Allt annat än mainstream på den pojken

Min lilla empat

Simon är, förutom det här med den jobbiga perioden som pågår just nu, väldigt empatisk. Han har svårt att veta vad han ska göra med alla starka känslor, och ibland tror jag att han brottas med känslor som inte ens är hans från början.

De senaste veckorna har ett nytt beteende dykt upp i sammanhanget: När det blir mycket känslor i berättelser, framför allt kärlek och sorg och saknad, så reagerar han med att bli spattig och sprittig och ropa på den förälder som är närmast den berörda figuren i sagan. Sen springer han till sagda förälder och kastar sig våldsamt i famnen och kramar hårdhänt. Blir han hindrad i detta (“vänta lite älskling, vi ska inte gå in till pappa och Adrian nu, Adrian ska precis sova och pappa kommer till dig alldeles strax”) så bryter äkta storgråt ut och krokodiltårarna rullar utför kinderna så tätt att de knappt går att skilja åt. Det låter hårt, men detta är en klar förbättring tycker vi – förr kastade han sig fram och bet urskillningslöst så hårt att han skakade istället.

Det är som om nya ventiler för samma känslor håller på att testas, och det enda jag kan säga om det är “äntligen”.

Simon, min Simon

På hans CD med barnmusik som han ibland lyssnar på när han ska sova så finns Mio min Mio. Det är en vacker sång. Simon har frågat mig om Mio, och jag har berättat de extremt grova dragen av sagan som jag kommer ihåg och varje gång, till ljudet av musiken, så kastar han sig över mig och ska kramas och kramas. Och kramas.

Jag backar i princip ALDRIG för en kram. Särskilt inte från honom, för de är inte jättevanliga. Det här har fått mig att tänka ännu mer att han behöver mer tid med mig och Björn, fast en i taget, utan Adrian. Egen tid, alltså. Det är beklämmande svårt att få till det på daglig basis men under helger är det lättare och nu går vi ju mot sommar så då blir det också mer tid.

En svag överton av vaksamhet

Simon är fyra år gammal, och jag konstaterar med en mors svällande hjärta att han är … speciell. Jaja, ALLA barn är speciella! Men … samma stolta mammahjärta som gottar sig i sonens korrekta (och dessutom något mindre vanliga) utveckling, lägger också fingret mot hans puls och konstaterar samma sak, men med tveksam reservation och en svag överton av vaksamhet. Det finns någonting hos Simon, som inte finns hos Adrian.

Nåja … Det enda jag kan göra är att vänta och se vad det blir av det, men en sak är säker; det kommer inte att bli en mainstream* av Simon.


*Ordet mainstream har en lite negativ laddning, vilket jag tycker är jättefel. Så som vår kultur ser ut idag, i mina ögon (och många andras), så hyllas individen och allt som sticker ut. Det är modernt att vara annorlunda. Det finns gott om utrymme för personer som inte hör till majoriteten och det är fantastiskt bra, men vi är flockdjur, och för att kunna vara det måste de flesta av oss vara mainstream. Det ligger i vår natur. Hurra för individen OCH hurra för gruppen.

Adrians potträning hemma från förskolan

Adrians potträning hemma pågår som sagt för fullt och det går ganska bra, skulle jag vilja våga tro. Vi började officiellt förra tisdagen genom att vi inte satte på nån blöja och sen har vi – dvs jag, mest – harvat på.

Egentligen började vi mycket tidigare, inspirerade av framgången med Simons potträning hemma för 2 år sen, med att föreslå toaletten då och då och rycka på axlarna om han inte ville. Det har vi gjort – inte så konsekvent, det ska medges, svårt med magsjuka varannan vecka – sen i vintras, men i tisdags började vi alltså på riktigt.

Vi pratade med honom förväntansfullt och positivt veckan innan, nästan varje dag, om hur skönt det skulle bli för honom att slippa blöjan, för han gillar den inte och rymmer ofta naken ut ur badrummet under triumferande lyckoskrik om “nakenfiiiis!” och springer så långt han hinner.

Planen var att hårdträna hemma en vecka – dvs ta blöjan (samt alla mattor från golven) och fråga med jämna mellanrum om han behöver kissa – och sedan åka på en semestervecka (motsvarande Italien för Simon i sammanhanget) för att befästa den nya vanan. Nu blev resan inställd, men träningen var redan påbörjad och … man vill inte backa.

Nu är vi inne på dag 11, och, ja … han har börjat säga till när han behöver gå och kissa så det kommer inte lika mycket alls i byxorna. Vi hade ett bakslag när vi var på labbet för att ta blodprov igår, och det satt i större delen av dagen (han verkade tro att blöjan var tillbaka av nån anledning), men … det är väl så här det är? Ingen väg är rak.

Vi är ute större delen av tiden – fördelen med att göra sånt här på sommaren – och kommer det i byxan så säger han till direkt för det blir tack och lov obehagligt annars. Vad gäller bajset så finns det lite kvar att träna på där, men han har börjat försöka hålla sig i stunden så att vi får en chans att hinna till pottan/toaletten. Sen i förrgår så ser jag till att HAN sköljer rent byxorna och hänger upp dem (jag hjälper och guidar). Även om han inte protesterar, så syns det tydligt att det bär emot att trä in handen i en kladdig byxa för att vända den ut och in.

Jag tror att det här snart kommer att vara i hamn, i den mån det kan gå i hamn. Barn som varit torra ett helt år kissar fortfarande på sig ibland, och SÅ länge ska han inte vara hemma.

Carena Gotland recension och problemlösning

Vill du hoppa direkt till problemlösningen så scrolla ner till slutet.

När vi valde Carena Gotland så skrev jag ett utförligt inlägg om varför – vi gjorde en del research inför köpet och jag tänkte att det finns kanske fler som gör som vi. Det gjorde det, visade det sig, så här kommer uppdateringen och en regelrätt (??) Carena Gotland recension (jag har använt Barnvagnsblogg.com som mall – eller ok, kanske inte fullt så ambitiöst, men nästan).

Tvilling-/syskonvagn Carena Gotland recension

Carena Gotland recension
Bildkälla: Lekmer.se
Märke: Carena
Modell: Gotland
Årsmodell: 2017
Chassifärg: Svart
Färg: Olivgrön

Bakgrunden till varför vi valde Carena Gotland istället för Carena Visby, som har vändbara sittdelar, kan du läsa om här.

Carena Gotland är en syskonvagn från budgetmärket Carena, som tidigare ägdes av Brio men köptes av Lekmer. Vi har använt den i 1,5 år till våra pojkar som i dag är 2,5 och 4 år, och har såklart en hel del att säga om den. Av de saker man vanligtvis brukar använda barnvagnar till, så finns det nog inget vi som vi inte gjort – förutom att använda den med liggdel. Våra barn är för stora och vi har aldrig ens sett liggdelen till Carena Gotland.

Först och främst så ska det sägas att vi kanske inte har gett vagnen de förutsättningar som den behöver för att kunna visa sig från sin bästa sida. Vi har kört den ute i precis alla väder, nästan aldrig spolat av den, aldrig servat den – mer än det som framhjulen har krävt då (se nedan). Den har stått i kallgarage när den inte använts, dvs på nätterna, och dagtid har den för det mesta stått under tak på förskolans barnvagnsparkering.

Sittdel – Carena Gotland recension

Sittdelen är inte vändbar, som sagt. Det går inte att göra något annat med den än att reglera ryggstödet, vilket görs steglöst med hjälp av remmar och spänne baktill.

Carena Gotland recension

Ryggstödet går att fälla ner till nästan fullt liggläge, men fotstödet går å andra sidan inte att höja så “liggläge” är kanske bara korrekt benämning för lite mindre barn.

Bygeln går att ta av men inte vrida; man lossar allt eller inget. Vi har inte använt vagnen utan bygel – vi har inte sett något behov – och tygremsan som fäster i bygeln ligger ändå kvar på sätet. Bumperskydd i plastskinn medföljde men de var inte ens snygga på säljbilden (sen överst) så jag monterade dem, konstaterade att de var värre i verkligheten, och tog av dem igen.

Sittdelarna är rymliga och tål upp till 25 kg vardera. Barnen klättrar i och ur vagnen själva utan problem, även om vi fått hjälpa till en del vintertid.

Ofta när vi promenerar så sitter de inte i vagnen hela tiden, utan kommer och sätter sig lite då och då på fotstödet. Simon har till och med lärt sig hoppa på i farten. Det är tydligen bekvämt att sitta där, de kan lugnt sitta där en hel promenad eftersom det blir så lätt att hoppa av när det passar.

Ibland har det hänt, om vi lastat vagnen så att det blivit trångt, att den ena fått sitta framför den andra för att allt och alla ska få plats. Med det i åtanke så skulle man kunna köra 4 sittande ungar i den här vagnen, under förutsättning att alla är överens förstås för det blir lite trångt.

Sele – Carena Gotland recension

Carena Gotland recension

Carena Gotland har fempunktssele med tre olika höjdlägen för fästning i ryggplattan. Det är pilligt att flytta dem, men det går utan problem. Vaddering över bröstet medföljer, och de fästs genom att man trär igenom selbanden. Som du ser har vi tappat en. Axelbanden sitter med hakar och kan lätt krokas loss från selen om man bara vill använda selens grenband och midjeband.

Vi har inte använt selen mycket eftersom det är sällan vi behöver spänna fast barnen. Selen går att ta loss, men det är lite pilligt så inget man ändrar fram och tillbaka flera gånger om dagen och det ska erkännas att det har funnits tillfällen då jag varit himla glad att selen ändå funnits.

Sufflett – Carena Gotland recension

Suffletten är väl tilltagen, och när ryggstödet är uppfällt så bildar suffletten som en “luva” bakom ryggstödet. Där brukar vi lägga allt möjligt; blåtandshögtalare för att spela musik för barnen, bananer, vattenflaskor, mobil, mössor och vantar och jag vet inte vad. Mycket praktiskt.

Carena Gotland recension

Suffletterna kan fällas långt fram. De har en liten keps med nät på sidorna som man kan vika ut för att skydda ännu mer.

Nu har vi inte långt till förskolan ändå, men även om vi hade haft det så kan pojkarna dra upp benen och så kommer de fram helt torra om det regnar. Är ryggstödet uppfällt kan du fälla suffletten ända fram i bygeln.

Carena Gotland recension

I sufflettens tak finns ett nätfönster med lucka som går att rulla upp. Även baktill finns nätfönster, för den som ligger ner och vill se ut eller som behöver ventilering vid middagsvilan.

Carena Gotland recension

Handtag – Carena Gotland recension

Carena Gotland recension

Handtaget är bekvämt vinklat för att bättre kunna manövrera vagnen, och ställbart i flera lägen för höjd. Man håller in knapparna vid leden bara och väljer det läge som passar.

Carena Gotland recension

Handtagsskydd i plastskinn, matchande bumperskydden, medföljde och vi använder dem för att hålla handtaget fräscht eftersom de går att ta av och tvätta. Passformen lämnar lite att önska eftersom de gärna vrider sig under användning – men det är en ren skönhetsgrej.

Varukorg – Carena Gotland recension

Carena Gotland recension

Carena Gotland har delad varukorg. Från början ville vi ha en enda stor, men faktum är att det gått precis lika bra med delad varukorg så för oss är det en ickefråga.

Korgarna är relativt lättåtkomliga så länge ryggstöden inte är nedfällda, och man får plats med mer än man tror i dem. Varje korg är godkänd för 5 kg, om jag inte minns fel, men vi har packat tyngre än så och det har gått bra.

Broms – Carena Gotland recension

En tvärgående stång trycks ned med foten och hakar i kuggar på bakhjulen så att de låser sig. För att lossa bromsen lyfter man stången uppåt igen, förslagsvis med foten.

Kvalitén på material kan diskuteras här. Det är mycket plastdetaljer, och bromsen var länge trög att haka i och vi fick gunga vagnen fram och tillbaka för att lyckas lossa den. Stången har därför blivit lite böjd, sen nedan, till följd av tålamodsbrist nån vinterdag när bromsen vägrade haka i.

Carena Gotland recension

Nu, efter 18 månader, är det inte ett problem längre men det kan också vara för att den har slitits.

Hjul – Carena Gotland recension

Carena Gotland recension

Carena Gotland har riktigt stora, punkteringsfria hjul både fram och bak. Framhjulen är svängbara och låsbara, de är enkla att låsa genom att trycka en stor knapp i sidled ovanför hjulet. Det fastnar inte mycket grus i dem, ovan bild är på 18 månader gamla framhjul på en välanvänd vagn.

Framhjulen sitter förhållandevis tätt ihop, vilket gör att det blir svårt att gå avslappnat uppför barnvagnsspåret i en stentrappa på stan.

Det bör också nämnas att om barnen sitter på fotstöden när vagnen är i rörelse så måste de lära sig att deras nedhängande ben kommer i vägen för framhjulen om de behöver snurra hela varvet runt – du vet om man till exempel håller på och trixar sig fram på trånga stället och måste backa flera gånger.

Körkänsla & Hanterbarhet – Carena Gotland recension

Det är förvånansvärt lätt att köra Carena Gotland. Hjulen svänger mjukt och smidigt (i alla fall när du fixat lite med dem), handtagets utformning gör den lättare att styra och den rullar bra. Att köra den här vagnen, jämfört med att köra en bra enkelvagn (tex Brio Go Next), är som att köra en minibuss jämfört med en vanlig personbil.

De stora hjulen gör att små ojämnheter i marken inte märks, den fastnar inte på små trottoarkanter utan du kan bara köra rakt på. Även trädrötter och stenar på skogsstigar, grus (vi har grusgång), snö, och annat som annars skulle få mig att svära är en baggis.

Carena Gotland recension

Den blir förstås mer svårstyrd när barnen sitter på fotstödet; då snurrar inte framhjulen lika lätt, de sjunker ner i gruset och vagnen fastnar lättare.

I kollektivtrafiken i Stockholm funkar den också bra nästan överallt, men den är ju inte liten. Att fälla ner handtaget på bussen för att vagnen ska ta mindre plats när folk går förbi gör ingen större skillnad.

Fjädring

Det finns inte mycket fjädring att tala om i den här vagnen. Så är det. De stora hjulen dämpar lite, och lite svikt finns förstås, men det är inte dämpat på det sätt som jag hade velat med en bebis som förväntas sova – såvida bebisen inte är av den sorten som behöver vibreras till sömns. Något “gung” finns inte alls.

Hopfällning

Vi har en annan vagn för utflykter och resor, som inte tar ens i närheten av lika mycket plats som Carena Gotland i bagageluckan. Anledningen är att Carena Gotland är stor och bökig. Den går att fälla relativt smärtfritt; ingenting ska monteras av så det är bara att fälla, och när den baxats in i bagageutrymmet så får det plats lite annat också – fast det beror förstås på vilken bil det gäller. Vi har en kombi.

Mått & Vikt hämtade från Lekmer.se

Högsta höjd på justerbart handtag: 110 cm
Hjul: 30 cm
Ryggstöd: 44 x 30 cm
Sits: 23,5 x 30 cm
Bredd: 80 cm
Maxvikt: 2x25 kg
Vikt: 17.6 kg

Tillbehör

Det finns tillbehör, men vi har inte använt några. En del accessoarer har vi däremot hakat på, som till exempel extra reflexer och barnvagnskrokar. Sånt är aldrig fel.

Problemlösning

Framhjul

Vi konstaterade ganska snabbt att framhjulen snurrade motvilligt när båda barnen satt i vagnen och den blev trögstyrd. Resultatet, när man ska kliva på bussen och framhjulen inte är rakt ställda när de landar på bussgolvet för att sedan bära hela vagnstyngden medan man lyfter in resten av vagnen, blir att vagnen egensinnigt kör åt sidan och det blir omöjligt att kliva på bussen.

Efter 3 månader blev de till slut så trögsvängda att vi låste dem i rakt läge. Just då var det inte alls ett problem eftersom det var mycket snö ute – vagnen tar sig för övrigt väldigt bra fram i snö – men när snön försvann blev det en kamp att ta vagnen. Jag försökte smörja hjulen, men det var oklart hur det skulle gå till så det blev inte så bra.

Björn mailade till Lekmer och fick svaret att ibland dras hjulen åt lite för hårt på fabriken, och när vagnen sätter sig så blir de tröga. Då måste man lossa på hjulen.

Detta gör man genom att skruva bort skruvarna som håller fast fotstödet i tyg, vika tyget åt sidan och använda en 6-kantig hylsnyckel med L-handtag, storlek 19mm (en sån man har till bilbatteri), för att lossa på muttrarna. Eftersom Lekmer inte säljer såna hylsnycklar, och inte heller kunde tala om var man kunde få tag på dem eller ens vilken variant som behövdes (de vi hittade på byggvaruhus var för tjocka), så slutade det med att de skickade deras egen (?) till oss, som vi sen fick skicka tillbaka.

Jag var så less på vagnjäveln när jag gjorde det här, så jag passade på att smörja kullager och även pinnen som muttern fäster på. Jag tog alltså loss hela hjulet från vagnen, torkade av allt och smörjde på nytt. Sen betedde den sig som en dröm igen.

Fotstöd

Carena Gotland recension

Fotstödet brast tvärs över tyget framför båda sitsarna efter ca ett halvår. Det KAN ha berott på att jag i ett svagt ögonblick råkade sätta mig där … eller jag satte mig på den ena, varför den andra skulle ha gått sönder vet jag inte.

Vi mailade Lekmer och frågade helt enkelt om det skulle vara så. De svarade med att skicka ett nytt. Jag väntade med att byta tills det blev dags att smörja/skruva på ena framhjulet igen – något som verkar behöva göras kanske 2 gånger om året – eftersom det är lika bra att göra det samtidigt.

Carena Gotland recension
Som ny. Nästan.

Sammanfattning: vi älskar den!

Tvärtemot vad det kanske verkar, så gillar vi vagnen riktigt mycket. Den har liksom blivit en pålitlig och självklar del i vår vardag. Visst, det har behövts fixas med den, men den har aldrig svikit genom att gå sönder och vara obrukbar.

Det märks tydligt att det är en budgetvagn, vill bara ha det sagt, men det visste vi när vi köpte den och den håller ju fortfarande riktigt bra. Den ger oss förvisso anledning att betvivla möjligheten att sälja, eller ens skänka, den vidare när vi är klara med den, men det var å andra sidan aldrig målet.

Carena Gotland recension

Nu är den lite rostig här och var, den har en böjd fotbromsstång eller vad det nu kallas, saknar en axelremsvaddering och jag misstänker att det kommit in smuts i kullagret på ena framhjulet men den bär ändå troget mina barn till lekparker, skogar, pulkabackar och hem över grusgången utan att driva mig till vansinne som vår förra vagn kunde göra.

Om du funderar på om det är värt det, så skulle jag säga att ja, det är det.

Bifogar den enda video jag hittat på vagnen, detta är från 2016 och vissa ändringar har gjorts på den (som till exempel hur tunga barn den orkar med).

Hur Simon verkar ha det

Jag fick en så fin kommentar av Frida på min text om hur tungt det känns:

(…) Blir lite orolig för dig, samtidigt som det är skönt att veta att det finns andra som har liknande känslor som en själv. Känner igen mig i din text, speciellt det där med att vilja vara själv för att kunna återhämta sig. (…)

Om jag gjorde någon mer orolig så kan jag meddela att det känns lite bättre nu. Det gör så mycket när man får sova, du vet, och jag har sovit hela natten (!!!!!!!!!!!!!!).

Hur Simon verkar ha det

Jo, jag nämnde i äkta cliffhanger style att Simon varit/är inne i en tuff period. Det har varit jättejobbigt för honom, och alltså också för oss, så för att värna om hans integritet men ändå berätta kort så kan vi säga att det är inte första gången någonsin som jag kommit till förskolan och fått mig ett allvarligt samtal mellan fyra ögon av en pedagog. Du kanske minns att det var kämpigt ett tag när han började på förskola och Adrian var bebis, och det visar sig att den situationen inte är olik dagens.

Utvecklingssamtal med hjärtat i skorna

För en tid sedan hade vi utvecklingssamtal för pojkarna på förskolan. Med Adrian var allt bra, men med Simon fanns frågor om hur han är hemma och om vi sett samma tendenser som de sett på föris (vilket vi har). Det är som om han gick runt och var arg för nåt, det liksom verkar krypa i kroppen på honom och han anfaller till synes oprovocerad. Vi fick tipset att försöka lyfta honom mer, ösa på med positiva tillrop och tona ner det negativa. Ge honom mer tid och uppmärksamhet.

Strax innan vi skulle åka till Skåne kom samma pedagog vid hämtningen och sa diskret att situationen hade eskalerat och att det nu var bekymmersamt på avdelningen. Simon verkade inte må bra, och jag sa att vi gör vad vi kan, jag vet inte vad mer vi kan ta oss till för att hjälpa honom. Vi förstår inte var skon klämmer. Hon föreslog tassande på tå att BUP kunde vara en idé för oss om vi känner oss vilsna.

Hjärtat rasade ner i fötterna på mig den eftermiddagen. Inte för att en pedagog, som vi känner stort förtroende för, föreslog BUP utan för att känslan av att inte kunna hjälpa sitt barn är svår att bära.

Simon & Adrian just nu

I Skåne hos pappa berättade jag om alltihop. Han som inte träffar pojkarna så ofta sa, efter att ha observerat dem med den här historien i minnet, att boven är Adrian. Adrian är den som kommer och tar över, tar Simons plats, tar Simons saker osv. När det blir bråk charmar Adrian och Simon åker dit.

Så har det inte alltid varit, förstås. Tidigare har Adrian triggat Simon också, men omedvetet. Nu, när jag tittar på dem, så kan jag se det pappa såg i Skåne; Simon som pysslar med en grej på golvet, Adrian som kommer och från ingenstans kör in en leksaksskruvmejsel mellan revbenen på Simon, Simon som knuffar Adrian, Adrian som springer och skvallrar och likt en första klassens Shakespeare faller ihop på golvet i plågor, Simon som sluter sig och gömmer sig i väntan på domen.

Vi har tittat på det från fel håll

Så har det inte alltid varit. Men så gick det upp ett ljus; Adrian gick in i “trotsåldern” för en tid sedan, och vid närmare eftertanke så sammanfaller början på den perioden med början på Simons bekymmer.

Men Adrian trotsar inte som Simon gjort, han har en heeeelt annan approach, så det är som om det hände för första gången i vår familj. Nästan.

Vad som hänt är alltså, enligt aktuellt rådande teori, att Adrian har börjat trotsa även mot Simon och invaderar i och med det Simons bubbla som han alltid så desperat behövt för att kunna fungera. De leker ändå bra tillsammans på förskolan, och ofta bra även hemma, men den här frustrationen som vi sett/ser hos Simon är inte resultatet av en enstaka händelse. Det har byggts upp under en tid och till slut misstänker jag att Simon inte upplever att han får det utrymme som han behöver.

Kanske handlar det inte så mycket om uppmärksamhet i sig, som det handlar om att få göra saker utan att behöva hantera Adrian samtidigt. Att få plats och tid att andas och ladda.

Vi är inte så olika, Simon och jag.

Egen tid

Vi tänker nu att det har blivit tokviktigt att vi gör saker bara med Simon. Dvs att vi tar varsin unge och gör grejer på olika håll.

För nån vecka sen tog jag med mig Simon ut en gråfuktig förmiddag på cykeltur. Jag cyklade på min cykel och han på sin springcykel – wow vad snabb han är! – och vi var ute länge och cyklade långt. Han plöjde glatt genom skogen, valde stigar och vägar och styrde oss ganska långt bort. På vägen hem blev han trött, men tappade inte humöret utan brände på under peppiga tillrop hela vägen hem.

Fantastiskt mysigt. Och kallt.

För i höst har jag anmält honom och mig till “simlekis”, en kurs som hålls i en bassäng med 35-gradigt vatten. 8 gånger ska vi hänga i simhallen tillsammans och det ser jag verkligen fram emot. Sen börjar han ju bli så pass stor att det kan passa med nån aktivitet som bara är hans, vi tänker att klättring eller gymnastik skulle passa honom. Vi får se vad han vill. Klättring kan vi ju göra ändå tillsammans, vilket passar bra för Adrian är ju fortfarande för liten för det.

Ibland är det bara tungt

Det är ganska jobbigt att vara vaken. Jag vill bara sova, och vara ifred. Jag vet att barnen känner det, framför allt Simon, men jag vet inte att det finns så mycket att göra åt det. Ibland mår inte alla bra, helt enkelt.

Björn läser sagorna på kvällen, för min röst bär inte och jag bara hostar. När jag drar mig undan så vill pojkarna ofta följa efter.

“Låt mamma vara. Hon behöver vila,” säger Björn.

“Varför det? Addå?” svarar pojkarna och Björn säger att mamma inte mår så bra. Mamma hostar. Mamma är lite sjuk.

“Ska hon kräkas?” undrar de – såklart att de gör, efter den här våren har de kopplat ihop sjukdom och kräkas som en och samma sak.

Björn försäkrar att det inte är så farligt, och de accepterar. Jag får vara själv en stund.

Stress

Jag är egentligen för trött för att ens skriva ordet, men att klä känslor i ord är inte sällan en bit på vägen mot andra sidan av dem, så …

Stress. Så laddat, så slitet, så litet ord för så mycket.

Det har varit mycket

Jo, det har det. Ännu ett intensivt läsår är till ända. Det var ganska jobbigt på slutet med att hinna få ihop examensarbetet i tid. Det var störigt med ett företag som inte kunde ta en hint (“vi hinner inte”). Plötsligt skulle tillgången till de program vi använder i skolan stängas bara några dagar efter examen (förra året hade vi nästan 2 veckor på oss), och att hinna få klart de projekt som blivit liggande – för att kunna ha dem i portfolion* så att jag kan börja söka jobb – blev bråttom.

Samtidigt lyfte förskolan upp våra ögon för hur jobbigt Simon verkar ha det**. Oron steg och jag var disträ när jag körde ner mot Skåne förra veckan. Sen var vi där i 4 dagar (utan Björn som sagt) där nätterna blev ganska oroliga, sen resan hem, och då blev jag förkyld så jag gick på ipren hela vägen, när vi kom hem var Björn dålig och ur spel, och sen rivstart med Adrians potträning*** dagen efter hemkomst. I och med det så är Adrian hemma med mig om dagarna medan Simon är på förskolan.

Jag vill bara vara ifred

I vanliga fall när jag behöver vara ifred så får jag dåligt samvete. Inte för att jag borde det, men jag tror det går på slentrian. Hjärnan blir trött och slår in på trygga gamla välkända upptrampade stigar, vilket i mitt fall ofta innebär dåligt samvete och katastroftankar av typen vakenmardröm och annat trevligt.

Nu är jag tröttledsen. Jag orkar liksom inte bli arg, jag har svårt att frontalmöta barnen i konflikter, jag drar mig undan så fort jag kan. Framför allt så orkar jag inte ha dåligt samvete. Det hjälper inte att förkylningen som satte sig i luftrören får mig att torrhosta på repeat hela nätterna så att jag knappt sover alls, känns det som.

Det är mycket nu

Det händer inte mer runt mig nu än att Adrian ska bli torr, och det går ganska bra tror jag. Vi har det lugnt och mysigt om dagarna. Efter lunch sover han, sen är det mellis och sen kommer Björn hem.

Det händer däremot en hel del inuti mig. Det är som att sitta och eftersvettas efter ett träningspass, bara det att det är stressen som ligger kvar. Jag tankar energi när jag får vara själv och det har inte blivit mycket av det på sistone alls – att sova eller slötitta på en serie en timme innan läggdags räknas inte.

Jag vill bara vara ifred. Inte ha barn i ansiktet hela tiden, slippa hantera så mycket skrik, slippa dividera/diskutera/dribbla små miniversioner av mig själv och så vidare et j’en passe.

Jag behöver andas. En veckas lugn och ro och inga barn hemma på dagarna, det är vad jag skulle vilja. Men jag vill också att Adrian ska bli torr snart. Vi har redan kommit ganska långt i träningen så jag vill verkligen inte avbryta den nu och skicka tillbaka honom på förskolan i blöjor igen, för det är alternativet.

Vidare så är Björn som sagt dålig (det är ingen fara) så även om han kan jobba (vilket han ibland inte kan) så har vi fått ställa in resan till Turkiet denna vecka. Jag orkar inte med att vara besviken eller ens tycka det är synd. Jag är snarare glad, för jag känner inte att jag egentligen orkar med en semestervecka.

Sååå … den där semesterveckan i Turkiet får vi skjuta framför oss ett tag till, tack och lov. Blir jag bara tillräckligt frisk för att få sova nån gång så blir allt bra igen.

Känner mig inte så världsbäst, men ibland är det bara tungt, du vet.

himlen i min famn

*portfolio = kreativt CV, arbetsbok.

**mer om hur Simon har det kommer framöver

***mer om Adrians potträning kommer framöver

Hembygdsparken i Ängelholm – lekplats-drömmen för småbarnsfamiljen

Hembygdsparken i Ängelholm – lekplats-dröm

Det absolut bästa stoppet för barnfamiljer i alla åldrar – även småbarn – måste vara Hembygdsparken i Ängelholm (ej sponsrat). Det är som ett litet Skansen, eller 4H superdeluxe – i alla fall så länge det inte ösregnar, det är trots allt utomhus.

ängelholm lekplats

Hembygdsparken i Ängelholm – lekplats för alla

Det bästa med stället är inte ens att det är gratis, det är att där finns en lekplats som är stor och varierad, jättemycket djur och fåglar att titta på, höghöjdsbanor för både barn (2 m?) och vuxna (16 m), Pytteskogen, små scener, man kan klappa hästar och åsnor, och de har en restaurang med lunchbuffé. Jag är helt såld.

Om vi skulle åka på en bilresa från, säg, Danmark till Stockholm, och det skulle gå att passa in Ängelholms Hembygdspark i vår resplan så att det kunde bli dagens aktivitet och rörelsestopp, så skulle jag definitivt kunna tänka mig att åka en omväg dit för det är så värt det. Även som utflyktsmål på semestern i Skåne är det en klar vinnare.

Bildbomb

Jag var där med pappa och pojkarna i söndags förmiddag, under vårt helgbesök i Skåne. Vi har varit där förr, men då var barnen mycket mindre och … jag tror inte ens att Adrian fanns då, när jag tänker efter. Det var i alla fall fint väder, vi kom dit strax före 10 och det var inte mycket folk där. Fritt fram till gungor och klätterställningar!

ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats

Sen promenerade vi varvet runt, jag fascinerades av hur vackert det var där bland alla träden, och hur fint de har gjort allt. Adrian höll med.

ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
Kim är inte den enda filosofen som citerats i Pytteskogen.

Simon studsade i förväg och upptäckte hela tiden nya saker i skogen, jag tror att han sprang eller klättrade non stop under hela besöket.

ängelholm lekplats

Lunch

Lunchbuffén är helt ok, det är fortfarande krångligt för oss att lära oss vad Simon inte kan äta – det är tex ofta mjölkpulver i korv – men det fanns några säkra kort och han åt småpotatis som om det inte fanns nån morgondag. Rekommenderar att ni äter lunch när restaurangen öppnar, för då slipper man allt köande och det blir fort trångt därinne. Men annars finns det gott om picknickplatser om man inte vill köpa mat där.

Sammanfattningsvis kan vi säga att jag önskar att vi bodde närmare. Eller att det fanns en likadan närmare.

Om du funderar på att besöka stället med familjen och har möjlighet att vara något lite flexibel så kolla deras hemsida efter teatrar och andra arrangemang. Vi hade fullt upp ändå, men för barn som inte sover middag längre så kan det kanske vara nåt. Definitivt värt att kolla upp.


PS. Detta inlägg är inte sponsrat. Jag inser att det låter så nu när jag läst igenom det själv, men det är värt att lyftas. Varje gång vi hälsar på i Skåne så åker vi hit om vi har möjlighet.

Bästa tillfället att bryta nya marker (?)

Vi, dvs jag och barnen, sov som sagt sovit hos min pappa och Pia i Skåne i 4 nätter. Nedresan gick bra, och när vi kom fram och skulle bädda Adrians resesäng så hade Pia tänkt att pojkarna skulle sova i arbetsrummet och jag i gästrummet.

De har aldrig delat rum. Det har inte uttryckt nån sån önskan, och eftersom de båda är ganska livliga om nätterna så har vi tänkt att det är lugnast om de bara slipper störa varandra. Och därmed oss. Därför tyckte jag att det nog vore bättre om Adrian sov hos mig.

Sagt och gjort. Jag bäddade och fejade och roddade och när det blev dags för Simon att lägga sig så sa han att han ville ha Adrian hos sig. Och strax därpå sa Adrian samma sak, när jag försökte få ner honom i sin säng (“den ä äck-iiii!!! Ja vill håva ho Shhimon!”).

“Pionjären” är väl lite av mitt andra namn

Ah. Vem är jag att vägra oprövad mark om alla andra är överens? Hm.

Den första natten gick bra, även om de vaknade toktidigt. Andra natten fick jag gå in och lugna Simon en gång, tredje natten var jag in tre gånger varav ett av besöken resulterade i att jag somnade bredvid honom en stund. Fjärde och sista natten åskade det. Jag var in till Simon två gånger, andra gången hade han drömt en mardröm och de brukar inte ge med sig, så jag kramade honom utan att han vaknade och viskade försiktigt i örat:

“Det var bara en mardröm. Dröm om pappa. I morgon får vi träffa pappa igen.”

Jag hörde inget mer den natten, men på morgonen berättade Pia att Adrian tydligen hade vaknade och varit rädd för åskan, men att Simon hade lugnat honom:

“Det är bara åskan, Adrian, den är inte farlig.”

Adrian hade somnat om. Synd att DET var den enda grejen jag missade.

Låt oss inte störa den björn de barn som sover

Som överspänd förälder, dvs en förälder som inte vill hålla på och trassla om nätterna och därför är lite överkänslig i frågor kring sovrutiner i allmänhet, så reagerade jag förstås på minsta lilla ljud från deras rum. Dels för att jag verkligen inte ville att pappa och Pia skulle störas, dels för att jag såg framför mig hur pojkarna väckte varandra och jag tillbringade hela natten på resande fot som en tomte mellan rummen. Men, jag måste säga att det gick bra ändå. De är uppenbarligen inte lika lättväckta som jag.

Vägen till Skåne; planen VS verkligheten

Det här med att ha en handlingsplan för bilresor är något jag hyllar högre än … än de flesta andra små hacks som vi har för oss.

Jag och pojkarna har varit på besök hos min far och marmor Pia några dagar. Björn har varit i Norge på konferens så jag tänkte att det passade bra att ta tillfället i akt.

Bilvägen till Skåne

Det är ingen baggis att köra hela vägen till Skåne SJÄLV med barnen, det är nåt jag aldrig skulle göra, så därför tog pappa tåget upp och mötte oss i Linköping och sen turades vi om att köra och hantera barn.

Men, är det inte ganska långt från Stockholm till Linköping, tänker kanske nån. Jo, men jag hade en plan – såklart att jag hade en plan, jösses – och allt gick enligt planen. Nästan, i alla fall. Close enough. Jag packade på förmiddagen medan Björn gjorde allt han kunde för att dränera barnen på energi, sen åt vi lunch, packade in oss i bilen med alla sovtillbehör redo och så åkte vi.

Vi kom 600 m innan Simon behövde kliva av och kissa, och sen gnällgrinade Adrian i en timme över nappar och nallar och snor och jag-vet-inte-vad, sen hamnade vi i kö utanför Södertälje – av nån anledning verkar det alltid vara trångt där – men sen, sen somnade de och vaknade inte förrän vi rullade in på parkeringen vid tågstationen i Linköping.

Här ser vi mina pojkar som ganska stillsamt röjer bland skåpen på Linköpings tågstation medan jag väntar i toakön.

Resten av vägen gick bra, förutom att vindrutetorkaren gick sönder igen och regnet öste ner. Det var lite kämpigt att komma fram och äta middag 2 timmar senare än vi brukar, men de hade fått en del mellis så det var ingen annan panik än att folk var trötta. De somnade inte förrän 22:30, men vaknade naturligtvis samma tid som vanligt dagen därpå (de tog igen det efter lunch istället).

Bilvägen till Stockholm

Planen för dagen, för vi åker hem idag, alldeles strax, är att köra 2,5 timmar till Jönköping och sen gå på badhus där. Jag funderade ett kort ögonblick på lekland, men pappa följer med oss upp och hans nyligen så illa tilltygade korsband gillar nog inte att klänga omkring i klätterställningarna där.

Jag får berätta mer i veckan om hur vi har haft det här i vindarnas och sprayregnets land, men mysigt har det varit i alla fall och Pia lagar så fantastiskt god mat.