Att leva i nuet, en fråga för filosofin

I parterapin härom veckan, precis innan sessionen var slut, så frågade terapeuten som alltid hur samtalet hade landat hos oss och jag fick ett filosofiskt ryck.

att leva i nuet
Bildkälla: Pixabay.

På stranden mittemot

Grejen är den att småbarnsåren har varit slitiga för oss – som för så många andra par under deras småbarnsperiod – och mycket har förändrats. För både Björn och mig är terapin en utvecklingsresa i ganska hög fart, och allt som liksom kommit farande med strömmen under åren har inte alltid bara flutit förbi. En del ovälkomna saker har fastnat, och legat och mojsat till sig vid flodbanken. Såna saker ruckar vi loss under terapin och skickar ut i strömmen igen, men när de försvinner lämnar de små gropar och hål efter sig och där blir marken ojämn och instabil – tills floden har jämnat till kanten igen.

Jag kom att tänka på att när vi nu står där vid våra strandkanter, Björn och jag, och jag tittar på min sida och ser att den blivit lite hackig och ojämn, att … kanske är det så den alltid har varit.

Alltså, kanske har min strandkant alltid varit lite hackig och gropig, och att den sett jämn ut på grund av saker som lagt sig tillrätta i de små hacken och hålen. – Eller, så är den egentligen jämn och fin men hackig just nu som ett resultat av livet.

Vi finns bara här och nu

“I nuet spelar det här ingen roll,” sa vår terapeut. “Här och nu ser din strandkant ut som den gör, oavsett hur det varit från början, och det är det vi har att utgå från. Allt vi kan göra är att leva i nuet.”

Så är det förstås. Men det spelar ändå viss roll för mig, för min inställning till mig själv. Jag har alltid sett mig själv som jämn och fin i grund och botten, men i och med terapin har jag börjat undra om jag kanske egentligen inte är så himla slät. Att det är min sanna grund som nu bryts fram i vattenbrynet, och det är i så fall en sida av mig själv som jag måste vara snällare med. Om den är en del av mig, så kommer den vara det även om 20 år även om det går att jämna till den lite. Men om ojämnheten å andra sidan är ett resultat av en period i livet, så kommer det gå att slipa till den så att den blir jämn och fin igen.

“Vi finns bara här och nu,” sa terapeuten då. “Vi har alla en jag-känsla, en självuppfattning som vi kan se som en kärna i oss själva som alltid har funnits, en röd tråd genom hela livet, men det finns forskning som pekar på att det där är en illusion. Vi behöver ha ett sammanhang, en fast punkt i oss själva, men vi utvecklas och förändras hela tiden så det där med en fast grund är en efterkonstruktion som hjärnan gör för att hålla ihop självbilden.”

Sen skrattade han i och för sig och tillade: “Fast sen finns det forskning som pekar åt det motsatta hållet också, såklart.”

Att leva i nuet, en fråga för filosofin?

Jag har funderat mycket på det han sa. Det låter logiskt, förstås, för det gör forskning. Men jag tror att sanningen sällan är så enkel, och frågan är mer komplex än så.

Om vi tittar på barn, till exempel, så har de vissa mer framträdande personlighetsdrag som de alltid haft. När de blir vuxna så sitter dragen kvar, bara det att det utvecklats olika mer eller mindre bra strategier kring dem.

Jag själv, till exempel, är stolt. Det har jag alltid varit, så länge jag kan minnas och min mamma håller med … men det är kanske också efterkonstruktioner. Vi får nog aldrig veta det, men intressant är det icke desto mindre och hur det än ligger till, så har vi bara nuet att utgå ifrån. “Nu” är allt vi kan veta, så den där klyschan om att Leva i nuet är kanske djupare än den ter sig där den hänger som ett print i hallen hemma hos folk.

Vad tror du om det här?

PMS med högkostnadsskydd

Jag har tänkt igen

Jag önskar att det fanns. Högkostnadsskydd alltså. Att man betalade fullt pris för sin PMS-provocerade galenskap i början, men att det vartefter kostade mindre och mindre, tills det till slut blev gratis för en viss tid. “Gratis” skulle i praktiken innebära typ känslomässig “mute” för alla andra, såhär:

I början skulle PMS-humöret kosta det som sånt alltid kostar – eventuella känslostormar, sneda smileys och allt däremellan – men sen, ju mer intensiv just PMS-influensen på humöret blev, desto mindre skulle omgivningen påverkas känslomässigt av det. 

På det stora hela så skulle ungefär samma mängd känslor som vanligt röra sig i rummet, om man betänker alla närvarande individer tillsammans, bara det att nu skulle alla andras känsloliv vara i princip opåverkade av PMS-monstret där borta vid spisen. 

Eller ännu bättre! Att PMS-monstret, istället för att hitta på egna mörka prylar, suger åt sig alla andras negativa känslor och tvingas hantera dem, alternativt misslyckas med att hantera dem, så att alla andra mår lite bättre än för en stund sen. 

Tänk vad bra det skulle vara. Personer som mår bra har energi över att trösta andra – till exempel ett PMS-monster som brutit ihop över att inte ha fått avsluta sin mening den här gången heller.


Bildkälla: Pixabay

Tankevurpa med perspektiv

Har du tänkt på det här?

Jag snubblade över ett nytt perspektiv på livet härom dan:

Alla individer som nu lever, och någonsin har levt, har eller har haft en biologisk mor och far. Visst?

Det betyder att varje individ på vår planet är ättling i rakt nedstigande led från det första livet på Jorden, baserat på Darwins teori.

Det betyder att du är ättling i rakt nedstigande led på mödernet (mormorsmormorsmormors osv.).

Eftersom jag har söner innebär detta att jag är den SISTA figuren i ett kvinnoled lika gammalt so livet självt. Den första att bryta denna uråldriga kedja av mor-dotter som jag tillhör.

perspektiv strandhopp

Detta händer naturligtvis överallt och hela tiden och spelar ingen som helst roll, och ska man vara petig så tror jag att de första livsformerna var lite kluriga att könsbestämma.

Det är bara ett perspektiv som inte slagit mig förut. Fundera på den du. Hashtag TBT.

Agnostikern som vacklade till första dagen på semestern

Playa de las Américas, Teneriffa

Ibland tänker jag att de som bekänner sig till ateismen – vilket större delen av min släkt mig veterligen gör – ändå måste vara ute och cykla. Till den grad att de trillar över kanten på kartan.

Filosofiskt reserverad som jag är (diplomatisk term för velig, feg och vek enligt somliga) kallar jag mig agnostiker – “agnostiker” i den betydelsen att jag inte bekänner mig till någon specifik religion eller tro på högre krafter, men att jag å andra sidan inte alls är övertygad om att ingenting sådant finns.

Men du vet, så finns det stunder – du känner kanske igen det – när jag tillfälligt trillar över i absolut säkerhet på att någonting (ödet, gud, universum, andar, whatever) lägger sig i.

Jinx

Första kvällen här pratade jag och Björn om magsjuka, detta apropå att båda pojkarna verkar … inte dåliga i magen, men nära nog, plus att de på transferbussen till hotellet beordrade alla att INTE DRICKA KRANVATTNET. 

Björn hatar magsjuka. Vem gör inte det, tänker kanske nån då men ser du, JAG hatar inte magsjuka. Jag ogillar det starkt, visst, men jag har det hellre själv än att nån i min familj har det. Magsjuka, och då tänker jag på typ matförgiftningsvarianten där man är aktivt sjuk som fan i 6 timmar, och sen svag i ett dygn och sen är det bra, är inte så farligt. Jag mådde betydligt värre som gravid.

Så, den där första kvällen på Teneriffa när Björn sa “vi vill ju inte ha ett till Björnrike*”, så sa jag precis det. Och så sa jag att om det stod mellan att ha 8 dagars mens, ELLER 6 timmars magsjuka, då är jag inte så säker på att jag skulle välja mensen.

Så tillbaka till spåret om högre krafter: Du kan förstås gissa vad som hände dagen därpå. Jag menar, mensen kom på kvällen och dagen därpå risade magen ihop. Som på barnen, bara det att jag är vuxen och hanterar det inte genom att fortsätta springa, utan istället slutar jag äta och ser till att alla vet om att läget är ostabilt.

Så nice.

Men, oroas icke, ty det gick över. På 24 timmar.

Tack, Universum eller vem/vad det än gäller, för att jag tilläts bli påmind om att det kan vara klokt att vakta sin tunga ibland.


*”Björnrike” har blivit ett uttryck i vår familj nu. Man vill ju inte ha ett till Björnrike, liksom.

Kramdeflation: kramar och deras värde i förhållande till ålder

På examensminglet när jag tog examen i maj så presenterade Johan, en klasskompis, ett nytt begrepp för mig och förklarade sin tes om kramdeflation. Ok, “kramdeflation” var inte hans exakta ord, men i brist på annat så säger vi så.

Så här var det

En annan klasskompis, Stina som fick/köpte våra babygrejer, hade fått en liten dotter 5 veckor tidigare. Denna alvlika lilla varelse var med sin mor på minglet, och landade naturligtvis till slut i min famn.

Förtrollad, med hela huvudet fullt av den där lite söta bebisdoften som gör att man inte kan tappa greppet, stod jag i korridoren medan alla långsamt samlades för att gå vidare. Medan jag vaggade och hummade för Ronja som tvärsov i mina armar medan hennes mor var på annat håll, lutade sig Johan fram och sa:

“Du ser van ut.”

Johan är stolt far till en liten ettårig flicka som lärde sig springa och ta kurvorna lutande innan hon lärde sig gå.

“Det är bara när de är så här små som man kan krama hela. Mina är för stora för att krama allting samtidigt,” sa jag och visste att han förstod.

“Jo … men de kramarna är ju mycket mer värda än de där,” sa han och nickade mot min famn.

Johan bär på ett underfundigt intellekt, och han är inte klumpig.

“Hur menar du?” frågade jag.

Kramars värde

Han förklarade att bebisar inte kramar. Alltså de behöver kramar, de vill ha närhet osv, men de kramar inte dig. Det är du som kramar dem. “De ger ju inte, de bara tar,” sa Johan tillgivet och tänkte uppenbarligen på sin egen dotter. “När barn blir äldre så börjar de ge kramar, för att de vill det. Då får du ju nånting av dem, alltså är de kramarna mer värda.”

Ju äldre ett barn är desto mer värd är kramen, med andra ord. Ju äldre de är, desto mer förstår de vad kramar är och vad den kan ge, och desto mer bestämmer och väljer de själva.

“Så om jag får en kram av min dotter idag, och så får jag en till i morgon – då är den kramen värd mer än den första.”

“Jo, det har du nog rätt i … Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.”

“Nej verkligen inte.”

Vår gamla, och numera Ronjas, vagn in action. Det är så fint att se att den lever vidare, jag blev alldeles varm i hjärtat.

Det händer inget

Jag och Adrian ligger i sängen och läser god natt-sagor. När Nicke Nyfiken äntligen har bänkat sig i biosalongen, dvs när den sista sagan är slut, slår jag ihop boken i vanlig ordning och säger till min cherublike lille pojke att nu, min vän, är det sovdags.

“Nej,” säger han, såklart, och lägger sig på mig och kramas. Lustigt hur båda mina söner listat ut att vilken stund som helst med mamma kan förlängas ordentligt genom kramar. Så vi kramas – och han trixar, ålar, skojar, skrattar och leker med mig.

“Jag hör inte vad du säger när du har nappen i munnen,” säger jag när han ska berätta något alldeles särskilt roligt. Han ger mig den, och jag släpper ner den i hans spjälsäng intill. När han berättat klart ber han om den.

“Den ligger i din säng. Där. Du får klättra ner i sängen då om du vill ha den.”

Han tittar ner efter nappen och tänker. “Ha den …!” Han låter bekymrad. “Jag hämtar den!”

“Nej men du, det är läggdags nu. Vi ska inte hålla på och klättra upp och ner.”

“Haa deeen!”

“Men nallen kanske kan hämta den,” säger jag och slänger ner nallen också i sängen.

“Nallen?” Han tittar intresserat efter den.

“Ja, ska vi se om nallen kan hämta nappen,” frågar jag entusiastiskt och han svarar leende med samma mynt. Han klättrar upp på mig och sätter sig till rätta på min höft, som om han satt sig på huk vid dikeskanten för att titta på en groda i gräset.

Han stirrar intensivt på nallen och nappen ett par sekunder, medan jag håller andan. Sedan vänder han sitt ljusa huvud mot mig och konstaterar tonlöst:

“Det händer inget.”

Treåring utvecklar nya teorier om vår anatomi

Simon fyller tre år (?!) om 2 månader. De 2 senaste veckorna har det börjat komma längre (än förut alltså) resonemang från honom om saker som han inte haft språk att uttrycka tidigare.
Vår lilla (nästan-) treåring tänker en hel del, visar det sig:

Mammaaa…! Han ler och trycker undan min haka. Du kan inte göra sådär!

Hurdå?

Du kan inte göra så där. Du kan inte äta upp mitt öra!

Kan jag inte?

Näe!

Men du har ju 2. Behöver du verkligen båda?

Han tänker efter en stund: Jaa. Jag behöver dem.

Ok. Då ska jag inte äta upp ditt öra då.

Nej mamma du kan inte det.

Nä.

Mamma du kan inte det.

Precis.

Sitter fast.

Hm?

Örat sitter fast, mamma.

Gör det?

Ja. Det är limmat.

Limmat?

Det är lim under örat. Örat sitter fast då.

Ojdå, jamen då förstår jag att det inte går att äta örat, om det är fastlimmat.

Ja mamma då du äter det, lim, du blir sjuk.

Av limmet?

Ja, då magen säga aj. Den bli ledsen.

Ja älskling, det stämmer att magen blir ledsen om man äter lim.

Han ser olycklig ut, och tänker en stund.

Mamma?

Ja.

Mamma. Näsan samma. Näsan också lim. Under.

Han lutar huvet bakåt och pekar på sin lilla näsa.

Sitter näsan också fast med lim? Vilken tur!

Tur?

Ja, tur att den också sitter fast.

Ja, konstaterar han med en ton som sätter punkt för diskussionen.

treåring
Mamma jag vill ha granar på mig. Snö ute då. Tomten kommer då.