Öland 2021: Bilresan som inte ville ta slut

Semestern har börjat!

Simons sista dag på förskolan för evigt, för alltid, gick av stapeln i fredags. Nu följer semester med 5 dagar på Öland hos farmor och Carl-Johan, 5 dagar hos morfar och marmor Pia, en dag på Kolmården och sen massa tid hemma innan skolan börjar.

Just nu är vi på Öland. Annette (farmor) och Carl-Johan har byggt ett gästhus för att vi och kusinfamiljen ska kunna rå oss själva och det är jättefint. Igår var vi på stranden nästan hela dagen, och för första gången här så badade jag i havet (!!). Det har aldrig varit varmt nog för mig tidigare år.

Det är nåt med “efter lunch” här som gör mig alldeles dräggtrött. Sådär du vet så att det blir komplicerat att tala tydligt, som efter lite för mycket alkohol. Jag måste vila. Det är vinden som gör det, tror jag. Jag är inte van. Det är inte pojkarna heller men de verkar inte vilja sova ändå, oavsett förutsättning. 

Bilresan ner

Vi kom hit i måndags, efter 9,5 timmar i bilen. Vem sitter frivilligt 9,5 timmar i bilen med barn i förskoleåldern? Svar: ingen, särskilt inte barnen i förskoleåldern. På slutet, när vi lyssnade på Ljudboken som inte ville ta slut – och som mycket riktigt pågick i en vansinnig evighet och i hemlighet (för barnen) egentligen verkar handla om ett barn som inte vill gå och lägga sig så vi skrattade hjärtligt allihop – och det var 15 minuter kvar enligt GPS, så satt Adrian och lutade sig framåt så långt han kunde och kastade sig sedan bakåt mot bilbarnstolen, fram och tillbaka, fram och tillbaka – lite som ljudboken – och dunkade huvudet i sidokuddarna med jämna mellanrum. Han stod liksom inte ut längre. 5 timmar senare, när det var 14 minuter kvar enligt GPS, försökte han stå i brygga och hojtade att nu fick det vara nog. De sista 25 minuterna var alltså värst, så vi lärde oss att 9 timmar i bilen med barn i förskoleåldern måste vara den magiska gränsen. 

Fuck up och var snäll

Det skulle ha varit 8 timmar jämnt, om inte jag hade missat att svänga av från E4 i Norrköping I ÅR IGEN och sen fick sitta och köra smal skogsväg för att komma rätt. Medan jag satt där, och undvek att ge luft åt livliga åsikter om min egen prestation som förare på en bilresa som redan i planeringsstadiet kändes ändlös, så kom jag att tänka på ett citat jag sett på Instagram. Det är en skådespelare som pratar om den där elaka rösten i huvudet som är en själv – eller i alla fall den mörka delen av en själv – när man sabbar något. Jag minns inte exakt vad han sa, men i mitt minne säger han såhär:

Varje gång jag fucked up så var mitt svar till mig själv alltid “såklart, vad trodde du?”, och “hur kunde du?”, “din dumme fan” och så vidare. Om jag skulle tala till mina vänner så som jag talade till mig själv, så skulle jag inte ha några vänner.

Hans poäng var att för att må bättre, så ska man vara snällare mot sig själv. Det var vad jag satt och tänkte på när vi, tack vare mig, hade lyckats ta oss från Stockholm till Söderköping på 4 timmar istället för … ja, mindre.

Hursomhelst, vi kom fram till Öland till slut, och Carl-Johan (farmors partner) ordnade med grillat till middag. En mycket sen och hett efterlängtad middag, särskilt som vi levt hela dagen på olika former av bröd.

När Simon, 6, övermannade Carl-Johan, 81

Annette, barnens farmor, har vi av förklarliga skäl inte träffat många gånger de senaste 2 åren. Carl-Johan ännu mer sällan. Barnen har kanske pratat en eller två gånger med honom över facetime under den här tiden, så en rimlig förväntan vore att de skulle vara lite blyga och spaka efter en heldag i bilen.

Icke. Barnen kastade sig ur bilen likt glittret ur en konfettikanon och Simon sprang rakt i famnen på Carl-Johan, som blev helt tagen på sängen av hälsningen. Simon klättrade vidare upp till kramhöjd och ville inte riktigt släppa. Carl-Johan tittade på mig över Simons axel, hans ansikte var en studie i överraskning och häpnad, och jag såg hur Simon vann honom medan Adrian tjoade runt farmor. 

Det var roligt att se, för Carl-Johan är en ganska ovanlig person med en imposant närvaro som kan hålla mindre barn som inte känner honom på respektfullt avstånd. 

Resdagen till Kläppen: batterihaveri, åksjuka, städmiss och massa snö!

Kläppen v. 4

Hela veckan i Kläppen gled på som om det inte fanns någon morgondag – till min egen höga förtjusning – och den här veckan har varit lite tajt med tid … om man säger så. Jag menar, om man betänker att jag pluggar på 50 % och med andra ord sköt 20 pluggtimmar framför mig under skidveckan, och sen fick Simon magsjuka samma kväll vi kom hem igen och efter det har det varit spurt till i onsdags (vi har bara lektion på onsdagar), så är “tajt med tid” ändå snällt uttryckt.

Det här med magsjuka i samband med skidresor känns som nåt som är vår grej, för övrigt, men jag är så oerhört förvånad och tacksam över att vi hann hem innan det bröt ut. Vi vet ju hur det är att sitta i bilen hela dagen med magsjuka barn, Björnrike har så att säga satt sina spår i familjeboken.

Resan upp

Vi skulle åka kl 08:30, tänkte vi. Det är inte ofattbart långt till Kläppen, i alla fall inte om man jämför men Björnrike, så det är rimligt att anta att om Google säger att det ska ta 4,5 timmar, så kan vi räkna på 6,5 timmar plus marginal, så 8 timmar. 

Egentligen tänkte vi först att vi skulle dra vid 9, men det är bättre att sikta tidigare. Det är ALLTID bättre så. Våra resor med pojkarna har genom åren liksom kantats av diverse … incidenter, så vi är numera förberedda på det värsta.

Och du vet hur det är på resdagens morgon; det vanliga rutinerna som blandas med lite resfeber och så det sista av packningen. I vårt fall skulle all mat packas ner, allting skulle ut i bilen, barnen skulle välja sina leksaker att ta med och hej och hå. 

08:39 satte vi oss i bilen (!), alla spände fast sig, och jag sa:

“Ska vi be en gemensam bön till Universum att bilen startar nu då?”

“Haha nej,” sa Björn och vred om nyckeln.

“TRR TRR TRR,” sa bilen. 

Vår bil har inte precis ett fläckfritt register vad gäller prestanda på batterinivå, men nu var det länge sen sist det stökade. Det hjälpte förstås inte att vi glömt sätta på motorvärmaren och packat bilen med bakluckan öppen (och alltså en del lampor på) under en dryg timme. 

Björn satt kvar i förarsätet, ovillig att ta till sig faktum, och prövade några gånger till men efter ett par försök knäppte det bara i motorn. Barnen fick sitta kvar medan vi klev ur igen och Björn hämtade startbatteriet, vilket inte hade någon effekt alls.

Efter mycket om och men fick vi hjälp av en granne att starta eländet med startkablar, och vi rullade hemifrån kl 09:05.

Paus för applåder.

Åksjukan

Simon är fortfarande en åksjuk en, precis som jag. Björn började köra, och efter ungefär en timme bad Simon om kräkpåsen och ett par minuter senare seriekräktes han upp hela frullen. Allt kom i påsen, för övrigt. Då bad jag att få byta plats med Björn och resten av resan gick bra – antagligen för att det var tomt i magen.

Google VS verkligheten

Om Google säger att det ska ta 4,5 timmar, som sagt, så räknar vi på 8 och det tog 7 timmar totalt dörr till dörr. I den tiden ingick min miss att svänga av på ett ställe, så att vi fick åka på vägar som inte alls var lika bra de sista 40 km. Google säger vidare att det är 90 km/h större delen av vägen, men det stämmer inte. Det är 80 km/h som gäller.

Framme äntligen

Vi skulle ha fått et sms under dagen med incheckningskod och sånt till stugan, men när vi kom fram så hade vi ännu inte fått nåt. Jag höll på att tappa tålamodet, mest för att Adrian höll på att tappat sitt och det smittade eftersom ingen hade fått i sig mellis, så vi klev ur bilen allihop och stod och huttrade medan Björn jagade rätt på nån via telefon.

“Jaha? Vad innebär det för oss?” sa han i luren och jag tänkte att nej, inte nu igen. Vi har säkert inte ens en bokning.

Det visade sig att stugan inte kommit upp på deras städlista, så den hade inte städats och alltså hade inget sms gått iväg till oss. De löste det genom att pinna i förväg och lägga nycklarna i check in-boxen, och sen ringa dit städare till huset. Städarna kom fram till huset precis 5 minuter efter oss, så de stövlade in med skorna på och började snabbstäda stället medan vi plockade in alla kassar i hallen.

Ja. Vi packar i pappkassar. Matkassar. Vi har inte tillräckligt med väskor och när det är bilen som bär tycker vi att det är enklast så – dvs när inte städare drar in snö med sig på golvet som sedan smälter. Men det gick bra till slut, det blev en tidig middag och sen gick vi en promenad på att få koll på läget.

Så mycket snö! Det var fortfarande ganska tidig kväll och folk åkte pulka i närmaste lilla backen, men se det fick man inte göra. Det kom en personal på snöskoter och sa åt alla. Hon stannade vid oss också, bara för att vi skulle få ta del av meddelandet för säkerhets skull.

“Hörrödu!!” hojtade Simon, “hej!”.

Hon vände sig mot honom där han stod, nu med snö upp till midjan på mjukisbyxorna, och hälsade. Jag minns inte hur han uttryckte sig exakt, men han sa nåt om att det var väldigt mycket snö här, och han fick det att låta som om vi aldrig hade sett riktig snö förr.

Jag kvävde ett skratt, och det gjorde även den snälla tjejen på skotern samtidigt som hon ju måste fråga Simon var han bodde. Simon pekade mot stugan vi hyrt.

“Ja, ok men var bor du i vanliga fall då?”

“I ett gult hus!” svarade Simon glatt och återgick till ämnet Snö. Jag var också glad i snön. Hela förra vintern utan den, och nu fanns det så himla mycket! Älskar snö.

Det här är jag som ger hela vintern en kram. Björn var den enda som genomförda promenaden på traditionellt vis.

Lucka #7 – Tipskalender 2019

#7 Planera bilresor med småbarn

Ja, jag säger “småbarn” men jag tror att taktiken att göra resdagen till en slags utflykt funkar bättre även för större barn. Typ vuxna barn. Typ mig. Ok! JAG gillar att sätta mig i bilen och slippa tänka att jag ska sitta där nu precis heeeeeeela dagen och hantera små odrägliga versioner av mig själv – det är ju inte bara barn som blir less.

Planera resan så att dagen får handla om stoppen istället för bilåkandet. Det går. Läs om hur vi gjorde det på resan till Öland här.

Om tipskalendern

Mammatrams allra första julkalender går av stapeln i år.

Vanligtvis brukar julkalendrar på bloggar innebära rabattkoder och andra kommersiella utrop i reklamens tecken, men jag tänkte att nog vore det bättre att bjuda på en tipskalender istället? Vissa tips är inköpstips, men det är helhjärtade tips och fullständigt icke-sponsrat.

Ok, en grej sponsrar jag av mig själv, men då är jag tydlig.

Resan till Öland via badhus och hotellövernattning

Vi är hos Annette och CJ (Björns mamma och hennes sambo) i deras sommarhus på Öland. Vädret ska vara instabilt den här veckan men idag är det sagolikt. Strålande sol, lagom varmt. Barnen sover middag. Tyst, stilla, nästan andäktigt sitter jag på verandan under markisen och skriver in stunden i minnet. Trädens lövprassel i vinden, fåglarna, flaggan som slår lite i flaggstången till Victorias ära, och någon som hamrar något långt bort. CarlJohan’s Öländska Jordgubbssaft Juni 2018 tillsammans med några isbitar i ett glas intill mig.

Hittade en påbörjad text från 2014, från andra sommaren jag var här med Björn. Innan barnen, innan all tröttheten inbillade jag mig – tills jag läste första meningen.

Lördag 12/7 2014

Det är ju helt sjukt att man kan vara så trött hela tiden. Sov 6,5 timme inatt, nickade till i bussen, igen runt lunch och toksov säkert en kvart strax före 18 vilket borde innebära att hela min rytm är störd, men det tror jag inte att den är.
Vi är på Öland nu. Vi kom idag, och har rest hela förmiddagen.
Annette är så vacker. Den vita t-tröjan klär henne alldeles utmärkt … hon blir väldigt solbränd. Nu är det faktiskt drink time här, säger hon precis nu, så det är väl bara att resa sig. Rosey med en jordgubbe i.

Vid närmare eftertanke så vet jag att det var i samma veva som jag blev gravid, så … ja.

Resan hit

Vägen ner gick bra, vi valde att dela upp den på 2 dagar. Planen var först att stanna i Vimmerby över natten, men det skulle bli dåligt väder så vi löste det genom att köra 2 timmar till Norrköping och gå på badhuset kl 10 där istället.

Det blev en hit. Simtävlingar (Sum Sim) pågick i utomhusbassängerna (under strålande sol, för övrigt) men vi skulle ändå vara inne. Synd att det ska ta nästan en timme för Simon att bli så varm i kläderna att han faktiskt börjar bada på riktigt. Han hinner inte bada så mycket då innan vi måste gå upp.

Staby Gårdshotell

Sen körde vi resten av vägen till familjerummet vi bokat på Staby Gårdshotell medan pojkarna sov i bilen. Vi ringde och beställde mat i förväg för att vi skulle kunna äta kl 18 (de börjar laga maten när de får beställningen så det tar ett tag).

Väl på plats klättrade barnen lite i den lilla klätterställningen på gården, röjde i lekstugan och stirrade hypnotiskt på biodlingen längre bort.

Sen dröjde maten lite och under tiden uppvaktade de Miranda, den kanske sex år gamla flickan som tillhörde ägarfamiljen, i den tomma matsalen. Hon satt vid ett bord och försökte rita. Då kom Simon, drog fram en stol som han limmade vid hennes, klättrade upp och sa:

“Hej, jag heter Simon. Jag är fyra år. Vad heter du?”

Miranda, som uppenbarligen höll sig med ett normalt personligt space, flyttade ut på kanten på sin stol och svarade artigt. Då kom Adrian. Han drog fram en egen stol, limmade den intill hennes andra sida så gott det gick, klättrade upp och sa:

“VAD GÖR DU?”

“Det där är Adrian, han är bara två år, allt han säger är fel,” sa Simon med samförstånd i rösten. “Får jag sitta lite på din stol?”

“Okej …” sa Miranda och jag kunde inte avgöra om hon verkligen var så förtjust, även fast hon smålog nästan hela tiden.

“Simon, Adrian har inte alls fel hela tiden. Ibland har han helt rätt,” sa jag och kände att jag behövde lägga mig i å Mirandas vägnar. “Hörni pojkar, låt henne ha sina ritsaker ifred, det är hennes, inte era.”

Till slut valde vi att muta dem med barnprogram på mobilen, i väntan på maten, för att det skulle bli lite lugnt.

Rummet vi bokat var fint – synd på lysrören i taket bara men dem tände vi endast av misstag – charmigt lantligt och personligt med både pocketböcker och kylskåp, micro och vattenkokare. Och tepåsar. Fräscha sängar, trevlig personal – särskilt Miranda – god frukost, bra service, mycket trevligt. Rekommenderas absolut för övernattning, men det ska sägas att det inte finns så mycket att göra runt knuten.

Mot Öland!

Morgonen därpå körde vi de två timmarna som återstod till huset på Öland. Vi lagade mat och bäddade samtidigt för att få pojkarna i säng efter lunch, och på eftermiddagen hängde vi i lekparken på campingen.

Magstark start på första skidveckan

Prolog

Fredag innan julafton glömde jag ta med pojkarnas kläder från förskolan. Alltså alla deras ytterkläder som de brukar ha kvar där, och som vi bara tar hem för att tvätta eller kolla igenom till helgen.

Julafton kom och gick med glada miner, fina julklappar och massor med mat helt enligt tradition och plan. Tre dagar senare var resan till Björnrike, tillsammans med min mor och bror, planderad över nyår.

Bilresan

Vis av erfarenhet planerade vi resan utifrån utflyktsmål och rimliga restider. Vi startade kl 8, utan alla ytterkläder från föris eftersom det fortfarande var stängt där, och körde 2 timmar till Gävle. Där besökte vi Leklandet Delfinen i ca 90 minuter.

Det var bra glid på materialet – rutchkanan gick så fort att den var rolig även för vuxna – men i övrigt var det ganska litet trots att det ska vara “länets största lekland” enligt egen utsago. Det slog mig, återigen, hur smutsigt det måste vara – på lekland generellt, men här i synnerhet. Alltså hur mycket skit som finns på typ alla exponerade ytor därinne. Det liksom kändes på händerna.

Lunch

Efter besöket körde vi vidare den korta biten till Max för lunch. I bilen blev Adrian ledsen och stoppade handen i munnen, varpå Björn och jag kom överens om att vi hädanefter alltid ska tvätta händerna innan vi lämnar ett lekland istället för att vänta tills vi kommer hem, för han hade också tänkt på att det var ganska smutsigt.

Lunchen passerade helt enligt tidsplan, sen satte vi oss i bilen och körde resten av vägen i mer eller mindre ett sträck. Det gick bra, ända tills vi kom till de mindre vägarna med dåligt väglag, halt och mörkt och öde, och jag satt och väste/flämtade/fräste kommandon. Björn tröttnade snabbt och lät mig köra.

Sämsta medpassageraren

Det är så att jag har svårt att slappna av när andra kör, särkskilt om barnen är med. Jag inbillar mig att jag kan kontrollera framfarten från passagerarstolen om jag stirrar på vägen och låtsas att det är jag som kör. Det här gäller främst när det är dålig väg och jag blir rädd att vi ska köra av vägen. Det är lättare när jag kör själv. Det vet Björn. Han blir ändå lite irriterad, “älskling det är JAG som kör!” och sådär, du vet, men han förstår mig. Inte för att han kör dåligt, utanför att jag är nervös.

Framme

Vi kom fram kl 18. Jonas och mamma hjälpte till att packa ur bilen, mamma hade gjort middag så det vara bara att sätta sig. Sen följde uppackning och kvällsstök, barnen somnade och senare också vi. Man blir ju så konstigt trött av att resa.

I kölvattnet på delfinen

Kl 02:17 vaknade vi av att Adrian kräktes i sin säng. Han kunde liksom inte sluta. Vi bytte lakan, bäddade om, sanerade badrum och pojke efter bästa förmåga men eftersom han fortsatte att kräkas med 10-15 minuters intervall så … ja, Björn gick och lade sig igen och jag tog första passet.

“Väck mig när du vill byta,” sa han. Men jag var uppe i varv och ville inte lägga honom utan att vara säker på att det lugnat sig, så vi la hans madrass på golvet i badrummet och efter ca 90 minuter kunde han lägga sig där och titta vidare på barnsånger på youtube.

Då gjorde Simon entré i badrummet i armarna på sin mormor. “Han kräks!” sa hon och lät uppjagad. Själv var han lite skakig, men när han upptäckte att det visades barnsånger på youtube så hjälpte han till att tvätta sig så att han kunde installera sig på toaletten och titta han också.

Så kom det sig att 8 timmar efter ankomsten till barnens allra första skidvecka, så satt den ena och vände ut och in på sig på toaletten och kräktes oberört nån gång i hinken framför sig, medan den andra vilade under en handduk på golvet och glatt tittade på tecknade barnsånger, och jag satt i dörröppningen med datorn i knät och sorterade foton.

Kl 06:10 bedömde jag att det gått tillräckligt lång tid utan vidare attacker, då hade jag härdat ut tillräckligt länge för att kunna gå och lägga mig och räkna med att Björn skulle ta eventuella kommande incidenter, utan min hjälp, med gott samvete.

Simon installerades på sin madrass, men på köksgolvet denna gång för att kunna minimera eventuell förödelse. Adrians resesäng fodrades med handdukar och så somnade alla.

En timme senare vaknade jag av att Björn slängde en arm på mig och frågade om det var min mage som bubblade.

“Näe,” sa jag.

“Nähä,” sa han.

Ett par timmar senare vaknade jag av att Adrian var redigt upprörd – såklart han var; han hade ju bajsat ner sin säng – och Björn inte stod att finna. Det visade sig att han hade gått för att fråga efter ett ställe att tvätta på, så mamma hjälpte mig att sanera vår yngste familjemedlem med tillhörande säng för andra gången.

Jag var så trött den dagen. Så där argtrött, du vet, där allt som händer hanteras internt som en personlig attack och allt tålamod är slut från början.

Vi var inne hela dagen, jag och barnen. På förmiddan var Björn iväg och tvättade vid Vemdalsskalet och mamma var hemma med oss, och på eftermiddan var Björn hemma. Jag och barnen tvärsov efter lunch, och på kvällen var det bättre.

Utsikt från lägenheten vid 15-tiden.

De hade kvällsskidåkning den kvällen, så när de andra kom hem tog jag och Björn våra grejer och åkte i nån dryg timme så den dagen som varit så jobbig slutade ändå bra.

Bildbevis kvällsskidåkning i liften.

Epilog

Enligt 1177 är det 12-48 timmars inkubationstid påvinterkräksjukan. Adrian kräktes första gången ca 14 timmar efter att vi lämnat leklandet. Vi tycker det känns rimligt att anta att han och Simon plockade upp smittan där, eftersom ingen annan vi träffat de senaste dagarna varit/blivit sjuk.

Nu går vi andra runt och håller andan i väntan på att trilla dit, vi med.

Öland och bilresan hem

Öland

Vi funderade först lite på hur vi skulle ordna med sovplatser, men det gick lika bra för Simon att sova i det lilla gästrummet inne i farmors hus medan vi andra sov i Hangaren*, dvs gäststugan, som det gjorde förra året.

Det var kallare och blåsigare än det har varit, så trots att vi var på stranden några gånger så blev det inget badande. Vi gick däremot till campingen intill och badade lite i deras pool i fredags, och det kändes nästan lite vemodigt, som om det definitivt var årets sista riktiga sommardag för oss. Jag menar, nu imorgon ska jag till skolan, barnen ska till föris och Björn ska till jobbet … Alltså det kommer ju bli bra men du vet, slutet på semestern osv.

Hursomhelst, här kommer lite bilder. Vi har verkligen haft det jättefint.

Tomatodling i växthuset

Godaste pyttipannan ever

Resan hem

Vi startade kl 8 som planerat (!!!), körde till Oskarshamn och hämtade skötväskan på McDonald’s där vi glömde den i tisdags på vägen ner. Sen åkte vi 2 min därifrån till … Wait for it …

Badhuset.

Det enda som gick att hitta på hemvägen som låg på rätt avstånd från start var badhus och eftersom vi ändå skulle till Oskarshamn så valde vi Arenan Äventyrsbad som finns där. Att vi valde badhus är spektakulärt av 2 anledningar; 1) Björn tål inte klor, och 2) jag fryser. Men vad gör man inte för sina barn – dvs vad gör man inte för att få lugn och ro i bilen? Dessutom är badhus energidränerande som få andra ställen och vi behöver jobba på vattenvanan.

Det gick så bra att jag var lite lyrisk när vi gick därifrån. Barnen hade jättekul och eftersom det var fint väder och alltså inte så mycket folk så var det helt tomt i den varma bubbelpoolen. Utan att sätta igång bubblorna så höll vi på där ett bra tag och båda barnen lärde sig lite på flytkuddarna.

Det var ett jättebra ställe att stanna på, minst lika bra som Busfabriken – ur energidräneringssynpunkt i alla fall – och de försökte somna den korta körsträckan till pizzerian längre bort på gatan (Nino’s hade den godaste glutenfria pizzabotten jag ätit hittills).

Sen körde vi på hela vägen hem, med ett mindre stopp på dryga halvtimmen i en vanlig lekpark i Nyköping.

Det jag lärde mig på badhuset var att jag måste åka och bada med pojkarna, och för att fixa det måste jag skaffa en våtdräkt.


*Namnet “Hangaren” hör ihop med resten av stället. Det var såhär (enligt Björn):

En gång i tiden köpte Arne och Märta huset. Arne och Märta gillade ordlekar. Av den anledningen allena kallade de stället för Arnlanda i Märtsta, och gäststugan fick därför namnet Hangaren.

Hur du planerar en bilresa med småbarn – några nyckeltips

En bilresa är väl sällan höjdpunkten med själva resan. En bilresa med småbarn dessutom är ingen baggis – utom för några få lyckliga familjer naturligtvis, det finns undantag till allt – och för oss har bilresandet blivit något som vi ägnar en hel del tid och planering åt. I ren självbevarelsedrift.
bilresa med småbarn

Att packa bilen upp till bredden på bästa sätt – packningen strategiskt placerad så att ombyten, mellanmål, nappar, kräkpåsar och whatever finns inom räckhåll och väskan med sovgrejerna ligger överst för att kunna bädda det första vi gör när vi kommer fram – tar oss en bit på vägen, så att säga, men det räcker inte.

Visst, det är inte kul att åka bil en hel dag, så varför inte bara gilla läget och ta det som det kommer? Jo, för att vi inte måste det. Det går att göra en bilresa med småbarn till en ganska trevlig dag, men det krävs planering. En bilresa med småbarn planerar inte sig själv längs vägen. I alla fall inte längs de vägar vi brukar åka.

Här följer berättelsen om vår bilresa till Öland. Planen var bra, men vi ändrade den längs vägen ändå eftersom vi kände att det funkade.

bilresa med småbarn

Planen

Om man kör till Löttorp, Öland utan att stanna en enda gång ska det enligt Google ta ungefär 6 timmar.

Planen var INTE att köra så långt vi kunde och göra pauser när vi kände att vi måste, som vi tidigare har gjort (och som även min ännu barnfrie bror resonerar att en bilresa med småbarn bäst genomförs). Att köra långt utan attackplan kommer inte fungera igen på många år, är jag rädd, men det gör inte så mycket egentligen eftersom detta ger anledning till att se sig omkring längs vägen.

Planen var att göra 2 långa pauser för energidränerande aktiviteter under dagen, en mellan kl 10 och över lunch, dvs typ kl 13, och en mellan kl 16 och över middag. Tanken var att låta dagen handla om pauserna, istället för att fokusera på bilåkandet.

Det var rimligt, det var trovärdigt, det var en jättebra plan.

Utförandet

Jag har hittat en sida (OBS ej sponsrat av Barnsemester.se) som jag använde både under planeringen och längs vägen, som listar barnaktiviteter i vald stad – jag har inte helt koll på hur sidan fungerar om jag ska vara ärlig men den är inte svårhanterad och jag tror den kommer bli en trogen bundsförvant inför även nästa bilresa. Jag hade räknat ut att om vi åkte kl 8 så skulle vi vara i Norrköping runt kl 10, så vad kan man göra i Norrköping?

Busfabriken

Björn lyckades koppla paddans ljud till bilens blåtand, så Bamse och Tjuvstaden på paddans lilla skärm hade vägts upp av ljudkvalitén. Tack vare Bamse rullade vi in på Busfabrikens parkering kl 10:07 efter en förhållandevis smärtfri morgon.

Det var ungefär som Leo’s Lekland men med lite fler olika saker att göra, inget ont om Leo’s men jag tyckte det här var bättre.

Barnen klättrade och klättrade, och hoppade studsmatta och åkte pulka på rullband och körde elbil (ok, jag körde, de satt bredvid) och red på cirkuskarusellhästar och åkte rutchkana och badade i bollhavet och gjorde illa sig (det hör till). Allt de gjorde, gjorde vi med. Såklart. Jag hade jättekul.

lekland

Vi åt lunch där, sjukt mycket bättre mat än på Leo’s dessutom. Adrian åt korv med bokstavspommes och Simon valde nuggets med likadana pommes, damen i kassan hade imponerande svårt att få grepp om beställningen men hon var kanske ny. Barnen kastade i sig varenda smula, och sen lite från min tallrik, och sen skulle vi leka lite till men de var helt klart lite loja efter maten så vi åkte vidare redan 12:30.

Regnet

Adrian somnade när vi körde ut från parkeringen, och strax efter att Simon stängt ner kom regnet, och strax efter det gick vindrutetorkaren framför ratten sönder. Vi stannade, rättade till, körde vidare, stannade, pillade, körde vidare men då fastnade den i högläge utanför rutan och hängde liksom ner och kikade in genom sidorutan. Vi gav upp, och jag körde i ösregnet ändå. Höger torkare fungerade bra, så jag hängde lite nonchalant med armbågen mot mittenstödet så att jag kunde ha huvet i mitten.

Det gick jättebra, om än något ansträngande för nacken. Man vill inte gärna stanna på en verkstad när allt gått enligt planerna och båda barnen sover och man har 2 timmars ostörd väg framför sig. Och som sagt, det gick ju bra att köra.

I Oskarshamn hade de vaknat igen, så vi svängde in på en mack för att äta mellis. Passade på att klättra i McDonald’s klätterställning intill. Passade även på att glömma skötväskan där.

Planen var att åka till en 4H-gård i Kalmar och sen ordna middag på lämpligt ställe i närheten, men när vi kom dit var det bara en dryg timme kvar och som Björn sa: “Om vi kör på nu kommer vi lagom till middan.”

När det var 20 min kvar upptäckte jag att vi glömt skötväskan, men jag ringde till MacDonald’s och de lovade att spara den till på lördag när vi åker hem igen. Det enda vi hade där som behövdes var Adrians haklapp och nappar, men eftersom jag är smart på det sättet så hade jag packat en reserv i väskan med sängkläder.

Framme

Annette och CJ bjöd på 23-timmars sous-vide fläskkarré (CJ gör ingenting halvhjärtat), och vin såklart. Ungarna var jättestimmiga; innan vi hunnit sätta oss till bords hade de hittat och rensat allt som de inte får pilla på inom räckhåll (glasögon, fjärrkontroller, tidningar, ved, tandpetare m.m.). På golvet lång remsor av förra veckans tidning överallt, och själva kadavret hade kollapsat under brandsläckaren. Allt löst hade samlats på spiselhyllan eller ovanpå olika skåp, och CJ mest bara skrattade förtjust åt det hela.

“Ja tänk Annette, igår hade vi det lugnt och skönt!” sa han med sitt breda leende och höjde glaset mot henne. Hon suckade åt honom, sådär som hon kan göra när hon oroar sig för att hans ord kan ha missuppfattats, men skrattade hon också.

Nu håller Björn på att försöka ordna med vindrutetorkaren, men det verkar som att det inte ska bli så mycket regn på lördag så vi hoppas det stämmer.

Varsin fläskläpp och vägen hem

Jag skrev detta tidigare idag, men det fanns inte möjlighet att lägga upp eftersom Simon upptäcke både Bamse och Alfons på Björns mobil under resans gång.

Vi är på väg hem från Öland. Björn kör, Simon kollar på tecknat på Björns mobil, Adrian tvärsover och jag har ganska tråkigt. Så jag sitter med datorn i knät, trots åksjukeillamående. Det går ganska bra än så länge.

Vi har varit 4 hela dagar hos Annette, barnens farmor, och CJ på Öland. Det känns som 2 dagar. Mest beror det på att barnen har så olika rytm; Adrian sover på förmiddan, sen är det lunch, sen sover Simon, och sen sover Adrian igen och sen är klockan 16:30. Men lite har vi gjort i alla fall.

Igår, till exempel, investerade båda barnen i varsin fläskläpp. I Simons fall (pun intended) var det så att vi skulle gå och titta på korna i hagen. Våran tvillingparaplyvagn klarar färisten lika bra som korna så vi måste bära över den, vilket är ett tvåmansjobb. Simon stod kvar i sina foppatofflor på människosidan och väntade. Sen kom en 6-hjuling, 400m bort, och skrämde livet ur Simon som gjorde en panikrusning mot oss. Han kom en halvmeter innan han stöp och blev liggande med en arm och ett ben under marknivå. Han tog emot sig med läppen, visade det sig när Björn lyfte upp honom. Förvånansvärt i sammanhanget var att båda tofflorna satt kvar på fötterna.

Adrian var inte lika dramatisk. Han stod vid soffbordet och tränade knäböj (som vanligt), och sen blev han entusiastisk och böjde extra fort på knäna och slog därmed läppen i bordskanten. Inte för första gången, vill jag tillägga.

Det är verkligen annorlunda att ha semester nu jämfört med innan man hade barn, sa Björn precis. Det är mer stressande nu, innan man har lagt upp rutiner där man är, plockat undan, tagit tillbaka saker från Simon som plockar allt nytt både inom och utom räckhåll. Det är lugnare att vara hemma.

Jag håller med, för det är precis så det är. Semester är inte vila så som det var förr, tvärtom, men semester är fortfarande roligt och skönt, i och med att man umgås mer med varandra.

Nu ville Björn precis att jag skulle högläsa vad jag har skrivit, vilket jag gjorde och han säger att han inte har nåt att tillägga.

Vi kommer INTE stanna på Astrid Lindgrens Värld på vägen hem – barnen är för små kom vi på – och inte heller på Kolmården. Vi åker hellre hem.