Hashtag: skitdag

Jag skriver sällan klagotexter, men idag skiter jag i det. Nu ska du få höra.

Vet du hur många inlägg på utdöende bloggar som börjar med “nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen, haha”? Ofta med en töntig smiley, och ibland lyckas någon klämma in en särskrivning till och med där, hur det nu är möjligt – men för varje gång jag tänker att jag ska ge bloggläsandet en chans så blir det mer och mer uppenbart för mig att när det kommer till särskrivning, så tycks möjligheterna oändliga. Här kvalar jag inte ens in i hallen till antagningsprovet för grundkursen Särskrivning for dummies.

Simon har en kämpig period igen, vilket leder till att det känns jobbigt även för oss. Vi gör vad vi kan, men när man inte riktigt vet var skon klämmer så är det besvärligt och det finns inte mycket som kan mäta sig med den maktlösa känslan av att se på när ens barn kämpar, och inte kunna hjälpa eller underlätta.

Parterapin river upp gamla sår, och bitvis lägger effekten av det sordin på tillvaron. Som senaste veckorna. Möjligen hänger detta ihop med Simon. Det gör ont med terapi, vi vet det, och det blir värre innan det blir bättre. Jag kan definitivt säga att det har blivit sämre för oss, men inte på det uppenbara sättet som man kanske tänker på först, med bråk och skrik (från de vuxnas håll alltså). Snarare saknar vi varandra mer. Vår relation rör på sig, och jag tänker att det är mot det bättre. Där jag förut tolkade Björn på ett sätt och drog växlar på det, börjar jag sakta omvärdera mina slutsatser och Björn gör likadant. Det handlar om att hitta varandra igen efter den turbulenta tid vi har bakom oss (hus, barn, studier, jobbyten, arbetslöshet, nästan-utmattning).

Att vabba på halvtid efter semestern stressade mig. Under mitt “utvecklingssamtal” med min chef blev jag tvungen att meddela att jag var illa förberedd för att jag inte hade hunnit, men när han frågade varför, vad det var jag gjorde som tog tid, så kunde jag inte svara. Så kasst.

Trots att vabben för tillfället är över så tycks jag inte komma ikapp. Det är hela tiden någonting som punkterar veckorna så att jag inte kan vara på jobbet 8 timmar per dag som jag ibland skulle behöva. Uppförsbacke, är vad det är.

PMS dippade rejält förra gången, med facit i handen så hade jag pga lathet trappat ner på ett kosttillskott jag äter för just PMS, och det var kanske därför jag kände behov av hemlig golvgråt i ateljén en halv kväll. Det är bättre nu, tack.

Skitdag

Igår, måndag. Parterapi hemma på förmiddagen, cyklade till jobbet på lunchen och trillade på cykeln TROTS att jag fick massor av tecken på att det skulle hända redan innan det blev försent att rädda sig. Jag bara trampade på, trogen mitt vanliga jävligt störiga “äh, det går säkert bra”. Det gjorde det inte, och nu har jag ett redigt sår på armbågen. Och på knät. Axeln känns lite ledsen också, liksom cykeln, som gnisslade värre än vanligt när jag ledde upp den på vägen för att sitta på en sten och verkligen känna hur den lite kyliga vinden brände i såret medan blodet rann jag väntade på Björn som skulle komma med bilen.

Sen, väl på jobbet efter att ha fått hjälp av mamma att lägga om armen, sa tidigare nämnda chef “du får gärna tala om för mig när det blir sådär, så att jag vet det”. Direkt efter att jag kommit innanför dörren sa han det. Jag blev ganska paff; att tokramla på cykeln à la Björn är inte nåt jag tänker göra lite då och då. Jag fattar fortfarande inte vad det handlade om, men eftersom mitt förstahandsval när det gäller reflexreaktioner är att känna mig som världens absoluta sämsta (infoga valfritt substantiv), så kändes det inte kalaskul. Därför ska jag ge honom en chans att förklara idag.

Det var det om det. Ingen bild; det finns de som inte gillar blodiga armbågar och tjuriga chefer på bild. Och apropå att det ibland går längre tid mellan inläggen här, så kan jag bara säga att så blir det när det är lite tuffare än vanligt. Men det kommer att gå över, och – bra grej! – pappa var här och hälsade på ett par dagar förra veckan. Det är länge sedan sist, pga covid-19, och jag har saknat honom. Så glad att det blev möjligt till slut.

3 massiva förändringar under första veckan som arbetande kvinna

Jag ska berätta om hur vi hade det i Kungsberget, men inte idag. Idag ventilerar jag förändringar. Inte mindre än tre massiva förändringar trädde i kraft den här veckan, och nu är jag lite trött. Ok, jag är svintrött.

förändringar till arbetslivet

Massiv förändring nr 1

Först och främst så har jag varit hemmamamma, ish, sedan i juni. Jag har haft det ganska lugnt och skönt, utom när jag var sjuk då, och ändå fyllt mina dagar med prylar så det har inte blivit tråkigt och det har absolut inte varit det där arbetslöshetsknutna hetstittandet på serier som vissa andra från min klass ägnat sig åt.

Nej, jag har haft det bra, och nu så går jag alltså från hemmafru till 100% heltid. Massiva förändringar för alla. Plötsligt så tvättade sig Björns vita t-tröjor inte sig själva mitt i veckan, plötsligt så tog barnens extrakläder på föris slut och köksgolvet blev väldigt fort väldigt smuligt.

Massiv förändring nr 2

Eftersom jag inte gick tillbaka till mitt gamla jobb utan gick på ett helt nytt, i en helt ny bransch, så måste vi räkna introduktionsperioden på nya jobb. Alla intryck, all information, alla namn som man genast glömmer bort och så allt detta socialiserande. Energidränerande är vad det är.

Massiv förändring nr 3

Terapin. Oh joy. För att komma igång träffades vi två gånger den här veckan. Första träffen hann jag inte ens nämna vad det var som fått mig att kontakta henne, vi fastnade i saker som jämförelsevis är petitesser men antagligen inte desto mindre viktiga. I fredags fick jag det ur mig i alla fall, och den urladdningen höll mig i tårar halva terapitimmen och sen hela vägen hem.

Jag vet om att terapi inte är en dans på rosor. Jag vet också att det ger mer än det tar, det är bara det att det nästan bara tar nu i början, och den där återbäringen dröjer till senare. Märklig känsla det är, för övrigt, med en främling som jag tillåter komma och veva runt i mitt allra innersta. Allt damm som dras upp och virvlar runt … det är känslor som förlorat sin plats och inte vet vart de ska ta vägen.

Helgen

Vi hade ingenting inplanerat. Jag var och simmade med Simon igår morse, på en annan kurs, på prov men det var ingen hit. För kallt för oss båda, det var ganska hemskt faktiskt.

Nu sitter jag i kölvattnet av den här första veckan och tänker att nästa vecka kommer att bli lite bättre. Dvs lugnare. Ingen terapi, jag hinner återhämta mig i en hel månad innan nästa brutala omruskning. Jag kan namnen på ganska många (för att vara mig) på jobbet nu. Jag hittar där jag behöver hitta, typ. Utom på cykelvägarna, så den utmaningen kvarstår.

Det är så vi jobbar på hotell

Vad är mysigare än att stå i gryningsregn kl 6 och vänta på bussen?

Första arbetsveckan är snart till ända, och som svar på den tydligen obligatoriska frågan: Jo, det känns bra. Jag går på samma schema som förut, dvs 80% med ledigt fredagar och helger som regel (det gör typ ingen annan som jobbar på hotell), men maj är högsäsong så det kommer bli mer under en period om kanske 3 veckor.

När jag jobbar dag kommer jag hem runt 15:45, jättetrött såklart. Känns tråkigt att inte hinna vara med Simon mer än några timmar innan han somnar, så det blir intensivt pussande och lekande och så fram till middan. Björn tycker det är skönt, då får han “ledigt”.

Dagar som idag, när jag jobbar kväll, har vi hela morgonen och förmiddagen på oss. Alla är pigga (typ) och glada och vi hinner umgås massor innan jag åker hemifrån kl 14.

Jag var orolig för att komma tillbaka till jobbet och börja med att berätta att jag snart ska vara föräldraledig igen – jag hinner trots allt bara jobba 6 månader – så när jag i måndags fick blommor och hyllades som nära på guds gåva till hotellbranchen kändes det som att den nyheten kanske kunde vänta lite. I tisdag hängde känslan fortfarande kvar, men det började kännas oärligt att inte ha det på bordet så igår berättade jag det för min chef precis innan hon drog hem.

Det visade sig att jag inte hade behövt fundera på det.

“Grattis! Ja, du har ju varit öppen med det från början så det är inget konstigt med det”, sa hon och påminde om ett besök på jobbet med Simon för nåt halvår sen, då jag tydligen sagt att vi ville ha barn tätt.

Ibland kan det störa mig att jag inte kommer åt att dunka mig själv i ryggen.

Avslutningsvis för idag vill jag säga att det är skönt att bara ha massa vuxna människor omkring sig halva dan, och att det är detaljerna som gör att jag gillar mitt jobb så mycket.

Ja, vi torkar våra gästers tvättade kallingar över hålslaget på kontoret. Det gör alla hotell. Lämna inte in din tvätt om du är blyg.

Den stabiliserar i alla fall

Alltså jag är så trött. Jag har haft vändpass, dvs slutade 23 igår och började 06:30 idag, jobbat till 15, åkt till gamla lägenheten en timme bort för att packa flyttlådor och vänta på tjejen som skulle köpa soffan.
Nu, 4 timmar senare, sitter jag på tunnelbanan.
Det enda som står mellan mig och platt fall framåt ur sätet är min mage.
Jag hänger på den som man hänger på en fullpackad väska i famnen.