Julafton 2022

Julafton

Det var julafton igår, och vi firade ihop med min mor, bror med sambo och lillkusinen, som hunnit bli ett stadigt och bestämt charmtroll. Eller gremlin, som alla barn mellan 1 och 2 år.

Fascinerande hur barndomens jular pågick i en evighet, och föräldrajularna passerar så fort. Lunch – matlagning – julfika – Kalle – julklappar – middag – stök – godnatt. “Stök” i det här sammanhanget är inte julstök utan trummandet av små fötter och/eller händer på alla hårda underlag, fartvinden efter ägarna till sagda kroppsdelar, och så ljudvolymen förstås. 

Paus under Kalles jul på TV. Fikat nästan helt slut, och alla vuxna har hunnit resa sig minst två gånger för att hantera … saker.

Det var riktigt härligt ändå. En av de bästa sakerna jag vet är när vi samlas många kring bordet. När vi åt frukost idag sa Simon att han önskade att vi alltid hade så här stort bord, och jag tänkte samma sak. Kanske behöver vi inte ha båda iläggsskivorna, men en i alla fall?

Upprättelsens tid

Jag har sagt förr att upprättelsens tid är här, och då syftat på att min bror fått barn och nu, inte helt glatt, konstaterar att jag hade rätt. Om det mesta. Som till exempel när jag sa att det inte går att slappna av när man har ett småbarn. Även fast man är två mot en. 

“Ser ni nu hur vi har det,” sa min bror lyckligt och spänt på samma gång där han satt vid bordet, bakåtlutad med armarna i kors. “Det är det här jag menar. Det går inte att slappna av medan det här pågår.” Han nickade mot sin 1,5-åriga dotter som just då glatt rev ner alla våra bokstavsmagneter från kylskåpet. 

“När hon river ner saker?”

“Nej. Jag menar när hon är vaken.”

“Haha, tänk om ni hade haft en treåring nu också,” sa jag. Jag kunde inte låta bli. Det är inte en rättvis jämförelse, eftersom hon är deras första barn och alltså att jämställa med Simon, inte Adrian. I ett helt ögonblick tittade båda föräldrarna på mig med samma förskräckta uttryck, och jag visste att de såg det hela framför sig. Sen hämtade de sig och sa helt enkelt haha, och nej. Och “vi behöver inte fler”.

Jag gick igenom bilderna från igår och den här, som jag vanligtvis skulle ha raderat, illustrerar hur det låter som att min bror upplever föräldralivet just nu:

Förra året var de alla i karantän och hon var bara ett par månader gammal, så det här året blev hennes första jul kan man säga.

Så upplevde vi det också. Jag tror det är en väldigt vanlig upplevelse av småbarnsåren. Jag minns det inte som så vansinnigt jobbigt, men jag pluggade ju heltid då och Björn tog nästan all VAB. Däremot minns jag hur jag inte kunde umgås med folk när vi var någonstans – alltså inte ens hemma. Det var bara att gå efter och delta i allt som ens lille filur tog sig för, i alla sammanhang, på alla platser. Ibland var jag tacksam för det, ibland utled. Lite beroende på sammanhang. När möjligheten att släppa barnen med blicken väl kom, så hade jag glömt hur man gör när man umgås och det var speciellt det med – precis som varendaste en av föräldraskapets alla faser hittills.

Trollskog, matsäck, ungtjurar – och att lyssna på leken

Genant medgivande av rutinerad tvåbarnsförälder

Pojkarna leker i sitt rum. Det verkar gå bra, eftersom ingen skriker/vrålar/gråter/slåss/bits/är knäpptyst. 

Adrian valde att inte äta lunch, oklart varför men det kan ha med alla bär att göra – dvs de han tjuvat i vartenda snår han snubblat över/hittat/sökt upp som en spårhund. Hursomhelst, han brås på sin mor och klarar inte många meter utan mat, därför är det med viss tveksamhet vi planerar för eftermiddagens skogspromenad. 

Pojkarna leker. Jag har lärt mig tolka det jag hör med samma finess som en nervös hjort lärt sig tolka ljuden i skogen – om jag får säga det själv. I leken finns goda avsikter i båda lägren, men den är lite småvild och den kommer med stor sannolikhet sluta i frontalkrock. Den kan hålla i en minut till, eller i 25 minuter till, hursomhelst så är det bäst att inte slappna av. Kalla det självbevarelsedrift.

Vi löser dilemmat genom att packa ner Adrians lunch i en ryggsäck, och även packa varsin matsäcksmacka till barnen. När Adrian blir hungrig så kastar han alla sina fixidéer över bord, i alla fall om han får fokusera på det som ska komma efteråt. 

Matsäck.

Av någon anledning så verkar det hålla lika hög status som “godsaker” … Det är nog förskolan vi har att tacka för det. 

När vi säger att vi ska gå på promenad, att vi vägrar sitta inne hela dagen bara för att det duggregnar lite, så skriker de “NEEEEEJ JAG VÄGRAR” båda två. Då säger jag:

“Synd, och vi som tänkte ta med matsäck.”

Plötsligt står Adrian som ett ljus i hallen med båda stövlarna på rätt fot. Plötsligt har vi bara en unge att brotta ut och han ger med sig ganska snart – under protest förstås, för formens skull om inte annat. 

Trollskog och ungtjurar

Vi hittade en trollskog, det var allt. Men sen på vägen tillbaka hittade vi två tjurar – ungtjurar kanske, vild gissning – som var väldigt förtjusta i maskrosblad och klöver. Deras flugor gillade oss också, så ett moln av dem följde med på vägen hem och två minuter efter att vi kommit innanför dörren stod regnet som metspön i backen.

Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren

Vi var på dejt i söndags (!!!)

Som småbarnsföräldrar – något jag för övrigt undrar hur länge till vi kan kalla oss; de är trots allt 3 och 4,5 år nu – är det här med tid tillsammans UTAN BARNEN lite som vattenhål i öknen för parrelationen.

I söndags hade vi lyckats få till det med barnvakt med både min mamma och bror – alltid bäst att boka båda, ifall en blir sjuk, man vet aldrig – så jag och Björn knallade hemifrån 15:30 för att åka in till stan. Det är inte så viktigt vad vi gör med tiden, egentligen, så länge vi får vara ifred.

Vardagen under de tuffa småbarnsåren

Hemma hos oss är det så att ljudvolymen, energinivån och aktiviteten är ständigt uppskruvad. Det är klart att ingenting är helt konstant och det finns lugna stunder, men det svänger och växlar så pass fort att det ibland känns konstant. Pojkarna springer när de förflyttar sig, ropar och skriker när de pratar, leker yvigt och hårdhänt och, huvudregeln; de är aldrig stilla. Varannan sak vi som föräldrar hojtar vid matbordet är ”SITT NER på stolen! Nej, på RUMPAN!” och ”Torka av händerna om du ska hoppa ner!”

Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns fortfarande inte. Vi hinner numera ostört (haha, ”ostört”) avhandla korta frågor som rör hanteringen av vardagen, men varje försök till längre utläggning slutar fortfarande i en intensiv diskussion med en liten pojke om vad ”avbryta” är, att alla har rätt att berätta saker ochnupraTARJAG!! Och att nu försöker jag berätta någonting för pappa och du måste vänta på din tur. Vänta, sa jag. Kom ihåg vad du vill säga och så säger du det när det blir din tur, hm?

På kvällarna då? Nix, inte det heller. På kvällarna sitter en av oss i soffan i allrummet uppe, som moraliskt stöd i ”mörkret” – alltså det är inte mörkt alls men Simon har fått för sig det – och på vakt mot både monster och små pojkar som inte vill acceptera att dagen är slut och som behöver hjälp att hitta tillbaka till sina sängar. När båda med säkerhet somnat, är vi så trötta att givande samtal är svåra att ha.

Det här är anledningen till att vissa saker missas, för övrigt. Jag visste till exempel inte att Björn gått ner i arbetstid från 90% till 80% från och med nu i januari. (Jag blev för övrigt lite upprörd över det; det är förvisso en bra sak men det känns som nåt man upplyser sin livskamrat om. Vad hände med kommunikationen som vi gemensamt fastslagit som brutalt viktig, liksom? Nu trodde han visserligen att han hade sagt det – antagligen för att han försökt men blivit avbruten.)

Lugna söndagsreflektioner

Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns, som sagt, fortfarande inte.

”Men det känns som att vi börjar komma ur den här jättelånga perioden där vi inte kan göra så mycket med dem,” sa Björn på den här dejten i söndags som jag egentligen satte mig här för att berätta om. ”Nu fuskade vi i och för sig lite med skärmen när vi var på restaurangen igår*, men det kändes ändå lugnare än det gjorde sist vi var där till exempel.”

Det har han förhoppningsvis rätt i. Det här med att tänka medan man pratar, och därmed ha spontana diskussioner, ligger ännu långt borta. Vi har börjat kunna ”berätta saker” för varandra när pojkarna är med, och det gäller att ha koll på vad man vill få sagt innan man öppnar munnen, men nu hör vi varandra i alla fall så pass att det blir som att skicka muntliga mail till varandra. Kanske är de tuffa småbarnsåren snart bakom oss (ta i trä)?

relationen under de tuffa småbarnsåren

Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren

När jag genomförde min läsarundersökning i … när det nu var, april?, så var en av de frivilliga frågorna där om det fanns nånting som man vill läsa lite mer om. Ett av svaren löd:

Vore intressant att läsa mer om hur du och Björn får er relation att fungera så bra som möjligt under de tuffa småbarnsåren.

Jag gissar att det som intresserar dig/oss/alla är sådant som skulle kunna gå att översätta till andra relationer. Typ eran. Sånt vill jag också läsa, för övrigt.

Anyway … jag har tyvärr inga tips utom en enda klyscha som vi själva kämpar med att försöka följa:

Prata med varandra!

Se till att sätta ord på fräsandet er emellan, helst senare när barnen slipper lyssna och när känslostormen bedarrat något.

Av oss två så är jag den kommunikativa individen – ett faktum som jag ibland blir helt vansinnig på, eftersom jag inte sällan är lite upprörd när jag blir påmind om det – vilket innebär att det oftast är jag som öppnar mötet: ”Jag TROR att det som hände var att … och att du tyckte … och då kände jag … bla bla bla och så vidare.”

Han lyssnar alltid, svarar alltid, och ibland blir det diskussion eftersom jag haft helt fel. Men i slutändan handlar det inte alls om vem som har rätt eller fel, utan om att bli förstådd. Kan du förstå varför jag blev provocerad? Kan du förklara vad tusan det var som hände? Om jag inte förstår vad som gick snett, eller hur det gick till, då kommer det hända igen och igen och ingen VILL ju bråka.

Tips från hjärtat:
Se till att ni får vara ensamma med varandra när ni båda är pigga nog, oftare än en gång i halvåret. Gå inte på bio/föreställningar/konserter/annan aktivitet där man slipper konversera med varandra, utan tvinga er själva att umgås. Inga telefoner. Inga polare. No nothing. Bara ni.

är de tuffa småbarnsåren snart över?

*Vi hade ingen mat hemma i lördags kväll så vi åkte buss med pojkarna till centrum och gick på en familjerestaurang där. Sist vi var där, förra året, var det ganska stökigt och problematiskt att få äta klart sin mat.

Lucka #20 – Tipskalender 2019

#20: Hemligheten bakom små barns snabbhet

Vad är hemligheten? Du kan läsa mer utförligt om det här, men i korta drag är hemligheten att INGENTING de gör är helt med flit. Och hemligheten till hur vi bäst möter detta är helt enkelt …

expect the unexpected

Om tipskalendern

Mammatrams allra första julkalender går av stapeln i år.

Vanligtvis brukar julkalendrar på bloggar innebära rabattkoder och andra kommersiella utrop i reklamens tecken, men jag tänkte att nog vore det bättre att bjuda på en tipskalender istället? Vissa tips är inköpstips, men det är helhjärtade tips och fullständigt icke-sponsrat.

Ok, en grej sponsrar jag av mig själv, men då är jag tydlig: Använd koden MAMMATRAMS i kassan i min Etsy-shop så får du 20% rabatt!

Psykologen Psyknina gästar Mammatrams (äntligen!)

Vem är Psyknina?

Psyknina – eller Nina, som hon kallas i alla andra sammanhang – är en av de som jag vet läst Mammatrams från och till nästan sen start. Det är inte kutym längre att lämna kommentarer i varenda blogg vi läser, och Mammatrams har aldrig drunknat i dem (i kommentarerna, alltså) så därför är en läsare som är psykolog och bor i Mo i Rana (där jag fått lära mig att fästingar inte trivs) någon som lätt fäster sig i minnet.

Så många frågor

Det är väl inte bara jag, eller? Som vid blotta skuggan av en möjlighet att få någon sorts vägledning i föräldradjungeln börjar bubbla av frågor. Som om en annan människa kunde sitta på svaren om Livet, Universum och … allting annat vi undrar över som föräldrar.

Mysteriet kring mina barn känns precis lika stort som allt det där. För mig alltså. Nog måste väl fler sitta hemma och betrakta sina barn nån gång ibland och liksom bara … ”jag fattar verkligen inte nu”? Eller?

Anyway … Efter att Nina nyligen gått med på att gästa bloggen så skickade jag ett gäng frågor förklädda till förslag/uppslag, om inspirationen skulle tryta. Det tog typ 3 sekunder att komma på 3000 frågor, så Nina har svarat på några av dem.


psyknina
Mo i Rana. Bildkälla här.

Hej!

Jag heter Nina, kommer från Örnsköldsvik men bor sedan 2012 i Mo i Rana i Norge. Jag och min man flyttade hit när vi tog examen från universitetet i Umeå, och sedan dess jobbar jag här på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). Jag jobbar mest med tonåringar, men eftersom det är en liten plats får jag möta barn (och föräldrar till barn) i alla åldrar. Har en blogg – Psyknina – som tyvärr ligger i dvala pga intressebrist från min sida, men kika gärna in om du vill!

Vi har två barn, 1 och 4 år gamla, båda födda här i Norge. Det som jag tycker är bäst med att bo i Norge som småbarnsförälder är de korta arbetsdagarna. Jag jobbar 100%, vilket innebär en arbetstid från 8-15.30. 

Den största nyttan jag har av mitt jobb i mitt föräldraskap, har kommit efter att barnen kom i tvåårsåldern. Det är nog för att de går att prata med då, och det är så att säga en fördel för mig som psykolog …

Mitt bästa tips

Bekräfta barnets känsla (och undgå ordet Nej)

Exempel:

Barnet: Jag vill ha glass!!

Jag: Åååhh det är ju jääättegott med glass!

Barnet: Jag vill HA glass!!

Jag: Jag med! Det är jättegott, och du tycker också massor om glass!

Barnet: Kan jag få glass? (Oftast lugnare nu pga bekräftelsen.)

Jag: Idag är det måndag, och då äter vi inte glass/valfri ursäkt, avled och prata om något annat. Lugnar barnet sig inte, fortsätt att bekräfta hur gott det är.

När barnet är arg/skäms/ledsen:

Bekräfta känslan! Sätt ord på det du tror barnet känner och varför, de kommer protestera om du gissar fel, men du ger barnet en chans att lära sig uttrycka sig nästa gång, och i slutändan bekräfta sig själv. Brukar alltid avsluta med att säga att de får komma och sitta i knät om/när de vill ha tröst.

Bitande barn

Fick en fråga om bitande barn. Tyvärr är det nog avledning som är bäst, och försöka att inte göra så stor grej av det. Beror naturligtvis på ålder, förklara om de är äldre, och visa hur de kan göra annorlunda. Bekräfta känslan oavsett: jag tror att du är jätteglad/arg/stressad nu. Om du är arg kan du sparka i golvet, slå i en kudde eller ropa i en kudde. Om du är glad kan du hoppa högt, om du är stressad kan vi lägga oss här en stund. 

Inga time out

Avslutningsvis brukar jag alltid säga att barn aldrig ska ha time out när de har det jobbigt (arg/ledsen/skäms). Föräldrar kan ta time out (nu måste mamma gå och lugna ned sig, jag går och andas lugnt sen kommer jag tillbaka), men barn ska ha time in. Få bekräftelse, komma nära.

Alla föräldrar gör sitt bästa, och det har tyvärr fått genomslagskraft med time out efter supernanny-program osv. Det är inte farligt för barnen att ha time out, det viktigaste är att de får time in också! Jag brukar säga att 30 % av gångerna är good enough (finns till och med forskning på att det är så!), men om ett barn är extra känsligt eller har fått svårigheter av något slag, brukar jag säga att de ska få dubbelt så mycket.

Kom ihåg: it’s just too hard to be difficult – barn VILL aldrig vara jobbiga!

Hälsningar,
Nina

Adrians tvåårsdag

Firande enligt (nästan) alla konstens regler

Adrian firade sin tvåårsdag i söndags … aaaah, vart tar all tiiiid vägen?

Hursomhelst, det var en trött tvååring som lyckades sova ända tills vi kom in och sjöng för honom. Traditionen säger ”frukost på sängen”, men med tanke på Adrians track record vad gäller förtäring på madrass så fick han nöja sig med varm mjölk, och 2 presenter.

Simon klättrade ner till honom och satte sig att ”läsa” den nya Bamseboken för honom.

Genipresenten

Jag tycker det är svårt att köpa presenter till våra barn, eller till småbarn i största allmänhet. Om jag köper en leksak så kommer den som bäst väcka ett svalt intresse i nån minut innan den glöms nånstans. Det här handlar inte om att jag på nåt vis tar åt mig av småbarns beteende – orka bli förolämpad så fort ett småbarn förolämpar dig, det är som att orka bli upprörd varje gång solen går i moln – det är mest ett konstaterande av min oförmåga att komma på roliga leksaker att ge bort.

Men.

Nu hade jag ändå tänkt. Det är nämligen så att vi har ett gäng (dvs två) små ryggsäckar här hemma, men alla tillhör från början Simon så det uppstår ofta en viss rivalitet i frågan om vem som ska få ha på sig den snygga blå ryggsäcken hela kvällen, och vem som måste acceptera att han kom på idén en millisekund för sent och måste dras med den röda.

Alltså skulle Adrian få en ryggsäck för inomhusbruk. Genialiskt, tyckte jag – och inte bara jag; Björn höll med mig.

Det bästa med en ryggsäck avsedd för inomhusbruk är att det inte behöver tåla så mycket. Adrian gillar dockor och gosedjur långt mer än Simon så han fick en gosedjursrygga, och inte vilken som helst! Draken!

tvåårsdag

Jag dog gullighetsdöden gång på gång, det tog liksom aldrig slut.

Det höll ett tag

Simon respekterade till min stilla förvåning att ryggsäcken var Adrians egen. Han tittade på den och pillade lite, men lät den vara. Inga ryggsäcksbråk!, tänkte jag och konstaterade sentimentalt slutet på en era.

Det höll i två hela dagar. I tisdags morse slogs de sådär som bara syskon kan om Simons blå ryggsäck igen. Draken låg på golvet intill.

I ärlighetens namn så återkom lugnet igen när – eller strax efter – jag gav draken till Simon. Adrian blev alldeles ifrån sig, krängde av dig den blå ryggan och kom och tryckte den i Simons famn.

I övrigt

Carina, Björns faster, kom ner med nattåget i lördags morse och stannade till i tisdags, så hon var med och firade med oss. Men inte på förmiddan, för då var vi på lekland med pojkarna för att trötta ut dem så att de skulle sova lite längre efter lunch, så att de i sin tur skulle orka med eftermiddan bättre.

Kl 15 kom mamma, Jonas och Monika på fika. Björn hade gjort en tårta som jag glömde fota, Adrian fick fler presenter som han gjorde sitt bästa för att hålla i luften (bl a låtsasmat i tyg) och sen fick Simon nog och drog sig tillbaka till sin kammare tillsammans med sin far där de byggde lego.

Allt som allt en bra dag. Adrian var nöjd, Simon hjälpligt glad och tårtan blev jättegod. Nu har vi en tvååring i huset även på pappret, men i mitt hjärta är han fortfarande 18 månader. När han är 15 kommer hjärtat kanske ha hunnit ikapp den där 2an.

Kanske.

Problemet med egen tid nu

Att vara själv

Jag kommer tillbaka till det vid jämna mellanrum här, och nu senast jag fick anledning att stirra egen tid i vitögat var förstås under mitt korta dygn hemifrån; jag har blivit mycket ovan vid att klara mig själv.

Själv, i det här sammanhanget, betyder

  • inga barn att ständigt hålla ögonen på och hantera
  • ingen att ta rygg på när man inte fixar att göra allting själv

Nar jag var ung/ yngre gjorde jag nästan allting själv. Under mina resor fanns det längre perioder där jag inte hade nån att umgås med, så jag gick på bio, restaurang, fik, museum och utställningar själv och det var ganska skönt. Ibland tråkigt, men oftast riktigt mysigt.

Nu ser livet annorlunda ut, minst sagt. Det är som det ska vara, men jag märker hur annorlunda det är när det blir tyst. Tyst, som i

  • det finns ingenting som måste göras
  • det finns ingen annan att ta hänsyn till
  • jag kan göra precis vad jag vill med de här timmarna som ligger framför mig nu.

egen tid valrhonaProblemet med egen tid nu

Så vad gör jag, tror du, när det blir tyst (och chokladen är slut)?

Tja, vad gör man när man är på nattklubb där musiken dunkar en i ryggen, folk krockar med en, spiller på en, drar i en, tafsar på en, och så kommer man ut i natten och det blir lugnare?

Man står still, såklart, om så bara för ett ögonblick, för att anpassa sig till miljöskiftet. För att avgöra om tjutet i öronen kommer inifrån eller utifrån, för att avgöra vad som är bakgrundsbrus och vad som är värt att lyssna på, för att dra ett andetag frisk luft, kanske känna efter lite; hur mår jag?

Alltså, igen, vad gör jag när det blir tyst?

Jag tappar orienteringen, såklart. Jag letar frenetiskt efter vad det är som kräver min uppmärksamhet och när jag inte hittar det blir jag lite handlingsförlamad. Känna efter? Har jag råd med det? Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, och så saknar jag ungarna.

Jag saknar dem för att jag älskar dem såklart, men förutom det så saknar jag dem av vana – de lämnar ett sjuhelsikes stort hål efter sig när de är nån annanstans, som ett slags vakuum som kräver att fyllas med annat – och trygghet. Vana är trygghet. Och om jag känner efter, kommer jag hitta nåt som jag måste ta hand om?

Egentligen handlar det inte om att jag är en sån röra att jag inte törs känna efter, för så är det inte, utan mer om vana. Jag har sälla tid och ork, samtidigt, att lyssna inåt och det är sannolikt ett bekymmer jag delar med oräkneliga andra småbarnsföräldrar.

Ska jag alltså ha egen tid, så gäller det att inte bara ligga och stirra i taket. Jag måste distrahera mig själv, lite grann i alla fall.

 

Helgen i bilder

Jag brukar inte vara så mycket för såna här ”händelse i bilder”-inlägg, men ibland passar det ändå. Vi har inte gjort så mycket i helgen, ändå händer det massor. Vardagen händer, fast på helgen, typ.

Först bildtext, sedan bild. Lägg gärna märke till alla klädbyten hos vissa.

En helt normal helgmorgon. Simon gastar ”MAMMA HÄSS!!” samtidigt som Adrian kräver att leka tittut bakom ingenting på 10 cm avstånd.

Det här var när Adrian klättrat upp och satt sig i gåvagnen och inte lyckades ta sig ur den(??). Han fick hjälp de första 3 gångerna, sen gick Björn och hämtade mobilen för att ta en bild och då hann ungen bli förbannad på riktigt.

Vi besökte Ikea. När vi kom till lagret skulle Simon ”hoppe ne” och ”jomma”, och sen drog han in bland Hemnes avlastningsbord och röjde där ett tag.

Vi var på Max och åt lunch, tänkte det skulle vara enklare än att åka hem och börja laga mat. Vi hade glömt haklapp, och att Simon inte gillar hamburgare. Adrian gillar inte potatis i någon form heller men det visste vi i alla fall. Det var svårt att få i Adrian vatten utan att spilla, och Björn sa:

”Titta, jag får användning för mina kemikunskaper!”, och syftade på sitt pipetterande av vätska via sugrör i familjens yngsta mun.

Björn har monterat köksbelysningen. Han fick hjälp av Adrian. Det blev inte färdigt.

En helt normalt trött föräldraledig far har haft ovanligt svårt att kränga på ungen pyjamasen. Jag dog av skratt när jag såg bilden. Att döma av Adrians min så har Björn fått kämpa en del för att lyckas med höger arm i vänster ärm, vänster arm i vänster ben et ainsi de suite. Dragkedjan dras nu från sida till sida – dvs den skulle det om huvudet hade varit monterat under höger arm.

Sen var det ju Fars dag igår, men jag saknar bild till det. Simon fick bära papperspåsen med slipsen i och guldserpentin hängande över kanten, medan jag bar honom nerför trappan mot frullen i köket. Han räckte leende över påsen till sin far, ”hä pappa, hä”, som blev precis så glad som vi hoppades.