Playa de las Américas, Teneriffa
Igår var dagen då det hände. Igår BADADE JAG.
Undrar vad som hände egentligen. Jag menar, jag har alltid älskat vatten, avgudat vattenland och haft roligare än roligt med fenor/cyklop/luftmadrass/höga vågor/whatever. Sedan … ja, sedan jag passerade 30 kan man nog säga, så är jag för lat. Jag har alltid varit frusen och skakat mig genom simtävlingar, utomhusträningar och allt som involverat vatten över hela mig, men nu tycker jag inte att det är värt det längre. Det är som om jag hade glömt bort lite grann hur kul jag egentligen tycker att det är, ungefär som jag inte längre tycker att det är värt besväret med en utekväll efter midnatt.
Men igår i alla fall så badade vi i stora poolen med Simon och go pro-kameran. Det var mysigt ända tills en unge hoppade bomben alldeles bredvid, och jag fick vatten i håret (bevare oss väl) och Simon började köldskaka.
Jag hade en Plan för många månader sedan, vilken involverade min återkomst till jobbet som vältränad, slimmad och brunbränd samt hur jag skulle nå dit. Allt rasade. Mycket kan sägas om min kropp men vältränad, slimmad och brunbränd är inte vad man spontant tänker när jag vobblar omkring på poolområdet. Det har sin naturliga förklaring såklart och jag ägnar ytterst lite tankar åt det… men mer än jag kanske borde.
Fascinerande, för övrigt, det här med kvinnokroppen… eller avklädda kroppar över huvud taget. Vi kan tycka hur mycket som helst att alla ska få se ut som de vill, men nog lägger vi märke till när damen/herren stor som ett lågt parasoll med filt över kommer vaggande mot restaurangen och magen hänger så lågt ner att det är osäkert om det finns badbyxor där under. Man ser ut som man gör och man ska inte behöva skämmas, oavsett form, jag kommer aldrig hävda nåt annat. Trots det upplever jag en känslomix av medlidande när jag ser dessa individer och undrar om de kanske har nån sjukdom. Jag tänker aldrig att de kanske faktiskt trivs, att det kanske är självförvållat och att det inte rör dem i ryggen. Däri ligger kanske problemet med min egen självuppfattning. Jag ser ut som jag gör, men jag är ok med det eftersom det finns en tillfällig anledning. Det tråkiga är att om jag inte hade varit gravid så hade jag varit obekväm med min kropp och det är ju himla synd eftersom det inte är nåt fel på den…
Vi flickor är alldeles för hårda mot oss själva. Det är en av de saker som jag kan känna mig extra arg över inför utsikten att kanske få en flicka om nåt halvår eller så. Misstolka inte; jag blir lika glad oavsett kön, men i egenskap av kvinna har jag större insikt i vad hon kommer få kämpa med från puberteten och framåt. Med Simon vet jag inte riktigt vad som väntar, och det är lättare att ta med ro.
Men men, det är långt kvar till dess.
Vädret har varit lite tveksamt i flera dagar – ganska många dagar nu, faktiskt – men det har bara regnat en gång och det var på kvällen. Det blåser en del, men det är ändå sådär behagligt varmt som jag gillar. Jag får gå med långbyxor och kofta på kvällen och kan ligga i Björns famn i soffan utan att svettas ihop och skvalpa ner på golvet. På dagarna går vi i shorts och t-tröja, och ska vi iväg nånstans lägger vi koftan i vagnen.
När vi först bokade babypaketet som tillval (babycot, barnstol och sulky) så funderade vi (mest Björn) på om det var värt det. Vi hade kunnat ta med egen resesäng och egna vagnen… men det där med barnstolen var det som tippade över till ett ja, och jösses vad glada vi är att vi bokade det. Vad hade vi gjort utan barnstolen, liksom? Sängen är stabil och fräsch och sulkyn är inte den där billiga modellen i lättplast som man kanske hade trott, utan en rejäl sort som man kan packa lite saker i. Vi tog med solskärmen* jag köpte i somras också, den går ju att fästa på de flesta barnvagnsmodeller och förutom Björn och Simon så är det den grejen jag är mest glad att vi fick med oss.
Just nu ligger Simon och sover, jag sitter i solen på balkongen och Björn är kvar i strandtältet på stranden. Han sa att han skulle läsa, men jag tror han somnat.
*ej sponsrat