Teneriffa 2019 – resan dit

Playa de las Américas, Teneriffa

Resan ner

Resan hit gick över förväntan. Vi hade en plan, med lite marginal för diverse fuck-ups, och genom förde allt utan anmärkning – även diverse fuck-ups. Hur man gör det? Jo, man klantar sig här och där men inte på det där spektakulära jag-glömde-passet-hemma-och-upptäckte-det-vid-boardingen-sättet.

Resfeber

Björn får alltid resfeber när han ska resa. Det är lika givet som resan själv, och jag drabbas också av samma åkomma i varierande grad. Hur illa det blir har med mitt allmäntillstånd att göra; stressnivå, var i cykeln jag är osv. Vi hade svårt att somna båda två, men jag vaknade ändå spelduglig. Björn vaknade med halsont. 

Trots att vi i princip hela tiden höll tidplanen så var vi ändå stressade och nervösa, och jag satt och tänkte på just det i bilen på väg till Arlanda. Hur kommer det sig att vi (läs “jag”) fortsätter att vara spända som inför en presentation på scen trots att allt ju går enligt plan? Det måste vara nåt med själva resandet som gör det. Ansvaret, medvetenheten om riskerna; risken att missa flyget, risken att nåt blivit fel, risken att stället vi ska till är dåligt, att maten är skit, at … osv. 

Rutinfritt!

Barnen påverkas naturligtvis också, men inte på samma sätt som vi. Deras dag frångick rutinerna på alla plan; upp supertidigt, serveras färdig macka med uppmaningen att “hinner du inte äta upp, eller om du inte vill ha nu, så tar vi med den i bilen”, bilresan till parkeringen och sen minibusstransfer på det, upplevelsen av flygplatsen, att flyga – det känns ju i kroppen på ett sätt som inget annat gör – obegränsad skärmtid (!!!), bröd och vatten och banan som mellis då och då och så flygplansmaten förstås. Tryckutjämningen genom vattensmuttande, och all denna väntan på att få gå av planet/hämta resväskorna/på att transferbussen ska avgå/på att komma fram, på att checka in på hotellet. 

Väl incheckade hade vi tur som hann till restaurangen innan lunchserveringen stängde, vilket den gjorde kl 15, så vi åt nån konstig jättesen lunch, sov middag till 16:45 (dvs 17:45 svensk tid), sen gick vi till poolen och pojkarna badade tills den stängde, vi åt middag långt senare än vanligt och sen gick vi till lekparken där pojkarna hittade tre andra pojkar (också bröder) som de lekte nån slags springlek med i 45 minuter.

Framme

Så, hur är hotellet då? Jo, det är över förväntan. Jag har aktat mig för att ha förväntningar utöver det jag fått bekräftat svart på vitt, så mycket lättare att behålla en positiv attityd då, men i korta drag så vill jag hävda att vi fått en bungalow i utmärkt läge i förhållande till barnpool och restaurang. Vattnet är inte iskallt, det finns badvakter som inte verkar zooma ut alls, maten är god och varierad och personalen är trevlig. Vädret har varit molnigt på förmiddan idag, men på eftermiddan blev det full sol – även om det blåste så hårt att grannens terrassparasoll flög iväg.

Nytt försök till utlandsresa

Resan som inte blev av

Du minns resan vi planerade i våras, kanske – du vet, den som inte blev av på grund av att Björn blev sjuk och jag blev utmattad och allt var upp och ner? Well, de semesterdagarna är kvar och jag är ju arbetslös, så Björn kom på att vi skulle försöka komma iväg nu snart istället.

Resan som förhoppningsvis blir av

Eftersom vi ville åka relativt snart så fanns det inte så mycket att välja på, så det blev att leta både resmål och boende, med minst 2 separata sovrum, samtidigt. Annars brukar man kanske välja en i taget, för att kunna vara lite effektiv.

Drömmen: Trerummare, all inclusive, värme, sol, pooler, lugn och ro.

Vad vi hittade: dubbelrum med 2 barn i EN extrasäng, 2 separata dubbelrum, studios, tvårummare, trerummare på kackerlackshotell, villas utan mat alls, osv.

Skam den som ger sig

Till slut kom vi över en trerums-bungalow på Gran Canaria första veckan i december. Alltså ååååååå …! All inclusive, pooler, Bamseklubb, terrass, barnen får ett eget sovrum, bra recensioner. Vet inte om jag törs längta, vi har inte statistiken med oss direkt, men … skit i det. Jag längtar. Hurra!

Vi har statistiken emot oss

Anledningen till denna återhållsamma entusiasm är att vi inte har haft direkt flyt med våra resor. Jag menar, den till Teneriffa när Simon var nästa ett år gick ju bra, men i övrigt har det gått sådär:

  • Resan till Thailand ställde vi in pga Zikavirusrisken (och ersatte med Teneriffa). Det var för övrigt sista gången vi bokade något utan tvärsäkra avbokningsskydd.
  • Resan till Italien blev ok, förutom att båda pojkarna drog på sig vattkoppor med några dagars mellanrum och vi fick besöka akuten mitt i natten. Bland annat.
  • Björnrike gick ju som det gick med magsjukor, åt alla håll. Plus att jag körde i diket på vägen hem.
  • Resan till Turkiet i våras, som vi fick ställa in helt och hållet. Länge leve avbokningsskydd och reseförsäkringar.

Men nu hoppas vi att allt går bra. Jag ser bara att själva flygresan kan bli besvärlig i och med att den är 6 timmar lång – men vi preppar oss till tänderna så det går säkert bra det med.

8 saker du bör ha med på en resa med småbarn

Ska ni ut på resa med småbarn? Funderat på vad ni verkligen behöver ha med på resan?

Att resa med småbarn är fantastiskt roligt, men det är inte riktigt som att resa utan dem. Vi tyckte det var svårt att sortera ut vad vi verkligen behövde packa med oss, så därför har vi satt ihop en lista över vad vi ABSOLUT INTE vill glömma bort till nästa gång.

Resa med småbarn

Här kommer alltså en lista över vad vi var omåttligt glada för att vi hade med oss på vår resa, med en 2åring och en 9månaders, till Italien i somras. Baserat på erfarenhet, alltså – men det är ju så lätt att vara efterklok, så därför finns även det vi saknade med på listan, samt lite andra tips som hade varit bra att ha.

8 saker du bör ha med på resan med småbarn

1. Babyvakt/babymonitor

Jag hade aldrig kunnat vara någon annanstans än alldeles intill medan de sov, särskilt om dagarna, utan babymonitorn. Den är alltid med när vi reser. Vi har en som vi är väldigt nöjda med – förutom att det är svårt att få ett bra grepp om babyenheten när man ska lyfta den, men det funkar ju ändå.

2. Spruta

När vi trodde att Simon led av uttorkning var vi himla glada att vi hade den, eftersom han inte ville dricka. Vi använde den flitigt till att vattna barnen då och då, eftersom det var så varmt. Anledningen till att den var med var för att vi ger barnen medicin med den när de är sjuka.

3. Vällingdoserare

Det är den med orange lock på bilden. Man mäter upp en portion välling/ersättning i ett fack – det finns 3 fack i behållaren – sätter på locket, skruvar det tills öppningen matchar det fack man vill tömma och övriga fack håller tätt när man vänder behållaren upponer. Särskilt praktiskt om man vill snabba på vällingprocessen/glömt matskedsmått hemma/vill slippa ta med sig hela paketet dit man ska.

4. SipSnap

Restaurangbesöken blir mer lätthanterliga och man slipper släpa på nappflaska eller pipmugg. Tar nästan ingen plats. Fantastisk pryl.

5. Mugg

Ni klarar er utan, men det är lättare att slappna av om du vet att barnet gärna tappar sitt glas i golvet. De plastmuggar restauranger och hotell eventuellt har att erbjuda är av varierande kvalitet. Ibland finns det inte och då är det svårare att slappna av.

6. Solkeps till barnvagn

Våra pojkar sov alltid i vagnen under middagsvilan. Universal solkeps och solskydd, kombinerat myggnät, gjorde det möjligt. Även användbart under promenader och i bil. Vet inte hur vi hade gjort utan det.

7. Blåtand-högtalare

Simon lyssnar på barnsånger när han ska sova. Vi har en liten blåtandshögtalare som vi använde till att spela musik från våra mobiler för honom inne i hans rum.

8. Deciliter-/matskedsmått

Att vi inte lärt oss med vällingen sen teneriffa… Alltså det går ju att måtta upp vällingpulver i tex locket till nappflaskan, men det hade verkligen varit så mycket lättare att ha med sig ett matskedsmått.

Övriga tips inför resan

Flyget

Betänk val av sittplatser på flyget. Välj platser utifrån följande:

  • Nära till toaletten med skötbord.
  • När de drar matvagnar i gången kommer man inte förbi. Sitt inte i mitten av planet för då blir man instängd, och bebisar accepterar inte att vänta hursomhelst.
  • Vissa flygbolag erbjuder babycot som man hänger på väggen, men det är bara möjligt på vissa platser.

Boka babypaket som tillval, om det är en sån resa.

Citat från vår resa till Teneriffa när Simon var under året:

När vi först bokade babypaketet som tillval (babycot, barnstol och sulky) så funderade vi (mest Björn) på om det var värt det. Vi hade kunnat ta med egen resesäng och egna vagnen… men det där med barnstolen var det som tippade över till ett ja, och jösses vad glada vi är att vi bokade det. Vad hade vi gjort utan barnstolen, liksom? Sängen är stabil och fräsch och sulkyn är inte den där billiga modellen i lättplast som man kanske hade trott, utan en rejäl sort som man kan packa lite saker i.

Ground floor eller hiss

Trappor, med barnvagn, går förstås men det är verkligen inte att föredra.

Om man bara tänker efter, och planerar, och haft turen att hitta våran resa-med-småbarn-lista förstås, så blir semester inte såhär:

Sju säkra tecken på att du har semester med barn

Mardrömsresedagen till Italien

Här kommer berättelsen om hur bra det gick för oss den dagen då vi åkte till Italien.

Kvällen innan

Kvällen innan, dvs den 3e juli, packar vi allt som går att packa. Vi plastar in barnvagnen, förbereder påse och spännremmar för babyskyddet och lägger fram de kläder som alla ska ha på sig.

Flyget ska gå kl 06:50 från Arlanda. Det betyder att vi måste vara på långtidsparkeringen kl 04:50, så åka hemifrån kl 04:25 och alltså gå upp 03:45.

Björn lider av resfeber så han tar Adrian och jag sover i gästrummet så att i alla fall en av oss har en chans att tänka raka tankar.

Vi åker hemifrån

Han och jag går upp i tid (!), äter frukost, packar bilen, väcker barnen, klär på dem och sätter dem i bilen. När vi rullar ut från grusgången är vi bara 7 min sena så allt går som smort.

På långtidsparkeringen blir vi anvisade en plats och hinner bara parkera bilen innan minibussen som ska köra oss till terminalen stannar intill och hjälper oss på med bagaget.

Arlanda

När vi sitter i minibussen känner jag hur trött jag är, och när vi kommer in i avgångshallen som sorlar av vad som verkar vara hela Stockholms befolkning blir både Björn och jag stående och stirrar på avgångstavlan utan att fatta vad vi ska göra härnäst.

Det tar oss en timme att komma till säkerhetskontrollen – detta efter att ha 1) stått i fel incheckningskö, 2) stått i fel bagage drop-kö och 3) upptäckt att flyget är 3 timmar försenat och därpå stått i kö för att få matcheckar.

Pojkarna har tappat tålamodet med att sitta i låneparaplyvagnarna medan Björn står i bagagekön.

Hela reseplaneringen blir förskjuten, men det går bra ändå. Jag och Simon går till ett matställe och äter frukost (min andra, Simons första) kl 8. Björn är inte hungrig och Adrian har redan fått sin frullemjölk.

Sedan följer vi skyltar till en lekhörna, där vi slår oss ner och väntar medan Simon klättrar omkring bland bilar, tåg och flygplan.

Björn lär Simon hur man flyger.

Tiden går långsamt, den nya avgångstiden flyttas fram till 10:05 och jag går runt och söver Adrian i selen på magen. Jag oroar mig för hyrbilen, men tänker att de har fått vårt flightnummer så nog måste de hålla den tills vi kommer fram.

På flyget

Boardingen öppnar kl 09:50, och eftersom det tar mer än 15 min att mula in folk i ett fullsatt plan så försenas vi ytterligare men det rycker vi på axlarna åt.

Starten går bra, Adrian får vatten med jämna mellanrum för att svälja och tryckutjämna, Simon vill inte ha men han suger frenetiskt på sin napp och verkar må ok.

Vi har 3 säten och Björn sitter vid fönstret med Simon i knät och kollar på Shaun the Sheep medan jag vaggar fram och tillbaka i mittgången med en nu vaken och högeligen aktiv bebis som inte är nöjd i någon ställning alls, och som bara lugnar ner sig om främmande människor ler och pratar med honom.

“Tjing för fönsterplatsen på vägen hem,” säger jag över axeln när jag passerar våra säten för 212e gången och Adrian glatt vevar en lång herre i huvet och papegojskriker. Simon har somnat på Björns armveck och därmed stasat av halva armen, men Björn törs inte röra sig och kanske väcka honom, så han sitter och har redigt ont och svarar:

“Jah! Taget.”

Landningen går också bra, Simon blånekar vatten men nappen vippar taktfast och Adrian skriker hysteriskt mellan vattenklunkarna eftersom han tvingas sitta fastspänd.

På Pisa Airport

Det tar tid att få väskorna. Hyrbilsfirman ligger vid den andra terminalen och det är 5 min promenad i stekande sol dit. Vi packar upp vagnen på plats, jag hänger babyskyddet bakpå den och går medan Björn kör våra 2 resväskor.

När vi väl hittar vår hyrbilsfirma kryper det fram, efter 2 ifyllda formulär, passkopiering och körkortskontroll, att de inte kan hantera något annat än kreditkort. Vi har bara debit card med oss.

Bilen är förbetald, men eftersom de inte kan blockera en deposit på ett debit card så kan vi inte få bilen. “No cash.” De ringer bokningscentralen och låter mig prata med dem. Det slutar med att jag blir arg, hävdar att jag aldrig har blivit informerad om tvånget på kreditkort, och hon ger mig valet att antingen flyttar hon bokningen till en bil som kostar dubbelt så mycket på en annan firma inne i Pisa, eller så avbokar hon och då får jag betala 820 SEK i avbokningsavgift.

Jag känner att situationen håller på att glida mig ur händerna. Vi är sanslöst trötta, barnen har inte annat än vatten och lite frukt kvar och jag orkar inte med att släpa allt in till Pisa – jag vet inte hur långt det är dit, hur ofta bussarna går, om det är lätt att hitta firman osv och gråten sätter sig på lur i halsen.

“Jag har ju inget val, eller hur?” säger jag offensivt till bilkvinnan i telefonen och avbokar.

Och så står vi där, strandade mitt i salen där hyrbilsfirmorna ligger vägg i vägg med varandra, och bokningscentralen precis har sagt att “alla större bilar är uthyrda på Pisa Airport”.

Vi byts av, jag och Björn. Jag tar plats bredvid pojkarna som sitter fastspända i vagnen och ser olyckliga ut, och Björn börjar springa omkring och tränga sig i köer och fråga firma efter firma om de har bilar kvar.

Jag jobbar ju inom servicebranchen. Jag vet hur lätt det är att komma efter någon som klantat till det ordentligt; allt man behöver göra är att vara vänlig och hjälpsam mot kunden, så kommer kunden avguda dig.

När vi till slut får tag på en bil, hos Europcar, och hon bakom disken kommer med 2 olika alternativ, ingen väntetid, vi får titta på bilarna och välja när vi sett dem och dessutom kan hon lite svenska så vill jag bara krama henne. Att bilen blir 3 gånger så dyr som den jag först bokat känns helt oviktigt. Björn passar barnen medan jag följer med henne ut; jag har förvånande mycket bättre ögonmått än honom så jag får avgöra vilken storlek på bil vi klarar oss med.

Vi lämnar flygplatsen

När vi till slut fått ordning på bilbarnstol, försäkring och betalning (med DEBIT CARD) och kör upp på motorvägen säger jag stillsamt till Björn:

“Älskling? Det kanske var bra att det blev såhär… För vi hade fått svårt att få plats i den bilen som jag hade bokat. Jag insåg det när jag såg den.”

“Jaha, ja men vilken tur då!” säger Björn positivt och stryker mig över armen.

Vi kommer fram

Pojkarna somnar igen i bilen. Jag och Björn sitter och önskar att vi hade kunnat göra detsamma. Motorvägen är ordentligt ojämn och stökig, men bilen vi hyrt är helt ny så det gör inte så mycket. Man har sagt mig att folk kör som galningar i Italien, och det stämmer att vi blir omkörda i imponerande hastigheter mest hela tiden. Vi har 1,5 timme att köra och är inte längre stressade.

Vi kommer fram till Ghiacci Vecchi Residence, vi checkar in och receptionisten tar med Björn i en golfbil runt området medan jag vaktar barn och bil.

Vi anvisas parkering, hämtar en bagagevagn (modell stor, med lufthjul) och kör allt vi har den korta biten till lägenheten.

Boendet

Lägenheten visar sig ligga en trappa upp (utan hiss) och innehålla ett loft. Loftet tillträds via en mycket smal och framför allt brant trappa och det är tillräckligt långt mellan pinnarna i räcket där uppe för att Simon ska kunna gå rakt emellan dem och falla ner. Jag undrar i mitt stilla sinne om detta också är nåt jag informerats om men ändå lyckats missa. Vi kan inte använda loftet till annat än att gömma undan olämpliga leksaker, såsom skurhink och trasa, från Simon men det duger gott ändå; loftet gör sovrummet svalare.

Barnsängarna vi bett om får vi fälla upp och bädda själva. Vadderingen är nednött och ingen extra madrass finns, så barnen får sova i milt sagt hårda sängar. Som tur är har vi packat med Simons kudde, och jag tänker att det blir nog bra det här ändå.

Vi äter middag i restaurangen på området, vi är så trötta och det är så varmt att vi mest sitter och försöker hålla ut tills vi får gå och sova. Simon, däremot, får ny energi och vi går ett varv runt området efter maten. Han inspekterar den lilla lekplatsen närmast lägenheten och jag blir biten av 4 myggor samtidigt.

Dagen som aldrig tog slut

Kvällsrutinen haltar något, eftersom vi inte orkar packa upp ordentligt och inte har koll på var allting finns. Simons säng står i köket, så han kan förstås inte somna förrän vi alla är klara och kan släcka ljuset.

Adrian somnar efter mycket övertalning på bollen och 3 försök att lägga ner honom i sängen. Jag tar nattskiftet eftersom Björn sovit mindre än mig natten innan.

Det tar aldrig slut. Ungen vaknar en gång i kvarten känns det som, och efter nån timme eller tre tar jag upp honom till mig. Resten av natten (dvs typ hela) ligger han och ålar, sparkar, gnyr, rullar, fipplar, vaknar helt och pillar medan Björn halvsnarkar så att taket är nära att lyfta. När morgonen kommer och Björn är utvilat semestertaggad säger jag:

“Jag är trött. Jag har knappt sovit. Jag har inget som helst tålamod, och jag kan inte förstå hur jag ska lyckas ta mig igenom den här dagen, OCH jag har blåmärken på revbenen efter fjädrarna i madrassen.”

Björn förstår, såklart – förutom det där med blåmärken – , och när jag under frukosten tillägger att “det känns som att den här dagen sitter ihop med den igår”, så stirrar han på mig och ser rädd ut.

Hela dagen försöker jag vila när jag kan. Jag är så trött att jag inte kan säga det utan att börja gråta. Jag försöker sova ute i skuggan på en solstol medan Adrian sover i vagnen på förmiddan, men då kommer en Handy Man och börjar flytta runt stenplattorna på gången intill. Efter lunch försöker jag sova inne samtidigt som Simon, men då vägrar han sova så till slut tar jag med honom ut till Björn i parken. När det alltså väl blir möjligt att vila är jag så innerligt tröttledsen och uppgiven att jag packar upp istället.

Natten därpå tar Björn Adrian och jag sover punkterat av revbensvärk och Adrian-cirkusen intill, men i och med att den senare inte är min att hantera så gör det inte så mycket.

Borde ha vetat bättre

Såhär i efterhand tycker jag att jag hanterade reseplaneringen förvånansvärt orutinerat med tanke på hur mycket jag rest. En hel del av detta hade kunnat undvikas om jag hade koncentrerat mig och dubbelkollat mina bokningar… men det är lätt att vara efterklok. Vi har hursomhelst lärt oss väldigt mycket om vad vi vill och inte vill ha på en resa med hela familjen.

Att hitta balansen mellan föräldrar

Playa de las Américas, Teneriffa

Sedan jag började må illa har tillvaron varit ganska kämpig, men nu när det är bättre ser jag effekterna av det.

På plussidan har vi Björn, som tvingats ta det större ansvaret av oss, som förälder. Han har blivit jättebra på det; han håller reda på hur länge Simon har sovit, vad och när han åt sist och packar både skötväska och vagn utan att fråga mig om vad som ska vara i.

Jag har kunnat luta mig tillbaka och ägna mig åt att må uruselt. Jag har lekt med Simon liggande i soffan, gått nån enstaka promenad, legat på en madrass i hans rum medan han har lekt runt och på mig och annat liknanade i försök att inte försvinna… men man kan vara frånvarande utan att för den skull vara borta.

På minussidan har vi nämligen Simon. Han tyr sig så klart till den som tillhandahåller mat, sömn och aktivitet, och det har varit Björn i flera veckor. Jag som alltid har varit “huvudförälder” (och Björn mer som en farbror) har tänkt att det inte är så stort som det känts, att det är övergången till att vara en av 2 lika som inte gått obemärkt förbi för mig – dvs it’s in my head. I morse här på frukosten gick det äntligen upp för mig att nej, det är inte bara i mitt huvud utan det är verklighet. Björn reste sig för att gå och hämta mer mat, och Simon tittade efter honom länge efter att han försvunnit ur synhåll. Sedan tittade han på allt utom mig tills Björn kom tillbaka.

Det känns i mammahjärtat. Jag vet han inte gör detta medvetet, att jag inte varit BORTA och att oavsett vad som händer så kommer jag alltid vara hans mor, ingenting kan ändra på det, men det är inte så kul att hamna så i skuggan av sin partner så jag bestämde där och då att nu får det vara nog.

“Jag måste engagera mig mer i Simon”, sa jag när Björn kom tillbaka, och förklarade varför.

“Men du har ju inte haft nåt val”, sa han som för att försvara mig för att jag inte varit så delaktig. Nu däremot så har jag det.

Utmaningen blir att hitta en balans oss emellan som funkar så att alla trivs. Hur sjutton gör man det?

Morgonpromenad längs stranden

Playa de las Américas, Teneriffa

Som hämnd för igår morse (då vi fick sova till 8:30) vaknade Simon kl 7. Frukosten öppnar 7:30 och solen går upp kl 8 så vi var bland de första på plats, och sen var det plötsligt dags att aktivera sig.

Det är lite för kyligt för poolhäng kl 8:30, men vi lär oss snabbt och precis som alla andra här la Björn beslag på en solstol vid barnpoolen genom att lägga en handduk på den innan vi gick ut på en morgonpromenad längs stranden.

Igår eftermiddag gick vi en lång promenad med stranden på höger sida, så idag gick vi åt andra hållet.

Det står en snubbe och metar bakom mig, ser du? Märkligt valt ställe, i alla fall för mig som inte är det minsta insatt i den mystiska konst som fiskandet tycks vara. Vad kan möjligen nappa på 30 cm djup? Längre bort såg vi surfare, de är med på bilden men de syns knappt, och ååå jag blir så sugen på att testa. Jag tror det skulle passa mig.

Det är mycket bättre med illamåendet, även om det är inte borta så har jag långa stunder utan nåt alls och det är så man kan gråta av lycka. Jag kan känna hunger och trötthet utan att vilja gå och kräkas. Jag håller tummarna så att knogarna vitnar att inte få missfall – av alla uppenbara och självklara anledningar förstås, men mycket, väldigt mycket, för att jag inte vill gå igenom en till graviditet. I gravidappen står det att illamåendet ska börja avta nu och det har det gjort, men det här med att hyn ska bli bättre och håret tjockare/glansigare/mer bångstyrigt kan jag bara skratta sarkastiskt åt för jag är finnig som en tonåring och tappar mer hår än vanligt… Men det gör ingenting, det går över det med (?). Dessutom är vi inte hemma så det är inte vårt avlopp jag sätter igen.

Framme på Teneriffa!

Playa de las Américas, Teneriffa

Tjo! Detta skrev jag igår, men när det krånglade valde jag att gå och lägga mig istället. Vi har köpt wifi till 2 enheter, en till min dator och en till Björns mobil.

Jösses, alltså den här dagen… Vilken grej.

Först var vi uppe mitt i natten eftersom det ställdes om till sommartid och vi skulle vara på Arlanda kl 06. Sen körde jag dit under tungt illamående och intensivt tesörplande ur termosmuggen, Carina följde med och körde hem bilen åt oss igen (hon hälsar på hos oss några dagar efter sin Romresa), och, håll i hatten, vi kom fram EXAKT enligt tidsplanen. Halleluja. På Arlanda fanns det sulkys att låna så vi slapp bära på Simon. Boardingen gick smidigt, vi fick säten utan nån bakom, och innan start kom en flygvärdinna och sa till mamman och dottern som satt bredvid oss att om de ville så fanns det lediga säten för dem längre fram, så behövde vi inte sitta så ihopträngda (och de slapp sitta bredvid en bebis). De såg lättade ut och vi bredde ut oss över 4 säten.

Starten och stigningen gick utan ett pip från Simon, som fick vatten i nappflaska en klunk i taget för att få hjälp att tryckutjämna. Under flygningen hann vi med totalt 5 varv runt gångarna i planet. Första varvet gick jag med ryggen böjd och honom knallande framför mig, och eftersom han ler och hojtar åt alla så blev det många stopp och samtal om sånt som bara Simon fattade på vägen. Andra varvet gick Björn med honom i famnen och blev förvånad över att mötas av “hej Simon!” från både höger och vänster längs gången.

Landningen var stökig, alltså med mycket turbulens och ett misslyckat första försök, men Simon fick vatten och kex för tryckutjämning och pillade sig på öronen bara nån gång. Inte ett pip. Eller jo, men det var av uttråkning och stillasittande.

Att få bagaget tog lite tid, men vi behövde inte vänta länge sen innan transferbussen började rulla. Simon låg helt utslagen i min famn och bara stirrade orörlig på mig. Jag visste att han var förbi av trötthet och tänkte att han kanske inte lyckades somna för att det hände för mycket runt omkring, men efter ca 10 min stirrande satte han sig upp och började tokspy. Allt kom upp; lunchen, brödet, kexen, rubbet och det tog inte slut. Han spydde som jag de senaste veckorna, med en reflex som inte vill lugna ner sig, och det är inte kul. Han kräktes, och grät, och kräktes, och skrek, och kräktes ännu mer. Vårt hotell var det första stoppet som tur var, och jag klev ur bussen med en droppande bebis och tröjan genomsur av spya.

Nu sitter vi på rummet/lägenheten, jag tog just lite bilder på utsikten men det visar sig att min mobil inte kan prata blåtand vare sig med Björns mobil eller min dator så jag lyckas inte ladda upp dem. Jag löser det imorn. Stället är i alla fall helt ok, lite tråkiga färger bara men vad gör det. Nu måste vi sova… klockan är ju redan 20:38.

Hotellet

Teneriffa, Playa de las Américas, Compostela Beach.

Vi sov tills Simon väckte oss kl 8:30, sen åt vi frulle på hotellet och sen gick vi en sväng runt strandkvarteret utanför. Vi gick ner och kände på vattnet vid stranden också, Björn satte ner Simon i sanden precis i vattenbrynet. Simon plaskade lite, tittade på sanden, sen sköljde en våg in så han hade vatten upp till hakan, sen var det inge kul längre så då gick vi till babypoolen på hotellet och badade lite där. Eller ja, Björn och Simon badade medan jag låg på en solstol och tog bilder.

De där badkläderna skyddar säkert jättebra mot solen, men när man blir blöt så blir man blöt och solen värmer inte lika effektivt genom vått tyg som genom torrt. Simon frös snart så han skakade, ändå kröp han direkt tillbaka till vattnet så fort vi försökte värma honom. Jag mår nästan inte illa (!!!!!!!!!), men det här med mat förblir lika centralt så vi bestämde oss för att gå och äta lunch nånstans istället.

Simon brukar sova vid 12. Vid 14:15 gick vi från lunchrestaurangen och då var ungen ganska spak. Vi hade helt glömt bort att han skulle sova, och tiden gick så fort…!

Nu väntar vi mest på att han ska vakna igen så vi kan gå ner och bada lite mer, klockan är redan 17 så med bad, dusch, allmän fräschning och promenad till restaurangen blir det nog middag ganska sent.

Äsch. Det är ju semester ?

Det här med bilder har förresten löst sig: vi använder systemkameran och importerar med minneskortet i datorn. Bilderna från igår kommer kanske upp om några veckor, om jag kommer ihåg ?

Teneriffa, Playa de las Américas, Compostela Beach.

Vi sov tills Simon väckte oss kl 8:30, sen åt vi frulle på hotellet och sen gick vi en sväng runt strandkvarteret utanför. Vi gick ner och kände på vattnet vid stranden också, Björn satte ner Simon i sanden precis i vattenbrynet. Simon plaskade lite, tittade på sanden, sen sköljde en våg in så han hade vatten upp till hakan, sen var det inge kul längre så då gick vi till babypoolen på hotellet och badade lite där. Eller ja, Björn och Simon badade medan jag låg på en solstol och tog bilder.

 

 

 

 

De där badkläderna skyddar säkert jättebra mot solen, men när man blir blöt så blir man blöt och solen värmer inte lika effektivt genom vått tyg som genom torrt. Simon frös snart så han skakade, ändå kröp han direkt tillbaka till vattnet så fort vi försökte värma honom. Jag mår nästan inte illa (!!!!!!!!!), men det här med mat förblir lika centralt så vi bestämde oss för att gå och äta lunch nånstans istället.

Simon brukar sova vid 12. Vid 14:15 gick vi från lunchrestaurangen och då var ungen ganska spak. Vi hade helt glömt bort att han skulle sova, och tiden gick så fort…!

Nu väntar vi mest på att han ska vakna igen så vi kan gå ner och bada lite mer, klockan är redan 17 så med bad, dusch, allmän fräschning och promenad till restaurangen blir det nog middag ganska sent.

Äsch. Det är ju semester ?

Det här med bilder har förresten löst sig: vi använder systemkameran och importerar med minneskortet i datorn. Bilderna från igår kommer kanske upp om några veckor, om jag kommer ihåg ?