“Tvingarstolen” – ett hyss av storebror

Det här var ett av Simons snällare hyss, ett han rev av i fjällstugan i Kläppen samma kväll vi kom dit.

Vi hade som sagt precis kommit innanför dörren med all packning, och pojkarna inspekterade alla utrymmen i huset. Uppe på sovloftet, där Simon på studs stakade ut sitt revir, fanns en barnstol från Ikea. Du vet, den där som de flesta haft eller åtminstone sett på restaurang nån gång:

“Titta mamma, här finns en barnstol! Mamma, en barnstol, mamma! Titta!”

Jag tittade. Simon såg glad och nöjd ut: “Den kan Adrian sitta i.”

“Nja, alltså den där stolen är för lite mindre barn än dig och Adrian,” svarade jag. “Jag är inte ens säker på att Adrian får plats i den … och OM han kommer i den så kommer han nog inte ur den sen. Lek inte med den, den är inte våran och vi vill inte göra massa märken på väggarna.”

“Varför inte?”

“Därför att om vi gör massa märken på väggarna så blir familjen som äger huset inte glada och så får vi kanske inte hyra nåt mer. Vi är rädda om andras saker.”

“Varför?”

“För att då är andra rädda om våra saker.”

Simon begrundade detta i en hel sekund innan han släppte stolen och gick vidare till att gräva fram en babysäng ur en garderob, packa upp sin tunnel som han krävt att få ta med sig hemifrån, hitta en lös golvbräda bakom soffan samt lite annat smått och gott som man inte vill ta fram.

Björn och jag packade upp, och sen började vi med maten medan pojkarna lekte på loftet. Efter en stund kom Simon ner själv, och efter en liten stund till ropade Adrian på mig. Han var inte arg eller ledsen, det lät mer som ett ganska lugnt titta-vad-jag-har-hittat-rop.

“Jag kan inte komma till dig nu Adrian, jag lagar mat.”

Det var tyst ett ögonblick, sen ropade han igen. “Mamma? Mamma …!”

“Adrian, ni får leka själva nu, vi lagar mat,” svarade Björn mer bestämt.

“Men …” kom det från pojken på loftet. “Hallå! Jag … jag sitter fast.”

Jag la ifrån mig vad jag hade för händer och gick uppför den branta lofttrappan. Där uppe satt Adrian i barnstolen, fastspänd med remmar och allt. Helt fritt på golvet, där fanns ingenting i närheten som han kunnat klättra på så han måste verkligen han ansträngt sig för att ta sig dit.

“Varför sitter du där,” frågade jag och försökte att inte skratta högt. Adrian såg glad och bekymrad ut på samma gång.

“För att … faktiskt … att … att … faktiskt …” – sådär kan han låta ganska länge, så jag började försöka lirka ut honom. Då kom Simon.

“… faktiskt … att … att … Simon sa … äm, äm, Simon, Simon sa, äm, faktiskt …”

“Jag sa att han skulle sätta sig där!” ropade Simon lyckligt.

“Haha va? Jaha, så då gjorde du det, Adrian?”

“Ja!” svarade han lika lyckligt.

“Ville du se om det gick att sätta fast honom där, Simon?”

“Hehehe … ja.”

“Mhm, jo det gick ju. Hur ska vi få loss honom nu då, hade du tänkt?”

“Jag tänkte inte på det.”

Jag fick loss ungen i alla fall, efter en stunds lirkande, och när han väl var fri och jag rest stolen så skuttade Simon fram och tog tag i stolens framben. Han började skjuta den mot Adrian:

“Adrian, det här är en tvingarstol! Det är en speciell stol, få se om du kan sätta dig i den! Jag är inte säker på om du kan göra det igen.”

Det kändes som att titta på en repris av nåt man missat förut, och se pusselbitarna falla på plats. Och Adrian, uppdribblad på läktaren, svarade entusiastiskt med att börja klättra upp i stolen en gång till.

Simons jokerleende var så brett att mungiporna nästan möttes i nacken på honom.

Loftet.

Kläppenveckan gick som en dans, med skidskola-succé som bonus

Nu har vi förvisso massor med snö i Stockholm så det är inte riktigt med samma magiska snöskimmer som jag minns veckan i Kläppen. Det är bra, för det som verkligen spelar roll lyser liksom ännu klarare.

Första skiddagen

Vi hade bokat skidskola till pojkarna, men eftersom vi kom på en lördag och skidskolan började på måndagen så fick vi en hel dag tillsammans först. Björn och jag är inbitna, hängivna utförsåkare men vi åker bräda båda två. Egentligen. Inte nu. Vi kan inte lära pojkarna att åka skidor om vi står på snowboards, så vi åker skidor så att de lär sig. Om några år, när vi kan åka tillsammans på riktigt, kanske vi kan turas om att åka bräda igen. 

Det gick i alla fall ganska bra att åka med pojkarna mellan våra skidor; vi behövde inte böja oss över dem utan det gick att hålla ryggen rak, så vi åkte hela dagen. Vi hade minusgrader och strålande sol, och glada barn.

Skidskola

De har aldrig gått i skidskola förr, och förutsättningen för framgång var att barnet ska klara att vara utan sina föräldrar under lektionen

Adrian har varit lite skakig på det planet ett tag, du vet, han är 4 år och både stor pojke och liten pojke på samma gång. Herr Faktiskt, som “kan själv” och sekunden efter vrålar saker som “jag vill ALLTID att du ska klä på mig, varför GÖR DU SÅHÄR MOT MIG” eftersom jag låtit honom klä på sig själv.

skidskola småtroll Kläppen

Hursomhelst, han skulle ju ha Simon med sig, de skulle gå i samma grupp – detta är för övrigt en av relativt få fördelar jag kan peka på med att ha barn som är så nära i ålder. Första lektionen var han osäker och skulle ha mig klistrad mot sig hela tiden. Det gick bra en stund, eftersom de började med att ha samling utan skidor och pratade om namn och frukter. Adrian värmde upp, och accepterade att följa med sin lilla grupp upp i knappliften om jag stod kvar och tittade på. 

Så jag stod kvar. En timme och 15 minuter stod jag i princip stilla och tittade på, och hejade och klappade händer – åt alla ungarna till slut – och hjälpte till att valla dem tillbaka till liften när de åkte för långt på grund av att lektion nummer ett inte gick ut på att bromsa. 

Det är svårt, tycker jag, att hålla balansen vid liknande tillfällen. Jag vill inte bli den jobbiga föräldern som instruktören önskar bara skulle gå nån gång, eller den överbeskyddande mamman som inte kan släppa taget om sin unge. Å andra sidan vill jag inte heller vara den där föräldern som lämnar ett barn som inte är redo att lämnas och som sen bara grinar och inte vill komma dit igen dagen därpå, så att resten av veckan blir en kamp. Det ska ju vara roligt, det är därför vi är där. Vi är i Kläppen för barnens skull – hade vi åkt för vår skull hade vi varit i Serre Chevalier. 

Jag frågade instruktören om det var ok, och det var det förstås. Adrian kontrollerade då och då att jag var kvar, men däremellan tror jag att han glömde mig. Hoppades jag, i alla fall. 

skidskola småtroll Kläppen

Det var så himla söta där de segade sig nedför en backe så flack att en annan skulle behöva lift även åt andra hållet för att komma ner. “Vi är stjärnor!” ropade instruktören, som Adrian efter morgonens fruktdiskussion döpt om till Fröken Clementin efter färgen på hennes jacka, och ställde sig som ett kryss när hon åkte före för att kunna ta emot sina elever. 

skidskola småtroll Kläppen

Andra skidskoledagen gick jag med Adrian till samlingen igen, men när vi kom fram och han hade hälsat vände han sig mot mig och sa “jaja mamma, gå nu”. Jag, som varit så inställd på att få jobba (eventuellt ganska hårt) på att göra konceptet med skidåkning och skidskola till något glädjefyllt för barnen, upplevde en hel sekunds förvirring innan jag fann mig och sa hejdå till dem.

Seger. Det är det enda ordet som passar. Simon fann sig snabbt och hade sett fram emot skidskolan igen, och Adrian hade hakat på men det hade inte jag vågat tro på. Nu öppnade sig plötsligt en timme och 15 minuters fri skidåkartid framför mig och Björn. 

Veckan gick väldigt fort

Det var i tisdags, och den eftermiddagen kom min mamma upp och gjorde oss sällskap resten av veckan. Vi fick in ett rull på dagarna där det var skidskola på förmiddagen, lunch hemma i stugan, och sen åkte vi tillsammans på eftermiddagen.

Länge leve Frost.

På kvällen var pojkarna mycket trötta och de tittade mest på film. De älskar att titta på film och vi körde hela paketet med mysiga saker runt omkring skidåkningen också, för att de ska associera den med sånt de redan gillar, som tex film som sagt, spela på padda och speltelefon på morgonen, och så förstås russin i backen efter varje åk.

Vi hade väldigt fint väder och mycket snö, men det var kallt – ända ner mot -20° – och två dagar ringde skidskolan för att vi skulle hämta pojkarna tidigare. När vi kom dit blev det glada av att se oss och ville åka mer igen, och Fröken Clementin sa “jag lovar, de grät båda två för en stund sen för att de frös så mycket”. 

skidskola småtroll Kläppen
Fröken Clementin & (en del av) Gänget.

Framgång

Jag har fortfarande svårt att tro att de tyckte det var så roligt, särskilt det här med att gå i skidskola. En eftermiddag, när jag, mamma och Adrian åkte tillsammans så trillade Adrian. Jag åkte fram till honom, beredd på att nu skulle han ha surat ihop och vi skulle få åka hem, men Adrian vände upp ett snöigt men brett leende ansikte och sa följande:

“Mamma, jag önskar att den här dagen aldrig ska ta slut.”

Mitt hjärta sjöng. Det sjunger fortfarande, och nu mer än någonsin önskar jag att vi bodde närmare vintern.

Adrian och jag.

Simon lärde sig åka helt själv under veckan, vilket inte alls är förvånande men ändå mer än jag vågat hoppas på. Sista dagen ville ha att vi skulle filma så att han fick visa vad han kunde:

Björn filmar Simon.

“Om man inte har ramlat, så har man inte åkt skidor.” Så sa min pappa till oss när vi var små, och så sa jag ofta till pojkarna under veckan. Till slut blev de nöjda över att trilla, dvs när de inte slog sig och alltså i princip bara tippade över ända, och utbrast flera gånger “jag har åkt skidooooor!!”. Här stänger Adrian backen (dvs liften har stängt för dagen) helt för egen maskin:

Jag filmar Adrian.

Huset

Vi bodde i området som kallas Mitt i pisten, med ski in – ski out-läge. Det består av parhus och vår stuga innehöll ett rum med dubbelsäng, ett rum med våningssäng, ett sovloft med två enkelsängar, kombinerat kök och vardagsrum samt badrum med bastu och tvättmaskin – efter Björnrike har tvättmaskin hamnat mycket högt på priolistan när vi bokar semester, och vi fick användning för den även denna gång trots att ingen blev sjuk.

Utsikt från loftet.

Resdagen till Kläppen: batterihaveri, åksjuka, städmiss och massa snö!

Kläppen v. 4

Hela veckan i Kläppen gled på som om det inte fanns någon morgondag – till min egen höga förtjusning – och den här veckan har varit lite tajt med tid … om man säger så. Jag menar, om man betänker att jag pluggar på 50 % och med andra ord sköt 20 pluggtimmar framför mig under skidveckan, och sen fick Simon magsjuka samma kväll vi kom hem igen och efter det har det varit spurt till i onsdags (vi har bara lektion på onsdagar), så är “tajt med tid” ändå snällt uttryckt.

Det här med magsjuka i samband med skidresor känns som nåt som är vår grej, för övrigt, men jag är så oerhört förvånad och tacksam över att vi hann hem innan det bröt ut. Vi vet ju hur det är att sitta i bilen hela dagen med magsjuka barn, Björnrike har så att säga satt sina spår i familjeboken.

Resan upp

Vi skulle åka kl 08:30, tänkte vi. Det är inte ofattbart långt till Kläppen, i alla fall inte om man jämför men Björnrike, så det är rimligt att anta att om Google säger att det ska ta 4,5 timmar, så kan vi räkna på 6,5 timmar plus marginal, så 8 timmar. 

Egentligen tänkte vi först att vi skulle dra vid 9, men det är bättre att sikta tidigare. Det är ALLTID bättre så. Våra resor med pojkarna har genom åren liksom kantats av diverse … incidenter, så vi är numera förberedda på det värsta.

Och du vet hur det är på resdagens morgon; det vanliga rutinerna som blandas med lite resfeber och så det sista av packningen. I vårt fall skulle all mat packas ner, allting skulle ut i bilen, barnen skulle välja sina leksaker att ta med och hej och hå. 

08:39 satte vi oss i bilen (!), alla spände fast sig, och jag sa:

“Ska vi be en gemensam bön till Universum att bilen startar nu då?”

“Haha nej,” sa Björn och vred om nyckeln.

“TRR TRR TRR,” sa bilen. 

Vår bil har inte precis ett fläckfritt register vad gäller prestanda på batterinivå, men nu var det länge sen sist det stökade. Det hjälpte förstås inte att vi glömt sätta på motorvärmaren och packat bilen med bakluckan öppen (och alltså en del lampor på) under en dryg timme. 

Björn satt kvar i förarsätet, ovillig att ta till sig faktum, och prövade några gånger till men efter ett par försök knäppte det bara i motorn. Barnen fick sitta kvar medan vi klev ur igen och Björn hämtade startbatteriet, vilket inte hade någon effekt alls.

Efter mycket om och men fick vi hjälp av en granne att starta eländet med startkablar, och vi rullade hemifrån kl 09:05.

Paus för applåder.

Åksjukan

Simon är fortfarande en åksjuk en, precis som jag. Björn började köra, och efter ungefär en timme bad Simon om kräkpåsen och ett par minuter senare seriekräktes han upp hela frullen. Allt kom i påsen, för övrigt. Då bad jag att få byta plats med Björn och resten av resan gick bra – antagligen för att det var tomt i magen.

Google VS verkligheten

Om Google säger att det ska ta 4,5 timmar, som sagt, så räknar vi på 8 och det tog 7 timmar totalt dörr till dörr. I den tiden ingick min miss att svänga av på ett ställe, så att vi fick åka på vägar som inte alls var lika bra de sista 40 km. Google säger vidare att det är 90 km/h större delen av vägen, men det stämmer inte. Det är 80 km/h som gäller.

Framme äntligen

Vi skulle ha fått et sms under dagen med incheckningskod och sånt till stugan, men när vi kom fram så hade vi ännu inte fått nåt. Jag höll på att tappa tålamodet, mest för att Adrian höll på att tappat sitt och det smittade eftersom ingen hade fått i sig mellis, så vi klev ur bilen allihop och stod och huttrade medan Björn jagade rätt på nån via telefon.

“Jaha? Vad innebär det för oss?” sa han i luren och jag tänkte att nej, inte nu igen. Vi har säkert inte ens en bokning.

Det visade sig att stugan inte kommit upp på deras städlista, så den hade inte städats och alltså hade inget sms gått iväg till oss. De löste det genom att pinna i förväg och lägga nycklarna i check in-boxen, och sen ringa dit städare till huset. Städarna kom fram till huset precis 5 minuter efter oss, så de stövlade in med skorna på och började snabbstäda stället medan vi plockade in alla kassar i hallen.

Ja. Vi packar i pappkassar. Matkassar. Vi har inte tillräckligt med väskor och när det är bilen som bär tycker vi att det är enklast så – dvs när inte städare drar in snö med sig på golvet som sedan smälter. Men det gick bra till slut, det blev en tidig middag och sen gick vi en promenad på att få koll på läget.

Så mycket snö! Det var fortfarande ganska tidig kväll och folk åkte pulka i närmaste lilla backen, men se det fick man inte göra. Det kom en personal på snöskoter och sa åt alla. Hon stannade vid oss också, bara för att vi skulle få ta del av meddelandet för säkerhets skull.

“Hörrödu!!” hojtade Simon, “hej!”.

Hon vände sig mot honom där han stod, nu med snö upp till midjan på mjukisbyxorna, och hälsade. Jag minns inte hur han uttryckte sig exakt, men han sa nåt om att det var väldigt mycket snö här, och han fick det att låta som om vi aldrig hade sett riktig snö förr.

Jag kvävde ett skratt, och det gjorde även den snälla tjejen på skotern samtidigt som hon ju måste fråga Simon var han bodde. Simon pekade mot stugan vi hyrt.

“Ja, ok men var bor du i vanliga fall då?”

“I ett gult hus!” svarade Simon glatt och återgick till ämnet Snö. Jag var också glad i snön. Hela förra vintern utan den, och nu fanns det så himla mycket! Älskar snö.

Det här är jag som ger hela vintern en kram. Björn var den enda som genomförda promenaden på traditionellt vis.

Skidvecka nästa vecka – låt packningen börja!

Kommande skidvecka i Kläppen

Minns du vår fail-date på anti-spa i höstas? Förmodligen inte, vad är det för fråga egentligen. Hursomhelst, det blev inte som vi hade tänkt oss och vi planerade skidvecka till vintern på ett fik istället för att avnjuta avslappnande duomassage på en salong. Veckan i fråga infaller alldeles snart, start på lördag faktiskt, i Kläppen.

Jag längtar! Barnen ska gå i skidskola, mamma kommer och gör oss sällskap på tisdag och hon får kanske med sig min bror också.

Men åter till verkligheten. Det här betyder att jag har två dagar på mig att packa och eventuellt, men förhoppningsvis inte, upptäcka hål i garderoben och korrigera dessa, planera mat, handla mat, packa bilen.

Att “packa”

Att packa är inte bara att “packa”. För vissa är det det, vissa har bara att öppna garderoben och riva ner prylar i en väska och så var det klart. Du som packat för en barnfamilj förr vet att det är en lite mer invecklad historia än så nuförtiden.

Som tur är så är vi hängivna anhängare av listor, och jag har ett gäng att plocka fram så det borde inte bli så komplicerat … Precis så tänker jag varje gång, och så tar det en evighet i alla fall så jag ska börja idag.

Julgransplundringen

Julgransplundringen – eller nerpackandet av julen – som jag nämnde sist kan jag meddela genomfördes framgångsrikt till välsignat lugn och stillsam jazz, utan barn och utan sambo. Lugn och ro. Tog en bild på granen, för framtida referens.

Årets konstinstallation; “Spindelgranen” av Simon, tillsammans med en kreativ utanför-lådan-prydnad av Adrian.