I eftermiddag åker vi till Kungsberget!

Trots att utförsåkning är min stora passion – eller i alla fall en av dem – så har jag aldrig varit på Kungsberget. Eller säger man “i” Kungsberget? Hursomhelst, i eftermiddag åker vi dit och stannar till på söndag.

Upptakten

Det hela började med att en väninna, som är i Porto i några veckor, ville att jag skulle komma och hälsa på. Vi snackade förra veckan och besöket gällde denna vecka. Jag behöver knappast lista småbarnsfamiljens problem med kort varsel här, så efter en hel del om och men så ströks det ur kalendern.

Både “ledsen” och “besviken” är för starka ord, eftersom jag aldrig trodde att det skulle gå vägen att komma iväg med så kort varsel, men låt oss säga att jag känner ett sting av saknad. Saknad efter äventyr med min vän, och saknad efter friheten att kunna göra just sånt här spontant.

Hursomhelst, med resandan väckt så tänkte jag ut en surrogatplan: Vi åker hela familjen till Kungsberget i eftermiddag.

Planen är att åka skidor med pojkarna i 2 hela dagar och mysa på kvällarna med varm choklad och filtar och övrigt fluff (vi har hyrt rum), men jag är medveten om sannolikheten med 6-gradigt duggregn och effekterna av att ha en hållning som, och i vissa fall även funktionen av, en väggkonsol flera timmar per dag. Men det är det värt. Det är inte Porto, men det är skidor.

Detta är min helt realistiska målbild.

Nästa vecka

Nästa vecka händer det lite saker. Jag har fått tid med min gamla terapeut (yeeey!), 2 gånger för att komma igång. Anledningen är bland annat hur jag mådde i somras, och sen samma saker som jag sökte för när Simon var typ 8 månader (vakenmardrömmar och mental katastrofberedskap), men det kommer säkert upp massa annat. Jag känner i kroppen att jag ser fram emot första mötet med viss lättnad, ungefär som att få en värktablett, men jag vet i huvudet att första mötet snarare funkar som en stålhandskad örfil. Så det blir kul.

Pappa kommer i alla fall upp och hälsar på nästa vecka också så det blir bra att ha honom här medan vi sätter nya rutiner i tillvaron – jag börjar på nya jobbet på måndag – och jag river upp gamla saker på samma gång. Varför skjuta upp till morgondagen det man kan skjuta ner idag, liksom.


Bildkälla: Kungsberget


Den gången när pojkarna välte granen

stilrent trasiga kulor i granen

Pojkarna har levererat ännu ett hyss – du kanske minns det första harmlösa med chokladen i somras – men den här gången var det inte skratt som fick mig att bita mig i tungan. Samtidigt kan jag inte vara arg på dem; de är nu drygt 3 och 4,5 år, så det är klart att julmagin mellan varven lyckas överladda dem med allt spännande.

Uppe i granen

Just den här gången handlade det om julgranen, och allt spännande som finns i den – såklart att det är intressant och spännande med julgran, juh. Vi klädde den tillsammans några dagar efter att vi kommit hem från Teneriffa, och pojkarna var högeligen engagerade. De fick klä den som de ville, det enda vi satte stopp för var försök till lek med och/eller förtäring av diverse prydnader, samt att korrigera varandras dekorering.

Granen blev förvånansvärt vacker. Vi var riktigt nöjda, så nöjda att vi inte tog nån bild till och med. På grenarna närmast golvet, på varsin sida om granen, hängde jag deras ljusslingor med namn som de fått av morfar och marmor i somras. Där satt pojkarna sedan, uppkrupna under granen och tände, och släckte, och tände, och släckte – du minns klippet med Piff & Puff i granen när de upptäcker julgransljusen – och snodde varandras och höll på.

Andra saker som funnit sin väg upp i granen är diverse saker med glitter på som de gjort på förskolan, samt en jättepepparkaka med Adrians namn på som han fick på förskolans luciadag.

Den där pepparkakan, som jag hängde på säker höjd, blev naturligtvis måltavla för beundran (på gränsen till dyrkan) och intresse. Simon pratade mycket om hur den kunde vara så stor, hur den satt ihop, om man kunde äta även det vita på den och så vidare. Adrian uttryckte hur vacker den var, och Simon fick minsann inte smaka, och så vidare. Och när de inte når det de vill ha, så pillar de på annat som finns inom räckhåll istället.

Konsekvenser av julmagin

Snart dök bokstäverna, som ska täcka lamporna på deras ljusslingor, upp på andra ställen. Ett tag var de måltavlor i gummisnoddsskjutarträningen. Sen dök själva ljusslingorna upp, naturligtvis med trasiga batterilock, och hängdes runt folks halsar “som på graaaanen!” och då tog jag dem för gott. Vi virar ingenting runt någons hals. Punkt.

En kväll, när jag höll på att plocka undan efter middan och Björn inte var i närheten, gick jag som vanligt och lyssnade på deras lek medan jag gjorde det jag skulle. Jag brukar inte lyssna så mycket på orden som på tonlägena. Blir det hetsigt, eller tyst (bevare mig), så går jag och kollar dem. Nu var de glada och engagerade i nån gemensam sak, och jag hörde dem prata om pepparkakan igen. De ville förstås ha den.

“Nej! Ingen ska smaka på pepparkakan. Den tar vi ner på julafton!” ropade jag från köket. Det här var en sån där grej som man säger ibland utan att ha tänkt igenom. Du vet, man hittar på samtidigt som man pratar med bestämd ton för att inte tappa trovärdighet.

“Men … Mamma, vi vill bara känna på den,” förklarade Simon så fredligt och pedagogiskt han kunde.

“Ja, jag förstår att ni vill det men vi ska inte ta ner den. Det kommer inte hända,” svarade jag så pedagogiskt jag kunde tillbaka och sen hade vi pratat färdigt om den, trodde jag.

Det är lugnt, det var ett ärligt misstag.

Jag fortsatte med mitt, och de fortsatte med sitt, dvs glatt och engagerat och gemensamt. Vad härligt det är att de kan leka tillsammans såhär ibland utan att jag måste vara med och passa hela tiden, tänkte jag varmt.

Krasch.

Tokskrik.

Jag rusade runt hörnet till vardagsrummet och fann julgranen utsträckt på golvet med Adrian på mage intill. Splittret av diverse barnovänliga julgransprydnader täckte golvet omkring honom där han högröd i ansiktet och med krokodiltårarna rullande utför kinderna vrålade ut sin – gissar jag i efterhand – skräck, smärta och besvikelse mot mig.

Det finns tillfällen då jag är extra glad att alltid ha tofflor på fötterna under vinterhalvåret. Jag vadade fram och lyfte upp min yngste son som visade sig vara helt oskadd.

“MIN PEPPARKAKAAAA! SIMON SLÄPPTE MIG!”

Släppte. Inte knuffade, puttade eller slog. Släppte. Den var ny. Jag satte Adrian på sin stol i köket och tittade på Simon, som satt tyst och blickstilla på soffkanten, drog ett långsamt andetag och koncentrerade mig på ett neutralt tonläge:

“Vad var det som hände, Simon?”

“MIN PEPPARKAKAAA ÄR TRAAAASIIIIG!!” vrålade Adrian från köket.

“Simon? Berätta, snälla.”

“Mamma, jag skulle bara hjälpa Adrian.” Det pedagogiska tonläget var tillbaka; han upplevde att detta var ett ärligt misstag.

“UUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!”

“Hjälpa honom med vaddå?”

“Att lyfta upp honom.” O, så pedagogiskt.

“Lyfta upp?” – mental paus – “Va? Var? Varför?”

“PEPPARKAAAKAAAAAAA!!”

“Till pepparkakan.” Min äldste kommer bli specialpedagog.

“Till pepparkakan …” Den neutrala tonen svajade till. “Menar du nu, att ni båda stod på pallen, den pallen, tillsammans,” – det här gäller alltså en vinglig och mjuk och framför allt sluttande fotpall till en fåtölj – “och att du skulle lyfta upp Adrian till pepparkakan?”

“Ja,” svarade Simon som om jag just klarlagt den mest självklara av saker.

“Mhm. Varför?”

“För att jag ville att han skulle känna på den.”

“MIN PEPPARKAKA ÄR SÖNDEEER!!” fortsatte Adrian att punktera en något tryckt tystnad, under vilken jag sammanbitet betraktade hjälten i soffan.

Känna på den …?” sa jag, minus neutral ton.

Simon såg osäker ut. “Ja …”, sa han sen medan han med korslagda ben betraktade julgranskadavret på golvet.

“MIN PEPPARKAKAAA! DEN GICK SÖÖNDEEER!!”

“SLUTA SKRIKA!” – klassiker, visst? – “INGEN RÖR SIG! NEJ!! DU SITTER KVAR DÄR MEDAN JAG RÖJER UPP EFTER ER!” Den neutrala tonen stod i ljusan låga när jag försökte överrösta Adrian och tygla humöret på samma gång.

Björn gjorde entré: “Oj, vad har hänt här?” sa han neutralt.

Förebyggande åtgärder

Det är lätt att vara efterklok såklart, men jag tycker ändå att vi trots allt inte borde ha vågat hänga upp glaskulor i granen. Men det har vi å andra sidan inte nu längre, så det löste sig på naturlig väg. Att granen skulle välta har naturligtvis figurerat i riskbedömningarna, och lite olika förebyggande förslag har varit bland annat att

  • ställa granen i lekhagen
  • endast klä övre halvan av granen
  • inte klä granen – den är faktiskt jättefin som den är
  • inte ha granen framme alls
  • bara klä granen med tåliga prylar

Lekhagen har stått beredd tidigare år då vi haft riktig gran, men den här plastgranen vi haft ett tag nu är alldeles för stor. Dessutom klättrar pojkarna upp och ställer sig på kanten på lekhagen så det skulle antagligen bara göra det värre. Att endast klä den övre halvan har vi hotat med till och från men det är inget vi vill behöva göra. Hellre då att bara klä den med slagtåliga saker, och resa upp den igen vartefter den faller.

den stilrena granen
Kvaddad gran med glassplitter kvar i barren.

Det enda tråkiga med slagtåliga julprydnader (för vi hade även såna i granen, de är lätta att urskilja i bilden ovan (de är de enda som är hela)) är att de oftast är billigt krimskrams och tappar färg när de behandlas som till exempel envisa sugkarameller, fingerdockor eller nybörjar-boule.

Kanske slutar det med en naken gran – jag menar, jag kan kalla den “stilren”* så blir den supercool direkt. Ett statement.


*Jag är sarkastisk. Jag skulle vilja ta det här tillfället i akt att vänligt men störigt bestämt upplysa om att om ordet “stilrent” – som folk slänger sig med i precis alla sammanhang som om det vore en synonym till “avskalat”, “minimalistiskt” eller “modernt” – används i någon annan betydelse än “som helt följer viss (veder­tagen) stil” så vill jag se referens till en trovärdig källa som styrker det. Mvh Tramsmamma

Vägen hem från Teneriffa

Vi är hemma igen sedan en vecka nu, och ändå blir jag fortfarande illa till mods när jag tänker på flygresan. Inte för att den var så hemsk i sig, men det blev tydligt att jag antingen har haft för mycket tid att fundera och känna efter (och alltså jaga upp mig själv för det är jag sjukt bra på), eller att jag på riktigt utvecklat flygrädsla. Inte skräck. Inte än.

Bumpi putus på locuscocus

Hemresedagen förflöt helt enligt planen. Flygbussen skulle hämta oss utanför hotellet kl 11:40, och kl 11:35 satte sig barnen lydigt på en stenmur vid hållplatsen för att gnaga på varsitt päron.

“Om jag såg oss utifrån nu, så skulle jag vilja kalla oss för rutinerade föräldrar,” sa jag till Björn apropå lugnet kring gnagandet och droppandet på backen.

På flygplatsen ställde sig Björn med väskorna i incheckningskön medan jag tog pojkarna till Burger King för lunch. Vi fick göra en ilrusning bort till Björn igen när det blev hans tur eftersom vi måste visa oss, och sen en tillbaka för att ingen skulle plocka vårt bord, men annars gick det jättebra.

Adrian trillade, förvisso, handlöst baklänges ned från sin stol på lunchrestaurangen vid ett tillfälle. Han stod upp på stolen och sen satte han sig ner i luften bredvid den och landade med bakhuvudet rakt på det blankpolerade stengolvet. Ljudet när hans huvud träffade golvet var inte kul. Han skrek direkt, tårarna sprutade och som den rutinerade småbarnsmor jag vill kalla mig själv kollade jag om det blödde (nej) och om han tittade och följde min blick och var kontaktbar (ja). SEN kände jag efter på huvudet – och herrejösses vilken bula han redan hade.

Det var en regelrätt Kalle Anka-bula. Tankar som direkt radar upp sig i mitt huvud vid dylika tillfällen:

  • Är detta allvarligt, måste vi åka till sjukhuset nu?
  • Kan man flyga med sånt här på huvudet?
  • Blöder han inne i hjärnan också?
  • Hamnar han i koma och dör om vi flyger med detta?
  • Valfri passande katastroftanke på aktuellt tema.

En snabb googling till 1177 bekräftade vad jag redan visste – dvs att bulor på huvudet lätt blir jättestora då de bara kan svälla utåt eftersom skallbenet är i vägen inåt, och att det finns mycket blodådror (min tolkning) i huden på huvudet och det är lätt att blöda mycket (eller att det ser mycket ut) – men det är ändå så himla skönt att kunna läsa det direkt i telefonen och slippa hålla på att betvivla sig själv och förgås av oro.

Flyget

Allt gick bra, men landningen blev lite stökig. Jag har flugit mycket i mina dagar och alltid suttit vid/nära fönstret, men trots det alltid tyckt att just själva landningen, alltså då hjulen ska ta i marken, varit spänt. Nu satt jag i mitten av planet och såg inte ut. Det var bäcksvart ute och det blåste så planet krängde och lät en massa, och jag visste inte om vi skulle landa om 5 sekunder eller om 2 minuter. Jag blev åksjuk och naturligtvis Simon också. Han uttryckte det genom att ropa “KRÄKAS!!” och Adrian satt bara apatisk bredvid mig och kollade på film (han hade inte sovit på hela dan och var nu ganska väck).

Situationen blev så himla jobbig, jag hade svårt att hålla mig lugn. Vid ett tillfälle när det kändes som om planet föll rakt nedåt kom jag på mig själv med att sitta och hyperventilera. Att ha barnen med sig, just då, gör två saker med mig:

  1. eftersom de är med så stiger oron när jag inte har kontroll, och det är lättare att bli skraj
  2. eftersom de är med så kan jag inte gripas av panik. För deras skull måste jag vara lugn.

Men hursomhelst så landade vi, alla välbehållna, ingen panikslagen Lisa eller Simon. Barnen fick sitta och kolla på (mera) film på paddan medan Björn plockade väskorna från bagagebandet och jag rotade fram allas jackor och mössor och sånt.

Länge leve paddan!

Så. Åter till det här med begynnande flygrädsla då. Jag vill tro att den beror på att jag varit arbetslös hela hösten och haft mycket tid att tänka, och lite väl lite distraktion från det. Med det sagt så är det ju inte känslor som kommer från ingenstans, så det kan hända att de behöver mötas. Så att de inte utvecklas till skräck, alltså. Hm …

Semestern har sin gilla gång

Semestern behandlar oss väl, må jag säga. Väderleksrapporten håller oss på tå genom att hota med mulet och regn, vilket får till följd att vi tar till vara på all sol som vi kommer åt. Hittills har vi inte sett en enda regndroppe och idag var det nästan molnfritt hela förmiddan. 

Vi har fått ändra på dygnsrytmen en del, för att passa in i all inclusive-schemat. Frukosten håller normaltid, dvs 7:30-10:30, men lunchen börjar inte förrän kl 13 och pojkarna brukar sova middag från kl 12:30 i vanliga fall. Alltså väcker vi dem inte förrän framåt 16, 16:30, och alltså somnar de inte på kvällen förrän framåt 22:30. 

Åhå, men då sover de längre på morgonen då, tänker kanske nån som inte har barn men njae, de kommer upp kl 7:30 istället för kl 7. 

Det här gör förstås ingenting. Vad som händer är att vi går upp när vi går upp, äter frukost, barnen leker lite på lekplatsen medan vi dricker te på bänken intill, vi går hem och svidar om till badkläder, och sen badar vi tills vi skakar.

Adrian simmar. Hurra för undervattenskameran!

Sen går vi hem och duschar och svidar om igen, äter lunch, barnen sover och vi vilar. Sen äter vi frukt och dricker te, barnen leker lite på lekplatsen, vi går en promenad eller badar igen. Sen är det middag, och på kvällarna kommer Bamse och hälsar på ibland.

Pojkarna reagerade helt normalt genom att gömma sig bakom vad de hade till hands och sen stirra fascinerat.

Igår kväll var det Kids Show, där personalen i kids club höll föreställning om Touchie på resa.

“Mamma, det här var bäst,” sa Simon mitt under föreställningen igår.

“Vaddå? Av vaddå?”

“Du frågade förut vad som var bäst med idag. Det här var bäst,” sa min fyraåring tålmodigt utan att ta blicken från personerna på scen.

Agnostikern som vacklade till första dagen på semestern

Playa de las Américas, Teneriffa

Ibland tänker jag att de som bekänner sig till ateismen – vilket större delen av min släkt mig veterligen gör – ändå måste vara ute och cykla. Till den grad att de trillar över kanten på kartan.

Filosofiskt reserverad som jag är (diplomatisk term för velig, feg och vek enligt somliga) kallar jag mig agnostiker – “agnostiker” i den betydelsen att jag inte bekänner mig till någon specifik religion eller tro på högre krafter, men att jag å andra sidan inte alls är övertygad om att ingenting sådant finns.

Men du vet, så finns det stunder – du känner kanske igen det – när jag tillfälligt trillar över i absolut säkerhet på att någonting (ödet, gud, universum, andar, whatever) lägger sig i.

Jinx

Första kvällen här pratade jag och Björn om magsjuka, detta apropå att båda pojkarna verkar … inte dåliga i magen, men nära nog, plus att de på transferbussen till hotellet beordrade alla att INTE DRICKA KRANVATTNET. 

Björn hatar magsjuka. Vem gör inte det, tänker kanske nån då men ser du, JAG hatar inte magsjuka. Jag ogillar det starkt, visst, men jag har det hellre själv än att nån i min familj har det. Magsjuka, och då tänker jag på typ matförgiftningsvarianten där man är aktivt sjuk som fan i 6 timmar, och sen svag i ett dygn och sen är det bra, är inte så farligt. Jag mådde betydligt värre som gravid.

Så, den där första kvällen på Teneriffa när Björn sa “vi vill ju inte ha ett till Björnrike*”, så sa jag precis det. Och så sa jag att om det stod mellan att ha 8 dagars mens, ELLER 6 timmars magsjuka, då är jag inte så säker på att jag skulle välja mensen.

Så tillbaka till spåret om högre krafter: Du kan förstås gissa vad som hände dagen därpå. Jag menar, mensen kom på kvällen och dagen därpå risade magen ihop. Som på barnen, bara det att jag är vuxen och hanterar det inte genom att fortsätta springa, utan istället slutar jag äta och ser till att alla vet om att läget är ostabilt.

Så nice.

Men, oroas icke, ty det gick över. På 24 timmar.

Tack, Universum eller vem/vad det än gäller, för att jag tilläts bli påmind om att det kan vara klokt att vakta sin tunga ibland.


*”Björnrike” har blivit ett uttryck i vår familj nu. Man vill ju inte ha ett till Björnrike, liksom.

Teneriffa 2019 – resan dit

Playa de las Américas, Teneriffa

Resan ner

Resan hit gick över förväntan. Vi hade en plan, med lite marginal för diverse fuck-ups, och genom förde allt utan anmärkning – även diverse fuck-ups. Hur man gör det? Jo, man klantar sig här och där men inte på det där spektakulära jag-glömde-passet-hemma-och-upptäckte-det-vid-boardingen-sättet.

Resfeber

Björn får alltid resfeber när han ska resa. Det är lika givet som resan själv, och jag drabbas också av samma åkomma i varierande grad. Hur illa det blir har med mitt allmäntillstånd att göra; stressnivå, var i cykeln jag är osv. Vi hade svårt att somna båda två, men jag vaknade ändå spelduglig. Björn vaknade med halsont. 

Trots att vi i princip hela tiden höll tidplanen så var vi ändå stressade och nervösa, och jag satt och tänkte på just det i bilen på väg till Arlanda. Hur kommer det sig att vi (läs “jag”) fortsätter att vara spända som inför en presentation på scen trots att allt ju går enligt plan? Det måste vara nåt med själva resandet som gör det. Ansvaret, medvetenheten om riskerna; risken att missa flyget, risken att nåt blivit fel, risken att stället vi ska till är dåligt, att maten är skit, at … osv. 

Rutinfritt!

Barnen påverkas naturligtvis också, men inte på samma sätt som vi. Deras dag frångick rutinerna på alla plan; upp supertidigt, serveras färdig macka med uppmaningen att “hinner du inte äta upp, eller om du inte vill ha nu, så tar vi med den i bilen”, bilresan till parkeringen och sen minibusstransfer på det, upplevelsen av flygplatsen, att flyga – det känns ju i kroppen på ett sätt som inget annat gör – obegränsad skärmtid (!!!), bröd och vatten och banan som mellis då och då och så flygplansmaten förstås. Tryckutjämningen genom vattensmuttande, och all denna väntan på att få gå av planet/hämta resväskorna/på att transferbussen ska avgå/på att komma fram, på att checka in på hotellet. 

Väl incheckade hade vi tur som hann till restaurangen innan lunchserveringen stängde, vilket den gjorde kl 15, så vi åt nån konstig jättesen lunch, sov middag till 16:45 (dvs 17:45 svensk tid), sen gick vi till poolen och pojkarna badade tills den stängde, vi åt middag långt senare än vanligt och sen gick vi till lekparken där pojkarna hittade tre andra pojkar (också bröder) som de lekte nån slags springlek med i 45 minuter.

Framme

Så, hur är hotellet då? Jo, det är över förväntan. Jag har aktat mig för att ha förväntningar utöver det jag fått bekräftat svart på vitt, så mycket lättare att behålla en positiv attityd då, men i korta drag så vill jag hävda att vi fått en bungalow i utmärkt läge i förhållande till barnpool och restaurang. Vattnet är inte iskallt, det finns badvakter som inte verkar zooma ut alls, maten är god och varierad och personalen är trevlig. Vädret har varit molnigt på förmiddan idag, men på eftermiddan blev det full sol – även om det blåste så hårt att grannens terrassparasoll flög iväg.

Inte ens en vecka kvar och Adrian är sjuk

På söndag åker vi. Jag sa att vi skulle till Gran Canaria och det var väl inte HELT fel; vi ska till Teneriffa. Där har vi varit förut – dock inte på samma hotell – så det blir nog bra.

Adrian är sjuk

Som uppvärmning har Adrian blivit sådär febersjuk igen, och jag vabbar. Kul att man kan vabba som arbetslös, tack och lov. Jag får med andra ord ersättning för dessa dagar som arkiverar sig i mitt minne som grodägg, dvs hala och avskärmade från direktkontakt. Översättning: jag sover dåligt.

Eller jag sover inte alls dåligt, jag får bara inte sova så mycket. Pojken hostar så att min mor börjar prata om falsk krupp (naturligtvis ärftlig), och febern gör att han vaknar och uppskruvat ska ha både mjölk, padda och långpromenader. Mot slutet av första sjuknatten hade jag slut på idéer och ringde 1177, och de rådde mig att sätta honom att andas vid ett öppet fönster, eller kanske till och med gå ut en kvart.

“Ja, mamma, vi går ut! Vi behöver inte gå långt, vi kan leka i trädgården.”

“Ääähh … mhm … Vet du, jag tycker vi börjar med att du får sitta på bordet med täcket om dig och så öppnar vi fönstret jättemycket.”

Entusiasten Adrian hoppade upp ur sängen och skuttade upp på bordet, och sen satt han där en stund tills det blev tråkigt. Jag vet inte om det berodde på kylan eller fukten utifrån, men det hjälpte, och efter det blev det lugnt.

Vi håller andan

Dominoeffekten, även känd som förkylningsdomino, drabbar oss inte varje gång, TAITRÄTAITRÄFÖRHELVETE, så nu hoppas vi på ena eller andra av två saker:

  1. Simon, Björn och jag blir toksjuka IDAG – så vi hinner pigga på oss innan vi ska åka.
  2. Adrian piggar på sig tills vi ska åka och ingen annan blir sjuk.

Upprustning

Sjukdomsmässigt kan vi inte göra så mycket mer än att hoppas, men vad gäller övrig planering så har vi tänkt lite.

Simon är byggd som jag, dvs han smal. Han blir frusen. Så vi har lånat en våtdräkt till honom av en kompis, och skaffat honom cyklop och snorkel som han älskar (!!!). Saken är den att han inte velat doppa ansiktet på simlekis på hela hösten, men så sa Björns polare (som lånar ut sin dotters våtdräkt) åt oss att köpa bra grejer från början. Vi har ju redan testat med simglasögon från typ Stadium eller nåt och det var ingen riktig hit, så nu köpte vi “riktiga” grejer på ett ställe i stan som säljer dykutrustning. Hela senaste lektionen var Simon under vattnet. Kors i taket, verkligen.

Jag själv blir, i egenskap av stillastående sparsamt vadderad förälder, väldigt fort väldigt kall i vattnet jag med, så idag är planen att ta med Adrian, som visar tillförlitliga tecken på förbättring (TAITRÄÄÄÄ), till en dykbutik i stan och skaffa en våtdräkt till mig med. Hurra!

Nytt försök till utlandsresa

Resan som inte blev av

Du minns resan vi planerade i våras, kanske – du vet, den som inte blev av på grund av att Björn blev sjuk och jag blev utmattad och allt var upp och ner? Well, de semesterdagarna är kvar och jag är ju arbetslös, så Björn kom på att vi skulle försöka komma iväg nu snart istället.

Resan som förhoppningsvis blir av

Eftersom vi ville åka relativt snart så fanns det inte så mycket att välja på, så det blev att leta både resmål och boende, med minst 2 separata sovrum, samtidigt. Annars brukar man kanske välja en i taget, för att kunna vara lite effektiv.

Drömmen: Trerummare, all inclusive, värme, sol, pooler, lugn och ro.

Vad vi hittade: dubbelrum med 2 barn i EN extrasäng, 2 separata dubbelrum, studios, tvårummare, trerummare på kackerlackshotell, villas utan mat alls, osv.

Skam den som ger sig

Till slut kom vi över en trerums-bungalow på Gran Canaria första veckan i december. Alltså ååååååå …! All inclusive, pooler, Bamseklubb, terrass, barnen får ett eget sovrum, bra recensioner. Vet inte om jag törs längta, vi har inte statistiken med oss direkt, men … skit i det. Jag längtar. Hurra!

Vi har statistiken emot oss

Anledningen till denna återhållsamma entusiasm är att vi inte har haft direkt flyt med våra resor. Jag menar, den till Teneriffa när Simon var nästa ett år gick ju bra, men i övrigt har det gått sådär:

  • Resan till Thailand ställde vi in pga Zikavirusrisken (och ersatte med Teneriffa). Det var för övrigt sista gången vi bokade något utan tvärsäkra avbokningsskydd.
  • Resan till Italien blev ok, förutom att båda pojkarna drog på sig vattkoppor med några dagars mellanrum och vi fick besöka akuten mitt i natten. Bland annat.
  • Björnrike gick ju som det gick med magsjukor, åt alla håll. Plus att jag körde i diket på vägen hem.
  • Resan till Turkiet i våras, som vi fick ställa in helt och hållet. Länge leve avbokningsskydd och reseförsäkringar.

Men nu hoppas vi att allt går bra. Jag ser bara att själva flygresan kan bli besvärlig i och med att den är 6 timmar lång – men vi preppar oss till tänderna så det går säkert bra det med.