Det är kväll, strax innan läggdags. Simon har tydligt bett att få vara ifred på sitt rum. Adrian myser med mig och Björn i soffan och bökar runt med kuddar och böcker och filt och har sig.
Björn vänder sig mot mig: “Sitter du här uppe sen ikväll?”
Översättning: Han vill att jag ska sitta på vakt i soffan utanför pojkarnas rum, så att de stannar i sina sängar, istället för honom för han vill så gärna se ett avsnitt av nån ny serie som tydligen kräver stor skärm och ljudeffekter; dvs vardagsrummet en trappa ner.
“Det känns som att jag har några innestående där,” tillägger han när jag inte svarar direkt.
Översättning: Han menar att det alltid är han som sitter på vakt – vilket han gör, med Netflix på datorn, efter gemensam överenskommelse oss emellan – och att nu är det väl inga problem att jag gör det en kväll.
“Javisst,” säger jag. “Gör du det jag skulle ha gjort då, om jag sitter här?”
“Köket, menar du?”
“Ja, och ta in tvätten som hängt ute i två dar, himlen såg tung ut förut.”
“Det gör väl inget att den hänger ute, om den blir blöt igen så torkar den ju ändå sen.”
“Så trevligt är det inte med tvätt som varit blöt fram och tillbaka ute i flera dar. Men det är ju bara att ta in den.”
“Ja, jo …”
“Det känns som att jag har några innestående där,” upplyser jag-som-alltid-sköter-tvätten sammetslent.
Björn ler över hela ansiktet. Touché.
Jag vänder mig mot Adrian, pussar honom på håret och fortsätter stillsamt:
“Ska pappa borsta tänderna på dig ikväll, Adrian? Det känns som att han har några innestående där.”
Björn skrattar. “Den satt inte så bra den där va?”
“Nix.”
