Regnig söndag på Fjärilshuset

Vi besökte Fjärilshuset i Hagaparken i söndags. Sist vi var där, för nästan två år sen, kröp Adrian lika mycket som han gick. I söndags klättrade han ungefär lika mycket som han gick.

Det var Simons idé att åka och “titta på rockor”. Egentligen ville han åka redan i lördags men då var det så fint väder så vi åkte till Vasaparken och stod och huttrade där istället, medan pojkarna klättrade på allt. I söndags däremot, då ösregnade det när vi gjorde upp dagens plan.

Årets besök på Fjärilshuset i Hagaparken

Det finns en bassäng med karpar direkt när man kommer in – så stora de är! – och ovanför bassängen växer ett träd (?) som släpper russinstora frön. En del av fröna hade trillat bredvid på marken, så pojkarna provade att “mata” fiskarna med dem – man ska förstås inte mata djuren, men dessa frön trillade ju i vattnet av sig själva ändå, så vi lät dem hållas. Fiskarna var inte dummare än att de spottade ut fröna igen efter att ha tuggat på dem en stund.

Det här är inte samma bassäng, men det var värt en bild ändå. Älskar såna här skräckskyltar.

Efter jättefiskarna kommer man till jättefjärilarna. Underbart vackra och ganska närgångna fjärilar, och så förstås jättemalen som bara lever i tre dagar:

På deras avdelning finns även sköldpaddor, och rockor (!) på kanske 30 (?) cm djup.

Efter det går man vidare till saltvattensavdelningen med hajarna, nemo-fiskarna, maneterna och filmvisningen om hur man märker tigerhajar.

“Woooooow …! Titta hajar, mamma!!”

Det är verkligen ett bra ställe. Inne på hajavdelningen finns toaletter lättillgängliga, mycket yta, stora “fönster” till hajbassängen, och så kryptunnel för barn (oklart vad som fanns i den för jag fick inte plats, men tyckte jag skymtade nån sorts installation i taket).

Det här är alltså fortfarande ett strakt tips, även för mindre barn.


Obs! Ej sponsrat.

Spånga Bys 4H gård – klart tips om ni har vägarna förbi

Jag är kär.

I en get.

Alltså den här geten … jag har aldrig träffat en så kelsjuk individ! Vi tar det från början:

Förra helgen tyckte Björn att vi skulle åka till en 4H-gård. Den 4H-gården där jag brukade hänga när jag var 4 år är också den där vi varit mycket med pojkarna (och även där Simon gav bort sin napp), men det är ju alltid kul att testa nåt nytt. Det var fint väder, så vi gav oss ut på en längre cykeltur till Spånga Bys 4H gård, och det var en glad överraskning.

Spånga Bys 4H

Det första vi gjorde när vi kom fram var att ge pojkarna äpple, och medan de åt gick jag några steg bort och hittade hönsen och getterna. Jag stack i armarna genom getternas staket och försökte halvhjärtat locka på dem – djur lyssnar aldrig på mig – och då var där en som lyfte på huvudet, tittade på mig säkert en hel sekund och sen kom traskande. Den var inte rädd, stod helt nära och liksom vände sig vartefter så jag skulle komma åt att klia den på de bra ställena – vilket i getens fall tydligen var runt öronen och på kinden, och halsen, och ögat (?), och överallt.

spånga bys 4h

Visst har de märkliga ögon, getter? Och det var som att den blev helt groggy av att strykas, det syntes hur den verkligen njöt.

Pojkarnas äpplen tog dessvärre slut så jag kunde inte stå kvar och gosa vid staketet hela dan.

spånga bys 4h

Plaskdammen visste vi ingenting om, så pojkarna fick plaska på i kalsongerna. Adrian badade och plockade sten från botten, Simon sprang runt kanten och … oklart vad han hade för sig. Koncentrerad var han i alla fall.

spånga bys 4hmjh

Adrian var helt såld på klätterställningen. Där fanns även gungor, studsmatta, och en liten inmurad småbarnsgård i skuggan under träden.

Den största succén, eller i alla fall den sista innan vi blev tvungna att åka hem och äta lunch, var konstverk-klätterställnings-rutschkanorna.

Vi hade en lång diskussion i efterhand, Simon och jag, om huruvida den ena var grön eller blå. Jag hävdade grön, sen tittade vi på bilderna och jag sträcker mig till blågrön.

Spånga Bys 4H gård har även hästar, som vi såg i en hage bredvid gungorna, och en massa andra djur enligt hemsidan som vi inte letade reda på. Vi kommer komma tillbaka många gånger tror jag.

Barnbio-event i stan – vem är det egentligen som är känslig?

Björn jobbar på ett företag som liksom är känt för att vara socialt. De är IT-konsulter men har ändå en egen eventavdelning som fixar och trixar förvånande mycket för sin personal.

Förra helgen var vi på ett familjeevent med titeln “barnbio”. Simon var supertaggad, han har varit på barnbio en gång förut med sin morbror (de såg Alfons Åberg) och vet att de vankas popcorn.

Barnbio med Drömlandet

De hade alltså hyrt en mindre salong på Sergelbiografen, och bjöd på popcorn och festis. Våra ungar är ju inte superstora, och filmen som skulle visas var “Drömlandet”. Det svåra med att se film med pojkarna är att avgöra om det är för läskigt för dem. Ibland glömmer vi att Adrian är så liten som han ändå är; han håller ju nästan jämna steg med Simon i det mesta (på grund av Simon snarare än tack vare) och han älskar att se på film.

Animerade långfilmer har nästan alltid en läskig passage med skurkar och monster och allt vad det är, så jag var lite beredd på att kanske behöva distrahera Adrian – eller till och med behöva gå ut med honom.

Filmen var förstås på svenska, btw. Riktigt rolig, så det var underhållande för oss allihop.

Vi kom dit, något sena, hann inte prata med Björns kollegor eller mingla alls, krånglade oss in med de utlovade popcornen ganska långt bak och hann precis sätta oss innan filmen började.

En kvart in i filmen insåg jag att popcornen smakade smör* och att Simon skottat i sig en halv sån där liten kartong redan, så han fick bara dricka festis efter det. Vad gäller filmen, så var det nog jag som blev mest påverkad av oss alla. Vid inte mindre än TVÅ tillfällen satt jag och torkade tårar ur ögonen (på mig själv, och det var inte lyckotårar), men i övrigt gick det ganska bra. Vid en kort passage tyckte Adrian att det var läskigt, och vid ett sånt där knäpptyst bioögonblick ropade Simon plötsligt upprört:

“Ääääh, mamma! Jag har ont i min snoooopp!”

“Ojdå vännen, kom så går vi och kissar,” viskade jag och började resa mig.

“JAG HAR ONT I MIN SNOPP!!” fortsatte Simon medan vi stegade nedför trapporna och passerade framför bioduken på väg mot dörren.

“Kissa! KIIISSAAAA!!” skrek han medan bio-June klättrade upp i jättemaskinen och började laga den McGyver style och jag knuffade upp dörren mot korridoren och toaletterna intill.

Det gick bra, för övrigt. Det var inte första gången han kommunicerade akut kissnödighet på detta sätt, och vi trippade tillbaka in 5 min senare på ett betydligt mer diskret vis.

barnbio på sergel
Mina små rutinerade cineaster.

Mysig utflykt

Sammanfattningsvis var det jättetrevligt. Vi lyckades vara totalt asociala på eventet, men alltså, bio är inte en social aktivitet och eftersom den började kl 10:30 så blev det bråttom hem för lunch innan Adrians eftermiddagslur liksom kidnappade honom i trappan halvvägs upp till sovrummet efter maten.

Det är klurigt med utflykter så länge barnen måste sova efter lunch, så är det bara. Men just nu sover även Simon efter lunchen på grund av en ganska taskig pollenallergi, och detta är himla trevligt för plötsligt kan jag och Björn ägna oss åt lugn och ro i två hela timmar efter lunch, precis som när Barnen var mindre.


*Simon har som sagt allergistämplats för ägg och komjölk. Även om popcornen sannolikt har olja med smörsmak på sig och inte riktigt smör (??) så hade vi behövt fråga först.

Så går det när man inte tar mamma på allvar

Mormor ska skaffa hund

Min mor går i pension i februari och har bestämt sig för att skaffa hund då.

Jag har många allergier, bland annat mot pälsdjur, så därför åkte min mor och bror till hundmässan med Simon och Adrian själva. Syftet var så att säga att exponera dem för hundar och se om de reagerade allergiskt på nån av dem.

Mamma kom och plockade upp dem strax för 9 i lördags, och jag hjälpte dem iväg genom att visa henne hur man fäller upp paraplytvillingvagnen samt pussa Simon i ansiktet tills han bytte från “ja vill va hemma me maammaaaaa” till “sluuuta då kan vi åååka då”.

Min familj tar mig inte på allvar

När de rullade ut från uppfarten kom jag på att jag glömt säga det viktigaste, så jag ringde till Jonas som de skulle hämta upp på vägen.

“Mamma är på väg nu. Tänk på att Simon blir åksjuk.”

“Blir han? Sen närdå?”

“Sen 2 år kanske. Mer än halva sitt liv i vilket fall, vi har haft en del incidenter. Det är stadskörningen med gas och broms och tvära svängar som är problemet.”

“Ok, oroa dig inte. De e luuugnt.”

Vi la på, jag gick ut för att flytta på mammas bil – som hon lämnat när hon tog vår, och för övrigt parkerat på de enda 5 m parkeringsförbud som finns på hela gatan – och sen tänkte jag att nä, Jonas kanske inte tog det där på allvar. Jag ringde honom igen.

“Har du sagt till mamma att Simon blir åksjuk?”

“Jaadå.”

“Det kommer alltså från ingenstans, han är bara tyst och sen kaskadkräks han.”

Jonas skrattade sitt det-är-lugnt-skratt. “Är du orolig när barnen är borta på äventyr?”

“Jag är mer orolig för er. Och för mig, som måste städa en nerspydd bil sen.”

“Det är ingen fara, han säger att han mår bra.”

“Jo, men OM han börjar kräkas så finns det en spypåse bredvid honom. Han slutar alltså inte när han väl börjat.”

“Nu säger Simon att allt är lugnt, och att hans mamma alltid brukar vara orolig när han är ute.”

Jag gav upp, skrattade åt min bror och önskade trevlig förmiddag. Det gick 20 minuter, sen fick jag ett meddelande:

ta mamma på allvar

Det hade kunnat vara på skoj, men det var det inte. Så kan det gå när man inte tar mamma på allvar.

ta mamma på allvar

Sen ringde Jonas, och meddelade att det mesta kommit i påsen och att det bara var jackan som behövde tvättas. Inte bilen.

“Och det kom verkligen från ingenstans!” sa han och lät förvånad.

“Ja. Var han tyst innan?”

“Ja, jag filmade honom precis innan och sa åt han att vinka. Det gjorde han inte, så då stängde jag av, och då spydde han istället. Vi stod dessutom stilla, i kö!”

De klarade allergitestet

Själva mässan gick bra, inget av barnen visade tecken på allergi (yeeey!!) och de kom hem igen lagom till lunch.

“Jag är ganska glad ändå att Simon kräktes,” sa jag till Jonas medan jag installerade Adrian vid bordet.

“Va? Varför då?”

“Jo, för att nästa gång jag säger nåt sånt där så kanske ni tar mig på allvar.”

“Haha ja, alltså jag var helt säker på att du överdrev! Men alltså hur ska ni kunna ta er till Björnrike i vinter då?”

“Vi vet hur man kör!” ropade Björn som inte kunde låta bli.

Tricket är för övrigt att låtsas att man har ett glas vatten på instrumentbrädan.

Vi firade valborgsvädret på Leos Lekland

Valborg

Jag kan inte komma på några roliga barndomsminnen från Valborg. Det handlade alltid om att gå ut på kvällen i för kalla kläder (jag frös jämt) och titta på en brasa. Vid brasan, som alltid tändes mycket senare än vi kom dit, stod jag stelfrusen och försökte värma mig men det var lite för hett, så jag var tvungen att byta eldsida med jämna mellanrum. Där stod jag alltså, och snurrade som ett fruset grillspett vid elden och längtade hem, medan de andra gick runt och köpte lotter och lyssnade på vårkören och jag-vet-inte-vad.

De roliga minnen jag däremot har från Valborg involverar alkohol och vänner inomhus, och kanske är det så att Valborg i huvudsak är tonåringars och unga vuxnas högtid.

Förra året var vi och tittade på firandet en stund på eftermiddan, det var intressant för Simon eftersom det fanns brandbilar på plats, men i år blev det inte av. Våra barn är alldeles för små för att vara kvar på nån äng med en otålig och stelfrusen mamma ända till kl 20.

På Leos Lekland 1a maj

Ösregn, 7° varmt och genomgrått. Simon bröt trenden och sa att han inte ville gå ut, så vi kom på en (för oss) ny grej: vi åkte till Leos Lekland.

Vi har inte varit där tillsammans förut eftersom vi fått för oss att det var 3-årsgräns, men så tog Jonas med Simon dit för några veckor sen och berättade att det funnits många mindre barn där också, så igår drog vi dit.

“en mötesplats för familjer med fokus på lek och rörelse”, och “koncept med lek, bus och rörelse för hela familjen”.

leos leklandDet där med “hela familjen” stämmer, för varje barn måste ha en vuxen med sig som bär ansvaret. Alla klätterställningar, kryptunnlar, studsmattor, bollhav, rutschkanor, cykelbanor m.m. är stora nog för vuxna för det måste de vara. Och där kryper vi, minst lika glada som barnen.

Vi var där när de öppnade vid 10, och den första timmen var ljudnivån och beläggningen helt ok; jag hade förväntat mig påfrestande decibel och trängselkaos, men det gick mycket bättre än så. Frågan är nästan vem av mig och Simon som hade roligast.

Barnen var i rörelse non stop, utom när vi åt lunch, och det var följaktligen jag och Björn också. Men även om vi liksom klättrade omkring lite i lugn och ro, så verkade det som att ungarnas upplevelse av förmiddagen såg ut mer så här:

Simon när vi skulle hem:

“Neheheheheeeeeeeeej…! Jag vill inte gå heeeeeem!” utbrast han och satte sig ner och började protestgrina, sen försökte han rymma, sen försökte han en annan vinkel:

“Jag vill GÅ hem! Uähähä!! Jag vill inte åka biiiiiiil!”

Jag sa att vi skulle komma tillbaka en annan dag igen, för det ska vi – jag måste ju ha en unge med mig som ursäkt. Dessutom är det ett fantastiskt ställe att åka till om man har barn med mycket spring i benen, som Olle och Bolle.


OBS! Ej sponsrat.

Vi var på fjärilshuset i Hagaparken

I lördags fick vi denna snilleblixt, bara en aningens sent på morgonen men vi körde ändå.

Simon pratar ofta om hajar, ända sedan han först stiftade bekantskap med Lilla barnkammarbokens hajsång* för nåt år sen. När vi är i lekparken så blir jag allt som oftast runtkommenderad i klätterställningar och båtar under förevändningen att “haja bita dä”.

Fjärilshuset i Hagaparken

Ja, de har hajar där. Och fjärilar, och “Nemo”, och sköldpaddsungar, och en robotkrokodil – bästa kombon ever –  samt grodor. Jag missar säkert en del djur här, vill du ha korrekt info så besök deras sida.

Simon tyckte det var jättekul. Hajarna var spännande en liten stund men sen var det fiskarna, framförallt karparna (fiskrikets svar på jumbojet) och “nemos” som drog.

Adrian tyckte det var kul så fort han fick gå själv. Han var länge ängslig över allt nytt, men sen gick det över och vi tappade bort Simon och Björn medan jag travade efter honom runt på fjärilsavdelningen.

fjärilshuset

Fjärilarna var stora, fantastiskt vackra och nära. Särskilt en metallicblå variant som flög långt och lågt längs gångarna med en hel flock ungar efter sig. Jag lärde mig att enorma fjärilar har så stora vingar att de kan glidflyga ganska långt, alltså de måste inte flaxa hela tiden.

fjärilshuset i hagaparken

Fjärilshuset som utflyktsmål

Vi har inte varit där förut, men baserat på ett enda besök skulle jag säga att det passar jättebra för yngre barn. De tillåter inte barnvagn därinne men man kan låsa fast den på en barnvagnsparkering utanför entrén. Där finns en enklare restaurang, eller lunchservering eller vad det nu kallas, med fokus på barnfamiljer – dvs enkel och dyr mat. Det är praktiskt att äta där efter besöket, men då ska det vara pga tidsbrist och inte för att maten är oslagbar (för det är den INTE). Det är inte heller superstort, så barnen orkar med hela stället och gärna flera varv 🙂

 


*Lilla barnkammarbokens hajsång:

Den här helgen; 2 upptäckter och isbrytning med nya grannarna

Två nya saker har vi upptäckt den här helgen. Den ena var Ikea, och den andra var Elton (som vi visste om, förstås, men inte träffat).

Ikea…

Vi åkte till Ikea och gick runt på barnavdelningen för att trötta ut barnen på lördag förmiddag. Det gick helt enligt plan, och vi var för övrigt inte de enda som kommit på den briljanta idén när vi tittade ut genom fönstret och betraktade duggregnet på morgonen. Det var galet mycket folk, som alltid på lördagar, och för första gången någonsin tyckte jag det var en bra sak.

Jag kan som bekant inte gå in på Ikea och komma ut tomhänt, och därför känns det extra bra att Björn har insett det så till den grad att HAN kommer med förslag på vad vi ska köpa med oss. Den här gången kom vi hem med ny, och framför allt enhetlig, vardagsuppsättning tallrikar. Vi fick alltså anledning att rensa i skåpen i köket och nu känns det som att vi verkligen har fått nånting gjort den här helgen.

Massa folk

Igår var vi hemma och först kom farmor och hälsade på fram till lunch. Vi gick till parkleken och träffade på våra nya grannar Mats och Alicia, och Simon måste ha gillat henne för trots att hon är ett år yngre så skulle han ändå hjälpa henne när de lämnade gungorna för att gå till klätterställningen. Suverän isbrytare i högform.

Simon, Alicia, Mats och farmor

De var jättesöta, och grann-Mats var trevlig.

Sen efter att barnen somnat vid lunch kom kusin Jonna med lilla Elton. Första gången jag träffade honom, trots att han redan är 10 veckor. Han var liten, lätt, långhårig och allmänt skeptisk. Och såklart alldeles knäpptyst på pilatesbollen. Och söt, sådär som bebisar är. Vi fikade medan jag lindade om handtaget på barnvagnen (bilder kommer, för det blev toksnyggt), Elton upptäckte det vackra med lolaloo, och Björn gjorde päronglas (!!!).

Direkt efter det åkte vi hem till mamma som lagade middag till oss och morbror Jonas. Simon fick titta på barnkanalen, som han aldrig annars får*, varpå Adrian fick  leka med alla leksakerna heeeeelt själv ett tag så det var en bra kväll. Är barnen nöjda, så är man ju det själv också. Svårt att låta bli.

 


*Inte för att han inte FÅR, men för att Adrian inte får och det är svårt att hålla honom borta.

När Björn är borta dansar kaos på bordet

Sommerfest

Björn var på “sommerfest”, som det stod i vår gemensamma kalender, igår. Det skulle hålla på kl 18-20, enligt kalendern.

Mamma kom över på eftermiddan och hjälpte mig med barnen fram tills Simon vek ihop sig i sin säng. Han var lite hängig hela dagen, bet ett gäng ungar på föris före lunch och sådär, tränade på att skrika NEJ som svar på tilltal och annat viktigt, och Adrian hade feber runt 38,5° hela dagen och hade humör därefter. Fast i hans fall innebär det bara att han är lika glad och gosig som vanligt, så länge han har fysisk kontakt med någon och då helst mig. Så det var egentligen lugnt men himla skönt med hjälp ändå.

Märkligt hur svårt vi verkar ha det att vara normala när Björn inte är hemma… Han skickade en bild, för övrigt, så han verkade ha en bra kväll i alla fall.

Evighetsläggningen

Hursomhelst. Simon var inte svårövertalad att gå och lägga sig men Adrian… Åh. Jag började som vanligt kl 20 med gröt som mamma gav honom medan jag förberedde mat till helgen. Sedan hela läggningskarusellen på skötbordet med det sällsynta inslaget av febertermometer. Sedan försök till intag av vatten, vilket ratades i vanlig ordning. Sedan bollhoppning i sovrummet, jag kollade på netflix samtidigt, och svettades av flera anledningar;

  • hela huset eftersvettades värme efter en dag med 25° i skuggan,
  • jag satt i vårt sovrum med kvällssol,
  • och hoppade på en pilatesboll,
  • med en febrig bebis i famnen.

Jag la ner honom 2 gånger, och 2 gånger vaknade han direkt och sa “Gah?” med ett leende bakom nappen, en vinkande arm och trevande fötter. Inför 3e ronden gav jag honom Ipren, och vatten som jag nästan tryckte i honom, och ställde in golvfläkten som Simon vrålat “NEJ!!” till när jag föreslog den tidigare på kvällen.

Kl 22:15 kunde jag lämna övervåningen. Kl 22:49 skrev Björn att han var på väg hem.

Jag borde ha tagit hand om köket, som inte såg ut så som jag ville finna det imorse, eller i alla fall rensa undan på bordet men istället tog jag datorn och gick och gömde mig i soffan. Ingen mening med att gå och lägga sig innan Björn kom hem; det var min tur att sova ostört.

Helgplaner på landet

Idag är det tänkt att vi ska åka till landet. Jag ska piffa till gästrummet, som jag målade i lysande neontetrefärg (turkos) förra året, med lite dämpande inredning så att inte övriga delägare blir blinda när de går in där. Mamma hänger med, vilket hjälper nåt alldeles obeskrivligt om man vill få nånting gjort utöver det man alltid gör i egenskap av blöjbarnsförälder.

Apropå det fick jag ett ryck igår och beställde hem tygblöjor. Vi får se hur det går med det, tanken är att Simon ska bli rumsren den här sommaren men Adrian kommer ju växa i dem så det blir nog bra. Jag är sjukt taggad.

SaveSave