I eftermiddag åker vi till Kungsberget!

Trots att utförsåkning är min stora passion – eller i alla fall en av dem – så har jag aldrig varit på Kungsberget. Eller säger man “i” Kungsberget? Hursomhelst, i eftermiddag åker vi dit och stannar till på söndag.

Upptakten

Det hela började med att en väninna, som är i Porto i några veckor, ville att jag skulle komma och hälsa på. Vi snackade förra veckan och besöket gällde denna vecka. Jag behöver knappast lista småbarnsfamiljens problem med kort varsel här, så efter en hel del om och men så ströks det ur kalendern.

Både “ledsen” och “besviken” är för starka ord, eftersom jag aldrig trodde att det skulle gå vägen att komma iväg med så kort varsel, men låt oss säga att jag känner ett sting av saknad. Saknad efter äventyr med min vän, och saknad efter friheten att kunna göra just sånt här spontant.

Hursomhelst, med resandan väckt så tänkte jag ut en surrogatplan: Vi åker hela familjen till Kungsberget i eftermiddag.

Planen är att åka skidor med pojkarna i 2 hela dagar och mysa på kvällarna med varm choklad och filtar och övrigt fluff (vi har hyrt rum), men jag är medveten om sannolikheten med 6-gradigt duggregn och effekterna av att ha en hållning som, och i vissa fall även funktionen av, en väggkonsol flera timmar per dag. Men det är det värt. Det är inte Porto, men det är skidor.

Detta är min helt realistiska målbild.

Nästa vecka

Nästa vecka händer det lite saker. Jag har fått tid med min gamla terapeut (yeeey!), 2 gånger för att komma igång. Anledningen är bland annat hur jag mådde i somras, och sen samma saker som jag sökte för när Simon var typ 8 månader (vakenmardrömmar och mental katastrofberedskap), men det kommer säkert upp massa annat. Jag känner i kroppen att jag ser fram emot första mötet med viss lättnad, ungefär som att få en värktablett, men jag vet i huvudet att första mötet snarare funkar som en stålhandskad örfil. Så det blir kul.

Pappa kommer i alla fall upp och hälsar på nästa vecka också så det blir bra att ha honom här medan vi sätter nya rutiner i tillvaron – jag börjar på nya jobbet på måndag – och jag river upp gamla saker på samma gång. Varför skjuta upp till morgondagen det man kan skjuta ner idag, liksom.


Bildkälla: Kungsberget


Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren

Vi var på dejt i söndags (!!!)

Som småbarnsföräldrar – något jag för övrigt undrar hur länge till vi kan kalla oss; de är trots allt 3 och 4,5 år nu – är det här med tid tillsammans UTAN BARNEN lite som vattenhål i öknen för parrelationen.

I söndags hade vi lyckats få till det med barnvakt med både min mamma och bror – alltid bäst att boka båda, ifall en blir sjuk, man vet aldrig – så jag och Björn knallade hemifrån 15:30 för att åka in till stan. Det är inte så viktigt vad vi gör med tiden, egentligen, så länge vi får vara ifred.

Vardagen under de tuffa småbarnsåren

Hemma hos oss är det så att ljudvolymen, energinivån och aktiviteten är ständigt uppskruvad. Det är klart att ingenting är helt konstant och det finns lugna stunder, men det svänger och växlar så pass fort att det ibland känns konstant. Pojkarna springer när de förflyttar sig, ropar och skriker när de pratar, leker yvigt och hårdhänt och, huvudregeln; de är aldrig stilla. Varannan sak vi som föräldrar hojtar vid matbordet är “SITT NER på stolen! Nej, på RUMPAN!” och “Torka av händerna om du ska hoppa ner!”

Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns fortfarande inte. Vi hinner numera ostört (haha, “ostört”) avhandla korta frågor som rör hanteringen av vardagen, men varje försök till längre utläggning slutar fortfarande i en intensiv diskussion med en liten pojke om vad “avbryta” är, att alla har rätt att berätta saker ochnupraTARJAG!! Och att nu försöker jag berätta någonting för pappa och du måste vänta på din tur. Vänta, sa jag. Kom ihåg vad du vill säga och så säger du det när det blir din tur, hm?

På kvällarna då? Nix, inte det heller. På kvällarna sitter en av oss i soffan i allrummet uppe, som moraliskt stöd i “mörkret” – alltså det är inte mörkt alls men Simon har fått för sig det – och på vakt mot både monster och små pojkar som inte vill acceptera att dagen är slut och som behöver hjälp att hitta tillbaka till sina sängar. När båda med säkerhet somnat, är vi så trötta att givande samtal är svåra att ha.

Det här är anledningen till att vissa saker missas, för övrigt. Jag visste till exempel inte att Björn gått ner i arbetstid från 90% till 80% från och med nu i januari. (Jag blev för övrigt lite upprörd över det; det är förvisso en bra sak men det känns som nåt man upplyser sin livskamrat om. Vad hände med kommunikationen som vi gemensamt fastslagit som brutalt viktig, liksom? Nu trodde han visserligen att han hade sagt det – antagligen för att han försökt men blivit avbruten.)

Lugna söndagsreflektioner

Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns, som sagt, fortfarande inte.

“Men det känns som att vi börjar komma ur den här jättelånga perioden där vi inte kan göra så mycket med dem,” sa Björn på den här dejten i söndags som jag egentligen satte mig här för att berätta om. “Nu fuskade vi i och för sig lite med skärmen när vi var på restaurangen igår*, men det kändes ändå lugnare än det gjorde sist vi var där till exempel.”

Det har han förhoppningsvis rätt i. Det här med att tänka medan man pratar, och därmed ha spontana diskussioner, ligger ännu långt borta. Vi har börjat kunna “berätta saker” för varandra när pojkarna är med, och det gäller att ha koll på vad man vill få sagt innan man öppnar munnen, men nu hör vi varandra i alla fall så pass att det blir som att skicka muntliga mail till varandra. Kanske är de tuffa småbarnsåren snart bakom oss (ta i trä)?

relationen under de tuffa småbarnsåren

Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren

När jag genomförde min läsarundersökning i … när det nu var, april?, så var en av de frivilliga frågorna där om det fanns nånting som man vill läsa lite mer om. Ett av svaren löd:

Vore intressant att läsa mer om hur du och Björn får er relation att fungera så bra som möjligt under de tuffa småbarnsåren.

Jag gissar att det som intresserar dig/oss/alla är sådant som skulle kunna gå att översätta till andra relationer. Typ eran. Sånt vill jag också läsa, för övrigt.

Anyway … jag har tyvärr inga tips utom en enda klyscha som vi själva kämpar med att försöka följa:

Prata med varandra!

Se till att sätta ord på fräsandet er emellan, helst senare när barnen slipper lyssna och när känslostormen bedarrat något.

Av oss två så är jag den kommunikativa individen – ett faktum som jag ibland blir helt vansinnig på, eftersom jag inte sällan är lite upprörd när jag blir påmind om det – vilket innebär att det oftast är jag som öppnar mötet: “Jag TROR att det som hände var att … och att du tyckte … och då kände jag … bla bla bla och så vidare.”

Han lyssnar alltid, svarar alltid, och ibland blir det diskussion eftersom jag haft helt fel. Men i slutändan handlar det inte alls om vem som har rätt eller fel, utan om att bli förstådd. Kan du förstå varför jag blev provocerad? Kan du förklara vad tusan det var som hände? Om jag inte förstår vad som gick snett, eller hur det gick till, då kommer det hända igen och igen och ingen VILL ju bråka.

Tips från hjärtat:
Se till att ni får vara ensamma med varandra när ni båda är pigga nog, oftare än en gång i halvåret. Gå inte på bio/föreställningar/konserter/annan aktivitet där man slipper konversera med varandra, utan tvinga er själva att umgås. Inga telefoner. Inga polare. No nothing. Bara ni.

är de tuffa småbarnsåren snart över?

*Vi hade ingen mat hemma i lördags kväll så vi åkte buss med pojkarna till centrum och gick på en familjerestaurang där. Sist vi var där, förra året, var det ganska stökigt och problematiskt att få äta klart sin mat.

Ekologisk hälsoshot på ingefära (sous vide)

Ingfärsshot

Det här receptet kommer ursprungligen från Mitt Kök och det var min handledare på första praktiken som rekommenderade det. Jag har modifierat receptet, anpassat det till sous-vide bland annat men har du ingen sån pryl så går det bra på spisen med en termometer. Originalreceptet rekommenderar också att ha chilli i detta, så kolla här om du föredrar det – eller om du inte har tillgång till nån sous vide-pryl.

En shot om dagen är det som gäller. Blir du inte friskare av det så blir du i alla fall inte sjukare och i vilket fall som helst så är det gott!

OBS
Var noga med temperaturerna! Blir det för varmt så går mycket av de välgörande effekterna förlorade.

Skriv ut recept
Ekologisk hälsoshot på ingefära (sous vide)
En shot om dagen är det som gäller!
Förberedelsetid 5 minuter
Tillagningstid 120 minuter
Passiv tid 100 minuter
Portioner
liter
Förberedelsetid 5 minuter
Tillagningstid 120 minuter
Passiv tid 100 minuter
Portioner
liter
Instruktioner
  1. Förbered din sous vide och ställ in den på 59°C – temperaturen får aldrig överstiga 60°C.
  2. Hacka ingefäran i matberedare med skalet på. Det går även bra att grovriva den.
  3. Lägg ingefäran i en sous-videpåse tillsammans med vattnet. Jag använder en en vanlig PE-påse från mataffären eftersom PE tål 60° utan problem. Lämna lite luft i påsen, förslut med en klämma/knut/whatever makes you happy och lägg i sous-viden.
  4. Låt den ligga i ca en timme. Tiden spelar inte så stor roll här, men minst 20 minuter och ju längre den ligger desto "rivigare" blir den. Rör gärna om i påsen nån gång ibland.
  5. Stäng av sous-vide och byt ut vattnet så att temeraturen sjunker till under 40°C. Kör vidare tills ingefärspåsen kommit ner till under 40°C i temeratur.
  6. Ta upp påsen, sila av ingefäran och blanda i honungen.
  7. Låt svalna helt, pressa sedan i citronerna. Sila eventuellt igen och fyll på flaska.
  8. Förvara i kylskåpet, brygden klarar sig minst en månad.
Receptanteckningar

OBS
Var noga med temperaturerna! Blir det för varmt så går mycket av de välgörande effekterna förlorade.

Dela det här receptet
 

Tankevurpa med perspektiv

Har du tänkt på det här?

Jag snubblade över ett nytt perspektiv på livet härom dan:

Alla individer som nu lever, och någonsin har levt, har eller har haft en biologisk mor och far. Visst?

Det betyder att varje individ på vår planet är ättling i rakt nedstigande led från det första livet på Jorden, baserat på Darwins teori.

Det betyder att du är ättling i rakt nedstigande led på mödernet (mormorsmormorsmormors osv.).

Eftersom jag har söner innebär detta att jag är den SISTA figuren i ett kvinnoled lika gammalt so livet självt. Den första att bryta denna uråldriga kedja av mor-dotter som jag tillhör.

perspektiv strandhopp

Detta händer naturligtvis överallt och hela tiden och spelar ingen som helst roll, och ska man vara petig så tror jag att de första livsformerna var lite kluriga att könsbestämma.

Det är bara ett perspektiv som inte slagit mig förut. Fundera på den du. Hashtag TBT.

November & December 2019

November och december avslutar ett, i alla fall för mig och till stora delar följaktligen också för min familj, förvånansvärt KASST 2019. Jävla skit, har jag sagt fler gånger än jag kan räkna men nu ska jag inte gräva ner oss i neggiga ältanden över vad som varit. Det är redan gjort, och det hjälpte inte. Nu ska jag blicka uppåt och framåt; jag har fått jobb äntligen, och börjar den 20 januari. Då kommer min far upp från Skåne och hälsar på och hjälper till medan vi återigen sätter oss in i nya rutiner.

Jag listar de mest lästa inläggen för formens skull, men vägrar länka till En öppen relation eftersom det bara var en dröm och en katastrofneggig sådan dessutom.

November

1.
Barn är som fulla festprissar

Läs om attityden som (kanske) hjälper mot frustrationen.

2.
Sytt en del kläder i höst

Extra trevligt är det att kunna använda uttjänta vuxenkläder och göra grejer till pojkarna av det. Har ju haft lite tid över till sånt här i höst.

3.
Att tvingas in i en öppen relation

Supernegativ filmliknande dröm om när Björn gick in i en livskris deluxe och smyglämnade mig för en nyexad IT-snubbe. Ibland önskar jag att jag inte hade så livlig fantasi, eller vad det nu är som provocerar drömmar av den här kalibern. Jävla skit, som sagt. Moving on.

December

1.
När pojkarna välte granen

Det var faktiskt ganska kul, såhär i efterhand.

2.
Agnostikern som vacklade till

Det gäller att inte jinxa det.

3.
Semestern har sin gilla gång

Vem gillar inte att läsa om semesterlunket, liksom.

Julafton & Nyår – höjdpunkter och kommentarer

Julafton

Vi firade med Monikas (brorsans sambos) familj i år och träffade dem därmed för första gången och åååå vad mysigt det var! Jag gillar verkligen när det är många som samlas kring ett matbord, allra helst ska alla hjälpas åt med maten också men de har ett kök som inte medger så många kockar på samma gång, så … Totalt var vi 9 vuxna och 4 pojkar 3-5 år, och det blev jättebra.

Höjdpunkter:

Monika var tomte. Hon smet medan barnen distraherades, och kom sen trampande över gräsmattan och knackade på altandörren, vaggade in och förställde rösten otippat framgångsrikt:

“Ho ho ho! Finns det några snälla baaaarn här?” – Storögd och intensivt stirrande tystnad, med undantag av familjehundens morrande, mötte henne i vardagsrummet där alla satt. Det tog ett tag för pojkarna att våga sig fram och ta emot sina paket; som halvtama katter tvekade de sig fram mot tomten, tackade blygt och rusade sen tillbaka till säkert avstånd. Efter ett tag gick det bättre och det bästa var Simons blick på tomten, efter att han gått med på att krama honom (/henne); ett på samma gång snett, intresserat, tvivlande och förtjust leende spelade under en knivskarp blick över axeln medan han krabbade sig tillbaka till sin julklappsskatt. Älskade pojke.

Så fort tomten knallat iväg igen gick startskottet på julklappsöppningen. Papper och presentsnöre bokstavligen flög medan barnen slet upp paketen med båda händerna och mitt i tumultet, halvvägs genom ett paket, hojtade Adrian upphetsat:

“WOOOOW!! JAG KÄNNER KNAPPT MINA ÖGON!!!”

“Hahaha – eller va? Vad sa du?”

“JAG KÄNNER INTE MINA ÖGON!!!” vrålade min yngste son genom ett leende som nästan nådde örsnibbarna medan han stirrade på presenten han precis grävt fram ur pappret.

Det här är en typisk sak för Adrian att säga, ändå måste jag i mitt stilla sinne checka av att han verkar kunna se och följa med blicken. Det gjorde han.

“Menar du att du inte tror dina ögon?” frågade jag med en hand på hans arm och han nickade ivrigt. Över hans huvud mötte jag Monikas systers uppmärksamma blick (hon är de andra två pojkarnas mor och därmed så att säga yrkesskadad): “Vad menade han?” frågade hon som inte vågat skratta riktigt än, inte utan att vara säker på att det inte var fråga om en julklappsprovocerad neurologisk härdsmälta.

Adrian öppnar en annan julklapp. Om du undrar vems rumpa som syns där så var mammas hund Ella med, och hon löpte så för att provisoriskt skydda innemiljön fick hon låna en blöja.

Nyårsafton

Ingenting. Vi gjorde förstås lite saker – Björn var hemma sjuk, vi andra gick ut på promenad, pojkarna klättrade i träd allt högre så jag lockade ner dem med skumbad hemma, de badade, vi åt lunch, de sov, vi gick ut lite till, gick hem, åt mat, gick i kolmörker upp på kullen här i närheten och kollade på prematura fyrverkerier från folk som har otur när de tänker/inte kan klockan/har barn och sen gick vi hem och sov. Eller ja, alltså pojkarna sov, vi stod vakna i vårt nedsläckta hus och tittade på fyrverkerier fram till kvart över tolv. Sen gick vi och la oss och låg vakna och lyssnade på fyrverkerier från folk som har otur när de tänker/inte kan klockan/har barn som det tog oväntat lång tid att väcka.

Jag är helt för att det ska vara straffbart att smälla före 23:30 och efter 00:30, det skulle vara lättare för alla. Särskilt om det efterföljdes.

Den gången när pojkarna välte granen

stilrent trasiga kulor i granen

Pojkarna har levererat ännu ett hyss – du kanske minns det första harmlösa med chokladen i somras – men den här gången var det inte skratt som fick mig att bita mig i tungan. Samtidigt kan jag inte vara arg på dem; de är nu drygt 3 och 4,5 år, så det är klart att julmagin mellan varven lyckas överladda dem med allt spännande.

Uppe i granen

Just den här gången handlade det om julgranen, och allt spännande som finns i den – såklart att det är intressant och spännande med julgran, juh. Vi klädde den tillsammans några dagar efter att vi kommit hem från Teneriffa, och pojkarna var högeligen engagerade. De fick klä den som de ville, det enda vi satte stopp för var försök till lek med och/eller förtäring av diverse prydnader, samt att korrigera varandras dekorering.

Granen blev förvånansvärt vacker. Vi var riktigt nöjda, så nöjda att vi inte tog nån bild till och med. På grenarna närmast golvet, på varsin sida om granen, hängde jag deras ljusslingor med namn som de fått av morfar och marmor i somras. Där satt pojkarna sedan, uppkrupna under granen och tände, och släckte, och tände, och släckte – du minns klippet med Piff & Puff i granen när de upptäcker julgransljusen – och snodde varandras och höll på.

Andra saker som funnit sin väg upp i granen är diverse saker med glitter på som de gjort på förskolan, samt en jättepepparkaka med Adrians namn på som han fick på förskolans luciadag.

Den där pepparkakan, som jag hängde på säker höjd, blev naturligtvis måltavla för beundran (på gränsen till dyrkan) och intresse. Simon pratade mycket om hur den kunde vara så stor, hur den satt ihop, om man kunde äta även det vita på den och så vidare. Adrian uttryckte hur vacker den var, och Simon fick minsann inte smaka, och så vidare. Och när de inte når det de vill ha, så pillar de på annat som finns inom räckhåll istället.

Konsekvenser av julmagin

Snart dök bokstäverna, som ska täcka lamporna på deras ljusslingor, upp på andra ställen. Ett tag var de måltavlor i gummisnoddsskjutarträningen. Sen dök själva ljusslingorna upp, naturligtvis med trasiga batterilock, och hängdes runt folks halsar “som på graaaanen!” och då tog jag dem för gott. Vi virar ingenting runt någons hals. Punkt.

En kväll, när jag höll på att plocka undan efter middan och Björn inte var i närheten, gick jag som vanligt och lyssnade på deras lek medan jag gjorde det jag skulle. Jag brukar inte lyssna så mycket på orden som på tonlägena. Blir det hetsigt, eller tyst (bevare mig), så går jag och kollar dem. Nu var de glada och engagerade i nån gemensam sak, och jag hörde dem prata om pepparkakan igen. De ville förstås ha den.

“Nej! Ingen ska smaka på pepparkakan. Den tar vi ner på julafton!” ropade jag från köket. Det här var en sån där grej som man säger ibland utan att ha tänkt igenom. Du vet, man hittar på samtidigt som man pratar med bestämd ton för att inte tappa trovärdighet.

“Men … Mamma, vi vill bara känna på den,” förklarade Simon så fredligt och pedagogiskt han kunde.

“Ja, jag förstår att ni vill det men vi ska inte ta ner den. Det kommer inte hända,” svarade jag så pedagogiskt jag kunde tillbaka och sen hade vi pratat färdigt om den, trodde jag.

Det är lugnt, det var ett ärligt misstag.

Jag fortsatte med mitt, och de fortsatte med sitt, dvs glatt och engagerat och gemensamt. Vad härligt det är att de kan leka tillsammans såhär ibland utan att jag måste vara med och passa hela tiden, tänkte jag varmt.

Krasch.

Tokskrik.

Jag rusade runt hörnet till vardagsrummet och fann julgranen utsträckt på golvet med Adrian på mage intill. Splittret av diverse barnovänliga julgransprydnader täckte golvet omkring honom där han högröd i ansiktet och med krokodiltårarna rullande utför kinderna vrålade ut sin – gissar jag i efterhand – skräck, smärta och besvikelse mot mig.

Det finns tillfällen då jag är extra glad att alltid ha tofflor på fötterna under vinterhalvåret. Jag vadade fram och lyfte upp min yngste son som visade sig vara helt oskadd.

“MIN PEPPARKAKAAAA! SIMON SLÄPPTE MIG!”

Släppte. Inte knuffade, puttade eller slog. Släppte. Den var ny. Jag satte Adrian på sin stol i köket och tittade på Simon, som satt tyst och blickstilla på soffkanten, drog ett långsamt andetag och koncentrerade mig på ett neutralt tonläge:

“Vad var det som hände, Simon?”

“MIN PEPPARKAKAAA ÄR TRAAAASIIIIG!!” vrålade Adrian från köket.

“Simon? Berätta, snälla.”

“Mamma, jag skulle bara hjälpa Adrian.” Det pedagogiska tonläget var tillbaka; han upplevde att detta var ett ärligt misstag.

“UUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!”

“Hjälpa honom med vaddå?”

“Att lyfta upp honom.” O, så pedagogiskt.

“Lyfta upp?” – mental paus – “Va? Var? Varför?”

“PEPPARKAAAKAAAAAAA!!”

“Till pepparkakan.” Min äldste kommer bli specialpedagog.

“Till pepparkakan …” Den neutrala tonen svajade till. “Menar du nu, att ni båda stod på pallen, den pallen, tillsammans,” – det här gäller alltså en vinglig och mjuk och framför allt sluttande fotpall till en fåtölj – “och att du skulle lyfta upp Adrian till pepparkakan?”

“Ja,” svarade Simon som om jag just klarlagt den mest självklara av saker.

“Mhm. Varför?”

“För att jag ville att han skulle känna på den.”

“MIN PEPPARKAKA ÄR SÖNDEEER!!” fortsatte Adrian att punktera en något tryckt tystnad, under vilken jag sammanbitet betraktade hjälten i soffan.

Känna på den …?” sa jag, minus neutral ton.

Simon såg osäker ut. “Ja …”, sa han sen medan han med korslagda ben betraktade julgranskadavret på golvet.

“MIN PEPPARKAKAAA! DEN GICK SÖÖNDEEER!!”

“SLUTA SKRIKA!” – klassiker, visst? – “INGEN RÖR SIG! NEJ!! DU SITTER KVAR DÄR MEDAN JAG RÖJER UPP EFTER ER!” Den neutrala tonen stod i ljusan låga när jag försökte överrösta Adrian och tygla humöret på samma gång.

Björn gjorde entré: “Oj, vad har hänt här?” sa han neutralt.

Förebyggande åtgärder

Det är lätt att vara efterklok såklart, men jag tycker ändå att vi trots allt inte borde ha vågat hänga upp glaskulor i granen. Men det har vi å andra sidan inte nu längre, så det löste sig på naturlig väg. Att granen skulle välta har naturligtvis figurerat i riskbedömningarna, och lite olika förebyggande förslag har varit bland annat att

  • ställa granen i lekhagen
  • endast klä övre halvan av granen
  • inte klä granen – den är faktiskt jättefin som den är
  • inte ha granen framme alls
  • bara klä granen med tåliga prylar

Lekhagen har stått beredd tidigare år då vi haft riktig gran, men den här plastgranen vi haft ett tag nu är alldeles för stor. Dessutom klättrar pojkarna upp och ställer sig på kanten på lekhagen så det skulle antagligen bara göra det värre. Att endast klä den övre halvan har vi hotat med till och från men det är inget vi vill behöva göra. Hellre då att bara klä den med slagtåliga saker, och resa upp den igen vartefter den faller.

den stilrena granen
Kvaddad gran med glassplitter kvar i barren.

Det enda tråkiga med slagtåliga julprydnader (för vi hade även såna i granen, de är lätta att urskilja i bilden ovan (de är de enda som är hela)) är att de oftast är billigt krimskrams och tappar färg när de behandlas som till exempel envisa sugkarameller, fingerdockor eller nybörjar-boule.

Kanske slutar det med en naken gran – jag menar, jag kan kalla den “stilren”* så blir den supercool direkt. Ett statement.


*Jag är sarkastisk. Jag skulle vilja ta det här tillfället i akt att vänligt men störigt bestämt upplysa om att om ordet “stilrent” – som folk slänger sig med i precis alla sammanhang som om det vore en synonym till “avskalat”, “minimalistiskt” eller “modernt” – används i någon annan betydelse än “som helt följer viss (veder­tagen) stil” så vill jag se referens till en trovärdig källa som styrker det. Mvh Tramsmamma

Den efterblivna hunden

Disneys karaktärer har följt de flesta av oss mer eller mindre hela livet. De är en så självklar del av vår tillvaro, eller fd tillvaro, att det inte är lika självklart att ifrågasätta dem. Men som med så väldigt många andra barnprogram så håller det inte riktigt tätt i fogarna när man börjar titta närmare med sina nu vuxna ögon.

Bildkälla.

“Det konstiga är att Långben och Pluto är så lika,” filosoferade min väns pappa lösryckt under ett födelsedagsfika i maj förra året.

“De är säkert släkt,” sa jag.

“Men då borde båda gå på alla fyra,” inflikade min vän.

“Nämen Långben har ju hunnit längre fram i evolutionen än Pluto, det ser man ju tydligt,” upplyste min väns fästman.

“Det är så kasst det här med Disney och Kalle och dem,” spann min kära hundälskande vän vidare. “Alla är djur som går på två ben, och så har dom en hund.”

“Jo men det är för att han är efterbliven,” fastslog fästmannen sakligt och gravallvarligt*.

Så gick samtalet, bland annat, när jag hälsade på min vän som fyllde år. Inga (omyndiga) barn var närvarande, men nog finns det en och annan Långben i oss alla.

Och, FYI, så har en reklambyrå i Göteborg tagit på sig att upplysa Sverige om hur det egentligen ligger till. Med Långben och Pluto, alltså. Det är en bekväm liten text på några korta rader jag rekommenderar. Du hittar den här.

God Jul!


*Detta handlar inte på något sätt om handikapp, utan om lätt bitterhet över allt som tillåts passera obemärkt – Disneys påhitt är måhända triviala, men en perfekt satirisk spegling av vad födelsedagsfikats värdpar tycker, om … eh, låt oss sammanfatta det i “saker och ting i hur vårt samhälle fungerar nu för tiden”.