Morgontrött som sin mor, och vägen runt det

Adrian är morgontrött som jag

Adrian är som sin mor i mångt och mycket. Fysiken har han ärvt av sin far, och personigheten är hans egen men humöret är mitt rakt av. Det här betyder att jag har lättare än Björn att gissa mig till vad som pågår inuti honom ibland.

Som på morgnarna.

Han är morgontrött som jag. Inte lika utstuderat seg, än, men det kommer nog; han är ju bara 4 år så här finns massor med utrymme för försämring.

Krigets timma

Att kalla mig morgontrött känns inte helt rätt, eftersom det låter så … trött. För mig är morgon likställt med aktivt slagfält à la 1700-talet, så har det alltid varit. Jag kan vara på benen fort som tusan – för att krigiskt undanröja alla hinder för fortsatt horisontalläge – så det är mer en fråga om mental inställning än fysisk ork.

Allt som måste hända känns som att det är hemligt utstuderat konstruerat för att jävlas med mig. Fåglarnas kvitter utanför det öppna fönstret skär i öronen, solljuset är för starkt – och lyckas dessutom på senare år smyga in ett dunkelt dåligt samvete över att det “redan” är ljust och här ligger jag och latar mig, vilket känns riktigt orättvist eftersom solen knappt går och lägger sig såhär års. Sen ska täcket – dvs skyddet mot omvärlden – av och kroppen hävas upp på fötter, vilket känns som att resa en midsommarstång och leder till blodtrycksfall och fosterställning på sängkanten. Efter det så blir det värre eftersom det nu inte finns någon återvändo; hela kroppen vrålar om att lodrät position är emot naturens lagar och att frukost är den enda räddningen.

I det läget brukar det dyka upp omständigheter, som tex att jag inte hittar min morgonrock/strumpor/byxor/hårsnodd, att jag omfamnas av en morgonpigg Simon som rugbytacklar mina ben, eller att Björn råkar gå in i mig. Eller ännu värre, jag upptäcker att jag glömt att baka bröd till mig själv och att yoghurten är slut, så att jag måste knapra på en trött bit knäckebröd eller äta rester till frukost. Rester. Kort sagt, allt som bryter ett PERFEKT väloljat morgonmönster är omotiverade krigsförklaringar som måste bemötas likvärdigt för att försvara fred och välfärd.

Jag inser oftast att största delen av det där kriget uppkämpas i mitt huvud, och att flytta ut slagfältet till allas verklighet vore en klar försämring, men energin kring min existens är, så att säga, lite aggro före frukost.

Diplomatins väg

Sen jag började jobba igen så kan vi inte låta barnen sova klart på morgnarna så som de fått göra hela våren. Oftast går jag upp kl 6 för att få vara ifred och vakna, och jobba nån timme innan den “riktiga” dagen börjar. Vid det laget är jag beredd; jag har druckit mitt morgonte ostört och hunnit tänka ut en plan för dagen. Jag är vaken.

Det är inte Adrian.

Han är lik mig på många sätt, och nu verkar han välkomna Morgonen med samma attityd som jag. Dvs, fuck off.

“GÅ UT HÄRIFRÅN!” skriker han oftast när jag gläntar på dörren och säger god morgon med den mjukaste röst mina stämband kan åstadkomma. “STÄNG DÖRREEEEEEEN!!” vrålar han vidare, och jag gör som jag blir tillsagd. Jag vet ju hur det känns, och jag vet att allt annat än att lyda kommer att göra det fem gånger värre – och hålla i sig hela morgonen. Antagligen ända till förskolan.

Jag var lika morgontrött och höll på likadant när jag var liten, så jag funderade på vad som skulle ha hjälp mig och nu har vi hittat en väg runt Adrian. Jag hämtar 4 st russin i köket, sen går jag upp och gör ett nytt försök.

“JAG VILL VARA IFRED! GÅ UT UR MITT RUM!!”

Han slänger ilsket täcket runt sig när jag duckar och smyger med utsträckt hand mot honom. Det är som att försöka mata en skygg och ilsken igelkott.

“Jag ska gå ut, men jag har med mig russin till dig först,” viskar jag mjukare än någonsin i hela mitt liv. Jag stoppar om honom med täcket om det behövs och lägger russinen, likt en offergåva, bredvid kudden så att han kan se dem utan att lyfta på huvudet. Ibland kan jag få pilla in ett russin i munnen på honom, om det går, för att liksom gå över huvudet på honom och prata direkt med chefen, dvs magen.

Det gäller att väcka magen, för den kommer göra allt jobbet åt mig.

Det här funkar varje gång.

morgontrött fyraåring 4 år
Gammal bild på slocknad trotsårig Adrian efter trotsutbrott förra året.

Barn och pinnar, pinnar, pinnar! Och pinnfixering.

barn och pinnar

Pinnfixeringen hos (våra) barn

Pojkarna är och har alltid varit … jag vet inte, “besatta” kan vara rätt ord här – av pinnar. De har aldrig haft koll på andra änden av pinnen och på förskolan har de regeln att pinnar som mäter längre än barnets underarm är för långa och måste kapas eller släppas. Det har vi försökt hålla hemma också men det är svårt att reglera för de plockar upp så mycket från marken hela tiden.

Naturens alla pinnar verkar föra en ljudlös kommunikation med barnen, som Härskarringen med Frodo. De hetsar barnen att plocka upp och svinga dem, gärna mot bräckliga grejer och sånt som tar märken, men allra helst mot varandra.

På instagram cirkulerar ett ljudspår om pinnar som folk lägger över videos på hundar. Jag fattar inte varför inte fler gör det med videos på barn. Det är som om den lilla ramsan var skriven för Simon och Adrian:

Found a stick on the ground 
and now I’m gonna use it. 
All this power that I found, 
gonna totally abuse it! 
Gonna hit so much stuff – do not get into my way 
‘cause I found a stick and I’m using it today!

Barn och pinnar; det finns forskning

Att samla på pinnar och kottar och stenar och smådjur och kadaver och annat man hittar i skogen är tydligen ett utbrett fenomen bland barn, och jag hittade en artikel om forskning på ämnet. Det handlar om att studera “förhållandet mellan att samla i naturen som barn och den vuxna känslan för samband med naturen”. Du hittar artikeln här.

Fösta veckan på jobbet med återupptäckt av livet utanför barnen

Just precis nu

Det är 2018-varmt hos oss idag. Vattnet i den lilla uppblåsbara poolen i trädgården är grumligt och på balkongen ovanför surrar AC:n. Allt är stilla, ingen orkar röra sig.

Imorgon har en gemensam kompis till pojkarna födelsedagskalas, så i eftermiddag ska vi åka och handla en present. Planen är att stanna till vid en plaskdamm på vägen tillbaka.

Kriget mot myrorna i trädgården fortsätter. Det verkar fruktlöst, det känns inte som att de blir färre. Kanske är giftet jag lägger i fällorna gammalt och verkningslöst, kanske matar jag dem bara – det skulle förklara en hel del. 

Första jobbveckan med nya rutiner i startgroparna

Första veckan på jobbet har gått bra. Jag har inte bidragit på något sätt, annat än med närvaro, men jag har fått sååååå mycket att läsa på och det har tagit 3 dagar att får igång datorn med alla program och inlogg. Nu är det gjort – och jag har återupptäckt en grej från för 2 år sen:

Det finns tid även innan barnen går upp på morgonen.

Det här hade jag helt glömt bort. Jag har länge levt som i en låda där alla vakna timmar finns, och utanför den fanns ingenting – förutom Universum utom räckhåll förstås. Så är det alltså inte. Tittar jag upp över lådkanten så ligger där en hel natt av sommarljusa otämjda timmar som inte ens är rädda för mig, för vi har aldrig sett varandra förr.

Nu menar jag naturligtvis de glada och fria timmarna, inte de mörka kämpartimmarna från bebistiden eller andra barnbundna nattetimmar.

Igår gick jag upp en timme tidigare än vanligt. Alla sov, utom jag och solen och den sista timmen innan dagen skulle starta. Jag hann jobba lite, dricka te i lugn och ro, tänka igenom dagen och – ja, du vet.

På det sättet blev morgonrutinen med pojkarna ett mysigt avbrott i jobbet, istället för något som måste drivas igenom för att man ska kunna starta sin dag nån gång – och jag hör hur det låter, för övrigt. Stannar jag upp och tänker efter, så är det morgonen som är min stund med dem, den är viktig. Viktigast. Men på morgnarna är jag sällan böjd att stanna upp och tänka efter, för jag är ingen morgonmänniska.

Jag jobbade hemma den dagen dessutom, så på eftermiddagen gjorde jag likadant. Jag hämtade dem en timme tidigare än det var tänkt, och tillbringade en timme med dem innan Björn jobbat klart och vi kunde byta plats. Visst, jag jobbade längre än jag brukar, men med viktiga pauser och jag kom ändå “hem från jobbet” samma tid som tidigare dagar.

Måste se till att göra så minst en gång i veckan, vilket borde gå eftersom vi inte får vara fysiskt på kontoret mer än 4 dagar i veckan.

Hejdå vår gamla barnvagn – Hej vår nya cykelvagn!

Nostalgi

Jag berättade för några veckor sen om hur vi, med viss nostalgi, lämnat konceptet med barnvagnar bakom oss. Pojkarna är nu stora nog att orka gå långt längre, och en dubbelvagn tar ju så mycket plats i garaget – särskilt våran – så jag sålde den så fort det blev fint väder (det säljer bättre med soliga bilder och fint väder för då vill folk gå ut direkt och är mindre benägna att vänta på bättre pris).

Ok, det var kanske inte så mycket solljus på den bilden, men tanken var god.

Hur ska vi klara oss utan den?

Sen började vi fundera över det här med att det är så bekvämt, som vuxen i sällskapet, att ha en barnvagn att lägga allting i. “Allting” är ju verkligen allt möjligt, jag menar vem tänder på utsikten att släpa runt en backpackingryggsäck med 2 par ombyten till barnen, extra ytterkläder till 4 pers, vattenflaskor, matsäck, extra skor samt diverse upphittade föremål längs vägen som vi tydligen inte kan leva vidare utan? Barnvagnen löser alla problem, dessutom har vi använt den ganska flitigt för att köra skräp till återvinningen.

En skrinda för barn

“En skrinda,” tyckte jag. “Tänk dig, en sån där ihopfällbar skrinda som man kan ta med sig och dra runt på om man ska vara en heldag på tex Kolmården eller liknande. En som tål att en unge sätter sig där och vilar en stund i värsta fall, jag menar de blir inte lättare och jag orkar inte gå runt med dem på axlarna nån längre stund.”

Björn höll med, för en skrinda kan man köra skräp i också, och började med sin research.

“Vore bra om man kunde koppla den till cykeln,” sa jag efter nån dags efterforskningar. “Om vi ska till stranden till exempel, och slippa ha allt i ryggsäckar och cykelkorgar. Lättare att bara ställa allt i den och sen åka.”

Björn höll med, men invände att det inte finns några såna skrindor.

“Och bra om man kunde sätta barnen i den, så att man kan ta med sig båda två på cykeln och göra små utflykter även när man är ensam med dem … ” fortsatte jag.

“Aha, du vill ha en barnvagn till cykeln alltså,” sa Björn skeptiskt.

“Nej nej, alltså inte en barnvagn, bara en vagn som barnen också kan sitta i. På ett säkert sätt. Bakom cykeln.”

Flera dagars research senare började Björn skicka länkar till cykelvagnar på Blocket till mig.

En cykelvagn

Det slutade förstås med att vi köpte en cykelvagn på Blocket*. Det går att ta ner ryggstödet och använda den för frakt av valfritt annat än barn, till exempel skräp till återvinningen eller matvaror.

elcykel med cykelvagn

Här har vi hela ekipaget. Båda pojkarna får plats i vagnen men Simon blir lätt åksjuk och ibland klarar de inte den påtvingade närheten till varandra, så med en cykelstol på pakethållaren så är jag HELT på den säkra sidan.

Den går att fälla ihop, tydligen, men det gör vi inte och den tar lite mer plats i garaget än den förra vagnen, och jag har lite den där känslan jag hade när jag hade snackat omkull Björn och spontanköpt den blå barnvagnen; var det här verkligen nödvändigt?

SÅ värt det!

Jag kan ändå glatt – och med viss lättnad – berätta att jag och pojkarna har använt vagnen och cyklat till nya (för oss) lekplatser ganska långt hemifrån medan Björn jobbat hemma. Pojkarna gillar den, de satt till och med och trängdes bredvid varandra i vagnen hellre än att turas om mellan vagnen och stolen.

Riddarparken i Jakobsberg. Vi skulle aldrig ha åkt dit utan cykelvagn.

Jag och Adrian har även testat att handla mat med den. Vi cyklade dit, kopplade loss den från cykeln, monterade framhjulet och använde den som kundvagn. Mycket smidigt. Det tog en stund att vänja sig vid att cykelarmen sticker fram som ett krokben framför vagnen, i lämplig ankelhöjd dessutom, men Adrian ramlade aldrig. Det gjorde däremot en av pensionärerna på mataffären, eller nästan i alla fall. För att tillhöra en uttalad riskgrupp är många av dem fascinerande dåliga på att hålla avstånd. Hade damen hållit föreskrivet avstånd till oss, som stod helt stilla, hade hon inte nått att snubbla över cykelarmen om hon så hade försökt med flit.

Hursomhelst, det här var ett genidrag, det här med cykelvagn. Kul att köra med och tydligen kul att åka i. Om ett år, max 2, är båda två för stora för den men då kör vi strandprylar i den istället.


*ej sponsrat

Är våren här nu? Törs vi ropa hej?

Det har varit seg start på den varmare perioden på året här. Visst, vi har pollensnorat ikapp och hunnit inviga den uppblåsbara poolen vid ett tillfälle, men annars har det varit segt. Det är som om naturen häromkring delar vårt folks inställning till kalendern; det är maj, alltså är det full vår, alltså kör vi! “Av med vinterkläderna och på med shortsen!” – eller “skit i kylan, fram med bladen!”. Så utan någon märkbar skillnad i temperatur mellan mars och maj så har naturen unisont kollat kalendern och avgjort att nu, nu är våren och försommaren här.

Pollen

Jag är en hängiven pollenallergiker, björken är min ärkefiende och varje år fasar jag inför vårens björkveckor – och varje år förtränger jag att de finns så fort de har passerat. Efter enträget … tjat, kan vi kalla det, från min omgivning fick jag förra året ändan ur och började allergivaccinera mig mot djävulsträden. Det verkar fungera, men det kan också hända att det bara är ett lugnt år i år. Sånt händer ju. Men oavsett vilket så har jag knappt märkt av björksäsongen, till skillnad från mina söner som varit tämligen ansatta båda två.

Krigssäsong

Idag är det ganska varmt, i alla fall i solen, och under stenplattorna på baksidan har mina andra svurna fiender vaknat; myrorna. Hela vår tomt verkar vara nån slags myrhimmel. Jag har tidigare inte riktigt kunnat bekämpa dem, eftersom pojkarna varit så små och klåfingriga och stoppat alla lösa föremål i munnen förr eller senare, men i år är det annorlunda! Jag törs fortfarande inte gå all in, men jag har ändå börjat lite försiktigt med två myrfällor.

Jag gillar inte att hålla på med gift, en del av mig tänker att myrorna också har rätt att finnas här, men vi kan alltså inte stå still en längre stund på gräsmattan utan att bli bitna. De bor precis ÖVERALLT.

Tomaterna

Förra året köpte vi en tomatplanta på Ikea som hade så vansinnigt goda tomater, så jag tänkte göra samma sak i år och hoppas att det blir lika bra. Än har jag inte haft tillfälle att inhandla denna magiska planta, så jag köpte en annan trött sort på en mataffär och tänkte att de får lov att dela; krukan är stor.

Den är som sagt lite trött, men tomatplantor brukar vara ena sega filurer så den hämtar sig antagligen snart.

Grattis till mig själv

Vi har fortfarande inte kunnat fira Björns födelsedag, men om ingenting nytt gör entré på bordet så kommer vi iväg på måndag, så som det var tänkt den dagen han fyllde år. Vi håller tummarna.

Det passar särskilt bra just nu, eftersom jag firar att jag fått jobb. Yep, vi skrev under på det i torsdags och jag är så himla glad. En del av mig svider lite, eftersom det är sagolikt trevligt att vara hemma ledig och ha mer tid till barnen, jag har verkligen trivts med det, trots osäkerheten i att vara arbetssökande. Hursomhelst, det blir cykelavstånd, inte långt från mitt förra jobb och jag kommer få jobba med det jag vill så det ÄR anledning att fira. Start 14e juni, så jag har nu två veckors ledigt kvar framför mig innan allvaret börjar.

Grattisbukett från min far. Älskar rosor.

Vart man gör av all barnkonst; platsproblemet har äntligen en lösning

Jag har funderat till och från på var tusan vi ska göra av all barnkonst som pojkarna producerar. Visst kan man sätta upp på väggarna, ge bort till välvilliga släktingar eller lägga upp på vinden, och allt det där täcker väl en del av behovet men absolut inte hela. 
barnkonst på vajer
Vi har en vajer med klämmor i trappan med barnens senaste särskilt lysande alster.

Hejdlös produktivitet

Simon är oerhört produktiv. Fram till hans 4-årskontroll på BVC var det mest abstrakta teckningar med tillhörande insäljande historia (även känt som “kludd”), men strax efter det besöket var det som att poletten trillade ner och sen dess har han fyllt alla papper han kommit över med sin barnkonst. “Fyllt” är kanske fel ord, det är inte alltid det han gör; det klipps, tejpas, klistras, snurras, monteras och kastas (“kolla mamma, den flyger!!”) också.

Det är verkligen roligt att han är så kreativ. Han viker gärna papper på olika sätt och fyller i viklinjerna, och sen ritar han utifrån dem. Han vill gärna att närvarande vuxen också ska rita, och han låter sig inte begränsas av material. Han gör halsband, pärlplattor, färglägger “kopior” (dvs printade bilder för färgläggning), degar, “experiment” (dvs han blandar saker han når i köket i en kastrull och får hjälp att koka upp det), tillverkar pappers-”instrument”, flygplan, kikare (längsta blev ca 1,5 m lång innan den böjde sig) och hela robotar av lego. 

Det är helt fantastiskt.

Det är också fullständigt skrymmande. 

Han jobbar mer än gärna med förpackningar av olika slag, vilket ibland blir till fantastiskt voluminösa barnkonst-installationer som intar köksbänken på obestämd tid. Ibland tejpar han upp dem på sin dörr, och använder dem som stöd eller ankare för att spänna upp trådar tvärs över hela allrummet. – Men, vad är det för trådar han använder, undrar kanske du. Jo, det är mina sytrådar av andrahandssortering bomullstråd (dvs tråd jag inte använder), och det finns en hel del av den varan.

barnkonst med förpackning och sytråd
“Fota så man ser trådarna, mamma.”

Hantering krävs

För en tid sedan bestämde Björn att fenomenet behöver regleras på något sätt – vi måste kunna röra oss fritt i vårt eget hem – och tillsammans kom de överens om att den ena lådan under Simons säng skulle bli konstförvaring. Detta funkade utmärkt – tills lådan blev överfull.

Så, i sviterna efter magsjukan här förra veckan, så tog Simon och jag itu med att rensa. Jag föreslog att alla stora saker, som inte fick plats i en pärm, skulle fotas och printas på ett papper som får plats i pärmen. Simon tänkte efter, och gick med på att vi kunde slänga  allt som fotades.

sortering av barnkonst

Vi hann bara genom knappt halva sänglådan den dagen men det blev en pärm med de teckningar som kunde förvaras där, och sen en sjuhelvetes massa bilder (214 st) och 2 knökfulla pappkassar på väg till återvinningen.

Exempel på skapelser som lämnar plats åt ny barnkonst

Det återstår minst lika mycket till (och Adrians bidrag till familjens konstsamling har jag inte ens börjat peta på). Men det är roligt också, för han är himla stolt över sin konstpärm och visar den gärna så fort han får chansen, och han ser fram emot när vi kan fortsätta rensningen. Jag förstår att det är kul att gå igenom allt han gjort, det är trots allt flera års samlade verk som ska processas.

Födelsedagshaveriet när Björn fyllde jämnt

Vi fyller jämnt

Björn fyller jämnt i år, precis som jag, och vi har alltid tänkt att det året vi fyller jämnt ska vi fira genom att vara ifred. Vi skulle resa bort, kanske till en stad i Europa som ingen av oss besökt förr, och vara borta 3-4 dagar. 

Kanske Prag …?
(Bildkälla här.)

Hej småbarnslivet, och hej corona. Vi får se hur det blir med den mystiska europeiska staden till hösten, kanske är det rimligt att resa då, och liksom corona är småbarnslivet något som man helt enkelt måste vänta ut. 

Själva Björns födelsedag hade jag ändå planerat bra, för att vara mig. Han fyllde en måndag, och vi skulle åka bort och övernatta på ett ställe. Dagen innan, på söndagen, skulle en liten del av släkten komma och uppvakta honom och äta tårta.

Antiklimax

Söndag morgon kom Simon aldrig upp ur sängen, och det händer bara när han är sjuk – magsjuk, för att vara precis. Vi fick ställa in fikat, liksom utflykten med övernattningen dagen därpå. 

Det som grämer mig är att jag inte hade nån plan B där. Men som Björn sa, sånt är livet med eller utan barn. Magsjukan bryr sig icke.

Vi firade ändå

Simon är oftast bara sjuk fram till kl 14 när det är sådär på morgonen, men det dröjde ända till 15:30 innan han var på benen och röjde i studsmattan som vanligt igen. Det blev hursomhelst lite uppvaktning av Björn måndag morgon med nästan unison skönsång och frulle till alla utom mig i vår säng, och barnen verkade gilla att få ge sina presenter.

Jag hade nämligen tagit med mig pojkarna en i taget till H&M redan på lördagen (planeringsgeni, jag vet) där de fått välja varsin present till pappa OCH – jag hade tänkt längre än så – redan under veckan hade jag gett dem varsitt hemligt uppdrag; att ta reda på vad pappa önskade sig. Så Simon gick runt och letade efter nåt med katter på (“Pappa, vad tycker du om?” – “Katter.”), och fastnade vid strumphyllan där han valde 3 par; pokémon, schackmönster och småmonster. Adrian hade frågat sin far vad han önskade sig, och fadern hade svarat “en tröja med dragkedja”, så Adrian sprang in i affären som en spårhund och letade upp en tröja som jag själv inte skulle ha hittat. Riktigt snygg, dessutom.

Spårhunden tog vägen förbi de enorma mössorna på herravdelningen.

Uppskjutning

Utflykten blev framflyttad en vecka. Jag bokade om och tänkte att på en vecka hinner vi alla antagligen bli både sjuka och friska igen, om det Simon fick skulle smitta. Det gjorde det inte – det gör sällan det när det gäller honom – men istället blev jag förkyld. Det är sannolikt den förkylning som härjar på förskolan och som pojkarna nu också börja låta som att de fått. Utflykten blev framflyttad en vecka till och jag hoppas innerligt att alla är friska nästa vecka … men vi vet ju hur det är med förkylningar; du ska se att även om vi andra blivit bra så är det väl Björns tur lagom tills dess. Ta i trä.

Adrian, 4 år, levererar logik och visdom från utanför boxen

Adrian, till sin dagisfröken: “Hur gammal är du?”

Fröken: “Jag är 63 år.”

Adrian, tittar henne djupt i ögonen: “Ja, jag trodde nog det. Man brukar bli lite tokig när man blir gammal.”

Visdom från utanför boxen

Adrian verkar fortfarande stå i kontakt med det där. Du vet, det är nåt slags kosmiskt allvetande, som en uråldrig visdom från tidernas begynnelse som vi tycker oss se blänka till ibland hos bebisar och småbarn. Jag har en väninna som sa en gång när Simon var bebis att kanske är det så, att vi föds med mer kunskap och klokhet än vi någonsin kan hoppas uppnå i livet, och att det bleknar bort när vi börjar lära oss. Med andra ord föds vi som ett med Universum, och sen går det över.

Man kan ju tro vad man vill om det där, men nog är vi väl många som någon gång tittat djupt in i en bebis klara ögon och känt oss berörda på ett djupare plan än här och nu. Och visst, Adrian, 4,5 år, blänker kanske inte av uråldrig visdom men han gör icke desto mindre sina interlokutörer svarslösa.

Filosofi med random gymknutte

Utanför simskolan. Jag låser upp cykeln och packar/pressar cykelkorgen. En man kommer och påbörjar samma process med cykeln bredvid. 

Adrian: “Hej!”

Mannen, leende: “Hej!”

Adrian: “Vad har du gjort?”

Mannen, som uppenbarligen inte trodde att det här skulle bli ett längre filosofiskt samtal, håller på med sin cykel och svarar inte.

Adrian: “Vad har du gjort?”

Mannen reagerar fortfarande inte. Jag lyfter huvudet och tittar på honom, han tittar upp på mig och sen på Adrian och sen på mig.

Mannen: “Menar du mig?”

Adrian: “Ja!”

Mannen lyser upp: “Jag har tränat, där uppe.” Han visar på 2a våningen, ovanför simhallen. “Hela dagen har jag tränat.”

Adrian: “Jaha …” Han väntar uppmärksamt på en fortsättning. 

Mannen: “Ok kanske inte hela dagen, men 3 timmar har jag varit där. Jag har tränat förstår du, lyft tunga vikter med mina armar.”

Adrian: “Varför då?” Tonfallet är likadant som det man använder när man neutralt försöker fråga varför någon valt att cykla hemåt med simfötter på sig.

Mannen: “För att bli stor och stark! Titta, ser du så stark jag är?” Han låtsasspänner armarna i luften.

Adrian: “Ahaaaa…”

Mannen: “Ja, och så dricker jag massor med mjölk. För det blir man stark av.”

Jag pysslar vidare med väskan och korgen. Adrian funderar. Efter en stund säger han: “Jag-jag-ja-ja-jag tycker också om mjölk.”

Mannen: “Gör du? Det var bra…”

Adrian avbryter: “För jag dricker det varje dag på förskolan.”

Mannen: “Så bra…”

Adrian avbryter: “Ja-ja-ja-jag är också stark. Man blir stark av det och mjölk är vitt.”

Mannen: “Ja…”

Adrian avbryter: “…det är skelettet som blir starkt av mjölk.”

Mannen: “Ja…”

Adrian avbryter: “Det är därför som skelettet är vitt.”

Avväpnande och dödligt logiskt. Mannen skrattade hjärtligt, och sen – vad kan annat kan man göra? – höll han med Adrian och cyklade hemåt, lite klokare än när han kom.

Här är förresten min cykel, min fina braiga cykel som Björn byggde om till en elcykel för några veckor sen (med ett elcykelkit). Jag cyklar överallt nu. Älskar den.