggade på ett äpple medan jag promenerade till metropolens kärna och lyssnade på P3 Historia om Al Capone. I övrigt blev det inte mycket gjort den dan.

byhus sigtuna
Litet bostadshus av vanligt slag, inbäddat i grönska. Såna fanns överallt.

Dagen därpå, min heldag, var jag tillbaka igen. Sigtuna är litet och det är gångavstånd till det mesta som Tripadvisor rankar som sevärdheter, men jag började med lunch på crêperiet.

galette sigtuna

Jag satt en stund med boken på den lilla innergården bakom restaurangen efter maten. Så skönt det är att sitta med en pappersbok i handen, utan någon tid att passa och utan någon annan att ta hänsyn till – förutom den främmande herren som kom fram och bröt isen med boktiteln, av allt att döma med målet att sälja in Vänersborg som nästa resmål.

Efter lunch bockade jag av några sevärdheter inom räckhåll; jag älskar gamla borgar och ruiner, det är som om de viskar berättelser om vad som en gång var, precis så lågt att jag inte kan höra dem.

De som en gång hängde i S:t Olofs kyrka skulle nog inte känna igen den om de såg ruinen idag. Runt ruinen ligger kyrkogården, och alldeles intill den ligger Mariakyrkan.

gravsten sigtuna

Jag kunde inte låta bli att ta en bild på den här underbara gravstenen. Mossan växer bara i texten, är den inte sagolik?

mariakyrkan sigtuna

Det är nånting med ruiner, kyrkogårdar och framför allt gamla kyrkor … jag vet inte vad det är, men jag har alltid dragits till dem. Inte av religiösa skäl, min världsuppfattning får inte plats där, men för andligheten. Stillheten. Tystnaden.

Jag går alltid in i kyrkor om jag får chansen. De är ofta vackra (särskilt katolska), och akustiken är häpnadsväckande – dvs det blir en sport att vara tyst.

Jag satt länge här. Tills det kom en annan som började stöka med att tända ljus, så tog det som ett tecken på att min tid ensam med stillheten därinne var över.

sjöutsikt sigtuna
Utsikten från “the boardwalk”.

Den kvällen, efter att ha pratat med pojkarna på facetime, såg jag från fönstret att ljuset nere vid sjön var alldeles sommarmagiskt. Jag slängde på mig jackan och sprang ner till vattnet, eller jag fick gå fram och tillbaka på gångvägen en stund och leta efter spången, men sen hittade jag den.

Jag blev inte besviken. Bryggan var tyst och stilla, sjön spegelblank. Några gäss honkade över vattnet, spridda fiskar som slog lite här och där, avlägsna röster ibland.

Jag är glad för den ensamma tiden jag fick med mig själv. Det kändes lite grann som att vara på weekend med nån jag egentligen känner väl, men inte hört av på över ett år.

Slutsatsen av utflykten till Sigtuna blev att jag behöver ta mig till äldre kyrkor på tomma tider oftare än nästan aldrig. Det är som sagt nånting med kyrkor. De är byggda för andlighet, vördnad och reflektion, men de är även byggda för akustikens skull. Minsta väsen du gör, minsta suck ekar mellan stenväggarna; plötsligt stör du en hel samling människor för minsta grej. De flesta håller sig tysta(/re) i kyrkan, rör sig längs väggarna, dämpade av energin därinne. Det är få turister som stegar in i en basilika längs mittgången och pratar i vanlig samtalston – även om de förstås finns (turister är trots allt i regel imbecilla, MVH fd hotellreceptionist).

Det är som om de höga valven med sin makalösa akustik trycker ihop ens väsen tillbaka till kroppen där det hör hemma.

P.S.

Jag hade planer på att skaffa en ipad och använda tiden till att gulla med den, men efter noga övervägande så är det sannolikt klokare att vänta till i höst med det, så det hände inte.

Jobbar på min intuition som mor; framstegsrapport

Jag har fått anledning(ar) att fundera på det här med intuition på sistone; högkänsliga ska tydligen vara bra på sånt. Jag suger på det. Varför?

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på min intuition. Man har väl känt av den – det har väl de flesta – många gånger, men sen liksom på räls ignorerat den vilket kostat. Särskilt den där frågan på matteprovet i 9an, men det är en annan historia.

Så, nu har jag tänkt att jag ska försöka lyssna mer på mig själv. Det går sådär, men bättre än förut. Några gånger kan jag till och med peka på:

När Simon fick feber

När vi skulle till landet för några veckor sen, så stod jag i badrummet och skulle plocka ihop barnens necessär. Jag tog upp barnflaskan med ipren, tittade på den, kände att det var mindre än hälften kvar och valde att packa ner den oöppnade istället. Så slipper jag oroa mig för att medicinen inte ska räcka när Simon får feber.

Simon fick mycket riktigt feber första kvällen på landet. Jag måste alltså ha känt av att det var nåt på gång hos honom dagen innan han blev sjuk.

När Adrian trillade i

Jag fotade pojkarna på bryggan en kväll. De trillar i princip aldrig i vattnet; Adrian fick hjälp av Simon en gång, men annars har det varit ont om missöden. Just den här kvällen tittade jag på dem, där de höll på med sina håvar och sjögräset, och satte fingret på videoknappen – men tvekade. Nej, om jag filmar när Adrian trillar i så blir jag den där föräldern som filmar istället för att hjälpa sitt barn. Vet dessutom inte om han trillar i nu eller om en liten stund, kommer antagligen sluta filma precis innan som vanligt.

intuition

12 sekunder senare trillade Adrian i. När jag tittade bort. Inte en enda fiber i min kropp var förvånad, utom det att jag hade hört den där tanken, och inte bara känt den. En del av mig ångrar att jag inte filmade.

Det är inte lätt att lyssna inåt, och för nån (dvs mig) som inte lyssnar så mycket utan mest bara känner massa saker hela tiden så vill jag dunka mig själv i ryggen och kalla detta för framsteg ändå. Med lite mer träning så kommer jag ha på film nästa gång Adrian (självförvållat) badar ofrivilligt.

Spånga Bys 4H gård – klart tips om ni har vägarna förbi

Jag är kär.

I en get.

Alltså den här geten … jag har aldrig träffat en så kelsjuk individ! Vi tar det från början:

Förra helgen tyckte Björn att vi skulle åka till en 4H-gård. Den 4H-gården där jag brukade hänga när jag var 4 år är också den där vi varit mycket med pojkarna (och även där Simon gav bort sin napp), men det är ju alltid kul att testa nåt nytt. Det var fint väder, så vi gav oss ut på en längre cykeltur till Spånga Bys 4H gård, och det var en glad överraskning.

Spånga Bys 4H

Det första vi gjorde när vi kom fram var att ge pojkarna äpple, och medan de åt gick jag några steg bort och hittade hönsen och getterna. Jag stack i armarna genom getternas staket och försökte halvhjärtat locka på dem – djur lyssnar aldrig på mig – och då var där en som lyfte på huvudet, tittade på mig säkert en hel sekund och sen kom traskande. Den var inte rädd, stod helt nära och liksom vände sig vartefter så jag skulle komma åt att klia den på de bra ställena – vilket i getens fall tydligen var runt öronen och på kinden, och halsen, och ögat (?), och överallt.

spånga bys 4h

Visst har de märkliga ögon, getter? Och det var som att den blev helt groggy av att strykas, det syntes hur den verkligen njöt.

Pojkarnas äpplen tog dessvärre slut så jag kunde inte stå kvar och gosa vid staketet hela dan.

spånga bys 4h

Plaskdammen visste vi ingenting om, så pojkarna fick plaska på i kalsongerna. Adrian badade och plockade sten från botten, Simon sprang runt kanten och … oklart vad han hade för sig. Koncentrerad var han i alla fall.

spånga bys 4hmjh

Adrian var helt såld på klätterställningen. Där fanns även gungor, studsmatta, och en liten inmurad småbarnsgård i skuggan under träden.

Den största succén, eller i alla fall den sista innan vi blev tvungna att åka hem och äta lunch, var konstverk-klätterställnings-rutschkanorna.

Vi hade en lång diskussion i efterhand, Simon och jag, om huruvida den ena var grön eller blå. Jag hävdade grön, sen tittade vi på bilderna och jag sträcker mig till blågrön.

Spånga Bys 4H gård har även hästar, som vi såg i en hage bredvid gungorna, och en massa andra djur enligt hemsidan som vi inte letade reda på. Vi kommer komma tillbaka många gånger tror jag.

Onsdag blev plötsligt resdag, så vi är hemma igen

Vi hade ju som sagt nästan osannolikt tur med vädret under vår semester på landet. Långa varma sommardagar med 25° i vattnet, ljumma mygginvaderade kvällar, inga måsten, bara stilla lugn och ro. Vi plockade totalt 5 fästingar från Simon, Adrian fick nog bara en. Simons myggbett svullnade imponerande mycket, Adrian kliande sönder sina så han är fortfarande prickig på benen.

I måndags kom mamma och morbror Mats ut och hälsade på. Det var fortfarande varmt och mysigt men det kändes att det var på väg att vända. När de gick mot båten med väskorna, Mats med vaggan under armen, på morgonen dagen därpå för att resa hem igen duggade det, men sen kom solen och vinden blåste bort alla myggorna för stunden så vi gick på upptäcktsfärd längs vattnet.

Tyckte det var läge för gummistövlar; det hade ju regnat halva natten och fukten hängde fortfarande i luften när vi gick. Två saker visade sig senare;

  1. Simons gula gummistövlar är för små, men istället för att säga det så diskuterar han – och tar på sig dem.
  2. Adrian tycker att gummistövlar är onödigt.

Vi stannade bara en dag till efter det. På morgonen i onsdags så tittade jag och Björn på varann och fyllde i varandras meningar när vi sa att om det skulle vara sånt där väder resten av veckan så kunde vi lika gärna åka hem. Både Simon, Adrian och jag hade hemlängtan ändå. Onsdag blev alltså plötsligt resdag.

Pojkarna på vaxholmsbryggan, sannolikt för sista gången men “man vet aldrig vad som kan hända”, som Simon brukar säga. Kanske blir det nån helg till framöver alla fyra, säkert är i alla fall att Björn och jag ska ut nån helg i höst och packa ihop och ta hem alla våra saker, men då ska inte barnen följa med.

Sista semestern på landet

Vi har i alla fall tur med vädret – hittills. Men som den cyniska Lisa skulle ha sagt: det finns alltid utrymme för försämring. Vi är nu på landstället i Stockholms skärgård, det som Björn ärvde tillsammans med sin bror när deras far gick bort (före min tid), och som vi beslutat att sälja. Björns bror vill köpa vår (dvs Björns) halva av stället som han älskar så högt, förstås, så den affären är vad vi har framför oss i höst men låt oss inte gräva ner oss i tråkigheter redan nu – även om Björn klagar på illamående och huvudvärk. Nej, för vi har verkligen tur med vädret. Det är inte superskoj att vara här när det regnar … eller alltså, det skulle vara precis lika magiskt under dåligt väder, om vi inte hade haft två yrväder att sysselsätta. 

Tur med vädret

Nu är det soligt och varmt, på morgonen ligger vattnet blankt stilla och bär med sig ljuden av skärgårdens lugna sommarmorgon till oss. Och från oss, måste jag tillstå. Simons verbala – eller ska jag kanske säga orala? – kommunikation når längre än vad vi, liksom sannolikt resten av sjön, skulle önska. 

Och inte bara hans, för övrigt. Adrian är inte heller tyst av sig, och när Simon stolt fångat inte mindre än FEM döda spigg i sin håv och la håven med de döda fiskarna i mitt knä, på mina bara ben, för att visa – då var inte jag heller särskilt tyst. 

Båten

Vi la i båten i förrgår. Eftersom vi inte har sällskap av nån annan vuxen, och eftersom det här med att lägga i båten är ett lite knepigt projekt som kan vara riktigt farligt för små nyfikna och närgångna pojkar, så knöt vi fast dem vid ett träd. 

Alltså vi surrade inte fast dem runt stammen eller så, märk väl. Det var mer så som när man binder hundar utanför butiker. Adrian satte sig på en sten och plockade fram sin mentala popcornskål medan han intresserat följde vad jag och Björn höll på med. Simon stod där Björn ställt honom, och gnällgrinade oemottaglig för förklaringar genom hela projektet.  

Med det sagt så är det inte så konstigt att Simon varit lite kinkig och känslig. Vi hann inte mer än kliva av Vaxholmnsbåten, knalla hit och bädda sängarna den dagen då vi kom hit, förrän han fick ganska hög feber. 39,4° levererade han den kvällen, och natten som följde fick jag sova inne hos honom. Dagen därpå låg han i sängen och lyssnade på sagor halva dagen (första halvan protesterade han över att vara fastbunden vid ett träd), och igår var det bättre. Inte helt bra, därav känsligheten bland annat, men bättre.

Det känns sentimentalt och nedstämt att det är vår sista semester här, men Björn meddelar att det samtidigt känns rätt. Även om stället är näst intill magiskt.

Hur man inte skapar turistupplevelse: Upplevelsebadet på Västervik Resort

Hem från Öland

Vi åkte hem från Öland i torsdags. På vägen hem, vår vana trogen, stannade vi för ett förmiddagsstopp med energidränerande aktivitet. Den här gången startade vi tidigare och körde nästan tre timmar, mot våra vanliga två timmar, för att vara på Västervik Resort kl 10 när de öppnade.

Västervik Resort

Västervik Resort

Västervik Resort är “en svensk semesterklassiker” – i alla fall enligt hemsidan. Där finns camping, ett gäng små lekplatser vilket är kanon, en ganska stor strand, en båtbrygga, nån sorts uppblåsbar äventyrsbana (??), samt ett äventyrsbad, och säkert mer därtill.

Västervik Resort

Själva badet

Vi var där för badets skull. Äventyrsbadet då, inte stranden. Själva badet var inte dåligt; där fanns en varm bubbelpool, en ordentligt uppvärmd barn/babybassäng (antagligen med hänsyn till alla föräldrar som bara sitter i vattnet och passar och annars blir blåfrusna) med små fontäner och bra små vattenrutschkanor. Det fanns också en större pool med strömmar, klättergrepp, vattenfall m.m. och där fanns till och med en stor och bred och jättesnäll vattenrutschkana som jag åkte med Adrian OCH där vi båda kom ner glada.

Bildkälla här. Babypoolen är inte med på bild.

Vill du veta hur man skapar köer? Åk på studiebesök till Västervik Resort!

Som energidränerande aktivitet för småbarn så var det bra, MEN … alltså, jag måste säga det. Det är inte ofta jag blir riktigt störd på saker, men deras omklädningsrum var – och då har jag i egenskap av spirande tävlingssimmare i min ungdom sett ett förhållandevis stort antal omklädningsrum på badhus – under all kritik. 

Man betalar i kassan, går och ställer sig i kö för att få sitt “åkband” runt armen, vilket tar ett tag så kö bildas ganska omgående. Sedan köar man vidare in i ett omklädningsrum på uppskattningsvis 12 kvadrat med ett gäng pyttesmå skåp längs ena långväggen. Omklädningsproceduren med en uppspelt och otålig fyraåring blev minst sagt omständlig, och resulterade i blöta kläder eftersom golvet var lika torrt som i en lagård (dvs klafsigt) och det bara fanns en enda smal bänk att lägga prylar på.

Efter det fanns två duschbås på väg ut mot bassängerna. DU HAR VÄL INTE GLÖMT ATT DUSCHA? – stod det på en skylt på ett av båsen.

Men alltså två bås, med totalt fyra duschar, i ett omklädningsrum med folk på väg både till och från bassängerna? Jag var nära att bara gå förbi till slut, eftersom ett gäng pubertetstjejer skulle göra hela sin rutin samt torka sig, klä på sig och jag-vet-inte-vad medan andra stod och väntade. Det var inte deras fel förstås, jag kan inte bli irriterad på dem, eller på någon alls egentligen. Avsikten från badhusets sida var uppenbarligen att skapa kö överallt och de lyckades såklart. Sånt är inte svårt.

Ville de att folk skulle duscha innan de hoppar i badet, så skulle de hjälpa dem att lyckas med det. Har vi som barnfamilj avsatt två timmar till ett äventyrsbad, då kommer vi inte lägga 90 minuter på att köa fram och tillbaka för något som vi inte måste göra.

Jag var alldeles olympiskt häpen, och misstrogen, över fenomenet. På vägen ut, innan lunch, så gjorde vi inte mer än att skölja av oss i princip och tänkte att vi fick ta duschen hemma på kvällen istället. Man blir ju lite stressad av att ha stått i kö och irriterat undrat vad tusan folk har för sig i duschen, bara för att sedan vara den som andra otåligt väntar på. 

Kanske finns det regelrätta omklädningsrum och duschar på relaxavdelningen, det vet vi inte för där är det åldersgräns på 13 år.

Lunch

Vi åt lunch på en av restaurangerna i backen mot parkeringen, och det var … inte dåligt. Hade inga förväntningar, jag menar finns det tre (eller fyra?) restauranger på ett sådant område som alla har samma ägare, då brukar maten vara lite B och det var den också – men som sagt, inte dålig; barnen åt, alla blev mätta och ingen blev sjuk.

Vi kommer inte att åka dit fler gånger … eller om vi gör det så blir det inte till “Upplevelsebadet” i alla fall.