I helgen blir det minikalas

Adrian fyller 3 år på måndag – hipp hipp – så vi tänkte att vi firar på söndag.

Jag har hållit på i flera veckor. Inte med att fira alltså, eller förbereda ett jättekalas eller så, utan mer hållit på med att INTE vänta till sista minuten med present och planering. Det har gått ganska bra, förutom att det är flera som inte kan komma på grund av kort varsel.

Så jag har då haft honom i åtanke ett par veckor nu vilket resulterat i fler presenter än vi egentligen vill ge honom (från oss). Först var det de där batteridrivna loken till tågbanan, som jag hittade på Tradera. Sen glömde jag bort det, och köpte en pysselbok. Och sen en till, som är likadan som den Simon ska få.

Det gör väl inget egentligen, det är väl mer det att vi försöker begränsa intåget av prylar i det här huset. Man kan undra om det var därför jag outsourcade jättelejonet från Ikea till mamma eftersom hon inte hade köpt sin present ännu …

Bildkälla här.

… vilket innebar att jag köpte lejonet och sen tyckte att det kunde vara från henne (hon höll med). Tyvärr var han så mjuk att han saknade styrsel – han ser ju till och med vek ut på bilden – och jag vet att han snabbt skulle tappa formen i händerna på lilleman meeeeeeen jag löste det.

Ikea har nämligen i sitt sortiment sovkuddar av alldeles ypperligt dåligt material närmast stoppningen – känns lite som papper, och det visade sig, när jag förra veckan blev tvungen att tvätta en av dem, att de också beter sig lite som papper i en tvättmaskin. Det blev stopp i pumphuset på maskinen och jag fick tömma den manuellt 2 gånger innan all lös vadd försvunnit ur systemet efter att kudden trasats samman under tvätt.

Anyway, vadden kom väl till pass, hälften av den gick åt till att biffa upp herr Lejon inför onsdag, då min mor glatt kan komma och överlämna vårt nya husdjur (hon kan inte komma vare sig på söndag eller måndag på grund av resa).

Han ser piggare ut, eller hur?

Men om vi backar lite, utifall att tanken varför vill man ha ett jättelejon? skulle ha dykt upp, så kan jag berätta att jag har gjort om Adrians rum.

Jo du. Det (är relevant och) har hänt. Tapeterna, som inköptes för ändamålet ifråga förra sommaren, sitter nu uppe på väggarna. Lite nya möbler från Blocket har jagats över halva stan, och hyllan med det svarta gummibandet är äntligen på plats. Mitt i farten där så fick jag storhetsvansinne och skulle inreda med ett snyggt lejon (…) – det var alltså där som Adrians födelsedag, i kombination med mammas svårigheter att komma iväg och köpa present på grund av osjälvständig hundvalp samt kuddhaveriet i tvättmaskinen, kom så väl till pass.

Det kommer bilder på hur rummet blev om nån vecka eller två. Vill hinna få tag på en sista hylla först bara. Och en liten spegel. Och en stor.

Och kanske en jättetiger.


OBS! Ej sponsrat.

Träning hemma-uppdatering: Jag och Mel B har gjort slut

Jag började träna hemma förra sommaren, och har inte sagt nåt mer om det eftersom detta inte är en hälsoblogg (och med risk att skapa tränings … hets? Stress? Dåliga vibbar) men det har hållit i sig ganska bra – fram till mars då jag la ner träningen eftersom jag inte hann (pga examensarbete m.m.).

Hursomhelst, nu har jag varit sjuk nästan ihållande sen i somras MEN den här veckan känns det som att det har släppt. Hurra. Ett halvår senare.

Björn har skaffat några nya träningsspel till PS3:an, och ett av dem är Just Dance. Jag är kär i det, och gör härmed slut med tråk-Mel och hennes jävla kan-inte-spara-hittar-inte-din-profil-skapa-ny-i-en-kvart-trams.

Premiären med Just Dance gick av stapeln i tisdags, och jag skrattade hjärtligt åt mig själv i en halvtimme. 30 min är standardtiden när jag tränar hemma; även om jag skulle orka mer så vet jag att om jag slutar efter 30 min så blir det av även nästan gång. Och gången efter det.

Sömntränare: tips mot morgonpigga småbarn

Nu ska du höra om ett life hack som gör livet FANTASTISKT (ej sponsrat) för familjer med orimligt morgonpigga 4-åringar. Jag nämnde “sömntränare” i förbifarten och du, det är tamejtusan det bästa som hänt – jag tycker i alla fall det på helger kl 05.

Nattlampa som ändrar färg på morgonen

Jag minns inte hur vi fick nys om det här med nattlampor som ändrar färg när det är morgon, men idén är genialisk så en helgmorgon förra vintern, efter att Simon regelbundet sedan kl 04:50 kommit in till oss och frågat om det var morgon än, satte jag mig att hitta en lösning.

Jag ogillar starkt Familjeliv(.se), men ibland är det faktiskt inte så dumt.

Jag googlade efter en nattlampa som man kan ställa in så att den ändrar färg när det är morgon och dags att gå upp, så att Simon ska slippa fråga “är det morgon nu?” varenda dag. En tråd från Familjeliv dök upp i resultatet dår nån ställt exakt samma fråga. Länkarna hen fått som svar gällde inte längre, men så var det nån som skrev “ok, länken funkar för mig. Annars googlade jag: lampa färg barn gå upp”.

Tråden är fem år gammal men hade den varit färsk skulle jag ha gett människan en kram för det visade sig, efter genomförd korrekt googling, att det heter “sömntränare”.

Sömntränare

De sömntränare som finns/fanns tillgängliga i fysisk butik inom överkomligt avstånd (jag var beredd att köra till Uppsala (ca 7 mil) om det skulle behövas) var lammet Sam och pingvinen Pam.

Eftersom Sam var billigare och dessutom hade analog digitalklocka, dvs en skärm som visar den analoga klockans visare, så valde vi den. Dessutom stänger den ögonen på natten och öppnar dem när det är dags att gå upp, utifall att någon liten färgförvirrad Adrian skulle glömma bort vad som gäller.

Den var väl aningens krånglig att programmera, men inte så krånglig att vi hann bli sura i processen. Pojkarna fattade galoppen snabbt och andra morgonen med fåren så var det inget snack.

Fåren fungerar alltså så att de är vakna/inte tända på dagen, och sen lyser de gult en halvtimme innan det är dags att släcka lampan, och sen lyser de rött och fungerar som nattlampa hela natten. På morgonen lyser de gult en halvtimme innan det är dags att gå upp, och så lyser de grönt när det är morgon officiellt.

Sömntränare Sam
Lyser även grönt om man vill ta en bild på den, säg kl 13:13, och man trycker på nån knapp nånstans.

“Mitt får är vaket!”

Till vardags var inte bekymret med morgonpigga pojkar så stort, men på helgerna är det en ren välsignelse att slippa bli väckt om och om igen. Vi har ställt in dem på kl 07:00, så våra helgmorgnar nu för tiden startar kl 07:00:06 med att någon öppnar dörren och meddelar att hans får är vaket och att det är hungrigt i magen.

Kvalitén

Efter kanske 6 månader så dog Simons får. Jag ville reklamera men hittade inte kvittot, och eftersom Simon är mer morgonpigg än Adrian så fick Simon låna Adrians får medan hans nya var på väg. Vi valde Pam, pingvinen, den här gången eftersom fåret visat sig inte vara världskvalitet. Pam har dessutom en inbyggd blåtandshögtalare, vilket är praktiskt när vi är på landet eller reser bort.

Sömntränare Pam

Tyvärr visade det sig att även om Pam gör sitt jobb, så lyckas vi inte få henne att lysa rött hela natten. Hon lyser nån timme, sen slocknar hon och i och med det tappar hon blåtandsanslutningen. Jättestörigt – det är i och för sig ingen vidare ljudkvalitet på högtalaren, men den duger för sagor. Ibland vaknar Simon och blir osäker på om det är mitt i natten eller mitt på dagen, för Pam lyser ju inte, men det är ändå sällan.

Står du och väljer mellan just dessa två, dvs Sam och Pam, så rekommenderar jag Sam utan tvekan. Men det finns sannolikt andra, för den som är beredd att vänta på leveransen istället för att åka och köpa den igår.

Mardrömsflygningen – om att göra en orosanmälan för okända barn

Flygningen hem från Malta förra veckan, när jag reste med två före detta klasskompisar, var det värsta jag varit med om. Jag har rest och flugit en hel del, men det här var (tack och lov) nånting nytt.

Sen barnen kom in i våra liv har allting förändrats – såklart – men en av de tydligaste sakerna är vad ögonen ser. När barnen inte är med, i sammanhang där de heller aldrig skulle kunna delta, dras mina ögon till lekplatser och annat som pojkarna kunde tänkas uppskatta. På samma sätt lägger jag märke till familjer, och barn, och konflikter. Jag är känsligare för sådant nu. Det är en av föräldraskapets bieffekter.

Flygningen

Planet skulle lyfta från Malta kl 19:30. När vi satt oss på våra platser kom sällskapet som skulle sitta på raden framför oss. Först kom en kvinna som var påverkad, och hon hade sin mamma med sig. Kvinnan hördes högt och tydligt, hennes mamma höll sig dämpad. När de bökat sig ner i sina säten ringde kvinnan till nån, började samtalet med “OM jag DÖR”, och satt sedan och testamenterade sina ägodelar per telefon medan resten av dem satte sig. Kvinnans pappa, dräggfull och högljudd, stod och höll sig i sätesryggarna medan hans andra dotter (också vuxen) under ljudliga förmaningar började packa in väskor i utrymmet ovanför.

orosanmälan från flygning
Malta genom flygplansfönstret.

Jag lyssnade inte mer på dem än så, hoppades mest att de skulle lugna sig så att det inte skulle bli tjafs och förseningar. När planet steg började ett barn skrika. Dräggpappan hojtade över hela planet:

“I med nappen i den där!”

“Det där är inte okej,” sa jag till mina kompisar, illa berörd och obrydd om de på raden framför hörde eller inte. Dräggpappan hojtade mera, flickan skrek mera, och då började dräggpappans andra dotter skrika tillbaka. Det visade sig att det var hennes lilla tvååring (uppskattningsvis) det handlade om.

På hela raden framför oss satt alltså en familj med en flicka som var kanske två år, och både mormor (visade det sig), morfar, mamma och moster var så packade att de störde halva planet. Flickan grät hysteriskt och övertrött, mamman skrek åt henne och vägrade hålla i henne. Rör mig inte, jag orkar inte, jag vill inte. Flickan vrålade “mamma” så att det skar i hjärtat och kämpade mot sin far för att klättra till sin mor som svarade med att slå undan hennes armar, skrika Jag vill inte ha dig, och byta plats. Den vidriga ohälsa som pågick framför oss var liksom outhärdlig. Flickans familj partade på hela vägen och beställde mer alkohol, tills hennes mamma kräktes i sin egen handväska och hela cirkusen fick gå en sväng på toa. De borde inte ha fått beställa mera, personalen borde ha satt stopp, men det gjorde de inte.

Pappan verkade vara den som fick ta allt, eftersom han inte hördes. Alls. Flickans moster, testamentkvinnan, hade flygskräck och grät hejdlöst under landningen, och först då upptäckte jag att den här lilla flickan hade en storasyster. Hon och pappan var fan de enda i sällskapet som skött sig.

Vid två tillfällen ville jag resa mig och erbjuda mig att försöka hjälpa till med flickan, men det skulle inte ha hjälpt henne att en främling kom och la sig i hysterin ovanpå allt. Istället satt jag och höll för öronen och försökte intensivt koncentrera mig på min senaste Netflix-serie för att inte bryta ihop. Det var vidrigt från start till landning.

Tårarna brände fortfarande bakom ögonlocken när jag och mina vänner gick mot parkeringen och diskuterade vad vi sett, och de var lika illa berörda som jag. Särskilt hon som har egna barn.

Gillar inte Ryanair mer nu än förut, direkt. Bildkälla här.

Orosanmälan

Vad gör man egentligen vid såna tillfällen? Jag menar, jag satt och försökte hitta förklaringar till hur alltihop skulle kunna vara tillfälligt och att vardagen inte skulle vara så illa som den framstod nu, och vem är jag att döma andra föräldrar? Det var inget uppenbart fysiskt våld som pågick, det var mest en onykter mamma som liksom pressats långt förbi vad hon klarar av … Men … det kändes så mycket värre än så. Det VAR värre än så. Jag är övertygad om att det där snarare var vardagen vi såg, inte en engångsgrej. Mormor verkade ganska van.

I efterhand ville jag göra en orosanmälan till socialen. Problemet med det är förstås att jag inte har några uppgifter om den här familjen. Jag vet inte vad de hette, och jag vet ju inte ens om de är hemmahörande i Stockholms län – vi flög med Ryanair till Skavsta; de kan lika gärna bo i Nyköping.

Allt det där vet å andra sidan Ryanair. Jag har alla uppgifter de behöver för att hitta namnen. De får naturligtvis inte ge ut personuppgifter till mig, men jag ringde socialen och frågade om de, i egenskap av myndighet eller nåt, hade rätt att begära namnen från Ryanair. De svarade att om inte Ryanair själva gör en orosanmälan så har de ingen chans att få reda på vilka den här familjen är, och Ryanair svarar inte annat än med generiska mail från Irland (?).

Jag ångrar innerligt att jag inte gjorde personalen uppmärksam på vad som pågick. Hade jag gjort det, hade vi/jag kanske kunnat göra något nu.

Det enda jag kan göra är att ta med mig att i liknande situationer så måste personalen uppmärksammas på problemet. Man kan inte räkna med att de ska se vad vi som sitter stilla och inte har nåt att göra ser. Annars kan ingen orosanmälan göras.

Veckan med vabb, gala och en semesterkväll

Förra veckan alltså … Wow. Det är min enda kommentar.

Vab

Natten till förra måndagen, alltså natten efter vårt tripp till Fjärilshuset, så kom Adrian upptrallandes vid 3-blecket och ville saker. Björn autopilotade honom tillbaka i säng, men han kom upp igen och snackade en hel del. Då gick jag upp och skulle guida honom tillbaka till sängen, la en hand lite lätt i nacken på honom som jag alltid gör och brände mig nästan.

Termometer, och sedan även ipren och vatten, åkte fram eftersom pojken hade 39,8°. Strax därpå bytte jag min sköna säng mot gästsängen i Adrians rum, eftersom han hade svårt att komma till ro (och jag kände mig lugnare i närheten).

Måndag, tisdag, onsdag förflöt i vabbens tecken. Jag hade haft planer – andra planer – för de dagarna, tex planera packning, hämta mitt armband hos guldsmeden, kolla upp hotell och omgivningar och restauranger på Malta för att vara lite förberedd.

Måste slå ett slag för Rålambshovs parklek. Superbra ställe! Vi höll oss för oss själva, man vill ju inte smitta nån, Adrian var inte så pigg förstås men det har aldrig hindrat honom från att klättra lite här och där ändå.

Resan till Malta

Malta, ja. Jag och två före detta klasskompisar tog oss till final i en förpackningstävling och i egenskap av finalister blev vi bjudna till Malta på Award Gala. Därför hade jag också tänkt läsa på om vårt projekt – det är trots allt över ett år sedan vi gjorde det – inför resan, men allt det där ströks pga vabben.

På onsdag eftermiddag, när Adrian sov, skulle jag packa. Det FÖRSTA jag gjorde var att slarva bort passet. Jag letade mig förtvivlad, så till slut ringde jag mamma för att komma och leta med mig. Jag gick mest omkring och grät, men sen hittade hon det så det löste sig. Den kvällen tog jag bilen till en bondgård i närheten av Skavsta för att övernatta där, eftersom flyget skulle gå så tidigt (stor aversion gentemot Ryanair).

Jag hade förstås resfeber, så jag sov inte så bra ändå trots ypperlig planering. Torsdag morgon parkerade jag bilen på långtidsparkeringen kl 05, sen gick planet 06:30 och kl 09:50 landade vi på Malta. Vi tog taxi till hotellet, men rummet skulle inte vara klart förrän kl 15 så vi la oss vid poolen. Jag försökte sova där men var väl för trött, för det gick inte. Sen efter lunch var det videointervju med alla finalisterna (såg ut som ett spöke), sen fick vi chans att vila en stund på rummet men somnade inte då heller. Efter det var det mingel med bubbel i baren, sen bussresa till platsen för galan. Sen var det mera bubbel och mingel, sen var det dags för middag under löpande prisutdelning.

Jag var inte den enda som var helt väck. När kvällen led mot sitt slut var finalisterna antingen fnittertrötta och onyktra, eller apatiska. Då hade jag varit vaken i 20 timmar, och det enda jag kunde tänka var hur onaturligt det kändes.

Dagen därpå, fredagen, var ledig dag. Vi hängde vid vattnet och och vilade och tittade på krabborna som sprang omkring, och på kvällen tog vi en taxi till Valletta. En renodlad semesterkväll blev det. Inte vansinnestrött, bara normaltrött du vet. Härlig utländsk atmosfär, musik både på gator och i gränder – vi gick bl a förbi en stråkorkester som övade på en utomhusscen bakom glesa kulisser – varmt i luften och den främmande kulturen i alla sinnen. Som balsam för själen – minus Björns löpande uppdateringar om Adrians febertemp (han var uppe i 40,4°), som gav mig magont. Jag kunde inte heller be honom sluta skicka meddelandena, för jag ville ju veta samtidigt. Det var jättesvårt att släppa “hemma” och vara “här och nu”.

Hemma igen

Dagen efter det var det hemresa på kvällen så mera sol och pool under dagen. Flyget hem var det värsta jag varit med om i flygväg, men jag berättar mer om den senare. Allt som allt var jag hemma igen söndag morgon kl 01:40. Det tog ett tag att lugna ner sig och se till att äta lite och somna, och sen stod ju pojkarna och trampade utanför dörren kl 07:01 (de har sömntränare i sina rum, mer om det om några dagar) så det blev inte så lång natt då heller. Jag klagar, men det var ett så kärt återseende att jag nästan helt glömde bort att vara trött.

Den kvällen var det simning igen (fortsatt succé och tramsigt stolt mamma), och i måndags var det vabb igen. Jo, för Adrian var fortfarande sjuk.

Wow.

Simon ska träna vattenvana på simlekis i höst

Jag nämnde i somras att Simon skulle få en egen aktivitet utan lillebror i hasorna precis hela tiden, så vi bokade honom på simlekis nu under hösten. Han är inte helt bekväm i vatten, det verkar vara nån sorts skräckblandad förtjusning eftersom han inte heller kan hålla sig borta. Han vill, men han är försiktig och reserverad, så det är hög tid att träna vattenvana med honom.

Oavsett karaktären i hans förhållande till vatten så måste han ju lära sig att simma. Han behöver göra något eget, helst tillsammans med mig eller Björn, så därför var simlekis ett ganska självklart val.

Vi går på söndagar, och idag blir tredje gången vi går dit. Simon längtar.

Succé

Jag får, i egenskap av mor, ganska ofta anledning att bli sådär uppblåst stolt över Simon. Du vet, det är ju min lilla pojke, han behöver egentligen inte göra mycket mer än existera för att jag ska vara stolt över honom, men det här är nåt alldeles extra.

När vi kom dit första gången så var vi precis i tid. Nästan alla andra var redan i bassängen, så jag gick före Simon nedför bassängtrappan. Han ville stanna kvar på kanten, dvs han ville göra som han alltid gör och titta på och vara med nästa gång, men det kom folk bakom så jag fick bära ner honom i vattnet.

Bassängen är supermysig, det är 35° i vattnet OCH det finns en bubbelpool man får stanna kvar en stund i. Det är för övrigt samma bassäng där babysimmet höll till för 4 år sen.

Han protesterade inte eller så, däremot satt han som en hårt spänd ryggsäck i famnen på mig så det blev inte så mycket deltagande de första 10 minuterna, men sen släppte det.

Han tyckte det var så roligt med sångerna och lekarna, och övningarna vi skulle göra, så han glömde bort att bara titta på. Efter halva lektionen trampade han på i vattnet som en liten motor, och när barnen skulle “flyta” på rygg med öronen under vattnet skrattade han högt och pekade på bilderna i taket när jag sakta drog runt honom som en tröja vid ytan.

Förra veckan, alltså andra gången vi var där, så hade han så roligt med en sån där plastring som man ska hämta på botten – alltså vi gjorde ju inte det, men den var av den sorten – att han glömde bort at vara rädd. Han sköt ifrån kanten med benen och liksom kastade sig rakt ut i vattnet till mitt ben som jag höll upp strax under ytan (och som ringen hängde på). Det skulle inte ha hänt för 3 veckor sedan, det kan jag lova. Jag blev så stolt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

En del har vattenvana, andra har annan vana

Det andra barnen på kursen har väldigt olika nivå på vattenvana, men övningarna är gjorda så att alla kan delta efter sin egen förmåga. Vissa behöver nog inte träna vattenvana lika mycket som de behöver lära sig att simma hjälpligt; vi har till exempel en liten flicka som är 4 år, och som är stolt ägare av ett par simglasögon som hon aldrig tar av sig. Hon tillbringar mer än hälften av tiden under vattnet. Simon är ju inte riktigt där.

Simon har inte fått så mycket vattenvana. Han har gjort annat istället. När vi går med våra pojkar till badhus så klättrar de på allt. Adrian klättrar så högt han kan komma och sen hoppar han ner i vattnet därifrån. Tappar jag pojkarna med blicken på badhus så börjar jag alltid med att höja den och leta i ögonhöjd. På lekplatser klättrar de på utsidan av klätterställningar och rutchkanor, på tak och i träd och gärna också på ställen som inte är tänkta att beträdas alls.

Första besöket på simlekiset med Simon, när vi precis kommit och skulle byta om och var lite stressade (dvs JAG var lite stressad), så vände jag ryggen till några sekunder för att plocka ihop alla prylar som spritt sig. En annan mamma intill sa plötsligt:

“Får han vara där uppe?”

Jag vände mig om och fick syn på Simon där han satt och skrevade spritt språngande ovanpå klädbänken med tillhörande klädkrokar (modell omklädningsrum i skolan). Alltså ovanpå alltihop, med sitt ljusa huvud nästan vid taket.

“Å. Simon, hoppa ner därifrån, det är inte meningen att vi ska vara där.”

“Jag fick nästan hjärtattack,” sa mamman och menade att det inte handlade om att hon uttryckt missnöje för att man inte FÅR klättra där, utan mer att hon blivit orolig. “Tänk om han ramlar ner.”

“Det gör han inte,” sa jag bekymmerslöst och kände mig ett ögonblick som en ansvarslös förälder men ändå stolt på samma gång. Men jag vet ju att han nästan aldrig ramlar, och OM han ramlar, så har han en för mig nästan magisk förmåga att få tag i nåt med ena handen och sen fånga sig själv. “Vi behöver träna vattenvana, klättervana har han redan,” skojade jag och gick mot duscharna medan Simon krånglade sig ner och kom efter.

Simon är tokbra på att klättra. Vattenvanan däremot, den jobbar vi på.

VAB för magsjuka
Simon klättrar upponer. Gammal bild från förra vintern, innan vi fattade varifrån magsjukan kom hela tiden.

Pojkarnas första riktiga hyss

Simon och Adrian gör grejer tvärt emot reglerna ungefär 132 gånger om dagen. Det är deras grej – Simons mer än Adrians, får vi väl tillstå, men enda anledningen till det är att Adrian vantrivs i konflikter i mycket högre grad.

Deras regelbrott handlar ofta om att utmana oss, och då är det ju ingen mening om vi inte ser vad de gör så de väntar gärna tills vi har ögonkontakt. I andra fall handlar det om konflikter dem emellan och då är de oberörda av omvärlden, och ganska ofta var det liksom inte riktigt meningen. Bara nästan. Bara lite. Men kanske inte. Ingen vet.

Det är framför allt ganska mycket av just den varan; den där gråzonen där ingen vuxen såg exakt vad som hände, och det råder delade meningar om hela historien. Hur det gick till, vem som gjorde vad, vad som hände, vem som ens var där. Ibland tittar båda barnen på mig med tefatsögon, och bakom de glasartade blickarna syns kugghjulen hacka när de ska rulla fram ett konkret svar.

Vad är ett hyss?

Ett hyss, i min värld, är något du vill komma undan med. Det är något du gör för egen vinning med ett tydligt mål som rasar om du inte kommer undan. Ett hyss är hemligt – i alla fall tills du är i hamn.

Länge har vi varit förskonade från detta; de har varit för små för att klara av att ljuga, för att hålla en hemlighet, för att hålla kvar den röda tråden och inte distraheras innan de ens är halvvägs.

No more.

Så vad gjorde de, då?

Det var så här:

Det var en veckomorgon. Jag hade glömt att ställa väckarklockan, så Simon väckte mig. Nackdelen med det är att jag inte KAN gå upp direkt när jag vaknar. Det har jag aldrig kunnat, kroppen lyder inte. Simon vet det såklart och frågade efter paddan för att spela i soffan. Jag sa nej, det är inte helg, vi ska gå upp.

Jag gick inte upp. Simon gick ner i köket och letade efter paddan – som jag gömt eftersom detta inte är ovanligt och jag inte orkar bråka det första jag gör – samtidigt som Adrian kom upp. Mamma var är paddan, var det första han sa.

Jag upprepade samma sak igen, dvs Adrian gick ner till köket eftersom han hörde Simon där nere och jag gick inte upp. Sen blev det tyst.

Jag reagerade inte först, eftersom det är helt normalt på helgen och jag fortfarande halvsov när allt detta utspelade sig, men du vet ju hur det är. Den där gnagande känslan när det blir sådär tyst, det är som när hela skogen blir tyst; något håller på att hända.

Det tog ett par minuter innan det gick upp för mig, men upp ur sängen for jag och drog på mig morgonrocken i trappan ner.

Jag fick syn på dem i soffan, där de alltid brukar sitta, men TV:n var inte igång och de hade inte hittat paddan. Simon hade slagit båda händerna för munnen och stirrade nu på mig med klotrunda ögon. Adrian satt med händerna bakom ryggen och såg stel ut.

Han hade ett mörkt kladdspår på kinden.

Jag stod still och stirrade på dem. De höll andan och stirrade på mig. Tystnaden var total. Sen kunde inte Simon hålla andan längre utan började tugga bakom händerna.

“Vad äter ni på?” frågande jag skarpt och stegade fram till dem där de satt. Adrian drog fram händerna i en ansats till flykt men det blev inget av med det. Jag fick tag i hans lilla hand, som kramade en Lindt 70 % chokladruta perfekt bruten efter mönstret, och sen fick jag syn på soffan.

Efter en intern blixtöverläggning – jag måste hålla mig för skratt och samtidigt inte låta det passera – valde jag att fokusera på det verkligt onödiga. Jag menar, om de nu ska ha såna hyss för sig, gör det rätt liksom.

“Näää … Varför äter ni i soffan för? Sen när äter vi i soffan?”

“…”

“Aldrig! Vi äter aldrig i soffan! Ni sitter ju inte ens i soffan när ni äter popcorn. Nu måste jag tvätta en två tre fyra … fem kuddar! Fem!”

“Men mamma …”

“Simon, ni hade lika gärna kunnat sitta vid bordet.”

“…”

“Dessutom är det mjölk i chokladen, vi får väl hoppas att inte du blir sjuk i magen nu då.”

“Men mamma, min mage mår jättebra,” sa Simon mjukt och lät precis som när han försöker lugna sin upprörda lillebror.

“Jo, men du får ju inte äta den där chokladen, det är mjölk i, det har vi ju pratat om förut. Och Adrian ska inte äta sånt där alls.”

“Men varför ligger den då framme så att jag kan nå den?”

Touchée.

“Att man kan, betyder inte att man får eller ska,” sa låtsas-upprörda jag vekt och började plocka fram dagens andra frukost.

pojkarnas första hyss i soffan

Jag vet, det var inte så farligt med soffan. Lite kallt vatten och galltvål på fläckarna och en omgång i tvättmaskinen och de var som nya igen. Typ. Det var underbart harmlöst som första hyss.

Många tygbindor blir det, men … varför tygbindor?

varför tygbindor

Fördomar

Jag nämnde att jag syr tygbindor för att vila hjärnan. Märkligt, eller? Njae, inte helt och hållet i alla fall.

När jag berättar för folk att jag syr dem så reagerar en del precis som jag först gjorde, dvs skeptiskt. Hur kan en tygbinda vara att föredra? Den måste väl bli väldans tjock, för att inte säga obekväm? Det känns gammalmodigt, alternativt och lika roligt som antivaccinrörelsen (om än ej lika allvarligt). Dessutom har engångsbindorna övertygat oss om att hela den här en-gång-i månaden-historien är ganska äcklig och därmed skämmig.

varför tygbindor

Varför tygbindor? Vad är grejen?

Jag kom in på detta för drygt 2 år sedan och har varit frälst sedan dess, men ingenting passar alla och det finns för- och nackdelar med allt. Jag har försökt hitta nackdelar med tygbindor men det är svårt; det måste såklart finnas fall där det varit katastrof, men de verkar vara försvinnande få.

Fördelar med tygbindor

Naturskyddsföreningen har skrivit en artikel om miljövänligare mensskydd, som definitivt är läsvärd i sin helhet. Där står bland annat följande:

“Det finns åtminstone tre fördelar med återanvändbara mensskydd: de är miljövänliga, mer hygieniska och mycket billigare än engångsartiklar.”

“En kvinna har sammanlagt mens i drygt sex år. Köper hon vanliga mensskydd kostar de henne cirka 30 000 kronor. Genom att välja tygbindor blir kostnaden runt 4 000 kronor. Väljer hon menskoppen räcker en tusenlapp till en livstids förbrukning.”

Jag är med i en Facebookgrupp för folk som gillar att sy tygbindor, den har över 30 000 medlemmar och i filerna finns mönster, tygtabeller, tutorials och tusen andra grejer. Eftersom gruppen är så stor så är det många röster som hörs, och där har jag läst mycket intressanta saker som folk delar med sig av (OBS ej vetenskapligt belagda utsagor):

Fördelar med tygbindor enligt användare
  • De sparar på miljön.
  • De luktar inte. Den där lukten – du vet vilken jag menar – kommer inte inifrån din kropp. Den uppstår i engångsbindan.
  • De är betydligt skönare att bära.
  • De känns inte sådär instängda som engångsbindor ofta gör.
  • De innehåller inga kemiska ämnen, utöver de ämnen som förstås redan finns i alla våra kläder.
  • De är betydligt snyggare.
  • Vissa har fått färre besvär med svamp och andra underlivsrelaterade krämpor.
  • Några har till och med rapporterat om bättre allmänhälsa, lindrigare mensvärk m.m. (högst oklart om sådant har med bytet till tygbindor att göra ändå).
Nackdelar med tygbindor
  • Du måste ta hand om dem.

De är inte svåra att ta hand om. Om man bryr sig om fläckar så blir det lite mer omständligt att ta hand om dem*, men det är ändå inte ett dagsarbete och de tvättas med tex lakanen, så det blir inte ens “mera tvätt”.

Produktionen går på högvarv

Allt som allt skänker mitt pysslande viss tillfredsställelse genom att det behövs, jag avslutar mina dagar med den där mjuka varma känslan av att ha åstadkommit något, även om det inte ser mycket ut för världen. Långsamt driver jag tillbaka mot syglädjen jag inte haft tid att känna på typ 3 år, och det gör mig glad.

Fördelar med handarbetet:
  • De är superenkla att sy.
  • De förbrukar alla små tygslattar och en del utslitna kläder jag har sparat så länge och aldrig vetat vad jag ska göra med.
  • Det är en hel liten vetenskap bakom; vilka material som bör användas, antal lager och känsla VS uppsugningsförmåga och tjocklek, vilket bidrar med en liten utmaning utan att bli komplicerat.
  • När tygslattarna går åt så blir det mera plats över i ateljén.
  • De uppskattas av andra, dvs de kommer till användning av andra kvinnor än bara jag själv.

Vart har de tagit vägen hittills?

Jag har gett bort de flesta hittills. Här har vi ett gäng som jag gav till en barndomsvän som gärna ville testa.

Dessa (ovan) är med fuktspärr, dvs ett vattentätt skikt (dvs ett polyuretanlaminerat tyg som “andas”), och dessa (nedan) är utan fuktspärr, vilket ju passar utmärkt istället för vanliga trosskydd.

Det enda jag köpt är tråd och tryckknappar. Tygerna kommer från bland annat följande:

  • en mjukisbyxa som aldrig används
  • tygslattar från när jag sydde babykläder
  • gamla vikblöjor (använda kanske 0-2 ggr)
  • 2 linnen (passade inte längre)
  • barntröja (urvuxen och fläckig)
  • pyjamas (utsliten)
  • klänning (utsliten)
  • en av Björns utslitna t-shirts
  • spill från när jag gjorde madrasskydd till spjälsängen

Här har vi ett litet startpaket till en släkting som kunde tänka sig att testa, även om amningen fortfarande gör dem inaktuella:

hemsydda tygbindor
hemsydda tygbindor

Det här (ovan) är också ett startpaket till en barndomsvän (jag måste medge att tre av dem är från Tygbindor.se som jag köpte men aldrig använde innan jag började sy själv). Hon fick dem i födelsedagspresent och blev riktigt överraskad. Ju mer jag berättade om dem, desto mer intresserad blev hon.

“Det måste vara första gången nånsin som jag längtar efter att få mens!” skrattade hon.

Vi får väl se hur länge den här kreativa fasen håller i sig, men jag hoppas det varar ett tag till!

Var finns de att köpa?

Så länge jag syr dem så säljer jag dem till självkostnadspris (typ 20-100 kr/st, beroende på binda). Maila mig om du är intresserad (mammatrams@gmail.com)!

Jag avråder från Imse Vimses massproducerade tygbindor, av flera skäl: 1) de är onödigt tjocka, obekväma och känns knögliga, 2) de suger inte särskilt bra, 3) jag betvivlar det miljövänliga i produktionen.

Tygbindor.se är ett bra ställe, hon syr till självkostnadspris också, och jag har köpt flera från henne (de är jättebra).

Made by Ewa Christina är en annan som syr, men har aldrig beställt från henne så vet inte hur bra de är, men snygga är de i alla fall!

Instagram är som alltid en källa till shopping av hantverk. Där finns många som syr själva, och eftersom det är enkelt så skulle jag tro att de flesta också är bra ganska bra (mina är förstås bäst).

*Hur du tar hand om dem

Tygbindor tål att tvättas i 60°. Jag vet att vissa tvättar sina i 90° och det verkar gå bra, men det är på egen risk. Det hänger också på vilka material exakt som ingår i bindan.

Använd helst tvättpåse för att minska risken för noppor och onödigt slitage (det gör inte jag och mina håller fortfarande utan anmärkning efter 2 års användning).

Som sagt, blod fläckar ordentligt, men om du inte bryr dig om fläckar utan bara är intresserad av att det blir ordentligt rent, så kastar du använda bindor i tvättkorgen (eller förslagsvis i nån luftig tygpåse så att de kan torka) precis som all annan tvätt, och sen tvättar du dem tex tillsammans med lakanen.

Att undvika fläckar

Här råder delade meningar. Över lag har jag kommit fram till följande:

  • Varmt vatten fäster fläcken. Tvätta därför en omgång i kallt (alltså kallare än 30°) vatten innan du kör det varma programmet.
  • Vissa använder så kallad wet bag. När du byter binda, skölj den använda i kallt vatten och lägg den sedan i en lufttät påse. Blodfläckar som inte tillåts torka in är lättare att tvätta bort. OBS! Risk finns att bindan glöms bort och blir liggande. Kan inte vetenskapen bakom detta men jag tänker bakterietillväxt, mögelrisk osv. Kan däremot vara trevligt att ha en tjusig vattentät wet bag i handväskan som du tar hand om när du kommer hem – annars duger en vanlig plastpåse precis lika bra.