När man inte vill vara den som tjatar

När man INTE vill vara den som tjatar, den som står beredd med pekpinnen att smälla fingrar på alla som vågar sig på nåt, den som inte uppskattar eller den som inte ser sin egen del i saker och ting, men när man liksom till slut, när mönstret är ett faktum, försöker sig på en neutral approach:

Jag: “Älskling, kan vi inte komma överens om att vi bara stoppar ren disk i skåpen?”

Björn: “Gör jag inte det?”

Jag: “Locket till stekpannan är solkigt. Och durkslaget också.”

Björn: “Jaha. Ja men jag antog att det var rent eftersom det såg rent ut.”

Jag: “Det här ser väl inte rent ut? Titta.”

Björn: “Ja om man tittar NÄRA ja.”

Jag: “…?”

Björn: “Det var annat ljus igår.”

Jag: “…?”

Björn: “Ja men det låg ju på bänken! Då antar jag att det är rent!”

Aha…

Varför får vi dåligt samvete av egen tid?

Kompisdejt

Jag var och träffade en av mina äldsta vänner igår eftermiddag. Inte så att hon är lastgammal alltså (vi är jämnåriga), även om det ibland känns som att man hinner bli det mellan gångerna vi ses.

Vi hade bokat hela eftermiddagen, utan en enda unge i släptåg – utom Tvåan då, som fortfarande åker snålskjuts överallt. Vi skulle fika, äta och gå på bio. Det blev lite tid över mellan mat och film, så vi gick runt och tittade i affärer en stund och kom in på det återkommande fenomenet med dåligt samvete när man vågar sig ut på egna äventyr utanför hemmet och bara gör saker för sin egen skull.

Dåligt samvete

?

Det är förhoppningsvis långt ifrån alla som känner så, men hon kände igen sig mycket väl och trots att hennes barn är många år äldre än mina så kämpar hon fortfarande med samma sak.

Det handlar alltså om känslan som, hos mig i alla fall, ligger som en lätt slöja över allt jag gör när min familj inte är involverad på något sätt. När jag har varit iväg och träffat min PT till exempel, vilket jag bara gör för att jag har en förlossning att förbereda, så kan jag ta en stund för mig själv efteråt och titta lite i affärerna intill. Efter kanske 20 min börjar jag bli stressad och få samvetskval för att jag inte redan är hemma. Jag kan tvinga mig till mer tid men till slut står jag inte ut längre utan måste rusa tillbaka till bilen.

Varför?

Björn har aldrig sagt nåt om det. Jag upplever inga outtalade förväntningar på självutplåning från hans sida. Simon kan inte ens prata, och visar för övrigt inga tecken på saknad när jag kommer tillbaka en timme senare.

Kompisdejten igår var bokad sedan en månad tillbaka, om inte mer. Det stod i vår gemensamma kalender. Jag hade dessutom påmint Björn flera gånger för säkerhets skull. Det fanns ingen anledning till skuld och ändå låg den där, nästan lika tydlig som ett oavslutat tjafs, och skavde.

Min vän instämde. Det här var bokat, bestämt, och tydligt barnfritt… och ändå en, om än aldrig så liten, ton av dåligt samvete där i bakgrunden.

Wtf?

Vad handlar det här om egentligen? Sedan ett tag nu har jag samma känsla mest hela tiden dessutom; som om jag inte gör “det jag ska”. Sover middag för att orka med kvällen istället för att städa köket efter lunch, leker med Simon, dvs tar vara på den tid vi ses istället för att planera köksbänken vi ska sätta upp så småningom, syr ett par leggings till honom som jag velat göra i 5 veckor men inte fått tid till istället för att sätta upp upphängningsskenorna i tvättstugen. Et ainsi de suite.

Varför ska jag känna mig otillräcklig, när i princip ALLT jag gör är kopplat till familjen eller hemmet?

En del av det handlar väl om stress, för det finns lite som vi vill bli klara med innan Tvåan kommer och köksbänken och tvättstugan är det viktigaste där, och kanske spiller det över på allt annat också. Jag vet inte.

Passande film på temat

Passande nog var “Bad Moms” filmen vi såg. Sist jag skrattade så att tårarna rann på bio var när vi såg den odubbade versionen av “Shrek” i Paris för väldigt många år sen. Allvarligt, jag hade sett trailern och tänkt “typisk halvplatt amerikansk komedi man kanske ser hemma i soffan en regnig (och ensam) söndag”, inte nåt som var värt ett biobesök direkt.

Ofta när man ser filmtrailers i den här kategorin så visar de alla roliga klipp där och sen är filmen inte så mycket mer att ha. Här var det tvärtom, och jösses vad mycket igenkänningshumor…! Inte bara i egenskap av förälder utan även som kvinna – och särskilt i den här åldern när man typ glömt hur man gör när man går ut och roar sig.

bad-momsDet var skönt att komma hemifrån. Inte för att det är nåt fel på hemmet, men du vet, skönt att se nåt annat.

Vi träffas dessutom väldigt sällan. Vi vet båda varför det är så, det är inget mysterium direkt, men nog är det synd att man inte lyckas hinna med varandra mer.


OBS! Ej sponsrat såklart. Det är en FILM, för sjutton. Se den.

Pappor VS mammor på öppna förskolan

Jag kom på en sak när vi var på öppna förskolan i torsdags som behöver ett eget inlägg.

Som vanligt

Vi brukar vara där mest på tisdagar, för då är det också babycafé samtidigt vilket gör att snittåldern på barnen är under året. Som konsekvens av det är det oftast bara mammor som är där med sina barn. Inte så konstigt, och jag har aldrig reflekterat över det mer än så – utöver att de konversationer som jag hör andra mammor emellan samt de som jag själv dras in i ger mig så lite att det nästan tar av mig istället. Förstår du? Det är som en ateist som närvarar vid ett katolskt dop; man respekterar andras tro och filosofi utan att dela den, men när prästen nästan går upp i falsett av hängivelse sitter ateisten och mentalt stoppar fingrarna i halsen.

På riktigt?

Jag menar, kan vi, nån gång, IBLAND, avvika från att tjata om våra bebisar och deras påhitt? Va? Eller om vi nu inte kan behandla andra ämnen, kan vi åtminstone ha lite humor? Jag har för länge sen lagt ner att släpa konversationer om annat framåt när folk mest sitter och hummar artigt och väntar på att jag ska prata klart.

Jag hakar på bebisallvaret ibland, det händer ju att nån säger nåt som man kan ha nytta av, men numera ser jag det som att jag är där för Simons skull, inte min egen. Det går jättebra. Jag känner inget behov av den sortens samtal som de andra mammorna delar med sig av, så det är lugnt.

Men när det bara är pappor där

Hursomhelst. Vi var som sagt där i torsdags, och det var nästan bara pappor där.

Stämningen var heeeeeeeelt annorlunda. Jag hörde två pappor som diskuterade Ryssland, Nazityskland, flykt och nya samhällen. En gick runt och letade efter sitt barn med jämna mellanrum, en hade installerat sig i myspölen och halvsov, en annan fokuserade fullständigt på fiket där en personal höll på att grädda våfflor.

Ingen roterade runt sin unge som om de två utgjorde ett eget solsystem. Ingen kom springande från ingenstans, halkade och slog sig halvt fördärvad på golvet därför att barnet börjat peta på ett annat barns leksak (ja, en mamma gjorde det mitt framför mig en gång) Inga diskussioner om barnens sovvanor före/under/efter promenad/lunch/förskola/biltur/blääää. Nej. Här skrattade man åt sina barn, här pratade man om Ryssland och åt våfflor utan att klaga på magen som MYSTISKT nog inte vill bli platt igen.

Så uppfriskande.

Jag är mamma. Jag låter kanske precis som alla andra mammor. Jag har kanske noll självdistans och är i så fall lyckligt ovetande om det… Men hur det än är så behöver vi ändå stödet vi får hos andra mammor, och det är ändå skönt att veta att om jag skulle behöva gå dit och ventilera så skulle folk definitivt lyssna.

A weird thing

En sak hände däremot, som jag tror har med att göra att det var lite äldre barn (dvs 1,5 år): Ganska nära oss satt en pappa med sin son som körde runt med en leksakstraktor i plast. Pojken hade fått tag på massa djurfigurer som han la på flaket och skjutsade omkring. Pappan plockade upp en duploflicka, en sån där som är alldeles rund, från golvet och frågade pojken om han tyckte att flickan skulle få köra traktorn. Utan att invänta kommentar började han försöka pula in henne genom traktorfönstret, men hon var rund som en tunna och fönstret förblev fyrkantigt, hur han än försökte. Jag fnissade och frågade om flickan var för tjock för att komma in genom fönstret. Pappan blev lite stel och rättade mig:

“Ja, hon har för stor klänning på sig i alla fall.”

öppna förskolanHoppsan då, förlåt mig. Är det lika laddat att säga ‘tjock’ som att uttrycka sig negativt om invandring? Det visste jag inte. Det fanns dessutom ingenting på den leksaken som indikerade att hon hade en klänning på sig.

När barn börjar prata får man anledning att se över vilka värderingar man vill förmedla till dem, och hur man bör uttrycka sig för att lyckas. Den här pappan tyckte uppenbarligen att man inte fick säga ‘tjock’, jag respekterar det, och vid närmare eftertanke så borde jag ha sagt rund istället eftersom det var det hon var. Det går inte att lägga en rund kloss i ett fyrkantigt hål, även om klossen har ett ansikte och flätor och det är inte, vill jag bara understryka, en metafor. Där nånstans i tankegången blev jag sådär less igen som jag brukar bli bland mammorna.

Alltså, det känns som att allt ska vara så jäkla PK hela tiden. Idag är man till exempel rasist* bara för att man ifrågasätter Sveriges sätt att hantera sin invandring. Det finns så många känsliga ämnen och man måste hela tiden vara beredd att förklara att man inte menar nåt som man inte sagt, eftersom folk är så nedrans snara att dra förhastade slutsatser och man blir ju nästan nervös för att råka ha fel och dömas.

Jag är… jag vet inte, “fel”, för att jag säger ‘tjock’ istället för att skylla på kläderna, men ingenting kommer hindra barnen från att införliva ‘tjock’ i sitt ordförråd och använda det om andra barn, vuxna, hundar, kläder och allt annat.

Jag tänker så här: När man ska lära sig ett nytt spel så lär man sig basreglerna först, svart och vitt, för att förstå vad spelet går ut på. För att bli en skicklig spelare lär man sig sedan alla undantag och finesser, dvs alla nyanser och alla färger som finns mellan svart och vitt. Jag tänker att det är så det måste vara för små barn; de kan ingenting om någonting så de lär sig världen i svart och vitt.

Vad eller vem man kallar för tjock är en nyans däremellan. Ibland går det bra, ibland inte, och ibland beror det på.

Om jag lär mig från början att man inte får säga ‘tjock’, då kommer det hinna bli ett skällsord innan jag lär mig nyanserna. Nu är ‘tjock’ visserligen redan ett skällsord för många barn, men jag tror inte vi kan ändra på det. Tar vi bort ordet kommer bara ett annat som ersätter.

När jag kallade duploflickan för tjock så riktade jag mina ord till pappan, inte pojken. Det var på skämt, men det fattar naturligtvis inte ett barn på 1,5 år.

Jag var själv 14 år och gick i 9an när jag lärde mig känna igen ironi utanför hemmet. Ironi är inte en av alla gråtoner mellan svart och vitt, ironi är en färg, en finess, som inget barn bemästrar.

När pojken hör mina ord så hör han bara dem, inte allting som ligger och glittrar under ytan. Så vid närmare eftertanke så har nog pappan rätt… kanske. Jag kanske borde ha dåligt samvete. Man kan tycka att öppna förskoleålder är lite väl tidigt att börja tänka på sånt här, men man måste väl börja nån gång.

Jag orkar inte tänka rakt i frågan. Jag har lite tid på mig att fundera ändå – nästan ett år 🙂


*NEJ, jag är inte rasist.

 

SaveSaveSaveSaveSaveSave

Från inspiration till resultat på 24h

Som jag berättade igår så fick jag syn på ett inspirerande blogginlägg i förrgår som handlar om nytt hår till hösten.

image

Förutom att jag hade kunnat skriva exakt samma, SAMMA, text själv om mitt eget hår, så har jag funderat rätt länge på hur jag ska ställa mig till mina allt fler vita strån. Jag var och klippte mig hos en random frisör för kanske 2 år sedan vid Fridhemsplan och han försökte vara finkänslig:

“Du har en del… ljusa hårstrån. Har du funderat på att färga?”

Jag tyckte, eftersom jag hade färre “ljusa” då än nu, att nej aldrig. Varför skulle jag? Man ska åldras med värdighet, och omfamna sin stigande ålder med tillhörande tecken med glad förväntan och inte försöka se ut som nåt man inte är.

Då var då och nu är nu. Igår vek jag ihop mitt åldrande med värdighet och skickade ut det genom fönstret.

Besöket hos frisören blev en ganska lång plåga. Grejen är den att jag typ aldrig har färgat håret hos frisör förut. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Jag gissade på max, MAX 2,5 timmar. Det tog 4 timmar.

FYRA TIMMAR.

hos frissanJag kunde ha frågat innan förstås, men jag var så säker på min sak att det aldrig slog mig in. Jag hade pumpat ut en årsförbrukning av bröstmjölk och fryst in i förebyggande syfte, som Björn skulle ha om jag inte hann hem i tid för amning. Efter en och en halv timme satt jag med första lagret färg i håret:

image

Ångesten steg sakta men säkert vartefter det gick upp för mig att aldrig i livet, inte en sportkeps att jag är klar till 14. Jag såg framför mig hur Simon fick hungerslag hemma, hur jag satt hos frissan långt in på övertid och var egoistisk medan min son långsamt svalt ihjäl och drev min sambo till desperation.

image

Det dåliga samvetet slet upp djupa revor i hjärtat när jag ÄNTLIGEN kunde sätta mig på cykeln och paniktrampa hem. Jag föreställde mig att Björn skulle möta mig i dörren och trycka barnet mot bröstet innan jag hunnit få av mig hjälmen, men icke. Huset var tyst och lugnt, Simon låg i en fåtölj i vardagsrummet och jollrade och Björn satt bredvid och kollade på TV.

Men håret, som ju egentligen var poängen, blev jättebra. Mitt hår är rakt och platt så det kommer typ aldrig se ut såhär igen, därav förevigandet på bild:

klar hos frissan

Det kallas dip dye, och jag fattar att jag lär mig det 20 år efter alla andra. Alltså, tiden som frissan la ner på att göra blekningen i topparna… jag ska aldrig bli frisör.

SaveSave