Barnbio-event i stan – vem är det egentligen som är känslig?

Björn jobbar på ett företag som liksom är känt för att vara socialt. De är IT-konsulter men har ändå en egen eventavdelning som fixar och trixar förvånande mycket för sin personal.

Förra helgen var vi på ett familjeevent med titeln “barnbio”. Simon var supertaggad, han har varit på barnbio en gång förut med sin morbror (de såg Alfons Åberg) och vet att de vankas popcorn.

Barnbio med Drömlandet

De hade alltså hyrt en mindre salong på Sergelbiografen, och bjöd på popcorn och festis. Våra ungar är ju inte superstora, och filmen som skulle visas var “Drömlandet”. Det svåra med att se film med pojkarna är att avgöra om det är för läskigt för dem. Ibland glömmer vi att Adrian är så liten som han ändå är; han håller ju nästan jämna steg med Simon i det mesta (på grund av Simon snarare än tack vare) och han älskar att se på film.

Animerade långfilmer har nästan alltid en läskig passage med skurkar och monster och allt vad det är, så jag var lite beredd på att kanske behöva distrahera Adrian – eller till och med behöva gå ut med honom.

Filmen var förstås på svenska, btw. Riktigt rolig, så det var underhållande för oss allihop.

Vi kom dit, något sena, hann inte prata med Björns kollegor eller mingla alls, krånglade oss in med de utlovade popcornen ganska långt bak och hann precis sätta oss innan filmen började.

En kvart in i filmen insåg jag att popcornen smakade smör* och att Simon skottat i sig en halv sån där liten kartong redan, så han fick bara dricka festis efter det. Vad gäller filmen, så var det nog jag som blev mest påverkad av oss alla. Vid inte mindre än TVÅ tillfällen satt jag och torkade tårar ur ögonen (på mig själv, och det var inte lyckotårar), men i övrigt gick det ganska bra. Vid en kort passage tyckte Adrian att det var läskigt, och vid ett sånt där knäpptyst bioögonblick ropade Simon plötsligt upprört:

“Ääääh, mamma! Jag har ont i min snoooopp!”

“Ojdå vännen, kom så går vi och kissar,” viskade jag och började resa mig.

“JAG HAR ONT I MIN SNOPP!!” fortsatte Simon medan vi stegade nedför trapporna och passerade framför bioduken på väg mot dörren.

“Kissa! KIIISSAAAA!!” skrek han medan bio-June klättrade upp i jättemaskinen och började laga den McGyver style och jag knuffade upp dörren mot korridoren och toaletterna intill.

Det gick bra, för övrigt. Det var inte första gången han kommunicerade akut kissnödighet på detta sätt, och vi trippade tillbaka in 5 min senare på ett betydligt mer diskret vis.

barnbio på sergel
Mina små rutinerade cineaster.

Mysig utflykt

Sammanfattningsvis var det jättetrevligt. Vi lyckades vara totalt asociala på eventet, men alltså, bio är inte en social aktivitet och eftersom den började kl 10:30 så blev det bråttom hem för lunch innan Adrians eftermiddagslur liksom kidnappade honom i trappan halvvägs upp till sovrummet efter maten.

Det är klurigt med utflykter så länge barnen måste sova efter lunch, så är det bara. Men just nu sover även Simon efter lunchen på grund av en ganska taskig pollenallergi, och detta är himla trevligt för plötsligt kan jag och Björn ägna oss åt lugn och ro i två hela timmar efter lunch, precis som när Barnen var mindre.


*Simon har som sagt allergistämplats för ägg och komjölk. Även om popcornen sannolikt har olja med smörsmak på sig och inte riktigt smör (??) så hade vi behövt fråga först.

Bio och Prosecco

skandiabiografen
Vi satt på 5e raden utan en enda tomte framför oss. Fantastiskt.

Vi kom iväg på bio i stan i lördags, mamma satt barnvakt igen 🙂 Mockingjay part 2. Vi blev inte besvikna.

proseccoBion var slut vid 20 så istället för att åka hem direkt gick vi på restaurang. Inte den sorten som sist som kostar som en charterresa utan jag hade letat upp en liten italiensk restaurang, La Tentazione. Det var litet och hemtrevligt och mysigt och precis den sortens atmosfär jag gillar. Dessutom god mat. Men det märks att vi inte är vana; efter en bio på 2:17 satt vi mest och försökte tänka och prata rakt, dvs hålla tråden, så en Prosecco före maten fick räcka.

Vi var hemma 22:30, men det kändes som 03… Och så fick vi en redogörelse för Simons kväll hemma med mormor, som tydligen mest hade gått ut på att vara förbannad och sen somna nedbrottad i hennes famn medan hon guppade på pilatesbollen. Men det var det värt. Eller det tycker i alla fall jag och Björn 😉

SaveSave