Jag nämnde som hastigast för nån vecka sen att vi skulle få över grannarna på besök. Tänkte att jag skulle utveckla det – eftersom vi är rädda för våra grannar.
Skräck
Eller rädda och rädda, fel ord, rätt ord skulle väl vara “svenska”. Finns det något som är så osvensson som att frivilligt hänga med sina grannar? Okej, massa saker säkert, men detta är definitivt en av dem.
Resonemanget skulle kunna gå så här:
De verkar vara normala, möjligen trevliga. Men tänk om vi bjuder in dem och så är de som min gamla kollega, du vet? Supertrevliga, övertrevliga, med noll känsla för när det liksom räcker. Tänk om de är såna, och vi redan har tagit initiativ till att umgås och de sen äter upp oss? Då måste vi säga ifrån, jag avskyr att göra det, speciellt som vi är grannar och måste se varandra då och då. Vi kan avvakta och se, vi springer säkert på varandra i parkleken eller nåt.
Oavsett om det var så vi resonerade eller inte, så kan jag meddela att vi INTE sprang på dem mer än ett par gånger i parkleken. Eftersom de har en flicka i Adrians ålder så går det inte att stå och småprata utan man går dit barnen går, vilket oftast är åt olika håll. Som aviga magneter. Ibland känner jag mig så som jag tror att hundar i koppel måste känna sig, när de träffar en artfrände på gångbanan och är utom sig av entusiasm, och så drar bara hussarna åt varsitt håll. Stannar inte ens. Mina barn skiter fullständigt i sina föräldrars sociala liv, eller försök därtill.
Revolt
En fredagseftermiddag kom jag på att nu var det dags. Det finns trots allt ett annat hus mellan vårt och de här grannarna jag tjatar om, vi springer uppenbarligen inte på dem hursomhelst ute och det vore ju så schysst om man kunde få sån pass kontakt att man kanske kunde barnpassa åt varann ibland.
Jag pratade med Björn, och sen pratade jag med pojkarna, varpå Simon bestämde sig för att han ville följa med efter middan.
Sagt och gjort, jag tog med mig min förstfödde och knallade över till våra grannar strax efter kl 19. På vägen dit kom jag på att deras flicka kanske höll på att lägga sig redan, så vi vågade inte ringa på dörrklockan. Istället knackade vi på dörren och småpratade om hur vissa behöver sova mer än andra medan vi väntade.
Sanningens ögonblick
Herrn i huset öppnade och såg glatt förvånad ut när jag för säkerhets skull presenterade mig och Simon, och förklarade varför vi knackat på. Madame kom också till dörren liksom flickan som stod och drog i pappas byxben, med vällingflaskan nonchalant hängande i mungipan som en 20-talscigarett, och plirade intresserat mot Simon.
De tackade ja på stående fot, och ringde på vår dörr kl 10 morgonen därpå.
Det gick bra
“Vilket trevligt och bra initiativ,” sa de medan de grejade sig in i hallen och jag stod och kände mig hjärtligt osvensk.
Det är inte ofta vi har gäster hemma som vi i princip inte vet någonting om alls. Alltså fanns det saker att säga, och de var trevliga. Hon visade sig vara gravid dessutom, så det kommer bli en till för pojkarna att hänga med i det huset.
När de gick strax före lunch sa de igen att det var trevligt, och att de skulle bjuda igen nästa gång. Nu återstår att se om de klarar av att vara lika wild and crazy som vi.