En vecka i Lindvallen, januari 2022

Äntligen dags!

Pojkarna har längtat, särskilt Adrian. Förra veckan frågade han varje morgon om vi skulle “åka idag” och varje kväll om vi skulle “åka imorgon”. Svaret blev ju ja till slut, så i lördags kväll packade vi bilen och i söndags körde vi hit till Lindvallen. Resan upp gick bra, väglaget var rätt fint större delen av vägen även om det inte gick att hålla – dvs komma upp i – hastighetsbegränsningarna. Jag har blivit väldigt mycket mer försiktig sen olyckan hem från Björnrike; jag var inte oförsiktig innan, men det har satt sina spår ändå.

Två pojkar av samma skrot och korn

Det första som hände, innan vi ens kommit upp i backen i måndags, var att pojkarna gick ut först (såklart) och gav sig på att socialisera med grannarna medan vi klädde på oss. Det visade sig att en pojke, jämnårig med Simon, och en mindre pojke, ett år yngre än Adrian, också slussats ut före sina föräldrar (såklart) genom granndörren. Som Astrid Lindgren så fint beskriver det; när två pojkar av precis samma skrot och korn träffas för första gången så tänds det liksom som ett ljus i ögonen på dem. När jag hörde höjda barnröster utifrån öppnade jag dörren för att i vanlig ordning säga åt pojkarna att låta föremålen för uppmärksamheten vara ifred. Samtidigt slogs granndörren upp och en kvinna tittade ut, sannolikt i samma ärende för där stod fyra pojkar och diskuterade högt och glatt. När vi såg att alla verkade glada gav vi varandra en leende nick, sådär som man gör, och så sa hon:

“Har ni också fått ett sms om att skidskolan är inställd?”

“Va? Nej!”

Jag kollade och mycket riktigt. På grund av sjukdom var den inställd hela veckan – jag fick senare förklarat för mig att eftersom en stor del av personalen blivit sjuka och satt i karantän så måste kvarvarande personal sköta liftarna, för annars måste de stänga ner hela stället.

Första åken ville pojkarna köra mellan våra skidor, men sen la de ner det. Precis utanför vår stuglänga går en ganska lång knapplift, och längs med den backen går en ränna mellan pisten och träden och där åker de så fort de kommer åt. 

Simon har åkt en del ihop med grannpojken, Oliver, och en kväll var båda våra barn inne hos grannen en stund och helt plötsligt var jag och Björn ensamma här i stugan. Kändes lite märkligt ändå att båda två plötsligt inte var hemma. Hans mamma berättade för mig att Oliver och Simon verkar ha samma slags personlighet.

”Är det sant? Vad kul,” sa jag förvånat. ”Simon är inte direkt en mainstream-person.”

”Nä, de verkar vara precis lika sociala och utåtriktade. Han ska alltid prata med alla vi möter.”

”Jaha, där ser man. Jo, i sittliften får vi säga åt honom att låta folk vara ifred när vi märker att de inte vill prata med honom.”

Hon skrattade: ”Jag veeet! Oliver är precis likadan, vi måste se efter så att han inte stör folk som inte vill!”

Mamma gjorde oss sällskap

I förrgår kom mamma upp och igår var hennes första skiddag med oss.

Vi gick ut hårt och åkte i Fun Ride och mamma flög – och landade först på en skida och sen på inga skidor, men det gick bra. Sen trasslade hon och Björn och Simon till det i ankarliften och de fick hoppa av efter ett par meter framför mig och Adrian. 

Jag får ganska ofta anledning att lite stillsamt sådär – till exempel medan de passerar en och en åt fel håll i liften för att ta en ny – reflektera över hur lika min mor och min sambo är ibland. Jag vet inte VAD det är de har gemensamt, bara att det antagligen är nånting med hur de hanterar plötsliga saker. 

Simon & Björn

Tiden går för fort!

Nu är det bara två dagar kvar här för oss. Tiden har gått vansinnigt fort, jag fattar inte hur det kan vara så nära hemresan redan. Vi kom ju i förrgår – eller?

De första dagarna var det kallt, och snön ganska färsk. Orörd, på många ställen. Björn plockade fram sin bräda efter lunch andra dagen och åkte, och jag satt kvar i stugan medan pojkarna vilade, och led av sådan eländig avundsjuka att jag impulshyrde en egen bräda.

Visst, det är en nybörjarbräda, men det var vad som fanns och jag har fått tillfälle att åka flera åk på den. I lössnö. Bland buskar och grenar också, i och för sig – det var lite som att brädan och grenbuskarna styrde snarare än jag, men vad gjorde det. Jag var i himlen i flera sekunder per åk, så nu har jag bestämt att jag måste skaffa min egen bräda. Abstinensen är bara för mycket.

Spontan skidhelg i Kungsberget före jul

Mycket snö och många minusgrader tidigt i år gjorde att inte en enda kvist stack upp i backen.

Den goda nyheten bemöttes

För några veckor sen var det kallt i Stockholm. Alltså kallt, som i bitigt januarifjällkallt. En morgon mätte termometern -17, så jag klädde mig i mina skidkläder – gogglar och allt – och satte mig på cykeln och for till jobbet. Det var magiskt. Luften och ljuset är inte desamma i sån kyla. Den får på sätt och vis eget liv och jag känner mig sällan så pigg som när andedräkten fryser till is omkring mig.

Det var i samband med det vädret som abstinensen kom över mig, och jag började kolla snödjup i Kungsberget (80 cm!!). En vecka senare hade jag Björn med mig på idétåget och vi bokade 2 nätter, berättade för pojkarna den fantastiska nyheten, och …

Det bröt ihop. Båda två. 

“Bara TVÅ NÄTTER?!” skrek Adrian argt och besviket och kastade av sig alla kläder han hade på sig – eller det skulle han ha gjort ändå, i och för sig, men inte sådär hetsigt och jag skulle inte ha fått nån strumpa i huvudet.

Simon grät ilsket och stampade hårt uppför trappan. Det var ett fasligt liv.

“Pojkar! Pojkar!” ropade jag över kakofonin. “POJKAR!! TVÅ NÄTTER EXTRA! VI HAR INTE BYTT UT VECKAN MOT TVÅ NÄTTER, VI HAR LAGT TILL TVÅ NÄTTER EXTRA!!!”

Det var som att stänga av ljudet på en film. Tystnaden följdes av ett “Jaha, vad bra” från Adrian, och stampandet i trappan lämnade plats för studsande steg åt motsatt håll.

När de väl landat i att vi INTE stulit fem skiddagar från dem och försökt presentera det som en bra grej, blev de glada och började räkna ner till den 10e i kalendern istället för den 24e. 

Kungsberget fredag-söndag

Det här var helgen innan de skulle öppna helt för säsongen, så vi fick ett bra pris i en lägenhet som den vi hade sist. Vi åkte upp på fredag efter lunch, kom fram och packade ur medan Björns preppade lasagne stod i ugnen, bäddade och fejade och var i säng i vanlig tid. 

Vi fick två hela skiddagar med mycket, om än något varm, snö. Pojkarna hade tappat en del och åkte mellan våra skidor igen på förmiddagen, sen lossnade det för Simon. För Adrian lossnade det på söndagen, då han återupptäckte hur kul det är att styra själv. 

Overallerna jag köpte förra gången jag led av snöabstinens i höst är verkligen jättefina. Den fina färgen på Simons overall framgår dessvärre inte på bilderna och Adrians overall visade sig kamouflera sig jättefint bland snö och trädgrenar.
Adrian körde så lugnt och fint, alltså jag kunde ha sprungit ifrån honom i bara pjäxorna, men han gjorde till och med parallellsvängar och böjde så snyggt på benen. Efter ett tag blev han modigare, och då skulle jag inte ha klarat mig utan skidor.
Simon lättade till och med i guppen. Först såg han skrämd och arg ut, men sen var det koncentration resten av dagen.

Det var lite kort ändå

I backspegeln så tänker vi att det var bra med två dagar nu, så att de inte behöver börja från noll när vi åker till Lindvallen i januari, men det var för kort. Tre nätter hade varit bättre för nu var det som att vi bara hann dit och göra en handbromssladd utanför stugan och sen dra igen. De håller med om detta, och längtar jättemycket till efter jul och nyår – dvs nästa skidsemester.

3 skiddagar i Kungsberget – alla kan åka själva (!!!)

Jag ligger efter i rapporteringen om våra utflykter, men om du råkat se videon på instagram så kommer inte det som en nyhet.

Idé & Planering

Efter att vi kommit hem från Kläppen så kände jag samma sug som jag egentligen alltid gjort, det där som säger att jag egentligen inte vill bo i en storstad. Jag vill vara nära naturen – bergen, närmare bestämt – och saknar dessutom det spontana som bara verkar generellt möjligt på mindre orter. Men det är inget vi löser på stående fot – vad som däremot går att titta på är en till resa eller utflykt.

Vi var i Kungsberget en långhelg förra vintern, och trots att det var väldigt lite snö då så blev det ändå en framgång och pojkarna gillade det. Det var sent att börja kolla nu i slutet av januari på en resa dit, men efter en hel del pysslande fick jag tag på en ”Ski Apartment” torsdag till söndag, 11-14 mars. Hurra!

Bildkälla här.

Resan dit

Den veckan, dvs måndag-onsdag, gick ut på att planera mat och packa. Det är såklart speciellt att resa i dessa tider, men det tar bara 2,5 timmar att köra dit och i en lägenhet reder vi oss själva. Tricket är att få med sig allt vi behöver hemifrån.

På torsdag förmiddag ringde pappa och pratade om hotande snöoväder och trafikkaos. Jag blev i vanlig ordning stressad och orolig och packade klart fort som bara den. Istället för att hämta pojkarna på förskolan vid 15 som det var tänkt, så hämtade jag dem direkt efter lunch och så fick Björn ta sina två jobbmöten på telefon i bilen istället, vilket för övrigt gick förvånansvärt bra. 

Och snöovädret lyste med sin frånvaro hela vägen dit, kan jag tillägga.

Fina dagar i Kungsberget

Vi fick några fantastiska dagar i Kungsberget. Första dagen blötsnöade det ganska mycket, men det har väl aldrig hindrat någon och Adrian, som åkte mellan mina skidor hela dagen, åkte själv i de flackaste gröna backarna mot slutet. Jag filmade medan han småpratade.

“Det här är ju jättekul! Tänk att jag inte ville det här förut.”

“Ja, visst är det härligt?”

“Jaa! Och jag ville inte åka själv förut men nu vill jag det och det är jättehärligt!”

Han är fullständigt underbar när han får sina snilleblixtar.

Andra dagen hade vi sol. Simon åkte själv i skicrossbacken med Björn, och efter lunch ville han visa mig så vi skulle åka tillsammans allihop. Adrian stod mellan Björns skidor, men när han såg Simon dra iväg skrek han åt Björn att släppa honom. Björn drog upp mobilen, och sen drog pojkarna med Adrian i täten. 

Simon blev väldigt upprörd över att jag inte tittade när han skulle visa, och det hade han rätt i men som det föll sig så hade jag ingen aning om ifall Adrian kunde hantera sin fart och utan sele och med så mycket träd så blev jag både förtjust och orolig på samma gång. 

Vi åkte många gånger till efter det, Adrian åkte själv hela tiden och jag åkte efter Simon precis överallt. Vi råkade till och med åka ur backen och rätt ner i snåren vid ett tillfälle (det var lite brant och Simon råkade få in sin skida under min så att jag varken kunde styra eller bromsa), vilket låter dramatiskt men det gick förstås inte så fort att vi kunde slagit ihjäl oss. Det var däremot lite bökigt att komma upp ur snåret igen, men vi fick hjälp av en pappa och hans dotter som sett spektaklet.

Simon åker ”Familjesvängen”.

Tredje dagen, dvs i söndags då vi skulle åka hem, så packade vi bilen och checkade ut på morgonen. Sen var vi i backen och åkte “Familjesvängen”, en grön smal backe som slingrar sig fram genom skogen med massor av små roliga sidospår och gupp längs kanterna, och stora sittliften, och Simon åkte bredvid mig i ankarliften för första gången men det gjorde vi bara en gång; mina knäveck mådde inget vidare efter det. Pojkarna åkte själva hela tiden, utom korta bitar där det var lite brant.

Lunchpicknick i backen.

Vid 15 lämnade vi tillbaka hyrgrejorna och körde hemåt, trots att ingen ville åka hem. Då var pojkarna helt väck och ärligt talat var jag det med. Vi kom hem lagom till middan, och jag har funderat sedan dess på hur vi ska lösa det här med att åka skidor oftare om vintrarna utan att det ska behöva bli ekonomiskt ohållbart.

Det måste finnas en lösning.

Kläppenveckan gick som en dans, med skidskola-succé som bonus

Nu har vi förvisso massor med snö i Stockholm så det är inte riktigt med samma magiska snöskimmer som jag minns veckan i Kläppen. Det är bra, för det som verkligen spelar roll lyser liksom ännu klarare.

Första skiddagen

Vi hade bokat skidskola till pojkarna, men eftersom vi kom på en lördag och skidskolan började på måndagen så fick vi en hel dag tillsammans först. Björn och jag är inbitna, hängivna utförsåkare men vi åker bräda båda två. Egentligen. Inte nu. Vi kan inte lära pojkarna att åka skidor om vi står på snowboards, så vi åker skidor så att de lär sig. Om några år, när vi kan åka tillsammans på riktigt, kanske vi kan turas om att åka bräda igen. 

Det gick i alla fall ganska bra att åka med pojkarna mellan våra skidor; vi behövde inte böja oss över dem utan det gick att hålla ryggen rak, så vi åkte hela dagen. Vi hade minusgrader och strålande sol, och glada barn.

Skidskola

De har aldrig gått i skidskola förr, och förutsättningen för framgång var att barnet ska klara att vara utan sina föräldrar under lektionen

Adrian har varit lite skakig på det planet ett tag, du vet, han är 4 år och både stor pojke och liten pojke på samma gång. Herr Faktiskt, som “kan själv” och sekunden efter vrålar saker som “jag vill ALLTID att du ska klä på mig, varför GÖR DU SÅHÄR MOT MIG” eftersom jag låtit honom klä på sig själv.

skidskola småtroll Kläppen

Hursomhelst, han skulle ju ha Simon med sig, de skulle gå i samma grupp – detta är för övrigt en av relativt få fördelar jag kan peka på med att ha barn som är så nära i ålder. Första lektionen var han osäker och skulle ha mig klistrad mot sig hela tiden. Det gick bra en stund, eftersom de började med att ha samling utan skidor och pratade om namn och frukter. Adrian värmde upp, och accepterade att följa med sin lilla grupp upp i knappliften om jag stod kvar och tittade på. 

Så jag stod kvar. En timme och 15 minuter stod jag i princip stilla och tittade på, och hejade och klappade händer – åt alla ungarna till slut – och hjälpte till att valla dem tillbaka till liften när de åkte för långt på grund av att lektion nummer ett inte gick ut på att bromsa. 

Det är svårt, tycker jag, att hålla balansen vid liknande tillfällen. Jag vill inte bli den jobbiga föräldern som instruktören önskar bara skulle gå nån gång, eller den överbeskyddande mamman som inte kan släppa taget om sin unge. Å andra sidan vill jag inte heller vara den där föräldern som lämnar ett barn som inte är redo att lämnas och som sen bara grinar och inte vill komma dit igen dagen därpå, så att resten av veckan blir en kamp. Det ska ju vara roligt, det är därför vi är där. Vi är i Kläppen för barnens skull – hade vi åkt för vår skull hade vi varit i Serre Chevalier. 

Jag frågade instruktören om det var ok, och det var det förstås. Adrian kontrollerade då och då att jag var kvar, men däremellan tror jag att han glömde mig. Hoppades jag, i alla fall. 

skidskola småtroll Kläppen

Det var så himla söta där de segade sig nedför en backe så flack att en annan skulle behöva lift även åt andra hållet för att komma ner. “Vi är stjärnor!” ropade instruktören, som Adrian efter morgonens fruktdiskussion döpt om till Fröken Clementin efter färgen på hennes jacka, och ställde sig som ett kryss när hon åkte före för att kunna ta emot sina elever. 

skidskola småtroll Kläppen

Andra skidskoledagen gick jag med Adrian till samlingen igen, men när vi kom fram och han hade hälsat vände han sig mot mig och sa “jaja mamma, gå nu”. Jag, som varit så inställd på att få jobba (eventuellt ganska hårt) på att göra konceptet med skidåkning och skidskola till något glädjefyllt för barnen, upplevde en hel sekunds förvirring innan jag fann mig och sa hejdå till dem.

Seger. Det är det enda ordet som passar. Simon fann sig snabbt och hade sett fram emot skidskolan igen, och Adrian hade hakat på men det hade inte jag vågat tro på. Nu öppnade sig plötsligt en timme och 15 minuters fri skidåkartid framför mig och Björn. 

Veckan gick väldigt fort

Det var i tisdags, och den eftermiddagen kom min mamma upp och gjorde oss sällskap resten av veckan. Vi fick in ett rull på dagarna där det var skidskola på förmiddagen, lunch hemma i stugan, och sen åkte vi tillsammans på eftermiddagen.

Länge leve Frost.

På kvällen var pojkarna mycket trötta och de tittade mest på film. De älskar att titta på film och vi körde hela paketet med mysiga saker runt omkring skidåkningen också, för att de ska associera den med sånt de redan gillar, som tex film som sagt, spela på padda och speltelefon på morgonen, och så förstås russin i backen efter varje åk.

Vi hade väldigt fint väder och mycket snö, men det var kallt – ända ner mot -20° – och två dagar ringde skidskolan för att vi skulle hämta pojkarna tidigare. När vi kom dit blev det glada av att se oss och ville åka mer igen, och Fröken Clementin sa “jag lovar, de grät båda två för en stund sen för att de frös så mycket”. 

skidskola småtroll Kläppen
Fröken Clementin & (en del av) Gänget.

Framgång

Jag har fortfarande svårt att tro att de tyckte det var så roligt, särskilt det här med att gå i skidskola. En eftermiddag, när jag, mamma och Adrian åkte tillsammans så trillade Adrian. Jag åkte fram till honom, beredd på att nu skulle han ha surat ihop och vi skulle få åka hem, men Adrian vände upp ett snöigt men brett leende ansikte och sa följande:

“Mamma, jag önskar att den här dagen aldrig ska ta slut.”

Mitt hjärta sjöng. Det sjunger fortfarande, och nu mer än någonsin önskar jag att vi bodde närmare vintern.

Adrian och jag.

Simon lärde sig åka helt själv under veckan, vilket inte alls är förvånande men ändå mer än jag vågat hoppas på. Sista dagen ville ha att vi skulle filma så att han fick visa vad han kunde:

Björn filmar Simon.

”Om man inte har ramlat, så har man inte åkt skidor.” Så sa min pappa till oss när vi var små, och så sa jag ofta till pojkarna under veckan. Till slut blev de nöjda över att trilla, dvs när de inte slog sig och alltså i princip bara tippade över ända, och utbrast flera gånger ”jag har åkt skidooooor!!”. Här stänger Adrian backen (dvs liften har stängt för dagen) helt för egen maskin:

Jag filmar Adrian.

Huset

Vi bodde i området som kallas Mitt i pisten, med ski in – ski out-läge. Det består av parhus och vår stuga innehöll ett rum med dubbelsäng, ett rum med våningssäng, ett sovloft med två enkelsängar, kombinerat kök och vardagsrum samt badrum med bastu och tvättmaskin – efter Björnrike har tvättmaskin hamnat mycket högt på priolistan när vi bokar semester, och vi fick användning för den även denna gång trots att ingen blev sjuk.

Utsikt från loftet.

Skidvecka nästa vecka – låt packningen börja!

Kommande skidvecka i Kläppen

Minns du vår fail-date på anti-spa i höstas? Förmodligen inte, vad är det för fråga egentligen. Hursomhelst, det blev inte som vi hade tänkt oss och vi planerade skidvecka till vintern på ett fik istället för att avnjuta avslappnande duomassage på en salong. Veckan i fråga infaller alldeles snart, start på lördag faktiskt, i Kläppen.

Jag längtar! Barnen ska gå i skidskola, mamma kommer och gör oss sällskap på tisdag och hon får kanske med sig min bror också.

Men åter till verkligheten. Det här betyder att jag har två dagar på mig att packa och eventuellt, men förhoppningsvis inte, upptäcka hål i garderoben och korrigera dessa, planera mat, handla mat, packa bilen.

Att ”packa”

Att packa är inte bara att ”packa”. För vissa är det det, vissa har bara att öppna garderoben och riva ner prylar i en väska och så var det klart. Du som packat för en barnfamilj förr vet att det är en lite mer invecklad historia än så nuförtiden.

Som tur är så är vi hängivna anhängare av listor, och jag har ett gäng att plocka fram så det borde inte bli så komplicerat … Precis så tänker jag varje gång, och så tar det en evighet i alla fall så jag ska börja idag.

Julgransplundringen

Julgransplundringen – eller nerpackandet av julen – som jag nämnde sist kan jag meddela genomfördes framgångsrikt till välsignat lugn och stillsam jazz, utan barn och utan sambo. Lugn och ro. Tog en bild på granen, för framtida referens.

Årets konstinstallation; ”Spindelgranen” av Simon, tillsammans med en kreativ utanför-lådan-prydnad av Adrian.

Kungsberget med barnen – första gången

Jag berättade att vi skulle till Kungsberget här för några dar sen, men sen sa jag inget mer och jag MÅSTE berätta hur vi hade det!

Låga förväntningar

Alltså … wow. Du minns kanske vår erfarenhet av Björnrike förra året? Det var en svettig vecka, på flera plan. Först och främst hade pojkarna nätt och jämt repat sig från magsjukan, sen så bodde vi i en lägenhet som låg lite långt från barnbacken så vi var tvungna att ta bilen för att komma dit. Sen ville pojkarna bara åka kanske 2 åk, ett till under muta, möjligen ett till för att vi typ bönade och bad. Trots det så var vi ändå nöjda, allt som allt. 

Jag och Björn hade kanske helst åkt till Idre eller nåt i en vecka, meeeen att åka till Kungsberget med barn är lättare helt enkelt därför att det ligger närmare hem. Drygt två timmar med bilen är väldigt rimligt.

Nu när vi åkte till Kungsberget förra torsdagen så tänkte vi att ja, varför inte, vi kan ju dra hem om det inte är kul. Det skulle vara ca 6 grader varmt, och regna på lördagen, men jag hittade en bra lägenhet på “Verandan” så vi packade och åkte så fort Björn kom hem från jobbet på torsdag eftermiddag. 

Ankomst

Vi kom fram lagom till normal läggtid, så det blev stoj och stim medan vi packade upp och bäddade och Björn hämtade alla hyrskidor.

Simon hittade lösa föremål i bastun.

Jag sov fantastiskt dåligt första natten, pga Björn. Han sov oroligt och sängen betedde sig som en vattensäng – det visade sig för övrigt vara två enkelsängar som jag upptäckte satt ihop med plastband när jag desperat försökta dra loss min säng från sjögången som min sambo genererade. 

Säsongspremiär

På morgonen kollade de på barnTV – vilken grej! Vi har inte TV, vi netflixar som så många andra men TV har vi inte känt behov av – medan vi drack upp vårt te i lugn och ro (semesterpoäng!). 

Förmiddagen var grå och varm, i alla fall för mig som trott att vi skulle stå stilla och gnälla 90% av tiden och alltså hade klätt mig som om det vore -10°. Men till min ordlösa, gapande förvåning stod ingen stilla, och pojkarna behövde minsann inte be mig två gånger om att åka hit eller dit. Vis av förra årets erfarenheter tänkte jag att nu jävlar gäller det att haka på när de visar intresse.

Muta muta mutaaaa

De åkte glatt ett tag, sen ville de gå hem. Då tog jag fram russinpåsen och sa att man får russin varje gång man kommer upp. “Upp” i sammanhanget var slutet på rullbandet, som de med ny energi åkte själva. Dansande. Jo, precis, dansande. 

Sen var det dags för lunch, så vi tog knappliften upp och gick den korta biten till lägenheten, käkade och sov. Jag var helt slut så jag sov också, efter att ha fräst nåt sympatiskt åt Björn om att allt var hans fel. Det kändes mycket bättre på eftermiddagen sen, kan jag säga. 

Efter mellis ville pojkarna inte gå ut. De hade hittat på nån lek och skulle minsann vara kvar i sina våningssängar och kasta kläder på varann, men Björn tog bestämt tag i dem och sa att nu går vi ut. Ut! Vi är inte här för att sitta inne.

Pojkarna protesterade högljutt, Simon protestgrinade och Adrian lekte överkokt spaghetti med skrynkligt ansikte och skrek att han inte ville. 

Jag tänkte att shit, undrar om vi sabbar skidglädjen nu genom att tvinga ut dem. Jag hade inte behövt fundera på det, egentligen visste jag ju att det var deras vanliga våga-vägra-förändring-föreställning, men när jag så gärna vill att nånting ska bli bra så har jag en tendens att bli en riktig softis.

Succén

Anyway, vi gick ut igen. Nu var det mörkt, men det har ju aldrig hindrat någon så vi körde på. Humöret var ännu bättre än på förmiddagen, energin och viljan ännu högre och modet var med oss. Och hör och häpna; båda två åkte själva nedför backen bredvid rullbandet strax innan middag.

Dag 2, lördagen alltså, var det mer folk och om möjligt ännu gråare, men vem bryr sig? Ut, upp, glada miner och entusiastiska befallningar om riktning och och fart om ”Mera! Igen! Åk mamma, kör nu!”.

När pojkarna sov middag gick jag ut och körde själv. Jag lyckades, helt i enlighet med hur jag gör saker, åka vilse. Just det, vilse. På Kungsberget. Har du sett pistkartan? Hur är det möjligt, liksom.

kungsberget pistkarta
Bildkälla

Inte för att det gjorde nåt, backarna är inte långa men jag fick ändå upp lite fart här och där och tyckte liksom att det hela var en himla bra dag.

På kvällen tog vi knappen med dem upp till Nintendo-backen. Det är en bred pistad bana i skogen med Super Mario-figurer och grejer. Såhär på kvällen var den upplyst av blå och röda strålkastare, och pojkarna tyckte det var riktigt spännande.

På söndagen förlängde vi skidhyra och liftkort och åkte fram till lunch. Det var otippat vackert väder och kallt kallare så den våta snön hade frusit till under natten. Vi tog med oss pojkarna ända upp på toppen, eftersom det gick så bra att åka med dem mellan våra skidor.

toppen på kungsberget
Adrian. Rutinerad skidåkar-treåring kontemplerar förhållandena medan sega föräldrar orienterar sig och fotar.

Mjölksyran i benen var total när vi åkte ner för att äta lunch, bara så du vet. Men det var mer än värt det. Jag hade aldrig vågat hoppas på att vi skulle komma så långt på bara en enda dag, och sen dessutom fortsätta se fler framsteg även dagen därpå. Vi är rent lyriska över hur bra det blev alltihop, och hoppas att vi får möjlighet att komma iväg i alla fall en gång till innan den här ”vintern” tar slut.

I eftermiddag åker vi till Kungsberget!

Trots att utförsåkning är min stora passion – eller i alla fall en av dem – så har jag aldrig varit på Kungsberget. Eller säger man ”i” Kungsberget? Hursomhelst, i eftermiddag åker vi dit och stannar till på söndag.

Upptakten

Det hela började med att en väninna, som är i Porto i några veckor, ville att jag skulle komma och hälsa på. Vi snackade förra veckan och besöket gällde denna vecka. Jag behöver knappast lista småbarnsfamiljens problem med kort varsel här, så efter en hel del om och men så ströks det ur kalendern.

Både ”ledsen” och ”besviken” är för starka ord, eftersom jag aldrig trodde att det skulle gå vägen att komma iväg med så kort varsel, men låt oss säga att jag känner ett sting av saknad. Saknad efter äventyr med min vän, och saknad efter friheten att kunna göra just sånt här spontant.

Hursomhelst, med resandan väckt så tänkte jag ut en surrogatplan: Vi åker hela familjen till Kungsberget i eftermiddag.

Planen är att åka skidor med pojkarna i 2 hela dagar och mysa på kvällarna med varm choklad och filtar och övrigt fluff (vi har hyrt rum), men jag är medveten om sannolikheten med 6-gradigt duggregn och effekterna av att ha en hållning som, och i vissa fall även funktionen av, en väggkonsol flera timmar per dag. Men det är det värt. Det är inte Porto, men det är skidor.

Detta är min helt realistiska målbild.

Nästa vecka

Nästa vecka händer det lite saker. Jag har fått tid med min gamla terapeut (yeeey!), 2 gånger för att komma igång. Anledningen är bland annat hur jag mådde i somras, och sen samma saker som jag sökte för när Simon var typ 8 månader (vakenmardrömmar och mental katastrofberedskap), men det kommer säkert upp massa annat. Jag känner i kroppen att jag ser fram emot första mötet med viss lättnad, ungefär som att få en värktablett, men jag vet i huvudet att första mötet snarare funkar som en stålhandskad örfil. Så det blir kul.

Pappa kommer i alla fall upp och hälsar på nästa vecka också så det blir bra att ha honom här medan vi sätter nya rutiner i tillvaron – jag börjar på nya jobbet på måndag – och jag river upp gamla saker på samma gång. Varför skjuta upp till morgondagen det man kan skjuta ner idag, liksom.


Bildkälla: Kungsberget


Sammanfattning Björnrike i övrigt

Magsjukekarriär

Vi gick ju ut starkt på veckan, och nu såhär snart en vecka senare är det lurigt att komma ihåg i vilken ordning saker och ting förflöt. I vilket fall som helst kan vi konstatera att barnen kräktes ungefär varannan natt. Dag 3 fick de varsin klementin på kvällen, och på natten var de uppe och härjade med en timmes mellanrum. Så vi strök citrusfrukter.

Vi fick även anledning att stryka paprika – svårt att veta exakt vad som orsakat det gastronomiska haveriet 6 timmar senare, så vi gissar oss lite fram i blindo. Även mjölk totalförbjöds, detta efter att Simon kräktes tvärs ut över matbordet på nyår, och på samma logik strök vi även grädde och dylikt. Blåbärssoppa försökte vi med ett tag, men det verkade ha negativ eller möjligen ingen effekt på magarna.

Så det var kämpigt för våra pojkar, men de verkade inte särskilt berörda mer än att de var lite gnälligare och inte orkade vara ute lika länge som vanligt. Jag skulle ändå säga att det gick relativt bra, jag menar det var inte som när vi var i Italien.

Allt som var så bra

Det är lätt att fokusera på det som går snett, och jo, vi hade otur med magsjukan men med undantag av den så var det en jättemysig och fin vecka vi fick.

Vädret höll sig några grader under noll, med växlande sol nästan alla dagar. Jag och Björn fick åka skidor tillsammans nästan varje dag; Jonas och mamma var helt nöjda med att åka halvdagar.

Vid flera tillfällen så hade jag såna där jobbiga ögonblick av frid och harmoni när jag tittade ut över bergen och andades vintervindar – déjà vu från mitt liv i alperna – och tänkte att det här är vad som är viktigt. Inte skolan och jobb sånt där trams. Det är här jag ska vara.

Guldkorn

Det roligaste tillfället var nog när Adrian upptäckte renskinnet på väggen, samma kväll vi kom dit.

“Har du sett vad som sitter på väggen, Adrian?” sa jag från soffan och pekade ovanför mitt huvud.

Adrian tittade upp på väggen, fick direkt en orosrynka i pannan och så tog han ett par steg mot mig med blicken stadigt fäst på skinnet. Han lyfte ett upprört pekfinger och hojtade:

“Där är min hund!!” Han såg arg ut.

”Mamma! Det är min hund, där!”

“Är det!? Jag trodde att det var från en ren?”

“NEEEJ! Det är min huuund! Ja ä aj!”

“Var gör det ont?”

“NEJ!” Han slog sig häftigt för bröstet, inte olikt en gorillahanne.

“Ja ä AAAAJ!!”

“Är du arg?”

“JAAA-AAA!!”

“Jag förstår det, det hade jag också varit om jag var du.”

Ett annat oväntat guldkorn var när jag och Jonas åkte tillsammans, näst sista dagen, och jag dels kom på att jag aldrig kan åka lika fort som honom hur jag än försöker eftersom han väger 30 kg mer än mig; det handlade alltså inte om att jag hade tappat så mycket teknik under de 15 åren jag inte satt foten i en pjäxa. Dels att när vi pratade om det på väg hem, och jag sa att även om jag inte hade det flow jag en gång haft så kändes det ändå ok i kroppen och det var roligt att åka, så sa han att han hade trott att jag skulle åka ganska kasst (det var inte de exakta orden) men att det istället så stabilt ut.

Jonas, AKA ”Jag är för gammal för såna här jackor”

PS. Ja, min brors åsikt spelar roll. Alltid.