Sytt en del kläder i höst

Att jag lagt en del tid på att sy tygbindor i höst vet vi redan men det är, hör och häpna, faktiskt inte det enda som lämnat min återuppväckta ateljé.

I och med Adrians potträning i somras, som fortfarande kan klassas som framgång med modifikation, så gick det åt en hel del byxor. Så föll det sig att jag en sensommardag insåg att han hade ett par byxor i sin garderob, som var sydda i ett löjligt enkelt mönster, så jag offrade dem – det vill säga, jag klippte upp dem i sömmarna och ritade av mönstret. Sen visade det sig att jag är bra på att klippa så jag sydde ihop dem igen. De blev liiiiite tajtare än innan, men det gick bra ändå. Sen blev det massproduktion på byxor.

Jag har haft samma inställning som med tygbindorna; inga nya tyger ska in i ateljén förrän jag använt upp de jag redan har.

Dessutom är det här med återbruk, som så ofta sagt, himla kul. Ovan byxor är sydda av bland annat en klänning jag köpte på Tradera som inte passade, babytyg från när Simon var bebis, en babyfilt, och en stuvbit jag fått av Anna en gång. De vita muddarna kommer från en av mina gamla tröjor.

Tycker det är så mysigt att sitta och titta på mina barn när de har på sig kläder som jag har sytt. Jag kan liksom sitta och beundra mina verk in action.

De blå muddarna och midjan kommer från ett par gamla utslitna byxor han haft länge.

ETT tyg har jag nyköpt, jag kunde inte låta bli för det är bara superhjältar som gäller här hemma nu, och så fanns det här Batman-tyget … Jag syr ju till Simon också, det roliga är att de har samma storlek på bredden så jag har bara förlängt samma mönster med 10 cm.

Gjorde även ett förenklat mönster för tröjor. De ovan är viskostyger, den grå från en klänning jag aldrig använt (haft i 10 år) och den mönstrade är från när Simon var bebis, vilket var sist jag hade tid att sy saker.

Bebis-Simon med byxa, dregglis och mössa med öron

Jonas tröja

Jonas, min bror alltså, lämnade ett gäng av sina tröjor hos oss för några veckor sen, i hopp om att jag skulle lappa dem på armbågarna. Efter viss diskussion så bestämde han sig för att det inte var värt det – inte för att han skulle ha lappat dem själv på något vis, men för att jag inte trodde att det skulle bli bra. Tröjorna blev kvar, och glömdes bort, och kom i dagen igen helt nyligen.

”Behåll dem du, om du har användning för dem,” sa han.

”Jag kommer klippa sönder dem,” sa jag.

”Ha så kul med det,” sa han.

Jag hade jättekul med dem. Det här är en, de andra är merinoull och ska bli underställ så småningom.

Läckra, eller hur?

Meditativt handarbete: Återbruk av skaljacka till tygbindor

Jag vilar min stackars överansträngda hjärna (o ja det är så synd om mig) genom meditativt handarbete, som sagt, precis så som jag alltid gjort när jag behöver samla mig.

Tygbindor är relativt nytt i mitt liv, jag har använt dem i 2-3 år av mina hittills 25 bindår, och jag önskar att jag upptäckt dem (och menskopp) tidigare. ”Halleluja” sammanfattar vad jag tycker om det hela, och eftersom tygbindor inte alls behöver vara komplicerade att sy så är det såna jag vilar mitt sinne och mina händer mot.

Länge leve återbruket

Upcycling heter det på trendspråk, att använda gamla saker och göra nya av dem. Återbruk är jag redan ganska stor anhängare av, och speciellt om det innebär att jag kan få loss material ur min syateljé för jag har visat lite horder-tendenser vad gäller tyg.

skaljacka

Det första jag gav mig på var Björns gamla skaljacka. Den var sliten och med trasig dragkedja, och har hängt i ateljén i 3 år nu. Den är fleecefodrad med gore-tex-membran, dvs den andas men är vattentät.

återbruk av skaljacka

Vidare så hade jag lite vikblöjor kvar från tiden då jag försökte använda tygblöjor på pojkarna, och så finns förstås utslitna barnkläder i bomullscollege i drivor. Sen hittade jag ett jättestort stycke linnetyg (suger jättebra) som har en egen historia (kommer från en sopkontainer tillhörande en inredningsbutik som stod i ett garage vid jobbet i Chamonix) och … voilà!

Jag har inte sytt på drygt 2 år, så det är rostigt på nivån att plocka fram instruktionsboken till overlocken, men det är gjort nu och bindorna blir helt ok. Lite mer övning krävs, förstås.

Nu är Björns skaljacka slut, så jag ger mig på spillbitar av plastad frotté från när jag gjorde madrasskydden till spjälsängen (som Adrian fortfarande använder), och sen har jag två av Björns ulltröjor som det gått hål i, som jag kan använda. Sen är det slut på vattentäta skikt, men det behöver inte trosskydd ha så jag kan mala på ett tag till. Sen finns ju alltid second handbutiker att vända sig till; gamla kläder är bäst och billigast.

Hittills har jag nog inte sytt fler än kanske 30 stycken, men det kommer bli fler. Dels för att hitta det mönster och material som jag själv trivs bäst med, dels för att det är så lätt att göra dem och jag försöker nu frälsa mina väninnor också.

Risken finns att det blir för många i slutändan. Kanske går de att sälja på Tradera? Kanske du vill testa? Gör även trosskydd, för den som föredrar det. Och för den som vill sy egna så rekommenderar jag starkt Tygbindeskolan på Tygbindor.se.

Alla babykläder som blir över

Jag satt och slet mitt hår – bildligt talat; jag behöver inte slita det för det trillar av så bra på egen hand – halva dan igår när Adrian sov och Simon var på föris med att lägga upp annonser med urvuxna kläder på Tradera.

Alltså vilket mastodontjobb det är! Jag frågade mig själv flera gånger i minuten om det verkligen var värt mödan, men det får vi väl se sen.

Babykläder har inget högt andrahandsvärde direkt, men jag har snöat in på detta nu eftersom jag:

  1. vill se att kläderna kommer till användning hos någon som väljer dem
  2. vill spara dem till pojkarna på nåt sätt, och nu blir det ekonomiskt
  3. avskyr att slänga kläder,

så envisas jag med detta. Jag köpte själv mycket i storlek 50 på Tradera, för de kläderna hinner ju knappt slitas alls innan de inte passar längre.

Dessutom har vi flera vänner med bebisar på gång, så det som inte blir sålt ger vi bort.

Kläder är nära nog heligt för mig. TYG är heligt. Man kan använda, återanvända, sy om och sy nytt av samma plagg innan det är så lite kvar av originalet att det är dags att lämna in på tygåtervinning – förslagsvis på en affär där man får rabatt* om man lämnar in uttjänta tyg- och klädrester när man köper nytt.

Sydde till exempel nyligen ett par jättefina byxor till Simon av en gammal klänning jag ärvt av en kompis som inte ville ha den längre. Ränderna ser nästan neonrosa ut 🙂


*Både Hemtex och H&M, till exempel.

Hur man lurar en toddler att byta byxor

Jag tycker om att sy, men det får inte bli för komplicerat. Helst ska det vara bra mönster till saker som går fort att göra, så därför håller jag mig mest till dregglisar och byxor. Och mössor.

Då vi har barn av den lite långsmala varianten passar H&M:s kläder ganska bra, jag brukar köpa leggings där och göra mönster på dem. Nu har jag inte hittat några i rätt modell till Simons aktuella storlek men så igår, hör och häpna, hittade jag ett par i lådan med ej ivuxna kläder i Simons garderob. Jag minns att jag plockade dem från ekorummet på öppna förskolan.

Jag bad honom prova dem, för säkerhets skull, men min son har varit med förr så när jag höll i byxorna med ena handen och sträckte den andra mot honom och överentusiastiskt bad honom komma, så fattade han direkt.

”NäääääÄÄÄ! Nej, nej, nej! Nej, nej, nej nej nejnejnejnejnejnejnejnenenenenenenänänänä! UUÄÄÄÄÄÄ!!!”

Byta byxor på toddler, steg för steg

1) Släpp allt och närma dig från ett nytt håll. Skoja, brotta ner ungen, kittlas och…

2) Stjäl byxorna.

När han väl var utan lät jag honom vara. Han sprang runt som en yr höna i rummet och försökte börja plocka med sina duplobitar, men alltså… det blir ju kallt utan brax. Han började känna på sina ben och tilltala mig med bekymrad ton. Att jag skulle vara upphov till eventuellt obehag sammankopplades uppenbarligen icke.

3) Vänta på att kylan/frusenheten/obehaget ska göra sitt.

Det dröjde kanske en minut, sen kom han och satte sig i min famn och pekade på sina byxor.

4) Låt förvånad när ungen kommer och vill ha byxor på benen.

”Ja, men de är smutsiga, Simon. Då får man ta på sig andra byxor.”

”Ja-a.”

De passade som förväntat. Längre än så har jag inte hunnit i mina planer, men jag ska försöka hinna med att göra mönstret i eftermiddag eller ikväll och sen se om det sista av kattyget räcker till det. Kanske kan jag skrapa ihop till en dregglis eller två innan det är helt slut.

Jag verkar vara inne i en fas, jag med. Den går ut på att tro att jag har pyttesmå barn så jag syr för små kläder till dem. Eller för stora, beroende på hur man ser det. Tröjan var avsedd till Simon men den sitter som ett korvskinn på honom – ser jättekul ut – han kanske borde ha den ändå – men Adrian kommer växa i den så det gör inget. De små byxorna är redan för små och de större på tok för stora… än så länge.

 

 

Hur sjutton gör man, när man inte kan sy?

Ja, jag har länge undrat hur det skulle vara. Tänk om jag inte hade haft nån symaskin?

Jag köpte ett par gravidbyxor på rean på Väla att ha på jobbet. De satt bra, de var framför allt jättesköna, men de var lite för långa. De hade haft perfekt längd för nån som trippar runt i högklackat, men det finns en anledning till att man inte ser många gravida med sånt trams på fötterna.

Jag sydde upp dem, det tog 10 minuter och det syns knappt, men om jag inte hade haft en symaskin så hade jag inte kunnat köpa dem… eller? Alltså hur gör folk som inte kan sy alls? Har de perfekta (”perfekta”) kroppar som passar i de flesta kläder, eller har de lägre krav på hur kläderna ska sitta på kroppen? Men det finns väl ingen som struntar i att de kliver med skorna på 4 cm tyg varje gång de sätter fötterna i marken.

Eller, tänk dig att du köper gardiner hem, sätter upp dem och inser att de är 10 cm för långa. Alltså sådär så att de liksom växer upp ur i en liten tyghög på golvet under fönstret. Det finns visserligen stryka-på-tejp för sånt, och det är kanske bara jag som tycker det känns väldigt… nödlösning. Det skulle inte bli snyggt på våra naturligt skrynkliga köksgardiner, till exempel.

Jag håller på och handlar vinterkläder till barnen på Tradera. Vissa saker får man lite billigare eftersom det måste sys i en knapp eller nåt. Vissa saker kan jag köpa i lite sämre skick och sedan fixa till dem själv. Nu behöver man kanhända ingen symaskin för att sy i en knapp, men du förstår kanske ändå vad jag menar (?).

Nu är min vanliga symaskin trasig. Jag vet inte hur den gått sönder, men den har börjat skava av övertråden ca 15 cm ovanför nålen, dvs inne i maskinen. Jag har provat att trä om maskinen, byta tråd, ignorera problemet och låta maskinen vila i en vecka i hopp om att den ska komma på bättre tankar, men inget av det funkar. Därför syr jag i den mån jag kan på overlocken, men ibland behövs en vanlig hederlig raksöm och nu står jag här och kliar mig i huvudet. Hur sjutton gör jag nu?

Planen är att googla fram instruktioner till hur man monterar isär maskinhuset så att man kan se och antagligen rätta till problemet. Det ska bara göras… och under tiden står alla småreparationer stilla.

utan-symaskin

 

Välkommen till Lilla Busfrö!

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

 

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

En sån där idé man får kl 04

Titta vad jag har gjort!

babylock imagine åker tunnelbana

För den som känner att min bild säger rätt mycket mindre än 1000 ord så har jag idag varit i stan på ett ärende (o så vuxet), och kunde inte längre motstå erbjudandet om att köpa precis en sån symaskin jag fått tips om, till nedsatt pris. Jag tänkte inte efter när jag planerade detta, så när försäljaren tittade på mig, och sen på vagnen, och sen på mig igen och frågade ”hur har du tänkt få med dig den här?” så var allt jag hade att säga att ”det löser sig”. Försäljaren löste det, genom att tejpa fast den på på vagnen som blev precis så baktung som den ser ut.

Det var så här…

Jag syr mycket, det har jag alltid gjort. Jag började i 8an eftersom jag var för smal för de smalaste jeansmodellerna och sydde in jeansen tills jag såg ut som en vandrande pinne precis som alla andra. Gud, jag skulle aldrig klara av att göra om högstadiet idag, för övrigt. Märklig tid. Hursomhelst, det var då jag började använda mammas symaskin och senast jag sydde till mig själv var till Annas & Niclas bröllop, en glittrande 20-talsklänning som liksom blev… jamen grym. Det finns ingen i närheten nu som kan ge mig en klapp på axeln så jag gör det själv. Tackar.

Sedan stannade det av, det kom annat i vägen, men så upptäckte jag att jag kunde sy till Simon och så blev det fart igen. Med anledning av det fick jag upp ögonen för en gammal, mycket gammal, bekant från förr och hennes arbete på Instagram. Vi hade inte bytt ett ord med varandra sedan vi var 12 och inte lekt sedan vi var 9, typ, men jag tänkte att äsch, varför inte.

Det här var en sån där idé man får när man tvingas sitta upprätt utan stöd och amma kl 04. Alla idéer är genidrag och lösningen på allt. Vissa av dem skimrar fortfarande på morgonen och det här var en sådan. Mitt vanliga jag skulle ha avvisat idén där runt frukost, tänkt att nej, vad krångligt, varför skulle hon ens svara och sen inte tänkt närmare på saken, dvs om jag alls hade kommit på idén. Mitt vanliga jag skulle ha glömt bort det. Mitt nya jag, däremot, mitt nya glada, förvirrade, osmarta, lite grunda och kortsiktiga jag, tänkte fortfarande vid frukost att ja! Carin är lösningen på allt jag funderat på senaste veckorna!
Det jag hade funderat på de senaste veckorna, by the way, var om det är bättre att skaffa en separat overlock-symaskin eller en ny (den jag har är jag ovän med) med inbyggd fubbvariant. Jag syr ju inte för försäljning men är å andra sidan perfektionist och det är långt roligare att jobba med bra grejer än att tråckla på med dåliga… och Google verkar inte kunna tala om för mig vad jag vill, konstigt nog.

Anyway… Jag skickade ett mail märkt ”besök/intervju/artikel” till Carin och frågade om ett studiebesök och tänkte att det får gå som det går, och det gick bra 🙂 Hon var riktigt förvånad att höra av mig och skrev att jag var så välkommen hem till henne där hon lagt beslag på ett av rummen som syrum.

Sagt och gjort, men berättelsen om mitt besök hos Carin och Lilla Busfrö får ni läsa om imorgon 😉

lilla busfrö