En mors adventsbikt

Samvetskval

Jag har ljugit för mina barn. Inte på det där snälla stöttande sättet – vad fint du sjunger, din teckning ser verkligen ut som en drake, “jasså DÄR var du, jag såg inte dig!” – utan på det där andra sättet; det där lögnen ligger och skaver som ett sandlådekorn som inte går att skaka ur vinterstöveln, och jag vet inte vad jag ska göra av den. Känslan av att ha gjort nåt fult, och förnuftet som rättfärdigar och kör över den känslan, om du kan relatera till det.

“Mamma, har du satt dit nissens dörr?”

“Nej.” Iskallt.

“Lovar och svär du på hedersord att du inte har satt dit den?”

Ögonkontakt: “Ja, jag lovar.”

Iskall blålögn. I vanliga fall brukar jag styra om samtalet så att jag slipper uttala brutala lögner, men de trängde in mig i ett hörn och jag tvingades välja mellan julmagi och verklighet. Jag hade ju redan bestämt mig för att försöka skänka dem just julmagi i år, medan de fortfarande är små nog att tro – eller åtminstone undra – så jag tvekade inte ett ögonblick och ljög mig så blå jag kunde.

De trodde mig såklart; de vet att jag aldrig ljuger.

Ett samtal från okänt nummer

”Lisa?” svarar jag.

”Hej Lisa, jag heter Maj, och jag kan börja med att säga att jag inte kommer att försöka sälja nånting till dig.” Rösten är varm, vänlig, liksom hemtrevlig. Om röster kunde dofta så skulle den här ha luktat nybakade bullar.

”Haha, okej?”

”Jo det är så att jag ringer från Jehovas Vittnen, och jag ville bara fråga dig om du känner till bibelns budskap?”

”Jo, det gör jag nog,” svarar jag och hoppas att det är en pratbar Maj som ringt mig.

”Jaha du gör det redan? Känner du till Jehovas Vittnen kanske också?”

”Javisst. Det var så att jag fick besök av dina … vad säger man? Kollegor? Vänner? Ja, två från Jehovas Vittnen i alla fall som kom och ringde på hos mig för ett par år sen. Vi stod och pratade i två timmar i dörren och hann gå igenom ganska mycket. Det var trevligt, men vi var rörande överens om att vi har olika sätt att se på världen.”

Maj skrattar hjärtligt: ”Jaha ojdå, två timmar, det var länge! Vet du om att vi har en hemsida där man kan läsa mer, om det är så att man skulle vilja det?”

”Nej, men nu vet jag det ifall andan skulle falla på.” Maj gör en ansats att kasta upp mer info i luften, samtidigt som jag stillsamt fortsätter: ”Jag har studerat religionshistoria, jag har läst bibeln bland annat så jag vet vad den handlar om.”

Jag är beredd att ta diskussionen, beredd att släntra omkring i utkanten av ämnet och prata om Koranen, de tre broderreligionerna, det första konciliet i Nicaea år 325 (det där mötet där endast män träffades och sorterade vad som skulle ingå i den kristna trosläran, dvs Bibeln*), Matrix, livet efter döden och så vidare, men tyvärr så nappar inte Maj. Istället är hon respektfullt vänlig, hänvisar än en gång till hemsidan som såklart är öppen för alla, och önskar mig en trevlig kväll.

Jag kanske har bättre lycka nästa gång.

Bild från Sigtuna-retreaten, S:t Olofs kyrkas ruin.

*Och gärna, precis som under det där tvåtimmarsmötet vid min ytterdörr för länge sen nu, understryka hur mycket som sorterades bort – bland annat sånt där kvinnor bär en mer betydande roll. Tydligen finns det texter som styrker att Maria Magdalena ska ha varit en lärjunge, andra att hon var Jesus hustru – det är intressant ur flera perspektiv, men framför allt var det intressant att se hur mina ”favoritvittnen”, som jag kallade dem, tog sig an utmaningen att motargumentera. För det är ju trots allt så, att ingen av oss vet. Det är därför vi har tro – och forskning.
Möjligen hade de lika roligt som jag, där vi följdes åt över det brokiga landskap som religion ofta är; årtusenden av nedärvd tro från präster till följare och vidare igen, och som likt klippor vid havet format sig efter sitt folk som med tiden strömmat genom den. Hade det inte varit för det skrivna ordet hade den riskerat att ebba ut precis som viskleken. Den intressanta frågan, tycker jag, är vad som hann hända med berättelsen om Jesus under de 325 år som föregick konciliet i Nicaea. Den frågan lyckades vi inte förstå varandra i däremot.

Adrians femårskalas del 1: Vad ska de andra föräldrarna tycka?

Möjligheterna är tydligen väldigt många

När jag funderade på hur vi skulle lösa det här med kalas i år (Simons kalas gick ju lite av sig själv), med tanke på min ovilja att ordna ett själv hemma, så snubblade jag över en hel del uppslag från olika ställen som anordnar barnkalas. Hittade till och med ett ställe som erbjöd sig att komma hem till dig med två ponnyhästar, alltså levande djur, och ha ponnykalas …!

För ett ögonblick föreställde jag mig två små hästar i vår trädgård, och sen tog jag mig samman. Adrian är inte ens ponnyintresserad, och sen kom den där tanken ändå; vad skulle de andra föräldrarna tycka. Inte för att någon i vårt hus har nåt emot hästar, men alltså de är inte en del av vår värld. ”Overkill” är inte ett ord jag använder ofta, men ett ponnykalas hemma hos oss? Hah.

De andra föräldrarna

Alltså jag tror nog det är väldigt olika på andra håll, men här hos oss så känner vi inte de andra barnens föräldrar mer än till utseende och snabba “hej” på förskole-/skolgården. Det enda jag vet är att barnen jämför sina prylar, aktiviteter och kalas med varandra – för så gör barn. 

När jag för några veckor sen berättade för min far att vi tänkte ha Adrians kalas på leklandet så funderade han i samma banor, och lyfte skillnaden mellan olika familjers ekonomiska förutsättningar, barns avundsjuka, liksom föräldrars tysta dömande, oavsett anledning. Vi lever trots allt i en jantekultur där det gäller att inte sticka ut för mycket.

Jag tycker inte att reflektionen är ogrundad, men jag tror att det är annorlunda idag. Det är bredare. Luddigare. Jag avundas till exempel föräldrar som är påhittiga och styr upp barnkalas i hemmet med hemgjorda klubbor, tårta, färgkoordinerade dekorationer och fiskdammspåsar med ekologiskt godis. Jag avundas dem för att de orkar, för att de har idéerna och inspirationen, och för att de har TIDEN. När jag ser vad de lyckas åstadkomma blänker det till av otillräcklighet i mig – det är inte värre än så, men det finns där. Och även utan allt det där pyntet, så är jag så impad av föräldrar som ror iland födelsedagskalas hemma. De är HJÄLTAR.

Vår tids valuta

Tid har blivit den nya valutan, på många sätt. Min far menade att det finns de som kan bli avis för att Adrian har sitt kalas på ett lekland, och jag menar att JAG är avis på dem som kan ha sina kalas hemma. Personligt, nära, tillsammans. Gräset är alltid grönare på andra sidan, men i en tid som hojtar om Nära Föräldraskap samtidigt som utbrända föräldrar är så vanligt att ingen reagerar, så vågar jag tro att det för det första inte alls är ovanligt att ha kalas på lekland, och för det andra att det nästan håller på att tippa över till att det här med att vara hemma slår högre.

… i alla fall vad gäller oss föräldrar. Tänk att vi aldrig bara kan slappna av och chilla, utan att vi ska komplicera allting så dant jämt; det är vi vuxna som jämför så hårt och jag tror de flesta av oss läser in våra vuxna värderingar i barnens värld, även där vi egentligen inte skulle behöva det. Vad gäller barnen så tror jag att de är glada så länge det vankas godis, fiskdamm, tårta och lek.

Minuterna efter fiskdammen på Simons kalas i våras.

Vinterns skidplanering är delvis satt, hurra!

Målbild och föremål för efterlängtan, minne från förra vintern:

En vecka i Sälen i januari

Vi har dragit ut på det lite väl länga, precis som förra året, men nu har vi i alla fall bokat en skidresa till Lindvallen i vinter. Det ska bli så kul att åka skidor, barnen längtar och Simon har dessutom hunnit med att sura lite över att det är så långt kvar.

Vi bokade den 9/1 för en vecka. Precis efter jullovet, då det är mycket mindre dyrt att åka dit, och det lär bli kallt och eventuellt inte så mycket snö men säkert tillräckligt ändå. 

Vi bokade utan att ansöka om lov från skolan för Simon. Jag vet att det är sagt att man inte ska vara ledig utanför loven, men alltså kom igen. Det spelar ingen roll hur tidigt ute du är med att boka; alla resor under loven är typ tre gånger så dyra. Dessutom måste vi trängas som pingviner i backar, liftköer och värmestugor. Det blir möjligt för fler barnfamiljer att komma iväg om de åker utanför loven, och nog borde det ligga i skolans intresse med sport, friluftsliv, skidSKOLA, aktivitet osv som de i övrigt förespråkar så hett. 

Anmälan om frånvaro återstår att göra, liksom att jag får min semester bekräftad … 

Längtan att åka oftare

Vi har ju varit lite i Kungsberget också, och nu nyligen annonserade de 30% rabatt på säsongskort. Kungsberget är inte mycket mindre än Kläppen egentligen, och eftersom det bara tar 2,5 timme att åka dit som vore det egentligen möjligt att åka över dagen. Jag pitchade säsongskort hos Björn ganska hårt, tills han var med på tåget och jag skulle köpa dem. Då visade det sig att rabatten redan var avdragen på priset, och plötsligt var det ingen mening längre. Vi kommer åka dit ändå.

Nya skidoveraller

Så i väntan på att vintern ska komma snöande så har jag gått igenom pojkarnas vintergarderober, särskilt med tanke på skidåkning i kallt väder, och har lyckligt investerat i varsin ny overall på Tradera. Den ena men lapparna kvar, den andra mycket lite använd. 

Den blå är egentligen lysblå, typ blå-turkos. Fantastisk färg som är svår att få med på bild. Det blir nog lättare mot snön i vinter.

Vi har haft overaller från samma märke tidigare, och de har varit bland de bästa vi har haft vad gäller slitstyrka och vattentäthet. Nya är de tokdyra, men begegnade i fint skick kostar de inte ens hälften (den blå med lapparna kvar fick jag i och för sig ge hälften för, men det är ändå billigare än en ny i de andra märken vi haft).

Gammal bild med de förra fina overallerna vi hade 2018.

Men än är det inte vinter

Igår gjorde Björn det mesta jobbet i strålande höstväder med att ta ner studsmattan för vintern, jag är förkyld, vi har ingen mat kvar hemma idag heller och vi är sena med återlämning av ljudböcker till biblioteket. Det är ganska mysigt när det blir mörkt så tidigt om kvällarna, jag börjar längta till advent så att man kan sätta upp ljusstakar och allt sånt där. Mysigaste tiden på året.

PS

Du minns kanske att jag skulle på inspektion av all min hud, i den händelse jag skulle bära på fler hudcancerbenägna leverfläckar. Jag har varit där och allt är väl. Ingen hudcancer. Känns rätt bra, faktiskt.

Adrian har fyllt fem år, upplysningens förnuft står för dörren

Fem år och en månad. Än så länge är det mest explosioner som står för dörren

“Adrian, min älskade lilla POJKE!!” fräser jag glatt åt min son, nyss fyllda fem år, för han är i uppförsbacken till ännu en explosion och jag vet att det inte finns någonting jag kan göra åt det. Han är mitt uppe i något slags utvecklingssprång – det är i alla fall arbetsteorin – och han verkar komprimera det. Eller det känns så. Han kan inte bara ha en kämpig period utan den ska minsann vara dramatiskt likställd med blodsockerfall i snårdjungel med giftiga djur och slö machete.

Krig

fem år, på önskelistan
önskelistan inför femårsdagen. (Nej, han fick inga vapen.)

Av alla han krigar mot, vilket är alla han har nåt slags regelbunden relation med, så ligger jag mitt i brännpunkten under ilskans förstoringsglas. Han tänder till på precis vad som helst – eller ja, vem behöver en anleding? – och sen stegras utbrottet tills jag får nog och tar honom över axeln upp på hans rum. Härom kvällen hände det igen och jag gick upp med honom, hojtande över gallskriken, att om man inte kan bete sig så kan man lika gärna gå och lägga sig. Vi brottades genom kvällsrutinen, jag borstade hans tänder, han försökte nypas och rivas och jag vet inte vad, han var som förryckt och allt under höga tjut medan jag metodiskt kämpade på med hörselkåpor över öronen. Sen släppte jag honom för att gå och skölja tandborsten, och på samma utandning gick de förbannat ilskna tjuten över i förtvivlan. Han lät plötsligt som om jag tänkte överge honom för resten av hans liv, och sen ville han inte släppa istället. 

Diplomatins tveksamma neutralitet

Det här verkar vara så vansinnigt jobbigt för honom. Varje morgon, som förr var som en lätt och yr dans mellan en vallhund (jag) och två mycket förvirrade och lite sura får (barnen), startar nu som ett fastkört dödläge vid fronten. Ibland lyckas jag dribbla ner Adrian utan större utbrott ända fram till frukostbordet, men även det är numera ett minne blott. Adrian ligger i krig med världen, och vi har kommit på oss själva med att börja dansa efter hans pipa … I och med den insikten så är det också slut med dansen, men det kvarstår några konkreta punkter som vi bara kan erkänna oss besegrade på:

  1. Adrian får frukost på sängen. Det är visserligen bara en macka, och hur det än låter så står vi fast vid att det är värt ett försök. Jag har gett honom 4 russin i sängen varje morgon hela hösten, och det har gått bra. Det hjälper med morgonhumöret. Men nu när kriget rasar för fullt så finns det inga russin i världen som kan rädda oss. Han vägrar äta frukost, och i det oundvikliga blodsockerfallet – på den punkten är han precis som jag – så drar han alla andra med sig. Det är ofta på håret att Simon kommer i tid till skolan, och jag lämnar Adrian falsettskrikande i hallen innanför förskoledörren och skyndar vidare med Simon. Det brukar ta Adrian 30 minuter att lugna ner sig, och vid det laget har förskolefrullen hunnit plockas bort. Nu är det här en bra förskola med personal som förstår att ge honom nåt att äta ändå, men cirkusen tar musten ur oss och om vi kan få en hanterlig morgon till priset av en macka i sängen under en tid, så må så vara.
  2. Vi väljer våra strider. Alla föräldrar väljer sina strider, men oftare än förr försöker jag undvika att se vad som händer, när det egentligen inte är nån fara. Har han bestämt sig för att stångas så blir det bråk oavsett, såklart, men … jag tror du förstår vad jag menar. 
  3. Vi ber Simon hålla låg profil. Det är inte helt rättvist, men livet är inte alltid rättvist och på ett sätt tror vi att den här perioden är lärorik för Simon, eftersom han börjar kunna se sambandet mellan sitt eget beteende och huruvida han kommer i tid till skolan eller ej. Han blir nämligen frustrerad av Adrians påhitt och ger honom tjuvnyp. Detta resulterar i en ännu större katastrof, naturligtvis, och en ännu större försening. Simon lär sig så sakta hur han kan öka eller sänka sina chanser att alls komma hemifrån samma dag. Det går sådär.

På förskolan säger de att det det är ganska vanligt med utåtagerande beteende i samband med utvecklingssprång (eller vad det nu kallas), och inte heller ovanligt att just mamma får ta den värsta smällen. Inte för att jag var orolig, men det är ändå skönt att höra från dem. Apropå, det här med att ge honom en macka redan innan han går upp, det var deras idé och jag är ganska glad att inte behöva ta åt mig äran för den. 

Adrian har fyllt fem år. Det ska vara en lugn ålder, full av regelföljande och förnuft. En upplysningens era. 

Hah.

Tiden som försvann; min vardag med heltidsjobb och förskole-/skolbarn

tiden som inte räcker till som förälder
Jag känner, som så många andra med mig, att tiden inte räcker till. Där finns också känslan av att samma tidsbrist inte gällde våra föräldrar på samma sätt.

”Jag menar, mina föräldrar gjorde hela julbordet från scratch,” funderade min norrländska tremänning en sällsynt kväll över middag med vänner ute. ”Vem skulle ha tid med nåt sånt idag? Visst, de bodde ju ute i skogen också men ändå.”

”Ja, men vad har vi som de inte hade?” svarade en vän, och pekade på en mobil som låg kvar på bordet efter att ha tjänat som kamera. ”Ta bort den där, och plötsligt blir det väldigt svårt att jobba som vi gör idag.

Jag tror inte vi kan skylla allt på mobilerna, men nog har de bidragit till att gränsen mellan jobb och fritid suddats ut helt på många håll. När jag tittar på min egen vardag, så vet jag inte hur den skulle gå att få ihop utan telefonen men även OM det gick, så tror jag inte det skulle förändra så mycket.

Min vardags-dag

Jag vaknar kl 05, orkar krypa ur sängen kl 05:40. Jag dricker te och jobbar i ca en timme innan jag väcker barnen och dribblar dem genom hela morgonmaskineriet till skola och förskola. Därifrån cyklar jag direkt till jobbet, där tiden går fort fram till kl 17 vartefter jag cyklar hem igen. Jag hinner krama pojkarna där de sitter framför TVn, sedan äter vi middag nästan direkt. Efter middan har jag en timmes kvalitetstid med familjen, sen är det läggdags och hela kvällsmaskineriet dras igång. Kl 20:30 sätter sig Björn på vakt i soffan utanför deras rum och jag går ner för att ta hand om det som är kvar i köket. Ibland är det också tvätt som ska hanteras, mat som ska planeras, ärenden av annat slag som inte hunnits med och kl 21:15 börjar jag gå och lägga mig. 

Såhär har det varit hela hösten, hittills. Jag tänker att här finns två tydliga brister i min tillvaro; 

  1. träning
  2. fritid

Jag har ingen tid över till det. Det är ju BARA på helgen som jag kan sätta mig ner och skriva, och det är dessutom nåt som bara kan hända om det är tyst och lugnt omkring mig. 

Tiden som inte finns

Till skillnad från min uppfattning av många andra familjer i vår omgivning, så planerar vi sällan upp oss under helgen. Visst, födelsedagsfiranden och regelbunden barnvakt undantaget. Och lördag förmiddag, då Simon är på simskola och Adrian på dans, förstås. Det ger oss en och en halv dag i veckan som vi kan umgås med varandra. 

Det här betyder att det tar emot att planera att träffa mina vänner som bor långt borta, eller att gå ut och ta en AW nån kväll. Den lilla tid vi har tillsammans har jag svårt att tumma på, det är inte det jag vill. Jag vill såklart ta den här tiden till mig själv, men helst från nånting som inte är så vitalt som familj och sömn.

För min del, så känns det inte helt rätt i hjärtat. Jag vill vara mer med min familj, jag vill kunna ta en timme nån gång i veckan och skriva. Det skulle vara fint att hinna med att sy det där babynestet jag lovat min vän som får barn i november. Laga barnkläder … ja, du vet, jag vill ha mer tid. 

Gnäll och klagan kräver handling

Jag är fortfarande av åsikten att det går bra att klaga och gnälla, så länge som det görs nåt åt saken. Att BARA klaga och gnälla, och sen inte lyfta ett finger till förändring, känns mindre ok. Därför klagar och gnäller jag. Det måste ske en förändring, annars får jag svårt att trivas som det är nu … För när allt kommer omkring så spelar det ingen roll hur bra jag trivs på jobbet, om tiden inte räcker till familjen.

Det är svårt att ta sig an sånt här när man fortfarande sitter på provanställning och arbetsmarknaden är besvärlig. Jag föreställer mig att min chef skulle läsa detta, och tänker att det vore ju … onödigt. Samtidigt är det vad det är. Det är inte lätt att balansera familjeliv med förskolebarn tillsammans med en rolig heltidstjänst. Jag är knappast ensam om den reflektionen. 

Många måste ha suttit i samma sits som jag* och sen hittat en lösning. Om DU är en av dem, vill du snälla berätta hur du gjorde? Även om det inte hjälper just mig så kan det hjälpa nån annan.

Sharing is caring, och allt det där. Hur GÖR folk, egentligen?


*Samma sits som jag, betyder i det här fallet situationen som sådan i kombination med missnöjet över den. Jag kritiserar inte situationen i sig, den passar många andra. Det är bara det att den inte passar mig.

Livsfilosofi med min låtsaskompis Göran och russinen

Göran och russinen

Jag skriver rubriken Göran och russinen först av allt, och vet precis vad det handlar om, och sen inser jag att det är jag ju ensam om. Det här måste förklaras så att jag fortfarande, trots livligt fantasifull livsfilosofi, framstår som en hel människa när det är färdigläst.
(Minne från landet 2018) En studie i balans; kväll/ljust, vin/vatten, stillhet/myggor, ingen Göran.

Här följer några stycken text, möjligen till synes utan inbördes sammanhang, men de hör ändå ihop så håll ut.

Russinen

Jag har en vän som varit utmattad – flera vänner faktiskt, tyvärr – som berättade för mig att hon haft en utmattningscoach som använde ett litet russinpaket som metafor. Jag vet förresten inte om det heter “utmattningscoach”, men det var en professionell stödfunktion i utmattningssammanhanget hursomhelst.

Tänk dig att du vaknar varje morgon med ett litet russinpaket på nattduksbordet. Du får ett nytt varje dag, men du får bara ett så det måste räcka hela dagen. Du pytsar ut dem under dagen för att du ska orka och ändå ha energi kvar till läggningen av barnen på kvällen – så då kan du inte äta alla till frukost och tro att det ska gå ihop.

Vi kan inte ge allt vi har på en stor kraftansträngning per dag, för då tappar tillvaron väldigt mycket kvalitet för oss. Samma aktivitet kostar såklart olika många russin beroende på person och dag; russinens värde är så att säga volatilt.

Göran

Låt min livsfilosofi stolt presentera Göran. Göran är 63 år gammal. Han har jobbat på samma jobb i 25 år, han är en trevlig prick som gör sitt jobb som han alltid gjort. Visst, han vänder sina två papper om dagen medan andra vänder tio, han nås endast under kontorstid och har radioskugga all övrig tid men ingen kan säga att han inte gör sitt jobb. Göran ser fram emot pensionen om två år, mentalt har han redan checkat ut; han är ju så nära nu. I Görans livsfilosofi rör sig jobbet som en segelbåt mot horisonten och annat, kanske barnbarn, har tagit plats på scenen. Göran har ingen energi eller intresse för nymodigheter som innovation eller förändringsarbete. Förändring blir väldigt obekvämt för honom, för då måste han zooma in på sitt arbete igen och det vill han inte för han är ju på väg bort.

Den tokbreda motorvägen från A till B

Ofta finns det många sätt att göra exakt samma sak på. Till exempel, om målet är att ta sig från hallen till förskolan, så kan man följa tre steg och 1) ta på sig skorna, 2) gå ut ur huset och 3) promenera till förskolegrinden. 

Ett annat sätt att åstadkomma samma sak, är att göra som Adrian och

  1. slänga sig på rygg på golvet och leka skottkärra bort till vardagsrummet
  2. komma tillbaka och stirra en stund på skorna
  3. göra en panikrusning uppför trappan
  4. sparka storebror i ryggen på vägen ner
  5. grina
  6. ta på sig stövlar på fel fot
  7. kräva assistans med skorna
  8. kräva att få cykla
  9. kräva en omväg till förskolan
  10. knuffas med storebror på smal trottoar
  11. bli utgrävd ur häcken bredvid den smala trottoaren
  12. glömma bort hur man cyklar
  13. bli paranoid och skrika SLUTA FÖLJA EFTER MIG resten av vägen till förskolegrinden

Båda sätten leder från hallen till förskolegrinden, men man måste liksom tänka sig en bred motorväg snarare än ett streck från A till B. På ena sidan av vägen går såna som följer steg 1-3, och på andra sidan går såna som följer olika variationer av 1-13, och överallt på vägen går folk som hittar sina egna lösningar och allt däremellan. Alla kommer fram.

livsfilosofi mot utmattning

På min sida av jobbvägen

På jobbet är jag en person som har en tendens att röra mig på kanten av ena sidan av motorvägen. Jag är samvetsgrann, mån om att göra rätt och att bidra. Jag hatar känslan av att inte dra min egen vikt. Jag har en tendens att överprestera i onödan och säger gärna JA till allt man ber mig om. Det här är en av anledningarna till att jag nästan gick in i väggen efter utbildningen för två år sen, och det är nåt jag behöver ha en strategi för att hantera, så att jag inte ska gå in i väggen på riktigt. 

Görans uppgift

Jag har fortfarande provanställning på nya jobbet, den går ut i december. På jobbet pågår nåt min chef benämner som work-over-load; vi är redan få som jobbar i teamet, fler projekt tilldelas utan att fler personer jobbar med dem. Jag drar inte min egen vikt ännu, det är inte heller förväntat att jag ska det MEN vänligen försök.

Jag försöker. Sen börjar det kännas vanskligt, och då tänker jag på Göran.

Vad hade Göran gjort?

Göran hade inte gjort hälften av min lista och han hade inte brytt sig nämnvärt heller.

Jag kan aldrig bli som Göran; jag måste först vantrivas innan jag kan bli det och då har jag redan sökt mig vidare, men jag tänker att om man som jag har en tendens att röra sig på ena sidan av motorvägen från A till B, så kan det vara klokt att hålla koll på sin motsvarighet på andra sidan vägen. Göran skulle behöva vara lite mer som jag, och jag skulle behöva vara lite mer som Göran. Ibland.

Ta ett ögonblick av din dyrbara tid och betänk alternativen. Det finns alltid alternativ. Min strategi nu är att tänka på vad som är viktigt för mig, och inte tappa det ur sikte. Och rådfråga Göran ibland, såklart. Min livsfilosofi har alltid gått ut på att jag kan välja själv; jag MÅSTE ingenting, men allting har ett pris förstås så vad är viktigt?

Epilog

Den galna morgonen med Adrian i steg 1-13, där minst 26 steg utelämnats här för läsbarhetens skull, kostade mig inte många russin alls faktiskt. Det var jobbigt ett tag men sen när vi kom till garaget och cyklarna så insåg jag att Simon skulle komma försent till skolan. Jag tänkte på Göran och russinen, och så släppte jag stressen. Jag kapitulerade inför Tidens makt och sen fick det hela ha sin gilla gång; det var vad det var. Jag skulle också komma sent, men det var som om det redan hade hänt. En befriande känsla minsann. Det tyckte inte Adrian, men han fyller fem om några dagar, så … det är väl som det måste vara.

Kämpen Adrian med sin nya cykel. Han fick välja mellan den och en tuff cykel i trista färger som låg ute på blocket samtidigt. Klart han väljer den med fin färg, blommor, pakethållare och korg! Det hade jag också gjort.

Har du sett den här? Ibland känns våra försök att komma hemifrån som en parodi på den här:

Jag har några innestående där, sa han

Det är kväll, strax innan läggdags. Simon har tydligt bett att få vara ifred på sitt rum. Adrian myser med mig och Björn i soffan och bökar runt med kuddar och böcker och filt och har sig. 

Björn vänder sig mot mig: “Sitter du här uppe sen ikväll?”

Översättning: Han vill att jag ska sitta på vakt i soffan utanför pojkarnas rum, så att de stannar i sina sängar, istället för honom för han vill så gärna se ett avsnitt av nån ny serie som tydligen kräver stor skärm och ljudeffekter; dvs vardagsrummet en trappa ner.

“Det känns som att jag har några innestående där,” tillägger han när jag inte svarar direkt.

Översättning: Han menar att det alltid är han som sitter på vakt – vilket han gör, med Netflix på datorn, efter gemensam överenskommelse oss emellan – och att nu är det väl inga problem att jag gör det en kväll. 

“Javisst,” säger jag. “Gör du det jag skulle ha gjort då, om jag sitter här?”

“Köket, menar du?”

“Ja, och ta in tvätten som hängt ute i två dar, himlen såg tung ut förut.”

“Det gör väl inget att den hänger ute, om den blir blöt igen så torkar den ju ändå sen.”

“Så trevligt är det inte med tvätt som varit blöt fram och tillbaka ute i flera dar. Men det är ju bara att ta in den.”

“Ja, jo …”

“Det känns som att jag har några innestående där,” upplyser jag-som-alltid-sköter-tvätten sammetslent.

Björn ler över hela ansiktet. Touché.

Jag vänder mig mot Adrian, pussar honom på håret och fortsätter stillsamt:

“Ska pappa borsta tänderna på dig ikväll, Adrian? Det känns som att han har några innestående där.”

Björn skrattar. “Den satt inte så bra den där va?”

“Nix.”

Gammal bild pre-kids.