Fantastiska skånedagar hos Morfar och Marmor

“Vi har haft det fantastiskt, det är som en all inclusive resa att vara hos pappa och Pia!”

Minus den tunga räkningen som gärna följer med en all inclusive-resa till Teneriffa – och minus snyltande på släkt – vilket jag vet eftersom motsatsen intygats – så har vi varit på en regelrätt resort hos pappa och Pia i Skåne. 

Hejdå Öland

Efter Öland körde vi till Skåne i vackert och varmt sommarväder, vi kom fram lagom för att hinna med ett dopp i poolen före middan. Pia lagar fantastiskt god mat, det gör hon alltid och så även nu, men barnen var i efter-bilresa-läge – dvs måste fippla, spritta, tänja, böja, stretcha, skrika, springa, krypa, hoppa och spagetti-hasa ner från stolen under bordet – så jag vill minnas att de balanserade på gränsen till utvisning hela kvällen och det blev nog inte så mycket mat i magen. Jag förstår dem, fullständigt, för övrigt. Vi var trötta efter bilresan allihop; man blir trött av att sitta stilla i en bil halva dagen. 

Tur med vädret

Under tiden hos pappa och Pia hade vi helt osannolik tur med vädret. Prognosen i den Optimistiska Väderappen (förkortas SMHI) sa att det skulle vara mulet med både regn och solglimtar alla dagar, och den Pessimistiska Väderappen (Väder-appen som följer med iPhone) sa regn och åska alla dagar. Vi såg regnmolnen passera ett par kilometer bort, men molnen undvek solen nästan hela tiden och vi klarade oss så bra att vi hade det varmt och soligt och kunde bada i poolen varenda dag.

En sen eftermiddag satt jag och Björn i solen, med varsitt glas före-middanvin, i soffgruppen intill poolen och tittade på pojkarna som badade med sin morfar. Allt var lugnt – eller ja, under kontroll i alla fall. Björn lutade sig mot mig och sa lågt:

“Det är som en all inclusive-resa, det här.”

“Ja, verkligen.”

“Vi behöver inte göra nånting. Pia lagar mat! Vi har fått vin … Vi har till och med Bamseklubb,” skrattade han och nickade mot min far som just höll på att dra runt Adrian i vattnet i en badring.

Å, vad vi myste! Där och då var det långt bättre än all inclusive. Jag har funderat en del på vad det är som skänker mig och Björn mest semesterkänsla, och det är såklart att barnen är sysselsatta och har roligt utan att vi måste vara med och styra upp och vakta precis i varje ögonblick, men framför allt är det att inte behöva planera och laga mat. Vi hjälper gärna till, alltså, inga problem! Men det är just det där med matlagning som tar sådan tid …! Å vad härligt när vi slipper bekymra oss för det så mycket.

Simon blir blå om läpparna och skakar ganska fort i normaltempererade bad, precis som jag också alltid gjort. Då torkade han sig och kom och värmde sig i min famn en stund.

Två utflykter

En regnig förmiddag gjorde vi en utflykt till Ängelholms Hembygdspark i vanlig ordning – alltså det där stället är så himla bra, de skulle lugnt kunna ta inträde och det skulle vara värt det – och snubblade in på en parkteater med Pettson & Findus.

Vi gjorde också en utflykt till Fredriksdal museer och trädgårdar, där vi gick en tipspromenad som pojkarna entusiastiskt engagerade sig i. Det tog ett bra tag så vi hann bara se halva parken, men vi tar väl andra halvan nästa år.

Och så firade vi mig!

Jag skulle fylla 40 år veckan efter, så jag firades till min glittrande lycka med en presentpåse. Egentligen var det 2 påsar men de hörde ihop. Bland annat så fanns där ett Amarone och ett Châteauneuf-du-Pape, favoriternas favoriter, liksom den mest underbara spa-rock i tjock mjuk kritvit bomull. Lyckliga jag 😊❤️

Lucka #17 – Tipskalender 2020

#17: Våtdräkt

Hör du till de som tycker det är varmt i simhallar, när du står still i en bassäng med 26 °C i vattnet och vakar över dina små medan de aldrig får nog? Då är det här inte för dig.

För dig som är lite mer som jag, dvs som drar dig för att åka till simhallar med normaltempererade pooler – dvs runt 26 °C – eftersom det krävs så lång tid i bastun för att tina och få tillbaka normal färg på kroppen efteråt, så kan jag VARMT rekommendera att skaffa våtdräkt. Alltså … wow!

Iskall semesterpool med våtdräkt

Visst, det är fortfarande kallt när du hoppar i, men vattnet innanför värms fort och sen är det faktiskt ok. Ingen blir gladare än barnen, och dessutom ser man så cool ut att andra badgäster kommer och ställer frågor om badhuset eftersom de tror att man jobbar där.

2 mm tjocklek räcker sannolikt till inomhuspooler, men det finns tjockare. Rådgör med din lokala dykare!

Simhallen med varmvatten – universums gåva till oss nakenhundar

Jag minns inte alls om jag berättat om den här simhallen vi har hittat. Det kanske jag har, men i så fall är det värt att upprepas.

Simbassängsdrömmen

Alltså, vi har hittat en simhall som har varmt vatten i bassängerna …!! Vi är naturligtvis inte de enda som har hittat den, vilket för övrigt märktes tydligt när vi var där idag på förmiddan, men det känns ändå som ett fynd i och med att jag och Simon fryser som nakenhundar på vinterpromenad i vanliga fall.

Bildkälla.

Det bästa är att det bara tar ca 15 min att köra dit. De har varm bubbelpool, varm babypool, varm plaskdamm, varm barnbassäng med höj- och sänkbart golv och små varmvattenfontäner på en större golvyta. Vidare så finns träningsbassäng, hopptorn, motionsbassäng och allmän bastu med stort fönster mot simhallen.

Kort sagt drömmen för nån som jag och Simon. Och idag när vi var där hade man lagt ut en slags flytande hinderbana på leksidan i motionsbassängen, så jag och Adrian klättrade i den som man klättrar på ett lekland och det KAN hända att jag var den som hade roligast. Fast Adrian tyckte det var ganska kul han också, förstås.

Bildkälla.

Där finns även två vattenrutschkanor, och den ena åker man i med såna där stora badringar du vet, men den törs pojkarna inte åka ännu. Det är kanske lika bra.

Såhär på eftermiddan efter en sån utflykt känns hela kroppen matt. Det känns som om vi har åkt skidor hela morgonen, men det är ganska skönt för då sover pojkarna bättre.

Siesta

Jo, för det är så att Simon fortfarande sover efter lunch. Han fyller 5 i april och han sover inte längre under vilan på förskolan, men på helgerna sover han fortfarande och det är inte svårt att få omkull honom på kvällen sen.

Adrian däremot, han sover på förskolan och även hemma än så länge, men har vi inte varit särskilt aktiva på förmiddan så händer det att han inte somnar – eller att han bara sover typ 30 min.

Det kan hända att Adrian slutar sova middag innan Simon gör det.

Nostalgisk bild på Simons allra första middagsvila under inskolningen på förskola.

Semestern har sin gilla gång

Semestern behandlar oss väl, må jag säga. Väderleksrapporten håller oss på tå genom att hota med mulet och regn, vilket får till följd att vi tar till vara på all sol som vi kommer åt. Hittills har vi inte sett en enda regndroppe och idag var det nästan molnfritt hela förmiddan. 

Vi har fått ändra på dygnsrytmen en del, för att passa in i all inclusive-schemat. Frukosten håller normaltid, dvs 7:30-10:30, men lunchen börjar inte förrän kl 13 och pojkarna brukar sova middag från kl 12:30 i vanliga fall. Alltså väcker vi dem inte förrän framåt 16, 16:30, och alltså somnar de inte på kvällen förrän framåt 22:30. 

Åhå, men då sover de längre på morgonen då, tänker kanske nån som inte har barn men njae, de kommer upp kl 7:30 istället för kl 7. 

Det här gör förstås ingenting. Vad som händer är att vi går upp när vi går upp, äter frukost, barnen leker lite på lekplatsen medan vi dricker te på bänken intill, vi går hem och svidar om till badkläder, och sen badar vi tills vi skakar.

Adrian simmar. Hurra för undervattenskameran!

Sen går vi hem och duschar och svidar om igen, äter lunch, barnen sover och vi vilar. Sen äter vi frukt och dricker te, barnen leker lite på lekplatsen, vi går en promenad eller badar igen. Sen är det middag, och på kvällarna kommer Bamse och hälsar på ibland.

Pojkarna reagerade helt normalt genom att gömma sig bakom vad de hade till hands och sen stirra fascinerat.

Igår kväll var det Kids Show, där personalen i kids club höll föreställning om Touchie på resa.

“Mamma, det här var bäst,” sa Simon mitt under föreställningen igår.

“Vaddå? Av vaddå?”

“Du frågade förut vad som var bäst med idag. Det här var bäst,” sa min fyraåring tålmodigt utan att ta blicken från personerna på scen.

Vattenvana = bada, bada, bada

Det är trögstartade vattendjur vi har i Simon och Adrian. Av någon anledning, oklart vilken, så har jag halvt omedvetet trott att det ska gå lite av sig själv eftersom JAG alltid tyckt det varit så kul att bada och simma, men … nej. Icke.

Babysim

Jag gick på babysim med Simon när han var runt halvåret. Det blev bara en termin av det eftersom jag är så frusen och lyckades frysa så att jag skakade i 34-gradigt vatten. Man måste ju kunna ha kul, eller åtminstone kunna hålla sig på neutral känsloväxel, när man gör saker tillsammans med barnen och att frysa är lika distraherande som att ha ont. Därför blev det ingen andra termin, och inte nåt alls för Adrian (Björn kan inte gå för hans hud fixar inte höga klorhalter).

Bada

De gånger jag badat med Simon har han varit lite harig, även om han faktiskt var med mig i vattnet i Italien förra sommaren så har han i år varit svårflirtad till att bada själv. Han leker gärna i vattnet, alltså, men han stannar i vattenbrynet med ett gäng hinkar och spadar och är nöjd med det.

När vi var på landet sist så släppte det äntligen när pappa & Pia var och hälsade på. Pappa doppade dem och hoppade med dem och tog emot dem och drog dem i vattnet så att de skrattade och bad om mer tills de skakade av köld. Efter att pappa & Pia åkt hem fortsatte vi att “simma” med barnen, dvs dra dem runt i vattnet och hoppa från bryggan (i 50 cm vatten). Det gick inte helhjärtat, men ändå. Det gick.

vattenvana

By the way, att Simon knuffade Adrian från bryggan passerade definitivt inte obemärkt förbi. Det är allvarligt, men det är svårt att prata förstånd med honom, svårt att veta hur vi ska göra för att han ska ta åt sig av det vi säger när vi tjatar om saker som “farligt”, “JÄTTEfarligt” och “tänk om Adrian skulle knuffa dig?”. När vi skäller på honom sluter han sig, såklart, och när det är riktigt allvarligt måste han liksom lyssna.

Hursomhelst. Fram tills helt nyligen har de inte fattat, trots upprepade uppmuntrande förslag och instruktioner, att man kan BADA i den uppblåsbara poolen vi skaffat som desperat svar på hettan.

vattenvana

De har använt den till att vattna gräsmattan* – vilken för övrigt nu efter torka, hetta och vattningsförbud uppvisar fler likheter med en stäpp än det lekunderlag och fallmatta för frukt som vi helst vill ha den till –, vattenreservoar för vattenlek, badkar för alla lösa föremål inom räckhåll osv men själva har de bara vadat omkring i den.

Vattenvana

Härom kvällen cyklade vi till strandbadet efter maten, mest för att jag ville ta ett dopp eftersom det var så hysteriskt varmt, men vi tog såklart med badkläder till pojkarna också.

Jag bytte om till bikini och stod sedan en stund bredvid den lilla klätterställningen där Simon och Adrian klängde omkring, och tittade mot vattnet. Plötsligt sa Simon: “Mamma, jag vill bada.”

Han fick byta till badkläder och följde mig till vattnet. Och sen ut i vattnet. När jag inte slutade gå utåt så ville inte han heller stanna, och vi gick hand i hand tills han hade vattenytan precis under hakan. Förtjust leende höll han min hand stenhårt i sin, medan den andra kände sig fram under ytan, kände hur vattnet gjorde motstånd och rörde sig runt honom. Han provade att hoppa lite, vågade trippa själv på botten, och så lika plötsligt: “Nej, mamma, jag vill gå upp.”

Adrian hade sett oss från bryggan och var inte sen att ta sin brors plats. När vi sedan skulle åka hem var det svårt att få dem att följa med. Simon satt/låg i vattnet en bit ut med vatten upp över axlarna och tittade på alla som badade, och Adrian roade sig med att springa fram och tillbaka med vatten upp till låren.

Segern var vår.

Dagen efter det var det sådär varmt igen, och det slutade med att jag gick ut till den där lilla poolen på “gräs”mattan och la mig i den. Med kläderna på.

Detta fungerade som startsignal till nåt slags microtriatlon med 2 deltagare: Simon och Adrian. De sprang, hoppade/kastade sig i vattnet, ålade över till andra sidan, sprang vidare och runt – gärna med en sväng på springcykeln i farten – och så hoppade de i igen, med magen först. De låg på rygg, på mage, på varandra, upponer och bakofram medan jag satt i vattnet och parerade galenskaper efter bästa förmåga. Adrian fick huvudet under vattnet vid flera tillfällen men han reste sig, hostade och nös, och sprang vidare. Simon fick en kallsup och grinade men endast för publikens skull.

Det krävdes alltså en sjuhelvetes onormalt het sommar och att JAG satte mig i vattnet för att de skulle fatta att detta var nåt man faktiskt kan göra. Märkligt att jag inte testat det tidigare.


* Så här ser vår gräsmatta ut, fast mindre. Den lokala faunan skiljer sig också något.

Spa

Anna och hennes sambo vill inte ha barn. Som tur är har de inga heller så det är inte ett problem. När man inte har några barn, då får man inreda och fylla sitt hem med precis vad man vill. Man kan till exempel ha ett soffbord i glas, golv-till-tak-fönster, braskamin utan taggtråd och elstängsel, och en smakfull brickvagn som permanent installation vid soffan utan att leva i ständig påminnelse av kladd (dvs dregel och snor) och bakterier och/eller skräck för brännskador och skärsår.

Kort sagt; Anna och hennes sambo har ett vackert hem.

För några dagar sedan var jag där och hälsade på. Sambon förvisades till källaren (även den smakfullt inredd naturligtvis)  medan jag och Anna drack rosé i soffan och försökte ta igen förlorad tid.

När jag skulle gå sa Anna:

“Jag förstår att det är mycket som händer nu och att det kanske inte alltid kommer vara så lätt, men du ska veta att du alltid är välkommen hit. Vi behöver inte ens prata om du är trött. Du kan komma hit, tappa upp ett bad och så kan du ligga där en stund och liksom bara andas och ha din egen lilla… ja, spa-stund, här.”

“Tack, åh, akta så jag inte kommer farande var och varannan vecka och hänger i ert badkar.” Jag vet vilken tur jag har som har henne som vän, för övrigt.

“Ja alltså jag vet ju att ni har ett eget…”

“Spa?” sa jag samtidigt som hon sa “…badkar…”.

“Jaha du menar vårt eget spa?”

“Haha ja…”

“Det med repor i emaljen och bajssmulor i botten?”

“Hah… eh, ja…?”

“Som är fullt med hala badleksaker längs kanterna och minst en galen person som står och slår på dörren?”

“M-m.”

“Och som täcks av ett stort skötbord med smutstvätt under? Det spa:et?”

“Precis.”

“Aha. Jag är hellre här.”

 

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

under vattnet

Playa de las Américas, Teneriffa

Igår var dagen då det hände. Igår BADADE JAG.

Undrar vad som hände egentligen. Jag menar, jag har alltid älskat vatten, avgudat vattenland och haft roligare än roligt med fenor/cyklop/luftmadrass/höga vågor/whatever. Sedan … ja, sedan jag passerade 30 kan man nog säga, så är jag för lat. Jag har alltid varit frusen och skakat mig genom simtävlingar, utomhusträningar och allt som involverat vatten över hela mig, men nu tycker jag inte att det är värt det längre. Det är som om jag hade glömt bort lite grann hur kul jag egentligen tycker att det är, ungefär som jag inte längre tycker att det är värt besväret med en utekväll efter midnatt.

Men igår i alla fall så badade vi i stora poolen med Simon och go pro-kameran. Det var mysigt ända tills en unge hoppade bomben alldeles bredvid, och jag fick vatten i håret (bevare oss väl) och Simon började köldskaka.

Jag hade en Plan för många månader sedan, vilken involverade min återkomst till jobbet som vältränad, slimmad och brunbränd samt hur jag skulle nå dit. Allt rasade. Mycket kan sägas om min kropp men vältränad, slimmad och brunbränd är inte vad man spontant tänker när jag vobblar omkring på poolområdet. Det har sin naturliga förklaring såklart och jag ägnar ytterst lite tankar åt det… men mer än jag kanske borde.

Fascinerande, för övrigt, det här med kvinnokroppen… eller avklädda kroppar över huvud taget. Vi kan tycka hur mycket som helst att alla ska få se ut som de vill, men nog lägger vi märke till när damen/herren stor som ett lågt parasoll med filt över kommer vaggande mot restaurangen och magen hänger så lågt ner att det är osäkert om det finns badbyxor där under. Man ser ut som man gör och man ska inte behöva skämmas, oavsett form, jag kommer aldrig hävda nåt annat. Trots det upplever jag en känslomix av medlidande när jag ser dessa individer och undrar om de kanske har nån sjukdom. Jag tänker aldrig att de kanske faktiskt trivs, att det kanske är självförvållat och att det inte rör dem i ryggen. Däri ligger kanske problemet med min egen självuppfattning. Jag ser ut som jag gör, men jag är ok med det eftersom det finns en tillfällig anledning. Det tråkiga är att om jag inte hade varit gravid så hade jag varit obekväm med min kropp och det är ju himla synd eftersom det inte är nåt fel på den…

Vi flickor är alldeles för hårda mot oss själva. Det är en av de saker som jag kan känna mig extra arg över inför utsikten att kanske få en flicka om nåt halvår eller så. Misstolka inte; jag blir lika glad oavsett kön, men i egenskap av kvinna har jag större insikt i vad hon kommer få kämpa med från puberteten och framåt. Med Simon vet jag inte riktigt vad som väntar, och det är lättare att ta med ro.

Men men, det är långt kvar till dess.

Vädret har varit lite tveksamt i flera dagar – ganska många dagar nu, faktiskt – men det har bara regnat en gång och det var på kvällen. Det blåser en del, men det är ändå sådär behagligt varmt som jag gillar. Jag får gå med långbyxor och kofta på kvällen och kan ligga i Björns famn i soffan utan att svettas ihop och skvalpa ner på golvet. På dagarna går vi i shorts och t-tröja, och ska vi iväg nånstans lägger vi koftan i vagnen.

När vi först bokade babypaketet som tillval (babycot, barnstol och sulky) så funderade vi (mest Björn) på om det var värt det. Vi hade kunnat ta med egen resesäng och egna vagnen… men det där med barnstolen var det som tippade över till ett ja, och jösses vad glada vi är att vi bokade det. Vad hade vi gjort utan barnstolen, liksom? Sängen är stabil och fräsch och sulkyn är inte den där billiga modellen i lättplast som man kanske hade trott, utan en rejäl sort som man kan packa lite saker i. Vi tog med solskärmen* jag köpte i somras också, den går ju att fästa på de flesta barnvagnsmodeller och förutom Björn och Simon så är det den grejen jag är mest glad att vi fick med oss.

Just nu ligger Simon och sover, jag sitter i solen på balkongen och Björn är kvar i strandtältet på stranden. Han sa att han skulle läsa, men jag tror han somnat.


*ej sponsrat