Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the facebook-pagelike-widget domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the wp-2fa domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
”Hej Lisa, jag heter Maj, och jag kan börja med att säga att jag inte kommer att försöka sälja nånting till dig.” Rösten är varm, vänlig, liksom hemtrevlig. Om röster kunde dofta så skulle den här ha luktat nybakade bullar.
”Haha, okej?”
”Jo det är så att jag ringer från Jehovas Vittnen, och jag ville bara fråga dig om du känner till bibelns budskap?”
”Jo, det gör jag nog,” svarar jag och hoppas att det är en pratbar Maj som ringt mig.
”Jaha du gör det redan? Känner du till Jehovas Vittnen kanske också?”
”Javisst. Det var så att jag fick besök av dina … vad säger man? Kollegor? Vänner? Ja, två från Jehovas Vittnen i alla fall som kom och ringde på hos mig för ett par år sen. Vi stod och pratade i två timmar i dörren och hann gå igenom ganska mycket. Det var trevligt, men vi var rörande överens om att vi har olika sätt att se på världen.”
Maj skrattar hjärtligt: ”Jaha ojdå, två timmar, det var länge! Vet du om att vi har en hemsida där man kan läsa mer, om det är så att man skulle vilja det?”
”Nej, men nu vet jag det ifall andan skulle falla på.” Maj gör en ansats att kasta upp mer info i luften, samtidigt som jag stillsamt fortsätter: ”Jag har studerat religionshistoria, jag har läst bibeln bland annat så jag vet vad den handlar om.”
Jag är beredd att ta diskussionen, beredd att släntra omkring i utkanten av ämnet och prata om Koranen, de tre broderreligionerna, det första konciliet i Nicaea år 325 (det där mötet där endast män träffades och sorterade vad som skulle ingå i den kristna trosläran, dvs Bibeln*), Matrix, livet efter döden och så vidare, men tyvärr så nappar inte Maj. Istället är hon respektfullt vänlig, hänvisar än en gång till hemsidan som såklart är öppen för alla, och önskar mig en trevlig kväll.
Jag kanske har bättre lycka nästa gång.
*Och gärna, precis som under det där tvåtimmarsmötet vid min ytterdörr för länge sen nu, understryka hur mycket som sorterades bort – bland annat sånt där kvinnor bär en mer betydande roll. Tydligen finns det texter som styrker att Maria Magdalena ska ha varit en lärjunge, andra att hon var Jesus hustru – det är intressant ur flera perspektiv, men framför allt var det intressant att se hur mina ”favoritvittnen”, som jag kallade dem, tog sig an utmaningen att motargumentera. För det är ju trots allt så, att ingen av oss vet. Det är därför vi har tro – och forskning. Möjligen hade de lika roligt som jag, där vi följdes åt över det brokiga landskap som religion ofta är; årtusenden av nedärvd tro från präster till följare och vidare igen, och som likt klippor vid havet format sig efter sitt folk som med tiden strömmat genom den. Hade det inte varit för det skrivna ordet hade den riskerat att ebba ut precis som viskleken. Den intressanta frågan, tycker jag, är vad som hann hända med berättelsen om Jesus under de 325 år som föregick konciliet i Nicaea. Den frågan lyckades vi inte förstå varandra i däremot.
Jag skriver rubriken Göran och russinen först av allt, och vet precis vad det handlar om, och sen inser jag att det är jag ju ensam om. Det här måste förklaras så att jag fortfarande, trots livligt fantasifull livsfilosofi, framstår som en hel människa när det är färdigläst.
Här följer några stycken text, möjligen till synes utan inbördes sammanhang, men de hör ändå ihop så håll ut.
Russinen
Jag har en vän som varit utmattad – flera vänner faktiskt, tyvärr – som berättade för mig att hon haft en utmattningscoach som använde ett litet russinpaket som metafor. Jag vet förresten inte om det heter “utmattningscoach”, men det var en professionell stödfunktion i utmattningssammanhanget hursomhelst.
Tänk dig att du vaknar varje morgon med ett litet russinpaket på nattduksbordet. Du får ett nytt varje dag, men du får bara ett så det måste räcka hela dagen. Du pytsar ut dem under dagen för att du ska orka och ändå ha energi kvar till läggningen av barnen på kvällen – så då kan du inte äta alla till frukost och tro att det ska gå ihop.
Vi kan inte ge allt vi har på en stor kraftansträngning per dag, för då tappar tillvaron väldigt mycket kvalitet för oss. Samma aktivitet kostar såklart olika många russin beroende på person och dag; russinens värde är så att säga volatilt.
Göran
Låt min livsfilosofi stolt presentera Göran. Göran är 63 år gammal. Han har jobbat på samma jobb i 25 år, han är en trevlig prick som gör sitt jobb som han alltid gjort. Visst, han vänder sina två papper om dagen medan andra vänder tio, han nås endast under kontorstid och har radioskugga all övrig tid men ingen kan säga att han inte gör sitt jobb. Göran ser fram emot pensionen om två år, mentalt har han redan checkat ut; han är ju så nära nu. I Görans livsfilosofi rör sig jobbet som en segelbåt mot horisonten och annat, kanske barnbarn, har tagit plats på scenen. Göran har ingen energi eller intresse för nymodigheter som innovation eller förändringsarbete. Förändring blir väldigt obekvämt för honom, för då måste han zooma in på sitt arbete igen och det vill han inte för han är ju på väg bort.
Den tokbreda motorvägen från A till B
Ofta finns det många sätt att göra exakt samma sak på. Till exempel, om målet är att ta sig från hallen till förskolan, så kan man följa tre steg och 1) ta på sig skorna, 2) gå ut ur huset och 3) promenera till förskolegrinden.
Ett annat sätt att åstadkomma samma sak, är att göra som Adrian och
slänga sig på rygg på golvet och leka skottkärra bort till vardagsrummet
komma tillbaka och stirra en stund på skorna
göra en panikrusning uppför trappan
sparka storebror i ryggen på vägen ner
grina
ta på sig stövlar på fel fot
kräva assistans med skorna
kräva att få cykla
kräva en omväg till förskolan
knuffas med storebror på smal trottoar
bli utgrävd ur häcken bredvid den smala trottoaren
glömma bort hur man cyklar
bli paranoid och skrika SLUTA FÖLJA EFTER MIG resten av vägen till förskolegrinden
Båda sätten leder från hallen till förskolegrinden, men man måste liksom tänka sig en bred motorväg snarare än ett streck från A till B. På ena sidan av vägen går såna som följer steg 1-3, och på andra sidan går såna som följer olika variationer av 1-13, och överallt på vägen går folk som hittar sina egna lösningar och allt däremellan. Alla kommer fram.
På min sida av jobbvägen
På jobbet är jag en person som har en tendens att röra mig på kanten av ena sidan av motorvägen. Jag är samvetsgrann, mån om att göra rätt och att bidra. Jag hatar känslan av att inte dra min egen vikt. Jag har en tendens att överprestera i onödan och säger gärna JA till allt man ber mig om. Det här är en av anledningarna till att jag nästan gick in i väggen efter utbildningen för två år sen, och det är nåt jag behöver ha en strategi för att hantera, så att jag inte ska gå in i väggen på riktigt.
Görans uppgift
Jag har fortfarande provanställning på nya jobbet, den går ut i december. På jobbet pågår nåt min chef benämner som work-over-load; vi är redan få som jobbar i teamet, fler projekt tilldelas utan att fler personer jobbar med dem. Jag drar inte min egen vikt ännu, det är inte heller förväntat att jag ska det MEN vänligen försök.
Jag försöker. Sen börjar det kännas vanskligt, och då tänker jag på Göran.
Vad hade Göran gjort?
Göran hade inte gjort hälften av min lista och han hade inte brytt sig nämnvärt heller.
Jag kan aldrig bli som Göran; jag måste först vantrivas innan jag kan bli det och då har jag redan sökt mig vidare, men jag tänker att om man som jag har en tendens att röra sig på ena sidan av motorvägen från A till B, så kan det vara klokt att hålla koll på sin motsvarighet på andra sidan vägen. Göran skulle behöva vara lite mer som jag, och jag skulle behöva vara lite mer som Göran. Ibland.
Ta ett ögonblick av din dyrbara tid och betänk alternativen. Det finns alltid alternativ. Min strategi nu är att tänka på vad som är viktigt för mig, och inte tappa det ur sikte. Och rådfråga Göran ibland, såklart. Min livsfilosofi har alltid gått ut på att jag kan välja själv; jag MÅSTE ingenting, men allting har ett pris förstås så vad är viktigt?
Epilog
Den galna morgonen med Adrian i steg 1-13, där minst 26 steg utelämnats här för läsbarhetens skull, kostade mig inte många russin alls faktiskt. Det var jobbigt ett tag men sen när vi kom till garaget och cyklarna så insåg jag att Simon skulle komma försent till skolan. Jag tänkte på Göran och russinen, och så släppte jag stressen. Jag kapitulerade inför Tidens makt och sen fick det hela ha sin gilla gång; det var vad det var. Jag skulle också komma sent, men det var som om det redan hade hänt. En befriande känsla minsann. Det tyckte inte Adrian, men han fyller fem om några dagar, så … det är väl som det måste vara.
Har du sett den här? Ibland känns våra försök att komma hemifrån som en parodi på den här:
I parterapin härom veckan, precis innan sessionen var slut, så frågade terapeuten som alltid hur samtalet hade landat hos oss och jag fick ett filosofiskt ryck.
På stranden mittemot
Grejen är den att småbarnsåren har varit slitiga för oss – som för så många andra par under deras småbarnsperiod – och mycket har förändrats. För både Björn och mig är terapin en utvecklingsresa i ganska hög fart, och allt som liksom kommit farande med strömmen under åren har inte alltid bara flutit förbi. En del ovälkomna saker har fastnat, och legat och mojsat till sig vid flodbanken. Såna saker ruckar vi loss under terapin och skickar ut i strömmen igen, men när de försvinner lämnar de små gropar och hål efter sig och där blir marken ojämn och instabil – tills floden har jämnat till kanten igen.
Jag kom att tänka på att när vi nu står där vid våra strandkanter, Björn och jag, och jag tittar på min sida och ser att den blivit lite hackig och ojämn, att … kanske är det så den alltid har varit.
Alltså, kanske har min strandkant alltid varit lite hackig och gropig, och att den sett jämn ut på grund av saker som lagt sig tillrätta i de små hacken och hålen. – Eller, så är den egentligen jämn och fin men hackig just nu som ett resultat av livet.
Vi finns bara här och nu
”I nuet spelar det här ingen roll,” sa vår terapeut. ”Här och nu ser din strandkant ut som den gör, oavsett hur det varit från början, och det är det vi har att utgå från. Allt vi kan göra är att leva i nuet.”
Så är det förstås. Men det spelar ändå viss roll för mig, för min inställning till mig själv. Jag har alltid sett mig själv som jämn och fin i grund och botten, men i och med terapin har jag börjat undra om jag kanske egentligen inte är så himla slät. Att det är min sanna grund som nu bryts fram i vattenbrynet, och det är i så fall en sida av mig själv som jag måste vara snällare med. Om den är en del av mig, så kommer den vara det även om 20 år även om det går att jämna till den lite. Men om ojämnheten å andra sidan är ett resultat av en period i livet, så kommer det gå att slipa till den så att den blir jämn och fin igen.
”Vi finns bara här och nu,” sa terapeuten då. ”Vi har alla en jag-känsla, en självuppfattning som vi kan se som en kärna i oss själva som alltid har funnits, en röd tråd genom hela livet, men det finns forskning som pekar på att det där är en illusion. Vi behöver ha ett sammanhang, en fast punkt i oss själva, men vi utvecklas och förändras hela tiden så det där med en fast grund är en efterkonstruktion som hjärnan gör för att hålla ihop självbilden.”
Sen skrattade han i och för sig och tillade: ”Fast sen finns det forskning som pekar åt det motsatta hållet också, såklart.”
Att leva i nuet, en fråga för filosofin?
Jag har funderat mycket på det han sa. Det låter logiskt, förstås, för det gör forskning. Men jag tror att sanningen sällan är så enkel, och frågan är mer komplex än så.
Om vi tittar på barn, till exempel, så har de vissa mer framträdande personlighetsdrag som de alltid haft. När de blir vuxna så sitter dragen kvar, bara det att det utvecklats olika mer eller mindre bra strategier kring dem.
Jag själv, till exempel, är stolt. Det har jag alltid varit, så länge jag kan minnas och min mamma håller med … men det är kanske också efterkonstruktioner. Vi får nog aldrig veta det, men intressant är det icke desto mindre och hur det än ligger till, så har vi bara nuet att utgå ifrån. ”Nu” är allt vi kan veta, så den där klyschan om att Leva i nuet är kanske djupare än den ter sig där den hänger som ett print i hallen hemma hos folk.
Jag önskar att det fanns. Högkostnadsskydd alltså. Att man betalade fullt pris för sin PMS-provocerade galenskap i början, men att det vartefter kostade mindre och mindre, tills det till slut blev gratis för en viss tid. “Gratis” skulle i praktiken innebära typ känslomässig “mute” för alla andra, såhär:
I början skulle PMS-humöret kosta det som sånt alltid kostar – eventuella känslostormar, sneda smileys och allt däremellan – men sen, ju mer intensiv just PMS-influensen på humöret blev, desto mindre skulle omgivningen påverkas känslomässigt av det.
På det stora hela så skulle ungefär samma mängd känslor som vanligt röra sig i rummet, om man betänker alla närvarande individer tillsammans, bara det att nu skulle alla andras känsloliv vara i princip opåverkade av PMS-monstret där borta vid spisen.
Eller ännu bättre! Att PMS-monstret, istället för att hitta på egna mörka prylar, suger åt sig alla andras negativa känslor och tvingas hantera dem, alternativt misslyckas med att hantera dem, så att alla andra mår lite bättre än för en stund sen.
Tänk vad bra det skulle vara. Personer som mår bra har energi över att trösta andra – till exempel ett PMS-monster som brutit ihop över att inte ha fått avsluta sin mening den här gången heller.
Jag snubblade över ett nytt perspektiv på livet härom dan:
Alla individer som nu lever, och någonsin har levt, har eller har haft en biologisk mor och far. Visst?
Det betyder att varje individ på vår planet är ättling i rakt nedstigande led från det första livet på Jorden, baserat på Darwins teori.
Det betyder att du är ättling i rakt nedstigande led på mödernet (mormorsmormorsmormors osv.).
Eftersom jag har söner innebär detta att jag är den SISTA figuren i ett kvinnoled lika gammalt so livet självt. Den första att bryta denna uråldriga kedja av mor-dotter som jag tillhör.
Detta händer naturligtvis överallt och hela tiden och spelar ingen som helst roll, och ska man vara petig så tror jag att de första livsformerna var lite kluriga att könsbestämma.
Det är bara ett perspektiv som inte slagit mig förut. Fundera på den du. Hashtag TBT.
Ibland tänker jag att de som bekänner sig till ateismen – vilket större delen av min släkt mig veterligen gör – ändå måste vara ute och cykla. Till den grad att de trillar över kanten på kartan.
Filosofiskt reserverad som jag är (diplomatisk term för velig, feg och vek enligt somliga) kallar jag mig agnostiker – “agnostiker” i den betydelsen att jag inte bekänner mig till någon specifik religion eller tro på högre krafter, men att jag å andra sidan inte alls är övertygad om att ingenting sådant finns.
Men du vet, så finns det stunder – du känner kanske igen det – när jag tillfälligt trillar över i absolut säkerhet på att någonting (ödet, gud, universum, andar, whatever) lägger sig i.
Jinx
Första kvällen här pratade jag och Björn om magsjuka, detta apropå att båda pojkarna verkar … inte dåliga i magen, men nära nog, plus att de på transferbussen till hotellet beordrade alla att INTE DRICKA KRANVATTNET.
Björn hatar magsjuka. Vem gör inte det, tänker kanske nån då men ser du, JAG hatar inte magsjuka. Jag ogillar det starkt, visst, men jag har det hellre själv än att nån i min familj har det. Magsjuka, och då tänker jag på typ matförgiftningsvarianten där man är aktivt sjuk som fan i 6 timmar, och sen svag i ett dygn och sen är det bra, är inte så farligt. Jag mådde betydligt värre som gravid.
Så, den där första kvällen på Teneriffa när Björn sa “vi vill ju inte ha ett till Björnrike*”, så sa jag precis det. Och så sa jag att om det stod mellan att ha 8 dagars mens, ELLER 6 timmars magsjuka, då är jag inte så säker på att jag skulle välja mensen.
Så tillbaka till spåret om högre krafter: Du kan förstås gissa vad som hände dagen därpå. Jag menar, mensen kom på kvällen och dagen därpå risade magen ihop. Som på barnen, bara det att jag är vuxen och hanterar det inte genom att fortsätta springa, utan istället slutar jag äta och ser till att alla vet om att läget är ostabilt.
Så nice.
Men, oroas icke, ty det gick över. På 24 timmar.
Tack, Universum eller vem/vad det än gäller, för att jag tilläts bli påmind om att det kan vara klokt att vakta sin tunga ibland.
*”Björnrike” har blivit ett uttryck i vår familj nu. Man vill ju inte ha ett till Björnrike, liksom.
På examensminglet när jag tog examen i maj så presenterade Johan, en klasskompis, ett nytt begrepp för mig och förklarade sin tes om kramdeflation. Ok, ”kramdeflation” var inte hans exakta ord, men i brist på annat så säger vi så.
Så här var det
En annan klasskompis, Stina som fick/köpte våra babygrejer, hade fått en liten dotter 5 veckor tidigare. Denna alvlika lilla varelse var med sin mor på minglet, och landade naturligtvis till slut i min famn.
Förtrollad, med hela huvudet fullt av den där lite söta bebisdoften som gör att man inte kan tappa greppet, stod jag i korridoren medan alla långsamt samlades för att gå vidare. Medan jag vaggade och hummade för Ronja som tvärsov i mina armar medan hennes mor var på annat håll, lutade sig Johan fram och sa:
”Du ser van ut.”
Johan är stolt far till en liten ettårig flicka som lärde sig springa och ta kurvorna lutande innan hon lärde sig gå.
”Det är bara när de är så här små som man kan krama hela. Mina är för stora för att krama allting samtidigt,” sa jag och visste att han förstod.
”Jo … men de kramarna är ju mycket mer värda än de där,” sa han och nickade mot min famn.
Johan bär på ett underfundigt intellekt, och han är inte klumpig.
”Hur menar du?” frågade jag.
Kramars värde
Han förklarade att bebisar inte kramar. Alltså de behöver kramar, de vill ha närhet osv, men de kramar inte dig. Det är du som kramar dem. ”De ger ju inte, de bara tar,” sa Johan tillgivet och tänkte uppenbarligen på sin egen dotter. ”När barn blir äldre så börjar de ge kramar, för att de vill det. Då får du ju nånting av dem, alltså är de kramarna mer värda.”
Ju äldre ett barn är desto mer värd är kramen, med andra ord. Ju äldre de är, desto mer förstår de vad kramar är och vad den kan ge, och desto mer bestämmer och väljer de själva.
”Så om jag får en kram av min dotter idag, och så får jag en till i morgon – då är den kramen värd mer än den första.”
”Jo, det har du nog rätt i … Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.”
Jag och Adrian ligger i sängen och läser god natt-sagor. När Nicke Nyfiken äntligen har bänkat sig i biosalongen, dvs när den sista sagan är slut, slår jag ihop boken i vanlig ordning och säger till min cherublike lille pojke att nu, min vän, är det sovdags.
”Nej,” säger han, såklart, och lägger sig på mig och kramas. Lustigt hur båda mina söner listat ut att vilken stund som helst med mamma kan förlängas ordentligt genom kramar. Så vi kramas – och han trixar, ålar, skojar, skrattar och leker med mig.
”Jag hör inte vad du säger när du har nappen i munnen,” säger jag när han ska berätta något alldeles särskilt roligt. Han ger mig den, och jag släpper ner den i hans spjälsäng intill. När han berättat klart ber han om den.
”Den ligger i din säng. Där. Du får klättra ner i sängen då om du vill ha den.”
Han tittar ner efter nappen och tänker. ”Ha den …!” Han låter bekymrad. ”Jag hämtar den!”
”Nej men du, det är läggdags nu. Vi ska inte hålla på och klättra upp och ner.”
”Haa deeen!”
”Men nallen kanske kan hämta den,” säger jag och slänger ner nallen också i sängen.
”Nallen?” Han tittar intresserat efter den.
”Ja, ska vi se om nallen kan hämta nappen,” frågar jag entusiastiskt och han svarar leende med samma mynt. Han klättrar upp på mig och sätter sig till rätta på min höft, som om han satt sig på huk vid dikeskanten för att titta på en groda i gräset.
Han stirrar intensivt på nallen och nappen ett par sekunder, medan jag håller andan. Sedan vänder han sitt ljusa huvud mot mig och konstaterar tonlöst: