Min man är ett geni

När Björn ska handla nåt på Ikea så får jag inte följa med. Om jag ändå insisterar så stannar han hemma och ber mig köpa det han behöver, så alltså får han åka själv de flesta gånger han vill ha nåt (dvs 1 gång om året). Han har berättat att han brukar sitta på parkeringen utanför, innan han går in, och kolla upp på telefonen vilken lagerplats det han behöver ligger på. Sedan visualiserar han varmkorven efter kassorna, och så går han in genom självbetjäningskassan direkt till lagret. In och ut på 15 minuter – max.

Jag är inget Ikea-fan så, men som de flesta kvinnor jag känner så tycker jag det är lurigt att ta sig genom hela varuhuset utan att handla någonting som man inte hade planerat. Affärsidén är genialisk, särskilt med restaurangen i mitten. Jag har hört att det tydligen finns folk som åker till Ikea för nöjes skull, alltså inte för att handla, så de har verkligen lyckats.

På jobbet har vi 4 engelsmän som bor hela veckan nu. De berättade att nån lokal kollega tagit med dem till Ikea för lunch. Den mest pratglade sa att det är torsdag, mitt på dan, ”and the place was packed! I just couldn’t believe it!”

Han ältade detta en stund, och berättade att hans fru brukar dra med honom till Ikea och tvinga honom att köra kundvagnen medan hon går runt och tror att hon behöver/vill ha/inte kan leva utan halva sortimentet, precis som så många par man ser där om man törs drista sig dit en lördag efter löning. Jag tipsade om Björns taktik, och han kallade därpå min man för ett geni.

Bilden kommer från Ikeas hemsida.

Välkommen till Lilla Busfrö!

Jag tänkte, nu när Carin var så vänlig (se föregående inlägg) att träffa mig, att jag måste försöka samla ihop mitt huvud som ligger utspritt i hemmet som en utslagen strösselburk på köksgolvet och koncentrera mig. Jag måste försöka göra ett normalt intryck, och inte bara sitta där och ha mina knasiga stunder där jag måste påminna mig om att lyssna när någon pratar med mig eller spontant nollställa hjärnan då och då så att jag måste jobba ikapp läget och samtidigt försöka mörka det (jag lyckas sällan).

lillabusfro.com

När man tittar på Lilla Busfrös hemsida så ser det väldigt fint ut; det är ljust och enkelt med fina grejer. Jag tänkte jag skulle läsa på lite innan, så man kanske har lite koll, men där stod inga lång texter tack och lov så jag tänkte att jag gör som jag brukar, jag drar dit och ser vad det blir av det. Mycket oansvarigt, förresten, eftersom mitt minne inte fungerar men jag glömde väl bort det.

Vi åkte hem till dem i slutet av november, vi tog tunnelbanan och var där på drygt 30 min. Carin och jag hade inte sett varandra på nästan 20 år så när jag knackat på och hon öppnade dörren var det med omätlig nyfikenhet och mycket värme som vi hälsade. Vilken tidssvindel jag fick! Jag kände direkt igen henne, hon var sig på pricken lik men ändå inte. En vuxen kvinna med långt blont hår och en lintottjej på 10 år i samma bild. Jag rullade in vagnen i hallen och parkerade bredvid hennes, där lilla Vidar (11 månader) låg och sov under suffletten. Lilla Axel, 3 år, hälsade på oss genom att kasta blickar och vara aktiv och nära mamma.

Axel och VidarVi gick ut i deras luftiga ljusa kök, Carin bjöd på en kopp te och så fastnade vi där mitt emot varandra, stående med varsin unge på höften. Vi redogjorde i korta drag vad vi haft för oss sen vi sågs sist, men 20 år är ofattbart lång tid i sammanhanget och den tiden fanns inte. Hon ursäktade röran hemma och förklarade att eftersom de skulle på försenad bröllopsresa i december så vågade de inte ha Axel på förskolan eftersom det gick vattkoppor där. Jag letade efter röran hon pratade om – jag är ju så van vid mitt eget prylkaos hemma – och vågade mig på ett ”Vaddå röra? Det finns ju massor med plats att sätta fötterna på mellan leksakerna.” Carin skrattade, och jag tyckte det var skönt att det inte var ombytta roller för min ateljé är ostädbar (jag skyller på utdragen flyttröra).

Carin berättade att hon varit mammaledig sedan 2013, innan dess var hon mäklare.
”Det gick väldigt bra, jag gillade det och jobbade väldigt mycket… Jag jobbade så mycket att jag glömde bort att jag hade en sambo, jag glömde bort att jag hade ett liv utanför jobbet. Jag glömde bort vad som var viktigt. Men eftersom jag tjänade så bra på det, det blir så när man jobbar så mycket, så tänkte jag att om vi ska skaffa barn så är det nu, eftersom jag då får högsta mammapenningen. Så då gjorde vi det.”

Hon log kärleksfullt mot Axel när hon sa det. Axel, visade det sig, satt på fönsterbrädan och slickade på fönstret så det blev en naturlig paus där, eftersom han nu måste hjälpa mamma torka rent.

Hon började sy barnkläder i samband med graviditeten men tyckte, precis som jag tycker nu, att det var tråkigt att ha så mycket i samma tyg och samma färger. När man begränsar sig får man istället massa tyg över och är ju också tråkigt.

fox rust bib”Men så såg jag en tjej som sålde dregglisar på Instagram, och jag tyckte de var jättefula! Alltså de var hemska, så då tänkte jag att näe, jag kan bättre, hahaha! Så då började jag sy och sälja själv på Instagram.”

Jag frågade om hon inte blev mätt på det ibland eftersom hon syr allting själv. Jag har för egen del lagt märke till att när man får betalt för det som från början är en hobby och man gör mest efter vad andra vill, så tar det lätt glädjen ur det ibland.

”Jo, nackdelen, eller baksidan, är att man gör allt en etapp i taget. Sy i resår på 10 byxor på raken, klippa 10 andra och så vidare. Man sparar kanske 20 min i slutet av dan på det och det spelar roll när man har 2 små. Men det blir aldrig tråkigt, bara stressigt ibland.”

Axel gav oss en läglig paus igen, som för att illustrera det hans mor just sagt, där han stod för underhållningen genom att trotsigt hasa in i vardagsrummet med pappas skor som skidor på fötterna. När den oundvikligt påföljande diskussionen lagt sig och Axel torkat tårarna pratade vi om hur det känns att bli mamma, hur absurt det är, och vilken tur det är att man älskar dem.

”Vilken tur att även när det är som värst kan man tänka att gud vad jag älskar honom” sa Carin, och tillade utom hörhåll för Axel: ”annars hade vi sålt dem för länge sen!”

lilla busfrö arbetsrum

Hon visade mig sitt arbetsrum, ungefär lika stort som mitt men fyllt till bredden av bara sygrejer. Det påminde lite om ekorummet på öppna förskolan med alla lådor och hyllor och märkningar och prylar. Carin ursäktade röran igen, men ateljéers hela idé är ju att slippa städa, så att man inte städar bort ideerna. Kreativa arbetsrum ska vara stökiga tyckte jag, mest för att rättfärdiga mitt eget, och hon höll med – i alla fall lite grann.

Målet med Lilla Busfrö är att ta ut lön, men än så länge är det för liten skala. ”Vi får se hur det blir efter årsskiftet; fortsätta i dagens omfattning och börja jobba, eller satsa.”

lilla busfrö syrum

Medan vi stod där och pratade, och jag misslyckades med att hålla fingrarna i styr och pillade på allt inom räckhåll, så började Axel klättra bland grejerna på golvet med lilla Vidar tultande efter sig. Sen kom jag på att jag måste köpa ett par byxor till Simon så jag la honom på golvet för att prova, varpå Axel klättrade förbi och Vidar lallade fram och såg ut att vilja sätta sig på Simons huvud. Det kändes ett ögonblick som om Carin var den enda vuxna i rummet, och jag fick anledning att fundera lite på hur det skulle vara att ha 2 pojkar hemma. Det är ju fantastiskt att hon hinner med Lilla Busfrö…!

Carin och Vidar

Axels rastlöshet och Simons begynnande trötthetspip drev oss ut i hallen där det tog ett tag att komma ut genom dörren – det fanns så mycket mer att säga.

Jag lovade att skriva mitt blogginlägg, som jag satt mig på höga hästar och kallat artikel, och lägga upp den ganska snart men sa också att jag har lite svårt med amningshjärna och trötthet vissa dagar och mitt minne är inte alltid vad det borde, så det kanske skulle ta ett tag. ”Jag är definitivt inte mitt smartaste jag nuförtiden” sa jag dystert. Carin skrattade:

”Jamen man blir dum i huvet när man bara är hemma med småbarn hela tiden. Min mans syrra sa det när vi var på BB med Vidar och hon passade Axel i 3 dagar, att efter 3 dar fattar man att det inte är så lätt.”

På tunnelbanan hem somnade Simon, och jag skrev mina stödord så fort och rörigt jag bara kunde för att ha skuggan av en chans att komma ihåg nåt.

lilla busfrö

Beställ före den 15e för leverans innan jul… på tal om det så har Simon storlek 68 nu och trivs utmärkt i sina rävbyxor 😉
Samtliga tyger är ÖEKO-tex certifierade eller ekologiska.

 

simon rockar rävbyxor
Simon dansar fox rust

 


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

En sån där idé man får kl 04

Titta vad jag har gjort!

babylock imagine åker tunnelbana

För den som känner att min bild säger rätt mycket mindre än 1000 ord så har jag idag varit i stan på ett ärende (o så vuxet), och kunde inte längre motstå erbjudandet om att köpa precis en sån symaskin jag fått tips om, till nedsatt pris. Jag tänkte inte efter när jag planerade detta, så när försäljaren tittade på mig, och sen på vagnen, och sen på mig igen och frågade ”hur har du tänkt få med dig den här?” så var allt jag hade att säga att ”det löser sig”. Försäljaren löste det, genom att tejpa fast den på på vagnen som blev precis så baktung som den ser ut.

Det var så här…

Jag syr mycket, det har jag alltid gjort. Jag började i 8an eftersom jag var för smal för de smalaste jeansmodellerna och sydde in jeansen tills jag såg ut som en vandrande pinne precis som alla andra. Gud, jag skulle aldrig klara av att göra om högstadiet idag, för övrigt. Märklig tid. Hursomhelst, det var då jag började använda mammas symaskin och senast jag sydde till mig själv var till Annas & Niclas bröllop, en glittrande 20-talsklänning som liksom blev… jamen grym. Det finns ingen i närheten nu som kan ge mig en klapp på axeln så jag gör det själv. Tackar.

Sedan stannade det av, det kom annat i vägen, men så upptäckte jag att jag kunde sy till Simon och så blev det fart igen. Med anledning av det fick jag upp ögonen för en gammal, mycket gammal, bekant från förr och hennes arbete på Instagram. Vi hade inte bytt ett ord med varandra sedan vi var 12 och inte lekt sedan vi var 9, typ, men jag tänkte att äsch, varför inte.

Det här var en sån där idé man får när man tvingas sitta upprätt utan stöd och amma kl 04. Alla idéer är genidrag och lösningen på allt. Vissa av dem skimrar fortfarande på morgonen och det här var en sådan. Mitt vanliga jag skulle ha avvisat idén där runt frukost, tänkt att nej, vad krångligt, varför skulle hon ens svara och sen inte tänkt närmare på saken, dvs om jag alls hade kommit på idén. Mitt vanliga jag skulle ha glömt bort det. Mitt nya jag, däremot, mitt nya glada, förvirrade, osmarta, lite grunda och kortsiktiga jag, tänkte fortfarande vid frukost att ja! Carin är lösningen på allt jag funderat på senaste veckorna!
Det jag hade funderat på de senaste veckorna, by the way, var om det är bättre att skaffa en separat overlock-symaskin eller en ny (den jag har är jag ovän med) med inbyggd fubbvariant. Jag syr ju inte för försäljning men är å andra sidan perfektionist och det är långt roligare att jobba med bra grejer än att tråckla på med dåliga… och Google verkar inte kunna tala om för mig vad jag vill, konstigt nog.

Anyway… Jag skickade ett mail märkt ”besök/intervju/artikel” till Carin och frågade om ett studiebesök och tänkte att det får gå som det går, och det gick bra 🙂 Hon var riktigt förvånad att höra av mig och skrev att jag var så välkommen hem till henne där hon lagt beslag på ett av rummen som syrum.

Sagt och gjort, men berättelsen om mitt besök hos Carin och Lilla Busfrö får ni läsa om imorgon 😉

lilla busfrö

 

Terry

Mejl från barndomsvännen i morse:

Hej vännen,

Hur mår du? Länge sedan vi hördes. Har du sett detta : http://www.svd.se/kultur/terry-pratchett-dod_4404479.svd 

Jag blev riktigt ledsen, gick runt hela morgonen i samma skick som när Michael Jackson just dött.

Tre sista tweetsen från Terrys twitterkonto:

AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER.

Terry took Death’s arm and followed him through the doors and on to the black desert under the endless night.

The End.

 

SaveSaveSaveSave

SaveSave