Psykologen Psyknina gästar Mammatrams (äntligen!)

Vem är Psyknina?

Psyknina – eller Nina, som hon kallas i alla andra sammanhang – är en av de som jag vet läst Mammatrams från och till nästan sen start. Det är inte kutym längre att lämna kommentarer i varenda blogg vi läser, och Mammatrams har aldrig drunknat i dem (i kommentarerna, alltså) så därför är en läsare som är psykolog och bor i Mo i Rana (där jag fått lära mig att fästingar inte trivs) någon som lätt fäster sig i minnet.

Så många frågor

Det är väl inte bara jag, eller? Som vid blotta skuggan av en möjlighet att få någon sorts vägledning i föräldradjungeln börjar bubbla av frågor. Som om en annan människa kunde sitta på svaren om Livet, Universum och … allting annat vi undrar över som föräldrar.

Mysteriet kring mina barn känns precis lika stort som allt det där. För mig alltså. Nog måste väl fler sitta hemma och betrakta sina barn nån gång ibland och liksom bara … “jag fattar verkligen inte nu”? Eller?

Anyway … Efter att Nina nyligen gått med på att gästa bloggen så skickade jag ett gäng frågor förklädda till förslag/uppslag, om inspirationen skulle tryta. Det tog typ 3 sekunder att komma på 3000 frågor, så Nina har svarat på några av dem.


psyknina
Mo i Rana. Bildkälla här.

Hej!

Jag heter Nina, kommer från Örnsköldsvik men bor sedan 2012 i Mo i Rana i Norge. Jag och min man flyttade hit när vi tog examen från universitetet i Umeå, och sedan dess jobbar jag här på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). Jag jobbar mest med tonåringar, men eftersom det är en liten plats får jag möta barn (och föräldrar till barn) i alla åldrar. Har en blogg – Psyknina – som tyvärr ligger i dvala pga intressebrist från min sida, men kika gärna in om du vill!

Vi har två barn, 1 och 4 år gamla, båda födda här i Norge. Det som jag tycker är bäst med att bo i Norge som småbarnsförälder är de korta arbetsdagarna. Jag jobbar 100%, vilket innebär en arbetstid från 8-15.30. 

Den största nyttan jag har av mitt jobb i mitt föräldraskap, har kommit efter att barnen kom i tvåårsåldern. Det är nog för att de går att prata med då, och det är så att säga en fördel för mig som psykolog …

Mitt bästa tips

Bekräfta barnets känsla (och undgå ordet Nej)

Exempel:

Barnet: Jag vill ha glass!!

Jag: Åååhh det är ju jääättegott med glass!

Barnet: Jag vill HA glass!!

Jag: Jag med! Det är jättegott, och du tycker också massor om glass!

Barnet: Kan jag få glass? (Oftast lugnare nu pga bekräftelsen.)

Jag: Idag är det måndag, och då äter vi inte glass/valfri ursäkt, avled och prata om något annat. Lugnar barnet sig inte, fortsätt att bekräfta hur gott det är.

När barnet är arg/skäms/ledsen:

Bekräfta känslan! Sätt ord på det du tror barnet känner och varför, de kommer protestera om du gissar fel, men du ger barnet en chans att lära sig uttrycka sig nästa gång, och i slutändan bekräfta sig själv. Brukar alltid avsluta med att säga att de får komma och sitta i knät om/när de vill ha tröst.

Bitande barn

Fick en fråga om bitande barn. Tyvärr är det nog avledning som är bäst, och försöka att inte göra så stor grej av det. Beror naturligtvis på ålder, förklara om de är äldre, och visa hur de kan göra annorlunda. Bekräfta känslan oavsett: jag tror att du är jätteglad/arg/stressad nu. Om du är arg kan du sparka i golvet, slå i en kudde eller ropa i en kudde. Om du är glad kan du hoppa högt, om du är stressad kan vi lägga oss här en stund. 

Inga time out

Avslutningsvis brukar jag alltid säga att barn aldrig ska ha time out när de har det jobbigt (arg/ledsen/skäms). Föräldrar kan ta time out (nu måste mamma gå och lugna ned sig, jag går och andas lugnt sen kommer jag tillbaka), men barn ska ha time in. Få bekräftelse, komma nära.

Alla föräldrar gör sitt bästa, och det har tyvärr fått genomslagskraft med time out efter supernanny-program osv. Det är inte farligt för barnen att ha time out, det viktigaste är att de får time in också! Jag brukar säga att 30 % av gångerna är good enough (finns till och med forskning på att det är så!), men om ett barn är extra känsligt eller har fått svårigheter av något slag, brukar jag säga att de ska få dubbelt så mycket.

Kom ihåg: it’s just too hard to be difficult – barn VILL aldrig vara jobbiga!

Hälsningar,
Nina

Utvecklingssamtal för Lillhajen på förskolan

Utvecklingssamtal i veckan

Det är något som de gör med alla föräldrar, men med tanke på Simons smeknamn “Lillhajen” – som han fått på skoj av en av pedagogerna – och att hans bitande blivit mycket värre igen, så kändes det lite som att kallas till rektorn.

Usch.

Men det gick bra. Pedagogen pratade om hur de upplever Simon på förskolan, hur han är (när han inte bits alltså) och vad han har för sig, och vilka mönster de uppfattar hos honom. Hon sa att under perioden i januari/februari då han alltid hämtades efter lunch så verkade han myyyycket lugnare och framför allt mer harmonisk.

Inget nytt

Att Simon bits vet vi ju sedan länge; jag menar han började med det när han var 8 månader gammal. Han har 3 olika triggers;

  1. uppmärksamhet och språkförbistring, dvs frustration
  2. när han känner sig trängd/attackerad/kränkt, dvs självförsvar och vrede
  3. gos och mys som blir för intensivt för honom, dvs overload

När han är trött och/eller hungrig är stubinen millimeterkort och betten haglar om man inte sysselsätter honom med något så att han får annat att tänka på. Alla gånger han kommer åt att bitas får han naturligtvis skäll, så det blir mycket negativitet under dagen. Många misslyckanden för honom.

Hemma har vi lärt oss att avstyra mycket av det innan det händer, men man ser det inte alltid komma. På förskolan har de på sista tiden, tyngda av personalbrist och frustration, stått som handfallna inför problemet. En specialpedagog tillkallades för att hjälpa personalen att hantera Lillhajen, och i samtalet bestämdes (bland annat, antar jag) att man ska börja fokusera helt på det bitna barnet och ignorera Lillhajen. Dvs ta honom ur situationen och ge honom andrum, men ignorera och istället trösta stackarn som antagligen kommer få gå hem den dagen med ett elakt blåmärke på kinden.

Det funkar säkert, men eftersom problemet är mycket mer komplext än bara uppmärksamhetsrelaterat, så räcker det inte. Tror jag.

Back to basics

Jag tror att mycket av problemet hänger ihop med att han inte sover så mycket som han behöver på förskolan. Han hinner inte för det tar tid att komma till ro, eller så blir han störd för tidigt av andra barn.

Jag ska börja ha honom hemma igen efter lunch, som förut. Inte alla dagar i veckan, men några. Så får vi se om det hjälper.

Ovilja att gå dit

Jag fick även sagt det jag velat säga till en av de andra pedagogerna i flera veckor. Grejen är att hon får mig att inte vilja komma till förskolan, vilket är himla tråkigt i sig, men jag tror inte att hon riktigt menar det så.

Hon förmedlar nödvändig info som hon ska, men lägger till hur underbemannade de är, hur otroligt jobbigt det är för henne, hur svårt det är att hantera Simon (dramatisk suck) under sådana omständigheter och att om det fortsätter såhär så måste de ansöka om stödpersonal för “såhär kan vi ju bara inte ha det!”.

Hur tror du jag känner mig? Jag gör ju för himlens moln allt vi kommer på, ALLT JAG KAN, för att göra något åt detta. Det är skitjobbigt att gå till föris och undra vad man kanske ska få höra att han gjort idag.

“Ja, ja.. (djup suck)… men vi gör vad vi kan. Vi jobbar här och ni jobbar hemma!”.

I mitt huvud börjar jag gråta och ger henne en örfil. Det har börjat bli jobbigt att hämta honom om det är hon som lämnar över och summerar dagen.

Egentligen borde jag ha tagit detta direkt med henne, men i 2 veckor har jag spanat på henne vid hämtning och lämning i hopp om att kunna be om 5 min avsides utan att tillvaron rasar under hennes frånvaro, men det verkar inte möjligt. Jag vill heller inte stressa igenom ett sådant samtal för jag vill inte att hon ska dra öronen åt sig och sluta prata med mig helt istället.

Så jag framförde detta under utvecklingssamtalet, och man skulle ta upp det i arbetslaget för “så ska du inte behöva känna”.

Det finns hopp

Det går framåt med språket i alla fall, och nu är det bara fram till slutet av juni kvar, sen är Björn på semester – vilken kommer övergå i pappaledighet efter sommaren, då Simon börjar på nya förskolan med 3 veckors inskolning, istället för 3 dagar som sist.

Jag hyser hopp inför hösten. Just nu ser jag det som att härda ut bara, och hoppas på att det jag sa på utvecklingssamtalet ska nå fram till pedagogen som får mig att känna mig som Världens Sämsta Förälder, vars barn ensamt lyckas åstadkomma omänsklig överbelastning och vidunderlig stress för henne.

Och under tiden, medan vi alla härdar ut, så sjunger vi helt olämpligt Simons favoritsång vid matbordet:

Vi brukar i och för sig aldrig komma längre än till mormor haj, sen kör han en haj-loop på alla han kan namnet på.


Bildkälla: Google

Simon, förskolans fruktade vampyrhybrid

I förra veckan när jag kom för att hämta Simon på eftermiddagen möttes jag av Monika (fröken) i dörren.

“Lisa, får jag byta ett par ord med dig? Kom, vi går in här.”

Jag följde efter henne in i det tomma tvättrummet och hon stängde dörren om oss. Jag var redan orolig, det kändes som att det var en utskällning på gång. Hon såg allvarlig ut, alltså surare än vanligt, och spände blicken i mig. Jag tänkte att herregud, någon ligger på sjukhus. Måtte det inte vara Simon!

“Det har hänt en liten incident idag. Simon bet en annan pojke i kinden riktigt ordentligt, det gick nästan hål. Vi hann inte med. Det var utomhus på förmiddagen, de var inne i lekstugan och plötsligt skrek de båda två. Han har ett sår intill ögat nu som vi tror kommer från den andra pojken när han slog tillbaka.”

Hon fortsatte och berättade att de hade ringt den andra mamman, som varit lugn men sagt att hon skulle skadeanmäla eller vad man nu gör. Monika sa också att det är deras, personalens, ansvar att se till att sånt här inte händer, de vet ju att han bits, men de är underbemannade och kan helt enkelt inte vara överallt. Hon frågade mig om jag har nån idé om vad vi kan göra, vilket jag inte alls hade, samt rådde mig att kontakta BVC.

Jag visste inte vad jag skulle göra, alltså sa jag precis det. Jag bad henne tala om för den andra mamman att vi, dvs jag och Björn, absolut tar det på allvar så hon inte tror att vi bara rycker på axlarna. Jag sa att jag skulle ringa BVC och rådfråga dem. Jag sa att vi alltid är noga med att markera för Simon när han bits hemma, och att det överlag har blivit lite bättre men att han fortfarande gör det.

Monika berättade att hon haft såna här barn tidigare, och att det alltid har blivit mycket bättre när det lossnar med talet. Det stämmer att Simon inte har många ord alls, och när han bits är det alltid frustration inblandad – inte uteslutande, men den finns alltid där. Han kan vara hur glad och mysig som helst, närma sig och vilja kramas, och så kommer det ett bett mitt i kramen. Starka känslor verkar leda till nån sorts overload, och det i sin tur leder till att han bits och han kan ta i så han skakar. Han försöker bitas när han inte vill nånting, eller när han vill nånting och vi inte uppfattar det. Ibland ser vi att han bestämmer sig för att han ska bitas långt innan han kommer tillräckligt nära och då kan vi parera det hur lätt som helst.

“Nej! Inte bitas, Simon! Man får kramas istället.” Och då slänger han sig runt halsen på mig och bits inte. Oftast.

Jag såg lilla Sebastian, det bitna pojken, dagen därpå när jag lämnade Simon på morgonen. Kinden var fläckigt blålila, som ett djupt blåmärke, och det var inte ett litet litet märke utan Simon hade tydligen försökt ta en rejäl tugga. Nu är Sebastian rund och go och med underbart runda små babykinder, kanske började det hela som tillgivenhet som det så ofta gör… vilket gör det ännu svårare att hantera.

En av Björns kusiner är barnläkare och han frågade hur vi upplever att Simon hör, för hörselfel skulle kunna vara en anledning till att talet försenas. Men Simon förstår alldeles uppenbarligen vad vi säger när vi pratar normalt med honom, han reagerar precis som vi på ljud så det är inte troligt att problemet ligger där, om det nu finns nåt fysiskt problem.

Simon pratar massor, på sitt eget språk. Han härmar träffsäkert språkmelodin och vokalerna, dessvärre är det obegripligt allt som oftast. Det känns som om orden finns där, alldeles runt hörnet – precis som resten av hans tänder. Fast de har å andra sidan funnits runt hörnet sedan han var 3 månader gammal och de är inte här än, så jag vet inte om jag törs sätta min tillförsikt till en snar framtid.

 

Nu har vi försökt ta reda på hur man hjälper ett barn att komma framåt med språket, vilket tydligen ska göras genom korta meningar och genom att ge barnet tid att tänka och svara.

En annan sak vi ska göra för honom är att ge honom mera vila. Jag märkte nu i söndags på kusinträffen när det var mycket folk och många som pratade samtidigt och barn som sprang omkring och sådär, att Simon vid 2 tillfällen självmant sökte sig upp på övervåningen där det var mycket lugnare. Där satt han en stund och pillade med nån leksak han hittat medan jag ammade Adrian. Jag kände hur båda barnen liksom laddade om, energin blev helt annorlunda när vi fick lite andrum.

Därför ska vi börja ha Simon på förskolan på halvdagar. Jag ska hämta honom efter lunch vid 12, så får han sova hemma för då sover han lite längre och så har vi hela eftermiddagen, som för övrigt inte är särskilt lång alls när man räknar bort mellanmål och matlagning, för oss själva i lugn och ro. Det känns helt rätt, för det ger mig mera tid med honom också och det tror jag att vi saknar båda två.

Detta börjar vi med på fredag, och sen nästa vecka är ju veckan innan jul och sen är vi lediga ett tag så det blir inte förrän i januari som det blir vardag av detta nya arrangemang. Vi kör en utvärdering i februari, kanske har det kommit lite fler ord då också.

Simons första nej

Jag nämnde att Simon fått 2 små gaddar i underkäken. Det har sina för- och nackdelar, kan man säga – eller nackdel, singular. Fördelar: alla utom en. Nackdel: man kan uttrycka det så att morgonamningen vi fortfarande kör med är, så att säga, på upphällningen. Han har en tendens att bita tag och hålla fast, det gör nåt alldeles fasansfullt ont och han gjorde det första gången härom morgonen.

“AAAJ! SSSHHHHTTTPFFF!!!” brölade jag, för Simons del till synes helt oprovocerat. Han kastade sig bakåt och stirrade upp mot mig i mörkret, jag kunde precis urskilja det förskräckta ansiktsuttrycket.

“Nej!” sa jag.

Han stirrade och höll andan, och jag stirrade tillbaka. Efter ett par frusna ögonblick kom balkongläppsminen, sen protestrop, sen tårar. Jag strök honom över huvudet och lugnade, och han tog nytt tag. Bara nån minut senare hände samma sak igen, och jag reagerade likadant. Nu såg Simon rädd ut i mörkret, han grät stora krokodiltårar och mitt hjärta brast. Jag kunde höra splittret i bröstet, och medan han grät färdigt förklarade jag att så får man INTE göra. När han lugnat sig ville han inte ta tag mer, han fick sin napp och låg sedan ovanligt stilla i min famn och, verkade det som, återhämtade sig.

Skrämde jag honom? Man vill ju inte skrämmas, men man vill absolut inte bli draculabiten i bröstvårtorna som start på dagen heller. De där betten gör det olympiskt svårt att reagera sansat och stabilt, det känns ju som att nån försöker såga av dem med en slö bågfil. Sånt fixar jag inte före frukost.

Sedan dess har han bitit mig nästan varje morgon, alltid med samma svar från mig, och jag upplever att han inte fattar… Så nu känner jag mig lite villrådig, faktiskt. Vi skulle kunna sluta med amningen utan problem, han är inte speciellt intresserad ändå, det är bara det att… det är ju så nyttigt för honom.

Ah, det löser sig. Rätt som det är kanske han ratar mig helt och då har jag inget att fundera över.