Adrian, AKA Copycat, och återfall till magsjukan

Det känns lite hopplöst

Det faktum att Adrian spydde i bilen på vägen hem från Björnrike, då när vi alla trodde att det äntligen var över och att det bara var återhämtning som återstod, kändes förstås lite hopplöst. Varför gick det inte över, liksom?

Kostråd

Vi gjorde så gott vi kunde. Dagarna efter hemkomsten fick de mild och snäll mat, dvs precis som tidigare, inga syrliga frukter och ingen mjölk. Jag ringde vår husläkare.

“Absolut ingen mjölk, hör du vad jag säger, alltså inte ens mjölkpulver i korv! Ta bort mjöl också, om du kan,” sa hon och berättade att små barn kan få temporär laktosintolerans i kölvattnet på magsjuka, och eftersom tarmen sannolikt är inflammerad så stryks även gluten eftersom det är inflammationsfrämjande.

På måndag morgon ringde jag förskolan och frågade om det var ett problem för dem. Det var det inte, så pojkarna var där på förmiddagen och sen åt vi lunch hemma tillsammans och så sov de båda två både länge och väl efter det. Skön start på veckan för dem.

Fler återfall

Dagen därpå skulle de vara där hela dagen. Adrian trippade iväg med glada steg, men Simon ville inte. Han är 3,5 år, han vill ingenting, men jag misstänkte att han var trött så jag bad dem höra av sig om han inte var riktigt sig själv, för då skulle han få komma hem – jag pluggade hemma den vecka i vilket fall som helst.

Det tog honom 90 minuter av ihärdiga toabesök på föris innan de ringde och sa att han nog borde gå hem.

Jag hämtade honom, och väl hemma skulle vi ta det lite lugnt och mysigt så jag skulle klippa hans naglar, för då får han titta på film. Jag satte mig med Simon i famnen vid bordet, ställde upp paddan framför oss, startade filmen och då kom det där nu välbekanta ljudet igen.

Det är som en blandning av ett hick och en rap, och följs alltid av en uppkastning. Det är uppskattningsvis 0,5 sekunder mellan de två, så jag hann hoppa bakåt från bordet med honom. Paddan klarade sig undan nästan helt.

Blåbär, konstaterade jag medan ungen vände ut och in på sig själv över köksgolvet. Massa blåbär, tydligen. Men alltså, hur mycket blåbär får det plats i en enda mage, egentligen?

Han var lite spak resten av dagen, sov länge efter lunch men i övrigt oväntat pigg.

Copycat

Följande natt följde lillebror samma exempel, och väckte oss vid midnatt. Han sov själv i sitt rum, men vi har babymonitorn på så när Adrian först vaknade väntade vi på att han skulle komma till ro själv; ofta gör han det. Istället hörde vi hur han började stöka, fråga efter mig, och sen började han ropa.

“Mamma! Mjao! Mjaaoo!”

Han leker katt, tänkte jag genom sovdimman. Björn gick upp. Mer oväsen. Jag vaknade helt.

“MJAAOO!! EH! EH! MJAOOOO! DE KOMME INGE!”

Så säger han, när han inte vill kräkas. Det är också hans kommentar på att han HAR kräkts. Jag studsade upp och sprang dit.

“Är det en liten katt som kräks?” frågade jag när jag fann Björn på golvet med Adrian och en tom skurhink framför sig.

“Ja-a,” sa katten, och så tog jag honom med mig till badrummet medan Björn sanerade sängen.

Han höll på i 90 minuter – det var Björns tur att vaka – innan det var över och han fått i sig lite vätskeersättning.

Ta i trä för h*lvete

Det var sista gången, än så länge, som någon av pojkarna kastade upp någonting. De var hemma från förskolan resten av veckan (3 dagar), under vilka jag försökte kontakta BVC (som inte svarade) och sedan moster Catrine (BVC-sjuksköterska).

För man blir ju orolig, till slut. Nog är vi vana vid att deras diarréer/lösa magar trasslar efter magsjuka, men inte att de fortsätter kräkas då och då. Det känns fel.

Fler tips: bli hemska föräldrar

Vi fick tipsen att fortsätta dieten med gluten- och mjölkfritt, liksom de saker som vi sett inte gått så bra, samt att …

… dra ner på portionerna.

Barn som börjar må bättre i magen är hungriga och riskerar att vräka i sig mat som vanligt, vilket våra definitivt gjort, och det är inte bra för magen. Den hinner inte med, maten passerar genom kroppen utan att hinna med att tas upp, eller så kommer den tillbaka upp igen.

Att dra ner på portionerna för hungriga barn som inte förstår förklaringen har varit en ren och skär prövning. Både jag och Björn känner oss som hemska människor när vi obevekligt tar renskrapade tallrikar från bordet medan barnen skriker.

“Jag är hungriiiiig! Mamma! Jag vill ha mera maaaaat!” gråter de och kastar sig på golvet för att börja äta resterna som de tappat där, medan vi ställer in maten i kylen och försöker förklara att de får mera mat sen, om en stund, när magen har fått vila lite, osv.

Vi håller tummarna

Hunger är ett friskhetstecken, så vi ska vara glada. Men det är svårt att balansera det här, att veta vad som är tillräckligt för stunden, var gränserna går och när vi kan börja tagga ner.

Idag är det söndag, och förhoppningsvis händer ingenting mer och barnen får vara på förskolan i morgon. Jag ska hämta ett intyg på deras nya kost från läkaren på vägen hem, så att förskolan har något att gå på eftersom detta ska följas i minst 4 veckor. Catrine sa 3 månader. Jag tänker att vi lika gärna kan köra 3 månader, för säkerhets skull.

Om det inte blivit någorlunda bra till nästa vecka, så får vi ta dem till en barnläkare. Kanske har de fått i sig nån bakterie som fortfarande är kvar. Vi får se.

VAB för magsjuka

Schabloner och textilfärg på enfärgade tröjor

Simons senaste långlöpande lek, eller vad man ska kalla det, efter rolleken där jag hette Anna och han hette Léon och var en hund (efter min vän Anna och hennes lilla chihuahua Léon), är att jag är “mammakatt” och han är “bäbiskatt”.

Simon says: Baby Cat!

I tid och otid, framför allt otid, kräver han uppmärksamhet så ihärdigt att jag till slut måste avbryta det jag gör – oftast är det att prata med någon annan än honom – och ge honom 100% fokus (med en touch av irritation):

“JA! Simon!  V a d   ä r   d e t ?”

Då ler han lite tillgjort blygt, dvs han tar på sig sin lekmin, vickar ena foten på tå mot golvet och säger:

“Mamma. Jag är bäbiskatt och du är mammakatt.”

Kattunge är inte ett ord som fått fäste hos honom än.

Så jag tryckte tröjor

Jag berättade härom dan om hur svårt det är för mig att få ner farten jag haft så länge, nu när jag inte har några stressfaktorer kvar, och att jag varit på skolan för att bland annat hämta lite grejer.

Jag passade på att använda skolans utrustning till att skära ut schabloner till att trycka på Simons nya neutrala tröjor med.

schabloner
Det Nyckfulla Skärbordet från 1983 skar ut katten långsammare än jag själv skulle ha gjort, men jag slapp ju krampen i nacken så det var det värt.

schabloner

För några dagar sen satt jag ute och målade tröjor under paviljongen. Riktigt mysigt var det, precis den sortens sak som jag önskar jag hade tid med ibland annars också.

Nu har färgen torkat, trycket har fixerats med strykjärn och en av dem ligger redan i tvätten igen.

Både jag och Simon är nöjda med resultatet. Katter fram och namn på ryggen.

Förlåt. Bäbiskatter fram och namn bak.