Tack, Universum, för förskolan!

Jag står på den lilla träverandan vid förskoletrappan, det är redan kolsvart ute och det är minusgrader äntligen. Jag har vänt mig mot himlen, slagit vantarna över ansiktet och ropar nu genom det tjocka garnet:

“TACK, UNIVERSUM, FÖR FÖRSKOLAN!!”

Jag tar ett djupt andetag, inser att detta precis hände på riktigt och inte bara i min fantasi, och samlar mig. Den andra mamman tittar uppmärksamt på mig, så jag kan ju inte backa nu.

“Det ju är trist att säga så om sina egna barn, men vi är inte gjorda för att sitta instängda med dem och ha dem i ansiktet 24/7! Inte i tre veckor!”

Det hinner blänka till av oro för hur det här ska landa hos de, nu två, andra mammorna som precis som jag står och väntar på att få ut sina ungar från förskolan där vi inte längre får gå in, men en av dem ler igenkännande och delar med sig av att hon brukar räkna ner till slutet av semestern, inte till början av den.

Åh vad vi älskar våra ungar, det finns ingenting vi inte skulle göra för dem – men vad skönt det är när någon mer erkänner att när ungarna väl är installerade på rätt sidan om förskoledörren på morgonen, och vi tagit oss utom synhåll, så firas det med några glädjeskutt och/eller djupa andetag. I mitt fall är det både och.

De var tillbaka på förskolan redan i måndags, men det har tagit ett tag att fatta att det är sant. Den här julen var inte en av de bästa, men igår var det tjugondag knut så idag ryker granen med alla sina polare upp på vinden. Vi skulle ha gjort det med pojkarna igår, men … alltså det har varit så stökigt och jag hittar gärna sakerna igen nästa år. “Lugn och ro” är mina ledord nu på obestämd tid.

Simon passade på att tatuera sig under jullovet också. Den här var den sorten som var oväntat svårtvättad, för övrigt.

Adrian är lika klok som Madicken

Vi har ätit middag. Alla är klara, utom Simon som är inne på sin femtioelfte portion och nu tuggar på en smula i taget. De har blivit lovade varsitt torkat fikon efter maten, när alla har ätit klart förstås, och Adrian väntar otåligt. Han vill inte lämna köket så länge fikonet hägrar, så han cirkulerar kring bordet och pratar. Simon berättar om Loke på förskolan som han inte gillar. Adrian kommer och sätter sig i Björns knä, och deltar i diskussionen. Han håller upp ett undervisande pekfinger i luften och understryker varje stavelse med det:

“Jag ska sätta mig ner och samtala med Loke en vacker dag. Ja. Och då vet jag kanske vad jag ska säga. Jag kanske säger ‘du måste vara snäll mot Simon en vacker dag’ till Loke …” – han gör en paus medan vi andra andäktigt väntar på fortsättningen – “Eller så säger jag … FÖRSÖK Å TA MIG SNORUNGE!”

De har lyssnat på Astrid Lindgrens Madicken en hel del i veckan. Det förklarar tvärvändningen.

Riverdance i köket en lördagsmorgon före frukost

Bildkälla: Google
En ensidig dialog – men dialog icke desto mindre – utspelar sig mellan oss och Simon, en lördagsmorgon före frukost. Simon är pigg, hungrig, och på gott humör.

Björn: “Simon, vad vill du ha till frukost?”

Simon: ställer sig på huvud och fötter i soffan och springer på stället med fötterna.

Björn: “Simon? Jag undrar vad du vill ha till frukost.”

Simon: lyfter upp sitt rufsiga huvud med ett joker face över ansiktet, och vänder blicken mot Adrian.

Jag: fångar Simon i luften, mitt i kattsprånget som skulle ha landat på Adrian. Jag tar hans ansikte mellan mina händer, tittar honom i ögonen: “Simon. Frukost.”

Simon landar på fötterna, som den katt han nästan är, och steppar uppskruvat under tystnad bort mot trappan där han påbörjar nedstigningen på mage, med huvudet först och en hand och en fot mot väggen.

Jag följer efter på säkert avstånd. När han kommer ner i hallen reser han sig och kör riverdance* ut i köket – komplett med stela armar och viga skutt. Fötterna far över golvet så att de nästan blir suddiga.

“Vilken fart det är på dig, Simon! Snyggt!” hejar jag, speciellt som jag vet att här funkar det bara att driva på.

Simon stannar upp, och kontrollerar att han har min fulla uppmärksamhet. Sen klättrar han upp på pallen, lägger ena armen bakom ryggen som en stram kypare, och drar igång andra akten. Jag gör frukost under tiden som jag betraktar föreställningen.

Efter frukost får han ett återfall när Björn ber honom går upp och klä på sig. Fötterna börjar fara på honom igen och han rör sig över golvet som en flaska rör sig på en centrifugerande tvättmaskin. Björn håller fram en hand och styr om kursen mot trappan. Simon når sannolikt sina 10 000 steg innan han fått på sig byxorna den morgonen.

Sen gick vi ut; han hade massa energi över trots den starten.


*Riverdance, får du möjlighet att se dem på scen så ta den. Det är mäktigt. Vi var och såg dem i Globen nåt år efter att de slog igenom, se nedan:

Lucka #13 – Tipskalender 2020

Alla föräldrar sitter på sina egna föräldrahacks, du vet den där lilla lilla snilleblixten som underlättat vardagen markant, och alla önskar vi att 1) vi kommit på det tidigare och 2) att vi kunde komma på fler.

Trots det ser jag inte så mycket såna här småtips, och funderar på om möjligen jantelag, föräldratabu och föräldrahets gjort gemensamt slag i saken att dämpa glada tillrop. Den frågan är så komplex att jag inte gräver mer i den än så, men ändå. Att enkelt dela med sig av vad som funkar för just OSS borde inte få vara problematiskt. Det är INTE samma sak som att tala om för främlingar hur de borde göra.

#13: Brandmanspreppade vinterkläder i hallen

Ett av våra bästa tricks hemma är brandmanspreppad vinteroverall – funkar även med galon-/skal-/skidbyxor. Det här gör underverk för oss under vinterhalvåret under den kritiska stunden när vi ska ta oss ut ur huset:

Det är en gnutta meckigt att få till, men det är INGENTING mot hur meckigt det är att få till med en morgontrött förskolepojke – dvs en hjulande spaghetti – inuti.

En kort fråga på facebook resulterade i några tips från andra föräldrar:

  • Morgontävlingar: Om ni sätter på er kläderna så springer jag åtta varv runt köket under tiden och så ser vi vem som kommer först.
  • Trött fredag-efter-jobb/dagis, då kör vi “fuldans”, 10 min på hög volym, dansa loss till varsina låtar! Vi har dansat oss igenom Marcus&Martinus, shanbanan, up4noise … ??? Ingen blir piggare, men alla får skratta lite innan kvällsrutiner och trötthet tar över …
  • Tvinga dig glad o gör något galet en relativt lång stund. Ge barnet ett roligt minne för kvällen att tänka på när det skall sova. Tro inte att jag är någon optimal och ideal förälder bara för att jag skriver detta. Men vet att det funkar även om jag sällan orkar genomföra det, haha

När Simon försökte rädda mig från att få sparken

Tufft besked i tuffa tider

Yes, så kom turen till mig att få det där samtalet vars budskap rinner som isvatten över ryggen. 

“Lisa, tyvärr måste jag meddela att du är en av dem som måste lämna oss nu.”

Jag beundrar min chef, som hanterat det hela väldigt bra utifrån de förutsättningar han har. Det finns inga pengar; sist in, först ut. Det här kommer inte som en blixt från klar himmel, företaget har varit öppet med hur illa det är ställt (tack, corona) och vi visste att varsel var på gång, men jag hade ändå trott att jag skulle klara mig eftersom jag jobbar på en av få avdelningar som faktiskt går med vinst.

Hursomhelst, jag blev naturligtvis jätteledsen. Jag var arbetslös ganska länge ändå efter utbildningen och var så himla glad över det här jobbet. Ett perfekt jobb för mig, dessutom. Visst, jag fick inte göra allt jag hade velat, men det fanns utvecklingsmöjligheter i ett företag som strävar i framkant av mitt område. Det öppnade många dörrar för mig. Såklart blev jag ledsen, och det KAN hända att just NU är sämsta tillfället det här århundradet att förlora jobbet.

Jag fick det där samtalet den 2 november. Nu har jag repat mig. Fortfarande ledsen såklart, eftersom jag jobbar kvar till 16 december och det känns konstigt att jobba med vetskapen att inte få vara kvar, men det blir bättre.

Simon, min räddare

Hemma berättade jag för pojkarna att jag inte får vara kvar på jobbet, och att jag var lite ledsen för det. Jag berättade under middan, och de lyssnade och släppte det, så som barn gör. De har så att säga fullt upp med allt annat.

Den följande veckan jobbade jag inte så mycket, motivationen var i höjd med stövelkanten, och under den veckan började Simon hålla på med dumheter på förskolan. Personalen berättade att han kändes uppe i varv, frustrerad och uppskruvad, men det fick jag inte veta förrän i efterhand. 

Så en hel vecka efter att jag fått sparken, så fick jag höra hur det var på förskolan* och jag hade ett snack med honom igen. Den här gången bara han och jag, när jag skulle lägga honom. Vi hade läst färdigt sagan, släckt lampan, och låg i hans säng och småpratade. Jag berättade samma sak igen, att jag inte får vara kvar på jobbet, att jag är ledsen över det, men att det inte är jobbets fel, och absolut inte familjens fel. Eller mitt.

“De vill att jag ska stanna, men de har inga pengar kvar,” sa jag pedagogiskt, vilket ledde till följdfrågor och en något mindre pedagogisk redogörelse för hur pengaflödet ser ut i samhället och varför jag vill ha betalt för att jobba (dvs för att kunna gå på simning med Simon). 

Simon reagerade med att först bli väldigt arg på mitt jobb, och sen, när han fick klart för sig att det inte var jobbets fel, kastade han sig över mig och hetskramade, som för att skydda mig. Jag gjorde vad jag kunde för att lugna honom, vilket bara det är en komplicerad balansgång, och sa sedan att det finns en bra sak med det här ändå.

“Vaddå?”

“Jo, jag kommer att ha mera tid till er. Då kan du få vara hemma från förskolan nån gång ibland utan att du är sjuk, och så gör vi roliga saker tillsammans bara du och jag. Och en annan dag gör jag likadant med Adrian.”

Det här är någonting som jag vet att Simon tycker mycket om, “bara du och jag”, och jag ser själv fram emot det. 

Morgonen därpå, när jag väckte honom, sa han att jag måste skynda mig till jobbet.

“Måste jag skynda mig till jobbet? Jasså, varför det?”

“Så att du kan ta hand om kunderna.”

“Mhm?”

“Ja, så att ni får pengar. Så att du kan få vara kvar på ditt jobb.”

Åh, hjärtat mitt! Så logiskt, så enkelt, så rätt egentligen. Han hade tänkt ut en lösning på mitt problem; han skulle hjälpa mig att komma i tid. Men … känslan, du vet, när barnet försöker ta ansvar för dig, föräldern. Det bar mig emot att på ett mjukt sätt behöva förklara att det var en superbra idé, om det inte hade varit för att jobbet redan hade bestämt sig och att vi säljer tjänster, inte varor; pengarna kommer in långt senare än säljögonblicket.

“Älskling, det är ingen fara med mig, det här kommer att gå bra ändå ska du se. Men du, tänk på att vi kommer kunna ha egna dagar tillsammans istället, bara du och jag, under tiden” sa jag finurligt. Simon log, gav mig en kort kram, studsade upp ur sängen och hojtade “FRUKOST!!”.

Det blev lugnare igen på förskolan efter det, och som vanligt är jag inte helt säker på vad som åstadkom förändringen åt vare sig ena eller andra hållet.

Varsågod, i brist på passande bilder visar jag en skittråkig bild. Passar i och för sig utmärkt till känslan över den här hösten.

*Det är inte förskolans fel, Simons dagsform kan variera väldigt och det krävs ett par dagar för att avgöra en generell förändring.

Höstens fram- och baksidor för barnfamiljen

“Vi borde göra det här oftare!”

För länge sedan, innan regnen kom – vilket de gjorde för kanske nån vecka sen – och löven rasslade i glödande färger på träden och solen fortfarande sken om dagarna, så gjorde vi på Simons initiativ en utflykt till skogen med matsäck. Det var kyligt, men väldigt friskt och vackert.

“Vi borde verkligen göra det här oftare,” sa Björn när vi klättrade omkring på stock och sten och klippor efter pojkarna som pinnade på som om de hade inbyggda elmotorer. Jag höll med.

Hösten är fantastisk – innan regnen gör entré. Novemberregnen, du vet. Bara utflykten till affären för att slänga på återvinningen blir liksom härlig.

Höstens baksidor

Höstens baksidor, förutom novemberregnen då, är flera. Oss barnfamiljer emellan bollar vi gärna förkylningar på löpande band under både höst och vinter, men så har vi de här lyckopillren också:

höstens baksidor för barnfamilj
Löss. (Falskt alarm den här gången.)
Springmask.

Hur man kollar sitt barn:
Enligt en av pedagogerna så kan man sätta en liten tejpbit i rumpan, läsa saga en stund och sen ta bort den igen. Finns det springmask så bör några ha fastnat på tejpen. Det är inte en teknik som 1177 nämner, kan jag tillägga.

Höstbonus

Adrian fick som sagt feber dagen efter sin födelsedag. Den höll i sig och sedan började han klia sig och sedan upptäckte vi en typisk borreliaring på huden bakom örat.

Oklart vad som orsakade reaktionen, enligt Adrian själv så var det ett djur i lövhögen som en kompis kastat över honom på förskolan. Vi kontaktade i alla fall läkare via en läkar-app och han skrev ut antibiotika samt app-återbesök efter 2 dagar. Borrelia bedömdes osannolikt på grund av att ringen uppkommit så snabbt efter bettet och nu är det bra igen, verkar det som, även om han säger att det fortfarande kliar på “pluppen” bakom örat.

Kalaset

Planerna fortskrider. Det har tagit en evighet att få tag på föräldrarnas kontaktuppgifter, och två har inte svarat alls så då vet vi ju inte om de inte sett lappen, eller tappat den eller nåt. I övrigt har vi nog allt vi behöver, så det är egentligen bara att sätta ett datum och hoppas på det bästa.

Barnvakt via barnvaktsfirma på löpande basis

Jag har berättat tidigare om att vi anlitar en barnvakt via en barnvaktsfirma. För den som undrar hur det gick till, eller kanske går i liknande tankar så kan jag berätta att det tog ett tag att hitta någon, men det var det värt.

Uppdatering: Betalt samarbete från och med 16 januari 2021

Det här inlägget publicerades i oktober 2020, och då namngavs inte den barnvaktsfirma vi valt att använda eftersom det inte fanns någon anledning till det. Nu har vi haft vår barnvakt i snart ett år och vi är fortfarande mycket nöjda, och jag känner att även om det finns många barnvaktsföretag på marknaden som säkert är lika bra, så kan jag helhjärtat stå för att vi anlitar just vår barnvaktsfirma och alltså även rekommendera den.
Av den anledningen presenteras numera det här inlägget som ett betalt samarbete tillsammans med Nanny.nu

Tvekan

Jag var länge tveksam till det här med att anlita en utomstående barnvakt via en barnvaktsfirma. Dels så har jag alla mina år som au pair i bakhuvudet, men sen så har det också varit att pojkarna har varit så små, och vi har dragit oss för att blanda in en främling som ska ta hand om dem regelbundet och som sen bara slutar för att hens liv går vidare med annat än barnpassning.

Pojkarna kommer förstås alltid vara små, för mig, så det är inte direkt ett bärande argument i längden. Vad gäller att planera in barnvakt med min mamma och ibland min bror så har det varit krångligt mellan varven; de lever ju sina liv också, och mamma har dessutom en unghund att ta hand om så till slut, tidigt i våras före corona, bestämde vi att vi skulle ge det här med extern barnvakt ett försök – man kan ju alltid säga nej om det inte känns bra, och vi behövde verkligen mer tid tillsammans, jag och Björn.

behöver barnvakt

Barnvaktsfirma

Jag namngav från början inte den barnvaktsfirma som vi valde att jobba med i den här texten, eftersom jag inte alls är säker på att den är bättre än de andra som finns på marknaden, men nu kan jag med gott samvete säga att vi valde Nanny.nu och det har gått väldigt bra.

I och med att jag började på mitt nya jobb och insåg att vi kunde få rabatt hos vissa barnvaktsfirmor via jobbet, så tog jag tag i det den vägen. Vi kontaktade lite olika, och så fick vi svara på lite frågor om vad för slags person vi sökte, och efter det skulle de lägga ut annonser och återkomma när de hade någon kandidat.

Kandidater

Det tog ganska lång tid för dem att få fram kandidater, jag gissar att det är för att vi inte bor centralt i Stockholm och inte bett om hjälp oftare än en helgkväll varannan vecka till att börja med, men till slut kom det ett mail med en länk till en presentationsvideo.

Eftersom det tagit sån tid att få tag på nån som var intresserad, så kände vi att även om första kandidatvideon inte tilltalade oss så värst mycket så kunde vi ändå ge henne en chans. Hon kom hem till oss på fika och fick bekanta sig med pojkarna. Hon var lite nervös, men det gick ändå bra och pojkarna är inte blyga av sig mer än de första 10 minuterna (om ens det) så det dröjde inte länge förrän de tävlade om hennes uppmärksamhet.

Trots att de gillade henne så kändes det inte helt bra, jag kan inte sätta fingret på varför, riktigt, men ibland är det bara så. Vi träffade ytterligare två tjejer, och en av dem hoppade i studsmattan med pojkarna tills de blev trötta – dvs 90 minuter – och vi tänkte att oj … vilken energi! Hon var blyg och nervös med oss föräldrar, men pojkarna ville att hon skulle komma tillbaka och hoppa mera med dem såklart.

Jag vet av erfarenhet att det kan skilja som natt och dag för en barnvakt om föräldrarna är med eller inte. Det viktiga är hur det funkar när vi inte är med, förstås, så vi valde att jobba med studsmattetjejen och tackade nej till de andra.

att göra för barnvakt

I början

Första gångerna som Barnvakten* var hos oss så var vi kvar hemma. Det var för att hon skulle ha en chans att lära sig hitta väsentliga saker hemma, och lära känna pojkarna. Vi höll oss på avstånd hemma och pysslade med saker som vi behöver ha hjälp med pojkarna för att kunna göra – som att bära tunga saker i trappan och annat där man vill vara säker på att ingen plötsligt kommer och sätter sig på ens fot och ska “åka med” en bit.

Efter det så gick vi över till att ha henne hos oss på förmiddagar och över lunch. Vi åkte och klättrade och åt lunch ute, och pojkarna röjde hemma med Barnvakten. När vi kom tillbaka, särskilt de första gångerna, så var hon helt slut. Fem timmars ihärdigt röj har gärna den effekten, men vi tänkte att det var bättre att göra så än att börja med att ha kvällar där pojkarna ska varva ner och somna innan vi kommer hem.

Ganska länge så ville jag att hon skulle hålla sig hemma med dem, och inte gå iväg till nån lekpark eller så. Det var fortfarande sommar och med studsmatta, två klätterträd och vattenslang på tomten ansåg jag att de borde kunna hålla sig sysselsatta hemma. Det handlar om att jag skulle våga lita på att de lyssnar på henne och inte bara drar åt varsitt håll om de går ut.

Pojkarnas barnvakt nu

Det går bättre och bättre med vår fina Barnvakt, även om det aldrig gått dåligt eller så. Jag lär mig att lita på henne mer och mer, hon har varit iväg med pojkarna till närliggande lekplatser, hon tackar aldrig nej till tider vi föreslår och hon håller på att värma upp även inför mig och Björn. Hon är alltså inte alls den pratsamma tjej med mobilen limmad i ansiktet som jag oroligt föreställde mig innan vi valde att anlita barnvakt utifrån, hon är ganska ung med andra ord, men hon verkar ta sitt ansvar på allvar och har börjat låta mer självsäker med pojkarna även innan vi har gått hemifrån.

Numera har vi oftast kvällar, så jag och min älskade sambo går på restaurang och planerar saker över bordet eller bara är. Det bästa är att vi får prata till punkt med varandra, och för mig är det intressant att upptäcka att när vi plötsligt får göra det, så hade vi inte så mycket på kö som behövde bli sagt som vi trodde. Men som någon insiktsfull person på bröllopet förra helgen sa; “de bästa personerna är de man kan vara tyst tillsammans med, och ändå känna sig trygg”. Sen är det kanske också så, att när man vant sig vid att endast ha det viktigaste i samtalskön för att den inte ska bli för lång, så tar det också tid att vänja sig vid att den kan få bli lite längre nuförtiden.


*Vi kallar henne inte Barnvakten, inte ens när vi planerar in pass i vår kalender, men här gör jag det.

Hashtag: skitdag

Jag skriver sällan klagotexter, men idag skiter jag i det. Nu ska du få höra.

Vet du hur många inlägg på utdöende bloggar som börjar med “nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen, haha”? Ofta med en töntig smiley, och ibland lyckas någon klämma in en särskrivning till och med där, hur det nu är möjligt – men för varje gång jag tänker att jag ska ge bloggläsandet en chans så blir det mer och mer uppenbart för mig att när det kommer till särskrivning, så tycks möjligheterna oändliga. Här kvalar jag inte ens in i hallen till antagningsprovet för grundkursen Särskrivning for dummies.

Simon har en kämpig period igen, vilket leder till att det känns jobbigt även för oss. Vi gör vad vi kan, men när man inte riktigt vet var skon klämmer så är det besvärligt och det finns inte mycket som kan mäta sig med den maktlösa känslan av att se på när ens barn kämpar, och inte kunna hjälpa eller underlätta.

Parterapin river upp gamla sår, och bitvis lägger effekten av det sordin på tillvaron. Som senaste veckorna. Möjligen hänger detta ihop med Simon. Det gör ont med terapi, vi vet det, och det blir värre innan det blir bättre. Jag kan definitivt säga att det har blivit sämre för oss, men inte på det uppenbara sättet som man kanske tänker på först, med bråk och skrik (från de vuxnas håll alltså). Snarare saknar vi varandra mer. Vår relation rör på sig, och jag tänker att det är mot det bättre. Där jag förut tolkade Björn på ett sätt och drog växlar på det, börjar jag sakta omvärdera mina slutsatser och Björn gör likadant. Det handlar om att hitta varandra igen efter den turbulenta tid vi har bakom oss (hus, barn, studier, jobbyten, arbetslöshet, nästan-utmattning).

Att vabba på halvtid efter semestern stressade mig. Under mitt “utvecklingssamtal” med min chef blev jag tvungen att meddela att jag var illa förberedd för att jag inte hade hunnit, men när han frågade varför, vad det var jag gjorde som tog tid, så kunde jag inte svara. Så kasst.

Trots att vabben för tillfället är över så tycks jag inte komma ikapp. Det är hela tiden någonting som punkterar veckorna så att jag inte kan vara på jobbet 8 timmar per dag som jag ibland skulle behöva. Uppförsbacke, är vad det är.

PMS dippade rejält förra gången, med facit i handen så hade jag pga lathet trappat ner på ett kosttillskott jag äter för just PMS, och det var kanske därför jag kände behov av hemlig golvgråt i ateljén en halv kväll. Det är bättre nu, tack.

Skitdag

Igår, måndag. Parterapi hemma på förmiddagen, cyklade till jobbet på lunchen och trillade på cykeln TROTS att jag fick massor av tecken på att det skulle hända redan innan det blev försent att rädda sig. Jag bara trampade på, trogen mitt vanliga jävligt störiga “äh, det går säkert bra”. Det gjorde det inte, och nu har jag ett redigt sår på armbågen. Och på knät. Axeln känns lite ledsen också, liksom cykeln, som gnisslade värre än vanligt när jag ledde upp den på vägen för att sitta på en sten och verkligen känna hur den lite kyliga vinden brände i såret medan blodet rann jag väntade på Björn som skulle komma med bilen.

Sen, väl på jobbet efter att ha fått hjälp av mamma att lägga om armen, sa tidigare nämnda chef “du får gärna tala om för mig när det blir sådär, så att jag vet det”. Direkt efter att jag kommit innanför dörren sa han det. Jag blev ganska paff; att tokramla på cykeln à la Björn är inte nåt jag tänker göra lite då och då. Jag fattar fortfarande inte vad det handlade om, men eftersom mitt förstahandsval när det gäller reflexreaktioner är att känna mig som världens absoluta sämsta (infoga valfritt substantiv), så kändes det inte kalaskul. Därför ska jag ge honom en chans att förklara idag.

Det var det om det. Ingen bild; det finns de som inte gillar blodiga armbågar och tjuriga chefer på bild. Och apropå att det ibland går längre tid mellan inläggen här, så kan jag bara säga att så blir det när det är lite tuffare än vanligt. Men det kommer att gå över, och – bra grej! – pappa var här och hälsade på ett par dagar förra veckan. Det är länge sedan sist, pga covid-19, och jag har saknat honom. Så glad att det blev möjligt till slut.