En vill ju inte va en ja-sägare! Dvs föräldern som säger ja till allt

När vi går i affärer med barnen använder vi tricket med önskelistan ytterst flitigt. Särskilt Simon har lärt sig att han aldrig får något oplanerat på studs – Adrian har en liten bit kvar – men det finns tillfällen då det är svårt för mig att hålla mig till regeln.

När Simon behövde en ny jacka

Precis, Simon behövde en jacka helt plötsligt. Det brukar vara så; jag tror att den ena eller andra har allt som behövs, men egentligen är det bara brorsan som har det. Dessa hål i garderoben upptäcker jag oftast när vi står halvklädda i hallen på väg till förskolan.

Så vi åkte till Outlet, jag och Simon, den dagen efter förskolan. Simon var trött, men ändå vid gott mod – ända tills jag försökte få honom att faktiskt TITTA på jackorna jag höll upp innan han svarade nej. Istället hade han fastnat vid nåt tillfälligt (?) parti inlines för barn. Det gick inte att få honom därifrån på fredlig väg. Han vände och vred på dem, ställde massa frågor och jag svarade. Såklart att jag gjorde, det är ju inlines. Jag åkte mycket när jag var tonåring.

Han funderade lite, och bad sen att få prova. Såklart att han fick prova, det är ju inlines! Han rullade entusiastiskt runt en stund i butiken med mig vid armen, sen gick han med på att ta av dem – bara för att sätta händerna i dem och köra omkring med dem på golvet lika länge till.

“Mamma, jag vill ha såna här,” sa han till slut, snällt och sakligt, med inlines fortfarande på händerna.

“Ska jag fota dem och sätta upp dem på din önskelista?”

Jag fotade, han pratade om hur gärna han ville ha såna, jag pratade om hur svårt det är i början men hur fort det går att lära sig om man inte ger upp.

“För vad händer med dem som ger upp, Simon?”

“Vaddå?”

“Ingenting! De lär sig ingenting, nånsin.”

Tvivlet

I bilen på vägen hem pratade han om inlines och hur kul det skulle vara. Och jag, som blir eld och lågor så fort barnen visar intresse för aktivitet, satt och funderade på om det var emot våra föräldraregler att köpa ett par.

Emot: Simon har hittat nåt som i hans ögon eventuellt/sannolikt klassas som leksak, som han ber om att få. Nästa högtid med presenter till honom är julafton, det finns ingen anledning att köpa nåt nu.

För: Det är en aktivitet, och det gäller att hoppa på tåget i farten. Väntar vi till julafton har intresset dött för länge sen.

Björn avgjorde att vi skulle köpa dem, så jag åkte glatt tillbaka till Outlet dagen därpå. Vi gömde dem i garderoben ett par dagar, i hopp om att minska intrycket att han får saker bara för att han pekar på dem. Det hade säkert ingen effekt, men man vet ju aldrig.

Premiärturen

I måndags var det dags, överraskningen åkte fram under Simons lediga dag (magsjuka lördag förmiddag = hemma till och med måndag) och Simon stapplade vingligt över gräsmattan mot gångvägen, där Adrian lärde sig cykla för några veckor sen. Han ramlade nån gång, annars hängde han mest i mig, och efter 10 minuter gav han upp.

“Kommer du ihåg vad vi sa om att ge upp, Simon?”

“Ja, men vi ska åka mera. Bara inte idag,” svarade han över axeln medan han kröp uppför trätrappan på baksidan. Sen dess har det inte varit väder att åka nåt, men jag hoppas att jag kan få med honom ut ett par gånger till. Jag får locka med russin.

Adrians tur

Det är praktiskt ändå, att de har nästan lika stora fötter. Adrian fick såklart också testa, med liknande resultat dessutom. Jag ångrar inte köpet, det var bra pris och de går att sälja igen. Helst hade jag hyrt först istället för att köpa, men jag hittade ingenting för barn och inte heller nånting på Blocket just då. Säsongen har väl inte riktigt kommit igång än. Vi får se hur det går, jag hoppas de kommer på hur kul det kan vara.

Parentes

En tids tystnad från min sida här kommer sig av en massa jobb. Mhm, det är inte som att jag fått tag på ett riktigt jobb där jag får betalt för det jag gör – än – men det är så fasansfullt kul att jag gör det ändå. En kreativ våg med tunnelseende på det nya är vad det blev av den saken, men nu har det lugnat sig, det är nästan klart.

När vi kapade ett annat barns födelsedagsfika för att fira Simon, 6 år

Simon fyllde 6 år

Simon fyllde 6 år förra lördagen, och han ville naturligtvis ha kalas (det var ju så kul förra året). Efter Adrians kalas i höstas, som jag fortfarande inte lyckats fästa i text, så bävar jag numera för att organisera barnkalas. Därför är det tacksamt att ha en pandemi att gömma sig bakom – du vet älskling, på grund av corona så får man inte samlas så många, det är lite svårt att ha kalas nu så vi tar det i sommar istället. 

Det är vad jag sagt till Simon. Andra barn på förskolan har också väntat med sina kalas, det vet vi, och det hade Simon förlikat sig med. Men så dök ett gyllene tillfälle att komma undan billigt (dvs mentalt billigt) upp en vecka före födelsedagen. Såhär var det:

Planering och ett gyllene tillfälle

Vi skulle ha haft familjen över på fika på Simons födelsedag men det flyttades till dagen därpå, dvs söndag, eftersom Simon plötsligt blev bjuden på någon annans födelsedagsfika på lördagen. Ja, en flicka på Simons avdelning vars föräldrar vi ibland står och pratar med på lekplatser, skulle ha födelsedagsfika på Simons födelsedag. Jag valde att helt ogenerat ringa födelsedagsbarnets mamma och kapa deras fika, så att barnen kunde ha gemensamt födelsedagsfika/-kalas. Ibland förvånar jag mig själv.

Nya planen var alltså att Simon skulle ha kalas ändå, tillsammans med den här flickan som hade tänkt fira själv. Tilläggas bör att flickan i fråga blev tokglad över idén, och mamman verkade lättad över att inte behöva rådda det hela själv. Win-win. 

Sen blev flickan febersjuk torsdag kväll och jag försökte då få familjen, alltså vår familj med mormor och morbror + sambo, att boka tillbaka lördag hos oss. Det gick nästan.

Det slutade med att vi inte gjorde någonting särskilt på Simons födelsedag, förutom att vi firade honom på morgonen förstås – och åt tårta på kvällen. Det var kanske lika bra, det blir bättre att sprida ut det hela så att han hinner med allas presenter. Det tyckte däremot inte Simon mitt bland alla kast i planeringen, han ogillar starkt att inte veta hur något kommer att bli och om verkligheten krockar med vad han har föreställt sig så blir det ytterst dramatiskt. 

Björns kreation.

Hursomhelst. Förra söndagen kom familjen på besök, Simon fick sin radiostyrda bil som han önskat sig och Adrian fick kämpa hårt med att inte vara födelsedagsbarn. 

Födelsedagsfika/-kalas

Det kapade födelsedagsfikat för Simon och Flickan gick av stapeln igår, och jag bara njöt. Alltså allt jobbigt förarbete var ju redan gjort! Välja gäster, skicka inbjudningar och få svar, välja fika och baka, tänka ut en grov plan och förbereda den. Det var ett litet fika, tre flickor skulle komma och alla från samma förskolegrupp, och alla tre är barn som Simon ville ha på sitt kalas ändå om han hade haft det själv.

Det känns som att det enda jag och Björn bidrog med var fiskdammen, och fruktsalladen förvisso men den glömde alla bort och stod orörd i kylen hela dan, men det stämmer inte riktigt. Helt ofrivilligt blev det mer och mer likt en verklig kapning ju närmare kalasdatumet vi kom. Vädret såg ostadigt ut och efter överläggning kom vi fram till att istället för att ha fikat på kullen, som det var tänkt, så flyttades det hem till oss eftersom vi har ett paviljongtält. På så sätt skulle vi ha lite lä intill huset – vi skulle ju vara utomhus – och tak över oss utifall att det skulle behövas. 

Så. Vi pyntade paviljongen, pappersduk och bestick och varm äppelmust från vårt äppelträd, och Björn blåste ballonger till förbannelse med kompressorn ute i garaget och knöt upp dem precis överallt.

födelsedagsfika 6 år

Kolla nivån på den tårtan, både bokstavligt och bildligt. Jag kan liksom inte göra sånt. Flickans mamma gillar att baka, och det syns verkligen och det mest imponerande är att allting var glutenfritt OCH gott. Förutom snyggt, alltså.

födelsedagsfika i coronatider

Det blev bra. Födelsedagskalaset blev lyckat. Under loppet av två timmar hann ungarna vänta på den sena gästen, trycka tårta, bullar och muffins, dricka 35 liter äppelmust var, misslyckas med att samsas om studsmattan, brotta sig iväg till lekparken där fiskdammen skulle ske, bryta mot några lekplatsregler, delta i fiskdammen, trycka godis samt kollektivt förundras över att hoppande plastgrodor inte kan hoppa i sandlådor.

Tjong, sa det, sen kom allas föräldrar nästan samtidigt. Vi hann ha solsken 3 gånger, snöfall 2 gånger, och attacksnö 1 gång. Den sistnämnda kom med stark vind och flingorna föll isär som snöbollar när de träffade marken. Man såg knapp handen framför sig och Simon vrålade ut sin olycka över hur mycket han plötsligt frös, allt bara rasade så på 5 minuter var lekplatsen tömd och vi tog oss hem illa kvickt. Sjukt effektivt.

Jag ska bli faster; upprättelsens tid är kommen

Kan du tänka dig? Jag ska bli faster.

Faster …

Hela familjen satt och diskuterade bebisens kön hos mamma för några veckor sen – som om frågan faktiskt var öppen för diskussion – och jag tittade på min bror och sa “det är en flicka”.

Han såg skeptiskt på mig: “Fast det VET du ju inte.”

“Ibland vet man. Jag brukar har rätt.”

“Ja, jag veeet,” svarade han.

Det är förstås lika stor chans vilket som, men av någon anledning kunde jag inte föreställa mig en pojke och det kunde ingen annan heller. Ingen, utom min bror som visualiserade en pojke av alla krafter. Oklart varför.

Beskedet

Han hörde av sig för att meddela kön efter ultraljudet i måndags.

Sanningens och upprättelsens tid nalkas

Det viktigaste i sammanhanget är förstås att JAG ska bli FASTER – jag kommer få sy en massa babykläder igen (wohoo!!) – men efter det så kommer det underbara, väldoftande faktum att jag vet att jag kommer få höra saker som “asså NU fattar jag vad du menade” från min bror, som låtit undslippa sig både ett och annat “det är väl bara att …” genom åren. Hehehe, hämndens upprättelsens tid är kommen.

Min underbara lillebror

Nej, min bror har glatt ställt upp och hjälpt oss oräkneliga gånger och pojkarna avgudar honom så det har inte varit hemskt med honom. Men några gånger har jag resignerat, inför den grundläggande kunskapen i universum att vissa saker måste upplevas för att förstås, och då har jag sagt till honom att “kom ihåg det här samtalet nu, arkivera det i minnet och så tar vi fram och fortsätter den här diskussionen när du själv blir förälder”. Då har han skrattat och sagt att han nog har en del saker som han kommer att få höra då, och det har han naturligtvis rätt i.

I augusti/september nån gång är det dags. Massor av tid att sy, drömma och längta. Jag kommer stå med armarna utsträckta, utifall att någon vill lägga ifrån sig en bebis i dem, så fort jag får tillfälle.

Jag kommer INTE vara den där som berättar hur man minsann “ska” göra. Aldrig. Usch och tvi.

När vår lilla 4-åring skulle lära sig cykla

Att lära sig cykla

Adrian har lärt sig cykla

“Ja, men det är ju precis i den här åldern som man har som lättast i livet att lära sig såna här saker” sa min far entusiastiskt, när jag berättade att det gått så bra, och syftade på 4/5-årsåldern.

Jag svävar på huruvida detta är ett vetenskapligt faktum eller ej, men vi konstaterar att det händer fascinerande mycket i, för, och med Adrian sedan november ungefär. Att det plötsligt släppte med skidåkningen i Kungsberget är förstås ett särskilt färgstarkt exempel, men det pågår grejer hela tiden och nu kan ungen plötsligt cykla också. Eller plötsligt och plötsligt, det var ett beslut som fattades på högre ort (dvs högre än Adrian, dvs hos mig och Björn) och som sedan fasades in medan vi låtsades som ingenting. 

Att lära sig cykla utan att märka det

Det var såhär att Adrian ärvde Simons springcykel när Simon började trampcykla för 2 år sen. Nu har han fått ärva Simons första trampcykel – en sån där supersöt av allra minsta sorten – och trots att Simon aldrig gillade den så har Adrian lyckats göra sig till herre över den istället.

Det är jag som stått för genomförandet av projektet. Det föll sig naturligt. Och precis som med skidåkningen var Adrian från början inte helsåld, han gillar dessutom sin springcykel, men så kom det här med russin på tal. Man kan få honom att kämpa med det mesta om det vankas russin som belöning, och han måste ju själv vilja lära sig cykla. Det behöver finnas en morot som är mer direkt än det långsiktiga målet.

När vi precis skulle börja prova cykeln så gick vi ner på gångvägen precis utanför oss, där det sluttar försiktigt och sen planar ut. Dealen var fem åk, sen fick han gå in. Om han trampade lite fick han ett par russin dessutom. 

Jag sa att om han gjorde det här varje eftermiddag så skulle han snart kunna cykla, det skulle gå av sig själv och Adrian är bekvämt lagd så han köpte det. Men sen blev det inte av varje dag alls; ibland var grannflickan med hem från förskolan, ibland var det inte bra väder osv. 

Det gick nån vecka, sen kom friskvabben med en smäll och jag tänkte att nu är det väl ändå dags att lära sig cykla. Jag tog med honom ut på lördagen och sa att om du cyklar och kämpar nu så blir det russin, jag har med mig samma ask i fickan som vi hade i Kungsberget.

Han kontrollerade att det stämde, och sen bad han mig hjälpa honom att starta. Efter tre försök cyklade han själv och verkade bara stanna av eget val. Då sa jag att om han kunde cykla hela vägen runt förskolehuset så skulle han få ÅTTA russin (!!!). “WOW” skrek Adrian och cyklade hela vägen runt utan att sätta ner foten en enda gång. 

Wow, tänkte jag och tuggade i mig ett gäng jag med. Hur gick det där till egentligen?

Jag tror att det är tack vare springcykeln, inget annat. Hela friskvabben fokuserade vi på att cykla, och jag fick honom till och med att följa med mig på en längre utflykt till stora Coop (2 km). 

Alltså jisses vad han kämpade under den turen! Han cyklade en bit, stannade, och la sedan mellan 5 och 10 försök på att starta själv igen varje gång och ungen gav sig inte. Vi ett tillfälle höll han på så att jag till slut stod och väntade på explosion och härdsmälta i lägret, han ramlade till och med och skrapade handlovarna under sina försök att komma igång själv, men det var tvärtyst hela tiden – med undantag av flåsandet. Mina försiktiga “du vet att det är bara att säga till om du vill ha hjälp” ignorerades kungligt och till slut lyckades han. 

Han var helt slut när vi kom hem. Jag var istället genomfrusen, men så stolt att jag inte visste på vilken fot jag skulle stå.

Tips

Köp en springcykel på Blocket* eller Facebook Marketplace*, eller nån annanstans, och börja nu. Stressa inte; det måste få vara roligt och trampcyklas det inte till sommaren så görs det nästa år. Lycka till!

🚴 🚴 🚴


*ej sponsrat

Skansen på påskdagen, och nu har vi sagt adjö till barnvagnen

När vi så satt där i godan ro hos mamma på påskmiddag, så dök förslaget om Skansen upp. De har precis öppnat för i år, så i söndags förmiddag var vi där och för första gången någonsin hade vi ingen vagn med oss.

Hejdå vagnen …

Tänk att vagnens tid är över (OMFG !!!). Det är med viss saknad jag konstaterar detta; vagnen har funkat som en enorm handväska på hjul, vi har kunnat ha med oss allt och lite till i den utan problem och så fort en unge tröttnat eller fått psykbryt mitt bland älgarna så var det bara att rulla fram vagnen och påbörja en relativt ansträngningslös bortforsling av pojken från besvärade djur (och människor).

No more. Nu kommer ryggsäckarnas tid tillbaka – våra ryggsäckar då, inte pojkarnas. Inte än. Men det gick faktiskt bra ändå.

Full fart

Pojkarna sprang hela tiden. Det var som att de bara hade två lägen; springa och klättra. Ibland samtidigt. De tittade fascinerat på björnungarna som lekte våldsamt med varandra, spanade efter lodjur utan att se dem (vi bara antar att de faktiskt fanns i sin inhängnad), klättrade på små stenmurar (och allt annat de gick förbi), spejade på sälar och diskuterade vilka vargar som var yngst. Sen fastnade Simon med huvudet mellan glasskivan och räcket i staketet ovanför vargarna, jag låtsades inte om det och han löste det själv. Strax därpå gjorde naturligtvis Adrian likadant men han kom inte loss. Han lirkade och höll på i flera minuter innan han rev av sig mössan – som höll på att flyga ner till vargarna – och pressade sig ut.

“Aj,” sa han om sitt öra som blivit lite klämt, och sen var det ur världen. Hans mormor, däremot, var lite mer bekymrad än så innan han lyckades ta sig loss. Folk började vända på huvudena mot pojken som satt fast med huvudet i vargarnas staket, men Adrian tog det kallt och jag stod mest och stöttade, för att han skulle kunna vila armarna lite, och väntade.

Efter två timmars aktiv förflyttning började pojkarna bli lite trötta och Adrian blev hungrig, så sista biten till lunchrestaurangen fick han rida på Björns axlar. Det var faktiskt förvånansvärt bra mat där, på Stora Gungan* (precis vid rulltrappan), lite dyrt förstås men hela Skansen är ju ett turistställe. Ska komma ihåg det för framtida bruk; både morotssoppan, köttbullarna och laxsmörgåsen (fick kokt potatis istället, för de hade inget glutenfritt bröd) var gott.

Lyx

När vi senare promenerade tillbaka mot bilen så gick båda pojkarna och höll mormor i handen lite längre fram. Jag och Björn knatade efter och tittade på dem där de gick alla tre.

“Vilken Lyx det är” – sa Björn och lyckades få stora L att höras – “att vara tre vuxna på två barn. Vilken skillnad det gör …!”


*ej sponsrat

Påskafton ur ett vetenskapligt perspektiv

Jag lovar för mycket med en så högtravande rubrik; här följer ingen vetenskaplig djupdykning i påskfirandets ursprung från min sida, även om Simon försökte få till en i lördags.

“Hur är det PÅ RIKTIGT?”

Han frågar så mycket, den pojken, och lyssnar på svaren gör han också. Varför-perioden är ett minne blott, nu efterfrågas sanningar och det blir komplicerat med sanningar och historiska fakta när det kommer till påskens ursprung … Så vad gör jag, när min vetgirige son hänger på trekvarten över ryggen och pepprar mig med frågor på självaste påskafton? Jo, jag plockar fram en liten blåtandshögtalare, och hittar (hör och häpna) ett avsnitt om just detta på Vetenskapsradion.

Vi har lyssnat en del på Underverksklubben och Äventyrsklubben, vilket Adrian nu förälskat sig i och kör på repeat i sitt rum för övrigt, men Vetenskapsradion är för en äldre publik så jag trodde inte det skulle hålla.

Det höll. “Vem var den historiske Jesus?” i 20 min avbröts endast av följdfrågor, samt ett kort gräl om isbitar. Fantastiskt. Ibland tänker jag att vi inte utmanar honom tillräckligt – Simon alltså, inte Jesus. Vi är inte religiösa. Tänk, om två veckor fyller han 6 år …!

Påskmiddag med skattjakt hos mormor

Jag skrattar fortfarande vid minnet av den förra skattjakten hos min mamma, men jag måste säga att i år överträffade hon sig själv. Äggen fanns gömda hos hennes grannar (utanför) och Simon kunde nästan läsa sin karta själv. Jonas och Emma var också där, maten var jättegod som alltid och sen var det dags för efterrätt.

“Jag tänkte vi skulle dekorera tårtan,” sa mamma från köket. “Det kanske du kan hjälpa mig med, Lisa?”

Hon satte en sprits (heter det så?) fylld med grädde i händerna på mig och bad mig “göra nåt”.

“Jag borde ha tränat på nåt innan,” konstaterade jag efter att ha försökt göra en virvel över hela tårtan. Mer och mer kreativa försök att rädda dagispysslet genomfördes och tillslut ombads jag att “göra små toppar” överallt. Sen ströddes godisägg över kalaset och allt var väl igen.

Efter middan tittade pojkarna på film medan vi andra faktiskt kunde sitta och prata ganska länge. Så länge att vi åkte hem en hel timme senare än vi brukar. Det märks att barnen blir större; för ett år sen hade vi inte kunnat vara kvar så länge.

Påskveckan med frisk-vab av pollenbarn

Frisk-vab

Jag har haft Adrian hemma i nästan en vecka nu. Det började förra fredan med att jag tyckte att det vore mysigt med en dag tillsammans bara han och jag, för Simon hade varit hemma frisk veckan innan i två dagar pga lite snorigt läge* så jag tyckte det var Adrians tur. Jag vet dessutom att han tyckte det var lite jobbigt att Simon fick vara hemma och inte han, så det föll sig lägligt. Extra lägligt, visade det sig, eftersom pojkarna är pollenallergiska och alen exploderade i samband med detta. 

Adrian snorade och snorade och till slut insåg vi att nä, han måste nog vara hemma från förskolan under hela påskveckan. Han har alltså varit hemma en vecka nu, pollenmedicineringen har ökat och snorandet har vänt, så på tisdag är det förskolan som gäller igen, om inget nytt inträffar.

Adrian på väg mot ljuset i slutet av tunneln.

Det är näst intill omöjligt att få nånting gjort när jag är hemma med honom. “Nånting”, i betydelsen nödvändiga administrativa aktiviteter som kräver lite tid samt en viss mängd koncentration, får helt enkelt vänta i elva dagar totalt innan det går att plocka upp där jag stannade. Visst, han vilar en stund efter lunch, men han slutade sova middag för länge sen och den där vilan (“vilan”) punkteras ofta och gärna med diverse händelser – som tex toalettbesök, assistans med superviktiga saker (som tex att knyta/knyta upp knutar), eller varför inte längdhoppträning från byrån? – vilket gör att jag får svårt med koncentrationen. 

Mys-vab

Men med det sagt, så finns det mycket härligt med att vara hemma tillsammans såhär när ungen är frisk. Vi har haft jättemysigt, och han har varit både hjälpsam och någorlunda sansad mest hela tiden så vi har passat på att cykla. Det var liksom dags, men jag berättar mer om det sen för nu är dagens eftermiddagsvila över.

Glad Påsk 🐣

Glad påsk på er! Vi gör egentligen inget särskilt, utom på lördag för då bjuder min mor på påskmiddag.


*Förskolan menar att snoriga barn är vanligt men de ska trots det vara hemma tills de har varit förkylningssymtomfria i två dagar, ELLER tills de har varit hemma i sju dagar och inga nya symtom har tillkommit.

Lax med saffranssås och tagliatelle – lättlagad middag på 30 min

lättlagad lax

Älska lättlagad fisk

Vi gillar fisk. Jag älskar lax. Men framför allt älskar jag god, lättlagad (och därmed ofta snabblagad) mat som går snabbt att laga för det här med att stå vid spisen i flera timmar är inte riktigt min grej.

Det här receptet är förvånansvärt snabblagat, och eftersom jag är ganska kräsen vad gäller mat och smak så har jag inte så många såna recept. Vacker smak brukar tyvärr kräva tid, men det finns undantag och det här är ett lyckligt sådant.

Alltid när vi presenterar nya smaker för pojkarna så gäller det att hitta en USP* innan de sätter sig vid bordet. Reaktionen är kategoriskt alltid “NEEEEEJ” när de ser maten – alltså nästan all mat, oavsett vad vi lagat – och det är då som vår USP kickar in och driver dem hela vägen upp på stolen. I det här fallet är USP:en att det smakar lite som lussebullar, eftersom det är saffran i.

De högg på betet och åt. Mest fisk och pasta i början (läs mer om hur vi hanterar ämnet mat hemma hos oss här), men det gäller att inte ge sig och det här receptet är bra också för att bitarna är stora nog att sortera och/eller plocka bort – för den som till exempel plötsligt drabbas av mental allergi mot gröna saker.

Helst lättlagad mat

Jag vill visserligen att det ska gå fort och lätt, men trots det är inte halvfabrikat nåt vi brukar köra med. Inte för att det är nåt fel med det, men det blir liksom godare när man gör det själv. Det blir en kluring det där, att hålla sig med lättlagad, snabblagad och samtidigt god mat. Ett annat sätt är förstås att lägga mer tid på matlagningen, men att göra så mycket att man inte behöver lägga nån tid alls på det dagen därpå.


*Unique Selling Point

Lax med saffranssås och tagliatelle

Ett snabblagat och barnvänligt recept med smak av lussebulle. 
Såsen är naturligt glutenfri, så om du undviker gluten så är det bara att byta pastasort efter behag.
Det här går ganska fort att göra, så det kan vara bra att sätta på pastavattnet först av allt.
 
 
 
Förberedelser 10 minuter
Tillagningstid 20 minuter
Total tid 30 minuter
Måltid Huvudrätt
Portioner 4 pers

Ingredienser
  

  • 500 g laxfiléer
  • 200 g cocktailtomater
  • 2 dl créme fraîche
  • 2 dl vatten
  • 1 msk tomatpuré
  • 0,25 g saffran
  • 1 tsk majsmjöl, typ maizena
  • 1,5 msk koncentrerad fiskfond
  • salt och svartpeppar efter smak
  • 2 tsk finhackad dill
  • 100 g hyvlad morot
  • 100 g sojabönor
  • 4 port tagliatelle

Instruktioner
 

  • Skär laxen i mindre bitar och skär tomaterna i halvor.
  • Blanda créme fraîche, fiskfond, tomatpuré, saffran, vatten och majsmjölet (utblandat in lite kallt vatten enligt instruktion på paketet) i en lämplig panna (som du har ett lock till) och koka upp.
  • Smaka av såsen med med salt och peppar.
  • Lägg i tomaer, lax, sojabönor och hyvlad morot. Låt småkoka under lock i ca 5 minuter.
  • Rör försiktigt ner dillen precis före servering.
  • Servera med tagliatelle.

Anteckning

Ett snabblagat och barnvänligt recept med smak av lussebulle. 
Såsen är naturligt glutenfri, så om du undviker gluten så är det bara att byta pastasort efter behag.
Det här går ganska fort att göra, så det kan vara bra att sätta på pastavattnet först av allt.
 
 
 
Keyword fisk, glutenfri, snabblagat