Jag sa ifrån på jobbet till slut

I månader har det pågått. Sedan 4 december har jag en blank sida i webbläsaren öppen. Det här har varit det längsta uppehållet i bloggens historia. Ofrivilligt, naturligtvis. Det har varit som när man tappat en välfungerande träningsrutin, och så ska man tillbaka upp i den. Det är inte så enkelt.

Att skriva den här bloggen gör mig gott, men i höstas växte jobbet i den riktiga världen till ett monster. Det gick inte att släppa monstret med blicken utan att det anföll, och bloggen fick vänta. Utan den extra energin bloggen ger så hamnade jag i underläge, och monstret styrde mitt liv i flera veckor. Jag förstod att jag skulle bränna ut mig om jag inte drog i nödbromsen innan jag inte längre hade något val, och en dag i oktober sa jag ifrån.

“Jag orkar inte,” sa jag till min 3-dagar-på-jobbet-nya chef. “Jag måste vila.”

“Ok,” sa hon. Sen sa hon: “Jag låter dig ta ledigt några dagar, men under den tiden vill jag att du kartlägger din arbetsbelastning så att vi kan se över den när du kommer tillbaka.”

Låt oss säga att hon inte förstod situationen. Låt oss säga att jag spenderat två månader på att brotta mig upp på fötter igen och samtidigt värja mig från en välmenande men fullständigt oförstående chef. 

Att acceptera olika på jobbet

Nu är det bättre. Tragiskt nog är beskrivningen av min vardag från förra året fortfarande likadan, med den enda skillnaden att jag oftast inte går upp och jobbar innan barnen vaknar på morgonen. 

Men det är faktiskt bättre. Mycket bättre. Jag och min chef är diametralt olika som personer, och vi har svårt att förstå varandra. Min nuvarande taktik är att inte fästa så mycket vikt vid vad hon säger, eller snarare hur hon säger det. Det är svårt, ska du veta, men jag är ändå säker på att hon menar väl. Jag kan kan lite luddigt säga att jag ser det hela – henne – som en livslektion, en pusselbit i bilden av mig. Hon är bara budbäraren.

Jag kan meddela också att Göran är tillbaka, och med honom kom min första text här på över tre månader.

Jag är så himla glad att ha dem tillbaka båda två.

God Jul! Ta hand om er 🎄

jobbet

Fösta veckan på jobbet med återupptäckt av livet utanför barnen

Just precis nu

Det är 2018-varmt hos oss idag. Vattnet i den lilla uppblåsbara poolen i trädgården är grumligt och på balkongen ovanför surrar AC:n. Allt är stilla, ingen orkar röra sig.

Imorgon har en gemensam kompis till pojkarna födelsedagskalas, så i eftermiddag ska vi åka och handla en present. Planen är att stanna till vid en plaskdamm på vägen tillbaka.

Kriget mot myrorna i trädgården fortsätter. Det verkar fruktlöst, det känns inte som att de blir färre. Kanske är giftet jag lägger i fällorna gammalt och verkningslöst, kanske matar jag dem bara – det skulle förklara en hel del. 

Första jobbveckan med nya rutiner i startgroparna

Första veckan på jobbet har gått bra. Jag har inte bidragit på något sätt, annat än med närvaro, men jag har fått sååååå mycket att läsa på och det har tagit 3 dagar att får igång datorn med alla program och inlogg. Nu är det gjort – och jag har återupptäckt en grej från för 2 år sen:

Det finns tid även innan barnen går upp på morgonen.

Det här hade jag helt glömt bort. Jag har länge levt som i en låda där alla vakna timmar finns, och utanför den fanns ingenting – förutom Universum utom räckhåll förstås. Så är det alltså inte. Tittar jag upp över lådkanten så ligger där en hel natt av sommarljusa otämjda timmar som inte ens är rädda för mig, för vi har aldrig sett varandra förr.

Nu menar jag naturligtvis de glada och fria timmarna, inte de mörka kämpartimmarna från bebistiden eller andra barnbundna nattetimmar.

Igår gick jag upp en timme tidigare än vanligt. Alla sov, utom jag och solen och den sista timmen innan dagen skulle starta. Jag hann jobba lite, dricka te i lugn och ro, tänka igenom dagen och – ja, du vet.

På det sättet blev morgonrutinen med pojkarna ett mysigt avbrott i jobbet, istället för något som måste drivas igenom för att man ska kunna starta sin dag nån gång – och jag hör hur det låter, för övrigt. Stannar jag upp och tänker efter, så är det morgonen som är min stund med dem, den är viktig. Viktigast. Men på morgnarna är jag sällan böjd att stanna upp och tänka efter, för jag är ingen morgonmänniska.

Jag jobbade hemma den dagen dessutom, så på eftermiddagen gjorde jag likadant. Jag hämtade dem en timme tidigare än det var tänkt, och tillbringade en timme med dem innan Björn jobbat klart och vi kunde byta plats. Visst, jag jobbade längre än jag brukar, men med viktiga pauser och jag kom ändå ”hem från jobbet” samma tid som tidigare dagar.

Måste se till att göra så minst en gång i veckan, vilket borde gå eftersom vi inte får vara fysiskt på kontoret mer än 4 dagar i veckan.

När Simon försökte rädda mig från att få sparken

Tufft besked i tuffa tider

Yes, så kom turen till mig att få det där samtalet vars budskap rinner som isvatten över ryggen. 

“Lisa, tyvärr måste jag meddela att du är en av dem som måste lämna oss nu.”

Jag beundrar min chef, som hanterat det hela väldigt bra utifrån de förutsättningar han har. Det finns inga pengar; sist in, först ut. Det här kommer inte som en blixt från klar himmel, företaget har varit öppet med hur illa det är ställt (tack, corona) och vi visste att varsel var på gång, men jag hade ändå trott att jag skulle klara mig eftersom jag jobbar på en av få avdelningar som faktiskt går med vinst.

Hursomhelst, jag blev naturligtvis jätteledsen. Jag var arbetslös ganska länge ändå efter utbildningen och var så himla glad över det här jobbet. Ett perfekt jobb för mig, dessutom. Visst, jag fick inte göra allt jag hade velat, men det fanns utvecklingsmöjligheter i ett företag som strävar i framkant av mitt område. Det öppnade många dörrar för mig. Såklart blev jag ledsen, och det KAN hända att just NU är sämsta tillfället det här århundradet att förlora jobbet.

Jag fick det där samtalet den 2 november. Nu har jag repat mig. Fortfarande ledsen såklart, eftersom jag jobbar kvar till 16 december och det känns konstigt att jobba med vetskapen att inte få vara kvar, men det blir bättre.

Simon, min räddare

Hemma berättade jag för pojkarna att jag inte får vara kvar på jobbet, och att jag var lite ledsen för det. Jag berättade under middan, och de lyssnade och släppte det, så som barn gör. De har så att säga fullt upp med allt annat.

Den följande veckan jobbade jag inte så mycket, motivationen var i höjd med stövelkanten, och under den veckan började Simon hålla på med dumheter på förskolan. Personalen berättade att han kändes uppe i varv, frustrerad och uppskruvad, men det fick jag inte veta förrän i efterhand. 

Så en hel vecka efter att jag fått sparken, så fick jag höra hur det var på förskolan* och jag hade ett snack med honom igen. Den här gången bara han och jag, när jag skulle lägga honom. Vi hade läst färdigt sagan, släckt lampan, och låg i hans säng och småpratade. Jag berättade samma sak igen, att jag inte får vara kvar på jobbet, att jag är ledsen över det, men att det inte är jobbets fel, och absolut inte familjens fel. Eller mitt.

“De vill att jag ska stanna, men de har inga pengar kvar,” sa jag pedagogiskt, vilket ledde till följdfrågor och en något mindre pedagogisk redogörelse för hur pengaflödet ser ut i samhället och varför jag vill ha betalt för att jobba (dvs för att kunna gå på simning med Simon). 

Simon reagerade med att först bli väldigt arg på mitt jobb, och sen, när han fick klart för sig att det inte var jobbets fel, kastade han sig över mig och hetskramade, som för att skydda mig. Jag gjorde vad jag kunde för att lugna honom, vilket bara det är en komplicerad balansgång, och sa sedan att det finns en bra sak med det här ändå.

“Vaddå?”

“Jo, jag kommer att ha mera tid till er. Då kan du få vara hemma från förskolan nån gång ibland utan att du är sjuk, och så gör vi roliga saker tillsammans bara du och jag. Och en annan dag gör jag likadant med Adrian.”

Det här är någonting som jag vet att Simon tycker mycket om, “bara du och jag”, och jag ser själv fram emot det. 

Morgonen därpå, när jag väckte honom, sa han att jag måste skynda mig till jobbet.

“Måste jag skynda mig till jobbet? Jasså, varför det?”

“Så att du kan ta hand om kunderna.”

“Mhm?”

“Ja, så att ni får pengar. Så att du kan få vara kvar på ditt jobb.”

Åh, hjärtat mitt! Så logiskt, så enkelt, så rätt egentligen. Han hade tänkt ut en lösning på mitt problem; han skulle hjälpa mig att komma i tid. Men … känslan, du vet, när barnet försöker ta ansvar för dig, föräldern. Det bar mig emot att på ett mjukt sätt behöva förklara att det var en superbra idé, om det inte hade varit för att jobbet redan hade bestämt sig och att vi säljer tjänster, inte varor; pengarna kommer in långt senare än säljögonblicket.

”Älskling, det är ingen fara med mig, det här kommer att gå bra ändå ska du se. Men du, tänk på att vi kommer kunna ha egna dagar tillsammans istället, bara du och jag, under tiden” sa jag finurligt. Simon log, gav mig en kort kram, studsade upp ur sängen och hojtade ”FRUKOST!!”.

Det blev lugnare igen på förskolan efter det, och som vanligt är jag inte helt säker på vad som åstadkom förändringen åt vare sig ena eller andra hållet.

Varsågod, i brist på passande bilder visar jag en skittråkig bild. Passar i och för sig utmärkt till känslan över den här hösten.

*Det är inte förskolans fel, Simons dagsform kan variera väldigt och det krävs ett par dagar för att avgöra en generell förändring.

Hashtag: skitdag

Jag skriver sällan klagotexter, men idag skiter jag i det. Nu ska du få höra.

Vet du hur många inlägg på utdöende bloggar som börjar med ”nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen, haha”? Ofta med en töntig smiley, och ibland lyckas någon klämma in en särskrivning till och med där, hur det nu är möjligt – men för varje gång jag tänker att jag ska ge bloggläsandet en chans så blir det mer och mer uppenbart för mig att när det kommer till särskrivning, så tycks möjligheterna oändliga. Här kvalar jag inte ens in i hallen till antagningsprovet för grundkursen Särskrivning for dummies.

Simon har en kämpig period igen, vilket leder till att det känns jobbigt även för oss. Vi gör vad vi kan, men när man inte riktigt vet var skon klämmer så är det besvärligt och det finns inte mycket som kan mäta sig med den maktlösa känslan av att se på när ens barn kämpar, och inte kunna hjälpa eller underlätta.

Parterapin river upp gamla sår, och bitvis lägger effekten av det sordin på tillvaron. Som senaste veckorna. Möjligen hänger detta ihop med Simon. Det gör ont med terapi, vi vet det, och det blir värre innan det blir bättre. Jag kan definitivt säga att det har blivit sämre för oss, men inte på det uppenbara sättet som man kanske tänker på först, med bråk och skrik (från de vuxnas håll alltså). Snarare saknar vi varandra mer. Vår relation rör på sig, och jag tänker att det är mot det bättre. Där jag förut tolkade Björn på ett sätt och drog växlar på det, börjar jag sakta omvärdera mina slutsatser och Björn gör likadant. Det handlar om att hitta varandra igen efter den turbulenta tid vi har bakom oss (hus, barn, studier, jobbyten, arbetslöshet, nästan-utmattning).

Att vabba på halvtid efter semestern stressade mig. Under mitt ”utvecklingssamtal” med min chef blev jag tvungen att meddela att jag var illa förberedd för att jag inte hade hunnit, men när han frågade varför, vad det var jag gjorde som tog tid, så kunde jag inte svara. Så kasst.

Trots att vabben för tillfället är över så tycks jag inte komma ikapp. Det är hela tiden någonting som punkterar veckorna så att jag inte kan vara på jobbet 8 timmar per dag som jag ibland skulle behöva. Uppförsbacke, är vad det är.

PMS dippade rejält förra gången, med facit i handen så hade jag pga lathet trappat ner på ett kosttillskott jag äter för just PMS, och det var kanske därför jag kände behov av hemlig golvgråt i ateljén en halv kväll. Det är bättre nu, tack.

Skitdag

Igår, måndag. Parterapi hemma på förmiddagen, cyklade till jobbet på lunchen och trillade på cykeln TROTS att jag fick massor av tecken på att det skulle hända redan innan det blev försent att rädda sig. Jag bara trampade på, trogen mitt vanliga jävligt störiga ”äh, det går säkert bra”. Det gjorde det inte, och nu har jag ett redigt sår på armbågen. Och på knät. Axeln känns lite ledsen också, liksom cykeln, som gnisslade värre än vanligt när jag ledde upp den på vägen för att sitta på en sten och verkligen känna hur den lite kyliga vinden brände i såret medan blodet rann jag väntade på Björn som skulle komma med bilen.

Sen, väl på jobbet efter att ha fått hjälp av mamma att lägga om armen, sa tidigare nämnda chef ”du får gärna tala om för mig när det blir sådär, så att jag vet det”. Direkt efter att jag kommit innanför dörren sa han det. Jag blev ganska paff; att tokramla på cykeln à la Björn är inte nåt jag tänker göra lite då och då. Jag fattar fortfarande inte vad det handlade om, men eftersom mitt förstahandsval när det gäller reflexreaktioner är att känna mig som världens absoluta sämsta (infoga valfritt substantiv), så kändes det inte kalaskul. Därför ska jag ge honom en chans att förklara idag.

Det var det om det. Ingen bild; det finns de som inte gillar blodiga armbågar och tjuriga chefer på bild. Och apropå att det ibland går längre tid mellan inläggen här, så kan jag bara säga att så blir det när det är lite tuffare än vanligt. Men det kommer att gå över, och – bra grej! – pappa var här och hälsade på ett par dagar förra veckan. Det är länge sedan sist, pga covid-19, och jag har saknat honom. Så glad att det blev möjligt till slut.

3 massiva förändringar under första veckan som arbetande kvinna

Jag ska berätta om hur vi hade det i Kungsberget, men inte idag. Idag ventilerar jag förändringar. Inte mindre än tre massiva förändringar trädde i kraft den här veckan, och nu är jag lite trött. Ok, jag är svintrött.

förändringar till arbetslivet

Massiv förändring nr 1

Först och främst så har jag varit hemmamamma, ish, sedan i juni. Jag har haft det ganska lugnt och skönt, utom när jag var sjuk då, och ändå fyllt mina dagar med prylar så det har inte blivit tråkigt och det har absolut inte varit det där arbetslöshetsknutna hetstittandet på serier som vissa andra från min klass ägnat sig åt.

Nej, jag har haft det bra, och nu så går jag alltså från hemmafru till 100% heltid. Massiva förändringar för alla. Plötsligt så tvättade sig Björns vita t-tröjor inte sig själva mitt i veckan, plötsligt så tog barnens extrakläder på föris slut och köksgolvet blev väldigt fort väldigt smuligt.

Massiv förändring nr 2

Eftersom jag inte gick tillbaka till mitt gamla jobb utan gick på ett helt nytt, i en helt ny bransch, så måste vi räkna introduktionsperioden på nya jobb. Alla intryck, all information, alla namn som man genast glömmer bort och så allt detta socialiserande. Energidränerande är vad det är.

Massiv förändring nr 3

Terapin. Oh joy. För att komma igång träffades vi två gånger den här veckan. Första träffen hann jag inte ens nämna vad det var som fått mig att kontakta henne, vi fastnade i saker som jämförelsevis är petitesser men antagligen inte desto mindre viktiga. I fredags fick jag det ur mig i alla fall, och den urladdningen höll mig i tårar halva terapitimmen och sen hela vägen hem.

Jag vet om att terapi inte är en dans på rosor. Jag vet också att det ger mer än det tar, det är bara det att det nästan bara tar nu i början, och den där återbäringen dröjer till senare. Märklig känsla det är, för övrigt, med en främling som jag tillåter komma och veva runt i mitt allra innersta. Allt damm som dras upp och virvlar runt … det är känslor som förlorat sin plats och inte vet vart de ska ta vägen.

Helgen

Vi hade ingenting inplanerat. Jag var och simmade med Simon igår morse, på en annan kurs, på prov men det var ingen hit. För kallt för oss båda, det var ganska hemskt faktiskt.

Nu sitter jag i kölvattnet av den här första veckan och tänker att nästa vecka kommer att bli lite bättre. Dvs lugnare. Ingen terapi, jag hinner återhämta mig i en hel månad innan nästa brutala omruskning. Jag kan namnen på ganska många (för att vara mig) på jobbet nu. Jag hittar där jag behöver hitta, typ. Utom på cykelvägarna, så den utmaningen kvarstår.

Det är så vi jobbar på hotell

Vad är mysigare än att stå i gryningsregn kl 6 och vänta på bussen?

Första arbetsveckan är snart till ända, och som svar på den tydligen obligatoriska frågan: Jo, det känns bra. Jag går på samma schema som förut, dvs 80% med ledigt fredagar och helger som regel (det gör typ ingen annan som jobbar på hotell), men maj är högsäsong så det kommer bli mer under en period om kanske 3 veckor.

När jag jobbar dag kommer jag hem runt 15:45, jättetrött såklart. Känns tråkigt att inte hinna vara med Simon mer än några timmar innan han somnar, så det blir intensivt pussande och lekande och så fram till middan. Björn tycker det är skönt, då får han ”ledigt”.

Dagar som idag, när jag jobbar kväll, har vi hela morgonen och förmiddagen på oss. Alla är pigga (typ) och glada och vi hinner umgås massor innan jag åker hemifrån kl 14.

Jag var orolig för att komma tillbaka till jobbet och börja med att berätta att jag snart ska vara föräldraledig igen – jag hinner trots allt bara jobba 6 månader – så när jag i måndags fick blommor och hyllades som nära på guds gåva till hotellbranchen kändes det som att den nyheten kanske kunde vänta lite. I tisdag hängde känslan fortfarande kvar, men det började kännas oärligt att inte ha det på bordet så igår berättade jag det för min chef precis innan hon drog hem.

Det visade sig att jag inte hade behövt fundera på det.

”Grattis! Ja, du har ju varit öppen med det från början så det är inget konstigt med det”, sa hon och påminde om ett besök på jobbet med Simon för nåt halvår sen, då jag tydligen sagt att vi ville ha barn tätt.

Ibland kan det störa mig att jag inte kommer åt att dunka mig själv i ryggen.

Avslutningsvis för idag vill jag säga att det är skönt att bara ha massa vuxna människor omkring sig halva dan, och att det är detaljerna som gör att jag gillar mitt jobb så mycket.

Ja, vi torkar våra gästers tvättade kallingar över hålslaget på kontoret. Det gör alla hotell. Lämna inte in din tvätt om du är blyg.

Den stabiliserar i alla fall

Alltså jag är så trött. Jag har haft vändpass, dvs slutade 23 igår och började 06:30 idag, jobbat till 15, åkt till gamla lägenheten en timme bort för att packa flyttlådor och vänta på tjejen som skulle köpa soffan.
Nu, 4 timmar senare, sitter jag på tunnelbanan.
Det enda som står mellan mig och platt fall framåt ur sätet är min mage.
Jag hänger på den som man hänger på en fullpackad väska i famnen.