Etikett: helgmys

Vi firade allhelgonaafton och halloween för första gången

Vi firar allhelgonaafton med barnen

Tidigare år har vi inte gjort något åt halloween, högtiden betyder inte mycket för oss och pojkarna har varit så små, men i år så sammanföll den med allhelgonaafton* och de har varit taggade på halloween* sedan minst två veckor tillbaka. Jag har inte gjort mycket för att bidra till det, vad jag vet, så det måste ha pratats på förskolan. Och på dansen med Adrian förra helgen nämndes det … och säkert nån gång här hemma också. Vid närmare eftertanke är det nog resultatet av en samlad ansträngning från alla som träffar barn.

Så hur bemöter man en fyraårings förväntningar – särskilt när sagda fyraåring väcker en på morgonen genom att annonsera den stora dagen samt framföra en liten musiklös, men icke desto mindre regelrätt, segerdans?

– Med entusiasm, förstås, samt helhjärtad övertygelse om att det du tänkt ut kommer vara fullt tillräckligt.

Pumpan

Vi veckohandlar på nätet, och förra veckan såldes pumpor inför halloween. Jag impulsköpte en, sjukt nöjd med att vara ute i god tid. Den har sedan stått på köksön i en dryg vecka och smygruttnat, och barnen har sett den varje dag och vi har pratat om den och jisses vad nöjd jag var med mig själv.

Så i fredags gav jag efter och gick med på att skära till den efter middan. Toppen var mjuk, och när jag började skära slog det mig att;

  1. Den var rutten, men inte så att det inte gick att använda
  2. Jag kände knappt lukten – det finns fördelar med att ha långtidsförkylningar version light
  3. Detta hindrade barnen från att delta så mycket i urgröpandet
  4. Vi slapp göra pumpasoppa

Hela var inte rutten, så jag jobbade på där på kvällen till barnens trötta klagogråt över att inte få hantera skarpslipade köksknivar, och det gick ändå ganska fort. Sen ställde vi ut den på utebordet, för att slippa lukten.

Fortfarande supernöjd.

Godis

Pojkarna får sällan godis, det är fortfarande så, men det händer förstås och i lördags fanns dubbel anledning eftersom det var både lördag och halloween, så vi tog med dem på en cykeltur till stora affären för att handla godis.

Pojkarna fick jobba för det. Det duggregnade när vi allihop cyklade iväg till stora mataffären som bara ligger 1,5 km bort, men med Simon på sin egen cykel och ett minst sagt svajigt humör, och Adrian på sin springcykel så tog det sin runda lilla tid.

I vanliga fall vill inte Simon cykla längre än till förskolan (100 m) och sen cykla runt inne på förskolegården, men med godis för ögonen så var det inga problem plötsligt. Eller, ja, han trillade två gånger och var ganska arg på både cykeln och pappa och Adrian, men till slut kom vi fram.

Eftersom de inte brukar få godis, och vi dessutom inte vill trycka på, så fick de välja från plockgodiset. Fem bitar var. Fem, därför att Simon är fem år och Adrian kan inte få färre för då blir det orättvist. De accepterade utan diskussion, och valde både länge och väl. Humöret var plötsligt på topp igen.

Vi sparade godiset till efter lunch, så när vi kom ut från affären fick de varsin banan och vatten, och sen bar det av hemåt igen. Hemvägen gick mycket lättare, måste jag säga. Simon cyklade i förväg med Björn, och jag och Adrian pysslade på i lagom takt.

Pynta

En spindelgirlang i lampan över köksbordet, ett gäng dödskallar i ljusstaken, spindelnät med spindlar i och en ljusslinga på bordet.

”Men mamma!” utbrast Adrian när han insåg att vi var klara. ”När man firar halloween så ska det vara pyntat i hela huuuuset, inte bara i kööööket!”

Jag medgav att det var kanske en aning begränsat, så vi satte upp spindelnät i deras rum också. Sen var det slut, och båda var nöjda med sitt.

Kyrkogård

Det är trots allt allhelgonaafton som jag själv tycker betyder något. Att besöka en kyrkogård är kanske lite som julottan, fast det är på kvällen istället, när folk är vakna av naturliga skäl.

Efter middan packade vi in oss i bilen och tog oss iväg till en kyrkogård 15 min bort. Jag tycker alltid det är så vackert med alla ljusen i mörkret, och att vartenda litet ljus betyder så ordlöst mycket för någon eller några gör det bara ännu vackrare. Pojkarna har aldrig varit på en kyrkogård förr och de lyssnade andäktigt när jag berättade om vad alla ljusen betydde. Simon drog mig från grav till grav och ville veta vad som stod på gravstenarna, och fascinerades av de olika formerna och hur vissa levt kortare liv än andra.

allhelgonaafton

Vid minneslunden stod ljusen tätare och där fanns mer folk. Vid ett av ljusen satt två nallar med stora rosa rosor intill.

”Titta där! Nallar!” sa Adrian intresserat. Jag såg på nallarna och kände hur ögonen tårades. Björn förklarade stillsamt, och Adrian verkade förstå.

I bilen på vägen hem frågade jag Simon vad han tyckte om utflykten. Hur kändes det att gå bland ljusen på kyrkogården?

”Det var läskigt. Och sorgligt. Och konstigt. Kul. Spännande!” svarade lillfilosofen sakligt.

”Vad var det som var läskigt, tycker du?”

”Att det var massa dööööda där!”

Väl hemma var det redan förbi läggdags, så vi nattade och vips, så var årets halloween och allhelgonaafton över.

Allhelgonaafton – epilog

Så hur blev det med pumpan, då? Jo, blockljuset jag ställt i den var lite för högt så en del av det halvruttna locket hade förkolnats medan vi var på kyrkogården. Inte för att det gjorde något, jag ställde den på trappan mot gångvägen under resten av kvällen, för att fler skulle kunna se den innan den dog helt.

allhelgonaafton

Morgonen efter, i söndags alltså, så hade fåglar varit på den och hackat och ätit på de halvruttna kanterna. Så det är ju bra att den kommer till användning trots att den tjänat sitt syfte ut.

*Fakta om allhelgonaafton och halloween som jag hittat på facebook, där endast absoluta sanningar publiceras:

Simhallen med varmvatten – universums gåva till oss nakenhundar

Jag minns inte alls om jag berättat om den här simhallen vi har hittat. Det kanske jag har, men i så fall är det värt att upprepas.

Simbassängsdrömmen

Alltså, vi har hittat en simhall som har varmt vatten i bassängerna …!! Vi är naturligtvis inte de enda som har hittat den, vilket för övrigt märktes tydligt när vi var där idag på förmiddan, men det känns ändå som ett fynd i och med att jag och Simon fryser som nakenhundar på vinterpromenad i vanliga fall.

Bildkälla.

Det bästa är att det bara tar ca 15 min att köra dit. De har varm bubbelpool, varm babypool, varm plaskdamm, varm barnbassäng med höj- och sänkbart golv och små varmvattenfontäner på en större golvyta. Vidare så finns träningsbassäng, hopptorn, motionsbassäng och allmän bastu med stort fönster mot simhallen.

Kort sagt drömmen för nån som jag och Simon. Och idag när vi var där hade man lagt ut en slags flytande hinderbana på leksidan i motionsbassängen, så jag och Adrian klättrade i den som man klättrar på ett lekland och det KAN hända att jag var den som hade roligast. Fast Adrian tyckte det var ganska kul han också, förstås.

Bildkälla.

Där finns även två vattenrutschkanor, och den ena åker man i med såna där stora badringar du vet, men den törs pojkarna inte åka ännu. Det är kanske lika bra.

Såhär på eftermiddan efter en sån utflykt känns hela kroppen matt. Det känns som om vi har åkt skidor hela morgonen, men det är ganska skönt för då sover pojkarna bättre.

Siesta

Jo, för det är så att Simon fortfarande sover efter lunch. Han fyller 5 i april och han sover inte längre under vilan på förskolan, men på helgerna sover han fortfarande och det är inte svårt att få omkull honom på kvällen sen.

Adrian däremot, han sover på förskolan och även hemma än så länge, men har vi inte varit särskilt aktiva på förmiddan så händer det att han inte somnar – eller att han bara sover typ 30 min.

Det kan hända att Adrian slutar sova middag innan Simon gör det.

Nostalgisk bild på Simons allra första middagsvila under inskolningen på förskola.

Living on the edge: grannarna på fika

Jag nämnde som hastigast för nån vecka sen att vi skulle få över grannarna på besök. Tänkte att jag skulle utveckla det – eftersom vi är rädda för våra grannar.

grannarna på fika

Skräck

Eller rädda och rädda, fel ord, rätt ord skulle väl vara “svenska”. Finns det något som är så osvensson som att frivilligt hänga med sina grannar? Okej, massa saker säkert, men detta är definitivt en av dem.

Resonemanget skulle kunna gå så här:

De verkar vara normala, möjligen trevliga. Men tänk om vi bjuder in dem och så är de som min gamla kollega, du vet? Supertrevliga, övertrevliga, med noll känsla för när det liksom räcker. Tänk om de är såna, och vi redan har tagit initiativ till att umgås och de sen äter upp oss? Då måste vi säga ifrån, jag avskyr att göra det, speciellt som vi är grannar och måste se varandra då och då. Vi kan avvakta och se, vi springer säkert på varandra i parkleken eller nåt.

Oavsett om det var så vi resonerade eller inte, så kan jag meddela att vi INTE sprang på dem mer än ett par gånger i parkleken. Eftersom de har en flicka i Adrians ålder så går det inte att stå och småprata utan man går dit barnen går, vilket oftast är åt olika håll. Som aviga magneter. Ibland känner jag mig så som jag tror att hundar i koppel måste känna sig, när de träffar en artfrände på gångbanan och är utom sig av entusiasm, och så drar bara hussarna åt varsitt håll. Stannar inte ens. Mina barn skiter fullständigt i sina föräldrars sociala liv, eller försök därtill.

Revolt

En fredagseftermiddag kom jag på att nu var det dags. Det finns trots allt ett annat hus mellan vårt och de här grannarna jag tjatar om, vi springer uppenbarligen inte på dem hursomhelst ute och det vore ju så schysst om man kunde få sån pass kontakt att man kanske kunde barnpassa åt varann ibland.

Jag pratade med Björn, och sen pratade jag med pojkarna, varpå Simon bestämde sig för att han ville följa med efter middan.

Sagt och gjort, jag tog med mig min förstfödde och knallade över till våra grannar strax efter kl 19. På vägen dit kom jag på att deras flicka kanske höll på att lägga sig redan, så vi vågade inte ringa på dörrklockan. Istället knackade vi på dörren och småpratade om hur vissa behöver sova mer än andra medan vi väntade.

Sanningens ögonblick

Herrn i huset öppnade och såg glatt förvånad ut när jag för säkerhets skull presenterade mig och Simon, och förklarade varför vi knackat på. Madame kom också till dörren liksom flickan som stod och drog i pappas byxben, med vällingflaskan nonchalant hängande i mungipan som en 20-talscigarett, och plirade intresserat mot Simon.

De tackade ja på stående fot, och ringde på vår dörr kl 10 morgonen därpå.

Det gick bra

“Vilket trevligt och bra initiativ,” sa de medan de grejade sig in i hallen och jag stod och kände mig hjärtligt osvensk.

Det är inte ofta vi har gäster hemma som vi i princip inte vet någonting om alls. Alltså fanns det saker att säga, och de var trevliga. Hon visade sig vara gravid dessutom, så det kommer bli en till för pojkarna att hänga med i det huset.

När de gick strax före lunch sa de igen att det var trevligt, och att de skulle bjuda igen nästa gång. Nu återstår att se om de klarar av att vara lika wild and crazy som vi.

Helgen i bilder

Jag brukar inte vara så mycket för såna här ”händelse i bilder”-inlägg, men ibland passar det ändå. Vi har inte gjort så mycket i helgen, ändå händer det massor. Vardagen händer, fast på helgen, typ.

Först bildtext, sedan bild. Lägg gärna märke till alla klädbyten hos vissa.

En helt normal helgmorgon. Simon gastar ”MAMMA HÄSS!!” samtidigt som Adrian kräver att leka tittut bakom ingenting på 10 cm avstånd.

Det här var när Adrian klättrat upp och satt sig i gåvagnen och inte lyckades ta sig ur den(??). Han fick hjälp de första 3 gångerna, sen gick Björn och hämtade mobilen för att ta en bild och då hann ungen bli förbannad på riktigt.

Vi besökte Ikea. När vi kom till lagret skulle Simon ”hoppe ne” och ”jomma”, och sen drog han in bland Hemnes avlastningsbord och röjde där ett tag.

Vi var på Max och åt lunch, tänkte det skulle vara enklare än att åka hem och börja laga mat. Vi hade glömt haklapp, och att Simon inte gillar hamburgare. Adrian gillar inte potatis i någon form heller men det visste vi i alla fall. Det var svårt att få i Adrian vatten utan att spilla, och Björn sa:

”Titta, jag får användning för mina kemikunskaper!”, och syftade på sitt pipetterande av vätska via sugrör i familjens yngsta mun.

Björn har monterat köksbelysningen. Han fick hjälp av Adrian. Det blev inte färdigt.

En helt normalt trött föräldraledig far har haft ovanligt svårt att kränga på ungen pyjamasen. Jag dog av skratt när jag såg bilden. Att döma av Adrians min så har Björn fått kämpa en del för att lyckas med höger arm i vänster ärm, vänster arm i vänster ben et ainsi de suite. Dragkedjan dras nu från sida till sida – dvs den skulle det om huvudet hade varit monterat under höger arm.

Sen var det ju Fars dag igår, men jag saknar bild till det. Simon fick bära papperspåsen med slipsen i och guldserpentin hängande över kanten, medan jag bar honom nerför trappan mot frullen i köket. Han räckte leende över påsen till sin far, ”hä pappa, hä”, som blev precis så glad som vi hoppades.

Sagoburen

Vi köpte en lekhage till Simon förra året. Tanken då var att vi skulle ha nåt ställe där vi kunde sätta honom när vi var tvungna att hjälpas åt med nåt och inte kunde ha koll på honom samtidigt.

Den här lekhagen har mest fungerat som grind mot baksidan i somras, och som skrikbur vid något enstaka försök att ha honom däri. Det var inte hans grej helt enkelt.

Vi sadlade om, och tänkte ut att vi skulle ha Tvåan i hagen istället för att skydda honom mot Simons framfart när man är tvungen att göra något på annat håll – typ laga mat – och inte kan passa hela tiden. Första gången vi la Tvåan i hagen fick Simon ett totalt sammanbrott och skrek sig hes över att inte kunna komma åt att kramas och pussas på sin lillebror, som ju låg på golvet och alltså på Simons territorium.

Vi har inte gjort så mer, eftersom målet inte är att någon ska dra på sig men för livet (jag tänker mest på Björn då som tyckte det var asjobbigt att dra bort Simon från lillebrors hage).

Men så härom dan låg han där igen, Tvåan, när Simon kom hem. Simon knallade runt hagen och pekade och pratade, och verkade vilja säga ”mamma han ligger där, vi måste öppna, han är helt själv”.

Sedan dess är hagen Simons favoritplats. Där stänger vi in oss, han och jag, och är bara vi. Vi läser mycket böcker, och leker med gosedjuren och filten, och kramas. Han fascineras av att kunna gå in och ut ur hagen, och stänga grinden om sig som han vill.

Idag är det lördag, så Björn roade Tvåan medan vi satt i sagoburen. Vi hade tänt i kaminen, jag satt med ryggen mot och myste i värmen med Simon i knät.

Ibland har man det så himla bra.

sagobur