Björns kompis, som har ett ställe i Dalarna, hörde av sig för tre dagar sedan och undrade om vi ville komma upp och fira midsommar med honom och hans son, som jag gissar är runt 11 år (??). Vi brukar inte planera midsommar och nyår och påsk osv så mycket eftersom det har varit enklast att inte bryta småbarnsrutiner och … så. Ja ok vi är lata. Men nu är tiderna som de är och för en gångs skull så är nog inte vi de enda som generellt inte har några planer.
Hursomhelst, den här kompisen hörde av sig och vi tackade såklart ja. Långhelg i Dalarna, i ett hus som jag sett bilder på och som såg himla trevligt ut. Så nu sitter vi i bilen och pojkarna tittar på barnprogram på paddan, Björn kör och jag skriver.
Min permittering drogs tillbaka för två veckor sen, och sen dess har jag återigen svårt att få in bloggandet i vardagen. Det är jättestörigt, jag behöver skriva för att kunna hålla kurs så därför har jag lagt 2 hela arbetsdagar på att hitta ett planeringsverktyg som passar mig – under förevändning att det är rörigt på jobbet.
Det ÄR rörigt på jobbet, och det stämmer att jag behöver ett planeringsverktyg för min arbetstid, men det är utsikten till planerad egentid som drivit mig. Vissa saker måste liksom funka om man vill fortsätta vara glad.
Jag minns inte alls om jag berättat om den här simhallen vi har hittat. Det kanske jag har, men i så fall är det värt att upprepas.
Simbassängsdrömmen
Alltså, vi har hittat en simhall som har varmt vatten i bassängerna …!! Vi är naturligtvis inte de enda som har hittat den, vilket för övrigt märktes tydligt när vi var där idag på förmiddan, men det känns ändå som ett fynd i och med att jag och Simon fryser som nakenhundar på vinterpromenad i vanliga fall.
Bildkälla.
Det bästa är att det bara tar ca 15 min att köra dit. De har varm bubbelpool, varm babypool, varm plaskdamm, varm barnbassäng med höj- och sänkbart golv och små varmvattenfontäner på en större golvyta. Vidare så finns träningsbassäng, hopptorn, motionsbassäng och allmän bastu med stort fönster mot simhallen.
Kort sagt drömmen för nån som jag och Simon. Och idag när vi var där hade man lagt ut en slags flytande hinderbana på leksidan i motionsbassängen, så jag och Adrian klättrade i den som man klättrar på ett lekland och det KAN hända att jag var den som hade roligast. Fast Adrian tyckte det var ganska kul han också, förstås.
Där finns även två vattenrutschkanor, och den ena åker man i med såna där stora badringar du vet, men den törs pojkarna inte åka ännu. Det är kanske lika bra.
Såhär på eftermiddan efter en sån utflykt känns hela kroppen matt. Det känns som om vi har åkt skidor hela morgonen, men det är ganska skönt för då sover pojkarna bättre.
Siesta
Jo, för det är så att Simon fortfarande sover efter lunch. Han fyller 5 i april och han sover inte längre under vilan på förskolan, men på helgerna sover han fortfarande och det är inte svårt att få omkull honom på kvällen sen.
Adrian däremot, han sover på förskolan och även hemma än så länge, men har vi inte varit särskilt aktiva på förmiddan så händer det att han inte somnar – eller att han bara sover typ 30 min.
Det kan hända att Adrian slutar sova middag innan Simon gör det.
Nostalgisk bild på Simons allra första middagsvila under inskolningen på förskola.
Vi har varit på polismuseet med pojkarna. Det var bra, men jag kan inte låta bli att tänka att poliser, om några, vet hur folk är. Alltså hur folk verkligen är. Hur är det möjligt att de missar hur barn är?
Allmänt om Polismuseet
Vi var där för nån vecka sen, och det är absolut ett ställe värt ett besök en regnig söndag eftermiddag till exempel, men det är inte jättestort. Det finns en riktig pålad polishelikopter utanför entrén som vi gapade åt en liten stund innan vi gick in. Stället har krokar för ytterkläder och gratis förvaringsskåp, även om nyckeln som hör till sagda skåp sitter på en nyckelring som egentligen skulle behöva ett eget skåp.
Det finns bord och stolar för den som har med sig matsäck och så finns det automater med dryck och sånt för den som vill.
Berättelser med hörlurar och skärm
Pojkarna sprang raka vägen in på barnutställningen ”Polis, polis…” och fastnade direkt vid sagorna. Det är förstås inte sagor som berättas, utan verkliga historier om juveltjuvar och sånt. Det finns en monter med prylar som hör till berättelsen, en skärm som visar berättaren och dramatiserade scener ur historien, samt 2 hörlurar så att 2 barn kan lyssna samtidigt.
Vi lyssnade på alla, sen gick sprang vi till rummet med polisbilen och polismotorcykeln.
Polisbil och polismotorcykel
Det är en riktig bil, naturligtvis modifierad för att barn ska kunna klättra runt i den och pilla på allt, och en riktig motorcykel. När vi kom in i rummet stod ett barn på polisbilens tak medan blåljusen snurrade och gav rummet discostämning. Inne i bilen for det runt några ungar till och på motorcykeln satt två stycken och tryckte på alla knappar som fanns.
Såhär är det med barn. Såhär gör de. Skulle det falla dem in att klättra på ett biltak någon annanstans? Möjligt, men de skulle aldrig få det. Ingen vuxen skulle tillåta en sån sak.
Att klättra, eller inte klättra – det är frågan
Simon såg på barnet på taket och, klättrare som han är, var snabbt däruppe så fort det blev ledigt.
Här finns det två ställningstaganden att göra som förälder:
”Man får inte klättra på biltak, kom ned ögonblickligen!”
”Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där.”
För dig som tycker att alternativ 1 är det enda självklara, betänk följande:
Det finns många lekparker som har gamla bilar ombyggda till klätterställningar.
Det är en barnutställning.
Bilen är uppenbarligen modifierad för att kunna hanteras riskfritt av barn.
Vidare, en mer subjektiv punkt, men ändå: Polisen har ett museum, för barn, med modifierade fordon. Naturligtvis har de inte underlåtit att sätta upp en skylt om att man inte får klättra på bilen därför att de förlitar sig på att vuxna ska fatta det själva. Det självklara i sammanhanget är att utgå från att de på polismuseet även förstärkt taket på bilen, därför att så fungerar människor. KAN man göra en grej, så finns det ALLTID någon som gör det och gör en, så gör flera. Finns det någon yrkesgrupp som vet om detta så är det poliser – liksom alla andra yrken som hanterar människor.
”Man får inte klättra på biltak, Simon. Kom ner!” sa Björn.
”Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där,” sa jag samtidigt.
Vi tittade på varandra, båda lika förvånade. Va? Det är klart att den är förstärkt, sa jag. Va? Det är klart att den inte är, det är ju en bil, sa Björn.
Serviceminded på polismuseet
Simon fick komma ner, och efter en liten stund till var det dags att åka hem. På väg förbi entrékassan frågade jag mannen med näsan i mobilen som stod där:
”Due … Får barnen klättra på polisbilen som står därinne? På taket, alltså?”
Han gav mig en blick som jag kände igen bara alltför väl. Det var den där blicken som jag tror att vanliga dödliga uppfattar som reserverad artighet, men som jag, efter 10 år i servicebranschen på hotell, känner igen som resultatet av ett noga behärskat mentalt utbrott av förakt inför hela mänsklighetens samlade idioti kombinerat med en het önskan om att byta jobb till skeppsbruten på en öde ö i Söderhavet. Den vanligaste tekniken är att avskärma sig och liksom zooma ut till hälften.
”Nej,” sa han kort.
”Ni vill kanske sätta upp en skylt,” sa jag.
”Vaddå?” sa han och bekräftade därmed misstanken om Söderhavet.
”Jag såg ingen skylt om att barnen inte får klättra på taket, så om ni har en, så vill ni nog flytta den så att den syns bättre.”
Han såg ut som Björn gjort för en stund sedan, när jag sa att taket var förstärkt, så jag upprepade samma sak igen:
”Det är ju en utställning för barn. Barn klättrar, särskilt våra. Det är deras grej. Om ni inte vill att de klättrar på taket på polisbilen, så måste ni sätta upp en skylt.”
Han vände lite på sig så att han stod med sidan mot mig, och den reserverade artigheten var, om möjligt, ännu kallare när han svarade:
”Jag ska framföra det.”
Tjena, tänkte jag.
Kanske är jag ute och cyklar när jag tror att det är poliser inblandade i utställningen på polismuseet. Jag menar, riktiga poliser har sannolikt annat för sig än att ställa i ordning en utställning, men jag tänkte mig ändå att Polisen ligger bakom Polismuseet och Polisen består av poliser. Det var kanske inte helt genomtänkt. Hursomhelst så har jag mailat dem om skylten.
Hur hade du gjort, spontant? Hade du tänkt som jag, eller som Björn – eller kanske varken?
Vi var på Sjöhistoriska i lördags med barnen. Personligen är jag fascinerad av museer i allmänhet och historiska sådana framför allt, och pojkarna nappar alltid när man säger ”sjörövare”, så vi tänkte att det kunde bli kul. Och om inte annat så skulle det finnas ett lekrum och pysselhörna så det var definitivt värt ett försök. Dessutom är det gratis.
Uppladdning
Vi började med att äta äpple i matsäcksrummet, som ligger alldeles intill lekrummet och förvaringsskåpen (som är gratis). Detta ledde till en lite väl hög motivation att ta sig igenom utställningarna så fort som möjligt.
Avverkning
Som ganska ofta när vi är iväg nånstans så tar ena barnet mig i handen och drar iväg, och det andra tar sin pappa i handen och går åt ett annat håll. Simon och Björn blev kvar en stund vid utställningen Shipping & Shopping (alltså handelsfartyg och handelsrutter) medan Adrian tog sikte på lekrummet. Då hade vi varit på plats i 20 minuter och 10 av dem hade lagts på att knapra äpple i matsäcksrummet.
Jag gillar historia, jag tror för övrigt att jag har lyssnat på nästan alla av P3 Historias poddavsnitt, men hur jag än försökte göra Gustav III:s lustjakt spännande utan att prata om mord på maskeradbaler och annat ruskigt så var Adrians enda kommentar på den salen att ”det är läskigt, det är mörkt”.
Vill bara påpeka att det var förvisso dunkelt, men inte mörkare än det är i hans rum på kvällarna, fast nu var det nog inte ljusnivån det handlade om egentligen utan snarare ett hägrande lekrum, så när inget lirkande i världen kunde få honom på andra tankar var det bara att göra med den salen precis som vi gör med så mycket annat den här perioden i livet; dvs skjuta det på en luddig framtid.
Lekrummet
Efter detta kapitulerade jag och så sprang – SPRANG – vi till lekrummet där Adrian först bara gick runt och verkade bli förvirrad av allt som fanns där, men sen tog det fart.
Och strax därpå dök Simon och Björn upp och sen var det full rulle.
Det var många andra barn där också, men de kändes nog fler än de var eftersom alla föräldrar också var där. Gjorde mitt bästa för att inte fota dem.
Lekrummet var inte så stort egentligen, men där fanns en hel del att göra och det fanns till och med ett lugnt krypin där man kunde lyssna på sagobok i hörlurar bland massa kuddar på golvet.
Bra grej
Jag rekommenderar att ge Sjöhistoriska en chans, många barn där var yngre än våra och det kanske gick lite bättre för dem än för oss på själva utställningarna. Och som sagt, skulle det inte vara er grej så finns ju alltid lekrummet och pysselhörnan (som vi inte testade och som kostar 50 kr/barn). Läs mer under Sjöhistoriskas Barn & Familjhär.
Vi besökte Fjärilshuset i Hagaparken i söndags. Sist vi var där, för nästan två år sen, kröp Adrian lika mycket som han gick. I söndags klättrade han ungefär lika mycket som han gick.
Det var Simons idé att åka och ”titta på rockor”. Egentligen ville han åka redan i lördags men då var det så fint väder så vi åkte till Vasaparken och stod och huttrade där istället, medan pojkarna klättrade på allt. I söndags däremot, då ösregnade det när vi gjorde upp dagens plan.
Årets besök på Fjärilshuset i Hagaparken
Det finns en bassäng med karpar direkt när man kommer in – så stora de är! – och ovanför bassängen växer ett träd (?) som släpper russinstora frön. En del av fröna hade trillat bredvid på marken, så pojkarna provade att ”mata” fiskarna med dem – man ska förstås inte mata djuren, men dessa frön trillade ju i vattnet av sig själva ändå, så vi lät dem hållas. Fiskarna var inte dummare än att de spottade ut fröna igen efter att ha tuggat på dem en stund.
Det här är inte samma bassäng, men det var värt en bild ändå. Älskar såna här skräckskyltar.
Efter jättefiskarna kommer man till jättefjärilarna. Underbart vackra och ganska närgångna fjärilar, och så förstås jättemalen som bara lever i tre dagar:
På deras avdelning finns även sköldpaddor, och rockor (!) på kanske 30 (?) cm djup.
Efter det går man vidare till saltvattensavdelningen med hajarna, nemo-fiskarna, maneterna och filmvisningen om hur man märker tigerhajar.
”Woooooow …! Titta hajar, mamma!!”
Det är verkligen ett bra ställe. Inne på hajavdelningen finns toaletter lättillgängliga, mycket yta, stora ”fönster” till hajbassängen, och så kryptunnel för barn (oklart vad som fanns i den för jag fick inte plats, men tyckte jag skymtade nån sorts installation i taket).
Det här är alltså fortfarande ett strakt tips, även för mindre barn.
Alltså den här geten … jag har aldrig träffat en så kelsjuk individ! Vi tar det från början:
Förra helgen tyckte Björn att vi skulle åka till en 4H-gård. Den 4H-gården där jag brukade hänga när jag var 4 år är också den där vi varit mycket med pojkarna (och även där Simon gav bort sin napp), men det är ju alltid kul att testa nåt nytt. Det var fint väder, så vi gav oss ut på en längre cykeltur till Spånga Bys 4H gård, och det var en glad överraskning.
Spånga Bys 4H
Det första vi gjorde när vi kom fram var att ge pojkarna äpple, och medan de åt gick jag några steg bort och hittade hönsen och getterna. Jag stack i armarna genom getternas staket och försökte halvhjärtat locka på dem – djur lyssnar aldrig på mig – och då var där en som lyfte på huvudet, tittade på mig säkert en hel sekund och sen kom traskande. Den var inte rädd, stod helt nära och liksom vände sig vartefter så jag skulle komma åt att klia den på de bra ställena – vilket i getens fall tydligen var runt öronen och på kinden, och halsen, och ögat (?), och överallt.
Visst har de märkliga ögon, getter? Och det var som att den blev helt groggy av att strykas, det syntes hur den verkligen njöt.
Pojkarnas äpplen tog dessvärre slut så jag kunde inte stå kvar och gosa vid staketet hela dan.
Plaskdammen visste vi ingenting om, så pojkarna fick plaska på i kalsongerna. Adrian badade och plockade sten från botten, Simon sprang runt kanten och … oklart vad han hade för sig. Koncentrerad var han i alla fall.
Adrian var helt såld på klätterställningen. Där fanns även gungor, studsmatta, och en liten inmurad småbarnsgård i skuggan under träden.
Den största succén, eller i alla fall den sista innan vi blev tvungna att åka hem och äta lunch, var konstverk-klätterställnings-rutschkanorna.
Vi hade en lång diskussion i efterhand, Simon och jag, om huruvida den ena var grön eller blå. Jag hävdade grön, sen tittade vi på bilderna och jag sträcker mig till blågrön.
Spånga Bys 4H gård har även hästar, som vi såg i en hage bredvid gungorna, och en massa andra djur enligt hemsidan som vi inte letade reda på. Vi kommer komma tillbaka många gånger tror jag.
Uppdatering 2022
Tyvärr blev Spånga By utsatt för skadegörelse 2021. Eller skadegörelse och skadegörelse – mord är mer riktigt. Fyra djur dog till följd av avsiktligt förgiftat dricksvatten, så de har flyttat till Akalla. Läs mer om katastrofen här.
Björn jobbar på ett företag som liksom är känt för att vara socialt. De är IT-konsulter men har ändå en egen eventavdelning som fixar och trixar förvånande mycket för sin personal.
Förra helgen var vi på ett familjeevent med titeln ”barnbio”. Simon var supertaggad, han har varit på barnbio en gång förut med sin morbror (de såg Alfons Åberg) och vet att de vankas popcorn.
Barnbio med Drömlandet
De hade alltså hyrt en mindre salong på Sergelbiografen, och bjöd på popcorn och festis. Våra ungar är ju inte superstora, och filmen som skulle visas var ”Drömlandet”. Det svåra med att se film med pojkarna är att avgöra om det är för läskigt för dem. Ibland glömmer vi att Adrian är så liten som han ändå är; han håller ju nästan jämna steg med Simon i det mesta (på grund av Simon snarare än tack vare) och han älskar att se på film.
Animerade långfilmer har nästan alltid en läskig passage med skurkar och monster och allt vad det är, så jag var lite beredd på att kanske behöva distrahera Adrian – eller till och med behöva gå ut med honom.
Filmen var förstås på svenska, btw. Riktigt rolig, så det var underhållande för oss allihop.
Vi kom dit, något sena, hann inte prata med Björns kollegor eller mingla alls, krånglade oss in med de utlovade popcornen ganska långt bak och hann precis sätta oss innan filmen började.
En kvart in i filmen insåg jag att popcornen smakade smör* och att Simon skottat i sig en halv sån där liten kartong redan, så han fick bara dricka festis efter det. Vad gäller filmen, så var det nog jag som blev mest påverkad av oss alla. Vid inte mindre än TVÅ tillfällen satt jag och torkade tårar ur ögonen (på mig själv, och det var inte lyckotårar), men i övrigt gick det ganska bra. Vid en kort passage tyckte Adrian att det var läskigt, och vid ett sånt där knäpptyst bioögonblick ropade Simon plötsligt upprört:
”Ääääh, mamma! Jag har ont i min snoooopp!”
”Ojdå vännen, kom så går vi och kissar,” viskade jag och började resa mig.
”JAG HAR ONT I MIN SNOPP!!” fortsatte Simon medan vi stegade nedför trapporna och passerade framför bioduken på väg mot dörren.
”Kissa! KIIISSAAAA!!” skrek han medan bio-June klättrade upp i jättemaskinen och började laga den McGyver style och jag knuffade upp dörren mot korridoren och toaletterna intill.
Det gick bra, för övrigt. Det var inte första gången han kommunicerade akut kissnödighet på detta sätt, och vi trippade tillbaka in 5 min senare på ett betydligt mer diskret vis.
Mina små rutinerade cineaster.
Mysig utflykt
Sammanfattningsvis var det jättetrevligt. Vi lyckades vara totalt asociala på eventet, men alltså, bio är inte en social aktivitet och eftersom den började kl 10:30 så blev det bråttom hem för lunch innan Adrians eftermiddagslur liksom kidnappade honom i trappan halvvägs upp till sovrummet efter maten.
Det är klurigt med utflykter så länge barnen måste sova efter lunch, så är det bara. Men just nu sover även Simon efter lunchen på grund av en ganska taskig pollenallergi, och detta är himla trevligt för plötsligt kan jag och Björn ägna oss åt lugn och ro i två hela timmar efter lunch, precis som när Barnen var mindre.
*Simon har som sagt allergistämplats för ägg och komjölk. Även om popcornen sannolikt har olja med smörsmak på sig och inte riktigt smör (??) så hade vi behövt fråga först.
Min mor går i pension i februari och har bestämt sig för att skaffa hund då.
Jag har många allergier, bland annat mot pälsdjur, så därför åkte min mor och bror till hundmässan med Simon och Adrian själva. Syftet var så att säga att exponera dem för hundar och se om de reagerade allergiskt på nån av dem.
Mamma kom och plockade upp dem strax för 9 i lördags, och jag hjälpte dem iväg genom att visa henne hur man fäller upp paraplytvillingvagnen samt pussa Simon i ansiktet tills han bytte från ”ja vill va hemma me maammaaaaa” till ”sluuuta då kan vi åååka då”.
Min familj tar mig inte på allvar
När de rullade ut från uppfarten kom jag på att jag glömt säga det viktigaste, så jag ringde till Jonas som de skulle hämta upp på vägen.
”Mamma är på väg nu. Tänk på att Simon blir åksjuk.”
”Blir han? Sen närdå?”
”Sen 2 år kanske. Mer än halva sitt liv i vilket fall, vi har haft en del incidenter. Det är stadskörningen med gas och broms och tvära svängar som är problemet.”
”Ok, oroa dig inte. De e luuugnt.”
Vi la på, jag gick ut för att flytta på mammas bil – som hon lämnat när hon tog vår, och för övrigt parkerat på de enda 5 m parkeringsförbud som finns på hela gatan – och sen tänkte jag att nä, Jonas kanske inte tog det där på allvar. Jag ringde honom igen.
”Har du sagt till mamma att Simon blir åksjuk?”
”Jaadå.”
”Det kommer alltså från ingenstans, han är bara tyst och sen kaskadkräks han.”
Jonas skrattade sitt det-är-lugnt-skratt. ”Är du orolig när barnen är borta på äventyr?”
”Jag är mer orolig för er. Och för mig, som måste städa en nerspydd bil sen.”
”Det är ingen fara, han säger att han mår bra.”
”Jo, men OM han börjar kräkas så finns det en spypåse bredvid honom. Han slutar alltså inte när han väl börjat.”
”Nu säger Simon att allt är lugnt, och att hans mamma alltid brukar vara orolig när han är ute.”
Jag gav upp, skrattade åt min bror och önskade trevlig förmiddag. Det gick 20 minuter, sen fick jag ett meddelande:
Det hade kunnat vara på skoj, men det var det inte. Så kan det gå när man inte tar mamma på allvar.
Sen ringde Jonas, och meddelade att det mesta kommit i påsen och att det bara var jackan som behövde tvättas. Inte bilen.
”Och det kom verkligen från ingenstans!” sa han och lät förvånad.
”Ja. Var han tyst innan?”
”Ja, jag filmade honom precis innan och sa åt han att vinka. Det gjorde han inte, så då stängde jag av, och då spydde han istället. Vi stod dessutom stilla, i kö!”
De klarade allergitestet
Själva mässan gick bra, inget av barnen visade tecken på allergi (yeeey!!) och de kom hem igen lagom till lunch.
”Jag är ganska glad ändå att Simon kräktes,” sa jag till Jonas medan jag installerade Adrian vid bordet.
”Va? Varför då?”
”Jo, för att nästa gång jag säger nåt sånt där så kanske ni tar mig på allvar.”
”Haha ja, alltså jag var helt säker på att du överdrev! Men alltså hur ska ni kunna ta er till Björnrike i vinter då?”
”Vi vet hur man kör!” ropade Björn som inte kunde låta bli.
Tricket är för övrigt att låtsas att man har ett glas vatten på instrumentbrädan.
