Kläppenveckan gick som en dans, med skidskola-succé som bonus

Nu har vi förvisso massor med snö i Stockholm så det är inte riktigt med samma magiska snöskimmer som jag minns veckan i Kläppen. Det är bra, för det som verkligen spelar roll lyser liksom ännu klarare.

Första skiddagen

Vi hade bokat skidskola till pojkarna, men eftersom vi kom på en lördag och skidskolan började på måndagen så fick vi en hel dag tillsammans först. Björn och jag är inbitna, hängivna utförsåkare men vi åker bräda båda två. Egentligen. Inte nu. Vi kan inte lära pojkarna att åka skidor om vi står på snowboards, så vi åker skidor så att de lär sig. Om några år, när vi kan åka tillsammans på riktigt, kanske vi kan turas om att åka bräda igen. 

Det gick i alla fall ganska bra att åka med pojkarna mellan våra skidor; vi behövde inte böja oss över dem utan det gick att hålla ryggen rak, så vi åkte hela dagen. Vi hade minusgrader och strålande sol, och glada barn.

Skidskola

De har aldrig gått i skidskola förr, och förutsättningen för framgång var att barnet ska klara att vara utan sina föräldrar under lektionen

Adrian har varit lite skakig på det planet ett tag, du vet, han är 4 år och både stor pojke och liten pojke på samma gång. Herr Faktiskt, som “kan själv” och sekunden efter vrålar saker som “jag vill ALLTID att du ska klä på mig, varför GÖR DU SÅHÄR MOT MIG” eftersom jag låtit honom klä på sig själv.

skidskola småtroll Kläppen

Hursomhelst, han skulle ju ha Simon med sig, de skulle gå i samma grupp – detta är för övrigt en av relativt få fördelar jag kan peka på med att ha barn som är så nära i ålder. Första lektionen var han osäker och skulle ha mig klistrad mot sig hela tiden. Det gick bra en stund, eftersom de började med att ha samling utan skidor och pratade om namn och frukter. Adrian värmde upp, och accepterade att följa med sin lilla grupp upp i knappliften om jag stod kvar och tittade på. 

Så jag stod kvar. En timme och 15 minuter stod jag i princip stilla och tittade på, och hejade och klappade händer – åt alla ungarna till slut – och hjälpte till att valla dem tillbaka till liften när de åkte för långt på grund av att lektion nummer ett inte gick ut på att bromsa. 

Det är svårt, tycker jag, att hålla balansen vid liknande tillfällen. Jag vill inte bli den jobbiga föräldern som instruktören önskar bara skulle gå nån gång, eller den överbeskyddande mamman som inte kan släppa taget om sin unge. Å andra sidan vill jag inte heller vara den där föräldern som lämnar ett barn som inte är redo att lämnas och som sen bara grinar och inte vill komma dit igen dagen därpå, så att resten av veckan blir en kamp. Det ska ju vara roligt, det är därför vi är där. Vi är i Kläppen för barnens skull – hade vi åkt för vår skull hade vi varit i Serre Chevalier. 

Jag frågade instruktören om det var ok, och det var det förstås. Adrian kontrollerade då och då att jag var kvar, men däremellan tror jag att han glömde mig. Hoppades jag, i alla fall. 

skidskola småtroll Kläppen

Det var så himla söta där de segade sig nedför en backe så flack att en annan skulle behöva lift även åt andra hållet för att komma ner. “Vi är stjärnor!” ropade instruktören, som Adrian efter morgonens fruktdiskussion döpt om till Fröken Clementin efter färgen på hennes jacka, och ställde sig som ett kryss när hon åkte före för att kunna ta emot sina elever. 

skidskola småtroll Kläppen

Andra skidskoledagen gick jag med Adrian till samlingen igen, men när vi kom fram och han hade hälsat vände han sig mot mig och sa “jaja mamma, gå nu”. Jag, som varit så inställd på att få jobba (eventuellt ganska hårt) på att göra konceptet med skidåkning och skidskola till något glädjefyllt för barnen, upplevde en hel sekunds förvirring innan jag fann mig och sa hejdå till dem.

Seger. Det är det enda ordet som passar. Simon fann sig snabbt och hade sett fram emot skidskolan igen, och Adrian hade hakat på men det hade inte jag vågat tro på. Nu öppnade sig plötsligt en timme och 15 minuters fri skidåkartid framför mig och Björn. 

Veckan gick väldigt fort

Det var i tisdags, och den eftermiddagen kom min mamma upp och gjorde oss sällskap resten av veckan. Vi fick in ett rull på dagarna där det var skidskola på förmiddagen, lunch hemma i stugan, och sen åkte vi tillsammans på eftermiddagen.

Länge leve Frost.

På kvällen var pojkarna mycket trötta och de tittade mest på film. De älskar att titta på film och vi körde hela paketet med mysiga saker runt omkring skidåkningen också, för att de ska associera den med sånt de redan gillar, som tex film som sagt, spela på padda och speltelefon på morgonen, och så förstås russin i backen efter varje åk.

Vi hade väldigt fint väder och mycket snö, men det var kallt – ända ner mot -20° – och två dagar ringde skidskolan för att vi skulle hämta pojkarna tidigare. När vi kom dit blev det glada av att se oss och ville åka mer igen, och Fröken Clementin sa “jag lovar, de grät båda två för en stund sen för att de frös så mycket”. 

skidskola småtroll Kläppen
Fröken Clementin & (en del av) Gänget.

Framgång

Jag har fortfarande svårt att tro att de tyckte det var så roligt, särskilt det här med att gå i skidskola. En eftermiddag, när jag, mamma och Adrian åkte tillsammans så trillade Adrian. Jag åkte fram till honom, beredd på att nu skulle han ha surat ihop och vi skulle få åka hem, men Adrian vände upp ett snöigt men brett leende ansikte och sa följande:

“Mamma, jag önskar att den här dagen aldrig ska ta slut.”

Mitt hjärta sjöng. Det sjunger fortfarande, och nu mer än någonsin önskar jag att vi bodde närmare vintern.

Adrian och jag.

Simon lärde sig åka helt själv under veckan, vilket inte alls är förvånande men ändå mer än jag vågat hoppas på. Sista dagen ville ha att vi skulle filma så att han fick visa vad han kunde:

Björn filmar Simon.

“Om man inte har ramlat, så har man inte åkt skidor.” Så sa min pappa till oss när vi var små, och så sa jag ofta till pojkarna under veckan. Till slut blev de nöjda över att trilla, dvs när de inte slog sig och alltså i princip bara tippade över ända, och utbrast flera gånger “jag har åkt skidooooor!!”. Här stänger Adrian backen (dvs liften har stängt för dagen) helt för egen maskin:

Jag filmar Adrian.

Huset

Vi bodde i området som kallas Mitt i pisten, med ski in – ski out-läge. Det består av parhus och vår stuga innehöll ett rum med dubbelsäng, ett rum med våningssäng, ett sovloft med två enkelsängar, kombinerat kök och vardagsrum samt badrum med bastu och tvättmaskin – efter Björnrike har tvättmaskin hamnat mycket högt på priolistan när vi bokar semester, och vi fick användning för den även denna gång trots att ingen blev sjuk.

Utsikt från loftet.

Skidvecka nästa vecka – låt packningen börja!

Kommande skidvecka i Kläppen

Minns du vår fail-date på anti-spa i höstas? Förmodligen inte, vad är det för fråga egentligen. Hursomhelst, det blev inte som vi hade tänkt oss och vi planerade skidvecka till vintern på ett fik istället för att avnjuta avslappnande duomassage på en salong. Veckan i fråga infaller alldeles snart, start på lördag faktiskt, i Kläppen.

Jag längtar! Barnen ska gå i skidskola, mamma kommer och gör oss sällskap på tisdag och hon får kanske med sig min bror också.

Men åter till verkligheten. Det här betyder att jag har två dagar på mig att packa och eventuellt, men förhoppningsvis inte, upptäcka hål i garderoben och korrigera dessa, planera mat, handla mat, packa bilen.

Att “packa”

Att packa är inte bara att “packa”. För vissa är det det, vissa har bara att öppna garderoben och riva ner prylar i en väska och så var det klart. Du som packat för en barnfamilj förr vet att det är en lite mer invecklad historia än så nuförtiden.

Som tur är så är vi hängivna anhängare av listor, och jag har ett gäng att plocka fram så det borde inte bli så komplicerat … Precis så tänker jag varje gång, och så tar det en evighet i alla fall så jag ska börja idag.

Julgransplundringen

Julgransplundringen – eller nerpackandet av julen – som jag nämnde sist kan jag meddela genomfördes framgångsrikt till välsignat lugn och stillsam jazz, utan barn och utan sambo. Lugn och ro. Tog en bild på granen, för framtida referens.

Årets konstinstallation; “Spindelgranen” av Simon, tillsammans med en kreativ utanför-lådan-prydnad av Adrian.

Kungsberget med barnen – första gången

Jag berättade att vi skulle till Kungsberget här för några dar sen, men sen sa jag inget mer och jag MÅSTE berätta hur vi hade det!

Låga förväntningar

Alltså … wow. Du minns kanske vår erfarenhet av Björnrike förra året? Det var en svettig vecka, på flera plan. Först och främst hade pojkarna nätt och jämt repat sig från magsjukan, sen så bodde vi i en lägenhet som låg lite långt från barnbacken så vi var tvungna att ta bilen för att komma dit. Sen ville pojkarna bara åka kanske 2 åk, ett till under muta, möjligen ett till för att vi typ bönade och bad. Trots det så var vi ändå nöjda, allt som allt. 

Jag och Björn hade kanske helst åkt till Idre eller nåt i en vecka, meeeen att åka till Kungsberget med barn är lättare helt enkelt därför att det ligger närmare hem. Drygt två timmar med bilen är väldigt rimligt.

Nu när vi åkte till Kungsberget förra torsdagen så tänkte vi att ja, varför inte, vi kan ju dra hem om det inte är kul. Det skulle vara ca 6 grader varmt, och regna på lördagen, men jag hittade en bra lägenhet på “Verandan” så vi packade och åkte så fort Björn kom hem från jobbet på torsdag eftermiddag. 

Ankomst

Vi kom fram lagom till normal läggtid, så det blev stoj och stim medan vi packade upp och bäddade och Björn hämtade alla hyrskidor.

Simon hittade lösa föremål i bastun.

Jag sov fantastiskt dåligt första natten, pga Björn. Han sov oroligt och sängen betedde sig som en vattensäng – det visade sig för övrigt vara två enkelsängar som jag upptäckte satt ihop med plastband när jag desperat försökta dra loss min säng från sjögången som min sambo genererade. 

Säsongspremiär

På morgonen kollade de på barnTV – vilken grej! Vi har inte TV, vi netflixar som så många andra men TV har vi inte känt behov av – medan vi drack upp vårt te i lugn och ro (semesterpoäng!). 

Förmiddagen var grå och varm, i alla fall för mig som trott att vi skulle stå stilla och gnälla 90% av tiden och alltså hade klätt mig som om det vore -10°. Men till min ordlösa, gapande förvåning stod ingen stilla, och pojkarna behövde minsann inte be mig två gånger om att åka hit eller dit. Vis av förra årets erfarenheter tänkte jag att nu jävlar gäller det att haka på när de visar intresse.

Muta muta mutaaaa

De åkte glatt ett tag, sen ville de gå hem. Då tog jag fram russinpåsen och sa att man får russin varje gång man kommer upp. “Upp” i sammanhanget var slutet på rullbandet, som de med ny energi åkte själva. Dansande. Jo, precis, dansande. 

Sen var det dags för lunch, så vi tog knappliften upp och gick den korta biten till lägenheten, käkade och sov. Jag var helt slut så jag sov också, efter att ha fräst nåt sympatiskt åt Björn om att allt var hans fel. Det kändes mycket bättre på eftermiddagen sen, kan jag säga. 

Efter mellis ville pojkarna inte gå ut. De hade hittat på nån lek och skulle minsann vara kvar i sina våningssängar och kasta kläder på varann, men Björn tog bestämt tag i dem och sa att nu går vi ut. Ut! Vi är inte här för att sitta inne.

Pojkarna protesterade högljutt, Simon protestgrinade och Adrian lekte överkokt spaghetti med skrynkligt ansikte och skrek att han inte ville. 

Jag tänkte att shit, undrar om vi sabbar skidglädjen nu genom att tvinga ut dem. Jag hade inte behövt fundera på det, egentligen visste jag ju att det var deras vanliga våga-vägra-förändring-föreställning, men när jag så gärna vill att nånting ska bli bra så har jag en tendens att bli en riktig softis.

Succén

Anyway, vi gick ut igen. Nu var det mörkt, men det har ju aldrig hindrat någon så vi körde på. Humöret var ännu bättre än på förmiddagen, energin och viljan ännu högre och modet var med oss. Och hör och häpna; båda två åkte själva nedför backen bredvid rullbandet strax innan middag.

Dag 2, lördagen alltså, var det mer folk och om möjligt ännu gråare, men vem bryr sig? Ut, upp, glada miner och entusiastiska befallningar om riktning och och fart om “Mera! Igen! Åk mamma, kör nu!”.

När pojkarna sov middag gick jag ut och körde själv. Jag lyckades, helt i enlighet med hur jag gör saker, åka vilse. Just det, vilse. På Kungsberget. Har du sett pistkartan? Hur är det möjligt, liksom.

kungsberget pistkarta
Bildkälla

Inte för att det gjorde nåt, backarna är inte långa men jag fick ändå upp lite fart här och där och tyckte liksom att det hela var en himla bra dag.

På kvällen tog vi knappen med dem upp till Nintendo-backen. Det är en bred pistad bana i skogen med Super Mario-figurer och grejer. Såhär på kvällen var den upplyst av blå och röda strålkastare, och pojkarna tyckte det var riktigt spännande.

På söndagen förlängde vi skidhyra och liftkort och åkte fram till lunch. Det var otippat vackert väder och kallt kallare så den våta snön hade frusit till under natten. Vi tog med oss pojkarna ända upp på toppen, eftersom det gick så bra att åka med dem mellan våra skidor.

toppen på kungsberget
Adrian. Rutinerad skidåkar-treåring kontemplerar förhållandena medan sega föräldrar orienterar sig och fotar.

Mjölksyran i benen var total när vi åkte ner för att äta lunch, bara så du vet. Men det var mer än värt det. Jag hade aldrig vågat hoppas på att vi skulle komma så långt på bara en enda dag, och sen dessutom fortsätta se fler framsteg även dagen därpå. Vi är rent lyriska över hur bra det blev alltihop, och hoppas att vi får möjlighet att komma iväg i alla fall en gång till innan den här “vintern” tar slut.

I eftermiddag åker vi till Kungsberget!

Trots att utförsåkning är min stora passion – eller i alla fall en av dem – så har jag aldrig varit på Kungsberget. Eller säger man “i” Kungsberget? Hursomhelst, i eftermiddag åker vi dit och stannar till på söndag.

Upptakten

Det hela började med att en väninna, som är i Porto i några veckor, ville att jag skulle komma och hälsa på. Vi snackade förra veckan och besöket gällde denna vecka. Jag behöver knappast lista småbarnsfamiljens problem med kort varsel här, så efter en hel del om och men så ströks det ur kalendern.

Både “ledsen” och “besviken” är för starka ord, eftersom jag aldrig trodde att det skulle gå vägen att komma iväg med så kort varsel, men låt oss säga att jag känner ett sting av saknad. Saknad efter äventyr med min vän, och saknad efter friheten att kunna göra just sånt här spontant.

Hursomhelst, med resandan väckt så tänkte jag ut en surrogatplan: Vi åker hela familjen till Kungsberget i eftermiddag.

Planen är att åka skidor med pojkarna i 2 hela dagar och mysa på kvällarna med varm choklad och filtar och övrigt fluff (vi har hyrt rum), men jag är medveten om sannolikheten med 6-gradigt duggregn och effekterna av att ha en hållning som, och i vissa fall även funktionen av, en väggkonsol flera timmar per dag. Men det är det värt. Det är inte Porto, men det är skidor.

Detta är min helt realistiska målbild.

Nästa vecka

Nästa vecka händer det lite saker. Jag har fått tid med min gamla terapeut (yeeey!), 2 gånger för att komma igång. Anledningen är bland annat hur jag mådde i somras, och sen samma saker som jag sökte för när Simon var typ 8 månader (vakenmardrömmar och mental katastrofberedskap), men det kommer säkert upp massa annat. Jag känner i kroppen att jag ser fram emot första mötet med viss lättnad, ungefär som att få en värktablett, men jag vet i huvudet att första mötet snarare funkar som en stålhandskad örfil. Så det blir kul.

Pappa kommer i alla fall upp och hälsar på nästa vecka också så det blir bra att ha honom här medan vi sätter nya rutiner i tillvaron – jag börjar på nya jobbet på måndag – och jag river upp gamla saker på samma gång. Varför skjuta upp till morgondagen det man kan skjuta ner idag, liksom.


Bildkälla: Kungsberget


Sammanfattning Björnrike i övrigt

Magsjukekarriär

Vi gick ju ut starkt på veckan, och nu såhär snart en vecka senare är det lurigt att komma ihåg i vilken ordning saker och ting förflöt. I vilket fall som helst kan vi konstatera att barnen kräktes ungefär varannan natt. Dag 3 fick de varsin klementin på kvällen, och på natten var de uppe och härjade med en timmes mellanrum. Så vi strök citrusfrukter.

Vi fick även anledning att stryka paprika – svårt att veta exakt vad som orsakat det gastronomiska haveriet 6 timmar senare, så vi gissar oss lite fram i blindo. Även mjölk totalförbjöds, detta efter att Simon kräktes tvärs ut över matbordet på nyår, och på samma logik strök vi även grädde och dylikt. Blåbärssoppa försökte vi med ett tag, men det verkade ha negativ eller möjligen ingen effekt på magarna.

Så det var kämpigt för våra pojkar, men de verkade inte särskilt berörda mer än att de var lite gnälligare och inte orkade vara ute lika länge som vanligt. Jag skulle ändå säga att det gick relativt bra, jag menar det var inte som när vi var i Italien.

Allt som var så bra

Det är lätt att fokusera på det som går snett, och jo, vi hade otur med magsjukan men med undantag av den så var det en jättemysig och fin vecka vi fick.

Vädret höll sig några grader under noll, med växlande sol nästan alla dagar. Jag och Björn fick åka skidor tillsammans nästan varje dag; Jonas och mamma var helt nöjda med att åka halvdagar.

Vid flera tillfällen så hade jag såna där jobbiga ögonblick av frid och harmoni när jag tittade ut över bergen och andades vintervindar – déjà vu från mitt liv i alperna – och tänkte att det här är vad som är viktigt. Inte skolan och jobb sånt där trams. Det är här jag ska vara.

Guldkorn

Det roligaste tillfället var nog när Adrian upptäckte renskinnet på väggen, samma kväll vi kom dit.

“Har du sett vad som sitter på väggen, Adrian?” sa jag från soffan och pekade ovanför mitt huvud.

Adrian tittade upp på väggen, fick direkt en orosrynka i pannan och så tog han ett par steg mot mig med blicken stadigt fäst på skinnet. Han lyfte ett upprört pekfinger och hojtade:

“Där är min hund!!” Han såg arg ut.

“Mamma! Det är min hund, där!”

“Är det!? Jag trodde att det var från en ren?”

“NEEEJ! Det är min huuund! Ja ä aj!”

“Var gör det ont?”

“NEJ!” Han slog sig häftigt för bröstet, inte olikt en gorillahanne.

“Ja ä AAAAJ!!”

“Är du arg?”

“JAAA-AAA!!”

“Jag förstår det, det hade jag också varit om jag var du.”

Ett annat oväntat guldkorn var när jag och Jonas åkte tillsammans, näst sista dagen, och jag dels kom på att jag aldrig kan åka lika fort som honom hur jag än försöker eftersom han väger 30 kg mer än mig; det handlade alltså inte om att jag hade tappat så mycket teknik under de 15 åren jag inte satt foten i en pjäxa. Dels att när vi pratade om det på väg hem, och jag sa att även om jag inte hade det flow jag en gång haft så kändes det ändå ok i kroppen och det var roligt att åka, så sa han att han hade trott att jag skulle åka ganska kasst (det var inte de exakta orden) men att det istället så stabilt ut.

Jonas, AKA “Jag är för gammal för såna här jackor”

PS. Ja, min brors åsikt spelar roll. Alltid.

Succén i Björnrike fortsätter

Avslut på dag 1

Efter kvällsskidåkningen kom jag och Björn hem på alldeles strålande glatt humör. Vi åt middag som de andra lämnat kvar på bordet åt oss, pratade med mamma och Jonas om hur det gått medan barnen sprang omkring och lekte med varandra (!).

Inte en lugn stund

Efter ett tag stängde de in sig i det rummet där mamma och Simon sover. De har en våningssäng, och Simon är störtförtjust över att få sova i överslafen. Adrian klättrar obehindrat upp och ner där han med. Plötsligt hördes en tung duns och en smäll därinne, jag störtade in och där låg han, Adrian, precis som jag anade, och skrek på all utandning. Såklart att han hade trillat, baklänges, ner från stegen och när jag tittade upp på Simon, som var kvar i sin säng, så slängde han sig på magen och gömde ansiktet.

När han gör så, så skäms han. Jag förstod att han var delaktig, och frågade vad som hänt. Det visade sig att han hade knuffat ner sin bror från stegen.

“Nej, jag knuffade inte honom! Jag gjorde så här,” sa han och visade.

“Jaha, så du knuffade honom med huvudet?”

“Ja.”

Jag blev så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Dels på Simon, han vet att man inte får knuffas och framför allt inte när det är längre till golvet än vanligt, men mest på mig själv. Simon må ha gjort ett hyss men han är för ung för att fatta och lägga band på sig i såna där situationer. Det är VÅRT ansvar att se till att han inte får chans att göra verklig skada; de borde inte ha fått leka bakom stängd dörr.

Adrian var förstås upprörd, gned sig för huvudet och pratade och grät och berättade att han hade ramlat, och så blev han tokvarm. Det ångade om huvudet på honom, och jag luftade oro för min kunniga mor om eventuell hjärnskakning, men Adrian var helt med hela tiden och visade inga tecken på något mer allvarligt än en bula. Sen blev han jättetrött. Han är nästan aldrig jättetrött. Han försökte somna mot min axel, så vi borstade tänderna och sen kräktes han igen, på min arm den här gången.

Då sa min mor att eftersom han redan hade irriterad och känslig mage, och fallet orsakade så starkt adrenalinpåslag, så var det inte så konstigt att han kräktes igen.

Anyway, jag stoppade honom i säng och han somnade innan jag hann lyfta upp sagoboken.

Dag 2

Dagen därpå var vi ut en sväng på skidor med dem – och innan du börjar tänka smarta saker som “48 timmar” och “om alla höll det skulle ingen bli sjuk”, så vill jag bara säga att det. Går. Inte. Det går inte att vara inne med pojkarna en hel dag när de är i full form eller näst intill – och det gick faktiskt ganska bra, trots något nedsatt energinivå och lite oroliga magar.

Simon åkte med Björn och jag med Adrian, sen bytte vi. Det blev säkert 4-5 åk i lilla barnbacken innan de sa att de inte ville mer, och det ser jag som en konfettiyrande totalseger. Både Simon och Adrian sa “en gång till” vid minst ett tillfälle, och mitt hjärta … alltså lyckan!

På eftermiddan var mamma och Jonas tacksamt – de hade ont i både ben och knän – inne med pojkarna medan jag och Björn hyrde bräda och åkte av hjärtans lust tills de stängde.

utsikt från stolsliften Grizzly

Magstark start på första skidveckan

Prolog

Fredag innan julafton glömde jag ta med pojkarnas kläder från förskolan. Alltså alla deras ytterkläder som de brukar ha kvar där, och som vi bara tar hem för att tvätta eller kolla igenom till helgen.

Julafton kom och gick med glada miner, fina julklappar och massor med mat helt enligt tradition och plan. Tre dagar senare var resan till Björnrike, tillsammans med min mor och bror, planderad över nyår.

Bilresan

Vis av erfarenhet planerade vi resan utifrån utflyktsmål och rimliga restider. Vi startade kl 8, utan alla ytterkläder från föris eftersom det fortfarande var stängt där, och körde 2 timmar till Gävle. Där besökte vi Leklandet Delfinen i ca 90 minuter.

Det var bra glid på materialet – rutchkanan gick så fort att den var rolig även för vuxna – men i övrigt var det ganska litet trots att det ska vara “länets största lekland” enligt egen utsago. Det slog mig, återigen, hur smutsigt det måste vara – på lekland generellt, men här i synnerhet. Alltså hur mycket skit som finns på typ alla exponerade ytor därinne. Det liksom kändes på händerna.

Lunch

Efter besöket körde vi vidare den korta biten till Max för lunch. I bilen blev Adrian ledsen och stoppade handen i munnen, varpå Björn och jag kom överens om att vi hädanefter alltid ska tvätta händerna innan vi lämnar ett lekland istället för att vänta tills vi kommer hem, för han hade också tänkt på att det var ganska smutsigt.

Lunchen passerade helt enligt tidsplan, sen satte vi oss i bilen och körde resten av vägen i mer eller mindre ett sträck. Det gick bra, ända tills vi kom till de mindre vägarna med dåligt väglag, halt och mörkt och öde, och jag satt och väste/flämtade/fräste kommandon. Björn tröttnade snabbt och lät mig köra.

Sämsta medpassageraren

Det är så att jag har svårt att slappna av när andra kör, särkskilt om barnen är med. Jag inbillar mig att jag kan kontrollera framfarten från passagerarstolen om jag stirrar på vägen och låtsas att det är jag som kör. Det här gäller främst när det är dålig väg och jag blir rädd att vi ska köra av vägen. Det är lättare när jag kör själv. Det vet Björn. Han blir ändå lite irriterad, “älskling det är JAG som kör!” och sådär, du vet, men han förstår mig. Inte för att han kör dåligt, utanför att jag är nervös.

Framme

Vi kom fram kl 18. Jonas och mamma hjälpte till att packa ur bilen, mamma hade gjort middag så det vara bara att sätta sig. Sen följde uppackning och kvällsstök, barnen somnade och senare också vi. Man blir ju så konstigt trött av att resa.

I kölvattnet på delfinen

Kl 02:17 vaknade vi av att Adrian kräktes i sin säng. Han kunde liksom inte sluta. Vi bytte lakan, bäddade om, sanerade badrum och pojke efter bästa förmåga men eftersom han fortsatte att kräkas med 10-15 minuters intervall så … ja, Björn gick och lade sig igen och jag tog första passet.

“Väck mig när du vill byta,” sa han. Men jag var uppe i varv och ville inte lägga honom utan att vara säker på att det lugnat sig, så vi la hans madrass på golvet i badrummet och efter ca 90 minuter kunde han lägga sig där och titta vidare på barnsånger på youtube.

Då gjorde Simon entré i badrummet i armarna på sin mormor. “Han kräks!” sa hon och lät uppjagad. Själv var han lite skakig, men när han upptäckte att det visades barnsånger på youtube så hjälpte han till att tvätta sig så att han kunde installera sig på toaletten och titta han också.

Så kom det sig att 8 timmar efter ankomsten till barnens allra första skidvecka, så satt den ena och vände ut och in på sig på toaletten och kräktes oberört nån gång i hinken framför sig, medan den andra vilade under en handduk på golvet och glatt tittade på tecknade barnsånger, och jag satt i dörröppningen med datorn i knät och sorterade foton.

Kl 06:10 bedömde jag att det gått tillräckligt lång tid utan vidare attacker, då hade jag härdat ut tillräckligt länge för att kunna gå och lägga mig och räkna med att Björn skulle ta eventuella kommande incidenter, utan min hjälp, med gott samvete.

Simon installerades på sin madrass, men på köksgolvet denna gång för att kunna minimera eventuell förödelse. Adrians resesäng fodrades med handdukar och så somnade alla.

En timme senare vaknade jag av att Björn slängde en arm på mig och frågade om det var min mage som bubblade.

“Näe,” sa jag.

“Nähä,” sa han.

Ett par timmar senare vaknade jag av att Adrian var redigt upprörd – såklart han var; han hade ju bajsat ner sin säng – och Björn inte stod att finna. Det visade sig att han hade gått för att fråga efter ett ställe att tvätta på, så mamma hjälpte mig att sanera vår yngste familjemedlem med tillhörande säng för andra gången.

Jag var så trött den dagen. Så där argtrött, du vet, där allt som händer hanteras internt som en personlig attack och allt tålamod är slut från början.

Vi var inne hela dagen, jag och barnen. På förmiddan var Björn iväg och tvättade vid Vemdalsskalet och mamma var hemma med oss, och på eftermiddan var Björn hemma. Jag och barnen tvärsov efter lunch, och på kvällen var det bättre.

Utsikt från lägenheten vid 15-tiden.

De hade kvällsskidåkning den kvällen, så när de andra kom hem tog jag och Björn våra grejer och åkte i nån dryg timme så den dagen som varit så jobbig slutade ändå bra.

Bildbevis kvällsskidåkning i liften.

Epilog

Enligt 1177 är det 12-48 timmars inkubationstid påvinterkräksjukan. Adrian kräktes första gången ca 14 timmar efter att vi lämnat leklandet. Vi tycker det känns rimligt att anta att han och Simon plockade upp smittan där, eftersom ingen annan vi träffat de senaste dagarna varit/blivit sjuk.

Nu går vi andra runt och håller andan i väntan på att trilla dit, vi med.