Förtjusande stripp på café

Visst är det nåt alldeles förtjusande med att få sina byxor neddragna och underkläder vädrade offentligt, när man minst anar det?

Vilken kvinna som helst skulle hävda det opassande i detta, men nu handlar det inte om en kvinna. Nej, det handlar om Elton, 8 månader – denna rutinerade bebis som åker till Thailand och utvärderar den thailändska sjukvården, tror stenhårt på ensidiga dieter, bär hörselkåpor på sin egen fest och spelar svårflirtad så till den perfekta grad att hela marknadsföringsvärlden skulle kunna lära av honom.

Vi var på café

Jag var iväg och träffade kusin Jonna och Elton på ett café efter skolan för ett tag sen. Märkligt hur det kan vara ibland. Barnfri sedan endast 4 timmar tillbaka sögs jag in i bebisens bubbla och skulle bonda med honom direkt. Det är som att det har blivit ett grundläggande behov hos mig att gosa med bebisar, trots att jag har fullt upp med mina egna ungar. Vad hände…? Hursomhelst, jag träffar dem inte så ofta att Elton minns mig än, tyvärr, så varje gång startar jag på noll.

Jag vet det. Elton vet det. Vi tittar på varandra några ögonblick, och sen börjar cirkusen. Jag står för all underhållning, och kämpar med tvåbarnsmoderns hela övertygelse om framgång som en tidsfråga. Elton tittar på, reserverat intresserad, och till slut får jag ett kort leende.

Det kan ha varit en grimas kombinerad med hur-många-fingrar-får-plats-i-munnen-leken, men jag väljer att tro att det var ett välförtjänat smil.

Sötnos.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Årets pizzadag…

…”måste väl ändå vara idag, eller?” sa jag till Björn i morse, och enligt tv4nyheterna så stämmer det dessutom – såg jag för en stund sedan.

Om kvällen igår kan jag berätta att Simon skötte sig utmärkt – tills han blev trött såklart. Man kan inte begära mycket mer än så. Han hoppade runt från famn till famn, pratade, skrek glatt, dreglade friskt och gnagde på soffbordet. Vid middan satt han först i mitt knä och åt smörgåsrån, sen i Björns knä, ett tag stod han på golvet och diskuterade med min stol och ett tag stod han i Rasmus knä. Rasmus hade varnats för Simons hårdhänta förkärlek för betandade näs- och hakpussar, men han måste ju testa. Jag förstår det, Simon är såååå go och glad och kramig och nära som förspel till sina attacker, man vaggas in i ett falskt lugn av gullighet innan han griper tag i skägg/hår/ögonbryn/öron och hugger en i halsen/hakan/näsan/whatever, Dracula style.

Simon pussar Rasmus

Han har fått nu, äntligen, 2 små sylvassa framtänder i underkäken och jag kan bara föreställa mig hur ont det där måste ha gjort på stackars Rasmus. Men samtidigt kan man inte låta bli att gapskratta, hur ont det än gör och det ser dessutom väldigt kul ut när man inte själv drabbas.

Vi hade kollat att det fanns pilatesboll på plats, hade med oss liggdelen till barnvagnen, och sovsäcken/åkpåsen men glömde filten som alltid brukar ligga i Simons säng. När han väl blev trött och hade fått sin mat och var på väg att krevera av trötthet tog jag med honom in i deras sovrum och satte mig på bollen, 1,5 timme senare än hans vanliga sovtid. Han somnade, nån jävel som inte kan klockan smällde några smällare och en raket utanför fönstret, han vaknade och jag började om på sången om vandringsmännen 17 gånger. Sådär höll vi på i 20-30 min innan jag gav upp. Han var uppe nån timme till, sen gjorde det ont i hjärtat att se honom så lost, så jag bar honom till gästrummet. Vi stod i mörkret och tittade ut på Stockholms uppvärmning inför nyår, hummade och vaggade. Jag la mig på gästsängen efter ett tag eftersom jag också var trött, och efter en del orkeslöst huffande och buffande somnade han liggande på min tröja som jag fick krångla av mig och lämna med honom när jag smög ut och stängde dörren.

Vid tolvslaget drack jag gott (!) alkoholfritt bubbel, skålade med Björn och alla och tittade på fyrverkerierna ovanför Skansen – vi kom i alla fall fram till att det måste ha varit Skansen vi såg.

Ljudvolymen var hög men Simon tvärsov. När vi skulle åka hem och vi fick väcka honom tittade han sig bara omkring och orkade inte röra en fena. Mycket smidigt.

Vi åkte från nyårsfirandet kl 01, jag körde och jag kan säga att det var tufft. Vi somnade framåt 02 och Simon vaknade framåt 06:30. Det var Björns tur att ha sovmorgon så jag gick upp (efter 30 min mental laddning) och la mig på soffan med Simon. Han klättrade runt på mina ben och kämpade sig mot ljusstaken på fönsterbrädan med ett sällan skådat fokus. Efter ett tag skulle jag gå och hänga tvätt och lämnade sonen i vanlig ordning inringad av kuddar på soffan, och du vet hur det låter när barn slutar låta? Man upptäcker plötsligt att oj vad tyst det blev, och så rusar man dit för att kolla läget. Jag möttes av det här läget:

skräckslagen orkidé

ledsen orkidé

avgnagd orkidé

Jag fattar inte hur han kunde nå den stackars blomsterkvisten, men enligt giftinformationscentralen är det ingen fara. Orkidén, vill jag säga, är av en annan åsikt.

När det blev dags att sova förmiddag somnade jag också och var inte på benen förrän vid 12:30 igen. Resten av dagen har varit lugn, seg, och vi har äntligen bokat flyget till Thailand i mars 🙂 Wohooo, jag har aldrig varit i Thailand. Vi flyger till Bangkok och så utgår vi därifrån, 3 veckor blir vi borta under den tiden då Björns föräldraledighet överlappar min – vilket den gör under ca 4 veckor.

Det kommer bli grymt 🙂

Julafton

Jag liksom gled över julafton i år. Jag lagade mindre mat än våra gäster – dvs ingen alls – och halvlåg mest i soffan inom synhåll för Simon som likt en social världsmästare hoppade runt från famn till famn och gav alla blöta bebispussar – dvs han drog alla i håret och gnagde dem på hakan.
Björn slet som ett djur i köket med revbensspjäll och potatis och allt som skulle koordineras i ugnen, mamma dukade och folk slog in sina klappar till julklappsspelet i tur och ordning i min ateljé. Jag drog mitt strå till stacken genom att tända ljusen.

Julklappsspelet utspelade sig halvtimmen innan Simon var nära att bryta ihop av trötthet, så jag fick mata honom och spela samtidigt. Jag löste det så att jag matade honom med hakan och spelade med den fria handen.

Julklappsspelet

Jag vann en av mina egna julklappar av misstag, kakor, ljus, servetter och INGEN av alla de halvflaskor vin av olika sorter som flera hade fått den genialiska idén att köpa.

Simon fick ett gäng julklappar också, bland annat en klassisk (och jättebra) gåvagn, men när vi kommit så långt hade han somnat för länge sen så vi (Björn) fotade honom med dem dagen efter.

God Jul

god jul bebis

Simon vaknade i vanlig ordning runt 06:30 och vi har varit uppe sen dess. Innan de andra vaknade (Carina kom sent igår kväll) passade vi på att ha en photo session bredvid granen. Det skulle vara under granen, men det gick inte. Han rev med sig en kula innan jag räddade det stackars trädet och satte dem på armlängds avstånd från varandra.

Idag kommer mamma, lillebror + tjej, faster Carina är ju redan här, Björns mamma och hennes dotter, så vi blir 8 + Simon.

Vi ska spela julklappsspelet, så jag måste till centrum och handla lite. Det går till så att alla köper julklappar, vi har bestämt 6 st per person, för max 50 kr st. Det måste vara en förbrukningsvara av något slag – vi har haft prylar tidigare år vilket är roligare att handla till men i ärlighetens namn så blir det bara en massa prylar som samlar damm resten av året. Alla slår in klapparna i samma papper, sen lägger man klapparna i en hög på bordet. Man spelar med 2 tärningar. Får man 1 eller 6 får man ta en klapp ur högen. När klapparna är slut ställer man äggklockan på 20 min och spelar. Får man 1 eller 6 får man ta en klapp från någon annan, vem som helst och vilken som helst. Man får inte ta någons sista julklapp. När tiden är ute öppnar alla en i taget så att alla hinner med att se vad som finns, och sen är det fri byteshandel.

Innan dess ska jag som sagt köpa sista klappen, slå in, stryka juldukar, hjälpa till med maten, städa, klä mig osv. Jag har fyra timmar på mig, så de e luuuugnt – sa tidsoptimisten 😉

God Jul!

precis innan granen välte

Välkommen till Lilla Busfrö!

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

 

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Varför vill du fota min unge?

Jag och Simon skulle på utflykt härom dagen, så vi tog vagnen och knallade iväg till tunnelbanan. Det var första gången han åkte tunnelbana, han satt i mitt knä med overallen runt midjan och stirrade storögt på alla som satt i närheten. Han är ju väldigt liten och folk tittar förstås tillbaka, de kan inte hjälpa det. Mitt emot oss satt en tjej i yngre tonåren och log mot Simon som flinade sådär förbehållslöst som barn gör, men när hon såg att jag såg det skärpte hon ögonblickligen till sig och tittade bort, som om hon begått nåt socialt fel. Efter ett tag tog hon upp mobilen, glömde stänga av ljudet, höll upp den mot oss och tog en bild.

Det var en ung tonårstjej, och vi var främlingar för henne, så jag brydde mig inte om det. Hade det varit en vuxen vet jag inte om jag hade reagerat annorlunda… Jag borde förstås ha gjort det, men jag vet inte för jag var så oberedd på det där – jag tror ju att folk ska respektera mitt barn på samma sätt som de respekterar mig, men icke. Jag är inte impulsiv och behöver lite tid på mig för att greppa och tycka i en ny situation, sån är jag, så nu måste jag tänka ut en handlingsplan om detta händer igen.

Så vad gör man? Ska man kräva att personen ska radera bilden? Eller ska man se det slaget som onödigt, förlorat redan från början, och istället nöja sig med att tala om vad man tycker?

För mig är det integritetskränkande men det beror också på vem som tar bilden. En främmande tonårstjej… jag ser ingen harm i det. Hon borde veta att man frågar först men jag hade sagt ja ändå. En vuxen kvinna? Respektlöst. En vuxen man? Respektlöst och oroväckande (tyvärr). Om man ber om lov kan det vara en annan sak, men alltså varför vill du fota min unge? Det är inte en utställningshund jag har i knät ändå.

bebis på tunnelbanan

Simon sov i vagnen på vägen hem, så då behövde jag i alla fall inte fundera mer på saken.

Amatörallergitest utanför barnakuten

Jag har många allergier och jag är rädd att Simon ska ärva dem, värst är allergin mot nötter och skaldjur eftersom de kräver ett besök på akuten ögonabums.

Vi har sett flera artiklar om att man i bland annat Sydafrika ger jordnötskex istället för smörgåsrån till barnen, och att nötallergin är mycket mindre utbredd där än här. Det talas om att barnen ska vänjas vid olika allergena ämnen i skydd av amningen, men helst före 11 månaders ålder. Ja, det finns lite olika bud, man får googla och skapa sig sin egen uppfattning. Vi känner däremot att har han allergin medfödd så finns det inget att göra, men om inte så kan det kanske hjälpa att presentera trickiga ämnen tidigt. ”I skydd av amningen”, som sagt.

allergitest

Så, vi åkte till Astrid Lindgrens barnsjukhus igår efter lunch. Vi ställde oss vid lite bord och stolar utanför sjukhuset och gav honom först lite jordnötssmör, och sen efter nån minut när han inte uppvisade akut allergichock fick han lite ägg.
Vi har inte äggallergi nån av oss, men jag har hört att äggallergiker reagerar väldigt kraftigt så jag tänkte att vi lika gärna kunde köra det med.
Eftersom nötallergi inte behöver innebära ögonblicklig reaktion utan kan dröja över 30 min så promenerade vi runt i kylan på sjukhusområdet medan jag funderade kring alla skyltar vi gick förbi.

så avlägset

Jag slogs liksom av att tänk vad många års studier som måste ligga bakom för att man ska känna sig hemma bland sådana skyltar. Det är en sak att veta vad de betyder, en helt annan att känna att man är hemma bland dem. ”Det är så långt ifrån mig som man kan komma”, sa jag och började fota skyltarna i ren fascination över det liv man hade kunnat ha, om man hade valt annorlunda. Inte för att jag ångrar nåt i mitt liv alltså, men bara… ja, tänk om.

Jag var ordentligt orolig och nervös för att Simon skulle reagera på jordnötterna, han kände säkert av oron för efter en stund ville han komma upp ur vagnen. Björn bar honom innanför jackan ”som en gravid kvinna” eftersom det var ganska kallt.

som en gravid kvinna
Så söta de var.

Ingen reaktion visade sig som tur var, så vi kunde åka hem. Väl hemma somnade Simon så vi tog tillfället i akt att gå ut på grusgången, rulla ut en matta under bilens bakdel och ligga på knä i mörkret med ficklampa och lära oss hur man monterar på och av den avtagbara dragkroken.

Wrestle jump

Jag skulle sova på soffan inatt men eftersom jag frusit och haft ont i huvet hela eftermiddagen och eldat på i kaminen så blev det en omöjlig uppgift. Som så ofta när jag försöker sovoptimera så blir resultatet raka motsatsen. Det var tokvarmt i vardagsrummet, så efter 2 timmars orolig halvslummer där täcket genererade egen värme och det var för kallt utan, så la jag ner och gick upp i sovrummet.

Jag vaknade imorse, inte av simonsprattel eller björnsnark som annars brukar vara vanligaste orsaken till avbruten sömn, utan av Björns armbåge. Inte bara ett litet bonk-oj förlåt, o nej. Detta kändes som ett regelrätt wrestling jump där anfallaren landar med armbågen först rakt i bröstet på sin motståndare. Pow!

god morgon

”AAAJ!”

”Oj förlåt älskling, jag glömde bort att du låg där. Ska inte han ha mat nu? Han håller mig vaken.”

Klockan var 6, jag hade sovit 4,5 timmar. Jag blev förbannad. Sen kom huvudvärken tillbaka. Happy day.

Idag ska vi testa jordnötssmör på Simon. Eftersom jag är så allergisk är vi rädda att han ska reagera starkt, så vi ska åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus och testa utanför där. Om han reagerar jättekraftigt har vi nära till hjälp.

Det här blir en lång dag känner jag. Undrar om jag håller på att utveckla migrän…?