Jobbar på min intuition som mor; framstegsrapport

Jag har fått anledning(ar) att fundera på det här med intuition på sistone; högkänsliga ska tydligen vara bra på sånt. Jag suger på det. Varför?

Jag har aldrig varit bra på att lyssna på min intuition. Man har väl känt av den – det har väl de flesta – många gånger, men sen liksom på räls ignorerat den vilket kostat. Särskilt den där frågan på matteprovet i 9an, men det är en annan historia.

Så, nu har jag tänkt att jag ska försöka lyssna mer på mig själv. Det går sådär, men bättre än förut. Några gånger kan jag till och med peka på:

När Simon fick feber

När vi skulle till landet för några veckor sen, så stod jag i badrummet och skulle plocka ihop barnens necessär. Jag tog upp barnflaskan med ipren, tittade på den, kände att det var mindre än hälften kvar och valde att packa ner den oöppnade istället. Så slipper jag oroa mig för att medicinen inte ska räcka när Simon får feber.

Simon fick mycket riktigt feber första kvällen på landet. Jag måste alltså ha känt av att det var nåt på gång hos honom dagen innan han blev sjuk.

När Adrian trillade i

Jag fotade pojkarna på bryggan en kväll. De trillar i princip aldrig i vattnet; Adrian fick hjälp av Simon en gång, men annars har det varit ont om missöden. Just den här kvällen tittade jag på dem, där de höll på med sina håvar och sjögräset, och satte fingret på videoknappen – men tvekade. Nej, om jag filmar när Adrian trillar i så blir jag den där föräldern som filmar istället för att hjälpa sitt barn. Vet dessutom inte om han trillar i nu eller om en liten stund, kommer antagligen sluta filma precis innan som vanligt.

intuition

12 sekunder senare trillade Adrian i. När jag tittade bort. Inte en enda fiber i min kropp var förvånad, utom det att jag hade hört den där tanken, och inte bara känt den. En del av mig ångrar att jag inte filmade.

Det är inte lätt att lyssna inåt, och för nån (dvs mig) som inte lyssnar så mycket utan mest bara känner massa saker hela tiden så vill jag dunka mig själv i ryggen och kalla detta för framsteg ändå. Med lite mer träning så kommer jag ha på film nästa gång Adrian (självförvållat) badar ofrivilligt.

Stanna hos mig, håll mig i handen och säg att det snart blir bra …

Naturbegåvning

Tiden står helt stilla i det mörka rummet med de fuktiga lakanen. Så öppnas dörren, i plötsligt motljus ser jag Adrians kontur närma sig medan Simons slanka silhuett dröjer i dörren.

Adrian lyssnar. Simon kommer också fram, till foten. Han känner, frågar, backar ut och går vidare till annat. Adrian går också. Till sitt rum. Där hämtar han sin lilla stol som han släpar över allrummet och in till mig. Han placerar den på golvet alldeles bredvid min säng, tar min heta hand i sina små nävar, tittar på mig och säger mjukt:

“Mamma, varför är du sjuk?”

“Jag vet inte,” svarar jag. Rösten hackar, halsen bultar och svider.

“Varför vet du inte?”

“Man kan inte veta allt.”

“Jo-o mamma, du vet allt.”

Jag ler genom misären åt sonen som instinktivt anar vad jag behöver.

“Mamma?”

“Mm?”

“Mamma, du är bäst. Jag älskar dig.”

Jag stryker honom över huvudet. “Jag älskar dig också, Adrian.”

“Får jag ligga bredvid dig?”

“Nej älskling, du ska inte vara så nära mitt ansikte, jag vill inte smitta dig.”

Han fortsätter med sina frågor, kramar min hand och arm och försöker lirka sig närmare. Han småsjunger för mig, viskar mamma, liksom lockar på mig att kramas. Jag har nästan 40° feber, ont precis överallt men extra mycket i ryggen och halsen. Huvudet bultar i takt med hjärtslagen, det tinnitus-tjuter i öronen, jag mår illa och ljuset från trapplampan skär i ögonen. Jag kan inte minnas när jag var så sjuk senast … Och Adrian får mig att skratta.

Gav upp och ringde husläkaren

Det där var i fredags kväll. Då hade jag legat och våndats på allvar sedan lunch och började känna att vansinnet rimligen måste få ett slut snart. I lördags var det lite bättre, men inte i halsen – den blev istället, om möjligt, värre. I måndags fick jag nog, tyckte att kroppen minsann hade fått sin chans att fixa det där själv, och ringde husläkaren. Jag hade dragit mig för att ringa henne, eftersom jag inte gillar antibiotika och nånstans fattade att det antagligen fanns på kartan.

“Jag kan inte idag, du får komma imorgon kl 11:15,” sa husläkaren, kort och konkret som alltid.

“Ja, ok, men … Men jag tänkte att kanske jag kunde berätta det här för dig, och att du skulle säga typ att avvakta till fredag och om det inte är bättre så ses vi då?”

“Nej. Imorgon. 11:15.”

Igår var jag alltså där. Hon lyssnade, tittade, hummade … och så kände hon på halsen. Jag hoppade till.

Det slutade med en dunderkur antibiotika.

Ironiskt dansande dam i röd klänning-emoji.

Spånga Bys 4H gård – klart tips om ni har vägarna förbi

Jag är kär.

I en get.

Alltså den här geten … jag har aldrig träffat en så kelsjuk individ! Vi tar det från början:

Förra helgen tyckte Björn att vi skulle åka till en 4H-gård. Den 4H-gården där jag brukade hänga när jag var 4 år är också den där vi varit mycket med pojkarna (och även där Simon gav bort sin napp), men det är ju alltid kul att testa nåt nytt. Det var fint väder, så vi gav oss ut på en längre cykeltur till Spånga Bys 4H gård, och det var en glad överraskning.

Spånga Bys 4H

Det första vi gjorde när vi kom fram var att ge pojkarna äpple, och medan de åt gick jag några steg bort och hittade hönsen och getterna. Jag stack i armarna genom getternas staket och försökte halvhjärtat locka på dem – djur lyssnar aldrig på mig – och då var där en som lyfte på huvudet, tittade på mig säkert en hel sekund och sen kom traskande. Den var inte rädd, stod helt nära och liksom vände sig vartefter så jag skulle komma åt att klia den på de bra ställena – vilket i getens fall tydligen var runt öronen och på kinden, och halsen, och ögat (?), och överallt.

spånga bys 4h

Visst har de märkliga ögon, getter? Och det var som att den blev helt groggy av att strykas, det syntes hur den verkligen njöt.

Pojkarnas äpplen tog dessvärre slut så jag kunde inte stå kvar och gosa vid staketet hela dan.

spånga bys 4h

Plaskdammen visste vi ingenting om, så pojkarna fick plaska på i kalsongerna. Adrian badade och plockade sten från botten, Simon sprang runt kanten och … oklart vad han hade för sig. Koncentrerad var han i alla fall.

spånga bys 4hmjh

Adrian var helt såld på klätterställningen. Där fanns även gungor, studsmatta, och en liten inmurad småbarnsgård i skuggan under träden.

Den största succén, eller i alla fall den sista innan vi blev tvungna att åka hem och äta lunch, var konstverk-klätterställnings-rutschkanorna.

Vi hade en lång diskussion i efterhand, Simon och jag, om huruvida den ena var grön eller blå. Jag hävdade grön, sen tittade vi på bilderna och jag sträcker mig till blågrön.

Spånga Bys 4H gård har även hästar, som vi såg i en hage bredvid gungorna, och en massa andra djur enligt hemsidan som vi inte letade reda på. Vi kommer komma tillbaka många gånger tror jag.

Min födelsedag förra veckan

Jag fyllde år förra veckan. 38 stycken … Jag får mer ålderssvindel för varje år som går. Inte för att jag ogillar att bli äldre, utan mer att vart har alla åren tagit vägen? När man är liten så hinner man leva ett helt liv på ett år, när man blir äldre så hinner man knappt någonting.

När vi firade Björns födelsedag i maj så startades dagen under fullständigt kaos, men på min dag var det raka motsatsen. Ingen skrek. Alla tre kom in och sjöng. Det bästa är att alla sjöng samma sång, och pojkarna hade gjort varsin teckning till mig som Björn rullat och satt presentsnöre runt, och som jag entusiastiskt fick mottaga ansiktet. Adrian tuggade i sig min frulle i vanlig ordning, förstås, och Simon var mycket hjälpsam i öppnandet av paketet. Jag fick 2 berlocker … eller hängen, eller vad det nu heter, av Björn. Tydligen hade jag önskat mig det, men det har jag fortfarande inget minne av så det blev en effektiv överraskning och de är jättefina.

Har jag berättat redan att min mor och bror gav mig 2 nätter på ett vandrarhem i Sigtuna? Det gjorde de, i alla fall. Inte nästa vecka, men veckan efter. Bara jag, helt själv, allena, solokvist. Det kommer bli fantastiskt! Jag har nämligen bestämt mig, efter mycket om och men, för att skaffa en ipad och förstår du, jag kommer kunna sitta och bekanta mig med den OSTÖRD …! Halleluja.

Vykort från landet

Jonas var här och hälsade på över en natt.
Alla har badat. Vissa behöver lite övertalning trots värmen.
Låneleksaker i viken är en verklig skatt. Bevis på att (nästan) allt är relativt, särskilt för barn: låneleksakerna är halvtrasiga, omaka och till viss del otippade. Spelar ingen roll; pojkarna är sysselsatta lika länge med dem som med “bättre” prylar. Så klart – här finns ju inget annat.

24° i vattnet i viken. Har aldrig varit med om så mycket mygg här.

I och med att vi vet att vi inte kommer fira semester här nåt mer, så faller det sig kanske naturligt att letandet efter ett annat – eget – sommarställe blir en del av separationsprocessen.

Jag är tämligen fäst vid det här stället, som sagt, men för Björn är det annorlunda. Hans pappa byggde det här huset, han har vuxit upp här på somrarna. Annette, Björns mamma, satt för bara nån vecka sen på Öland och berättade om hur de hade invigt huset tillsammans med vänner och dansat i högklackat på det där trägolvet som aldrig slipats sedan dess. Golvet bär märken efter ett helt liv, känns det som. 70-talsklackarna vid invigningen, släpandet av då tunga IKEA-möbler, in- och utflyttning av trädgårdsprylar vid säsongsstängning/-öppning, hösttunga skor med smågrus i räfflorna, kloreporna efter brorsans gigantiska – och vad jag förstått osedvanligt osmarta, liksom numera avlidna – kungspudel samt brorsans frus speciella städteknik är spår jag känner igen, men där finns så mycket mer. Tänk om golv kunde tala.

Hursomhelst. Ett nytt sommarställe blir inte aktuellt ögonaböj, oavsett vad vi kommer fram till. Vi måste ju också fundera på VARFÖR vi vill ha ett, om vi nu vill det. Vad ska vi faktiskt använda det till, vad är syftet? Vi kommer aldrig få tag på ett eget ställe som kan mäta sig med detta, så det gäller att inte leta efter en ersättningsstuga.

Svårt att ersätta.

Vykort från Öland

Vi hade inte behövt ta med barnvagnen.
Lång barfotavandring på spången.
Stranden är bäst när ingen annan är där.
Småkalvarna behövde sällskap.
Det blåser nästan alltid vid Johans sommarhus.

Duscha inte mitt godis!

Simon står i duschen sent på kvällen, dvs runt kl 21. Jag duschar honom och tvättar hans hår eftersom han sagt att han inte kan sova för att det kliar så mycket i håret.

“Sluta mamma sluutaaa! Inget mera vatten, nej nej! Näääääj!! Inte ansiktet! Måste torka! Nääääääj!”

“Men Simon, lugn! Det är bara vatten. Det gör ingenting med vattendroppar i ansiktet!”

“Neeej mamma NÄÄÄÄÄÄÄ! DU FÖRSTÖR MINA GODISAR!”

“Va? Har du sparat godisar i håret nånstans?” – Detta känns märkligt, eftersom Simon inte fått nåt godis. Jag inser att ordet har en bredare betydelse för honom än för mig, så jag testar en teori genom att hälla lite vatten i ansiktet.

“Sluta hälla vatten, du duschar bort mina godisar!”

“Menar du din näsa?”

“JA-AAAA!!”

“Är snorkråkorna dina godisar?”

“Jaaaaaa!! Dom e goooodaaaa!! Ja vill ha dooom! Ja tyckej om dom!! Dom e mina! Sluta!!”

Utmattad med sikte på det positiva

Jag skrev om hur tungt det känns ibland, här kommer en uppdatering om vart det inlägget lett mig – för precis så är det. Det var det inlägget, att skriva det, som fick mig att titta efter ordentligt och möta det jag såg.

Det var ingen rolig syn. Jag tittade på mig själv, men också framåt, och då var det som om all fart tog slut. Jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig.

utmattad

Utmattad

“Jag orkar inte bry mig” är en fruktansvärd tanke att ha, för mig, som mor. Känslan som red över mig på de orden var sannolikt vad som fick butiken att stänga igen och hela kroppen att slå larm.

Att kalla mig utbränd vore en överdrift – och nog lite av en förolämpning mot alla dem som är utbrända – men jag är nog inte så långt därifrån. Jag står och hänger i dörröppningen men orkar inte ens gå in för jag är trött. Så trött. Trött förbi tröttledsen, förbi kort stubin, sömnlöshet och onödiga konflikter. Förbi typ alla konflikter, faktiskt.

Jag känner mig utmattad. Inte utmattningssyndrom, hjärntrötthet, eller vad nån nu vill kalla det. Inga stämplar, tack. Bara trött. Utmattad.

Vad gör man åt sånt?

Eh, jag är något av en antiexpert på området. Jag har ingen aning. Men jag jobbar efter de riktlinjer som jag uppfattar från min kropp och har en handlingsplan:

  • Planera ingenting
  • Se till att få lugn och ro och TYST
  • Träna
  • Pyssla
  • Vila i horisontalläge
  • Se minst ett avsnitt av nån serie per dag
  • Leta efter ro att läsa boken

Vad detta innebär i praktiken:

  • Björn sköter matplaneringen
  • Barnen är på förskolan på dagarna, jag är hemma. Björn tar nästan allt ansvar för dem, han hämtar och lämnar (han har semester nu) och jag går undan när jag behöver det
  • Jag har haft ett par veckors uppehåll men nu är jag och Mellan på g igen
  • Att pyssla, dvs skapande via handarbete, är meditativt för mig. Det skapar tystnad i huvudet och lämnar efter sig en positiv liten känsla av att ha åstadkommit något.
  • Vid 14 tar energin att hålla på med saker slut. Jag ligger i soffan till 16:30 då det är dags att ta tag i matlagningen medan Björn fortfarande är ute med pojkarna.

På torsdag åker vi till Öland på semester. Semester är förstås inte vila, men jag försöker hamstra så mycket det går nu och så får jag se till att fortsätta ta det lugnt även på semestern.

Mår jag fortfarande såhär efter semestern så är det läge att söka hjälp igen. Det vore nog inte så dumt med lite terapi igen, oavsett, men ibland måste man också acceptera hur det är, gilla läget och låta saker och ting ta den tid de tar.

Jag lär mig något jätteviktigt

Faktiskt. När jag tittar på vad jag brukar opponera mig mot, eller lägga mig i, ta över m.m., och jämför med vad jag gör/inte gör nu och vad skillnaden är, så är det – hör och häpna! – helt ok. Björn är den bästa partner jag kan önska. Han plockar upp det jag släpper och knallar glatt vidare och visst, det blir inte som när jag gör det, men det blir bra ändå.

Det här kanske är en jättebra grej för vårt förhållande.

Bloggen

Min blogg är som du vet min ventil och mitt roder. Så även nu. Jag vägrar fokusera på hur neggo jag mår mellan varven, hellre zooma in på sånt som känns positivt. Att skriva är för mig också meditativt, ett sätt att få ordning på alla tankar, och jag har ett helt gäng. Alltid. När jag lägger dem på bloggen så slutar de fara omkring i mitt huvud, och därför vore en bloggpaus allt annat än klokt. Kanhända blir det lite sporadiskt och ryckigt däremot … men du kanske kan ta det.