Jag sa ifrån på jobbet till slut

I månader har det pågått. Sedan 4 december har jag en blank sida i webbläsaren öppen. Det här har varit det längsta uppehållet i bloggens historia. Ofrivilligt, naturligtvis. Det har varit som när man tappat en välfungerande träningsrutin, och så ska man tillbaka upp i den. Det är inte så enkelt.

Att skriva den här bloggen gör mig gott, men i höstas växte jobbet i den riktiga världen till ett monster. Det gick inte att släppa monstret med blicken utan att det anföll, och bloggen fick vänta. Utan den extra energin bloggen ger så hamnade jag i underläge, och monstret styrde mitt liv i flera veckor. Jag förstod att jag skulle bränna ut mig om jag inte drog i nödbromsen innan jag inte längre hade något val, och en dag i oktober sa jag ifrån.

“Jag orkar inte,” sa jag till min 3-dagar-på-jobbet-nya chef. “Jag måste vila.”

“Ok,” sa hon. Sen sa hon: “Jag låter dig ta ledigt några dagar, men under den tiden vill jag att du kartlägger din arbetsbelastning så att vi kan se över den när du kommer tillbaka.”

Låt oss säga att hon inte förstod situationen. Låt oss säga att jag spenderat två månader på att brotta mig upp på fötter igen och samtidigt värja mig från en välmenande men fullständigt oförstående chef. 

Att acceptera olika på jobbet

Nu är det bättre. Tragiskt nog är beskrivningen av min vardag från förra året fortfarande likadan, med den enda skillnaden att jag oftast inte går upp och jobbar innan barnen vaknar på morgonen. 

Men det är faktiskt bättre. Mycket bättre. Jag och min chef är diametralt olika som personer, och vi har svårt att förstå varandra. Min nuvarande taktik är att inte fästa så mycket vikt vid vad hon säger, eller snarare hur hon säger det. Det är svårt, ska du veta, men jag är ändå säker på att hon menar väl. Jag kan kan lite luddigt säga att jag ser det hela – henne – som en livslektion, en pusselbit i bilden av mig. Hon är bara budbäraren.

Jag kan meddela också att Göran är tillbaka, och med honom kom min första text här på över tre månader.

Jag är så himla glad att ha dem tillbaka båda två.

God Jul! Ta hand om er 🎄

jobbet

Fotoutmaningen på insta

Jag fick den här utmaningen som flyter omkring på Instagram, du vet den där ”7 dagar, 7 svartvita kort. Inga människor, ingen förklaring”-utmaningen, för ett tag sedan.

Jag är dålig på att uppdatera min insta, så jag tänkte att det kunde vara kul. Det höll i 3 eller 4 dagar innan jag totalt tappade fokus – skolan har ofta den effekten – så totalt har det väl tagit… 2 veckor? 3, kanske?

Anyway, här kommer mina bilder, och det är MED förklaring för övrigt.

1.

Fotoutmaningen på insta

Jag tentapluggade i vardagsrummet på förmiddan. Det hade snöat ute, kaminen var igång och så plötsligt kom solen och förstörde myset.

2.

Fortsatt motvilligt tentaplugg. Denna dag inlåst i arbetsrummet.

3.

Jag träffade Anna på Espressohouse en eftermiddag…

4.

…och hon påpekade att hårvärmeställningarna, som såklart kallas för nåt annat i verkligheten, hos frisören intill ser ut som ninja turtles.

5.

advent på insta

Björn (och kanske även jag) har tröttnat på att elda upp det sista av förra årets gran lagom till att nästa gör entré i vårt hem, så han köpte en plastgran. En som tål att stå ute också, därav de många ljusen.

Nu när vi har vikt ut alla grenar på den så är den faktiskt jättefin.

6.

Fotoutmaningen på insta

Vi fick en utenalle av pappa och Pia förra året, men den kom aldrig ut eftersom vi saknade eluttag. I år har Björn ordnat det och nu står nallen och slängkramar alla som passerar på gångvägen.

7.

Både första och andra advent kom och gick, så även snön. Ibland har vi snö på backen när vi vaknar, ibland inte. Det är jättespännande.

Jag har fått en fotoutmaning

fotoutmaning

Veckan som gått har varit vansinnigt aktiv, pluggmässigt och på hemmaplan.

I skolan har vi haft tenta, handledning, och en nästan orimlig deadline för ett delprojekt.

Hemma har Simon varit sjuk igen, och Adrian nu ha tillfrisknat han med (ta i trä) från samma sak. I skrivande stund är båda jag och Björn fortfarande relativt friska, men vi får väl se hur länge det håller i sig.

Men så kollar jag min insta, vilket jag inte gör varje dag (alls), och där har kära Tessan gett mig en fotoutmaning.

Challange accepted. Klart jag är med… även fast jag måste lägga in en daglig påminnelse i mobilen för att detta ska bli av.