8 saker du bör ha med på en resa med småbarn

Ska ni ut på resa med småbarn? Funderat på vad ni verkligen behöver ha med på resan?

Att resa med småbarn är fantastiskt roligt, men det är inte riktigt som att resa utan dem. Vi tyckte det var svårt att sortera ut vad vi verkligen behövde packa med oss, så därför har vi satt ihop en lista över vad vi ABSOLUT INTE vill glömma bort till nästa gång.

Resa med småbarn

Här kommer alltså en lista över vad vi var omåttligt glada för att vi hade med oss på vår resa, med en 2åring och en 9månaders, till Italien i somras. Baserat på erfarenhet, alltså – men det är ju så lätt att vara efterklok, så därför finns även det vi saknade med på listan, samt lite andra tips som hade varit bra att ha.

8 saker du bör ha med på resan med småbarn

1. Babyvakt/babymonitor

Jag hade aldrig kunnat vara någon annanstans än alldeles intill medan de sov, särskilt om dagarna, utan babymonitorn. Den är alltid med när vi reser. Vi har en som vi är väldigt nöjda med – förutom att det är svårt att få ett bra grepp om babyenheten när man ska lyfta den, men det funkar ju ändå.

2. Spruta

När vi trodde att Simon led av uttorkning var vi himla glada att vi hade den, eftersom han inte ville dricka. Vi använde den flitigt till att vattna barnen då och då, eftersom det var så varmt. Anledningen till att den var med var för att vi ger barnen medicin med den när de är sjuka.

3. Vällingdoserare

Det är den med orange lock på bilden. Man mäter upp en portion välling/ersättning i ett fack – det finns 3 fack i behållaren – sätter på locket, skruvar det tills öppningen matchar det fack man vill tömma och övriga fack håller tätt när man vänder behållaren upponer. Särskilt praktiskt om man vill snabba på vällingprocessen/glömt matskedsmått hemma/vill slippa ta med sig hela paketet dit man ska.

4. SipSnap

Restaurangbesöken blir mer lätthanterliga och man slipper släpa på nappflaska eller pipmugg. Tar nästan ingen plats. Fantastisk pryl.

5. Mugg

Ni klarar er utan, men det är lättare att slappna av om du vet att barnet gärna tappar sitt glas i golvet. De plastmuggar restauranger och hotell eventuellt har att erbjuda är av varierande kvalitet. Ibland finns det inte och då är det svårare att slappna av.

6. Solkeps till barnvagn

Våra pojkar sov alltid i vagnen under middagsvilan. Universal solkeps och solskydd, kombinerat myggnät, gjorde det möjligt. Även användbart under promenader och i bil. Vet inte hur vi hade gjort utan det.

7. Blåtand-högtalare

Simon lyssnar på barnsånger när han ska sova. Vi har en liten blåtandshögtalare som vi använde till att spela musik från våra mobiler för honom inne i hans rum.

8. Deciliter-/matskedsmått

Att vi inte lärt oss med vällingen sen teneriffa… Alltså det går ju att måtta upp vällingpulver i tex locket till nappflaskan, men det hade verkligen varit så mycket lättare att ha med sig ett matskedsmått.

Övriga tips inför resan

Flyget

Betänk val av sittplatser på flyget. Välj platser utifrån följande:

  • Nära till toaletten med skötbord.
  • När de drar matvagnar i gången kommer man inte förbi. Sitt inte i mitten av planet för då blir man instängd, och bebisar accepterar inte att vänta hursomhelst.
  • Vissa flygbolag erbjuder babycot som man hänger på väggen, men det är bara möjligt på vissa platser.

Boka babypaket som tillval, om det är en sån resa.

Citat från vår resa till Teneriffa när Simon var under året:

När vi först bokade babypaketet som tillval (babycot, barnstol och sulky) så funderade vi (mest Björn) på om det var värt det. Vi hade kunnat ta med egen resesäng och egna vagnen… men det där med barnstolen var det som tippade över till ett ja, och jösses vad glada vi är att vi bokade det. Vad hade vi gjort utan barnstolen, liksom? Sängen är stabil och fräsch och sulkyn är inte den där billiga modellen i lättplast som man kanske hade trott, utan en rejäl sort som man kan packa lite saker i.

Ground floor eller hiss

Trappor, med barnvagn, går förstås men det är verkligen inte att föredra.

Om man bara tänker efter, och planerar, och haft turen att hitta våran resa-med-småbarn-lista förstås, så blir semester inte såhär:

Sju säkra tecken på att du har semester med barn

Mardrömsresedagen till Italien

Här kommer berättelsen om hur bra det gick för oss den dagen då vi åkte till Italien.

Kvällen innan

Kvällen innan, dvs den 3e juli, packar vi allt som går att packa. Vi plastar in barnvagnen, förbereder påse och spännremmar för babyskyddet och lägger fram de kläder som alla ska ha på sig.

Flyget ska gå kl 06:50 från Arlanda. Det betyder att vi måste vara på långtidsparkeringen kl 04:50, så åka hemifrån kl 04:25 och alltså gå upp 03:45.

Björn lider av resfeber så han tar Adrian och jag sover i gästrummet så att i alla fall en av oss har en chans att tänka raka tankar.

Vi åker hemifrån

Han och jag går upp i tid (!), äter frukost, packar bilen, väcker barnen, klär på dem och sätter dem i bilen. När vi rullar ut från grusgången är vi bara 7 min sena så allt går som smort.

På långtidsparkeringen blir vi anvisade en plats och hinner bara parkera bilen innan minibussen som ska köra oss till terminalen stannar intill och hjälper oss på med bagaget.

Arlanda

När vi sitter i minibussen känner jag hur trött jag är, och när vi kommer in i avgångshallen som sorlar av vad som verkar vara hela Stockholms befolkning blir både Björn och jag stående och stirrar på avgångstavlan utan att fatta vad vi ska göra härnäst.

Det tar oss en timme att komma till säkerhetskontrollen – detta efter att ha 1) stått i fel incheckningskö, 2) stått i fel bagage drop-kö och 3) upptäckt att flyget är 3 timmar försenat och därpå stått i kö för att få matcheckar.

Pojkarna har tappat tålamodet med att sitta i låneparaplyvagnarna medan Björn står i bagagekön.

Hela reseplaneringen blir förskjuten, men det går bra ändå. Jag och Simon går till ett matställe och äter frukost (min andra, Simons första) kl 8. Björn är inte hungrig och Adrian har redan fått sin frullemjölk.

Sedan följer vi skyltar till en lekhörna, där vi slår oss ner och väntar medan Simon klättrar omkring bland bilar, tåg och flygplan.

Björn lär Simon hur man flyger.

Tiden går långsamt, den nya avgångstiden flyttas fram till 10:05 och jag går runt och söver Adrian i selen på magen. Jag oroar mig för hyrbilen, men tänker att de har fått vårt flightnummer så nog måste de hålla den tills vi kommer fram.

På flyget

Boardingen öppnar kl 09:50, och eftersom det tar mer än 15 min att mula in folk i ett fullsatt plan så försenas vi ytterligare men det rycker vi på axlarna åt.

Starten går bra, Adrian får vatten med jämna mellanrum för att svälja och tryckutjämna, Simon vill inte ha men han suger frenetiskt på sin napp och verkar må ok.

Vi har 3 säten och Björn sitter vid fönstret med Simon i knät och kollar på Shaun the Sheep medan jag vaggar fram och tillbaka i mittgången med en nu vaken och högeligen aktiv bebis som inte är nöjd i någon ställning alls, och som bara lugnar ner sig om främmande människor ler och pratar med honom.

“Tjing för fönsterplatsen på vägen hem,” säger jag över axeln när jag passerar våra säten för 212e gången och Adrian glatt vevar en lång herre i huvet och papegojskriker. Simon har somnat på Björns armveck och därmed stasat av halva armen, men Björn törs inte röra sig och kanske väcka honom, så han sitter och har redigt ont och svarar:

“Jah! Taget.”

Landningen går också bra, Simon blånekar vatten men nappen vippar taktfast och Adrian skriker hysteriskt mellan vattenklunkarna eftersom han tvingas sitta fastspänd.

På Pisa Airport

Det tar tid att få väskorna. Hyrbilsfirman ligger vid den andra terminalen och det är 5 min promenad i stekande sol dit. Vi packar upp vagnen på plats, jag hänger babyskyddet bakpå den och går medan Björn kör våra 2 resväskor.

När vi väl hittar vår hyrbilsfirma kryper det fram, efter 2 ifyllda formulär, passkopiering och körkortskontroll, att de inte kan hantera något annat än kreditkort. Vi har bara debit card med oss.

Bilen är förbetald, men eftersom de inte kan blockera en deposit på ett debit card så kan vi inte få bilen. “No cash.” De ringer bokningscentralen och låter mig prata med dem. Det slutar med att jag blir arg, hävdar att jag aldrig har blivit informerad om tvånget på kreditkort, och hon ger mig valet att antingen flyttar hon bokningen till en bil som kostar dubbelt så mycket på en annan firma inne i Pisa, eller så avbokar hon och då får jag betala 820 SEK i avbokningsavgift.

Jag känner att situationen håller på att glida mig ur händerna. Vi är sanslöst trötta, barnen har inte annat än vatten och lite frukt kvar och jag orkar inte med att släpa allt in till Pisa – jag vet inte hur långt det är dit, hur ofta bussarna går, om det är lätt att hitta firman osv och gråten sätter sig på lur i halsen.

“Jag har ju inget val, eller hur?” säger jag offensivt till bilkvinnan i telefonen och avbokar.

Och så står vi där, strandade mitt i salen där hyrbilsfirmorna ligger vägg i vägg med varandra, och bokningscentralen precis har sagt att “alla större bilar är uthyrda på Pisa Airport”.

Vi byts av, jag och Björn. Jag tar plats bredvid pojkarna som sitter fastspända i vagnen och ser olyckliga ut, och Björn börjar springa omkring och tränga sig i köer och fråga firma efter firma om de har bilar kvar.

Jag jobbar ju inom servicebranchen. Jag vet hur lätt det är att komma efter någon som klantat till det ordentligt; allt man behöver göra är att vara vänlig och hjälpsam mot kunden, så kommer kunden avguda dig.

När vi till slut får tag på en bil, hos Europcar, och hon bakom disken kommer med 2 olika alternativ, ingen väntetid, vi får titta på bilarna och välja när vi sett dem och dessutom kan hon lite svenska så vill jag bara krama henne. Att bilen blir 3 gånger så dyr som den jag först bokat känns helt oviktigt. Björn passar barnen medan jag följer med henne ut; jag har förvånande mycket bättre ögonmått än honom så jag får avgöra vilken storlek på bil vi klarar oss med.

Vi lämnar flygplatsen

När vi till slut fått ordning på bilbarnstol, försäkring och betalning (med DEBIT CARD) och kör upp på motorvägen säger jag stillsamt till Björn:

“Älskling? Det kanske var bra att det blev såhär… För vi hade fått svårt att få plats i den bilen som jag hade bokat. Jag insåg det när jag såg den.”

“Jaha, ja men vilken tur då!” säger Björn positivt och stryker mig över armen.

Vi kommer fram

Pojkarna somnar igen i bilen. Jag och Björn sitter och önskar att vi hade kunnat göra detsamma. Motorvägen är ordentligt ojämn och stökig, men bilen vi hyrt är helt ny så det gör inte så mycket. Man har sagt mig att folk kör som galningar i Italien, och det stämmer att vi blir omkörda i imponerande hastigheter mest hela tiden. Vi har 1,5 timme att köra och är inte längre stressade.

Vi kommer fram till Ghiacci Vecchi Residence, vi checkar in och receptionisten tar med Björn i en golfbil runt området medan jag vaktar barn och bil.

Vi anvisas parkering, hämtar en bagagevagn (modell stor, med lufthjul) och kör allt vi har den korta biten till lägenheten.

Boendet

Lägenheten visar sig ligga en trappa upp (utan hiss) och innehålla ett loft. Loftet tillträds via en mycket smal och framför allt brant trappa och det är tillräckligt långt mellan pinnarna i räcket där uppe för att Simon ska kunna gå rakt emellan dem och falla ner. Jag undrar i mitt stilla sinne om detta också är nåt jag informerats om men ändå lyckats missa. Vi kan inte använda loftet till annat än att gömma undan olämpliga leksaker, såsom skurhink och trasa, från Simon men det duger gott ändå; loftet gör sovrummet svalare.

Barnsängarna vi bett om får vi fälla upp och bädda själva. Vadderingen är nednött och ingen extra madrass finns, så barnen får sova i milt sagt hårda sängar. Som tur är har vi packat med Simons kudde, och jag tänker att det blir nog bra det här ändå.

Vi äter middag i restaurangen på området, vi är så trötta och det är så varmt att vi mest sitter och försöker hålla ut tills vi får gå och sova. Simon, däremot, får ny energi och vi går ett varv runt området efter maten. Han inspekterar den lilla lekplatsen närmast lägenheten och jag blir biten av 4 myggor samtidigt.

Dagen som aldrig tog slut

Kvällsrutinen haltar något, eftersom vi inte orkar packa upp ordentligt och inte har koll på var allting finns. Simons säng står i köket, så han kan förstås inte somna förrän vi alla är klara och kan släcka ljuset.

Adrian somnar efter mycket övertalning på bollen och 3 försök att lägga ner honom i sängen. Jag tar nattskiftet eftersom Björn sovit mindre än mig natten innan.

Det tar aldrig slut. Ungen vaknar en gång i kvarten känns det som, och efter nån timme eller tre tar jag upp honom till mig. Resten av natten (dvs typ hela) ligger han och ålar, sparkar, gnyr, rullar, fipplar, vaknar helt och pillar medan Björn halvsnarkar så att taket är nära att lyfta. När morgonen kommer och Björn är utvilat semestertaggad säger jag:

“Jag är trött. Jag har knappt sovit. Jag har inget som helst tålamod, och jag kan inte förstå hur jag ska lyckas ta mig igenom den här dagen, OCH jag har blåmärken på revbenen efter fjädrarna i madrassen.”

Björn förstår, såklart – förutom det där med blåmärken – , och när jag under frukosten tillägger att “det känns som att den här dagen sitter ihop med den igår”, så stirrar han på mig och ser rädd ut.

Hela dagen försöker jag vila när jag kan. Jag är så trött att jag inte kan säga det utan att börja gråta. Jag försöker sova ute i skuggan på en solstol medan Adrian sover i vagnen på förmiddan, men då kommer en Handy Man och börjar flytta runt stenplattorna på gången intill. Efter lunch försöker jag sova inne samtidigt som Simon, men då vägrar han sova så till slut tar jag med honom ut till Björn i parken. När det alltså väl blir möjligt att vila är jag så innerligt tröttledsen och uppgiven att jag packar upp istället.

Natten därpå tar Björn Adrian och jag sover punkterat av revbensvärk och Adrian-cirkusen intill, men i och med att den senare inte är min att hantera så gör det inte så mycket.

Borde ha vetat bättre

Såhär i efterhand tycker jag att jag hanterade reseplaneringen förvånansvärt orutinerat med tanke på hur mycket jag rest. En hel del av detta hade kunnat undvikas om jag hade koncentrerat mig och dubbelkollat mina bokningar… men det är lätt att vara efterklok. Vi har hursomhelst lärt oss väldigt mycket om vad vi vill och inte vill ha på en resa med hela familjen.

Varsin fläskläpp och vägen hem

Jag skrev detta tidigare idag, men det fanns inte möjlighet att lägga upp eftersom Simon upptäcke både Bamse och Alfons på Björns mobil under resans gång.

Vi är på väg hem från Öland. Björn kör, Simon kollar på tecknat på Björns mobil, Adrian tvärsover och jag har ganska tråkigt. Så jag sitter med datorn i knät, trots åksjukeillamående. Det går ganska bra än så länge.

Vi har varit 4 hela dagar hos Annette, barnens farmor, och CJ på Öland. Det känns som 2 dagar. Mest beror det på att barnen har så olika rytm; Adrian sover på förmiddan, sen är det lunch, sen sover Simon, och sen sover Adrian igen och sen är klockan 16:30. Men lite har vi gjort i alla fall.

Igår, till exempel, investerade båda barnen i varsin fläskläpp. I Simons fall (pun intended) var det så att vi skulle gå och titta på korna i hagen. Våran tvillingparaplyvagn klarar färisten lika bra som korna så vi måste bära över den, vilket är ett tvåmansjobb. Simon stod kvar i sina foppatofflor på människosidan och väntade. Sen kom en 6-hjuling, 400m bort, och skrämde livet ur Simon som gjorde en panikrusning mot oss. Han kom en halvmeter innan han stöp och blev liggande med en arm och ett ben under marknivå. Han tog emot sig med läppen, visade det sig när Björn lyfte upp honom. Förvånansvärt i sammanhanget var att båda tofflorna satt kvar på fötterna.

Adrian var inte lika dramatisk. Han stod vid soffbordet och tränade knäböj (som vanligt), och sen blev han entusiastisk och böjde extra fort på knäna och slog därmed läppen i bordskanten. Inte för första gången, vill jag tillägga.

Det är verkligen annorlunda att ha semester nu jämfört med innan man hade barn, sa Björn precis. Det är mer stressande nu, innan man har lagt upp rutiner där man är, plockat undan, tagit tillbaka saker från Simon som plockar allt nytt både inom och utom räckhåll. Det är lugnare att vara hemma.

Jag håller med, för det är precis så det är. Semester är inte vila så som det var förr, tvärtom, men semester är fortfarande roligt och skönt, i och med att man umgås mer med varandra.

Nu ville Björn precis att jag skulle högläsa vad jag har skrivit, vilket jag gjorde och han säger att han inte har nåt att tillägga.

Vi kommer INTE stanna på Astrid Lindgrens Värld på vägen hem – barnen är för små kom vi på – och inte heller på Kolmården. Vi åker hellre hem.

Vi åker till Toscana i juli

Jag plockar upp min teaser om Italienresan, bättre sent än aldrig.

Lång dubbelledighet

Björn går på semester efter midsommar. När semestern är slut tar hans föräldraledighet vid, vi kör våra dubbeldagar då så att vi är lediga länge tillsammans. Ungefär 8 veckor blir det

2 av dessa veckor har vi valt att förlägga till Toscana i juli. Ingen av oss har varit där med vi har vänner som har det och varmt rekommenderar alltihop.

Vi ska hyra bil och bo på 3 olika ställen. Allt är bokat och klart. Sen kom vi på att

  1. vi behöver en barnvagn som tar mindre plats i bilen, och
  2. Adrian har inget pass.

En till barnvagn

Barnvagnen hittade vi på Blocket till slut. Hon som sålde den hade inte själv använt den, den kom från ett lager efter ett dödsbo. Hon ville ha 1800 kr för den, utan tillbehör och med avskavt handtagsskum, men när ingen nappade gav hon upp och jag fick den för 1000 kr.

Det visade sig att Maclaren Twin Techno Champagne inte tillverkas längre, men vagnen verkar oanvänd. Regnskyddet hade fortfarande skyddspapper kvar när jag vek upp det för att prova. Jag fick även med åkpåsar, huvudkuddar för nyfödd och myggnät. Hjulen är nästan utan märken.

Simon följde med och provsatt när jag skulle titta på den. Han godkände den entusiastiskt, men det kan ha haft att göra med att han fick en leksaksborrmaskin av hon som sålde eftersom hennes son vuxit ifrån den.

Man kan fälla ryggstödet nästan helt, så Adrian provlåg och jag tror det blir bra det här. Jag hoppas att det var ett bra köp… det visar sig.

Nu har vi 3 olika barnvagnar, 4 om man räknar med den som ska säljas.

Pass

Jag var med Adrian till Polisen igår efter lunch och lämnade in pappret med Björns bevittnade medgivande, och så skulle pojken fotas.

När jag gjorde detta med Simon så plockade herrn bakom disken bara fram en digitalkamera, gav mig ett buckligt vitt kuvert att hålla upp bakom Simons huvud och på 2 försök var det klart. Men igår stod Monsieur Envis bakom disken, och Adrian skulle absolut fotas i den vanliga fotomaskinen för vuxna. Jag fick ett vitt kuvert. Jag höll Adrian med ena armen, och efter omständlig instruktion höll jag kuvertet framför mitt eget ansikte.

”Flytta honom lite till vänster…”

Jag bökade med 9 kilo hösäck i enarmsfamnen.

”För mycket… Nu är han ur bild… Nu har han ena handen i munnen…”

Jag fick mjölksyra i armen, och prövade att ställa ungen på den runda barstolen, avsedd för vuxna som fotas,  istället. Han började hoppa överlyckligt, som han alltid gör i den positionen. Genom sin lucka halade Monsieur Envis fram en jättelång bambupinne med en babyskallra fastsurrad i änden, och började banka med den mot fotomaskinens övre del. Adrian skrattade glatt mot Monsieur Envis, som multitaskade hellre än bra med ett öga på sin dataskärm, det andra på Adrian, ena handen på datamusen medan den andra höll i bambupinnen som misshandlade fotomaskinen, vilken blinkade hej vilt i sina försök att fånga min sons uppmärksamhet – eller min son över huvud taget – på bild. Det var typ disko bakom draperiet till vår fålla, Adrian studsade så att barstolen var nära att välta och spektaklet antog statisk styrketräningsnivå när jag försökte hålla honom stilla i luften.

”Jag antar att det är meningen att han ska titta mot skallran? För i så fall har jag nåt annat vi kan hänga där…” flåsade jag. Svetten rann stilla längs ryggen, det sög i armarna och Adrian hade fantastiskt roligt åt alla håll utom ett.

”Jo, vänta, jag tror han lugnar ner sig snart,” sa Monsieur Tjurskalle.

”Hah! … Tror du?”

2 minuter senare skulle jag godkänna fotot, men jag var inte i skick att ha åsikter om hur lobotomerad min pojke skulle få se ut på sitt första pass så det var ett tvärt ”perfekt!” och så fick vi gå.

Nu hoppas vi bara på att vi hinner få det innan vi ska åka, för flyget går den 4e juli. Men han sa att det bara skulle ta en vecka.

 

 

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Vi drar till Skåne

Jag pratade med pappa för nån vecka sen om hur trött jag är, och han tyckte vi skulle komma ner och hälsa på. Så då gör vi det. Jag är inte böjd att tacka nej till avlastning, och att den befinner sig i andra änden av landet känns lika relevant som färgen på bilen vi åker i.

Idag kör jag själv med barnen till Norrköping, det tar ungefär 2 timmar. Där möter vi upp pappa, äter lunch, vallar Simon och så åker han med oss vidare. Jag skulle inte orka köra hela vägen själv.

Björn tar tåget ner efter jobbet på fredag, och så åker vi hem igen tillsammans på måndag (han har tagit en dag ledigt).

Vi hjälptes åt att packa bilen igår kväll, och idag hoppas jag bara att Adrian somnar som förväntat och sover fram till lunch.

Jag är lite nervös, måste jag säga. Och glad att vi kommer iväg och att jag inte bara ”neeej, det tar för mycket energiiii, tänk om pappas tåg blir inställt och jag måste köra hela vägen själv med 2 vrålande galningar i bilen”.

Jag är nog mest nervös just nu.

 

Framme på Teneriffa!

Playa de las Américas, Teneriffa

Tjo! Detta skrev jag igår, men när det krånglade valde jag att gå och lägga mig istället. Vi har köpt wifi till 2 enheter, en till min dator och en till Björns mobil.

Jösses, alltså den här dagen… Vilken grej.

Först var vi uppe mitt i natten eftersom det ställdes om till sommartid och vi skulle vara på Arlanda kl 06. Sen körde jag dit under tungt illamående och intensivt tesörplande ur termosmuggen, Carina följde med och körde hem bilen åt oss igen (hon hälsar på hos oss några dagar efter sin Romresa), och, håll i hatten, vi kom fram EXAKT enligt tidsplanen. Halleluja. På Arlanda fanns det sulkys att låna så vi slapp bära på Simon. Boardingen gick smidigt, vi fick säten utan nån bakom, och innan start kom en flygvärdinna och sa till mamman och dottern som satt bredvid oss att om de ville så fanns det lediga säten för dem längre fram, så behövde vi inte sitta så ihopträngda (och de slapp sitta bredvid en bebis). De såg lättade ut och vi bredde ut oss över 4 säten.

Starten och stigningen gick utan ett pip från Simon, som fick vatten i nappflaska en klunk i taget för att få hjälp att tryckutjämna. Under flygningen hann vi med totalt 5 varv runt gångarna i planet. Första varvet gick jag med ryggen böjd och honom knallande framför mig, och eftersom han ler och hojtar åt alla så blev det många stopp och samtal om sånt som bara Simon fattade på vägen. Andra varvet gick Björn med honom i famnen och blev förvånad över att mötas av ”hej Simon!” från både höger och vänster längs gången.

Landningen var stökig, alltså med mycket turbulens och ett misslyckat första försök, men Simon fick vatten och kex för tryckutjämning och pillade sig på öronen bara nån gång. Inte ett pip. Eller jo, men det var av uttråkning och stillasittande.

Att få bagaget tog lite tid, men vi behövde inte vänta länge sen innan transferbussen började rulla. Simon låg helt utslagen i min famn och bara stirrade orörlig på mig. Jag visste att han var förbi av trötthet och tänkte att han kanske inte lyckades somna för att det hände för mycket runt omkring, men efter ca 10 min stirrande satte han sig upp och började tokspy. Allt kom upp; lunchen, brödet, kexen, rubbet och det tog inte slut. Han spydde som jag de senaste veckorna, med en reflex som inte vill lugna ner sig, och det är inte kul. Han kräktes, och grät, och kräktes, och skrek, och kräktes ännu mer. Vårt hotell var det första stoppet som tur var, och jag klev ur bussen med en droppande bebis och tröjan genomsur av spya.

Nu sitter vi på rummet/lägenheten, jag tog just lite bilder på utsikten men det visar sig att min mobil inte kan prata blåtand vare sig med Björns mobil eller min dator så jag lyckas inte ladda upp dem. Jag löser det imorn. Stället är i alla fall helt ok, lite tråkiga färger bara men vad gör det. Nu måste vi sova… klockan är ju redan 20:38.

Årets pizzadag…

…”måste väl ändå vara idag, eller?” sa jag till Björn i morse, och enligt tv4nyheterna så stämmer det dessutom – såg jag för en stund sedan.

Om kvällen igår kan jag berätta att Simon skötte sig utmärkt – tills han blev trött såklart. Man kan inte begära mycket mer än så. Han hoppade runt från famn till famn, pratade, skrek glatt, dreglade friskt och gnagde på soffbordet. Vid middan satt han först i mitt knä och åt smörgåsrån, sen i Björns knä, ett tag stod han på golvet och diskuterade med min stol och ett tag stod han i Rasmus knä. Rasmus hade varnats för Simons hårdhänta förkärlek för betandade näs- och hakpussar, men han måste ju testa. Jag förstår det, Simon är såååå go och glad och kramig och nära som förspel till sina attacker, man vaggas in i ett falskt lugn av gullighet innan han griper tag i skägg/hår/ögonbryn/öron och hugger en i halsen/hakan/näsan/whatever, Dracula style.

Simon pussar Rasmus

Han har fått nu, äntligen, 2 små sylvassa framtänder i underkäken och jag kan bara föreställa mig hur ont det där måste ha gjort på stackars Rasmus. Men samtidigt kan man inte låta bli att gapskratta, hur ont det än gör och det ser dessutom väldigt kul ut när man inte själv drabbas.

Vi hade kollat att det fanns pilatesboll på plats, hade med oss liggdelen till barnvagnen, och sovsäcken/åkpåsen men glömde filten som alltid brukar ligga i Simons säng. När han väl blev trött och hade fått sin mat och var på väg att krevera av trötthet tog jag med honom in i deras sovrum och satte mig på bollen, 1,5 timme senare än hans vanliga sovtid. Han somnade, nån jävel som inte kan klockan smällde några smällare och en raket utanför fönstret, han vaknade och jag började om på sången om vandringsmännen 17 gånger. Sådär höll vi på i 20-30 min innan jag gav upp. Han var uppe nån timme till, sen gjorde det ont i hjärtat att se honom så lost, så jag bar honom till gästrummet. Vi stod i mörkret och tittade ut på Stockholms uppvärmning inför nyår, hummade och vaggade. Jag la mig på gästsängen efter ett tag eftersom jag också var trött, och efter en del orkeslöst huffande och buffande somnade han liggande på min tröja som jag fick krångla av mig och lämna med honom när jag smög ut och stängde dörren.

Vid tolvslaget drack jag gott (!) alkoholfritt bubbel, skålade med Björn och alla och tittade på fyrverkerierna ovanför Skansen – vi kom i alla fall fram till att det måste ha varit Skansen vi såg.

Ljudvolymen var hög men Simon tvärsov. När vi skulle åka hem och vi fick väcka honom tittade han sig bara omkring och orkade inte röra en fena. Mycket smidigt.

Vi åkte från nyårsfirandet kl 01, jag körde och jag kan säga att det var tufft. Vi somnade framåt 02 och Simon vaknade framåt 06:30. Det var Björns tur att ha sovmorgon så jag gick upp (efter 30 min mental laddning) och la mig på soffan med Simon. Han klättrade runt på mina ben och kämpade sig mot ljusstaken på fönsterbrädan med ett sällan skådat fokus. Efter ett tag skulle jag gå och hänga tvätt och lämnade sonen i vanlig ordning inringad av kuddar på soffan, och du vet hur det låter när barn slutar låta? Man upptäcker plötsligt att oj vad tyst det blev, och så rusar man dit för att kolla läget. Jag möttes av det här läget:

skräckslagen orkidé

ledsen orkidé

avgnagd orkidé

Jag fattar inte hur han kunde nå den stackars blomsterkvisten, men enligt giftinformationscentralen är det ingen fara. Orkidén, vill jag säga, är av en annan åsikt.

När det blev dags att sova förmiddag somnade jag också och var inte på benen förrän vid 12:30 igen. Resten av dagen har varit lugn, seg, och vi har äntligen bokat flyget till Thailand i mars 🙂 Wohooo, jag har aldrig varit i Thailand. Vi flyger till Bangkok och så utgår vi därifrån, 3 veckor blir vi borta under den tiden då Björns föräldraledighet överlappar min – vilket den gör under ca 4 veckor.

Det kommer bli grymt 🙂

Allt samtidigt

Simon sover fortfarande (!!) så här kommer en uppdatering av vad som pågår, samtidigt, när han inte är med:

  • Ambitiös tillverkning av bebismat för infrysning till tröttare dagar

bebismat i tryckkokare

  • Hantering av julgran. Björn var iväg och köpte en igår kväll för att slippa göra det samtidigt som resten av Stockholm på lördag. Under natten välte den och nu stöttar den sig demonstrativt mot väggen, bort från kartongen med julgransprydnader.

årets julgran

  • Tillverkning av dregglisar på golvet i ateljén. Jag har äntligen packat upp min babylock och tränar med den genom att göra dregglisar till Simon.

dregglistillverkning på golvet allt samtidigt

  • Rensning av innehållet i kylen. För det blev ju en del över från kusinträffen i söndags, och , ja, vi behöver plats… och så.
    Ibland får jag syn på kakao/vaniljbollarna och tror att det är köttbullar, och får en riktigt glad överraskning när jag upptäcker vad det egentligen är. Och ja, jag hinner glömma att de finns där ibland, det är en av fördelarna med amningshjärnan som sätter så mycket krokben för mig annars.

hemmagjorda praliner

  • Sist men inte minst, scanning av Blocket efter vinterhjul vilket vi nu hittat och ska åka och hämta så fort Simon vaknat och ätit och sådär. Hon ville helst sälja båda, men vi ska ju ut och resa i mars så det är väl lika bra…

vinterhjul till barnvagnen

Allt samtidigt.

I övrigt har jag lovat mig själv att ta ut extraborden från köket och köpa en färgburk till mamma som kommer och hälsar på en snabbis ikväll.

Jag undrar hur mycket av allt detta jag kommer kunna slutföra idag 🙂

SaveSave