Jag ska bli faster; upprättelsens tid är kommen

Kan du tänka dig? Jag ska bli faster.

Faster …

Hela familjen satt och diskuterade bebisens kön hos mamma för några veckor sen – som om frågan faktiskt var öppen för diskussion – och jag tittade på min bror och sa “det är en flicka”.

Han såg skeptiskt på mig: “Fast det VET du ju inte.”

“Ibland vet man. Jag brukar har rätt.”

“Ja, jag veeet,” svarade han.

Det är förstås lika stor chans vilket som, men av någon anledning kunde jag inte föreställa mig en pojke och det kunde ingen annan heller. Ingen, utom min bror som visualiserade en pojke av alla krafter. Oklart varför.

Beskedet

Han hörde av sig för att meddela kön efter ultraljudet i måndags.

Sanningens och upprättelsens tid nalkas

Det viktigaste i sammanhanget är förstås att JAG ska bli FASTER – jag kommer få sy en massa babykläder igen (wohoo!!) – men efter det så kommer det underbara, väldoftande faktum att jag vet att jag kommer få höra saker som “asså NU fattar jag vad du menade” från min bror, som låtit undslippa sig både ett och annat “det är väl bara att …” genom åren. Hehehe, hämndens upprättelsens tid är kommen.

Min underbara lillebror

Nej, min bror har glatt ställt upp och hjälpt oss oräkneliga gånger och pojkarna avgudar honom så det har inte varit hemskt med honom. Men några gånger har jag resignerat, inför den grundläggande kunskapen i universum att vissa saker måste upplevas för att förstås, och då har jag sagt till honom att “kom ihåg det här samtalet nu, arkivera det i minnet och så tar vi fram och fortsätter den här diskussionen när du själv blir förälder”. Då har han skrattat och sagt att han nog har en del saker som han kommer att få höra då, och det har han naturligtvis rätt i.

I augusti/september nån gång är det dags. Massor av tid att sy, drömma och längta. Jag kommer stå med armarna utsträckta, utifall att någon vill lägga ifrån sig en bebis i dem, så fort jag får tillfälle.

Jag kommer INTE vara den där som berättar hur man minsann “ska” göra. Aldrig. Usch och tvi.

Skansen på påskdagen, och nu har vi sagt adjö till barnvagnen

När vi så satt där i godan ro hos mamma på påskmiddag, så dök förslaget om Skansen upp. De har precis öppnat för i år, så i söndags förmiddag var vi där och för första gången någonsin hade vi ingen vagn med oss.

Hejdå vagnen …

Tänk att vagnens tid är över (OMFG !!!). Det är med viss saknad jag konstaterar detta; vagnen har funkat som en enorm handväska på hjul, vi har kunnat ha med oss allt och lite till i den utan problem och så fort en unge tröttnat eller fått psykbryt mitt bland älgarna så var det bara att rulla fram vagnen och påbörja en relativt ansträngningslös bortforsling av pojken från besvärade djur (och människor).

No more. Nu kommer ryggsäckarnas tid tillbaka – våra ryggsäckar då, inte pojkarnas. Inte än. Men det gick faktiskt bra ändå.

Full fart

Pojkarna sprang hela tiden. Det var som att de bara hade två lägen; springa och klättra. Ibland samtidigt. De tittade fascinerat på björnungarna som lekte våldsamt med varandra, spanade efter lodjur utan att se dem (vi bara antar att de faktiskt fanns i sin inhängnad), klättrade på små stenmurar (och allt annat de gick förbi), spejade på sälar och diskuterade vilka vargar som var yngst. Sen fastnade Simon med huvudet mellan glasskivan och räcket i staketet ovanför vargarna, jag låtsades inte om det och han löste det själv. Strax därpå gjorde naturligtvis Adrian likadant men han kom inte loss. Han lirkade och höll på i flera minuter innan han rev av sig mössan – som höll på att flyga ner till vargarna – och pressade sig ut.

“Aj,” sa han om sitt öra som blivit lite klämt, och sen var det ur världen. Hans mormor, däremot, var lite mer bekymrad än så innan han lyckades ta sig loss. Folk började vända på huvudena mot pojken som satt fast med huvudet i vargarnas staket, men Adrian tog det kallt och jag stod mest och stöttade, för att han skulle kunna vila armarna lite, och väntade.

Efter två timmars aktiv förflyttning började pojkarna bli lite trötta och Adrian blev hungrig, så sista biten till lunchrestaurangen fick han rida på Björns axlar. Det var faktiskt förvånansvärt bra mat där, på Stora Gungan* (precis vid rulltrappan), lite dyrt förstås men hela Skansen är ju ett turistställe. Ska komma ihåg det för framtida bruk; både morotssoppan, köttbullarna och laxsmörgåsen (fick kokt potatis istället, för de hade inget glutenfritt bröd) var gott.

Lyx

När vi senare promenerade tillbaka mot bilen så gick båda pojkarna och höll mormor i handen lite längre fram. Jag och Björn knatade efter och tittade på dem där de gick alla tre.

“Vilken Lyx det är” – sa Björn och lyckades få stora L att höras – “att vara tre vuxna på två barn. Vilken skillnad det gör …!”


*ej sponsrat

Påskveckan med frisk-vab av pollenbarn

Frisk-vab

Jag har haft Adrian hemma i nästan en vecka nu. Det började förra fredan med att jag tyckte att det vore mysigt med en dag tillsammans bara han och jag, för Simon hade varit hemma frisk veckan innan i två dagar pga lite snorigt läge* så jag tyckte det var Adrians tur. Jag vet dessutom att han tyckte det var lite jobbigt att Simon fick vara hemma och inte han, så det föll sig lägligt. Extra lägligt, visade det sig, eftersom pojkarna är pollenallergiska och alen exploderade i samband med detta. 

Adrian snorade och snorade och till slut insåg vi att nä, han måste nog vara hemma från förskolan under hela påskveckan. Han har alltså varit hemma en vecka nu, pollenmedicineringen har ökat och snorandet har vänt, så på tisdag är det förskolan som gäller igen, om inget nytt inträffar.

Adrian på väg mot ljuset i slutet av tunneln.

Det är näst intill omöjligt att få nånting gjort när jag är hemma med honom. “Nånting”, i betydelsen nödvändiga administrativa aktiviteter som kräver lite tid samt en viss mängd koncentration, får helt enkelt vänta i elva dagar totalt innan det går att plocka upp där jag stannade. Visst, han vilar en stund efter lunch, men han slutade sova middag för länge sen och den där vilan (“vilan”) punkteras ofta och gärna med diverse händelser – som tex toalettbesök, assistans med superviktiga saker (som tex att knyta/knyta upp knutar), eller varför inte längdhoppträning från byrån? – vilket gör att jag får svårt med koncentrationen. 

Mys-vab

Men med det sagt, så finns det mycket härligt med att vara hemma tillsammans såhär när ungen är frisk. Vi har haft jättemysigt, och han har varit både hjälpsam och någorlunda sansad mest hela tiden så vi har passat på att cykla. Det var liksom dags, men jag berättar mer om det sen för nu är dagens eftermiddagsvila över.

Glad Påsk 🐣

Glad påsk på er! Vi gör egentligen inget särskilt, utom på lördag för då bjuder min mor på påskmiddag.


*Förskolan menar att snoriga barn är vanligt men de ska trots det vara hemma tills de har varit förkylningssymtomfria i två dagar, ELLER tills de har varit hemma i sju dagar och inga nya symtom har tillkommit.

En jättedispyt över middagsbordet

Vi sitter runt bordet och äter middag. Pojkarna talar högljutt med till varandra. Ljudvolymen stiger till ohanterlig nivå och jag och Björn lägger oss i. Barnen är upprörda. De har svårt att på begripligt vis klarlägga tvisten som verkar ha uppstått ur gester, stamning, vems tur det är att prata – vilket tydligen är tidsbestämt – samt oenighet i ämnet teckenspråk. De hojtar i mun på varandra, och Björn avbryter och försöker få grepp om situationen:

“Men vaddå … ” börjar Björn och låter som en trapetskonstnär som, öga mot öga med Einstein, försöker formulera ett problem inom teoretisk fysik. “Stammar ni?”

“JA-A!” ropar båda två.

“På teckenspråk?”

“JAAA,” ropar Simon tårögt och börjar fippla med händerna i luften framför sig – “Och Adrian säger att det här betyder katt, men det GÖR inte det! ÅÅAAAAAAH!!!”

Björn stirrar tomt på sin son ett ögonblick, och retirerar så till senast kända fasta punkt i livet:

“Ok, men måste ni skrika för det?”

Bildkälla: Pixabay

Lappa & laga-maraton på köksbordet

Begagnat är himla bra

Jag har alltid vänt mig till Tradera och andra källor till begagnat när pojkarna behöver mer kläder. Vi har fått mycket nytt också, framför allt av min far och Pia, vilket har varit bra för vissa grejer är helt enkelt bättre i nyskick, men som regel gillar jag mest återbruk eftersom småbarnskläder blir urvuxna långt innan de slits ut och det gör liksom ont vid tanken på att jättefina grejer slängs på vissa håll. Det är sånt vansinnigt slöseri.

I vanliga fall kan jag flytta urvuxna kläder från Simons garderob direkt in i Adrians, oerhört praktiskt, men Simon har ärvt sin mors form och ämnesomsättning och det har inte Adrian. Alltså, många byxor som passar fint på Simon är för tajta på Adrian redan innan Simon hunnit ur dem.

Härom veckan insåg jag – för det är jag ensam som har ansvaret för barnens garderober, det blir bäst så – att Adrian börjar få ont om byxor. Nu börjar pojkarna dessutom bli så pass stora att de hinner slita på sina kläder i större utsträckning än förut; det är inte lika många byxor som kan flyttas över till Adrians garderob längre, så jag loggade in på Tradera i vanlig ordning, hamnade på Sellpy och köpte en tio byxor i ett svep där.

Tradera & Sellpy

Om jag har fina ord att säga om Tradera så har jag inte lika mycket fint över till Sellpy som säljer på Tradera. Konceptet är bra, men bilderna är ganska kassa och beskrivningarna hjälper inte mycket. I vissa fall är de helt fel.

“Varan är i bra skick och har inga tydliga defekter” står det ofta, bland annat på ett par grå mjukisbyxor jag fick hem. Muddarna vid fötterna var nötta till hål, snöret i midjan saknades (det fanns hål för dem), tyget vid sömmen i rumpan var slitet från grått till vitt och när jag höll upp dem mot ljuset lyste det rakt genom tyget på båda knäna.

Det ska sägas att det går ganska smidigt att reklamera varor hos Sellpy, det räcker med en bild och så får du pengarna tillbaka.

Lappa & Laga

Sick-sack – när du inte orkar bry dig mer än så.
Det här var ännu en “varan är i bra skick och har inga tydliga defekter”, trots ett hål på ena knät. Tack, Sellpy.

Ibland tänker jag att jag borde kunna starta en liten business och laga barnkläder åt alla på förskolan, nu när jag är arbetslös och allt. Inte för att jag gör det så exceptionellt bra, men mer för att jag gör det. För att jag har tid.

Problemet med den idén är väl att jag bara har tid just nu, planen är knappast att fortsätta vara utan jobb och det är tveksamt om folk skulle vara villiga att betala för att reparera trasig barnbyxor, när nya inte kostar så mycket ändå. Det är förresten ett av de stora problemen i konsumtionssamhället vi har, att nya kläder är billigare än att laga gamla (om du inte gör det själv alltså), eller att ekologiskt (ofta) är mycket dyrare än icke-eko osv. Om vi vill ha en verklig förändring så måste de bra valen bli billigare än de dåliga.

Men med det sagt, så måste jag tillägga att det är himla mysigt att flytta ut maskinen i köket och beta av lappandet av ett gäng plagg på köksbordet medan Björn sitter och mötesugglar i ateljén.

Det är maskor som går upp i själva tyget (stickat) hela tiden. Vet inte hur många gånger jag lagat dessa men nu får det vara nog – jag skänker dem tillbaka till ursprungströjans gamla ägare.

Vid närmare eftertanke kanske jag skulle nöja mig med att skriva en tutorial på hur man enkelt och lätt lagar hål med hjälp av sick-sack och/eller raksöm. Kanske kan jag få nån till att laga istället för att köpa nytt.

Hur brukar du göra? Lagar du ibland, eller kanske saknas tiden till det?

Föräldracocktail gjord på hyss och kryddad förskräckelse

föräldracocktail

Föräldracocktail gjord på hyss

Visst är det väl Emil som säger att hyss inte är nåt man väljer att göra hursomhelst? Det är liksom nåt som smyger sig på en och man vet inte att man har gjort ett hyss förrän det redan är gjort?

Simon kör hursomhelst – förutom sina vanliga påhitt – även Emil-varianten av hyss, såklart. Precis som alla ungar gör. Det var inte meningen att det skulle bli si eller så, men det råkade.

“RÅKADE?!” gastade Björn när han kom innanför dörren efter att ha hämtat pojkarna på förskolan härom dan. “Man RÅKAR inte kasta en pinne i ansiktet på nån, Simon! Inte med den farten! Jag kunde ha blivit blind!!”

“Men pappa, jag skulle kasta ÖVER dig,” hördes Simon i logiskt resonerande tonfall ute i hallen. Björn försökte djupandas, det hördes också, liksom att han misslyckades med det.

“Man får inte kasta pinnar! DU FÅR INTE kasta pinnar! Hur många gånger har vi sagt det här?!”

Frustrationen vibrerade i rösten på honom, det är en speciell ton som alla föräldrar nog kan känna igen och relatera till. Så full av frustration, ilska, rädsla över vad som kunde ha hänt (och gärna lite kränkt också), men även tålamod och välvilja. Föräldracocktail, helt enkelt.

Mhm, men nu var det inte den historien jag skulle berätta. Nix, för Simon gör mer än att servera föräldracocktail i tid och otid; han skrämmer även slag på oss. Inte så ofta, men en gång är en för mycket – en känsla som jag också tror att fler kan relatera till.

När Simon försvann på cykeln

Det var lördag förmiddag. Jag och Adrian hade precis kommit hem från dansen, jag höll just på att kränga av honom overallen när Björn ringde.

“Är Simon hemma?” frågade han och försökte låta avslappnad.

“Nej. Borde han det? Var är du?” frågade jag, ej avslappnat.

“Vi har varit och lämnat skräp så jag går med vagnen från lekparken, Simon cyklade i förväg.”

Vi la på, jag tänkte att ungen brukar ju cykla i förväg och han är väl nånstans runt garaget … men oron hade redan satt sig. Två minuter senare ringde Björn igen.

“Jag hittar inte Simon,” sa han och nu lät han precis så stressad som jag försökte låta bli att känna mig. “Jag får vända och gå och leta.”

“Nej! Lämna vagnen hemma och ta cykeln och leta istället. Jag klär på Adrian igen så kommer vi ut och letar vi med.”

Jag försökte att hålla oron i schack när jag berättade för Adrian att Simon är borta och att vi måste ut och leta efter honom. Adrian fattade galoppen direkt och ställde upp med att inte bråka när overall och allt skulle på igen och vi skulle ut och upp på cykeln, igen. Han ville hjälpa till, så medan vi rullade ut från grusgången gastade han redan “SIIIIIIMOOOOON!!” för full hals.

Simon är 5 år, han kan cykla bra och Björn tappade honom ur sikte på ett ställe där han utan tvekan hittar hem. Han behöver inte ens ta sig över någon väg därifrån heller, och det upprepade jag för mig själv hela tiden medan vi cyklade omkring i närområdet. Björn ringde, och jag tänkte att nu har han hittat honom, undrar var han har varit.

“Har du hittat honom?” frågade Björn, och jag kunde känna hans oro lika väl som min egen.

Det tog fem minuter till innan Björn ringde igen och meddelade att sonen var återfunnen, och då hade han varit borta i 20 minuter.

Evigheters evighet

20 minuter är mycket lång tid, när man inte vet var ens femåring är nånstans. Paniken höll sig på avstånd eftersom Simon reder sig själv rätt bra, och eftersom han ju rimligen måste vara nånstans där han hittar hem.

Björn fann honom ganska nära lilla mataffären, som inte alls ligger på vägen hem från lekparken. Han hade stannat, klivit av cykeln och satt sig på backen vid kanten av gångvägen och väntat. Han hade inte rört sig ur fläcken, precis som vi lärt honom – vilket betyder att han blev rädd.

När han kom hem kastade han sig om halsen på mig och storgrät. Det var en lättnadens gråt, den som man bara kan gråta när man vågar känna efter igen. Han berättade att han hade blivit rädd, att han hade satt sig för att vänta på pappa men pappa kom inte och han var helt ensam. Ensam i hela världen.

“Lilla hjärtat, min fina lilla pojke, du gjorde helt rätt som väntade på ett ställe och inte cyklade omkring. Men … nog hittar du hem från mataffären, eller hur?”

Han nickade och torkade krokodiltårar från kinden.

“Om samma sak händer igen, alltså alldeles här i närheten där du hittar och vi kommer ifrån varandra jättelänge, så är det helt ok om du åker hem. Men du får inte gå över nån gata själv, det vet du. Visst?”

Han skakade på huvudet, tog sig samman och så, helt bara sådär, så var det över. Tänk om jag också kunde gå vidare på det sättet.

föräldracocktail på hyss
Simon kvällscyklar med mig till ovan nämnda mataffär. Cykeln är större än den ser ut, bara så du vet. Det är en ofördelaktig vinkel.

Det går rykten på förskolan

När jag lämnade pojkarna på förskolan i måndags sprang jag på en annan mamma, vars dotter Simon är ganska förtjust i, utanför dörren till hans avdelning. Vi växlade de vanliga standardfraserna om “hur är det” och det där, du vet, sen hände följande:

Andra Mamman, AM: Vet du, det var så roligt för min dotter kom till mig härom dan och sa (och här växlade hon till ett mer dramatiskt tonläge) “lever Simons mamma?”

Jag, leende och med ögonbrynen uppe vid hårfästet: Haha jaha?

AM: Jo och så sa jag “Jo, men … vi träffade ju henne, du vet ju vem det är” och så blev jag lite osäker där, om jag hade missat nånting eller så, men så sa hon att Simon hade sagt …

Vi blev avbrutna av andra föräldrar som skulle lämna samt lite infotennis med en av pedagogerna. Jag hann börja fundera på vad tusan Simon hade hittat på nu.

AM: Ja, i alla fall, så sa hon att Simon hade sagt att han hade pruttat sin mamma i ansiktet så att hon inte kunde andas.

Vi skrattade. Åt hur barn är, åt Simons påhitt, åt dotterns mycket logiskt dragna slutsats av den lilla info hon hade fått.

Jag: Nä det var så att han kom och skulle mysa med oss i vår säng en morgon, och så la han sig under täcket, och fes. Han har en lite stökig mage då och då, han är sån, men den här gången var det annorlunda. Jag kunde inte ligga kvar, och då är inte jag den som går upp så lätt men det där … det var nåt annat. Det gick inte att andas.

Av den händelsen kom det sig alltså att en stackars flicka på förskolan trodde att jag hade dött. Att Simon gasat ihjäl sin mor, liksom.

Syskonbråk: det finns bråk, och så finns det Bråk

syskonbråk
Gammal bild, men den visar ett typiskt syskonbråk så jag tyckte den passade ändå; det är trots allt sällan jag drar fram mobilen och börjar fota när det bryter ut.

Syskonbråk

Våra pojkar kommer på kant med varandra ungefär 35 000 gånger om dagen, som vi ser. Mörkertalet är helt okänt men nog finns det, tro inte annat. Vi vet att det här är en nödvändighet; just de här två små personerna måste gå den här vägen för att forma det band som ska bära dem när jag och Björn inte längre finns. Men det finns bråk, och så finns det Bråk.

Känslor och bråk

Ett vanligt syskonbråk är överspelat på ett par minuter, vi reder ut vad som hände – “jag försökte sätta mig på hans huvud, han bet mig i rumpan, jag slog honom med” (infoga valfritt tillhygge), “och då blev han arg!?” – och jag försöker förklara för dem vad som (rimligen) hände i huvudet på den andre. Vi pratar om vilka känslor som kom fram, och jag försöker – Universum ska veta att jag försöker – pränta in i dem att känslor är ok, det är bara känslor och det är inget farligt, låt dem komma, känn dem, känns vid dem. Nämn dem vid namn. 

Är de mottagliga kan vi prata om vad man kan göra ISTÄLLET för att sopa till varandra – till exempel kontrollera att vi inte misstolkat det som händer – och att det ALLTID är bättre att tillkalla vuxen hellre än att skipa egen rättvisa, som ju ändå aldrig uppfattas som sådan av motparten. 

Vendettor

Jag har berättat om min säsong på Korsika för många år sedan, och om hur vendettor ser ut på nära håll. Vendettans natur är densamma som evighetsmaskinens, med den mikroskopiska skillnaden att där en evighetsmaskin förlorar energi, där växer istället vendettan tills den en dag blivit ett monster som river och förstör allt i sin väg.

Simon är ett smart barn. Han fattar det här med vendettor, liksom han fattar det mesta vi förklarar, men det stannar på det teoretiska planet. Simon är nämligen också ett barn med en oerhörd känslokapacitet; nästan alla känslor är extrema. 

Jamen såna är ju barn, tänker kanske du och jo, förvisso, men min beskrivning av honom är med ett barns mått mätt. För att vara ett barn, så drabbas han av fascinerande starka känslor. Han blir kanske glad över något, och kan lyfta humöret på ett helt rum med folk – eller han skulle ha kunnat det, om folk fick samlas på det viset. När han blir arg, så måste han ha hjälp att bära det onda och jobbiga för annars klarar han det inte. 

Det är svårt att vara liten och stå med känslor i bröstet som inte får plats, vilket leder mig vidare till Bråk.

Ett Bråk

Ett Bråk lämnar skada och förödelse efter sig. I kölvattnet guppar brusten tillit, djupt sårade känslor och materiella kalhyggen. Som förälder ser jag det som min uppgift att förebygga och förekomma den här sortens fasor, att finnas där och stötta så att ett syskonbråk inte kan eskalera (till den nivån) från början.

I lördags misslyckades jag monumentalt, och jag kommer sent att glömma den kvällen. Det är som alltid lätt att vara efterklok, och … ja. Hursomhelst. Jag ska inte döma mig själv för hårt, jag gör med handen på hjärtat alltid mitt mesta och bästa för dem men den kvällen var det definitivt inte tillräckligt. Jag hade en dålig dag på den fronten. Men, vad var det som hände då?

Det var precis innan läggning, och egentligen är det inte så viktigt exakt vad som hände, konsekvensen däremot blev mycket upprörda familjemedlemmar. Det var värst för Simon – eller mig, svårt att avgöra. På pappret var väl Simon boven i dramat och Adrian offret, i alla fall vid ett första ögonkast, men sen dramaskrek Adrian med handryggen mot pannan och Simon låg i sin säng och skämdes. Och låt oss för all del inte glömma mitt försummade ansvar som förälder.

Skam är den värsta känslan som finns. Jag vet ingen som står ut med den, och vi gör allt för att forma om den till något annat. Vad som helst, bara vi slipper skämmas. Skam kan sätta mycket djupa spår i barn, och Simon av alla lär inte vara ett undantag.

Lappa och laga för allt vad tygen håller

Jag nattade Adrian enligt påbörjad procedur, sen gick jag in till Simon och försökte hjälpa honom (och mig själv) ur det värsta. Stillsamt försökte jag få honom att sätta ord på sin vrede, hitta roten till den. Det blev ett fint och lite hjärtskärande samtal med ett litet barn och hans stormiga och glittrande vackra inre. 

“Du vet väl att jag älskar dig ändå, Simon? Även när jag är jätte jättearg?”

En kram for dramatiskt fram från under täcket. Vi kramades, jag strök honom över håret och sa det om och om igen, ända tills han ville sova.

Det här är det svåraste med moderskapet, tycker jag. Var lappar och lagar jag när jag inte vet var det behövs? Vi vill ju skydda dem mot allt ont, men ibland är det så oerhört svårt att veta vad det är eller när det ska hända. Samtidigt behöver de lära sig. Syskonbråk fyller en funktion men Simon måste lära sig att det finns gränser som man aldrig aldrig får korsa. Hur vi ska hjälpa honom med det förblir mitt livs frågetecken. 

Lördagskvällen blev helt ofrivilligt en svidande läxa i var syskonbråk slutar och blodigt allvar tar vid, men vem den sved mest för får vi nog aldrig veta.

Lästips

Hittade, efter en mycket kort googling, en sida om syskonbråk på BVC-Elvis (klicka här) som fint och sakligt sammanfattar allt vi fått höra om ämnet både i böcker och under våra besök på BVC.

Det finns, som det står i ovan nämnda BVC-artikel, många sätt att jobba för att få ut frustrationer och starka känsloanfall innan det blir bråk av dem. Jag tror att alla föräldrar har sina egna personliga tricks de kör med, det gäller bara att hitta dem. Ett som funkat med Simon (men som absolut inte funkar med Adrian) är det vi kört sedan han var fyra år. Undrar hur länge det kommer funka, för övrigt – det blir eventuellt svårt för lilla mig att brotta ner en 14-åring i soffan och kittelkriga honom till utmattning.

Berätta gärna vad du har för tricks med dina ungar! Jag skulle må bra av lite inspiration. Kram på dig.

PS.

De har många fina stunder tillsammans också, de bråkar inte HELA tiden.