Adrians 4-årskalas, AKA evighetskalaset från helvetet, förra året

Snart är det dags igen

Oktober närmar sig med stormsteg! I oktober fyller Adrian år, vilket betyder barnkalas igen. 

Gaaaaah ….

Jag tycker hela den här grejen med barnkalas är ganska jobbig. Det blir gärna det, när man inte är bra på det. Adrians kalas förra året blev en braksuccékatastrof; jag led i två timmar medan Adrian tyckte det var kul för det mesta (ska berätta mer om det alldeles strax). Det viktigaste är förstås vad Adrian tyckte om sitt eget kalas, men hela den där historien får mig att känna att det vore så fantastiskt underbart att få slippa styra upp det. 

Av den anledningen har vi tänkt att det vore kul (dvs skönt) att ha kalaset på nåt ställe som anordnar barnkalas. I min eget stilla sinne känns det nästan som en nödvändighet. Badhuset och leklandet är två starka tävlande, men vad gäller leklandet känns det så … alltså corona är ju inte över, och jag känner mig skeptisk till att leklandet spritar alla ytor med tanke på hur smutsigt det brukar vara annars. Och även om det är ok för vår del så finns det nog många föräldrar som skulle tacka nej på grund av pandemin. Klätterhallen kanske vore nåt, men jag tror barnen är för unga fortfarande.

Adrian vill förstås vara på leklandet. Hm.

Morgonen när Adrian fyllde 4 år.

Adrians kalas förra året; nu ska du få höra

Jag har fortfarande inte berättat hur det gick med det där, och det är inte något jag minns med värme direkt; det var gråmulet, 11 grader och väldigt fuktigt. Jag kände mig inte på topp och haft väldigt svårt att få fatt i inspiration till kalaset. Alla barnen gnällde och klagade i omgångar och jag hade behövt mitt vanliga jag, men nu var det mest bara uppförsbacke. Jag gjorde mitt bästa, såklart att jag gjorde mitt bästa på Adrians allra första kalas, men det var liksom tungt. 

Veckan innan

Det regnade nästan varje dag. Vi hade svurit på att hålla kalaset utomhus oavsett väder, på grund av corona såklart, så därför var det lite segt med inspirationen även utöver den här lilla episoden på måndagen, den där jag fick sparken, om du minns.

Jag kom att tänka på skattjakten vi köpt till Simons kalas och den på påsk, så jag mailade samma skattjaktförsäljare och frågade om de ville sponsra bloggen med en ny, inför Adrians kalas. Det ville de glatt göra, och Adrian valde Superhjältemysteriet.

Perfekt, tänkte jag. 4-6 år, det stämmer ju eftersom Adrian fyller 4 och han har bjudit några som är ett år äldre också. Ack ja.

Vi beställde partyhattar – det ska man tydligen ha – och papperspåsar till fiskdammen, liksom några skattjaktsmynt och etiketter till påsarna för att slippa göra som sist. Lite lättare, lite snyggare.

Där tog mitt driv slut. Det får gå som det går, tänkte jag – och det gjorde det också.

Genomförandet

Å himmel. Kvällen efter kalaset satt jag i soffan med datorn i knät och funderade på hur … alltså hur gick det egentligen. 

Av de sex små gästerna var det bara en som missat att vi skulle vara utomhus, så hon pinnade hem och bytte om till täckbyxor och tjockjacka. 

Alla hade med sig paket, Adrian öppnade dem inte direkt utan samlade dem på en trädgårdsstol. 

Först var det fri lek en liten stund – vi har studsmatta och gunga och klätterträd och lite annat som måste undersökas innan terrängen är kartlagd – och sen samlade jag dem till tårta och varm saft. Det blåste så att de tomma muggarna tippade, flera höjde sina röster över hur gärna de ville slippa tårtan så jag serverade varm saft ur vår splitternya pumptermos och gick 2 meter bort för att hämta kakor. Då började Adrian skrika. Inte bara skrika hursomhelst, utan det var det där illtjutet som bara fortsätter och fortsätter.

Jag snurrade runt och inspekterade, insåg att han varit törstig och alltså svept muggen med varm saft. Insåg i samma ögonblick att jag glömt att INTE bara använda hett vatten till saften – till mitt försvar så var planen hela tiden att hälla i varmt, inte hett vatten, men jag blev avbruten och tappade det kalla vattnet ur minnet och det kommer aldrig hända igen – och min kalaspojke hade nu skållat sig i munnen, på hakan och hela vägen ner på bröstet under jackan. Där nånstans kände jag av uppförsbacken, internt. Björn tog hand om Adrian inne, tårtan fick vänta, och under tiden tuggade barnen i sig kakor och varm saft (med tillsatt kallt vatten).

“Hahaha! Hörde ni hur han skrek? Som en tjej!!” sa en pojke hånfullt över bordet. 

Jag tittade på honom, motstod impulsen att skicka hem honom på studs, famlade febrilt efter ett lämpligt svar i huvudet och fann följande:

“Som en tjej?” sa jag tillräckligt högt för att alla skulle höra bra. “Vilken komplimang, det var fint sagt, Kevin. Som en tjej, ja, alla vet ju att tjejer är jättebra på att skrika, eller hur, Isa?” fortsatte jag och vände mig till den händelsevis enda tjejen på kalaset. Hon nickade.

“Jag kan också skrika,” sa en en pojke angeläget.

“Jag meeed!” hördes flera andra.

“Ok, ska vi skrika en gång, allihop tillsammans? Ok, alla håller för öronen och så skriker vi så mycket vi kan EN gång. Beredda?” – alla nickade ivrigt och höll för öronen – “Ett, två tre!!”

Barnen skrek, jag skrek, och efter en stund kom Adrian tillbaka. Han var skållad på överläpp, tunga, haka och bröst. Jag kände mig hemsk. Han torkade tårarna, började mata i sig tårta och drack iskall saft som Björn gjort till honom och sen var allt frid och fröjd igen. För Adrian, alltså.

Som ett pärlband av motgångar

För mig rådde motsatsen. Nu minns jag inte längre i vilken ordning saker och ting skedde, men det var som ett pärlband av små motgångar som tillsammans på snöret blev ganska tungt:

  • Som sagt; 11 grader och duggregn. 
  • Hampus vägrade ha kläder på sig och jag lyckades bara få honom att behålla tröja och jeans, så han sprang runt barfota. 
  • Mike, pojken med de bruna bambiögonen, kom och drog mig i armen var femte minut och ville gå in. Han hade inte roligt alls.
  • Isa, som annars är så kavat och säker hos oss, ville att hennes mamma skulle komma.
  • Skattjakten, alltså Superhjältemysteriet, visade sig vara lite för invecklat på ett 4-årskalas. 
  • Hampus trampade i bajs, barfota. En present som räven lämnat efter sig och som vi missat.
  • Mike gick till slut in på toa med Björn och försökte rymma uppför trappan för att slippa gå ut igen.
  • Ingen utom Simon och Adrian åt av tårtan.
  • Kevin, pojken som försökt håna min skållade födelsedagspojke, lutade sig osäkert fram över fikabordet och frågade “är det här lika roligt som mitt kalas?”. Mammahjärta knakade i fogarna för honom. Jag tittade honom i ögonen och sa tvärsäkert ja, precis lika roligt, men annorlunda. Jag var ju inte ens med på hans kalas, men vem bryr sig? Det är inte en fråga man klarar av att höra och sedan lämna obesvarad. 
  • Simon la sig i presentöppningen och försökte intensivt förhandla till sig en av de transformers som fanns i ett av paketen, med motivationen att det ju fanns tre och det var orättvist och sen blev han dramatiskt förbannad över att inte lyckas.
  • Kevin klättrade baklänges upp i äppelträdet och vägrade komma ner.
  • Hampus ville inte vara med på fiskdammen, så när jag tittade bort rymde han över staketet, barfota, och försvann. Föräldrar började ÄNTLIGEN komma tillbaka och hjälpte till att leta. Efter nån minut insåg jag att jag var tvungen att ringa till Hampus pappa och berätta att hans son var borta.
Kevin på väg upp i äppelträdet.

Slutet gott …

Hampus upphittades medan jag hade pappan i luren; hand hade ju bara sprungit hem, barfota (vi bor absolut inte grannar). Han gick med på att ta emot skattjaktsdiplomet, efter att ha blivit tillbakaledd av sin mor efter rymningen, och sedan upplyst om vad ett diplom är. Hon berättade att det inte var nån fara, det hade tydligen hänt förut. Hon var glatt förvånad både över att han hade kläder på sig fortfarande, och att han hade ätit kakor. 

Allting har ett slut, så även evighetskalaset från helvetet som jag levererade till Adrian förra året. Samvetskvalen över skållningen rev i mig på kvällen, men där fanns också lättnad över att det var min egen son som råkat illa ut och inte nån annans barn. 

Vid läggdags frågade jag Adrian vad han tyckte om sitt kalas, och då svarade han att det var perfekt. “Det blev precis som jag ville ha det,” sa han. 

Är det ett barns förmåga att fästa sig vid det som var roligt och bra och inte hålla fast vid det som var dåligt, eller är det Adrians? Återigen sa han precis de orden jag behövde höra, och frågan som brände på mina läppar, “var det roligt även fast du brände dig på saften?”, svalde jag med viss möda och lät det stanna vid det. 

Metaforen med kulpåsen och PMS-busken

Kulpåsemetaforen

När jag var yngre såg jag på mig själv som en helhet. En helhet med många lager, visst, så kanske metaforen med kulpåsen passar bättre – men det var hursomhelst EN påse. Kulorna kan vi kalla åsikter, känslor och tankar, alla de olika sidor vi visar upp beroende på vem vi umgås med och vad denne lockar fram hos oss. Många färger och storlekar, kulor av allt sånt som gör mig till “jag”. Lite som filmen Insidan ut*.

Jag fick packa om

Sedan uppbrottet från mitt osunda förhållande i Frankrike för 10 år sen har det långsamt blivit platsbrist i kulpåsen, så en ny kulpåse har lagts till. Den hänger tätt intill den första, men två lager tyg skiljer kulorna i den ena påsen från kulorna i den andra. Är du med? Alla kulorna är fortfarande mina; det är alltså inte nu jag kommer ut som schizofren. 

Idag är båda påsarna fulla, och på nåt vis så verkar kulorna ha sorterat sig själva. I den ena påsen hänger de mörka, och i den andra de neutrala, impulsiva och ljusa. Jag är hel, i den bemärkelsen att jag har alla kulor kvar i påsen – eller påsarna, då.

Sen hände nåt

Med tiden, och mycket tydligare sedan jag blev mor, har jag börjat betrakta påsarna som två nästan lika starka versioner av mig själv. Lite som två personligheter; där är Den Mörka, med den kristallklara rösten, och Den Andra som jag oftare kallar “jag”.

Den Mörka

Den Mörka är naturligtvis den som ger röst åt kall rädsla, oro, nedstämdhet, ensamhet och annat deppigt – det är såklart hon som kör när jag har PMS – men det är också hon som lyfter klagan och åstadkommer förändring. Hon lyser lika klart som fullmånen, och det är hon som säger ifrån, stakar ut tomtgränsen för integriteten och röjer plats för vila. 

Den Andra

Den Andra tuffar på som ett litet tåg. Hon lyssnar inte så mycket inåt, eftersom det är viktigare att lyssna utåt. Det är hon som kör när folk omkring mig behöver stöd. Hon tar hand om, ser efter, bäddar ner och pysslar med alla andra. Hon säger ja till det mesta, skrattar högt åt motgångar och löser problemen utan att fråga efter priset, för det är inte det viktiga. Det är hon som är mamma. Hon lyser som en sol. 

En helhet med medelmåttig balans

Man kan säga att den ena ser efter mig internt, och den andra ser efter mina relationer. Allt är väl.

Jag får problem när Den Mörka tvingas bära mammarollen, eller när Den Andra möts av härskartekniker på jobbet. Ansträngningen att bemöta från “fel” kulpåse blir minst sagt vinglig. 

Som mor med PMS

Som mamma betyder det här att mycket av mitt föräldrande under PMS är färgat av skuld, för det är inte som att Den Andra lägger sig och sover i en vecka. Nix. Hon sitter i passagerarsätet och kommenterar istället. Den mörka har minsann för kort stubin, låter spänd, misslyckas spektakulärt med tålamodet och tänker för mycket på sitt eget. Och är en dålig mor också, såklart. 

PMS-busken

Såna tillfällen, om Björn är hemma, är jag tacksam över att kunna kasta upp ytterdörren lite väl dramatiskt, storma ut och buss-springa ett varv runt vårt lilla kvarter. Härom dan ångade jag på ut i garaget, ryckte till mig häcksaxen och gick lös på några vildvuxna buskar i trädgården. 

Den Mörka och Den Andra fick nåt nytt att tänka på, och när det var över var de vänner igen. Adrian hjälpte glatt till att mata grentuggen tills allt var undanröjt. 


*Inside out:

Försök jobba till ljudspåret “barnfamilj kl 16:30”

jobba hemma

Jobba lugnt

Jag sitter och jobbar i ateljén. Datorfläkten surrar, axlarna känns, ryggen känns, hjärnan envisas med att parallellspela möjliga plots i kommande säsong av Lucifer och samtidigt försöka fatta något som jag fick ett kort intro på i juni, innan semestern. Klockan surrar på armen; Rör på dig. Jag reser mig och försöker nå taket – det går inte idag heller – och hör hur Björn kommer hem med barnen i hallen. 

“MAMMAAAAAAAAAAAA!!” Simon vrålar, Adrian får (antagligen) en knuff och börjar kristallglasskrika, ytterdörren smäller igen och cirkusen är igång.

Jag sätter mig ner igen. Koncentrationen uteblir helt, jag hör på tjuten utanför arbetsrummet och stirrar på datorn. Jag kommer inte jobba mer idag. Jag kan FÖRSÖKA jobba tills jag har “jobbat klart”, men varför? Vem tackar mig för det? 

Jag tänker att jag lika gärna kan gå ut till min familj och vara med dem, det är inte som att jag kommer få nåt mer gjort idag och jag har ju saknat ungarna halva dan, men istället sitter jag kvar. Som en trotsåring skjuter jag ut hakan för mig själv och mumlar nåt vanligt om fuck it och att andas.

Jag har PMS dessa dagar. Tålamod, ork och allmänt lyckorus lyser i sin frånvaro till förmån för valfritt mörker. Jag vet att jag inte är nån större tillgång i det här skicket, så varför ska jag välja kaotiskt, om än högt älskat, sällskap framför lugnet jag behöver; vem vinner på det? 

Så jag gömmer mig en stund till. 

Simon har börjat i förskoleklass

Odrägligt stolt mor

Ett par gånger om året ger barnen mig anledning att ställa den klassiska frågan om vart tiden tar vägen; varje födelsedag ojar vi oss över hur stora de har blivit. Varje milstolpe de passerar dansar vi kring. Varje socialt trappsteg, varje personlig seger, varje klädstorlek som sorteras ut ur garderoben. 

Det finns händelser som sticker ut ur mängden förstås; första leendet, första steget, börja förskolan/skolan/gymnasiet, lära sig cykla/simma/INTE ta emot sig med ansiktet, osv. Listan är lång, men förra veckan hände en av de större sakerna; Simon började i förskoleklass.

Förskoleklass

Vi har oroat oss en hel del för hur det ska gå för honom, och vi är inte i mål än ska du veta, men de första dagarna är över. Simon är som förväntat ett ljus i skolan – vi gissar, baserat på simonstatistik, att det kommer hålla i sig kanske en vecka eller två till innan rekylen kommer. Den dagen den … dagen. 

Skolstartens morgon

börja förskoleklass

Hursomhelst. Den där första morgonen när alla nya skolbarnen samlades på skolgården rådde, i alla fall för det otränade ögat (dvs de flesta föräldraögon), fullständigt kaos. Simon stod och höll min hand och betraktade reserverat cirkusen framför oss. Jag frågade hur han kände sig, men han vara bara lite nervös sa han – och jag tittade på kaoset med nya ögon.

Jag såg barnen, många höll sin förälders hand och tittade storögt på klätterställningen som myllrade av lite större barn, och jag såg föräldrarna. 

Föräldrarna … Många såg spända ut, en del sammanbitna, och de samlades i mindre grupper av bekanta sedan tidigare. De pratade om hur huruvida det hela var organiserat eller ej, och förenades väl i att sitta i samma båt. Man kunde tro att det var de själva som skulle börja i skolan.

Vem är det egentligen som börjar skolan?

Jag var såklart en av de där föräldrarna, jag med, och på sätt och vis ÄR det jag som börjar i skolan; allt ansvar ligger ju på mig och mina barn är en så stor del av mig. Simon hjälper mig där; han vill stå på sina egna små ben och han klarar mycket. Han är förståndig och inte rädd för att fråga. Det var jag, när jag var liten. Rädd, alltså. 

Till slut kom någon och blåste i en visselpipa och ropade nåt om olika grupper. Så fort Simon förstod var han skulle ställa upp sig så släppte han mig och gick.

Och så var det med det. 

Ingen kram, inget hejdå, ingenting. JAG hade velat ha det, men det är faktiskt INTE jag som börjar i skolan. Tro det eller ej. 

Min lilla haj … i förskoleklass. Så cool.

Små stunder av egen tid som högkänslig på konferens

På spakonferens med nya jobbet

Vi var på konferens med jobbet torsdag till fredag. “Men hur kan man genomföra en sån sak på ett säkert sätt?” – Ja, det är en aning tveksamt på den fronten men det fanns mycket plats och deltagande var fullständigt frivilligt. Hursomhelst, det var på ett spaställe med flera pooler, relaxbäddar, bastu och havsbad. Mycket fint. 

Min sociala kondition

Jag är introvert, och i egenskap av sådan behöver jag träffa folk på daglig eller varannandaglig basis för att inte min sociala kondition ska försvagas. Jobbet i hotellreception var perfekt för mig för övrigt, i alla fall ur den aspekten, men nu har vi ca 18 månader av mycket begränsade sociala samspel bakom oss och jag har som konsekvens av detta GLÖMT hur man pratar med folk.

G L Ö M T.

Inte “glömt” som i “svältfödd på kontakt”, utan som i “jag har inte jobbat i det programmet på 18 månader, alla kortkommandon är borta”. Grejen är den att jag inte direkt lider av isolering. Jag tycker isolering är mysigt. Visst, jag kan bli trött på att vi klättrar på varandra, och sakna inspiration till nya idéer. Jag kan sakna vissa personer, men inte den sociala kontakten med vem som helst bara sådär.

En stelhet som inte går att springa ifrån

En konferens, som nyanställd, går ut på att lära känna folk, knyta kontakter, lyssna och lära från alla nya kollegor. Och powerpointpresentationer. Det hjälper att vara smidig, och det hjälper att gilla Folk. Som högkänslig på konferens är det en utmaning.

Jag rörde mig genom det sociala rummet som en ryckig clown på styltor, och led därefter, men jag har faktiskt lite tips till den som har nåt liknande framför sig:

  • Börja alla samtal med saker som “jag är dålig på att mingla, jag vet inte hur man gör”. Väldigt många svarar med samma mynt. 
  • Berätta att du kommer att glömma bort personens namn, eventuellt även ansikte, därför att du är usel på sånt. Be om ursäkt på förhand. Folk svarar ofta med samma sak, alternativt förståelse för att det är mycket nytt att hålla reda på.
  • Få dem att prata om sig själva! Det är fantastiskt, för då kan du vara tyst.
  • Behåll fokus på vad de berättar genom att upprepa deras ord i huvudet.
  • Skyll på extrem trötthet pga småbarn/tidig morgon/lång dag/whatever och avvik när festen verkar vilja göra entré. 

Framgångsrecept

Det kanske låter som att jag inte trivdes, men det är helt fel. Den här konferensen var fantastisk.

högkänslig på konferens
  • Jag fick eget rum. Alla fick eget rum, utom ledningsgruppen som fick dela, men mitt var ett vackert dubbelrum med ett ganska stort och tjusigt badrum.
  • Innan middag så blev det 30 min andrum på hotellrummet.Jag kunde sprida ut mig. Jag kunde göra mig i ordning i lugn och ro; ingen väntade på mig, ingen krävde hantering för att få ordning på sig själv. Ingen pratade, ingen lät. Det var ljuvligt stillsamt.
Badrumsdörr.
  • Jag fick möjlighet att lära känna några av dem som jag kommer jobba lite närmare med och de var trevliga och förstående och vänliga allihop. Det låter som en klyscha förstås, men det är sant, och det är ingen självklarhet.
  • Vi fick åka ribbåt, och jag fick (dvs kastade mig över) platsen längst fram. De körde i 60 knop, det är ca 110 km/h och regnet stod som spikar i ansiktet, men det var det värt. 
Exfolieringsplatsen.

På många sätt var konferensen som ren och skär semester, men det är klart att jag var socialt dränerad när det var över och det var så skönt att sätta mig i bilen ENSAM och köra hem. 

Klättringen går framåt; pojkarna har vilat sig i form

Inlägget presenteras i samarbete med Nanny.nu*

Klättringen är på uppgång

Vi har knappt varit iväg och klättrat i år alls. Jag är lite osäker på varför, men vi har väl haft annat att tänka på och när man väl tappat klättringsbladet ur den mentala pärmen för möjliga aktiviteter till helgen så … ja, vad ska jag säga.

Vi har tänkt rätt länge nu att vi vill ut och klättra igen, jag och Björn. Förra sommaren var pojkarna inte så sålda på klättringen utomhus och inomhus var de väldigt trögstartade (utom den där enda gången på väg hem från stugan, då), så vi bestämde plötsligt att vi skulle iväg bara han och jag. 

Barnfri klättringsdejt

I lördags bokade vi barnvakt och åkte till Ryssgraven norr om Stockholm. Det är ett väldigt fint ställe, man klättrar precis vid vattnet, och vi var där med pojkarna en gång förra sommaren så det går att klättra där med barn också.

Vi klättrade lätta leder, ringrostiga som vi är, och jag tänkte att istället för att hålla på och utmana mig själv så vill jag bara hitta till där det är roligt. Även om mitt huvud minns hur kul jag tycker att det är, så hade kroppen glömt, men mot slutet av dagen mindes den också. Men ett skrubbsår på foten, ömmande hälar och värkande fingertoppar stod jag och log lyckligt mitt på klippan, och svor för sjuttioelfte gången att det här ska jag göra oftare. Det här är kryddan jag behöver i min vardag.

klättringen i Ryssgraven

När vi kom hem och berättade vad vi hade gjort så visade vår barnvakt lite intresse för det hela. Hon har aldrig klättrat alls, så vi pratade på om klättringen och hur man kan komma igång eller prova på på egen hand om man vill. Jag funderar på om hon skulle vilja följa med oss nån gång, och liksom testa själv också. Vi får se, hon är en aktiv tjej så kanske.

Blodad tand och inspiration

Dagen därpå var vi sega i starten hela familjen, det har blivit så under semestern, så klockan var redan 9:45 när jag kom på att vi kunde åka till klätterhallen. 

“Pojkar! Vill ni åka och klättra?”

“JAAA!!”

De är vanligtvis svårvallade mot ytterdörren men nu gick det bra och vi kom iväg ganska fort; så pass fort att jag reflekterade över det.

Väl på plats i klätterhallen fick de välja de rep där de ville klättra, och de tröttnade inte ens när vi pysslade med deras selar (som är jättekrångliga att ställa in storlek på). Väl inknutna och drillade i “säkring klar”/”jag klättrar”-rutinen så liksom studsade de uppför väggen. Jag bara stod och gapade. Va fan, hur? Har de tränat i smyg? 

Adrian fick storhetsvansinne och gav sig på ett överhäng. Det gick nästan.

De är äldre, det är den enda förklaringen jag kommer på. Efter en kort instruktion lärde sig Simon att studsa ut från väggen med fötterna medan jag firade ner honom, istället för att långsamt hasas mot väggen hela vägen ner som han gjorde förut. Adrian jojoklättrade hela vägen upp gång på gång, Simon hängde och klängde och var upp flera gånger han med. 

Det roliga var att de till och med klarade att ta sig upp på ett ställe på bouldringdelen (låg klättervägg med tjock matta och utan rep), och jag och Björn stod och vågade drömma om att åka på klättersemester hela familjen när de blir äldre. 

“Det var nog för att vi var iväg utan dem igår som de ville åka hit idag,” sa Björn. “Vi har nog inspirerat dem.”

Jag tror han har rätt – så nu ska jag nog ta och sätta upp den där klätterlisten för fingerträning som jag köpte förra året så att jag kan småträna hemma. Det är lite trist när man vill så mycket men inte orkar. 



*Presenteras i samarbete med

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är nanny.nu_-1024x202.png
Det här inlägget är i sin helhet skrivet av mig och jag står bakom vartenda ord. Det sponsras förvisso av Nanny.nu, det barnvaktsföretag som vi använder oss av, men det är ett inlägg som jag skulle ha skrivit ändå – sponsrat eller ej.

Simon pressade sina gränser i Godiståget på Kolmården

Simon åker Viktoria, och är lika åksjuk som jag.

Första besöket på Kolmården

Vi har aldrig varit på Kolmården tidigare, till skillnad från alla andra barnfamiljer vi känner. Eller jo, jag var där en gång när jag var liten, men det är kanske 30 år sen och jag minns bara delfinerna och att jag sedan ville bli delfinskötare. Den framtidsplanen höll för övrigt i sig ganska länge. 

Vi hade planer på att åka dit redan förra sommaren, men det skulle ha hänt i samband med att vi hyrde stugan och vi var för sega på bollen så det fanns inga biljetter kvar då. Pojkarna har med andra ord spetsat på att åka till Kolmården sedan förra sommaren, och de blir dessutom påminda om Bamses Värld i många av de Bamsetidningar vi fick av grannarna förra året. Bamses Värld är alltså vad som har hägrat för dem, inte djuren.

Listan

Jag försökte googla på saker som är bra att tänka på inför ett besök på Kolmården, och hittade förstås massor. Till slut satt jag med en liten lista som jag övertygade Björn om att vi skulle följa, och på den stod bland annat barnvagn

Vi sålde barnvagnen för ganska länge sen nu, men jag hade läst att även för barn som är vana att gå kan det vara bra att få vila benen ibland för det är stora avstånd. Kolmården har 2-hjuliga skrindor för uthyrning, men jag tänkte att vår cykelvagn skulle vara bättre. 

Så jag klurade på hur man fäller ihop den för att kunna packa den, misslyckades på slutet och så hade vi den med oss på hela resan till både Öland och Skåne. Men så en sen kväll på Öland, precis när vi skulle somna, sa Björn:

“Packade du ner framhjulet till vagnen?”

“Va? Vilket framhjul? Nej. Var var det nånstans? Det ska ju ligga i vagnen! Det är klart att jag inte tänker på det när det inte ligger i vagnen!”

Sen insåg jag att det där var ändå nåt som jag, i egenskap av vagnpackare, borde ha tänkt på.

Vägen dit

Vi lämnade Skåne efter frukost och körde till ett hotell, beläget 40 min bilresa från Kolmården, för övernattning innan dagen D. Dagen D skulle inte starta förrän kl 13 så vi åt hotellfrulle och badade i deras spapool medan regnet öste ner utomhus. Lagom till utcheckning och avresa mot lunchrestaurang upphörde regnet och när vi kom till parkeringen lyste solen. 

Björn höll Adrian i handen medan han kryssade mellan bilarna på jakt efter en parkeringsautomat. Ett bonk, ett ryck och ett has följt av ett kristallglasskrik fick honom att sakta ner. Adrian var så exalterad så han hade sprungit rakt in i en parkerad bilbackspegel, och reste sig nu med ett elakt märke i pannan.

På plats

Vi hyrde en skrinda – vi hade inte behövt oroa oss, det fanns hur många som helst – och gick rakaste vägen till Bamses Värld. Barnen gjorde stora ögon och sprang så åt varsitt håll, efter att Simon högt och tydligt klargjort att han minsann ALDRIG tänkte åka Godiståget, så vi delade på oss och spenderade massor av tid i kö. Det hade i och för sig kunnat gå långsammare i köerna, så en ska kanske inte klaga. 

Utsikt från Skalmans bil. Simon körde.

Bergochdalbanan Godiståget

Jag gick med Simon som körde Skalmans bilar och häpnade över hur kort banan var, och sen åkte vi Minihopp. Det killade i magen på mig, jag tål ju nästan ingenting längre vilket är himla trevligt eftersom de jag åker med inte heller tål så mycket. Jag tjoade och skrattade, och efter en liten stund hakade Simon på. När vi kom ner var han alldeles adrenalinstinn och jag berättade att det där killet i magen är varför jag gillar att åka bergochdalbana. 

Björn och Adrian i Minihopp. Det kom en regnskur strax efteråt, men i övrigt var det precis regnfritt och en hel del sol också.

“Jag tror det känns ungefär sådär att åka Godiståget,” sa jag apropå.

“JAG VILL ÅKA GODISTÅGET MAMMA! KOM!!”

“Va? Vill du?”

“Ja, sluta fråga jag har ju sagt att jag vill åka så nu åker vi! Kom!”

“Ja, javisst, om du vill det så gör vi det.”

I kön påminde jag honom om att vi lätt kunde lämna kön om han ändrade sig. Han suckade, och ändrade sig icke. Jag var förvånad, och lite skeptisk.

På väg upp, i bergochdalbanan Godistågets första långa (“långa”) uppförsbacke, höll jag honom i handen och sa att man ska dra efter andan precis på toppen. Vi gjorde det tillsammans, och sen bar det av.

Jag tjoade och tjöt när det sög i magen och efter första svängen tittade jag på Simon.

På förskolan har de känslokort de pratar om ibland. De är som halva A4 med ett tecknat ansikte på, och varje kort uttrycker en känsla i ansiktet. Jag kom att tänka på det för Simons ansikte hade stelnat till skräckkortet. Hans såg ut lite som en negativ teatermask.

Jag visste inte hur jag skulle hjälpa honom, så jag ropade “Andas, Simon! Andas!” och såg hur han kom ihåg att det är nåt man gör.

Efter första varvet – för man åker två varv – satt vi i uppförsbacken igen och han tyckte absolut inte att det var roligt. 

“Nej, men nu sitter vi ju här så vi kan bara stå ut tills det är klart, och det går fort. Nu, dra efter andan, och sträck på ryggen så du inte trycks ihop där nere. Är du beredd?”

Han sträckte på sig, och vi drog efter andan tillsammans.

“Luta dig dit vi är på väg, Simon!” ropade jag över rälsljuden och Simon lutade sig i svängarna. Den här gången gick det bättre för honom, men när vi klev av sa han att det INTE var kul och ALDRIG MER skulle han åka nåt liknande, det kunde jag glömma. Jag höll med om att han inte behövde åka mer, någonsin, om han inte ville.

Elefanterna!

Vi var kvar i Bamses Värld ganska länge, tills alla attraktioner hade åkts minst en gång, och sen sa Simon att det var mycket mindre än han hade trott. Han ville gå och titta på djur, och Adrian behövde ingen övertalning. Vi åt matsäck medan vi promenerade mot elefanterna, och gick förbi en massa fina djur på vägen. Just elefanterna var det jag som ville se; det finns inget djur som är så underbart som elefanter (och igelkottar), och de hade en unge! En liten indisk elefantpojke, och jag visste knappt vilken fot jag skulle stå på under all gullighet. 

Vi gick förbi den största klätterställning vi någonsin klättrat i också, på den stora lekplatsen, så där blev vi kvar ett tag. Björn passade på att testa hur bra GPS-tagen vi lagt i Adrians jeansficka fungerade, och det var lite si och så med det men den var inte sämre än Simons klocka, så det är ju alltid nåt. 

Slutspurten

När vi började bli lite trötta och funderade på hur vi skulle göra med middag, om vi kanske bara skulle ta nån korv för vi var inte så hungriga, ville barnen tillbaka till Bamses Värld så vi tänkte att vi avslutar dagen där. Simon gick med Björn, och jag gick med Adrian. Vi åkte Godiståget. Adrian älskade det, ögonen lyste på honom och han log och skrattade hela vägen. 

kö till godiståget
Adrian i kön till Godiståget.

Efter ett tag letade de andra upp oss och Simon kom och tog mig i handen.

“Mamma?”

“Ja?”

“Jag vill åka Godiståget.”

“Va? Vill du?!”

“Ja. Blir du glad då?”

“Simon, jag är lika glad oavsett. Jag har dessutom åkt det både med dig och Adrian så jag är jätteglad. Ska vi åka det igen då är det för att du vill det. Bara om DU vill.”

“Jag vill åka Godiståget. Med dig.”

“Ok. Nu eller?”

“Ja nu! Kom mamma! Vi springer!!”

Han upphör aldrig att förvåna mig. När vi satte oss i tåget för andra gången och fällde ner bygeln undrade jag om jag såg ut som känslokortet för förvåning.

“Simon, det här tycker jag är jättemodigt av dig. Du är så himla cool!” 

Den här gången gick det mycket bättre, men han tyckte tydligen inte att det var så kul nu heller. Men vaddå! Snacka om att ha försökt. Dessutom tycker han antagligen att Godiståget är det bästa som finns om vi åker tillbaka nästa år.

Hemma igen

Vi var hemma runt kl 21 och det var fyra mycket trötta familjemedlemmar som släpade sig ut ur bilen, och tjafsade sig uppför trappan i vanlig ordning. 

“Nästa år, om vi åker dit igen, så tycker jag att vi tittar på djuren istället,” sa Simon innan han vek ner sig för natten. 

“Nästa år, hjärtat, om vi åker dit igen så vill jag åka Wildfire.”

“Vad är det?”

“Det är som Godiståget, fast för vuxna.”

Man kan alltid drömma.

“Har du samma vingbredd som en örn?”

Fantastiska skånedagar hos Morfar och Marmor

“Vi har haft det fantastiskt, det är som en all inclusive resa att vara hos pappa och Pia!”

Minus den tunga räkningen som gärna följer med en all inclusive-resa till Teneriffa – och minus snyltande på släkt – vilket jag vet eftersom motsatsen intygats – så har vi varit på en regelrätt resort hos pappa och Pia i Skåne. 

Hejdå Öland

Efter Öland körde vi till Skåne i vackert och varmt sommarväder, vi kom fram lagom för att hinna med ett dopp i poolen före middan. Pia lagar fantastiskt god mat, det gör hon alltid och så även nu, men barnen var i efter-bilresa-läge – dvs måste fippla, spritta, tänja, böja, stretcha, skrika, springa, krypa, hoppa och spagetti-hasa ner från stolen under bordet – så jag vill minnas att de balanserade på gränsen till utvisning hela kvällen och det blev nog inte så mycket mat i magen. Jag förstår dem, fullständigt, för övrigt. Vi var trötta efter bilresan allihop; man blir trött av att sitta stilla i en bil halva dagen. 

Tur med vädret

Under tiden hos pappa och Pia hade vi helt osannolik tur med vädret. Prognosen i den Optimistiska Väderappen (förkortas SMHI) sa att det skulle vara mulet med både regn och solglimtar alla dagar, och den Pessimistiska Väderappen (Väder-appen som följer med iPhone) sa regn och åska alla dagar. Vi såg regnmolnen passera ett par kilometer bort, men molnen undvek solen nästan hela tiden och vi klarade oss så bra att vi hade det varmt och soligt och kunde bada i poolen varenda dag.

En sen eftermiddag satt jag och Björn i solen, med varsitt glas före-middanvin, i soffgruppen intill poolen och tittade på pojkarna som badade med sin morfar. Allt var lugnt – eller ja, under kontroll i alla fall. Björn lutade sig mot mig och sa lågt:

“Det är som en all inclusive-resa, det här.”

“Ja, verkligen.”

“Vi behöver inte göra nånting. Pia lagar mat! Vi har fått vin … Vi har till och med Bamseklubb,” skrattade han och nickade mot min far som just höll på att dra runt Adrian i vattnet i en badring.

Å, vad vi myste! Där och då var det långt bättre än all inclusive. Jag har funderat en del på vad det är som skänker mig och Björn mest semesterkänsla, och det är såklart att barnen är sysselsatta och har roligt utan att vi måste vara med och styra upp och vakta precis i varje ögonblick, men framför allt är det att inte behöva planera och laga mat. Vi hjälper gärna till, alltså, inga problem! Men det är just det där med matlagning som tar sådan tid …! Å vad härligt när vi slipper bekymra oss för det så mycket.

Simon blir blå om läpparna och skakar ganska fort i normaltempererade bad, precis som jag också alltid gjort. Då torkade han sig och kom och värmde sig i min famn en stund.

Två utflykter

En regnig förmiddag gjorde vi en utflykt till Ängelholms Hembygdspark i vanlig ordning – alltså det där stället är så himla bra, de skulle lugnt kunna ta inträde och det skulle vara värt det – och snubblade in på en parkteater med Pettson & Findus.

Vi gjorde också en utflykt till Fredriksdal museer och trädgårdar, där vi gick en tipspromenad som pojkarna entusiastiskt engagerade sig i. Det tog ett bra tag så vi hann bara se halva parken, men vi tar väl andra halvan nästa år.

Och så firade vi mig!

Jag skulle fylla 40 år veckan efter, så jag firades till min glittrande lycka med en presentpåse. Egentligen var det 2 påsar men de hörde ihop. Bland annat så fanns där ett Amarone och ett Châteauneuf-du-Pape, favoriternas favoriter, liksom den mest underbara spa-rock i tjock mjuk kritvit bomull. Lyckliga jag 😊❤️