Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren

Vi var på dejt i söndags (!!!)

Som småbarnsföräldrar – något jag för övrigt undrar hur länge till vi kan kalla oss; de är trots allt 3 och 4,5 år nu – är det här med tid tillsammans UTAN BARNEN lite som vattenhål i öknen för parrelationen.

I söndags hade vi lyckats få till det med barnvakt med både min mamma och bror – alltid bäst att boka båda, ifall en blir sjuk, man vet aldrig – så jag och Björn knallade hemifrån 15:30 för att åka in till stan. Det är inte så viktigt vad vi gör med tiden, egentligen, så länge vi får vara ifred.

Vardagen under de tuffa småbarnsåren

Hemma hos oss är det så att ljudvolymen, energinivån och aktiviteten är ständigt uppskruvad. Det är klart att ingenting är helt konstant och det finns lugna stunder, men det svänger och växlar så pass fort att det ibland känns konstant. Pojkarna springer när de förflyttar sig, ropar och skriker när de pratar, leker yvigt och hårdhänt och, huvudregeln; de är aldrig stilla. Varannan sak vi som föräldrar hojtar vid matbordet är “SITT NER på stolen! Nej, på RUMPAN!” och “Torka av händerna om du ska hoppa ner!”

Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns fortfarande inte. Vi hinner numera ostört (haha, “ostört”) avhandla korta frågor som rör hanteringen av vardagen, men varje försök till längre utläggning slutar fortfarande i en intensiv diskussion med en liten pojke om vad “avbryta” är, att alla har rätt att berätta saker ochnupraTARJAG!! Och att nu försöker jag berätta någonting för pappa och du måste vänta på din tur. Vänta, sa jag. Kom ihåg vad du vill säga och så säger du det när det blir din tur, hm?

På kvällarna då? Nix, inte det heller. På kvällarna sitter en av oss i soffan i allrummet uppe, som moraliskt stöd i “mörkret” – alltså det är inte mörkt alls men Simon har fått för sig det – och på vakt mot både monster och små pojkar som inte vill acceptera att dagen är slut och som behöver hjälp att hitta tillbaka till sina sängar. När båda med säkerhet somnat, är vi så trötta att givande samtal är svåra att ha.

Det här är anledningen till att vissa saker missas, för övrigt. Jag visste till exempel inte att Björn gått ner i arbetstid från 90% till 80% från och med nu i januari. (Jag blev för övrigt lite upprörd över det; det är förvisso en bra sak men det känns som nåt man upplyser sin livskamrat om. Vad hände med kommunikationen som vi gemensamt fastslagit som brutalt viktig, liksom? Nu trodde han visserligen att han hade sagt det – antagligen för att han försökt men blivit avbruten.)

Lugna söndagsreflektioner

Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns, som sagt, fortfarande inte.

“Men det känns som att vi börjar komma ur den här jättelånga perioden där vi inte kan göra så mycket med dem,” sa Björn på den här dejten i söndags som jag egentligen satte mig här för att berätta om. “Nu fuskade vi i och för sig lite med skärmen när vi var på restaurangen igår*, men det kändes ändå lugnare än det gjorde sist vi var där till exempel.”

Det har han förhoppningsvis rätt i. Det här med att tänka medan man pratar, och därmed ha spontana diskussioner, ligger ännu långt borta. Vi har börjat kunna “berätta saker” för varandra när pojkarna är med, och det gäller att ha koll på vad man vill få sagt innan man öppnar munnen, men nu hör vi varandra i alla fall så pass att det blir som att skicka muntliga mail till varandra. Kanske är de tuffa småbarnsåren snart bakom oss (ta i trä)?

relationen under de tuffa småbarnsåren

Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren

När jag genomförde min läsarundersökning i … när det nu var, april?, så var en av de frivilliga frågorna där om det fanns nånting som man vill läsa lite mer om. Ett av svaren löd:

Vore intressant att läsa mer om hur du och Björn får er relation att fungera så bra som möjligt under de tuffa småbarnsåren.

Jag gissar att det som intresserar dig/oss/alla är sådant som skulle kunna gå att översätta till andra relationer. Typ eran. Sånt vill jag också läsa, för övrigt.

Anyway … jag har tyvärr inga tips utom en enda klyscha som vi själva kämpar med att försöka följa:

Prata med varandra!

Se till att sätta ord på fräsandet er emellan, helst senare när barnen slipper lyssna och när känslostormen bedarrat något.

Av oss två så är jag den kommunikativa individen – ett faktum som jag ibland blir helt vansinnig på, eftersom jag inte sällan är lite upprörd när jag blir påmind om det – vilket innebär att det oftast är jag som öppnar mötet: “Jag TROR att det som hände var att … och att du tyckte … och då kände jag … bla bla bla och så vidare.”

Han lyssnar alltid, svarar alltid, och ibland blir det diskussion eftersom jag haft helt fel. Men i slutändan handlar det inte alls om vem som har rätt eller fel, utan om att bli förstådd. Kan du förstå varför jag blev provocerad? Kan du förklara vad tusan det var som hände? Om jag inte förstår vad som gick snett, eller hur det gick till, då kommer det hända igen och igen och ingen VILL ju bråka.

Tips från hjärtat:
Se till att ni får vara ensamma med varandra när ni båda är pigga nog, oftare än en gång i halvåret. Gå inte på bio/föreställningar/konserter/annan aktivitet där man slipper konversera med varandra, utan tvinga er själva att umgås. Inga telefoner. Inga polare. No nothing. Bara ni.

är de tuffa småbarnsåren snart över?

*Vi hade ingen mat hemma i lördags kväll så vi åkte buss med pojkarna till centrum och gick på en familjerestaurang där. Sist vi var där, förra året, var det ganska stökigt och problematiskt att få äta klart sin mat.

Reflektion över barns status idag jämfört med “då”

Förr och nu

Jag såg ett inlägg på Linkedin för ett tag sen om barns status i samhället och i familjen. Ett tankeväckande inlägg om förändringen från förr till nu.

Jag har funderat mycket kring förändringen i attityd gentemot barn. Inte för att jag var med “förr”, men visst har vi väl alla hört om hur svårt det är för lärare att göra sitt jobb idag när ansvaret för elevernas uppfostran tycks ha hamnat på deras bord, MEN, barnen får inte korrigeras, de får inte förvägras undervisning, de får inte köras ut ur klassrummet när de inte kan bete sig, osv. De har väldigt många rättigheter men få skyldigheter, verkar det som. Och så vidare.

Förälder idag

Du har säkert märkt av det själv, eller? Den här känslan av att vara en dålig förälder för att man jobbar 100%, för att man vill vara ifred ibland, för att man inte räcker till, för att man lämnar syskonet på förskolan trots att man är hemma med bebis osv. Man ska utöva “nära föräldraskap” trots att det kanske inte håller i precis alla situationer och man kanske inte tror på det till 230 %. Man ska sätta barnen först i alla lägen, och det blir på bekostnad av en själv ibland men det verkar vara oviktigt.

Jag ser egentligen inga fel i nåt av det under förutsättning att alla inblandade mår bra, även om just vi inte tillämpar dem helt och fullt, men jag har funderat på vilka konsekvenser det här beteendet får, och vad folk är så rädda för egentligen. Min farmor (född 1915) kämpade inte med dessa känslor i samma utsträckning som många av oss.

Citatet

Inlägget, som du hittar i originalform (på franska) här nedan, översätts och sammanfattas i mycket grova drag (med viss konstnärlig frihet) så här:


Philippe Meyrieu, pedagog

Vi lever, för första gången, i ett samhälle där en enorm majoritet av de barn som föds är önskade. Detta medför en radikal förändring: förr skaffade familjen barn, idag är det barnen som gör oss till en familj, och de uppfyller därmed våra önskningar. I och med detta har barnet fått en ny status, överordnad vår, så av rädsla för att vara “dåliga föräldrar” kan vi inte neka dem något.

Philippe utvecklar och invecklar à la française sitt resonemang vidare och menar att konsumtionssamhället vi lever i är så pass bra på att fånga upp det dåliga samvetet att det finns en uppsjö av prylar av alla sorter vi kan köpa till våra ungar för att tillfredsställa dem. I skolan har detta fenomen fått effekter i klassrummet.

Barn har svårt att koncentrera sig, och vänta. Alla kräver personlig förklaring och lärarens tid försvinner på att gå runt och hålla nere spänningen i rummet genom att sätta en och en i arbete.

Philippe avslutar med att säga, att eftersom vissa föräldrar inte uppfostrar sina barn med tanke på kollektivet – dvs samhället, gruppen, gemensamma värderingar – utan istället siktar på den individuella framgången/utvecklingen, “får man beklaga att kulturen inte längre är en gemensam värdering”.


(Om slutsatsen tycks lösryckt så kan det vara för att den är baserad på mer än vad jag översatt.)

Jag tycker det känns rimligt att barn som aldrig behövt ha tråkigt och inte har lärt sig att vänta skulle få svårt att bidra till en bra stämning i klassrummet. I och med den här förändringen så har barnens kunskapsnivå också sjunkit, menar Philippe, och det är väl inte så konstigt med tanke på resonemanget.

Jag vet inte om det här är nåt som generellt känns igen som ett problem av lärare även i den svenska skolan, men av de tre lärare som jag faktiskt känner så hörs igenkännande hummanden och intresserade blickar höjs. En av dem menar att barnen fostras till att ifrågasätta och argumentera, vilket är jättebra men man måste också kunna förstå att ibland finns det helt enkelt beprövad erfarenhet att accpetera och respektera.

Jag tycker, som sagt, att det är en väldigt intressant tanke. Sen att gå så dramatiskt långt som till att vår längtan efter och eventuella svårighet att få barn resulterar i vår kulturs undergång, det vet jag väl inte riktigt.

Däremot funderar jag över den numera så tillåtande attityden som även syns i samhället i övrigt. Det är så synd om alla. Alla har förmildrande omständigheter till sina beteenden och de ska hjälpas, inte straffas. Det är som om alla vore barn; “du förstår, de mår dåligt, de har inte haft det lätt, det hade kunnat vara du”, osv. “Det är inte så lätt när (infoga valfri anledning)”. Det här stämmer förstås, det är synd om väldigt många. I större utsträckning idag än “förr”, säkert (?).

Det svåra blir när “alla ska få vara med” praktiseras in i absurdum. Vissa menar att “förr” hade vi samhället, normen, och de som var utanför normen hanterades, så att säga, av normen; de sjuka hade läkare, de kriminella hade polis och fängelse, barn med annorlunda förutsättningar gick i specialklasser, osv.

Idag är det precis tvärtom. Samhället försöker anpassa sig till dem som står utanför normen. Det innebär att “normen” bleknar och blir luddig i kanterna, och brotten som begås ställs plötsligt i relation till förutsättningarna hos förbrytarna. Visst, han våldtog, MEN han kommer från en annan kultur (alt. samma familj) och hon var väldigt lättklädd (alt. var går gränsen för våldtäkt, hon var kanske inte tydlig nog). Visst, 10-åringen lappade till en annan elev, MEN hen har ADHD så det måste man ta hänsyn till. Visst, ert barn klarar inte skolan så bra och stör och förstör undervisningen för hela klassen, MEN det är kränkande med konsekvenser och särbehandling så … vi kämpar på ändå.

Jag medger att det här är grova generaliseringar och resonemang som inte tål att synas i sömmarna i specifika fall, men oavsett hur det faktiskt ligger till så tror jag att detta är ord på den känsla hos folket som får dem att ropa efter fler poliser, starkare militär, hårdare straff, säkrare gränser och striktare regler.

Vi har blivit som barn som saknar tydliga ramar och regler. Vi/samhället/folket mår inte bra av det, vi blir vilsna och resignerade. Och alltmer rädda. Ur rädsla kommer ilska, och ur ilska kommer alla möjliga tokigheter. Och extremister. Allt detta samtidigt som kunskapsnivån i skolan sjunker.

Det är inte svårt att föreställa sig samhällsutvecklingen framåt, om man tänker såhär. Känns inte jättebra … men jag låtsas inte sitta på nån form av svar.


Originalcitatet

barns status

“Nous vivons, pour la première fois, dans une société où l’immense majorité des enfants qui viennent au monde sont des enfants désirés. Cela entraîne un renversement radical : jadis, la famille “faisait des enfants”, aujourd’hui, c’est l’enfant qui fait la famille. En venant combler notre désir, l’enfant a changé de statut et est devenu notre maître : nous ne pouvons rien lui refuser, au risque de devenir de “mauvais parents”…
Ce phénomène a été enrôlé par le libéralisme marchand : la société de consommation met, en effet, à notre disposition une infinité de gadgets que nous n’avons qu’à acheter pour satisfaire les caprices de notre progéniture.
Cette conjonction entre un phénomène démographique et l’émergence du caprice mondialisé, dans une économie qui fait de la pulsion d’achat la matrice du comportement humain, ébranle les configurations traditionnelles du système scolaire.
Pour avoir enseigné récemment en CM2 après une interruption de plusieurs années, je n’ai pas tant été frappé par la baisse du niveau que par l’extraordinaire difficulté à contenir une classe qui s’apparente à une cocotte-minute.

Dans l’ensemble, les élèves ne sont pas violents ou agressifs, mais ils ne tiennent pas en place. Le professeur doit passer son temps à tenter de construire ou de rétablir un cadre structurant. Il est souvent acculé à pratiquer une “pédagogie de garçon de café”, courant de l’un à l’autre pour répéter individuellement une consigne pourtant donnée collectivement, calmant les uns, remettant les autres au travail.
Il est vampirisé par une demande permanente d’interlocution individuée. Il s’épuise à faire baisser la tension pour obtenir l’attention. Dans le monde du zapping et de la communication “en temps réel”, avec une surenchère permanente des effets qui sollicite la réaction pulsionnelle immédiate, il devient de plus en plus difficile de “faire l’école”. Beaucoup de collègues buttent au quotidien sur l’impossibilité de procéder à ce que Gabriel Madinier définissait comme l’expression même de l’intelligence, “l’inversion de la dispersion”.
Dès lors que certains parents n’élèvent plus leurs enfants dans le souci du collectif, mais en vue de leur épanouissement personnel, faut-il déplorer que la culture ne soit plus une valeur partagée.”


By the way …

Vill tillägga, för säkerhets skull, att när jag talar om “normen”, då menar jag den lagliga, eller bara majoriteten. Detta handlar INTE om etnicitet, könstillhörighet, eller andra former av diskriminering. Jag är övertygad om att ett samhälle kan vara rättvist och accepterande utan att bli instabilt i grunden.