Etikett: stress

Hashtag: skitdag

Jag skriver sällan klagotexter, men idag skiter jag i det. Nu ska du få höra.

Vet du hur många inlägg på utdöende bloggar som börjar med ”nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen, haha”? Ofta med en töntig smiley, och ibland lyckas någon klämma in en särskrivning till och med där, hur det nu är möjligt – men för varje gång jag tänker att jag ska ge bloggläsandet en chans så blir det mer och mer uppenbart för mig att när det kommer till särskrivning, så tycks möjligheterna oändliga. Här kvalar jag inte ens in i hallen till antagningsprovet för grundkursen Särskrivning for dummies.

Simon har en kämpig period igen, vilket leder till att det känns jobbigt även för oss. Vi gör vad vi kan, men när man inte riktigt vet var skon klämmer så är det besvärligt och det finns inte mycket som kan mäta sig med den maktlösa känslan av att se på när ens barn kämpar, och inte kunna hjälpa eller underlätta.

Parterapin river upp gamla sår, och bitvis lägger effekten av det sordin på tillvaron. Som senaste veckorna. Möjligen hänger detta ihop med Simon. Det gör ont med terapi, vi vet det, och det blir värre innan det blir bättre. Jag kan definitivt säga att det har blivit sämre för oss, men inte på det uppenbara sättet som man kanske tänker på först, med bråk och skrik (från de vuxnas håll alltså). Snarare saknar vi varandra mer. Vår relation rör på sig, och jag tänker att det är mot det bättre. Där jag förut tolkade Björn på ett sätt och drog växlar på det, börjar jag sakta omvärdera mina slutsatser och Björn gör likadant. Det handlar om att hitta varandra igen efter den turbulenta tid vi har bakom oss (hus, barn, studier, jobbyten, arbetslöshet, nästan-utmattning).

Att vabba på halvtid efter semestern stressade mig. Under mitt ”utvecklingssamtal” med min chef blev jag tvungen att meddela att jag var illa förberedd för att jag inte hade hunnit, men när han frågade varför, vad det var jag gjorde som tog tid, så kunde jag inte svara. Så kasst.

Trots att vabben för tillfället är över så tycks jag inte komma ikapp. Det är hela tiden någonting som punkterar veckorna så att jag inte kan vara på jobbet 8 timmar per dag som jag ibland skulle behöva. Uppförsbacke, är vad det är.

PMS dippade rejält förra gången, med facit i handen så hade jag pga lathet trappat ner på ett kosttillskott jag äter för just PMS, och det var kanske därför jag kände behov av hemlig golvgråt i ateljén en halv kväll. Det är bättre nu, tack.

Skitdag

Igår, måndag. Parterapi hemma på förmiddagen, cyklade till jobbet på lunchen och trillade på cykeln TROTS att jag fick massor av tecken på att det skulle hända redan innan det blev försent att rädda sig. Jag bara trampade på, trogen mitt vanliga jävligt störiga ”äh, det går säkert bra”. Det gjorde det inte, och nu har jag ett redigt sår på armbågen. Och på knät. Axeln känns lite ledsen också, liksom cykeln, som gnisslade värre än vanligt när jag ledde upp den på vägen för att sitta på en sten och verkligen känna hur den lite kyliga vinden brände i såret medan blodet rann jag väntade på Björn som skulle komma med bilen.

Sen, väl på jobbet efter att ha fått hjälp av mamma att lägga om armen, sa tidigare nämnda chef ”du får gärna tala om för mig när det blir sådär, så att jag vet det”. Direkt efter att jag kommit innanför dörren sa han det. Jag blev ganska paff; att tokramla på cykeln à la Björn är inte nåt jag tänker göra lite då och då. Jag fattar fortfarande inte vad det handlade om, men eftersom mitt förstahandsval när det gäller reflexreaktioner är att känna mig som världens absoluta sämsta (infoga valfritt substantiv), så kändes det inte kalaskul. Därför ska jag ge honom en chans att förklara idag.

Det var det om det. Ingen bild; det finns de som inte gillar blodiga armbågar och tjuriga chefer på bild. Och apropå att det ibland går längre tid mellan inläggen här, så kan jag bara säga att så blir det när det är lite tuffare än vanligt. Men det kommer att gå över, och – bra grej! – pappa var här och hälsade på ett par dagar förra veckan. Det är länge sedan sist, pga covid-19, och jag har saknat honom. Så glad att det blev möjligt till slut.

Andas? Vaddå ta det lugnt? Va??

Riverdance

Jag har inte gått in i väggen, jag bara riverdansar fram och tillbaka längs med den, så de e luuuuugnt…

Allvarligt, det är svårt att tagga ner efter en sån intensiv period som den jag har bakom mig nu. Jag är ledig sen i tisdags eftermiddag (redovisnings- och studiebesöksdag; full fart ända in i kaklet!) men jag känner mig konstant stressad fortfarande. Vi har visserligen en kompletteringsuppgift i ett grupparbete kvar att lämna in innan vi kan stryka ett streck över det gångna läsåret, men egentligen är det ju slut. Egentligen skulle jag kunna sitta och dricka isvatten i hängmattan hela dan, men det händer inte.

Inte än.

Tagga ner

Jag ska ge mig själv ett par dagar att ta det lugnt och komma i fas. Hittills har jag hunnit tänka ut ett gäng kreativa projekt, varav ett involverar utrustningen i skolan så jag åkte dit som om det var en vanlig skoldag igår för att liksom hänga lite där själv med Den Trasslande Printern och Det Nyckfulla Skärbordet.

Det Nyckfulla Skärbordet gör en katt.

Varför inte, liksom? Vem vill vara ute, när det är såhär fint varmt väder?

Tänkte jag ska använda dem att trycka namn och katter på pojkarnas nya neutrala tröjor, eftersom jag har stresshoppat barnkläder.

Stresshopping

Det gjorde jag ,eftersom jag helst inte tar på ungarna shorts och kortärmat när de ska till föris – vilket jag helst inte gör eftersom man då måste hålla på med så mycket solkräm eftersom den gnids bort var 5e minut, och personalen kan inte hålla reda på det – och alla byxor och långärmade tröjor de har är av den lite grövre vintermodellen och i mörka färger.

ta det lugntFun fact: de färgglada byxorna är storlek 98 till Simon, och de blåvita är storlek 86 till Adrian. Tror Simon får ha alla. När jag visade honom de färgglada randiga byxorna höll jag upp dem med en hand. Han rynkade pannan, letade ett ögonblick efter orden:

”Är det? En handduk?”

Pappa har precis varit uppe på besök i 2 dagar, och sin vana trogen hade han med sig lite kläder till barnen. Så tacksamma vi är att de gillar att göra så, han och Pia…! Har ingen bild på dem eftersom de flesta ligger i tvättmaskinen redan.

Lös tråd: tentan i marknadsföring som jag underlät att plugga till dagen innan, gick vägen. Ganska bra till och med. Nu är det som sagt bara en endaste liten enda grej kvar.

SaveSave

Rocky – ”gemensamt” pyssel i stresstider

Det är slutspurten på en kurs den här veckan, och jag har varit mer eller mindre stressad intill andnöd i en vecka redan.

Kursen innehåller ett individuellt arbete och ett grupparbete. Det individuella är klart, men grupparbetet känns det som att vi precis påbörjat.

Det skulle inte vara så farligt, om det inte vore för att vi knappt har någon tid att jobba med det den här veckan; slutredovisningen är på fredag.

Så jag kämpar, och säger till mig själv att det kommer att gå bra.

Stressen över att hinna färdigt är inte purfärsk direkt. Och i vanliga fall, dvs innan stressen når den nivå den är på nu, så får jag ofta andra kreativa infall som helst inte har nåt med det jag har framför mig att göra. Gärna pyssel. Gärna barnorienterat.

En eftermiddag för inte så länge sen, till exempel, så satt jag med Simon i knät och han fångade den här bilden på min dator innan jag skulle stänga ner den.

På Pinterest, såklart. Jag älskar Pinterest.

Diskussion följde, och jag sa ja.

Får jag lov att presentera Rocky; en gitarralien som inte blev som det var tänkt – mycket pga att det var 2 kockar med heeeeeelt olika visioner inblandade – men vad gör det.

Här finns utrymme för förbättringar, kan man säga. Simon gillade den, det gjorde Adrian också och sen slogs de om den.

SaveSave

SaveSave

25 timmar om dygnet, 8 dagar i veckan

Ibland blir jag så arg på mig själv att jag inte orkar bära det, så jag lägger ut det på allt och alla för att inte bli knäpp.

Den gångna veckan är ett LYSANDE exempel på hur jag lyckas förbli mitt eget problem trots att ett halvt livs erfarenheter försökt lära mig motsatsen. Skam den som ger sig, typ.

Jävla skit.

Det var så här

Jag skulle skriva ett antagningsprov till nåt jag vill göra igår. Jag behövde repetera lite matematik inför detta – ingenting svårt eller så, men det måste ändå repeteras för HÖR OCH HÄPNA, jag minns inte innehållet i gymnasiekurserna jag läste för 17 år sedan så bra som jag skulle önska:

Att någonting inte är svårt betyder inte att det kan ignoreras, och för att repetera behövs tid.

Jag ville inte börja för tidigt, av oro att hinna glömma bort igen lagom till provet, så jag pratade med Björn för länge sedan och vi kom överens om att den veckan, den innan provet, så skulle jag avlastas så mycket det gick för att jag skulle kunna koncentrera mig.

Prolog

Det började med att Björn var bortrest i 4 dagar. Jag skulle inte ha läst nåt då i alla fall, men jag var lite trött(are) när han kom hem igen. Sedan följde 2 vanliga dagar då jag fick sova ikapp (HAAH!!), sedan kom tisdagen som markerade starten på ”min” vecka.

Min vecka

Den dagen, tisdagen alltså, hade Björn plötsligt fått operationstid (inget allvarligt, men det måste göras). Resultat:

  • Björn får inte lyfta något av barnen på en vecka. ALLS.
  • Jag tar alla läggningar = NOLL tid på kvällen.
  • Jag tar alla nätter = sover dåligt = blir ännu tröttare = permanent irriterad

Onsdagen flöt på som vanligt och jag fick 2 timmar själv på förmiddan när Adrian sov. Sen var det tvärtkört.

Torsdagen var av nån jävla anledning röd dag OCH vi hade planerat in middagsbesök på kvällen. Hål i huvet. Tvärkört hela dan.

Fredagen var vanlig dag, Björn jobbade hemifrån halvdag, Adrian sov en stund på morgonen och sen var det tvärkört. Igen.

I lördags kom pappa på besök tack och lov, jag fick lite tid på morgonen och lite på eftermiddan.

I söndags fyllde min bror år och jag hade lovat att vi skulle fira honom här.

Att pappa var här är enda anledningen till att jag fick nånting alls gjort i helgen.

I måndags var det av nån mystisk skitorsak stängt på föris. Björn jobbade hemifrån på förmiddan för att jag skulle få lite tid. Han tog med sig Simon till parken på förmiddagen och jag skulle söva Adrian i vagnen som vanligt, dvs 1-2 varv runt kvarteret. Jag gick 10 varv runt kvarteret, sen valde jag ett annat kvarter som gick bättre, sen sov ungen en halvtimme. Ingen tid på kvällen heller.

Mamma sjuk

Det var tänkt att mamma skulle komma över lite ibland, men hon blev jättesjuk och sen drog hon till Åland över helgen.

Pollenexplosion

Den veckan var också den då försommaren gjorde entré i kalendern och i Stockholm. Ute var det strålande varmt och härligt, och inne satt jag – när jag inte jobbade med allt annat som måste göras för att vardagen ska gå runt – då jag i och för sig också var inne – och våndades över exponentialfunktioner, transversaler och lådagram*.

Varmt väder, på det där sättet, den här tiden på året, innebär pollenexplosion. Jag brukar alltid, sen jag var tonåring, sova middag den här perioden för allergin och medicinen tar så väldans mycket energi.

Sammanfattning

Av de ca 3-4 timmar om dagen som jag så kallt räknat med, fick jag bara en bråkdel. Med hjärnan inlindad i bomull. Det som alltid varit 10-12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan blev istället 25 timmar om dagen, 8 dagar i veckan.

Sen var det tisdag

Provet var inne i stan kl 16-18. Det var störningar (älska SL) i pendeltågstrafiken men jag var helt oväntat där i tid ändå. Det var många som stod i korridoren och väntade på att få bli insläppta, och när dörren öppnades sa hon som höll i det:

”Ja, det är väldigt många fler anmälda än vad jag har lagt ut prov så jag hoppas verkligen att det går bra det här.”

 

Det är en populär kurs.

Klockan slog 16, jag började bläddra bland sidorna för att få en överblick och kunde konstatera följande:

  • Det är för enkelt. Det måste alltså vara jättesvårt egentligen.
  • Ingen matematik.
  • Universum är emot mig.

Man kan inte få minuspoäng

Jag kan inte säga hur det gick, mer än att jag var bland de sista att lämna salen strax före kl 18 efter att ha suttit 30 min med att försöka skriva ett kort mail, med papper och penna alltså, till ett okänt företag om varför jag ska få vara praktikant hos dem. Att sälja mig själv är min absolut sämsta gren. Det är min antigren. Jag skrämmer bort istället. Men det stod i början att man inte kan få minuspoäng på provet så det är ju alltid nåt att hålla fast vid.

Jag gissar att vi får veta resultaten i juli nån gång. Jag håller andan till dess. Och när jag får veta så ska jag berätta vad det är för kurs 😉

Var det gick snett

Anledningen då, till att jag är så arg på mig själv alltså, är att jag hade kunnat förutse det mesta av detta och planera annorlunda. Jag hade kunnat göra det ofattbart mycket lättare för mig själv genom att:

  1. titta i kalendern
  2. tänka efter

Fatta vilken skillnad det hade kunnat göra. Jag hade kunnat ha en plan B, och lägre förväntningar.

Låga förväntningar gör en jäkla skillnad.

 

*Matematik 2, f.d. Matematik B, Matteboken.se

Vi behöver andas och lugna oss lite

Jag har känt mig stressad under ett tag här nu, över allt vi vill hinna klart med innan Tvåan kommer. Jag nämnde tidigare de saker som legat – och till viss del fortfarande ligger – högst upp på priolistan, dvs köksö, köksbänk och tvättstuga, och trots att vi faktiskt gjort ett ryck och jag dessutom nu är hemma om dagarna så står det åter stilla.

Stress och förvärkar

Det har känts på sistone som om jag håller på att drunkna i allt. Det är för mycket runt mig. Varje dag som går, och i måndags var det extra jobbigt med förvärkar som är nära att ge mig huvudvärk och ett maginnehåll som är så tungt att det känns som att det är på väg ut när jag rör mig, utan att förlossningen startar är som ett eget litet vakuum av tid. Jag kan inte koncentrera mig på något annat, jag orkar inte riktigt och det är tur att Simon är på förskolan 9-15 för annars vet jag inte hur jag skulle ha gjort.

Helst vill jag inte göra någonting mer hemma nu. Det känns överväldigande att bara ha EN sak som måste göras – dvs ta hand om stenskotten på bilen, eftersom det påbörjades för länge sen och måste göras klart – och helst skulle jag inte vilja ha något alls. Helst skulle jag vilja ha lugn och ro, bara vi i familjen, och inte hela tiden hålla på med nåt.

Som så många andra småbarnsfamiljer

Jättemånga verkar hamna i samma fälla. Man gifter sig och skaffar hus och barn och så står man där, med en pågående husrenovering under småbarnsåren. Vi har ett hus som klarar att vi väntar med renovering, det är bara det att vi inte vill vänta. Jag vet flera andra nu som sitter i en sits där de verkligen måste. De kan inte vänta, därför att då blir det vattenskador eller nåt annat hemskt som man liksom inte vill vara med om. Man vill till exempel ha rinnande vatten och ett fräscht badrum när man är hemma med en nyfödd, som en av mina vänner sa.

Hittills har det varit så att när vi är lediga så jobbar vi med huset, eller trädgården, eller nåt annat som behöver uppmärksamhet. Det har varit mycket ”jag tar Simon på förmiddagen så kan du fixa med det där, och så tar du honom på eftermiddagen så gör jag klart det här”, som om Simon var någon sorts belastning och det är han ju naturligtvis inte. Det handlar inte om det. Det handlar om att komma framåt med huset (mest). Sällan gör vi saker som familj som inte involverar utökad familj såsom mormor/farmor/morbror m.fl. När gick vi en promenad tillsammans alla 3 sist? Jag kommer inte ens ihåg det.

Målet är inte att vi ska spendera mindre tid med den större familjen såklart, eller gå ut och promenera ihop och så var allt bra, utan jag fiskar mest efter att man behöver få stanna upp ibland, leva i nuet med det man redan har, andas och lugna sig lite. Jag behöver få fokusera inåt, ta det lugnt och stillsamt och vila. Jag må längta till förlossningen men det är inte en orosfri längtan direkt.

Alltså det är ju bra och delvis roliga saker vi projekterar för här hemma, och det vi prioriterat handlar i huvudsak om att just minska vardagsstress. När man lever i en ständig röra därför att det helt enkelt saknas förvaringsutrymmen, så blir vardagen också rörig och sådant tycker både jag och Björn är stressande.

Stresshantering

Jag hanterar min stress genom att bli frustrerad och få dåligt samvete för att jag inte gör mer hemma, och försöka formulera lösningar på det – den ena mer ostrukturerad än den andra – för Björn. Björn i sin tur hanterar stress genom att reagera fysiskt med mage eller eksem eller nåt, samt att försöka jobba undan det som stressar honom.

Lösningen

Inte helt oväntat var lösningen på bekymret kommunikation. Jag bestämde mig för att jag just nu inte tycker att vi måste någonting alls. Det får vara som det är. Visst är det bra om vi kommer framåt, men att det är ännu bättre om vi lugnar ner oss en stund. Vi är rörande överens, visade det sig.

I tisdags kväll jobbade Björn vidare med köksön ändå, för att han ville det, men jag satt inte i soffan med datorn och hade dåligt samvete för att jag inte hjälpte till. Vi gjorde båda det vi behövde eller ville, utan press. Så mycket bättre.

Sedan i tisdags har förvärkarna lugnat sig också, de var tydligen stressrelaterade (?). Nu känns det inte som om förlossningen ligger en timme runt hörnet längre, och på sätt och vis är det skönt att ha tid att vila med gott samvete.

Hastighetsrekord!

Natten till igår sov Simon så dåligt, jag vet fortfarande inte vad som var problemet, att när han sen tyckte vi skulle gå upp vid 05:30 så tyckte inte jag det. Jag bara orkade inte, så jag halvsov till 9 med ena handen på en sovande halvsovande unge, men sen gick det inte längre.

Vanligtvis brukar förmiddagsvilan inträffa ungefär vid 9-9:30, så efter lite snabb huvudräkning på tom mage kom jag fram till att jag måste köra järnet med honom för att komma ikapp i rytmen så att han skulle orka med babysimmet på kvällen (17:30).

Jag räknar alltid på 1,5 timme från uppstigande ur säng till avfärd, och det brukar alltid bli ungefär så utan stress. Alltså, jag vet inte hur vi lyckades, men uppstigning, påklädning, amning, mjölkflaska och frukost mejades ner på 40 minuter. Fatta. 40 minuter. Jag hade till och med min termosmugg med te med mig när vi rullade ut från uppfarten på väg mot öppna förskolans sångstund, som börjar kl 10.

Sångstunden, denna gång med tamburin i munnen, åtföljdes av textiltryck i ateljén för de som ville. Jag ville, men hade ingenting med mig att trycka på och fick tipset att träningstrycka med vattenfärg på papper först. Simons ena fot målades flera gånger men det enda avtrycket som blev bra var det första vi gjorde, vilket för övrigt var enda avtrycket som ingen hjälpte oss med. Jag håller på att träna inför julklappstillverkningen hemma sen i december 😉

fotavtryck

Efter det gnagde han sig igenom halva leksaksarsenalen på golvet och varvade det med att försöka stirra omkull alla pappor, av vilka en började leka tittut med honom från soffan.

Han somnade i bilen på väg hem, och fick sova kvar med babymonitor medan jag gick in och gjorde lunch till mig, tryckkokade rotfrukter och frös in till honom, städade, satte på tvätt, blev nervös över att babymonitorn lurades (det gjorde den inte) och gick ut och hämtade honom efter en timme.

Senare kom mamma på besök, då hade han hunnit sova igen i 45 min vilket var alldeles för lite, och underhöll honom tills det var dags att åka till simningen. Han klarade sig utan härdsmältor hela vägen in i kaklet, men sov jättedåligt inatt igen. Återigen; ingen aning om varför, men ikväll är det jag som sover på soffan för just nu är jag så trött att det känns som att mina ögonglober är varmare än resten av huvudet.

Från inspiration till resultat på 24h

Som jag berättade igår så fick jag syn på ett inspirerande blogginlägg i förrgår som handlar om nytt hår till hösten.

image

Förutom att jag hade kunnat skriva exakt samma, SAMMA, text själv om mitt eget hår, så har jag funderat rätt länge på hur jag ska ställa mig till mina allt fler vita strån. Jag var och klippte mig hos en random frisör för kanske 2 år sedan vid Fridhemsplan och han försökte vara finkänslig:

”Du har en del… ljusa hårstrån. Har du funderat på att färga?”

Jag tyckte, eftersom jag hade färre ”ljusa” då än nu, att nej aldrig. Varför skulle jag? Man ska åldras med värdighet, och omfamna sin stigande ålder med tillhörande tecken med glad förväntan och inte försöka se ut som nåt man inte är.

Då var då och nu är nu. Igår vek jag ihop mitt åldrande med värdighet och skickade ut det genom fönstret.

Besöket hos frisören blev en ganska lång plåga. Grejen är den att jag typ aldrig har färgat håret hos frisör förut. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Jag gissade på max, MAX 2,5 timmar. Det tog 4 timmar.

FYRA TIMMAR.

hos frissanJag kunde ha frågat innan förstås, men jag var så säker på min sak att det aldrig slog mig in. Jag hade pumpat ut en årsförbrukning av bröstmjölk och fryst in i förebyggande syfte, som Björn skulle ha om jag inte hann hem i tid för amning. Efter en och en halv timme satt jag med första lagret färg i håret:

image

Ångesten steg sakta men säkert vartefter det gick upp för mig att aldrig i livet, inte en sportkeps att jag är klar till 14. Jag såg framför mig hur Simon fick hungerslag hemma, hur jag satt hos frissan långt in på övertid och var egoistisk medan min son långsamt svalt ihjäl och drev min sambo till desperation.

image

Det dåliga samvetet slet upp djupa revor i hjärtat när jag ÄNTLIGEN kunde sätta mig på cykeln och paniktrampa hem. Jag föreställde mig att Björn skulle möta mig i dörren och trycka barnet mot bröstet innan jag hunnit få av mig hjälmen, men icke. Huset var tyst och lugnt, Simon låg i en fåtölj i vardagsrummet och jollrade och Björn satt bredvid och kollade på TV.

…

Men håret, som ju egentligen var poängen, blev jättebra. Mitt hår är rakt och platt så det kommer typ aldrig se ut såhär igen, därav förevigandet på bild:

klar hos frissan

Det kallas dip dye, och jag fattar att jag lär mig det 20 år efter alla andra. Alltså, tiden som frissan la ner på att göra blekningen i topparna… jag ska aldrig bli frisör.

SaveSave

Tidsbristallergi

Ja, jag har blivit allergisk mot tidsnöd, tidsbrist, stress och att starta för sent. Det betyder inte att jag inte fortsätter att utsätta mig för det, lite som en laktosintolerant som äter gräddglass ändå ibland.

ikeas kräklapparDet är inte värt det att stressa längre, det man glömmer när man stressar numera är sådant som man VERKLIGEN inte vill vara utan; typ skötväska (ja, vi glömde den en gång), plånbok (japp), underkläder till långweekend (jajamensan) eller tillräckligt med blöjor (det var kul). En gång bytte jag blöja inne i stan och insåg halvvägs genom förfarandet att jag inte hade några nya med mig. Jag virade in honom i 2 dubbelvikta frottékräklappar och åkte hem. Vi har såna överallt by the way, köpte 10 st först innan förlossningen, insåg dess värde ganska snabbt efter förlossningen och köpte 40 st till.

Vi siktade på att åka kl 8 imorse, och vi kom iväg kl 8:10 vilket var helt enligt beräkning. Funderade hela morgonen på vad det var som tog 1,5 timme och ja, den tid som blev över efter dusch, frulle, amning och färdigpackade av mat gick åt till det som vi totalt hade glömt bort; inslagning av 2 st 50-årspresenter och tillklippande av simontäcke ur en filt.

Den väl tilltagna tidsmarginalen till bilresan mot båten använde jag till att följa bilens GPS, trots att jag hittar själv, åt helt fel håll på E4:an. Eftersom vi fortfarande hade massa tid över när det korrigerats gjorda jag om samma sak igen, på tillbakavägen, och betalade därmed 2 st tullar helt i onödan men fördrev en kvart extra.

bilkörning med gps

Väl framme vid bryggan hade vi tid över att amma i lugn och ro, packa ur bilen en sak i taget, åka och parkera bilen och PROMENERA tillbaka.

less bebis

Nu tröttnade Simon precis och Björn går runt och vallar honom bland sätena på båten. Det verkar gå bra; ungen är tyst och tefatsögd 🙂