Sommarjobbare, barnvakt och semesterplaner i sommarvärmen

Studsmattan går för högvarv, trots värmen.

Sommarjobbare

Saker och ting har vuxit så det knakat – och då menar jag inte bara barnen – så vi har haft sommarjobbare här som rensat hela halva grusgången från ogräs och jämnat slänten på framsidan med marken. Tokbra grej, nån app igen som Björn hittat, där man kan lägga ut uppdrag till unga sommarjobbare som sedan anmäler intresse. Det vore reklam att säga vad den heter men du kan ju bara googla, eller maila mig. Klart tips i alla fall, när det är så varmt så man knappt orkar vicka på tårna ens och så finns det massa sommarjobbare som vill ta uppdrag.

Barnvakt

Idag ska vi ut på restaurang, Björn och jag. Barnvakten kommer strax. Vi har följt en smart läsares tips (tack Theres) att anlita en barnvaktsfirma på regelbunden basis för att vi ska få tid tillsammans, jag och Björn. Jag berättar mer om det en annan gång, men hittills verkar det funka ganska bra.

Semesterplaner

Vi har fortfarande inte lyckats få till att planera vår semester, som börjar om 2 veckor, så tanken är att vi ska försöka göra det ikväll. Det är bara så svårt; vi kan inte åka och hälsa på släkten som vi brukar pga covid-19, och i vintras sålde vi landstället till Björns bror (som redan ägde halva) så det är inte heller aktuellt. Mer än så brukar vi inte ha för oss. Vi har haft många idéer, bland annat att hyra stuga nånstans, hyra husbil, campa i närheten av Vimmerby, göra kortare 2-dagarsutflykter hemifrån, dagsutflykter med klättring osv. Ändå känns det som att när vi inte kan göra det vi brukar, så tappar vi liksom farten.

Hursomhelst, det är lyxproblem och det är inget fel på att bara vara hemma heller. Det är väl mer det att vi sett så himla mycket av vårt hem de senaste månaderna, och att det vore kul att få se något annat.

En magisk midsommarkväll vid Siljans strand

Det magiska varma ljuset, som alltid tycks bildas när solen lyser på tallarnas röda bark, silas genom de höga trädens blygsamma kronor och träffar strandlinjen på andra sidan sjön. Vattnets låga vågor är lika blå som sommarkvällens ljusa himmel, men från bryggan syns att det skiftar i rödbrunt under ytan. Insekter dansar sin stigande och fallande kvällsdans över gräsmattan, och svalorna som bor under nocken flyger kors och tvärs ovanför. Det kvittrar i träden, en svag bris bär med sig doften från sjön. Det är midsommarkväll över Siljan.

Allt jag vill är att kila ner till stranden och hoppa ut på stenarna som ligger nästan som en brygga rakt ut i vattnet. Där längst ut vill jag sätta mig och andas i kvällen och – här kommer ett ord jag sällan använder – njuta. Det är inte ofta dylika möjligheter presenterar sig för mig, och – fler sällan använda ord – den fria delen av mig, den som släpper ut håret i höstvindarna och registrerar detaljer i naturen av ren kärlek, värker av längtan.

Men … den där andra delen av mig, den som alltid har sista ordet, påminner mig om mina pojkar som ligger och sover ensamma i härbret och som skulle kunna få för sig att trilla ur sina sängar, som natten till idag, eller gå ut i sömnen och försvinna i skogen. 

Är det sannolikt att de skulle försvinna i skogen på det sättet? Nej. Det är osannolikt att de gör mer än att mumla och sparka lite på väggen då och då. Det slår mig inte att Björn skulle kunna sätta sig hos barnen; han vill umgås med sin vän sådär som små barn gör omöjligt, och jag sa precis till honom att jag skulle gå och lägga mig. Nog skulle jag kunna sitta en stund vid vattnet, kom igen, vad skulle kunna hända? Det här ögonblicket kommer aldrig tillbaka! Men Modern lyssnar inte på sånt. Hon styr sina bara fötter över gräset mot det gamla härbret, klättrar uppför stegen och sätter sig i sin säng – och låter Den Fria i text begrunda vad hon missar.

Midsommarhälsningar från bilen

Björns kompis, som har ett ställe i Dalarna, hörde av sig för tre dagar sedan och undrade om vi ville komma upp och fira midsommar med honom och hans son, som jag gissar är runt 11 år (??). Vi  brukar inte planera midsommar och nyår och påsk osv så mycket eftersom det har varit enklast att inte bryta småbarnsrutiner och … så. Ja ok vi är lata. Men nu är tiderna som de är och för en gångs skull så är nog inte vi de enda som generellt inte har några planer.

Hursomhelst, den här kompisen hörde av sig och vi tackade såklart ja. Långhelg i Dalarna, i ett hus som jag sett bilder på och som såg himla trevligt ut. Så nu sitter vi i bilen och pojkarna tittar på barnprogram på paddan, Björn kör och jag skriver. 

Min permittering drogs tillbaka för två veckor sen, och sen dess har jag återigen svårt att få in bloggandet i vardagen. Det är jättestörigt, jag behöver skriva för att kunna hålla kurs så därför har jag lagt 2 hela arbetsdagar på att hitta ett planeringsverktyg som passar mig – under förevändning att det är rörigt på jobbet.

Det ÄR rörigt på jobbet, och det stämmer att jag behöver ett planeringsverktyg för min arbetstid, men det är utsikten till planerad egentid som drivit mig. Vissa saker måste liksom funka om man vill fortsätta vara glad.

Adrian sa adjö till napparna, det blev ett sentimentalt avsked

Förberedelser

Vi har förberett honom ett bra tag nu, på att nappen skall ta vägen nån annanstans. Han började för länge sen med att sova utan napp på förskolan – det måste vara snart ett år sen – men sen kom det som av en händelse i dagen att det hade han kringgått genom att stjäla en napp, hävda att det var hans och kommit undan med det i flera månader. Dvs, tills den gick sönder och vi ombads leverera en ny.

Nu är han äldre, förståndigare, och vill själv. Härom veckan frågade jag honom på kvällen, när vi läst färdigt sagan och det var “mysdags”, vad han ville göra med sin napp nu när det snart skulle bli dags att sluta med den. Han tänkte efter noga, sedan valde han kaninerna.

“Kaninerna, ja då blir de glada,” sa jag stillsamt.

“Nej förresten. Jag ändrade mig. Nappträdet.”

“Ok, då tar vi med dem till nappträdet i helgen.”

“Fåren.”

“På 4H-gården finns det ett nappträd inne hos fåren. Blir det bra, tror du?”

Adrian pressade fram en tår i ögat. “Ska vi åka dit nu?”

“Nejdå hjärtat, nu är det ju kväll. Vi ska inte åka dit nu och inte i morgon heller så det behöver du inte tänka på nu. På lördag – eller söndag om det är bättre väder då.”

Adrians ögon svämmade över en aning: “Jag vill åka dit nuuuuuuu,” började han, utan att orka fullfölja ett sista regelrätt utbrott för dagen.

Jag kan förvånat konstatera att det här tvångsmässiga trotset inte är så himla dumt ibland. Adrian glömmer inte, och han ville verkligen lämna nappen nu så han frågade om det två gånger om dagen till det blev fint väder på söndagen.

Avskedet

När Simon lämnade nappen, vilket var på precis samma ställe, så deltog han endast lättvindigt i det hela (och krävde ilsket att få tillbaka den senare samma kväll). Det kan inte nog understrykas hur olika våra pojkar är – Adrian investerade själ och hjärta i sitt avsked.

Först stod han en stund vid fårens grind och tittade på dem, och sög energiskt på alla napparna i tur och ordning. Det riktigt syntes hur försjunken han var i det stundande avskedet.

Sedan kom en tjej som skötte fåren och såg hur det var fatt. Hon började prata med Adrian, som efter 20 sekunders blyghet räckte henne napparna och sedan noga följde henne med blicken när hon gick in hos fåren, som naturligtvis kom springande för att se vad hon hade med sig.

Han stod och pekade och hojtade var hon skulle hänga dem, och sedan stod han kvar en stund och såg på snöret mellan träden. Det kändes som att napparna likväl hade kunnat vara passagerare med viftande vita näsdukar i aktern på ett 1920-talsfartyg.

Fåren hade som sagt skockats nära grind och stängsel, så vi klappade dem en stund och sen var det som om det hela var över och redan glömt.

Efterspelet

Den kvällen tog det längre tid än vanligt för Adrian att komma till ro, men det var inte värre än att det var lite stökigt. Vid ett tillfälle, bakom sin stängda sovrumsdörr, började han ropa att han ville ha saker – jag vill ha min nalle/täcke/sovstrumpa/lampa/whatever – och så kom det; “JAG VILL HA MIN napp …” och där kom han av sig. Jag svarade inte på det, och han har inte bett om den sedan dess så han står fast vid sitt beslut.

En och annan kommentar om att det var spännande att ge bort nappen till fåren har han avlagt för några släktingar över facetime, men nu såhär en dryg vecka senare är det som om han verkligen hade slutat med napp då när vi försökte första gången – för snart ett år sen.

Parterapi – rekommenderas starkt till alla föräldrar

En intensiv vår

Det har varit ganska mycket terapi den här våren. Det har inte varit så himla kul alla gånger – eller alls, faktiskt – men det var min egen terapeut som, när jag satt och grävde i mina känslor och beteenden och för sjuttioelfte gången kopplade ihop dem med Björn, stillsamt lade upp frågan om parterapi på bordet:

“Det låter som att det finns en del saker ni skulle behöva prata om tillsammans,” sa den kloka kvinnan. Jag åkte hem – ty detta var på den tiden då man fortfarande träffade människor IRL – och testade idén på Björn. Han ryckte lite på axlarna och sa att javisst, om du tror att vi behöver det så absolut.

Parterapi it is

Jag funderade i några veckor. Sen slog corona till och vände upp och ner på det mesta, och i och med att jag blev permitterad på 40% – dvs jag jobbade plötsligt bara 60% – så blev det massa tid över här hemma. Eller, en del tid över, i alla fall. Att jobba hemifrån ger ju möjligheten att disponera tiden lite friare än när man sitter på jobbet, om inte annat.

I samma veva började jag och Björn i parterapi. Jag hade inte trott att det skulle gå så fort och lätt att hitta nån att jobba med, men en väninna och hennes man gick redan hos en terapeut som hon var så himla nöjd med. Eftersom det inte var KBT (beteendeterapi) det var frågan om, utan “emotionellt fokuserad terapi”, så kände jag att det kanske vore nåt för oss.

Björn deltog inte så mycket i grejen med parterapi initialt. Han såg det som något vi gjorde för min skull, alltså som en fortsättning på min egen terapi, men det tog 30 minuter på första samtalet för terapeuten att sätta fingret på vad som knyter sig hos mig.

Tårarna rann när jag lade upp hela min egenhändigt skräddarsydda mental load på bordet, till min egen något milda förvåning dessutom. Björn lyssnade. Terapeuten grävde runt lite till i det. Det kändes som att Björn stannade upp, höjde blicken från sin välbekanta väg och såg mig.

Jag är ensam

På den vägen är vi fortfarande och vet du, jag är övertygad om att jag och min väninna är långt ifrån ovanliga i vår ensamhet.

Det är lite roligt att vi träffar samma terapeut, hon och jag. I och med att våra sessioner därmed påminner lite om varandra – samma person, samma metodik, du förstår – så slipper vi förklaringsdelen av våra samtal med varandra och kan gå direkt på de djupa prylarna.

Det visade sig att vi som kvinnor har mycket gemensamt i våra förhållanden. Under alla lager av vardagsfrustration, småkäbbel och missförstånd, bakom alla sårade känslor och provocerade rädslor, lurar ensamheten.

Det är en speciell sorts ensamhet. Om du tar “ensamhet”, och skalar bort biroller som “oälskad”, “oönskad”, “belastning” med flera, så blir det kvar någon sorts konstaterande av frånvaro. Jag är ensam. Här finns bara jag.

Det är lätt att ta med sig det där in i allt vi gör, och det har vi gemensamt i vår ensamhet, jag och min väninna. Är det våra mäns fel? Absolut inte. Det är inte ens säkert att det finns någon att klandra. The mental load följer oss genom vardagbestyren, och vi tänker inte så mycket på den – förrän nu.

Jag & Björn & “Vi”

Jag och Björn har det bra. Vi har haft våra kämpiga perioder – småbarnsliv kan som bekant vara en oerhörd påfrestning för parrelationen – men relationen har alltid varit stark. Den är fortfarande stark, men … du vet, vi vill att den ska fortsätta vara stark. Alltid.

Vi har våra beteendemönster som vi lagt oss till med. Vi har byggt dem på erfarenhet, rädsla och ett gäng till synes harmlösa missförstånd. Med åren breder mönstret ut sig som sockerkakssmet i en ugnsform, och till slut sitter vi med fnurror på tråden som vi inte borde ha.

Alla föräldrar borde gå i parterapi

Jag tror att parterapi är mycket bättre att ta tag i innan det barkar fullständigt åt skogen. Min väninna och hennes man började gå på det för att fördjupa sin relation, komma varandra närmare. Jag och Björn började för att jag kände mig lite ensam ibland.

Efter våra terapisamtal känner jag ofta som ett omtöcknat lugn i både kropp och hjärta. Vi finner ny förståelse för varandra och bygger nya broar som står stadigare än de gamla.

Parterapi borde snarare ses som en spabehandling för själva parrelationen. För individerna som deltar känns det inte riktigt som spa, däremot. Det känns mer såhär:

parterapi känns

Är det ok att prata om parterapi?

Det är inte lätt att vara förälder. Det är inte lätt att vara en bra partner. Det är sannerligen inte lätt att vara båda två på samma gång. Det är samma för alla, och det är väl fantastiskt att det går att få lite hjälp på vägen för oss som känner oss extra vilsna ibland. Eller vad tycker du – är parterapi tabu?

Är det ett tecken på att slutet är nära, att familjelyckan lyser med sin frånvaro och att man blivit desperat – eller kan det få vara precis vad det är; en investering i underhåll och service under perioder av hög belastning?

💕

Simon ska bli ninja – ordet som gett mig storhetsvansinne

Vad ninjor i verkligheten var är mer komplicerat än man kan tro när man tittar på populärkulturen kring dem, men även om vi mer än gärna upplyser våra barn om sånt som faktiskt stämmer så känner jag att hans idolisering av ninjor gärna kan få kvarstå orörd ett tag till.

bli ninja
Jag och mina minininjor när de var små

Hur man får med Simon på tåget

Vi kom på för en tid sedan att Simon nog skulle passa på judo, så vi frågade honom om han ville börja på det.

“Vad är det?” var hans fullt rimliga svar. När jag förklarade så såg han fortfarande neutral-på-gränsen-till-skeptisk ut. Jag insåg att jag måste få med honom på tåget innan ögonblicket var förbi.

“Kommer du ihåg hur lång tid jag sa att det tar att bli ninja?”

Med ens hade jag hans fulla uppmärksamhet: “Länge länge,” sa han.

“Kommer du ihåg att jag sa att ninjor måste lära sig många saker innan de kan bli riktiga ninjor” fortsatte jag, och kunde nästan känna fartvinden i det momentum som ordet ninja gav mig.

Simon nickade.

“INGEN föds till ninja. Småninjor som börjar i ninjaskolan kan ingenting alls. ALLA ninjor har varit nybörjare. Som du,” sa jag oskyldigt till min son som lyste upp. Jag hade i princip kallat honom för ninja.

“Judo är något som ninjor kan lära sig. De lär sig en massa saker, och judo är ett bra ställe att börja på.”

“Får jag gå på det?”

“Ja, jag tänkte att du kanske ville det.”

“Jag vill gå på det!”

Forgive me a cruel chuckle

Hur är det man säger – ändamålet helgar medlen? En liten, liten del av mitt samvete menar att det är lite lurendrejeri jag kör med på min intet ont anande femåring. En annan, mycket större del, svarar med att det gäller att få dit honom – gillar han det inte så behöver han ju inte fortsätta. Jag kan inte låta hans egna idéer grundade på påhittade saker baserade på humör för stunden sätta krokben för honom för en hel termin.

Det här är en taktik som även visat sig användbar på simningen. Vi går på simskola steg 1 – eller gick, det är sommaruppehåll – och Simon är ganska motsträvig mellan varven. Han vill helst göra andra saker än det som instrueras. En hel del av det är för att han har respekt för vatten och är lite harig av sig – men jag är samtidigt säker på att den här harigheten är något han gömmer sig bakom när han inte har nån lust, vilket han inte har för att det finns ett litet obehag som han är omotiverad att överkomma.

När corona effektivt satt stopp för judodebuten, vilket Simon inte glömt och gärna frågar om lite då och då, och vi var halvvägs genom simterminen så hade han en av de där dagarna. Du vet, en sån där klåfingerdag, när ungen är överallt utom där han ska vara och ignorerar allt du säger medan tålamodet stadigt nöts till smulor. Han lyssnade inte på läraren, körde sitt eget race och försökte stänka på de andra barnen så fort de kom för nära.

“Alla ninjor kan simma,” sa jag plötsligt med låg röst.

Simon, som bara hört ninjor, blev stilla. “Va?”

“Vad gör en ninja som trillar i vattnet?”

“Vet inte?”

“Simmar. Alla ninjor måste lära sig att simma, därför att alla ninjor som inte kan simma drunknar när de trillar i vattnet.”

Jag behövde inte argumentera så mycket mer. Han köpte det på studs och bestämde sig för att försöka göra det vi skulle, vilket var att doppa hela huvudet med simglasögon som inte täcker näsan på. Plötsligt, för första gången nånsin, så gjorde han det. Sen kom han upp, överöstes av beröm från sin stolta mor, och dök ner igen och den här gången släppte han näsan med handen i flera sekunder.

Jag bara gapade. Han hade vägrat så länge och gömt sig bakom “rädsla”, och så räcker det med ett enda ord.

Ninja.

Det här ordet ger mig makt. MAKT!

Mars & April 2020

Dagarna har rullat på och det har blivit en del nya rutiner att förhålla sig till, så jag har glömt bort att lyfta mars och april månads mest lästa. Bättre sent än aldrig, här kommer de i alla fall.

Mars

1. Saker jag hör mig själv säga

Jag är säker på att du känner igen dig, du vet i det där ögonblicket då man hör vad man precis sa, och tänker att ja, det var en sak jag aldrig trodde att jag skulle säga. 
Här är några jag samlat på mig senaste månaden.

2. Ibland går det långsamt

Mvh Simon, 4 år

3. Jamen det blir väl VAB till juni då, Corona!

Våren har inte blivit så komplicerad och/eller vabbig som vi trodde, men det såg oroligt ut där ett tag.

April

1. Vad händer när Mamma försvinner?

Varning för känslig text.
Vi har alla människor omkring oss som vi inte kan föreställa oss att vara utan. Vissa personer mer än andra. Det skiljer kanske inte det minsta i närhet eller kärlek, men det kan skilja i beroende.

2. Simon 5 år – BVC, födelsedag och kalas

Vår lilla pirat är inte så liten längre! (Födelsedagskalaset fick ett eget inlägg.)

3. Påskäggsjakt, påskrisjakt och påskharens vara eller icke vara

“Finns påskharen på riktigt?” frågade Simon storögt.
“Det är många som tror det,” svarade jag diplomatiskt.

Sova middag – våra aktuella sovrutiners vara eller icke vara

Hur mina pojkar kan somna på kvällen

Jag fick en fråga från Jenny för ett tag sedan, om hur pojkarna kan sova middag på dagen och ändå somna på kvällen. Här kommer inget tips, bara ett försök till överblick på hur deras sovrutiner ser ut i dagsläget. Adrian 3,5 år, Simon 5 år.

Det korta svaret

Helg

De vaknar runt kl 07 – de har sömntränare så de kommer i alla fall inte upp tidigare – och kommer in och hämtar paddan i vårt sovrum. Sen får de turas om att spela på den medan vi vaknar. Ibland tröttnar nån och gör nåt annat, ofta innebär detta att komma in till oss och krypa ner och gosa (om det är Adrian) eller hoppa runt på våra täcken och hojta om frukost (om det är Simon). Sen går vi upp allihop runt kl 08, äter frukost, trasslar med kläder och tar oss ut.

Kl 12 äter vi lunch, kl 13 om inte tidigare ligger de i sina sängar och senast 13:30 somnar de.

Runt kl 14:30 kommer Adrian upp, men ibland sover han så vi får väcka honom; kl 15 är sovgräns på helgen, annars blir kvällen kämpig. Simon får vi nästan alltid väcka.

Kl 20 påbörjar vi kvällsrutinen med tandborstning, fuktkräm och sagoläsning, och senast kl 21 ska det vara släckt och tyst.

Vardag

Vi går upp vid 07, kanske kvart över. Kläder, frukost, tandborstning, skor, förskola. På kvällen är det sovdags kl 20, eller senast 20:15 – det beror på hur pigga de är och om det är en lång saga.

Simon

Simon skulle nog, om han inte hade varit så känslig som han är, inte sova alls längre efter lunch. På förskolan sover han inte längre, han slutade när han fick byta avdelning i höstas. Vi märker på honom att vissa dagar skulle han verkligen ha behövt sova middag en stund, och det har hänt att han tappat humöret alldeles på förskolan och till slut toksomnat på nån soffa, trots att folk leker omkring honom.

Oftast går det bra. Han är väldigt trött om kvällarna och somnar fort strax efter 20. Det har hänt att han somnat 19:30 för att han varit så trött.

Adrian

Adrian är också i gränslandet till att sluta sova middag efter lunch. På förskolan sover han nästan alltid, men det brukar inte bli mer än max en halvtimme. På kvällarna är han liksom tröttpigg. Han är trött, men inte sovtrött, och det tar minst en halvtimme, ofta en timme, innan han somnar framåt 21.

Just denna kväll kom herr Trotsåring på att golvlampans sladd lämpar sig för aktiv lek på golvet bredvid sängen, så det slutade med att jag tog lampan.

Helgerna

För Simons del så brukar vi se helgerna som tillfällen för honom att ta igen sig och ladda om. Han somnar efter lunch, framåt 13, och vi väcker honom vid 15 igen. Adrian ber ofta att få gå och lägga sig efter lunch, och trots det är han svårare att brotta ner men han somnar ändå ganska snabbt och kommer upp av sig själv framåt 14:30.

Den här vilan på eftermiddagen kostar oss kvällen, såklart. Barnen lägger sig minst en timme senare än vanligt, och ibland somnar inte Adrian förrän runt 22.

Vi har testat att låta honom ligga och lyssna på spännande sagor i sin säng efter lunch, medan Simon tvärsover, med tanken att han kanske är redo att hoppa över att sova middag. Det gick inte bra. Men alltså inte alls. Han var helt knäckt redan innan middan.

Vi tänker att det väl får kosta kvällarna för oss ett tag till. Simon somnar alltid före Adrian, och han vaknar rätt ofta före honom också. Adrian är kvällspigg och morgontrött, Simon är tvärtom.

En pedagog på Adrians avdelning sa att hon personligen inte tyckte att man ska väcka barn och hålla på. Om de somnar efter lunch så behöver de sova middag, och då ska man inte väcka dem för då stressar man hjärnan och kroppen.

Så kan det vara. Jag vet inte. Jag vet däremot att om vi inte väcker Simon vid 15 så blir kvällen onödigt komplicerad. Just nu är det fortfarande pollensäsong och det ligger i allergiernas natur att suga energi ur kroppen, så det kan vara så att båda pojkarna har en tröttare period och att Adrian kanske till och med redan skulle ha slutat sova vid det här laget.

sova middag
De är så söta när de sover.

Jag är faktiskt osäker på hur länge till det här inlägget kommer vara aktuellt. Om två veckor sover han kanske inte alls efter lunch längre.