I helgen blir det minikalas

Adrian fyller 3 år på måndag – hipp hipp – så vi tänkte att vi firar på söndag.

Jag har hållit på i flera veckor. Inte med att fira alltså, eller förbereda ett jättekalas eller så, utan mer hållit på med att INTE vänta till sista minuten med present och planering. Det har gått ganska bra, förutom att det är flera som inte kan komma på grund av kort varsel.

Så jag har då haft honom i åtanke ett par veckor nu vilket resulterat i fler presenter än vi egentligen vill ge honom (från oss). Först var det de där batteridrivna loken till tågbanan, som jag hittade på Tradera. Sen glömde jag bort det, och köpte en pysselbok. Och sen en till, som är likadan som den Simon ska få.

Det gör väl inget egentligen, det är väl mer det att vi försöker begränsa intåget av prylar i det här huset. Man kan undra om det var därför jag outsourcade jättelejonet från Ikea till mamma eftersom hon inte hade köpt sin present ännu …

Bildkälla här.

… vilket innebar att jag köpte lejonet och sen tyckte att det kunde vara från henne (hon höll med). Tyvärr var han så mjuk att han saknade styrsel – han ser ju till och med vek ut på bilden – och jag vet att han snabbt skulle tappa formen i händerna på lilleman meeeeeeen jag löste det.

Ikea har nämligen i sitt sortiment sovkuddar av alldeles ypperligt dåligt material närmast stoppningen – känns lite som papper, och det visade sig, när jag förra veckan blev tvungen att tvätta en av dem, att de också beter sig lite som papper i en tvättmaskin. Det blev stopp i pumphuset på maskinen och jag fick tömma den manuellt 2 gånger innan all lös vadd försvunnit ur systemet efter att kudden trasats samman under tvätt.

Anyway, vadden kom väl till pass, hälften av den gick åt till att biffa upp herr Lejon inför onsdag, då min mor glatt kan komma och överlämna vårt nya husdjur (hon kan inte komma vare sig på söndag eller måndag på grund av resa).

Han ser piggare ut, eller hur?

Men om vi backar lite, utifall att tanken varför vill man ha ett jättelejon? skulle ha dykt upp, så kan jag berätta att jag har gjort om Adrians rum.

Jo du. Det (är relevant och) har hänt. Tapeterna, som inköptes för ändamålet ifråga förra sommaren, sitter nu uppe på väggarna. Lite nya möbler från Blocket har jagats över halva stan, och hyllan med det svarta gummibandet är äntligen på plats. Mitt i farten där så fick jag storhetsvansinne och skulle inreda med ett snyggt lejon (…) – det var alltså där som Adrians födelsedag, i kombination med mammas svårigheter att komma iväg och köpa present på grund av osjälvständig hundvalp samt kuddhaveriet i tvättmaskinen, kom så väl till pass.

Det kommer bilder på hur rummet blev om nån vecka eller två. Vill hinna få tag på en sista hylla först bara. Och en liten spegel. Och en stor.

Och kanske en jättetiger.


OBS! Ej sponsrat.

Många tygbindor blir det, men … varför tygbindor?

varför tygbindor

Fördomar

Jag nämnde att jag syr tygbindor för att vila hjärnan. Märkligt, eller? Njae, inte helt och hållet i alla fall.

När jag berättar för folk att jag syr dem så reagerar en del precis som jag först gjorde, dvs skeptiskt. Hur kan en tygbinda vara att föredra? Den måste väl bli väldans tjock, för att inte säga obekväm? Det känns gammalmodigt, alternativt och lika roligt som antivaccinrörelsen (om än ej lika allvarligt). Dessutom har engångsbindorna övertygat oss om att hela den här en-gång-i månaden-historien är ganska äcklig och därmed skämmig.

varför tygbindor

Varför tygbindor? Vad är grejen?

Jag kom in på detta för drygt 2 år sedan och har varit frälst sedan dess, men ingenting passar alla och det finns för- och nackdelar med allt. Jag har försökt hitta nackdelar med tygbindor men det är svårt; det måste såklart finnas fall där det varit katastrof, men de verkar vara försvinnande få.

Fördelar med tygbindor

Naturskyddsföreningen har skrivit en artikel om miljövänligare mensskydd, som definitivt är läsvärd i sin helhet. Där står bland annat följande:

“Det finns åtminstone tre fördelar med återanvändbara mensskydd: de är miljövänliga, mer hygieniska och mycket billigare än engångsartiklar.”

“En kvinna har sammanlagt mens i drygt sex år. Köper hon vanliga mensskydd kostar de henne cirka 30 000 kronor. Genom att välja tygbindor blir kostnaden runt 4 000 kronor. Väljer hon menskoppen räcker en tusenlapp till en livstids förbrukning.”

Jag är med i en Facebookgrupp för folk som gillar att sy tygbindor, den har över 30 000 medlemmar och i filerna finns mönster, tygtabeller, tutorials och tusen andra grejer. Eftersom gruppen är så stor så är det många röster som hörs, och där har jag läst mycket intressanta saker som folk delar med sig av (OBS ej vetenskapligt belagda utsagor):

Fördelar med tygbindor enligt användare
  • De sparar på miljön.
  • De luktar inte. Den där lukten – du vet vilken jag menar – kommer inte inifrån din kropp. Den uppstår i engångsbindan.
  • De är betydligt skönare att bära.
  • De känns inte sådär instängda som engångsbindor ofta gör.
  • De innehåller inga kemiska ämnen, utöver de ämnen som förstås redan finns i alla våra kläder.
  • De är betydligt snyggare.
  • Vissa har fått färre besvär med svamp och andra underlivsrelaterade krämpor.
  • Några har till och med rapporterat om bättre allmänhälsa, lindrigare mensvärk m.m. (högst oklart om sådant har med bytet till tygbindor att göra ändå).
Nackdelar med tygbindor
  • Du måste ta hand om dem.

De är inte svåra att ta hand om. Om man bryr sig om fläckar så blir det lite mer omständligt att ta hand om dem*, men det är ändå inte ett dagsarbete och de tvättas med tex lakanen, så det blir inte ens “mera tvätt”.

Produktionen går på högvarv

Allt som allt skänker mitt pysslande viss tillfredsställelse genom att det behövs, jag avslutar mina dagar med den där mjuka varma känslan av att ha åstadkommit något, även om det inte ser mycket ut för världen. Långsamt driver jag tillbaka mot syglädjen jag inte haft tid att känna på typ 3 år, och det gör mig glad.

Fördelar med handarbetet:
  • De är superenkla att sy.
  • De förbrukar alla små tygslattar och en del utslitna kläder jag har sparat så länge och aldrig vetat vad jag ska göra med.
  • Det är en hel liten vetenskap bakom; vilka material som bör användas, antal lager och känsla VS uppsugningsförmåga och tjocklek, vilket bidrar med en liten utmaning utan att bli komplicerat.
  • När tygslattarna går åt så blir det mera plats över i ateljén.
  • De uppskattas av andra, dvs de kommer till användning av andra kvinnor än bara jag själv.

Vart har de tagit vägen hittills?

Jag har gett bort de flesta hittills. Här har vi ett gäng som jag gav till en barndomsvän som gärna ville testa.

Dessa (ovan) är med fuktspärr, dvs ett vattentätt skikt (dvs ett polyuretanlaminerat tyg som “andas”), och dessa (nedan) är utan fuktspärr, vilket ju passar utmärkt istället för vanliga trosskydd.

Det enda jag köpt är tråd och tryckknappar. Tygerna kommer från bland annat följande:

  • en mjukisbyxa som aldrig används
  • tygslattar från när jag sydde babykläder
  • gamla vikblöjor (använda kanske 0-2 ggr)
  • 2 linnen (passade inte längre)
  • barntröja (urvuxen och fläckig)
  • pyjamas (utsliten)
  • klänning (utsliten)
  • en av Björns utslitna t-shirts
  • spill från när jag gjorde madrasskydd till spjälsängen

Här har vi ett litet startpaket till en släkting som kunde tänka sig att testa, även om amningen fortfarande gör dem inaktuella:

hemsydda tygbindor
hemsydda tygbindor

Det här (ovan) är också ett startpaket till en barndomsvän (jag måste medge att tre av dem är från Tygbindor.se som jag köpte men aldrig använde innan jag började sy själv). Hon fick dem i födelsedagspresent och blev riktigt överraskad. Ju mer jag berättade om dem, desto mer intresserad blev hon.

“Det måste vara första gången nånsin som jag längtar efter att få mens!” skrattade hon.

Vi får väl se hur länge den här kreativa fasen håller i sig, men jag hoppas det varar ett tag till!

Var finns de att köpa?

Så länge jag syr dem så säljer jag dem till självkostnadspris (typ 20-100 kr/st, beroende på binda). Maila mig om du är intresserad (mammatrams@gmail.com)!

Jag avråder från Imse Vimses massproducerade tygbindor, av flera skäl: 1) de är onödigt tjocka, obekväma och känns knögliga, 2) de suger inte särskilt bra, 3) jag betvivlar det miljövänliga i produktionen.

Tygbindor.se är ett bra ställe, hon syr till självkostnadspris också, och jag har köpt flera från henne (de är jättebra).

Made by Ewa Christina är en annan som syr, men har aldrig beställt från henne så vet inte hur bra de är, men snygga är de i alla fall!

Instagram är som alltid en källa till shopping av hantverk. Där finns många som syr själva, och eftersom det är enkelt så skulle jag tro att de flesta också är bra ganska bra (mina är förstås bäst).

*Hur du tar hand om dem

Tygbindor tål att tvättas i 60°. Jag vet att vissa tvättar sina i 90° och det verkar gå bra, men det är på egen risk. Det hänger också på vilka material exakt som ingår i bindan.

Använd helst tvättpåse för att minska risken för noppor och onödigt slitage (det gör inte jag och mina håller fortfarande utan anmärkning efter 2 års användning).

Som sagt, blod fläckar ordentligt, men om du inte bryr dig om fläckar utan bara är intresserad av att det blir ordentligt rent, så kastar du använda bindor i tvättkorgen (eller förslagsvis i nån luftig tygpåse så att de kan torka) precis som all annan tvätt, och sen tvättar du dem tex tillsammans med lakanen.

Att undvika fläckar

Här råder delade meningar. Över lag har jag kommit fram till följande:

  • Varmt vatten fäster fläcken. Tvätta därför en omgång i kallt (alltså kallare än 30°) vatten innan du kör det varma programmet.
  • Vissa använder så kallad wet bag. När du byter binda, skölj den använda i kallt vatten och lägg den sedan i en lufttät påse. Blodfläckar som inte tillåts torka in är lättare att tvätta bort. OBS! Risk finns att bindan glöms bort och blir liggande. Kan inte vetenskapen bakom detta men jag tänker bakterietillväxt, mögelrisk osv. Kan däremot vara trevligt att ha en tjusig vattentät wet bag i handväskan som du tar hand om när du kommer hem – annars duger en vanlig plastpåse precis lika bra.

Meditativt handarbete: Återbruk av skaljacka till tygbindor

Jag vilar min stackars överansträngda hjärna (o ja det är så synd om mig) genom meditativt handarbete, som sagt, precis så som jag alltid gjort när jag behöver samla mig.

Tygbindor är relativt nytt i mitt liv, jag har använt dem i 2-3 år av mina hittills 25 bindår, och jag önskar att jag upptäckt dem (och menskopp) tidigare. “Halleluja” sammanfattar vad jag tycker om det hela, och eftersom tygbindor inte alls behöver vara komplicerade att sy så är det såna jag vilar mitt sinne och mina händer mot.

Länge leve återbruket

Upcycling heter det på trendspråk, att använda gamla saker och göra nya av dem. Återbruk är jag redan ganska stor anhängare av, och speciellt om det innebär att jag kan få loss material ur min syateljé för jag har visat lite horder-tendenser vad gäller tyg.

skaljacka

Det första jag gav mig på var Björns gamla skaljacka. Den var sliten och med trasig dragkedja, och har hängt i ateljén i 3 år nu. Den är fleecefodrad med gore-tex-membran, dvs den andas men är vattentät.

återbruk av skaljacka

Vidare så hade jag lite vikblöjor kvar från tiden då jag försökte använda tygblöjor på pojkarna, och så finns förstås utslitna barnkläder i bomullscollege i drivor. Sen hittade jag ett jättestort stycke linnetyg (suger jättebra) som har en egen historia (kommer från en sopkontainer tillhörande en inredningsbutik som stod i ett garage vid jobbet i Chamonix) och … voilà!

Jag har inte sytt på drygt 2 år, så det är rostigt på nivån att plocka fram instruktionsboken till overlocken, men det är gjort nu och bindorna blir helt ok. Lite mer övning krävs, förstås.

Nu är Björns skaljacka slut, så jag ger mig på spillbitar av plastad frotté från när jag gjorde madrasskydden till spjälsängen (som Adrian fortfarande använder), och sen har jag två av Björns ulltröjor som det gått hål i, som jag kan använda. Sen är det slut på vattentäta skikt, men det behöver inte trosskydd ha så jag kan mala på ett tag till. Sen finns ju alltid second handbutiker att vända sig till; gamla kläder är bäst och billigast.

Hittills har jag nog inte sytt fler än kanske 30 stycken, men det kommer bli fler. Dels för att hitta det mönster och material som jag själv trivs bäst med, dels för att det är så lätt att göra dem och jag försöker nu frälsa mina väninnor också.

Risken finns att det blir för många i slutändan. Kanske går de att sälja på Tradera? Kanske du vill testa? Gör även trosskydd, för den som föredrar det. Och för den som vill sy egna så rekommenderar jag starkt Tygbindeskolan på Tygbindor.se.

Organisera barnkläder, tvätt och ytterkläder

När vi köpte vårt hus saknades förvaring. Det var som om de som sålde det inte hade några saker.

Att organisera barnkläder är ingen baggis i det här huset. Även om ungarna har sina garderober i sina rum så är hallen är ett ständigt provokationsmoment att hantera, för mig i alla fall. Där finns inte utrymme för alla skor som samlas i drivor – jo, drivor – eller alla jackor och overaller och täckbyxor som behöver finnas tillhands, så vad som händer är att jag ofta står och kastar anklagelser om “var vantarna bor” och “varför ligger den HÄR?” omkring mig så älskvärt jag kan. Jag får aldrig några användbara svar, och inte sällan beror det på att den skyldige är jag själv.

Flera ryck har gjorts, i omgångar, och nu senast var det uppmärkning av var alla jävla vantar m.m. ska vara. Björn gillar att ha skyltar och märkningar överallt, så vi har av den anledningen en dymo i vår ägo. Vid en helgsväng på ett varuhus råkade jag få syn på en liten påse pappersetiketter med snöre och tänkte att nu … nu händer det, idag åker lapparna upp, snyggt eller ej. Det dröjde 3 veckor, men nu är det gjort.

organisera barnkläder
Det var dessvärre inga magiska lappar jag fått tag i. Bevisligen räcker det inte med att vantarna får ett hem; de måste hitta dit också.
organisera barnkläder
Garderobslådorna i hallen. Även jag och Björn har varsin, och det är både snyggt och praktiskt.
organisera barnkläder
Och här har vi tvättkorgarna i tvättstugan. Jag är den som sköter tvätten (för att jag valt det, för att jag bryr mig om kläder, för att jag gör det bäst, för att jag vill det) och jag vill ha korgarna på samma plats alltid, annars lägger jag i fel korg. Björn sätter bara dit dem lite hur som, men nu finns ingen anledning att blanda ordningen längre.

Jag kom liksom igång där, så märkningarna spred sig som en löpeld genom huset. Detta är favoritlådan i frysen (näst efter den märkt “glass, bär, sött” förstås).

Mer om vardagsplanering, vilket till 85% består av matplanering, i ett annat inlägg.

Spåren som skapandet av en konstnärlig identitet lämnar efter sig

Jag håller på att städa ateljén, som ska bli kombinerat arbetsrum och gästrum. Det såg överdrivet eländigt ut när jag började imorse, nu såhär 5 timmar senare är det typ halvklart och jag är helt slut.

Där inne har flera års tingens-motsvarighet-till-dammråttor byggt bo – och, att döma av mängden överraskningar på vägen, även förökat sig – och hindrat allt från kreativt utlopp till förflyttning åt något som helst håll.

Värst är det när man stöter på sånt där som man inte förmår slänga, men inte ens kommer ihåg att man har. Sånt där man blir sentimental av och stannar upp och bläddrar i.

skapandet av konstnärlig identitet

Här har vi en bråkdel av det. Vad tusan gör man med alla spåren som skapandet av en konstnärlig identitet lämnar efter sig?

Naturligtvis ser jag tydliga likheter med vår tids större konstnärer, objektiv som jag är. Gör inte du?

Tadana VI, 1957, olja på duk av Tadeusz Kantor

 

Schabloner och textilfärg på enfärgade tröjor

Simons senaste långlöpande lek, eller vad man ska kalla det, efter rolleken där jag hette Anna och han hette Léon och var en hund (efter min vän Anna och hennes lilla chihuahua Léon), är att jag är “mammakatt” och han är “bäbiskatt”.

Simon says: Baby Cat!

I tid och otid, framför allt otid, kräver han uppmärksamhet så ihärdigt att jag till slut måste avbryta det jag gör – oftast är det att prata med någon annan än honom – och ge honom 100% fokus (med en touch av irritation):

“JA! Simon!  V a d   ä r   d e t ?”

Då ler han lite tillgjort blygt, dvs han tar på sig sin lekmin, vickar ena foten på tå mot golvet och säger:

“Mamma. Jag är bäbiskatt och du är mammakatt.”

Kattunge är inte ett ord som fått fäste hos honom än.

Så jag tryckte tröjor

Jag berättade härom dan om hur svårt det är för mig att få ner farten jag haft så länge, nu när jag inte har några stressfaktorer kvar, och att jag varit på skolan för att bland annat hämta lite grejer.

Jag passade på att använda skolans utrustning till att skära ut schabloner till att trycka på Simons nya neutrala tröjor med.

schabloner
Det Nyckfulla Skärbordet från 1983 skar ut katten långsammare än jag själv skulle ha gjort, men jag slapp ju krampen i nacken så det var det värt.

schabloner

För några dagar sen satt jag ute och målade tröjor under paviljongen. Riktigt mysigt var det, precis den sortens sak som jag önskar jag hade tid med ibland annars också.

Nu har färgen torkat, trycket har fixerats med strykjärn och en av dem ligger redan i tvätten igen.

Både jag och Simon är nöjda med resultatet. Katter fram och namn på ryggen.

Förlåt. Bäbiskatter fram och namn bak.

Rocky – “gemensamt” pyssel i stresstider

Det är slutspurten på en kurs den här veckan, och jag har varit mer eller mindre stressad intill andnöd i en vecka redan.

Kursen innehåller ett individuellt arbete och ett grupparbete. Det individuella är klart, men grupparbetet känns det som att vi precis påbörjat.

Det skulle inte vara så farligt, om det inte vore för att vi knappt har någon tid att jobba med det den här veckan; slutredovisningen är på fredag.

Så jag kämpar, och säger till mig själv att det kommer att gå bra.

Stressen över att hinna färdigt är inte purfärsk direkt. Och i vanliga fall, dvs innan stressen når den nivå den är på nu, så får jag ofta andra kreativa infall som helst inte har nåt med det jag har framför mig att göra. Gärna pyssel. Gärna barnorienterat.

En eftermiddag för inte så länge sen, till exempel, så satt jag med Simon i knät och han fångade den här bilden på min dator innan jag skulle stänga ner den.

På Pinterest, såklart. Jag älskar Pinterest.

Diskussion följde, och jag sa ja.

Får jag lov att presentera Rocky; en gitarralien som inte blev som det var tänkt – mycket pga att det var 2 kockar med heeeeeelt olika visioner inblandade – men vad gör det.

Här finns utrymme för förbättringar, kan man säga. Simon gillade den, det gjorde Adrian också och sen slogs de om den.

SaveSave

SaveSave

Nya förisbyxor av gamla kläder från vårrensningen

Nya byxor igen

Vet inte vad som händer med Simons brallor alltså, men det saknas nästan alltid rena byxor i hans skåp på föris. Det är jättemärkligt.

Så jag rensade i garderoben i helgen. Min, alltså. Insåg att jag är äldre och på en annan plats i livet än vad vissa av mina kläder antydde, så jag la dem i korgen för kläder som ska återvinnas till barnkläder.

Där fanns bl a

  • en svart tröja med silvertexten “FROM 9 TO FIVE” – hoppas DET aldrig blir aktuellt, sämsta tiderna man kan ha om du frågar mig
  • en svart tröja med grått tryck MAKE ART NOT WAR
  • en mossgrön tröja med ljusrosa (vita, en gång i tiden) detaljer såsom blomster och bling. Den var av den liiiilla modellen, så tyget tog slut och jag jag fick skarva med sakurablommor (tror jag det är, älskar det tyget)
  • en grå HM-klänning strl L som jag fått av mamma en gång och som varit för stor ända sedan dess

De grå byxorna lider av en felberäkning på 3 cm i midjan, vilket innebär att de inte tillåter blöja om man vill ha dem i midjan så jag måste sprätta… dvs de ligger i en hög på golvet i ateljén.

Jag älskar att sy nytt till barnen av gamla kläder. Det är kul att de lever vidare, och varje byxa blir unik.

Nattskräcken är tillbaka

Adrians nattliga härjande för några veckor sen, som antagligen berodde på tandsprickning, verkar vara i återtågande. I natt vaknade han vid 03 och låg och brottades med först sitt eget täcke, sen nappen, sen den andra nappen han fick, sen mitt täcke, sen min hand, och sen ålade han över till mig och började försöka rygga in under min kudde, som en gråsugga.

Vid 04:22 gav jag upp och gjorde en flaska välling till honom. Det fick effekten av ett lysande humör, massa spontana leenden och skratt och ljudande av de vokaler som brutit sig in i repertoaren (a, o, u, ä – gärna i den ordningen men inget är skrivet i sten).

Vid 04:45 gick jag in till Björn, som jag vet kan fungera på 6 timmars sömn, och körde upp honom.

“Vah… Ska jag gå ut?” sa Björn.

“Om du vill. Jag tror att en barnvagnspromenad gör susen. Jag tänkte du kunde ta över nu så jag får sova 2 timmar till. Då får jag 4.”

“Oumf… Vah…? Ska jag lägga mig hos dig eller…?”

Det löste sig. Jag hoppas bara det inte blir lika illa som sist, då botten nåddes den natten då jag somnade första gången kl 04:45, väcktes kl 05:55 av nappfippel och väckarklockan ringde kl 07.