När Simon var precis fem år fyllda bestämde han sig för att sluta klippa håret, och så blev det. Han ville ha lika långt hår som jag, sa han.
Långt hår
Hela hösten, dvs under skoldebuten i förskoleklass, har han haft en del av håret samlat i tofs på sidan av huvudet för att det inte ska hänga i ansiktet på honom hela tiden. Han var väldigt söt, tyckte jag, och det tyckte många andra också. Trots att han bär kläder som man finner på pojkavdelningen i klädaffären (självvalt, för övrigt) så hände det ofta att främlingar tog honom för en flicka. Simon brydde sig inte om det. Jag vet inte vad han tänkte innerst inne, men han sa att det inte gjorde honom nåt och det verkade inte så heller. Vi har pratat en hel del hemma om vad som är äldre generationers uppfattning om sånt som hör till pojkar och sånt som hör till flickor, och så har vi sagt att idag gör man istället som man känner. Apropå Simons hår så har jag visat honom bilder på Zlatan, för att illustrera framgång med långt hår, och på Jason Momoa för att illustrera att långt hår på intet vis är något som bara flickor passar i.
Men så var det det där med att borsta håret varje morgon. Jag vet inte hur han bär sig åt, men varje morgon har han en ny baby-dread mitt på bakhuvudet, typ svinto, och Simon är håröm. En morgon, när det var Björn som skulle lämna och alltså släpade morgonrutinen framåt, fick min kära sambo nog och sa att han tyckte att Simon skulle lära sig att borsta själv, eller klippa sig.
En gyllene medelväg
Jag – som älskar hans mjuka blonda slingor, men starkt ogillar att han suger på de vänstra hårtestarna i tid och otid; ”tänk på farbror Plös!*” brukar jag säga och mötas av oskyldigt frågande blick (för att inte tala om allt konstigt borsten brukar fastna i) – tänkte att det måste finnas en fin medelväg som alla gillar här. Han har sparat så länge, det vore synd att bara raka hela huvudet.
Som hängiven anhängare av Pinterest när det gäller att samla inspiration, kom jag ganska snart över en frisyr som var både snygg och cool och inte superkort. Jag visade bilderna för Simon en kväll för några veckor sen.
“Här Simon, jag har hittat en frisyr som jag tror skulle vara jättefin på dig.”
Han kastade en blick på den: “Ja, den blir bra.” Sen gick han för att bygga lego på golvet.
“Är du säker …? Alltså det finns fler bilder om du vill se?”
“Nej, den där blir bra. Jag vill ha den.”
“Vill du inte fundera …”
“Men nej! Jag vill klippa mig. När får jag klippa mig?”
Vi funkar så olika ibland. Jag hade behövt åtminstone sova på saken, men icke. Fyra dagar senare var vi hos frisören.
Hos frisören
Jag hade valt just henne, Lena, för att jag brukar klippa mig där och för att jag sett henne klippa barn och hört henne prata med dem; hon talar tydligt, rakt och bestämt med dem. Inga konstigheter. Sånt passar Simon.
Mot slutet log han hela tiden, och när han var klar och tittade sig i spegeln var han så nöjd att han höll på att spricka. Jag var lika stolt som han var nöjd. För honom var det kanske ingen grej, men i mina ögon är det modigt att gå till en frisör för första gången i livet, och låta en främling borsta ens hårömma huvud utan ett pip och sen inte vika en tum när hårslingorna klipps och faller till golvet en efter en.
Han blev superfin i håret. Man ser hans ansikte på ett annat sätt nu, han ser plötsligt äldre ut. Såhär flera veckor senare är han fortfarande mycket nöjd och han har fått mycket beröm för det.
*Farbror Plös, Lillasyster Kanins AKA den feta näktergalens farbror som jämt gick runt och sög på sitt öra så att det började lukta illa och han fick lov att hålla sig för sig själv. Hängde gjorde det också.