Det här är berättelsen om hur mitt andra barn kom till världen. Min första förlossningsberättelse kan du läsa här, om du vill. Den berättelsen börjar såhär, och med risk för upprepning är det lämpligt även denna gång:
De säger att ingen förlossning är den andra lik. Min upplevelse är alltså unik — precis som alla andras.
De säger att man inte kan förstå om man inte gått igenom det själv och… ja, så är det kanske. Jag ska sätta ord på min upplevelse i alla fall, för att se om det inte ändå går att förmedla. Det är intimt, och det är inte kul, så om du som läser detta har en förlossning framför dig så… ja, jag ska inte välja åt dig men tänk på att hur vidrigt det än låter så är det sant som de säger, i alla fall när de säger att det är värt allt.
Allt, och ännu mer.
Kom ihåg att det här är en lycklig berättelse, det är inte en skräckhistoria som många förlossningsberättelser är.
Förväntningar
Jag hade knappt förberett mig alls den här gången. Inför min första förlossning gick vi på profylaxkurs och förlossningskurs, vi läste varsin bok i ämnet, skrev ett förlossningsbrev och pratade mycket. Jag är glad att vi gjorde det, för det var till stor hjälp.
Den här gången gjorde vi inget av det. Eller jo, alltså vi pratade ju om det en del. Jag ventilerade min oro, Björn försökte lugna mig med logik och diverse mindfulnessinspirerade argument à la vi-får-ta-det-som-det-kommer och det-kommer-att-gå-bra.
Det enda jag egentligen tänkte, konkret, var att jag inte kunde ha några som helst förväntningar. Ingen förlossning är den andra lik, remember? Jag såg det som att det skulle bli som om jag aldrig hade gjort det förut. Det enda jag visste med säkerhet var smärtan.
Vi fräschade upp minnet genom att gå igenom att gå igenom profylaxen (”Kommer du ihåg hur man gör? –Ja, gör du? –Ja. –Bra.”), jag tittade på omslaget på boken jag läst sist och avgjorde att jag inte pallade att läsa klart den, och så repeterade jag förlossningsreglerna för Björn;
- Jag vill inte vänta hemma lika länge, jag vill under inga omständigheter genomleva samma helvetesresa med taxin som sist. Det är inte en orimlig regel eller förväntan; jag väljer ju själv.
- Jag vill ha ryggbedövning. Det är en rimlig förväntan, jag har sagt till i förväg hos barnmorskan vid det senaste besöket och jag siktar på den som man siktar på stranden när man fallit över bord.
- Björn får under inga omständigheter (utom om han blir beordrad av personalen) ställa sig så att han ser det barnmorskan ser. Återigen rimligt, detta är ju en av få saker som Björn kan kontrollera.
Utöver dessa 3 punkter hade jag inga förväntningar. Jag var rädd, precis som sist, men av andra anledningar. Den här gången var det mera ”tänk om”, eftersom jag trots allt hade en uppfattning om ungefär vad som skulle ske.
Förvärkar
Jag har haft förvärkar länge, längre än sist. Flera veckor nu. I början var de smärtfria, magen drar ihop sig och blir hård och sen släpper det igen. Lite då och då, men mest när vi gått till sängs och ska försöka sova. När jag har en vecka kvar på jobbet är de inte smärtfria längre. Inte så att jag tappar andan eller så men de gör lite ont, tillräckligt för att man ska tappa koncentrationen på det man gör.
Föräldraledighet
Jag går på föräldraledighet 2 veckor före beräknat förlossningsdatum. Jag är tröttare, mer sliten, och har mer ont än sist. Första veckan hemma känns det som om kroppen provstartar förlossningen ungefär varannan dag. Förvärkarna är intensiva, mer smärtsamma och bitvis regelbundna men de tippar aldrig över till det som jag uppfattar som en ”äkta” värk, det vill säga när de börjar kännas även i ryggen.
Jag försöker vila, försöker att inte göra så mycket alls. Trots det åker jag till stan och lunchar med en kompis på måndagen, och det känns som om Tvåan söker utgången genom att lägga hela sin tyngd på den när jag rör mig. Lunchen var mysig, jag är glad att jag åkte dit men jag åker inte hemifrån mycket mer dagarna efter den.
Äkta värkar
På torsdag eftermiddag är mamma här, som hon brukar, och umgås med Simon. Jag går runt och plockar, och måste plötsligt stanna för att det gör svinont i benet.
”Är det magen??” frågar mamma spänt när jag tvärnitar och grimaserar mitt i ett steg.
”Nej nej, det är benet. Har inget med magen att göra alls. Ingen aning om vad det är, däremot.”
”Det kan vara magen ändå”, säger hon och berättar nåt om nån bekant/artikel/allmänt känt medicinskt faktum som styrker att det kan vara ett tecken på att förlossningen är på g. Jag tar det med en grov nypa salt.
På kvällen börjar mina förvärkar igen. Jag ligger i soffan med Björn, vi kollar på film. Efter en stund lägger jag märke till hur förvärkarna liksom börjat eka svagt i korsryggen, och jag vet. Jag vet, men säger ingenting för jag vill inte ropa hej än.
Värkarna smyger sig tydligare, det är som om varje förvärk lägger sina händer mot min rygg för att få stöd. Det gör inte ondare än vanligt, jag koncentrerar mig på filmen och tänker att det ändå kan dröja 2 dagar till, med tanke på hur det var sist.
Runt 22:30 står vi och borstar tänderna i badrummet. Värkarna känns mer, de känns ganska regelbundna och Björn fångar en grimas i spegeln.
”Har du ont?” frågar han.
”Jag har värkar”, svarar jag. Han gör ingenting med den informationen, han tror jag menar samma sak som vanligt de senaste veckorna. Jag vill fortfarande inte ropa hej, men tillägger ändå:
”Det känns som riktiga värkar.”
Latensfas
Vi går till sängs, men värkarna blir för intensiva för att inte störa Björn så jag går upp igen. Jag vet att jag kommer att få vara vaken ganska länge, kanske hela natten, men jag har inte en tanke på att ringa till förlossningen. Det är alldeles för tidigt. Jag vill inte vara på sjukhuset flera dagar innan bebisen kommer, det skulle bli flera dagar utan Simon och det vill jag inte.
Någonstans, långt bakom alla tankar, minns jag att jag inte kan ta för givet att det kommer ta lång tid bara för att det gjorde det sist. Alla säger att det i regel går snabbare andra gången. Jag tar en lång varmdusch, tvättar håret och försöker samla mig. Värkarna blir snabbt värre, jag kan inte stå still när de försöker krama av mig på mitten men jag tar dem med ro, eftersom jag minns hur ofattbart mycket värre det kommer att bli. Än så länge flåsar jag bara, tänker jag. Jag avgrundsylar inte.
Men … alltså de blir värre ganska fort. Jag går ur duschen, klär mig besvärligt, sätter mig vid köksbordet och börjar klocka dem i appen. Här syns värkens längd – värkvila – tid mellan värkar, med den första värken nederst.
I processen börjar jag tvivla. Det kanske går fortare den här gången, alltså jättemycket fortare? I den här farten kommer jag tappa kontrollen över situationen om bara någon timme. Jag ringer mamma.
”Jag tror det är bra om du kommer hit.”
”Jaha? Um… vad är klockan?” undrar min kära mor nyvaket och irrelevant.
”Halv ett.”
”På natten?”
”Ja, mamma. Klockan är halv ett på natten. Det är nog bra om du kommer över, för säkerhets skull.”
”Ska jag komma nu menar du? Jag ska bara klä på mig så kommer jag.”
Jag klarar samtalet utan värkar, tack och lov. Jag klockar vidare.
Nu går det inte längre. Något måste göras. Jag tar mig upp till Björn, tänder taklampan och väser åt honom att jag har jävligt ont.
”Ojdå”, säger han och ligger kvar. Jag förstår att han är inställd på att det här kommer att ta flera dagar, precis som jag var för ett par timmar sedan.
”Nu! Jag har ont nu! Mamma är på väg hit! Ring förlossningen!”
En ny värk tar ett järngrepp om mig och det känns som att jag inte får i mig något syre när jag andas. Jag skyndar fram mot fönstret, öppnar det på glänt och hänger på armarna mot fönsterbrädan. Den kalla luften hjälper lite, jag kan inte vara tyst längre utan flåsar, stönar och hoar ut mot grannarna för att inte väcka Simon. Björn masserar mig i ryggen och säger att vi borde kolla hur långt det är mellan värk…
”HÄR!!” fräser jag och håller upp mobilen mot honom.
”Oj, ok,” säger han och ringer förlossningen.
Mamma kommer in genom dörren och tar över massagen av min stackars rygg. Björn pratar med sjukhuset, jag flåsar och piper, och så håller Björn fram sin telefon mot mig.
”Högtalartelefon”, säger han. ”Det är nog bäst att du får prata direkt med henne.”
Jag hör henne fråga hur långt det är mellan värkarna, hur länge jag haft dem, och sedan hör hon mig kväva tjut och klagan i luren under nästa värk som är farligt nära den där gränsen som jag inte vill nå förrän efter taxiresan.
Jag blir med ens rädd, och börjar gråta.
”Vad är det du är rädd för?” frågar hon i luren.
”TAXIRESAN!” tjuter jag medan mamma kommer på att gå och stänga dörren till Simons rum.
Den snälla damen på BB Stockholm säger att hon inte kan ta emot mig nu, hon har helt fullt, men att hon pratar med Danderyd samtidigt och att de har en plats som väntar på mig. Vi lägger på, och Björn ringer taxin.
Taxiresan
Kl 01:30 klättrar jag in i taxins baksäte och sätter mig på knä, med knäna brett isär och armarna runt passagerarstolen fram.
”Vi har bråttom”, säger jag när chauffören backar ut från grusgången. Jag vet inte varför jag säger det egentligen, mer än att en sekund mer än nödvändigt i taxin är fullständigt oacceptabelt.
Björn har med förlossningsväskan, men vi resonerade förvirrat att det här kommer att ta så lång tid ändå, han kommer bli tvungen att åka hem en sväng i morgon i vilket fall som helst så det är bara onödigt att släpa på babyskyddet nu.
Bilen rullar ut på E18 mot Danderyd, jag är rädd att krocka och tror att jag kan avvärja katastrofer och olyckor genom att ha stenkoll på vägen. Därför, och bara därför, ser jag att chauffören är på väg åt fel håll.
”NEJ! NEEEEJ! VAD GÖR DU?! DET HÄR ÄR FEL VÄÄÄÄG!!!” gapskriker jag när han är på väg att köra av mot … inte Danderyd. Han rycker åt sig ratten och fortsätter på E18.
”Jag tänkte att vi skulle undvika att det blir så mycket svängar för dig”, säger han. ”GPS:en säger att vi ska fortsätta hitåt så du har rätt.”
”Nej! Ja!” Jag samlar mig. ”Tack. Tänk inte så. Vi har bråttom.”
Resan är hemsk, värkarna är hemska, chauffören saknar uppenbarligen omdöme och det hänger på mig allena om vi ska överleva eller inte. Jag gastar om att jag inte får nån luft, Björn och chauffören trycker på fönsterhissarna samtidigt och Björn glömmer bort att massera mig under värken. Jag tappar tålamodet med allting, och när värken inte masseras måste den få annat utlopp så jag börjar slå hårt på Björn. Jag slår och vrålar MASSAGE!!! tills han återgår till sin uppgift i livet. Jag upptäcker glatt att det hjälper att bli arg, men nu när värken dalar får jag dåligt samvete.
”Förlåt för att jag slog dig”, säger jag ångerfullt och lutar huvudet mot passagerarstolen.
”Haha, det gör ingenting, du får göra precis vad du vill”, säger min älskade till mig och jag tänker att det är ju bra att veta.
Förlossningen
Var det något jag lärde mig förra gången, så var det att det är ren och skär idioti att sikta på ankomsten till sjukhuset när man hanterar sin smärta. Det händer fan ingenting då. Man måste till exempel ta sig in genom entrén först, och då vill man ha lite mental buffert kvar.
Chauffören hjälper oss ur bilen och springer in och hämtar en rullstol till mig. Jag sätter mig i den, utan några som helst planer på att sitta kvar, för att blidka honom och Björn så att vi kan komma vidare.
Björn rullar in mig i förlossningsentrén, en barnmorska möter oss i dörren. Hon vet redan vilka vi är. Jag reser mig ur stolen, blir tillsagd att sitta kvar, vägrar, tar ännu en värk under högljudd protest och går sedan med på att sitta på knä mot ryggstödet medan de rullar in mig baklänges på ett rum.
”Jag vill ha ryggbedövning. Helst nu. Nu!” säger jag sammanbitet till damerna som presenterar sig. Javisst, det ska vi ordna, säger någon, men de vill se hur pass öppen jag är först.
Jag tar en värk lutad mot sjukhussängen, vrålar och dreglar på golvet.
”Hur är det?” frågar barnmorskan snällt.
Jag tittar upp när jag lyckas hämta mig och benådar henne med ett leende.
”Jorå. Det är lugnt.”
Hon skrattar stillsamt, och ber mig klä av mig. Jag får en skjorta, och hjälp att häva mig upp i sängen. De ger mig lustgas, och precis som sist är det omöjligt att avgöra om den hjälper men det blir i alla fall inte värre. De vill att jag ska ligga på rygg, för att bli undersökt.
”Jag gillar inte att ligga på rygg. Jag mår illa då. Jag vill inte ligga länge.”
”Nej, då ska du inte behöva göra det”, svarar barnmorskan och ser beredd ut.
”Är du beredd?” frågar jag för säkerhets skull. Hon skrattar.
”Jajemän!”
Jag är öppen 6 cm. Detta konstateras, de vänder sig bort och konfererar, jag tar en lustgasfylld värk och upplever ett par sekunders signalfel innan jag är tillbaka:
”Hahaha!” hojtar jag, ett kvarter efter alla andra. ”Det betyder att jag inte måste åka hem! Eller hur? Va?”
Hon skrattar igen. Hon verkar tycka att det här är askul.
”Nej, du behöver inte åka hem.”
”Får jag min bedövning nu?” frågar jag, angelägen som en abstinensdrabbad knarkare.
”Ja, vi har kallat på narkosläkaren.”
Värkarna kommer och går. De skakar mig, vrider mig, maler sönder mig inifrån. Jag har kastat profylaxtrams, målbilder, heder och självrespekt genom fönstret och flåsar och vrålar i lustgasmasken, dunkar huvudet mot sängen och försöker krama sönder Björn hand.
”Bättre kan du, älskling”, säger han och kramar tillbaka lite grann.
Jag inser att ingen tar det här på allvar utom jag, så jag frågar efter ryggbedövningen igen. Jag får ett svar som försvinner bakom ännu en värk. En krystvärk. Helvete.
”Va? Vad sa du om min bedövning?”
”Det är ingen mening med bedövning nu, Lisa. Du är öppen.”
”Va?”
”Ja, bebisen kommer nu. Vi hinner inte lägga någon bedövning.”
”Jo, det gör ni. När kommer läkaren? Har det inte gått lång tid nu?”
”Vill du ligga kvar på sidan och föda så, eller vill du resa dig?”
Jag känner att vi inte förstår varandra, och börjar misstänka att de inte vet vad de håller på med. Vattnet har ju inte ens gått än.
”Men jag bad ju om bedövning!” ropar jag i uppförsbacken till en ny värktopp. Hon väntar ut värken och svarar otåligt:
”Men Lisa, bebisen struntar i det. Den kommer nu.”
”NEJ DET GÖR DEN INTE!”
”Jo det gör den. Vill du resa dig? Du får göra det nu i så fall.”
Jag ger upp, reser mig till knästående och hänger med armarna över sjukhussängens resta ryggstöd. Björn står bredvid mig och håller i lustgasmasken. Så fort jag ställt mig till rätta drar krystvärkarna igång, de går nästan i varandra. Jag famlar frenetiskt efter lustgasen, Björn försöker träffa mina fäktande händer med den men vi är inte alls synkade. Jag får tag i den uppochner, och blir så arg. Bedövning, för helvete! Lustgasskiten funkar ju inte! Ni är alla emot mig!
”JAG SKA ALDRIG MER HA SEX MED DIG!”
En millisekunds mentalt eko: sa jag verkligen det där? Jag menar det ju inte ens. Vilken klyscha.
Kroppen trycker på i värkarna, jag tjatar om vatten däremellan, jag är så törstig men hinner knappt dricka något. Smärtan sprider sig vidare inuti mig, nedåt från magen, till huden.
Jag känner barnorskans fingrar vid öppningen, jag förstår att de följer barnets huvud och det känns på rörelserna som om hon har bråttom. Ännu en helvetesvärk drar ihop min kropp. Vattnet går, något ofattbart stort följer med och sitter fast halvvägs ut och jag tror att jag ska dö.
De försöker säga något till mig, men jag hör inte för jag hyperventilerar och vrålar på all utandningsluft. Sjuksköterskan kommer runt och ställer sig framför mig, bredvid Björn. Hon fäster sin blick i min och säger lugnt:
”Lisa. Sluta krysta.”
Jag möter hennes blick, håller i den och hoppas att hennes ögon ska erbjuda bedövning. En krystvärk kommer, och jag krystar inte för glatta livet. Istället vrålar jag förryckt och famlar hysteriskt efter en väg ut, bort från det onda, framåt. Jag försöker trycka mig genom sängen, helst också genom väggen och bort och jag ska aldrig stanna! Mina händer får tag i sjuksköterskans underarm och griper tag om den som om hon var min enda länk till livet.
Jag skriker. Jag drar hennes arm mot mig, stirrar henne fortfarande i ögonen och vrålar den stackars sköterskan rakt i ansiktet på varje utandning. Hon viker inte med blicken, det är som om hon håller i mig med den.
Jag får klartecken att krysta igen, och det känns som om de vevar ut hela insidan av mig. Allvarligt, hur lång kan en bebis vara?
Plötsligt är det över.
Jag hänger chockad över sängkanten, dreglar på golvet och skakar. Jag hör min son protestera.
”Vänd dig om, titta, han är ute.”
Jag vet inte vem som säger det, men jag rör mig inte ur fläcken.
”Han lever…” säger jag.
”Titta älskling, vi har fått en smurf!” säger Björn.
Va fan, va? Jag vänder mig om.
Ungen är blå, och… svarthårig?
”Han är blå”, säger jag. Jag står fortfarande på knä, barnmorskan räcker honom mot mig och jag tar honom med skakande armar och ser till att hålla honom innanför sängkanten. När hon släpper honom glider rumpan ur mina händer och han faller en 3 cm ner på sängen.
”Hoppsan!” säger jag glatt när barnmorskan fångar honom och plockar upp honom igen. Jag får hjälp att vända mig om och sätta/halvlägga mig ner innan vi gör ett nytt försök.
Jag stirrar på min vackra nyfödda pojke, på det svarta håret, den märkliga hudtonen och konstaterar uppenbara asiatiska likheter. Jag är lite chockad, över lag, och tänker att det är tur att navelsträngen inte är klippt ännu.
Efter förlossningen
Jag skakar. Hela kroppen skakar. Jag blundar medan Björn klipper navelsträngen och de hjälper mig med efterbörden. Det gör ont, jag gråter och stirrar på min pojke för att få styrka tills det är klart.
”Vi ska undersöka dig nu, för att se om det behöver sys någonting”, säger barnmorskan vänligt och väntar på svar. Jag nickar, och hon undersöker.
”Näe, det ser inte ut som om vi behöver sy något”, säger hon käckt. ”Du har två skrubbsår men det är ingenting som behöver sys, det kommer att läka av sig självt.”
Jag tror henne inte. Jag kan inte möjligen ha klarat mig igenom det där utan att mitt underliv trasats sönder och samman.
”Är du säker på det?”
”Jadå.”
”Bara skrubbsår…? Kan du se efter igen?”
Hon sprejar mig med en bedövningssprej, en sån som gör att det svider något alldeles olympiskt hemskt i en halv minut innan den har effekt och medan vi väntar pratar hon om hur ironiskt det är att en bedövningssprej fungerar på det sättet. Sedan undersöks jag igen, med samma svar som resultat.
Förlossningsfika
Förlossningsfikat består av två smörgåsar med ost, skinka, sallad och tomat samt varm choklad. Vi äter under tystnad, tittar förundrat på pojken och på varandra.
Tomaten på smörgåsarna är skuren i kvartar. Det gör det klurigt att äta med en hand, och en av dem glider av min smörgås. Den landar med en våt liten duns på pojkens tinning. Den är större än hans öra, och vi skrattar övertrött. Det känns som om denna första lilla incident sätter tonen på vår pojkes liv; andra barnet = ”det är inte så farligt”.
”Ska du inte ta en bild?” frågar jag Björn.
”Nä… Haha, det är taskigt,” svarar han och plockar bort maten från Tvåans huvud.
Patienthotell
Det dröjer flera timmar innan vi får lämna förlossningsrummet. Jag körs i rullstol till patienthotellet, klockan är 05:30 när vi får komma in på vårt rum och sova. Bredvid sängen finns en sådan där bebissäng man ser på sjukhus, en i genomskinlig klar plast som är monterad på en svängbar arm med hjul. Jag kan inte släppa pojken ifrån mig annat än om Björn håller i honom, så att låta honom sova där är otänkbart för mig. Tänk om han slutar andas? Då kanske jag inte hör eller känner det.
Vi rullar en handduk till en orm och lägger i ett örngott som ett improviserat babynest istället.
Hemfärd
Björn hämtar frukost till oss vid 9. Vi tittar på tjock-TV och funderar på när vi får åka hem. Jag tänker mycket på Simon, och tycker samtidigt att det är synd eftersom den här tiden, tiden innan vi ens fått lämna sjukhuset, borde tillhöra Tvåan helt och hållet. Vemodigt förstår jag att ingen tid, någonsin, kommer att tillhöra honom till 100%. Han har en bror. Från och med nu måste de dela, för alltid.
Björn åker hem efter lunch för att hämta bilen och babyskyddet. Jag och Tvåan är kvar, och förutom en barnmorska som kommer för att prata med mig om förlossningen och ta reda på min upplevelse av den, för att bedöma om jag mår bra mentalt, så händer inte mycket. Jag tittar på TV och pratar med pappa i telefon, men mest av allt snusar jag på Tvåans huvud där han ligger och sover på mitt bröst.
När Björn kommer tillbaka är klockan runt 17, så vi packar ihop och åker hem. Jag tänker på hur underligt det känns att åka hem med sin bebis så snart efter förlossningen, att det inte ens gått ett dygn sedan första värken kom och att min förstfödde väntar på oss där hemma. Vi är tvåbarnsföräldrar nu.
Märkligt.