Etikett: uppfostran

En vill ju inte va en ja-sägare! Dvs föräldern som säger ja till allt

När vi går i affärer med barnen använder vi tricket med önskelistan ytterst flitigt. Särskilt Simon har lärt sig att han aldrig får något oplanerat på studs – Adrian har en liten bit kvar – men det finns tillfällen då det är svårt för mig att hålla mig till regeln.

När Simon behövde en ny jacka

Precis, Simon behövde en jacka helt plötsligt. Det brukar vara så; jag tror att den ena eller andra har allt som behövs, men egentligen är det bara brorsan som har det. Dessa hål i garderoben upptäcker jag oftast när vi står halvklädda i hallen på väg till förskolan.

Så vi åkte till Outlet, jag och Simon, den dagen efter förskolan. Simon var trött, men ändå vid gott mod – ända tills jag försökte få honom att faktiskt TITTA på jackorna jag höll upp innan han svarade nej. Istället hade han fastnat vid nåt tillfälligt (?) parti inlines för barn. Det gick inte att få honom därifrån på fredlig väg. Han vände och vred på dem, ställde massa frågor och jag svarade. Såklart att jag gjorde, det är ju inlines. Jag åkte mycket när jag var tonåring.

Han funderade lite, och bad sen att få prova. Såklart att han fick prova, det är ju inlines! Han rullade entusiastiskt runt en stund i butiken med mig vid armen, sen gick han med på att ta av dem – bara för att sätta händerna i dem och köra omkring med dem på golvet lika länge till.

”Mamma, jag vill ha såna här,” sa han till slut, snällt och sakligt, med inlines fortfarande på händerna.

”Ska jag fota dem och sätta upp dem på din önskelista?”

Jag fotade, han pratade om hur gärna han ville ha såna, jag pratade om hur svårt det är i början men hur fort det går att lära sig om man inte ger upp.

”För vad händer med dem som ger upp, Simon?”

”Vaddå?”

”Ingenting! De lär sig ingenting, nånsin.”

Tvivlet

I bilen på vägen hem pratade han om inlines och hur kul det skulle vara. Och jag, som blir eld och lågor så fort barnen visar intresse för aktivitet, satt och funderade på om det var emot våra föräldraregler att köpa ett par.

Emot: Simon har hittat nåt som i hans ögon eventuellt/sannolikt klassas som leksak, som han ber om att få. Nästa högtid med presenter till honom är julafton, det finns ingen anledning att köpa nåt nu.

För: Det är en aktivitet, och det gäller att hoppa på tåget i farten. Väntar vi till julafton har intresset dött för länge sen.

Björn avgjorde att vi skulle köpa dem, så jag åkte glatt tillbaka till Outlet dagen därpå. Vi gömde dem i garderoben ett par dagar, i hopp om att minska intrycket att han får saker bara för att han pekar på dem. Det hade säkert ingen effekt, men man vet ju aldrig.

Premiärturen

I måndags var det dags, överraskningen åkte fram under Simons lediga dag (magsjuka lördag förmiddag = hemma till och med måndag) och Simon stapplade vingligt över gräsmattan mot gångvägen, där Adrian lärde sig cykla för några veckor sen. Han ramlade nån gång, annars hängde han mest i mig, och efter 10 minuter gav han upp.

”Kommer du ihåg vad vi sa om att ge upp, Simon?”

”Ja, men vi ska åka mera. Bara inte idag,” svarade han över axeln medan han kröp uppför trätrappan på baksidan. Sen dess har det inte varit väder att åka nåt, men jag hoppas att jag kan få med honom ut ett par gånger till. Jag får locka med russin.

Adrians tur

Det är praktiskt ändå, att de har nästan lika stora fötter. Adrian fick såklart också testa, med liknande resultat dessutom. Jag ångrar inte köpet, det var bra pris och de går att sälja igen. Helst hade jag hyrt först istället för att köpa, men jag hittade ingenting för barn och inte heller nånting på Blocket just då. Säsongen har väl inte riktigt kommit igång än. Vi får se hur det går, jag hoppas de kommer på hur kul det kan vara.

Parentes

En tids tystnad från min sida här kommer sig av en massa jobb. Mhm, det är inte som att jag fått tag på ett riktigt jobb där jag får betalt för det jag gör – än – men det är så fasansfullt kul att jag gör det ändå. En kreativ våg med tunnelseende på det nya är vad det blev av den saken, men nu har det lugnat sig, det är nästan klart.

Lucka #12 – Tipskalender 2020

#12: Mutan som funkar i alla lägen

Mutor är det som får världen att gå runt, om man ser mutor som något trevligt som motiverar något mindre trevligt. Som att snyta sig, tydligen.

Det är förstås inte samma nyckel som gäller för alla barn, men jag tror att principen går att applicera både här och där.

Mina barn avskyr att snyta sig, de går hellre runt och drar in eländet tills de blir yra i huvudet istället. Speciellt i dessa tider är det liksom inte ok att gå runt och klamra sig fast vid en förkylning.

Pojkarna älskar film. Vi använder film som muta för att få dem att

  • städa sina rum på kvällen när det verkligen behövs
  • plocka upp ytterkläderna från golvet i hallen
  • tvätta händerna och kissa innan maten
  • snyta sig
  • plocka undan allt sitt pyssel från matbordet
  • klä på sig
  • övrigt

Det här är egentligen normala saker som de förväntas göra, liksom alla andra, men som av olika skäl är motiga att få igenom. De har fasta filmtider som är när vi lagar mat och strax innan vi ska gå till förskolan, och det är mest den tiden vi håller gisslan tills de har gjort vad som förväntas av dem. Om de vägrar så bråkar vi inte om det, men filmen startas EFTER att de hängt upp sina jackor i hallen, tvättat händerna, snutit sig osv.

Det funkar väldigt bra, jag hoppas att vi på det här sättet nöter in normalt beteende utan att behöva ta så många fighter kring det. Om ett tag borde det räcka med att be dem snyta sig utan att behöva locka med film, den förändringen har funkat med andra saker – som tex att de tar undan sina tallrikar efter maten. De tänker inte på det längre, ibland får jag påminna och då gör de det och ber inte om film som tack för besväret, för sambandet har sjunkit undan.

magsjukan

Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren

Vi var på dejt i söndags (!!!)

Som småbarnsföräldrar – något jag för övrigt undrar hur länge till vi kan kalla oss; de är trots allt 3 och 4,5 år nu – är det här med tid tillsammans UTAN BARNEN lite som vattenhål i öknen för parrelationen.

I söndags hade vi lyckats få till det med barnvakt med både min mamma och bror – alltid bäst att boka båda, ifall en blir sjuk, man vet aldrig – så jag och Björn knallade hemifrån 15:30 för att åka in till stan. Det är inte så viktigt vad vi gör med tiden, egentligen, så länge vi får vara ifred.

Vardagen under de tuffa småbarnsåren

Hemma hos oss är det så att ljudvolymen, energinivån och aktiviteten är ständigt uppskruvad. Det är klart att ingenting är helt konstant och det finns lugna stunder, men det svänger och växlar så pass fort att det ibland känns konstant. Pojkarna springer när de förflyttar sig, ropar och skriker när de pratar, leker yvigt och hårdhänt och, huvudregeln; de är aldrig stilla. Varannan sak vi som föräldrar hojtar vid matbordet är ”SITT NER på stolen! Nej, på RUMPAN!” och ”Torka av händerna om du ska hoppa ner!”

Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns fortfarande inte. Vi hinner numera ostört (haha, ”ostört”) avhandla korta frågor som rör hanteringen av vardagen, men varje försök till längre utläggning slutar fortfarande i en intensiv diskussion med en liten pojke om vad ”avbryta” är, att alla har rätt att berätta saker ochnupraTARJAG!! Och att nu försöker jag berätta någonting för pappa och du måste vänta på din tur. Vänta, sa jag. Kom ihåg vad du vill säga och så säger du det när det blir din tur, hm?

På kvällarna då? Nix, inte det heller. På kvällarna sitter en av oss i soffan i allrummet uppe, som moraliskt stöd i ”mörkret” – alltså det är inte mörkt alls men Simon har fått för sig det – och på vakt mot både monster och små pojkar som inte vill acceptera att dagen är slut och som behöver hjälp att hitta tillbaka till sina sängar. När båda med säkerhet somnat, är vi så trötta att givande samtal är svåra att ha.

Det här är anledningen till att vissa saker missas, för övrigt. Jag visste till exempel inte att Björn gått ner i arbetstid från 90% till 80% från och med nu i januari. (Jag blev för övrigt lite upprörd över det; det är förvisso en bra sak men det känns som nåt man upplyser sin livskamrat om. Vad hände med kommunikationen som vi gemensamt fastslagit som brutalt viktig, liksom? Nu trodde han visserligen att han hade sagt det – antagligen för att han försökt men blivit avbruten.)

Lugna söndagsreflektioner

Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns, som sagt, fortfarande inte.

”Men det känns som att vi börjar komma ur den här jättelånga perioden där vi inte kan göra så mycket med dem,” sa Björn på den här dejten i söndags som jag egentligen satte mig här för att berätta om. ”Nu fuskade vi i och för sig lite med skärmen när vi var på restaurangen igår*, men det kändes ändå lugnare än det gjorde sist vi var där till exempel.”

Det har han förhoppningsvis rätt i. Det här med att tänka medan man pratar, och därmed ha spontana diskussioner, ligger ännu långt borta. Vi har börjat kunna ”berätta saker” för varandra när pojkarna är med, och det gäller att ha koll på vad man vill få sagt innan man öppnar munnen, men nu hör vi varandra i alla fall så pass att det blir som att skicka muntliga mail till varandra. Kanske är de tuffa småbarnsåren snart bakom oss (ta i trä)?

relationen under de tuffa småbarnsåren

Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren

När jag genomförde min läsarundersökning i … när det nu var, april?, så var en av de frivilliga frågorna där om det fanns nånting som man vill läsa lite mer om. Ett av svaren löd:

Vore intressant att läsa mer om hur du och Björn får er relation att fungera så bra som möjligt under de tuffa småbarnsåren.

Jag gissar att det som intresserar dig/oss/alla är sådant som skulle kunna gå att översätta till andra relationer. Typ eran. Sånt vill jag också läsa, för övrigt.

Anyway … jag har tyvärr inga tips utom en enda klyscha som vi själva kämpar med att försöka följa:

Prata med varandra!

Se till att sätta ord på fräsandet er emellan, helst senare när barnen slipper lyssna och när känslostormen bedarrat något.

Av oss två så är jag den kommunikativa individen – ett faktum som jag ibland blir helt vansinnig på, eftersom jag inte sällan är lite upprörd när jag blir påmind om det – vilket innebär att det oftast är jag som öppnar mötet: ”Jag TROR att det som hände var att … och att du tyckte … och då kände jag … bla bla bla och så vidare.”

Han lyssnar alltid, svarar alltid, och ibland blir det diskussion eftersom jag haft helt fel. Men i slutändan handlar det inte alls om vem som har rätt eller fel, utan om att bli förstådd. Kan du förstå varför jag blev provocerad? Kan du förklara vad tusan det var som hände? Om jag inte förstår vad som gick snett, eller hur det gick till, då kommer det hända igen och igen och ingen VILL ju bråka.

Tips från hjärtat:
Se till att ni får vara ensamma med varandra när ni båda är pigga nog, oftare än en gång i halvåret. Gå inte på bio/föreställningar/konserter/annan aktivitet där man slipper konversera med varandra, utan tvinga er själva att umgås. Inga telefoner. Inga polare. No nothing. Bara ni.

är de tuffa småbarnsåren snart över?

*Vi hade ingen mat hemma i lördags kväll så vi åkte buss med pojkarna till centrum och gick på en familjerestaurang där. Sist vi var där, förra året, var det ganska stökigt och problematiskt att få äta klart sin mat.

Vikten av att lära barn om gränser

Björn mailade mig den här artikeln för ett tag sen: Debatt: Tvinga inte barnen att kramas så undviker vi #metoo i framtiden.

Inte för att han tycker att vi tvingar våra barn att kramas, men för att han inte hade formulerat det och tyckte det var intressant.

Att lära barn om gränser

Hon har många bra punkter i sin text (läs den!), här nedan följer några utdrag. Jag tror definitivt inte att det här är lösningen för att slippa #metoo i framtiden, för det är mycket mer komplext än så, men nog är det ett steg på vägen dit att lära våra barn vikten av deras och andras nej.

Deras nej som vi missar ibland

Tänk dig att du kittlas, brottas och busar med ett barn som skrattar så hen kiknar. Fantastiskt rolig situation, men om barnet någon gång i denna situation säger nej (och även om barnet skrattar och du vet att hen egentligen vill att du fortsätter) så sluta direkt. Då visar du tydligt att deras NEJ väger tungt.*

Kramas!

Jag tycker det är så självklart att man inte ska tvinga barn att krama folk om de inte vill. Kramen är en ömhetsbetygelse, och bör så förbli tills barnet självt börjar se det som det hälsningssätt som kramen också kan vara, men som alltid finns det situationer som man kanske inte har tänkt på, som inte är lika tydliga, trots att de innehåller samma komponenter som de man antagligen först kommer att tänka på.

En situation jag ofta sett är när ett litet barn vill krama ett annat litet barn, men det andra barnet inte vill. Då händer det ofta att en vuxen säger något i stil med ”Det är ingen fara hen vill ju bara kramas”. Och så skrattas det bort för att ungarna är ju så söta.*

Mina barn kramas bara om de själva vill. Om Simon skriker sitt vältränade ”NEEEJ!!” och dramatiskt kastar sig i soffan när våra gäster ska gå hem så ja, låt honom ligga där då.

  • Acceptera inte kramar från söta småflickor om du inte vill ha dem.

”Han vill krama dig, Simon. Säg ’nej’, eller ’stopp’, om du inte vill. Om han inte lyssnar på dig så får du gå undan eller säga till mig,” säger jag allt oftare till en trött Simon som vill vara ifred från lillebror. Allra oftast tätt följt av tillägget ”Nejmanfårinteslåss! STOPP!”

  • Pussa inte de andra barnen om de inte vill.

Adrian är stort fan av pussar, och Björn berättar att han gärna drar i andra ungar på öppna förskolan och försöker lägga en dregglig tungkyss på dem (mindre viktigt var den landar, så länge den kommer fram). Mycket riktigt skrattas det gärna bort av föräldrar.

Att tänka på vad man förmedlar

Att lära barn om gränser

Jag har som regel på jobbet att jag inte ger barn komplimanger utifrån deras utseende (vilket ibland är svårt då de är väldigt söta). Men, små barn kan inte göra skillnad på sak och person på samma vis som vuxna kan och de kan utifrån vuxnas komplimanger dra slutsatsen att de endast duger om de ser ut på ett visst sätt. Den viktigaste komplimangen vi kan ge ett barn är utan prestationskrav, till exempel: jag tycker om dig, du gör mig glad.

Jag menar inte att alla ska sluta ge barn komplimanger utifrån utseende, snarare variera dem lite och uppmärksamma andra kvalitéer också.*

Lika viktigt att tänka på med alla barn, men extra svårt med flickor eftersom vi är så hårt präglade att uppmärksamma deras utseende framför prestation. Tragiskt men sant.

Blivande feminister

Jag är mor till 2 pojkar och jag säger lite skämtsamt ibland att det ska bli riktiga feminister av dem. Skämtsamt, därför att ”feminist” är ett laddat ord, men jag menar varenda stavelse.

Jag ser framför mig mina söner som vuxna starka män(niskor), trygga i sig själva, med stor respekt för det kvinnliga könet utan att för den sakens skull nedvärdera sitt eget. Kvinnors styrka gör inte män svaga.

För mig är ordet feminist inte så komplicerat. För mig är en feminist en människa som förstår och praktiserar lika värde mellan könen, som kan se när det inte går rätt till och klarar av att argumentera för det utan att drabbas av en hel drös missriktade känslor av skam och löje och annat som gärna hänger med ordet FEMINIST.

Med ”radikal feminist” är det en helt annan sak. Det säger sig självt; ”radikal”. Där saknas balans. Nog behövs den rörelsen, jag är inte emot den men jag är inte en del av den.

*Källa: https://www.metro.se/artikel/debatt-tvinga-inte-barnen-att-kramas-så-undviker-vi-metoo-i-framtiden

Gillade du det här inlägget?
Stötta de bloggar du tycker om!  Gilla min blogg på Facebook, eller följ via appen Bloglovin eller nåt av alternativen i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

 

Ny regel hemma: Mobilvett framför barnen

Jag vet inte var jag ska börja… Det här är ett lika laddat ämne som typ amning, känns det som.

Så här tänker vi, i alla fall. Jag säger inte att alla borde göra som oss, men alla borde tänka efter och göra ett medvetet val.

Här är några läsvärda artiklar, och anledningen till varför jag skriver om detta:

Ja, visst är det en deprimerande bild? Men den passar, för jag tror vi har en tendens att underskatta allvaret i det här.

Om det hade varit idag

Sedan jag skaffade facebook 2006 har jag tämligen ofta kommit på mig själv med att tänka att jag är så omåttligt tacksam över att inte ha behövt växa upp med sociala medier. Tack, Universum, för det. Jag pepprades INTE av intryck från sociala medier om hur jag skulle se ut, de knuffade mig inte in i tonåren långt innan jag kommit i puberteten. För det är så det ser ut som tycker jag, när jag ser små glin gå runt i moderiktiga och alltså obekväma kläder när de istället borde klättra i träd.

Jag har liksom resten av Sverige börjat kolla på SKAM på SVT Play när tillfälle ges, och jag känner mer intensivt än någonsin att högstadiet, för mig, antagligen hade blivit fullständigt gräsligt om det hade varit idag. Ve och fasa.

Idag, när barnen går hem från skolan, så följer allting med dem hem. Både bra och dåliga saker. De får aldrig vila, de får aldrig vara ifred. Deras sociala liv fortsätter trots att arbetsdagen är slut. Mobbingen når nya oanade höjder, hets- och häxjaktoffer fråntas sin möjlighet till återhämtning osv. Kanske sker exakt samma saker som skulle ha skett ändå, bara i snabbare takt, vad vet vi. Men alla behöver vila, sånt förändras inte.

Vi kan inte relatera

Eftersom vi inte vuxit upp med föräldrar som stått med ena ögat i mobilen medan de gungat oss, tysta middagsbord där de med jämna mellanrum kopplat bort från oss och slutat vara med trots våra enträgna skrik, eller mysstunder där man fått fysisk närvaro men ingen samtalskontakt därför att mamma eller pappa är distraherad av något som man varken kan eller får se, så vet vi inte hur det är. När vi gick hem från skolan så fick vi vara ifred, vi hade inte tillgång till hela världen och när jag var så ung ägde jag ingenting så ömtåligt som en mobiltelefon. Vi kan inte relatera. JAG kan inte relatera. Jag har aldrig stått framför mamma med hennes telefon som en barriär mellan oss.

För, medge, det är så det blir. Telefonen skymmer barnen. För mig som plockar upp den och kollar nåt, även om det bara är en snabbis och inte följs av ”å det har hänt nåt på FB jag ska bara kolla lite snabbt”, så bryts inte flödet av intryck och jag upplever inte någon bruten kontakt med mitt barn, eftersom det är jag själv som väljer det.

Men… du vet ju själv hur det känns när man sitter 2 pers på en restaurang och ditt sällskap plockar upp mobilen utan att kommentera det. Du försvinner för ett ögonblick, det uppstår en något osäker paus.

Vi har aldrig behövt lära oss

Jag som inte vuxit upp med mobilen i handen har aldrig behövt lära mig att begränsa användandet. Någonsin. Sunt förnuft säger mig att inte plocka upp telefonen vid bordet på restaurangen utan att tala om varför jag gör det, av respekt för mitt sällskap, men jag kollar den om sällskapet till exempel ger sig iväg på toa. Jag har fått tänka till för egen maskin runt användandet av sociala medier och har säkerligen inte samma åsikter och inställning runt det som de som är 10 eller 20 år yngre än mig.

Att plocka fram telefonen i tid och otid – googla, anteckna, spela, fejsbucka, messa, fota, läsa artiklar, blogga, whatever – faller sig efter så många år naturligt. Det går av bara farten. Det är kul, intressant, mysigt, användbart. Det har blivit lite som att äta godis när man vill, för man är vuxen och måste inte begränsa sig till lördagar.

Wake up

Så har vi fortsatt även efter att Simon kom, och nu har vi en (nästan-)tvååring som imiterar alla våra gester och rutiner och vardagssaker, träffsäkert som en jäkla spegel, och vi gillar inte det vi ser i den.

Han kräver mer närvaro och kontakt än någonsin tidigare, samtidigt har han börjat leka telefon med saker som har ungefär samma form. Härom dagen hittade han till exempel en spillbit golvlist och gick omkring med den mot örat. Jag får inte zooma ut när han är med. Så istället för att ens ha mobilen till hands i fickan hela tiden, så lägger jag den i köket och fokuserar på min son som ändå inte gör mycket annat än att skrika ”MAMMA! MAAAMMAAA!!” hela tiden och blanda kramar med provokationer.

Han behöver mig. Jag behöver inte min telefon. Inte dagtid i alla fall.

Hur gör man? VAD kan man göra?

Jag och Björn satte oss ner och pratade om det här för inte jättelänge sedan. När vi är med varandra behöver vi VARA med varandra. Vi vill inte behöva ta någon diskussion med pojkarna om att man inte får ha mobilen vid matbordet, att man lägger ifrån sig den när man är med familjen, att man respekterar sin omgivning genom att vara närvarande (i alla fall om omgivningen är det). Det ska vara självklart från början.

Vi satte därför upp nya regler för hemmet: mobilfritt framför barnen.

Undantag:

  • kamerafunktionen
  • ringa om det behövs/ta emot samtal
  • följa recept
  • inköpslista

Om mobilen ändå åker fram så säger vi vad vi gör och varför. På så sätt begränsas skärmtiden till endast det vi behöver göra, och inget extra kolla mail eller så.

Back to basics

Extra viktigt är att mobilen håller sig borta från matbordet. Men eftersom man gärna är lite impulsiv och van att notera eller agera på idéer när man får dem, så är det jättesvårt. Jag har försökt lösa det genom att lägga ett block och penna på bordet istället. Där får alla som vill kladda ner sånt de kommer på, och så får man hantera det efter maten istället.

Jag säger som sagt inte att alla borde göra som oss. Man går sin egen väg. Men alla borde tänka efter, och göra ett medvetet val. Tänk efter.

Gillade du mitt inlägg om mobilvett? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Här kör vi med krambaserat föräldraskap

När man håller sin tvååring i famnen, du vet, och ungen är sådär trött och pömsig, och man säger ”hur är det, vännen, är du lite trött?”, och barnet lägger armarna om halsen på en och gosar in sig mot halsen? Är inte det nåt av det absolut bästa som finns?

Inget säger ”jag älskar dig” så som en kram kan göra

Jag tror på krambaserat föräldraskap. Man kan aldrig få för många kramar.

Under min uppväxt var pappa den som var bäst på att kramas. Var han hemma när jag kom hem så möttes jag ofta av en stor björnkram i hallen, och det var alltid så. Därför var det ingenting jag reflekterade över som tonåring, typ ”å vad joooobbiiiigt att kraaaamas hela tiden”, utan det vara bara så vi gjorde.

Det faller sig naturligt för mig att överösa barnen med kramar (och pussar), JÄMT, även när de inte verkar helt och hållet mottagliga så tror jag att man alltid är lite mottaglig.

”Vill du ha en kram?” säger jag ofta till Simon när han håller på och demonstrerar. Nästan alltid säger han nej, ofta springer han därifrån eftersom han vet att jag kommer och försöker ändå annars, och ganska ofta kommer han tillbaka och vill ha den ändå.

Krama dem ändå

Härom kvällen när Björn kom hem och försökte krama Simon, så sprang ungen och gömde sig på soffan – han gömmer sig där genom att slänga sig på mage med armarna under sig och vända ner ansiktet så att det blir omöjligt att ana vart han tagit vägen – istället. Björn lät honom vara, han avskrev kramen.

”Krama honom ändå!” kommenderade jag från soffhörnet.

”Men han vill ju inte,” sa Björn.

”Men så gör vi i den här familjen tycker jag. Vi kramas när vi inte har setts på hela dagen. Det lär han sig snart.”

Man kan, kanske, diskutera hur BRA det är att våldkrama sina barn, men det händer så mycket bra inuti en när man får en kram, även om man trilskas under tiden. Jag tror det är bra för dem.

Kanske tror jag det bara för att JAG gillar att kramas. Men då kan jag känna lite att nu har de fått mig som mamma, och då får de helt enkelt gilla läget.

”Det är lite svårt att få kramar av Simon tycker jag,” sa Björn igår.

”Jag får en kram av honom varje dag innan han ska sova,” sa jag, ”men det är nog bara för att han vet att han inte får komma ner i sin säng om han inte kramar mig först. Då sjunger jag vidare.”

Att fråga eller beordra barn

Jag har tänkt en del på det här med hur vi tilltalar barn… framför allt då på hur andra tilltalar barn, och på hur olika folk gör. Man säger att det inte finns nåt facit, ändå tycker sig var och varannan morsa sitta på Svaret och då kan ju inte jag vara sämre.

Men hur det än ligger till med allmän visdom, kloka tankar och ”rätta” åsikter och om vi glömmer vad alla andra säger, PK och annat kul, så finns det en nu 15 år gammal återkommande tanke hos mig på det här med tilltal.

Man domderar inte över andra,

När man ber en kompis, sin sambo, sin kollega eller någon alls att göra något, så är den vanliga approachen nåt i stil med ”kan du tänka dig att/skulle inte du kunna/ vi kan väl…?”. Man ställer frågor, därför att det är respektlöst att ge order. Generellt. Vi är alla vana vid att göra så; hur många gånger har vi inte fått höra att ”man domderar inte över andra” när vi var små?

så vi ställer frågor

Sist vi var på landet och skulle gå till båten, så höll jag Simon i famnen.

”Vill du hoppa ner och gå själv?” frågade jag honom, och väntade på nån sorts svar. Jag fick inget tydligt ja, så jag bar honom en bit på stigen medan Björn började prata om det här med att ställa frågor till barn i tid och otid. Han pratade allmänt om principen, och ville kolla att vi var på samma våglängd i frågan.

Jag anser, vi anser båda två, att barn inte ska ges ett val om de inte har något. Man är van att fråga eftersom det känns respektlöst att ge order, men om man ställer en fråga, om man ger ett val, då måste man också vara beredd att respektera valet.

Föräldrarollen, den ständiga frågan

Jag kan bli alldeles beklämd när jag hör föräldrar i matbutiker som säger saker som ”ska du lägga ifrån dig den där nu så vi kan åka hem?”. När barnen inte vill så uppstår konflikt. Det är klart att det i specifika fall kanske kan handla om barn som faktiskt hanteras bäst på det sättet, men det finns många fler exempel. De finns överallt.

När jag jobbade som aupair hos familjen i Lausanne är ett. Mamman var från Argentina och spansktalande, pappan från Schweiz och fransktalande. Den 3-åriga dottern såg alltid barnprogram på spanska för att hålla igång språket eftersom man talade franska till vardags. En eftermiddag frågade mamman sin dotter om hon ville se den tecknade filmen på spanska eller franska. Flickan tänkte efter, och svarade franska. Mamman skällde då ut henne efter noter, sa att hon var så besviken på henne, att hon aldrig skulle kunna prata med sin mormor och morfar om hon inte såg filmer på spanska.

och så förvirringen

Flickan blev såklart jättearg och jätteledsen – vem hade inte blivit det? Hon borde aldrig ha fått den frågan, eftersom hon inte hade valet.

Mycket av min tid med Simon sedan jobbstarten är på Simons villkor. Jag ger honom val ibland, som det på stigen, för att jag vill försöka läsa av vad han föredrar. Han får alltså ett val även om han är för liten. Den gången bar jag honom en bit, men sen ville han förstås gå själv för det vill han alltid.

Men ibland glömmer jag bort mig, det gör Björn också. Man hör det själv, men då har orden redan lämnat munnen:

”Ska vi gå och byta blöja, Simon?” – vad är det för sak att säga till en ettåring som springer omkring med en bajstung blöja i grenen, som kölen under en segelbåt? Herregud, förälder, ta bara ungen med dig och gör det. Informera om vad som händer, med fråga inte om det är ok. Han får ju ändå inte välja själv.

Ibland handlar det om att man tänker högt, men den nyansen kan inte ett barn förväntas förstå. Ibland händer det att jag frågar Simon om något, när jag egentligen bara borde guida honom.

Han fattar långt mycket mer än man tror, så nu har jag börjat rätta mig. Mina dumma frågor följs oftast av ett konstaterande och sedan handling, eftersom jag inte vill öppna fönstret till sådana konflikter. Med tiden kanske jag lär mig att inte ställa de där frågorna till honom alls.