Semestern har sin gilla gång

Semestern behandlar oss väl, må jag säga. Väderleksrapporten håller oss på tå genom att hota med mulet och regn, vilket får till följd att vi tar till vara på all sol som vi kommer åt. Hittills har vi inte sett en enda regndroppe och idag var det nästan molnfritt hela förmiddan. 

Vi har fått ändra på dygnsrytmen en del, för att passa in i all inclusive-schemat. Frukosten håller normaltid, dvs 7:30-10:30, men lunchen börjar inte förrän kl 13 och pojkarna brukar sova middag från kl 12:30 i vanliga fall. Alltså väcker vi dem inte förrän framåt 16, 16:30, och alltså somnar de inte på kvällen förrän framåt 22:30. 

Åhå, men då sover de längre på morgonen då, tänker kanske nån som inte har barn men njae, de kommer upp kl 7:30 istället för kl 7. 

Det här gör förstås ingenting. Vad som händer är att vi går upp när vi går upp, äter frukost, barnen leker lite på lekplatsen medan vi dricker te på bänken intill, vi går hem och svidar om till badkläder, och sen badar vi tills vi skakar.

Adrian simmar. Hurra för undervattenskameran!

Sen går vi hem och duschar och svidar om igen, äter lunch, barnen sover och vi vilar. Sen äter vi frukt och dricker te, barnen leker lite på lekplatsen, vi går en promenad eller badar igen. Sen är det middag, och på kvällarna kommer Bamse och hälsar på ibland.

Pojkarna reagerade helt normalt genom att gömma sig bakom vad de hade till hands och sen stirra fascinerat.

Igår kväll var det Kids Show, där personalen i kids club höll föreställning om Touchie på resa.

“Mamma, det här var bäst,” sa Simon mitt under föreställningen igår.

“Vaddå? Av vaddå?”

“Du frågade förut vad som var bäst med idag. Det här var bäst,” sa min fyraåring tålmodigt utan att ta blicken från personerna på scen.

Agnostikern som vacklade till första dagen på semestern

Playa de las Américas, Teneriffa

Ibland tänker jag att de som bekänner sig till ateismen – vilket större delen av min släkt mig veterligen gör – ändå måste vara ute och cykla. Till den grad att de trillar över kanten på kartan.

Filosofiskt reserverad som jag är (diplomatisk term för velig, feg och vek enligt somliga) kallar jag mig agnostiker – “agnostiker” i den betydelsen att jag inte bekänner mig till någon specifik religion eller tro på högre krafter, men att jag å andra sidan inte alls är övertygad om att ingenting sådant finns.

Men du vet, så finns det stunder – du känner kanske igen det – när jag tillfälligt trillar över i absolut säkerhet på att någonting (ödet, gud, universum, andar, whatever) lägger sig i.

Jinx

Första kvällen här pratade jag och Björn om magsjuka, detta apropå att båda pojkarna verkar … inte dåliga i magen, men nära nog, plus att de på transferbussen till hotellet beordrade alla att INTE DRICKA KRANVATTNET. 

Björn hatar magsjuka. Vem gör inte det, tänker kanske nån då men ser du, JAG hatar inte magsjuka. Jag ogillar det starkt, visst, men jag har det hellre själv än att nån i min familj har det. Magsjuka, och då tänker jag på typ matförgiftningsvarianten där man är aktivt sjuk som fan i 6 timmar, och sen svag i ett dygn och sen är det bra, är inte så farligt. Jag mådde betydligt värre som gravid.

Så, den där första kvällen på Teneriffa när Björn sa “vi vill ju inte ha ett till Björnrike*”, så sa jag precis det. Och så sa jag att om det stod mellan att ha 8 dagars mens, ELLER 6 timmars magsjuka, då är jag inte så säker på att jag skulle välja mensen.

Så tillbaka till spåret om högre krafter: Du kan förstås gissa vad som hände dagen därpå. Jag menar, mensen kom på kvällen och dagen därpå risade magen ihop. Som på barnen, bara det att jag är vuxen och hanterar det inte genom att fortsätta springa, utan istället slutar jag äta och ser till att alla vet om att läget är ostabilt.

Så nice.

Men, oroas icke, ty det gick över. På 24 timmar.

Tack, Universum eller vem/vad det än gäller, för att jag tilläts bli påmind om att det kan vara klokt att vakta sin tunga ibland.


*”Björnrike” har blivit ett uttryck i vår familj nu. Man vill ju inte ha ett till Björnrike, liksom.

Teneriffa 2019 – resan dit

Playa de las Américas, Teneriffa

Resan ner

Resan hit gick över förväntan. Vi hade en plan, med lite marginal för diverse fuck-ups, och genom förde allt utan anmärkning – även diverse fuck-ups. Hur man gör det? Jo, man klantar sig här och där men inte på det där spektakulära jag-glömde-passet-hemma-och-upptäckte-det-vid-boardingen-sättet.

Resfeber

Björn får alltid resfeber när han ska resa. Det är lika givet som resan själv, och jag drabbas också av samma åkomma i varierande grad. Hur illa det blir har med mitt allmäntillstånd att göra; stressnivå, var i cykeln jag är osv. Vi hade svårt att somna båda två, men jag vaknade ändå spelduglig. Björn vaknade med halsont. 

Trots att vi i princip hela tiden höll tidplanen så var vi ändå stressade och nervösa, och jag satt och tänkte på just det i bilen på väg till Arlanda. Hur kommer det sig att vi (läs “jag”) fortsätter att vara spända som inför en presentation på scen trots att allt ju går enligt plan? Det måste vara nåt med själva resandet som gör det. Ansvaret, medvetenheten om riskerna; risken att missa flyget, risken att nåt blivit fel, risken att stället vi ska till är dåligt, att maten är skit, at … osv. 

Rutinfritt!

Barnen påverkas naturligtvis också, men inte på samma sätt som vi. Deras dag frångick rutinerna på alla plan; upp supertidigt, serveras färdig macka med uppmaningen att “hinner du inte äta upp, eller om du inte vill ha nu, så tar vi med den i bilen”, bilresan till parkeringen och sen minibusstransfer på det, upplevelsen av flygplatsen, att flyga – det känns ju i kroppen på ett sätt som inget annat gör – obegränsad skärmtid (!!!), bröd och vatten och banan som mellis då och då och så flygplansmaten förstås. Tryckutjämningen genom vattensmuttande, och all denna väntan på att få gå av planet/hämta resväskorna/på att transferbussen ska avgå/på att komma fram, på att checka in på hotellet. 

Väl incheckade hade vi tur som hann till restaurangen innan lunchserveringen stängde, vilket den gjorde kl 15, så vi åt nån konstig jättesen lunch, sov middag till 16:45 (dvs 17:45 svensk tid), sen gick vi till poolen och pojkarna badade tills den stängde, vi åt middag långt senare än vanligt och sen gick vi till lekparken där pojkarna hittade tre andra pojkar (också bröder) som de lekte nån slags springlek med i 45 minuter.

Framme

Så, hur är hotellet då? Jo, det är över förväntan. Jag har aktat mig för att ha förväntningar utöver det jag fått bekräftat svart på vitt, så mycket lättare att behålla en positiv attityd då, men i korta drag så vill jag hävda att vi fått en bungalow i utmärkt läge i förhållande till barnpool och restaurang. Vattnet är inte iskallt, det finns badvakter som inte verkar zooma ut alls, maten är god och varierad och personalen är trevlig. Vädret har varit molnigt på förmiddan idag, men på eftermiddan blev det full sol – även om det blåste så hårt att grannens terrassparasoll flög iväg.