Så himla tacksam för den där – GENIDRAG verkligen.
Det här är en verklig ljusglimt längs vägen av alla olika grejer och prylar och fasoner som vi testat genom åren för att förbättra vardagen och/eller fritiden med barnen. Andra riktiga ljusglimtar har till exempel varit Lolaloo, sångboken och babymonitorn. Och så den här. Studsmattan. Alltså …
Idén
Vi fick hem ett reklamblad i april från nåt sånt där lågprisvaruhus, minns inte vilket, fullt med studsmattor i olika storlek på rea. Jag satt och bläddrade i det under frukosten, och ju mer jag tittade på dem, desto mer ville jag åka dit och köpa en så fort de öppnade.
Det gjorde vi inte; en så pass stor investering kräver sin research och Björn har svart bälte i det. Dyra impulsköp finns inte på hans karta, och egentligen inte min heller, och han var dessutom först lite tveksam till idén.
”Alla har såna där, det måste ju finnas bättre på Blocket,” sa han och tillade 2 minuter senare, ”Många säljer efter ganska kort tid, det måste ju va för att det kanske inte var så kul.”
”Det är säkert för att de köpt sån där billig för att testa och kommit på att det finns bättre eller att det inte var deras grej.”
”Mhm …”
En vecka senare visste vi (dvs Björn) vilka märken och modeller som fått bäst-i-test, vilka som var säkrare och vilka som gett mest upphov till vilken sorts skador och varför och jag-vet-inte-vad.
Köpet
Vi köpte en modell från North på Blocket. Studsmatta med säkerhetsnät, begagnat, ej uppställt, originalfakturan medföljde.
För att göra en lång historia kort så åkte Björn och köpte den. Det tog honom flera dagar att montera den hemma, eftersom min älskade aldrig gör någonting halvhjärtat och höll på och grävde ner studsmattans ben i gräsmattan och mätte vartefter med vattenpass för att den skulle stå helt rakt, så det var inte förrän efter nån vecka som vi insåg att nätet inte passade. Vi hängde upp det i klätterrep ändå, tillfälligt, och det blev succé på en gång.
Efter många turer fram och tillbaka fick vi tillbaka lite pengar av säljaren och har nu en begagnad studsmatta med nytt säkerhetsnät.
Studsmatta för småbarn
En uttalad studsmatta för småbarn är det förstås inte, vi har ju tänkt att vi ska ha den ett par år, men det följde med extra distanser till fjädrarna i mattan för att människor som inte väger så mycket ska kunna få upp studs ändå. Är den anpassad för vuxna så blir den för stum för barnen.
Nu har vi haft den i ca 5 veckor, och barnen är i den varje dag. Oftast tillsammans, och allra helst med en vuxen också för om en vuxen hoppar i mitten – precis lagom högt för att lätta med fötterna lite från mattan – så kan barnen hoppa mycket högre än de kan annars. De får liksom extra fart av vuxenstudsen.
De har trillat en del, förstås, som alltid, i den. Bråkat. Även krockat ett par gånger. Regeln ”en i taget” som gäller på lekland applicerar vi inte hemma därför att de är så små, och mattan så stor, och för att ingen av dem gillar att vara där ensam nån längre stund. Men vi är alltid i närheten och ser vad de har för sig och är det nån som inte pallar att hålla sig till reglerna (inte knuffas, inte hoppa över nån eller bredvid nån som ligger ner, inga hårda prylar osv) så är det färdighoppat för honom.
Det här har även blivit en vanlig kvällsaktivitet efter middan. Barnen hoppar och bränner ännu mer energi, medan vi plockar undan maten och samtidigt håller stenkoll på dem.
Även gäster gillar den. Det var verkligen en bra investering. Och jag kan meddela att 20 minuters oavbrutet vuxenhoppande med barnen känns som att det bidrar till bättre allmänhälsa.