De kallar det den Andra Trimestern.
4 månader
Helt plötsligt, från ingenstans, blir jag paniktörstig. Inte bara törstig alltså. Munnen torkar ihop, jag blir yr och svag och det kom från ingenstans. Hunger, när man börjar kunna känna hunger igen, beter sig likadant. Jag måste ha vatten och för dagen ätbara saker med mig hela tiden, och jag är nära att svimma om jag glömmer det. Förr trodde jag att gravida åt hela tiden för att det var gott, och för att de var hungriga. Jag gör det för att hålla illamåendet i schack och medvetandet uppe, inget annat, för ingenting är gott. Skulle jag en dag komma över nåt som faktiskt smakar bra svär jag dyrt och heligt på att aldrig mer äta någonting annat, bara för att nästa dag må illa vid blotta tanken.
5 månader
Jag mår bättre. Jag var hos barnmorskan, och hon gav mig en bok om hur man möter förlossningssmärta. När hon nämnde den trodde jag det var en broschyrbok, nånting man bläddrar i, men icke. Det är en pocketbok på romanmånga sidor. Jag är väldigt smärträdd. Jag tror att jag kan hantera smärta någorlunda normalt om jag inte är beredd, det är när jag är beredd som det blir oproportionerligt värre. Det är antagligen geni att ge en sådan bok till någon som mig, eller så kan det vara raka motsatsen. Det är så långt kvar ännu, jag vill helst bara blunda för det oundvikliga ett tag till, för att försöka slippa ge det mer plats än jag borde.
”Det börjar bli dags att börja förbereda sig mentalt”, sa hon med ett litet förväntansfullt leende. Jag kräktes mentalt istället. Mina egna anletsdrag kändes stela när jag försökte härma hennes. Jag är inte förväntansfull. Jag är livrädd.
Jag vill inte att andra kvinnor ska prata med mig om deras förlossningar. Jag vill inte höra. Hade de sagt saker som ”det är inte så farligt som man tror”, eller ”hade jag vetat vad jag hade framför mig hade jag inte varit lika orolig” så visst, tell me, men det är INTE det de säger. De flesta lyckas med små medel underblåsa min skräck så att jag inte ens längre kan fejka mig oberörd. Varför kan de inte bara låta mig vara? Fortsätter det så här så kommer jag svimma vid första värken, eller förlora förståndet redan innan vi kommer till förlossningen.
Men trots att jag inte vill veta, dvs att jag inte vill höra andra kvinnors egna berättelser, så läser jag ändå boken. Den innehåller skräckhistorier, solskenshistorier, tokiga historier och vettiga historier – allt för att försöka ge en realistisk bild av verkligheten och hur man kan förbereda sig för att slippa besvikelser och självuppfyllande profetior. Precis i början av boken står att smärtstudier som gjorts säger att det enda som gör mer ont, än att föda barn, är att få fingrarna amputerade utan bedövning. I samma kapitel så har medicinsk smärtlindring hamnat långt, långt ner på listan över saker som bidragit till negativa förlossningsupplevelser.
6 månader
Jag är tacksam för boken, för rädsla lever gott på okunskap. Den får mig att lugna ner mig något, men den får mig framför allt att tänka efter. Självuppfyllande profetior är jag expert på. Jag kan tydligen själv påverka hur min upplevelse blir; den tanken hade aldrig slagit mig innan.
Läs också
Min bild av graviditet, från 7 månader
Bok: Att möta förlossningssmärtan av Gudrun Abascal (ej sponsrat)
Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉