Det är kväll, strax innan läggdags. Simon har tydligt bett att få vara ifred på sitt rum. Adrian myser med mig och Björn i soffan och bökar runt med kuddar och böcker och filt och har sig.
Björn vänder sig mot mig: “Sitter du här uppe sen ikväll?”
Översättning: Han vill att jag ska sitta på vakt i soffan utanför pojkarnas rum, så att de stannar i sina sängar, istället för honom för han vill så gärna se ett avsnitt av nån ny serie som tydligen kräver stor skärm och ljudeffekter; dvs vardagsrummet en trappa ner.
“Det känns som att jag har några innestående där,” tillägger han när jag inte svarar direkt.
Översättning: Han menar att det alltid är han som sitter på vakt – vilket han gör, med Netflix på datorn, efter gemensam överenskommelse oss emellan – och att nu är det väl inga problem att jag gör det en kväll.
“Javisst,” säger jag. “Gör du det jag skulle ha gjort då, om jag sitter här?”
“Köket, menar du?”
“Ja, och ta in tvätten som hängt ute i två dar, himlen såg tung ut förut.”
“Det gör väl inget att den hänger ute, om den blir blöt igen så torkar den ju ändå sen.”
“Så trevligt är det inte med tvätt som varit blöt fram och tillbaka ute i flera dar. Men det är ju bara att ta in den.”
“Ja, jo …”
“Det känns som att jag har några innestående där,” upplyser jag-som-alltid-sköter-tvätten sammetslent.
Björn ler över hela ansiktet. Touché.
Jag vänder mig mot Adrian, pussar honom på håret och fortsätter stillsamt:
“Ska pappa borsta tänderna på dig ikväll, Adrian? Det känns som att han har några innestående där.”
Björn skrattar. “Den satt inte så bra den där va?”
Tiden tycks släpa sig fram, och ändå går dagarna så fort. Hur är det ens möjligt?
Förra fredagen lämnade jag pojkarna på förskolan på morgonen, och vi har ordnat det så att om jag lämnar så hämtar Björn, och tvärtom. Björn, som är anställd på ett ställe som då och då tvingas skicka ut entusiastiskt skarpa påminnelser om fortsatt förbud att komma in till kontoret, jobbar hemifrån och jag tycker det är bra på ett sätt, eftersom risken att han fastnar i trafiken på väg hem från jobbet är betydligt lägre än i vanliga fall. Förutom i fredags. Klockan 14:30 – pojkarna ska hämtas kl 16 – ringde han mig:
“Hej, jag har klantat mig.”
“Jaha?”
“Jag är på Norr Mälarstrand och har kört omkull på cykeln. Jag blöder och det är nåt vitt därunder, jag tror det är en bit av skelettet. Ambulansen är på väg nu. Jag hinner inte hämta barnen.”
“Vaddå? Vänta – va?! Hur skadad är du?”
“Jag vet inte – oj nu blev jag yr så jag ska nog lägga mig ner … men det är bara benet som är skadat. Inget annat.”
Jag kunde höra att han var uppjagad. Jag plockade upp stressen – känslomänniska som jag är – och ringde mamma och la lite av den på henne också. Mamma var ute och spelade golf, så hon bollade vidare stressvågen på sin golfkompis som tydligen sa nåt klokt om att mamma skulle påminna Björn om att han faktiskt har barn och alltså inte ska utsätta sig för snarlika situationer.
Jag tror att Björn håller med om det senare, det är bara det att “situationen”, om man frågar honom, handlade om en felaktig glass. Du förstår, någon hade haft mage att sälja honom en glass som smakade diskmedel, så då kastade han den åt sidan mot buskarna medan han cyklade, med samma rörelse som när man spelar tennis (har jag sett på TV).
Cykeln i fråga är Björns nya liggcykel. Den har bara två hjul, till skillnad från de vanliga(re)(?) trehjuliga man kan se ibland. När han köpte den – pass på, de säljs inte i Sverige så han köpte den från en privatperson i Holland som hade byggt den själv – så levererades den i småbitar och han fick sätta ihop den själv. Det tog ett tag, han har aldrig gjort det förut. Det var också mycket tydligt, när han skulle inviga den, att det är stor skillnad mellan att hålla balansen framåtlutad och att hålla balansen på rygg, men även om han hade velat ge sig så låg det för mycket möda bakom den där cykeln för att inte insistera.
Hursomhelst. Glasskastet genererade en slags rekyl i sidled och Björn brände rakt in i ett järnstaket innan han hunnit fatta vad som hände. Sen ringde han ambulansen, och efter det ringde han mig.
Jag fick bråttom att packa ihop mig och åka hem från jobbet – eller vänta, nej, på väg till bilen insåg jag att nycklarna var kvar hemma. Jag var utelåst. Jag åkte alltså till Hötorgets närakut, dit ambulansen lugnt kört Björn med kommentaren att han hade kunnat ta en taxi lika gärna. Jag fulparkerade på trottoaren, bråttom som jag hade för att hinna hem och hämta pojkarna i tid, och rusade in på rummet där Björn med medtagen min halvlåg i vad som påminde om en tandläkarstol.
Just som jag kom in i rummet satte läkaren en sprutnål i såret. Jag tittade fascinerat på under säkert en hel sekund innan jag kom ihåg varför jag var där och att jag kanske inte borde dröja mig kvar i rummet.
“Jasså,” sa jag med blicken fortfarande på såret och hörde själv hur tonen lät förstå att vaddå, var det inte värre än sådär?
Han gav mig nycklarna och jag åkte hem och hämtade pojkarna. Strax efter middan kom Björn hem, rejält rörelsehindrad med fjorton stygn och antibiotika.
Björns cykel, väl hemma igen efter att jag åkt och hämtat den senare på kvällen. Jo faktiskt, den gick in i bilen, till och med lättare än min egen normala cykel.
Lysande utsikter
Som start på helgen blev det inte så kul som det låter, ändå. Jag tycker det är svårt att helt oförberedd plötsligt stå helt ensam med barnen, och dessutom försvara en med rätta ganska ynklig sambo mot pojkarnas vilda framfart i soffan och samtidigt sköta allt som måste skötas; jag tänker framför allt på maten nu.
Det där går ju bra annars – visst, jag blir helt slut men det är liksom ändå lugnt, men oförberedd? Lägg på det oron som kom ikapp i efterhand, vreden över att han understått sig att göra sig illa, och känslokalabaliken som rullade fram i kölvattnet efter detta och som pojkarna naturligtvis plockade upp.
Men hallå, tänk på stackars Björn, tänker kanske du nu? Det är trots allt han som lider i den här historien? Jo, visst. Men jag vet hur det känns. Jag vet precis hur ont det kan göra, hur begränsad man blir, hur oroligt det känns i kroppen och hur svårt det är att sova. Jag hade ändå hellre varit den med trasigt knä i soffan förra helgen. Det är antagligen den där ensamheten som spökar igen.
Det som är intressant i allt det här, är det större perspektivet; det går troll i våra semestrar. Ok, Teneriffa i november förra året gick väldigt bra, men det har varit mycket avbokningar och olyckor och sjukdomsfall och jag vet inte vad. Va fan.
Vi har inte avbokat stugan nästa vecka, mest för att det var för sent men också för att vi såklart hoppas på att det ska gå bra ändå. Den ligger ju bara 3,5 timmar bort; är det ohållbart så åker vi hem.
Det blir säkert jättebra.
Hur är det nu då?
Mjo, det går åt rätt håll. Björn beställde hem kryckor, som han dagen efter att han fått dem fick höra på återbesöket på närakuten att han inte ska använda. Men det gör inget, sånt kan vara bra att ha hemma ändå. Han haltar ordentligt, men han fixar vertikalt läge ganska länge och kan både laga mat och börja packa så smått. Mamma och Jonas har hjälpt oss med hämtning på förskolan i veckan också så det har ändå gått bra. Visst, jag har jobbat non stop 6:30-22, men igår kväll kunde jag äntligen sätta mig ner i soffan i lugn och ro och skriva lite – vilket kom som en chock.
Förresten, det låter konstigt men jag har varit helt övertygad om, liksom vetat, att det bara var en tidsfråga innan han skulle trilla på den där cykeln. Jag hade däremot trott att det skulle bli lite mindre dramatiskt. Å tredje sidan så har jag länge anat var Simon fått sin skadedramatiska sida ifrån.
Idag jobbar jag halvdag, har jag tänkt, sen ska jag packa och planera mat och sen hämta barnen och sen är det officiellt semester. Och i morgon kommer Barnvakten igen. Fan, det hade jag glömt.
?
Sensmoral: Köp inte glass med tvivelaktigt ursprung; det kan leda till fjorton stygn i knät.
När Björn ska handla nåt på Ikea så får jag inte följa med. Om jag ändå insisterar så stannar han hemma och ber mig köpa det han behöver, så alltså får han åka själv de flesta gånger han vill ha nåt (dvs 1 gång om året). Han har berättat att han brukar sitta på parkeringen utanför, innan han går in, och kolla upp på telefonen vilken lagerplats det han behöver ligger på. Sedan visualiserar han varmkorven efter kassorna, och så går han in genom självbetjäningskassan direkt till lagret. In och ut på 15 minuter – max.
Jag är inget Ikea-fan så, men som de flesta kvinnor jag känner så tycker jag det är lurigt att ta sig genom hela varuhuset utan att handla någonting som man inte hade planerat. Affärsidén är genialisk, särskilt med restaurangen i mitten. Jag har hört att det tydligen finns folk som åker till Ikea för nöjes skull, alltså inte för att handla, så de har verkligen lyckats.
På jobbet har vi 4 engelsmän som bor hela veckan nu. De berättade att nån lokal kollega tagit med dem till Ikea för lunch. Den mest pratglade sa att det är torsdag, mitt på dan, ”and the place was packed! I just couldn’t believe it!”
Han ältade detta en stund, och berättade att hans fru brukar dra med honom till Ikea och tvinga honom att köra kundvagnen medan hon går runt och tror att hon behöver/vill ha/inte kan leva utan halva sortimentet, precis som så många par man ser där om man törs drista sig dit en lördag efter löning. Jag tipsade om Björns taktik, och han kallade därpå min man för ett geni.
