Simon ska bli ninja – ordet som gett mig storhetsvansinne

Vad ninjor i verkligheten var är mer komplicerat än man kan tro när man tittar på populärkulturen kring dem, men även om vi mer än gärna upplyser våra barn om sånt som faktiskt stämmer så känner jag att hans idolisering av ninjor gärna kan få kvarstå orörd ett tag till.

bli ninja
Jag och mina minininjor när de var små

Hur man får med Simon på tåget

Vi kom på för en tid sedan att Simon nog skulle passa på judo, så vi frågade honom om han ville börja på det.

“Vad är det?” var hans fullt rimliga svar. När jag förklarade så såg han fortfarande neutral-på-gränsen-till-skeptisk ut. Jag insåg att jag måste få med honom på tåget innan ögonblicket var förbi.

“Kommer du ihåg hur lång tid jag sa att det tar att bli ninja?”

Med ens hade jag hans fulla uppmärksamhet: “Länge länge,” sa han.

“Kommer du ihåg att jag sa att ninjor måste lära sig många saker innan de kan bli riktiga ninjor” fortsatte jag, och kunde nästan känna fartvinden i det momentum som ordet ninja gav mig.

Simon nickade.

“INGEN föds till ninja. Småninjor som börjar i ninjaskolan kan ingenting alls. ALLA ninjor har varit nybörjare. Som du,” sa jag oskyldigt till min son som lyste upp. Jag hade i princip kallat honom för ninja.

“Judo är något som ninjor kan lära sig. De lär sig en massa saker, och judo är ett bra ställe att börja på.”

“Får jag gå på det?”

“Ja, jag tänkte att du kanske ville det.”

“Jag vill gå på det!”

Forgive me a cruel chuckle

Hur är det man säger – ändamålet helgar medlen? En liten, liten del av mitt samvete menar att det är lite lurendrejeri jag kör med på min intet ont anande femåring. En annan, mycket större del, svarar med att det gäller att få dit honom – gillar han det inte så behöver han ju inte fortsätta. Jag kan inte låta hans egna idéer grundade på påhittade saker baserade på humör för stunden sätta krokben för honom för en hel termin.

Det här är en taktik som även visat sig användbar på simningen. Vi går på simskola steg 1 – eller gick, det är sommaruppehåll – och Simon är ganska motsträvig mellan varven. Han vill helst göra andra saker än det som instrueras. En hel del av det är för att han har respekt för vatten och är lite harig av sig – men jag är samtidigt säker på att den här harigheten är något han gömmer sig bakom när han inte har nån lust, vilket han inte har för att det finns ett litet obehag som han är omotiverad att överkomma.

När corona effektivt satt stopp för judodebuten, vilket Simon inte glömt och gärna frågar om lite då och då, och vi var halvvägs genom simterminen så hade han en av de där dagarna. Du vet, en sån där klåfingerdag, när ungen är överallt utom där han ska vara och ignorerar allt du säger medan tålamodet stadigt nöts till smulor. Han lyssnade inte på läraren, körde sitt eget race och försökte stänka på de andra barnen så fort de kom för nära.

“Alla ninjor kan simma,” sa jag plötsligt med låg röst.

Simon, som bara hört ninjor, blev stilla. “Va?”

“Vad gör en ninja som trillar i vattnet?”

“Vet inte?”

“Simmar. Alla ninjor måste lära sig att simma, därför att alla ninjor som inte kan simma drunknar när de trillar i vattnet.”

Jag behövde inte argumentera så mycket mer. Han köpte det på studs och bestämde sig för att försöka göra det vi skulle, vilket var att doppa hela huvudet med simglasögon som inte täcker näsan på. Plötsligt, för första gången nånsin, så gjorde han det. Sen kom han upp, överöstes av beröm från sin stolta mor, och dök ner igen och den här gången släppte han näsan med handen i flera sekunder.

Jag bara gapade. Han hade vägrat så länge och gömt sig bakom “rädsla”, och så räcker det med ett enda ord.

Ninja.

Det här ordet ger mig makt. MAKT!

Sova middag – våra aktuella sovrutiners vara eller icke vara

Hur mina pojkar kan somna på kvällen

Jag fick en fråga från Jenny för ett tag sedan, om hur pojkarna kan sova middag på dagen och ändå somna på kvällen. Här kommer inget tips, bara ett försök till överblick på hur deras sovrutiner ser ut i dagsläget. Adrian 3,5 år, Simon 5 år.

Det korta svaret

Helg

De vaknar runt kl 07 – de har sömntränare så de kommer i alla fall inte upp tidigare – och kommer in och hämtar paddan i vårt sovrum. Sen får de turas om att spela på den medan vi vaknar. Ibland tröttnar nån och gör nåt annat, ofta innebär detta att komma in till oss och krypa ner och gosa (om det är Adrian) eller hoppa runt på våra täcken och hojta om frukost (om det är Simon). Sen går vi upp allihop runt kl 08, äter frukost, trasslar med kläder och tar oss ut.

Kl 12 äter vi lunch, kl 13 om inte tidigare ligger de i sina sängar och senast 13:30 somnar de.

Runt kl 14:30 kommer Adrian upp, men ibland sover han så vi får väcka honom; kl 15 är sovgräns på helgen, annars blir kvällen kämpig. Simon får vi nästan alltid väcka.

Kl 20 påbörjar vi kvällsrutinen med tandborstning, fuktkräm och sagoläsning, och senast kl 21 ska det vara släckt och tyst.

Vardag

Vi går upp vid 07, kanske kvart över. Kläder, frukost, tandborstning, skor, förskola. På kvällen är det sovdags kl 20, eller senast 20:15 – det beror på hur pigga de är och om det är en lång saga.

Simon

Simon skulle nog, om han inte hade varit så känslig som han är, inte sova alls längre efter lunch. På förskolan sover han inte längre, han slutade när han fick byta avdelning i höstas. Vi märker på honom att vissa dagar skulle han verkligen ha behövt sova middag en stund, och det har hänt att han tappat humöret alldeles på förskolan och till slut toksomnat på nån soffa, trots att folk leker omkring honom.

Oftast går det bra. Han är väldigt trött om kvällarna och somnar fort strax efter 20. Det har hänt att han somnat 19:30 för att han varit så trött.

Adrian

Adrian är också i gränslandet till att sluta sova middag efter lunch. På förskolan sover han nästan alltid, men det brukar inte bli mer än max en halvtimme. På kvällarna är han liksom tröttpigg. Han är trött, men inte sovtrött, och det tar minst en halvtimme, ofta en timme, innan han somnar framåt 21.

Just denna kväll kom herr Trotsåring på att golvlampans sladd lämpar sig för aktiv lek på golvet bredvid sängen, så det slutade med att jag tog lampan.

Helgerna

För Simons del så brukar vi se helgerna som tillfällen för honom att ta igen sig och ladda om. Han somnar efter lunch, framåt 13, och vi väcker honom vid 15 igen. Adrian ber ofta att få gå och lägga sig efter lunch, och trots det är han svårare att brotta ner men han somnar ändå ganska snabbt och kommer upp av sig själv framåt 14:30.

Den här vilan på eftermiddagen kostar oss kvällen, såklart. Barnen lägger sig minst en timme senare än vanligt, och ibland somnar inte Adrian förrän runt 22.

Vi har testat att låta honom ligga och lyssna på spännande sagor i sin säng efter lunch, medan Simon tvärsover, med tanken att han kanske är redo att hoppa över att sova middag. Det gick inte bra. Men alltså inte alls. Han var helt knäckt redan innan middan.

Vi tänker att det väl får kosta kvällarna för oss ett tag till. Simon somnar alltid före Adrian, och han vaknar rätt ofta före honom också. Adrian är kvällspigg och morgontrött, Simon är tvärtom.

En pedagog på Adrians avdelning sa att hon personligen inte tyckte att man ska väcka barn och hålla på. Om de somnar efter lunch så behöver de sova middag, och då ska man inte väcka dem för då stressar man hjärnan och kroppen.

Så kan det vara. Jag vet inte. Jag vet däremot att om vi inte väcker Simon vid 15 så blir kvällen onödigt komplicerad. Just nu är det fortfarande pollensäsong och det ligger i allergiernas natur att suga energi ur kroppen, så det kan vara så att båda pojkarna har en tröttare period och att Adrian kanske till och med redan skulle ha slutat sova vid det här laget.

sova middag
De är så söta när de sover.

Jag är faktiskt osäker på hur länge till det här inlägget kommer vara aktuellt. Om två veckor sover han kanske inte alls efter lunch längre.

När hjärnan kapar fantasin och utropar självstyre

Jag ska berätta om kalaset men det är inte helt färdigskrivet än, så jag sticker emellan med detta min hjärnas senaste påhitt. Kanske känner du igen dig? Kanske kan vi le snett åt den tvättmaskin av känslor som moderskapet bjuder på, oavsett scen.

Min hjärna & jag

Jag har livlig fantasi, på gott och ont. Det är inte den där jag- har-livlig-fantasi-jag-hittar-på-berättelser-till-mina-barn-stup-i-kvarten-fantasin som jag ÖNSKAR att det var. Nix. Det är den där fastna-i-en-tanke-som-leder-till-en-tänk-om-grej-som-lämnar-känslor-efter-sig-fantasin.

Förr var det katastroftankar, men det är lite lugnare på den fronten nu. Katastroferna har lämnat plats för olika känslor som min hjärna entusiastiskt dramatiserar för mig. Typ när jag gör mellis till pojkarna eller nåt.

Känslorna är oftast de där jag ogillar – rädsla, sorg och ensamhet brukar generellt inte vara så populära – men det börjar inte med att jag står och mår som en bruten kvinna. Jag gör mellis, liksom. Allt är väl.

Storyn

Härom dagen var det så. Jag gjorde mellis. Det var lugnt. Tankarna vandrade stilla och så från ingenstans började jag nynna på Byssan lull. Kanske för att jag sjungit den på order från Adrian kvällen innan, vem vet. Jag gillar melodin.

Jag tänkte på hur jag brukade sjunga den för honom när han var bebis, och då utropade min hjärna plötsligt självstyre och spelade upp en film för mig:

Jag befann mig långt bak i tiden, kanske för 60000 år sen. Tänk Grottbjörnens folk. Jag hade oförklarligt kommit dit, tänk Narnia, utan att kunna hitta tillbaka. Till slut hade jag bildat mig ett nytt liv på plats, fått ett nytt barn och sjöng Byssan lull för honom som enda påminnelse om mitt gamla liv. Där zoomade filmen in på sången, den resonerade som i en tunnel och även om orden numera tillhörde ett nästan glömt språk och tappat sin betydelse, så blev tonerna i melodin så tyngda av sorg, vemod och saknad att axlarna sjönk och nynnandet där vid mellisbestyren stannade av.

Det var en stark kortfilm. För min familj här i nutid skulle det vara som om jag dött. Och jag skulle ha förlorat dem, men de skulle ändå vara trygga och i det fanns en tröst och en oerhörd sorg på samma gång.

Självanalys

Adrian band, som nyfödd, visan Byssan lull till ett kärleksintensivt ögonblick för mig. Känslominnet av det dansar när jag nynnar den melodin, och jag var väl inte uppmärksam där i köket. Så då blev min hjärna visuell. Hade inte det funkat hade den kanske skickat en brevduva. Eller snigelpost. Eller röksignaler, om inget annat; det är kanske så enkelt som att jag på ett känslomässigt plan saknar bebistidens intensiva närhet, och väl medveten om att vi inte kommer få fler barn så finns det tydligen en del av mig som sörjer den.

Jag, mina känslor och min hjärna är som olika avdelningar i ett dysfunktionellt företag. Över lag går det rätt bra för företaget – oklart hur – men internt är det fan rörigt.

Men, misströsta icke: jag har tagit in en konsult. Dvs min terapeut. Det blir stadigt värre sedan hon kom in i bilden, men det måste det bli innan det kan bli bättre. Det är både svårt och smärtsamt att riva upp gamla mönster och upptrampade stigar, och på det dessutom börja bana ny väg genom snår som aldrig någonsin rörts. Det tar tid. Hon ger mig “verktyg” och “läxor”, men det är som om hon gav mig tillhyggen som jag aldrig sett och inte ens vet i vilken ände man håller dem. Känns som att försöka slå sig fram i kompakt snårig urskog med fel ände av en yxa.

Treårsåldern: Adrian har koll på allt

Treårsåldern är brutal, på så många plan, men det finns en underbar charm hos den här oskyldiga perioden i barns liv då de försöker få ordning på och gärna använda sånt de precis “lärt” sig. Adrian delar frikostigt med sig av sin världsbild, och den är för go. Här är några exempel:


Jag retades med honom, höll fast och kramades och sjöng komama*. Han blev sur:

“Mamma sluta, du får inte göra så med mig, för jag har en känsling i örat.”

“En känsling? Oj, hur ska vi få ut den då?”

“Det går inte för den sitter allra längst in.”

“Aha, måste den vara kvar där då?”

“Ja, så du måste vara försiktig med mig, förstår du.”


“Mamma, veeet du, faaaktiiiskt, jag har stensler i magen.”

“Stensler? Vad är det?”

“Det är bra för det betyder att all luft har kommit ut,” berättar familjefilosofen matter-of-factly med sin vanliga undervisande lilla hand i luften.


Jag försökte torka hans händer efter maten, innan han skulle gå från bordet. Vi gör alltid det. Adrian blev vansinnig:

“JAG BESTÄMMER ÖVER MIN KROPP!!”

Jo … Förvisso.


Adrian klättrar i ett träd, jag hjälper Simon som står och kissar i en buske. Plötsligt skriker Adrian från trädet:

“HJÄÄÄÄLP!! MIN HALS HAR GÅTT I BAKLÅS!!**”


Det är vackert och varmt vårväder. Vi har varit ute på cykeltur, Adrian och jag. På vägen hem börjar han sjunga, och när vi svänger in på vår gata höjer han volymen och skriksjunger glatt och helhjärtat åt alla grannar han ser hela vägen fram till vår uppfart:

“KOM UT OCH DANSA! UPP MED HÄNDERNA! KLAPPA TAKTEN ETT TVÅ TREEE!***”


Pojkarna har fått varsin köpt smoothie som de sitter och smuttar på efter maten. De njuter ljudligt båda två. Förpackningarna har inga bilder, så vi frågar dem vad det är i deras smoothies.

“Adrian, vad är det för frukter som din smoothie är gjord på, tror du?”

“Vet inte.”

“Vad smakar det som?”

Han tänker efter, sedan säger han: “Som min sko.”


Sist, men inte minst, ska vi inte glömma julafton, då Adrian mitt i all paketyra ställde sig och ropade högt:

“JAG KÄNNER INTE MINA ÖGON!!”


Tips! Läs om andra saker som hörs hemma hos oss här. Och när Simon traverserade treårsåldern lät det ofta såhär.


*Komama: “Mamma, kom, mamma. Kom, mamma. Kom mamma. Komama.”

**Copy-paste från sagan om den vite riddaren.

***Förtydligande för dig som inte haft småbarn på ett tag:

Det gäller att hitta sin ljusglimt i tillvaron

Spännande tider

Det är spännande tider, må jag säga. Eller har vi redan avhandlat det, typ tusen gånger? Spännande tider, verkligen, när utflykten till stora coop blir en ljusglimt. Det här med att jobba hemma, stanna hemma, undvika folksamlingar och allt vad det är leder förstås till omvärdering av det man faktiskt kan göra. Som att handla.

Nu är Björn och jag krassliga, men innan det hände så var Adrian med mig och handlade efter dansen, och vi höll på att inte komma därifrån för att ubåten var så himla spännande.

ljusglimt på coop

Årets första och enda pulkaåk

Annan ljusglimt var härom dagen när jag var hemma med Adrian, eftersom det inte fanns någon personal alls på hans avdelning på förskolan, och det hade snöat under natten.

“SNÖÖÖ!!” tjoade jag och, när han inte ville följa med ut direkt, hotade med att det redan höll på att smälta.

Vi tog med oss pulkan och åkte ett åk i slänten här i närheten. Det gled som förväntat på den tunna flygiga nysnön, som knappt fäst vid det fortfarande gröna gräset, dvs dåligt. Så vi gick en prommis med pulkan på släp, och jag som inte varit ute på ett par dagar tyckte det var oerhört trevligt.

ljusglimt 2020

Av någon anledning blev Adrian plötsligt sur på mig och gick runt och tjurade i säkert 30 minuter utan förklaring, men sen blev vi lika oförklarligt sams igen och när vi kom hem fick han syn på leksaksskidorna i garaget. Medan det sista av nattens snö sakta smälte bort inför våra ögon kämpade min lille trotsåring tappert med spänna-på-skidorna tills det var dags att äta lunch.

ljusglimt

Permitterad

Också en ljusglimt, faktiskt. Jag har blivit permitterad från jobbet på 40 %, dvs jag går ner till att jobba 60 % med en lönesänkning på 6 %. Det är i och för sig nästan fullt strålkastarljus snarare än en ljusglimt. Här har jag gått runt ett tag och funderat på om jag i egenskap av småbarnsförälder borde gå ner till 80 %, så som jag har rätt att göra, och så ger man mig 60 % istället utan särskilt stor lönesänkning alls. Extra bra är det för att det naturligtvis är på jobbets initiativ; det som tagit emot på 80 %-fronten är just att jag är nyanställd på 100 % och det kändes så dumt att direkt gå ner på 80 %.

Å, men vad ska jag GÖRA med all denna TID? Äsch, jag tänkte ett tag att här har jag min chans att se ikapp alla säsonger av Game of Thrones (som jag sparat), men det blir nog snarare självstudier i kombination med diverse syprojekt. Om nu barnen får fortsätta komma till förskolan, vill säga. Man vet ju aldrig. Spännande tider, som sagt.

Aprilvädret och barnkalasens tid är här

Det blev ingen vinter i år, i alla fall inte i Stockholm. Vi gick från en segt utdragen höst till vårfåglar och knoppar, Simon och jag har enligt order pollenmedicinerat sedan februari och i helgen tog Björn fram studsmattan. Och nu snöar det.

… och medan jag skrev detta försvann allt och solen kom fram. Det är verkligen osäkra tider vi lever i.

Barnkalas

Simon fyller fem år i mitten av april, och han har såklart önskat sig ett kalas med fiskdamm. Det är inte många veckor kvar, men vi vet inte riktigt hur vi ska ställa oss till det hela. Klart att vi vill ordna ett kalas för honom, men om några veckor får kanske ingen gå ut alls så det gäller att ordna med planer som inte är alltför komplicerade att skjuta på eller avboka.

Tiden är alltså kommen – barnkalasens tid, vill säga. Vi vägrar låta oss dras med i föräldratävlingar om vem som ordnar det bästa/största/mest originella/fyndigaste kalaset, men det krävs likväl en hel del eftertanke och planering för att vi ska komma så mentalt helskinnade ur det hela som möjligt. Tips mottages för övrigt mer än gärna. Vad som helst. Hit me.

Jag var på ett gäng barnkalas när jag var barn, det är min enda erfarenhet – förutom pojkarnas första kalas i vintras hos en gemensam förskolekompis, då.

Nu snöar det igen.

Anyway, Björn tyckte vi skulle satsa på utomhuskalas, med tanke på folks eventuella ovilja att samlas inomhus i kombination med vår definitiva ovilja att städa.

Nu haglar det, för övrigt.

Utomhuskalas känns inte så himla lockande just nu, men det är väl den vägen vi måste vandra den här våren om vi ska få nåt gjort.

Saker jag hör mig själv säga

Jag är säker på att du känner igen dig, du vet i det där ögonblicket då man hör vad man precis sa, och tänker att ja, det var en sak jag aldrig trodde att jag skulle säga.
Här är några jag samlat på mig senaste månaden.

Kastar man mat omkring sig så är man inte hungrig!

Vi tvättar inte händerna i dricksglaset.

Hoppa inte på mitt huvud.

Sluta hjälpa mig när jag är på toa!

Vem är det som har ätit på pappas gummimatta?

Vår son vässade sina tänder där, det är därför den ser ut så.

Det finns faktiskt saker som jag inte vet. Varför det blåser idag är en sån sak. Jag VET inte.

Vad gör badrumsmattan i min säng?

Om man sorterar sin musli och sen äter en smula i taget, då har man valt att inte äta så mycket. Så är det bara. Det är det som HÄNDER om man gör så.

Var ska vi borsta tänderna?

NEJ! Inget hoande vid bordet!

Sluta slicka på mitt huvud när jag läser.

Jag vill inte ha dina fötter på min tallrik.

Du kan inte tvätta händerna genom att slicka dem rena. Så gör hundar, och de är ALDRIG rena.

Nej, jag kan inte ta bort mina tänder ur min mun. Det är väl klart att jag råkar bita dig om du kör in hela din hand i min mun, där mina tänder finns.

Ibland går det långsamt

Mamma?

Ja?

Min snabbhet är på semester.

Är den?

Ja, med fladdermössen.

Jasså?

Ja, för de ska till samma ö.

Vad härligt. Får jag också följa med?

Neje!! Det är faktiskt bara fladdermössen som får åka dit!

Jaha. Och snabbheten?

Meh! Jag säger ju det.

Mvh Simon, 4 år