Som jag berättade igår så fick jag syn på ett inspirerande blogginlägg i förrgår som handlar om nytt hår till hösten.
Förutom att jag hade kunnat skriva exakt samma, SAMMA, text själv om mitt eget hår, så har jag funderat rätt länge på hur jag ska ställa mig till mina allt fler vita strån. Jag var och klippte mig hos en random frisör för kanske 2 år sedan vid Fridhemsplan och han försökte vara finkänslig:
”Du har en del… ljusa hårstrån. Har du funderat på att färga?”
Jag tyckte, eftersom jag hade färre ”ljusa” då än nu, att nej aldrig. Varför skulle jag? Man ska åldras med värdighet, och omfamna sin stigande ålder med tillhörande tecken med glad förväntan och inte försöka se ut som nåt man inte är.
Då var då och nu är nu. Igår vek jag ihop mitt åldrande med värdighet och skickade ut det genom fönstret.
Besöket hos frisören blev en ganska lång plåga. Grejen är den att jag typ aldrig har färgat håret hos frisör förut. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Jag gissade på max, MAX 2,5 timmar. Det tog 4 timmar.
FYRA TIMMAR.
Jag kunde ha frågat innan förstås, men jag var så säker på min sak att det aldrig slog mig in. Jag hade pumpat ut en årsförbrukning av bröstmjölk och fryst in i förebyggande syfte, som Björn skulle ha om jag inte hann hem i tid för amning. Efter en och en halv timme satt jag med första lagret färg i håret:
Ångesten steg sakta men säkert vartefter det gick upp för mig att aldrig i livet, inte en sportkeps att jag är klar till 14. Jag såg framför mig hur Simon fick hungerslag hemma, hur jag satt hos frissan långt in på övertid och var egoistisk medan min son långsamt svalt ihjäl och drev min sambo till desperation.
Det dåliga samvetet slet upp djupa revor i hjärtat när jag ÄNTLIGEN kunde sätta mig på cykeln och paniktrampa hem. Jag föreställde mig att Björn skulle möta mig i dörren och trycka barnet mot bröstet innan jag hunnit få av mig hjälmen, men icke. Huset var tyst och lugnt, Simon låg i en fåtölj i vardagsrummet och jollrade och Björn satt bredvid och kollade på TV.
…
Men håret, som ju egentligen var poängen, blev jättebra. Mitt hår är rakt och platt så det kommer typ aldrig se ut såhär igen, därav förevigandet på bild:
Det kallas dip dye, och jag fattar att jag lär mig det 20 år efter alla andra. Alltså, tiden som frissan la ner på att göra blekningen i topparna… jag ska aldrig bli frisör.